“Yeah sure, whatever you say.” Jag lutade mig emot honom i hans famn och kände tryggheten sprida sig inom mig. Han var min igen, jag var hans igen. Det var vi igen. Leendet ville inte gå bort ifrån mina läppar och jag kände mig lyckligare än vad jag hade varit på länge. Efter ett tag bröts ändå vår tystnad av att några elever gick förbi i oss i korridoren. De tittade verkligen på oss, och de såg förvånade ut. Jag hatade att vara i centrum och jag ville inte visa upp vårat förhållande, de hade ingen rätt till att veta någonting eller döma oss. Men Harry tittade bara på mig och log smått.

HARRYS PERSPEKTIV

Att vara lycklig på riktigt, vad var det egentligen? Det hade jag egentligen aldrig vetat innan jag hade träffat Summer. Visst hade jag haft Cara, och hon betydde otroligt mycket, men med Summer var det något annat. Jag ville inte vara utan henne för allt i världen, jag skulle aldrig lämna henne igen. Att bråka igen var det sista jag ville göra, allt jag ville nu var att känna hennes mjuka hand i min och hennes hår kittlandes emot min kind och hennes läppar emot mina. Vi hade haft tuffa stunder, men vi hade klarat oss igenom det tillsammans. Hon gjorde mig stark, jag gjorde henne stark, vi var starka tillsammans.

“I really think this is a bad idea.” Summers bruna ögon tittade osäkert på mig och hon skruvade lite på sig.

“No, people can’t continue to fuck with us. It’s not going to be hard. We’re just going to let them know. It’s us through everything and nobody can tear us apart, okay?” Jag tittade djupt men bestämt in i hennes ögon och hon nickade.

“Okay. You’re right. But I just hate the stares…”

“Ignore them. It’s just you and me, I promise.”

“But-”

“No but’s, we can do this. It’s you and me. I just need you to trust me” bad jag och tittade bedjande på henne. Hon nickade sakta och grabbade tag om min hand.

“Okay, yeah. We can do this.” Ett smalt leende spred sig över hennes läppar men jag kunde fortfarande se att hon var nervös. Inte så konstigt egentligen kanske. Jag öppnade toalettdörren och vi gick ut tillsammans, hand i hand. I korridoren var det en massa folk, och allas blickar vändes emot oss. Och hur mycket jag än önskade att de skulle sluta bry sig och bara ägna sig åt sina egna saker så var vi ändå skolans centrum och förmodligen också skolans största snackis just nu. Alla blickar kändes så dömande och det gav mig en olustig känsla, som om det inte var okej att jag och Summer ville vara tillsammans. Jag försökte skaka av mig känslan men det var svårt. Summers blick var hela tiden på mig, hon ville nog inte titta på alla runtomking oss. Jag visste att det verkligen inte lät som en utmaning att gå genom skolan hand i hand tillsammans, men det var det. Folk var så otroligt dömande på vår skola och det kände de som stirrade in i ens själ vad man än gjorde, något jag verkligen inte gillade. Men vad kunde man göra mer än att försöka bryta systemet och inte bry sig? Jag tog ett stadigare grepp om Summers hand medan vi gick genom den sista korridoren ut emot ytterdörrarna. Och självklart, där stod hon. Serenas blick följde oss där vi gick men hon sa inget. Hon såg inte glad ut, inte ledsen, inte arg… Hennes ansikte var blankt, jag kunde inte se vad hon kände när hon såg oss. Men det såg jag bara som bra, kanske hade hon kommit över mig och henne, att vi aldrig skulle bli någonting. Kanske var det här början på en ny period, en lättare period. En bättre period. Jag kunde bara hoppas på det.

Efter skolan drog jag med mig Summer ut på skolgården, hela tiden med hennes förvirrade blick på mig.

“Harry, can’t you just tell me where we’re going?”

“No, not yet. You’ll see.”

“But… Please.” Summer tittade på mig med hundvalpsögon men jag skakade bara på huvudet och flinade lite. Jag skulle inte falla för det här, även om hon var världens sötaste hundvalp.

“I can just tell you that it’s a place we’ve both missed. You’re going to like it, trust me.”

SUMMERS PERSPEKTIV

Direkt när vi klev av tunnelbanan så var det inte svårt att förstå vart vi skulle. Kvarteren var så välkända för mig och jag hittade här, även fast det var så längesen jag var här sist. Jag förstod inte vad vi gjorde här, inte efter så lång tid, men jag var inte ett dugg orolig. Harry visste vad han gjorde.

“Figured it out yet?” Harry log snett mot mig medan vi gick ut ifrån tunnelbanestationen hand i hand. Jag tittade frågande på honom men nickade.

“Yeah. I’m just curious about why?”

“You’ll see.”

“You always say that.”

“I know.” Harry skrattade lite åt min reaktion och drog med mig bort. Jag kunde bara inte förstå vad vi gjorde här efter så lång tid, men jag var inte arg. Inte alls.

Bageriet såg precis ut som det alltid hade gjort, ingenting hade förändrats. Den gula tegelbyggnaden emellan skobutiken och frisören låg där den alltid hade legat. På något sätt hade jag förväntat mig att det skulle se annorlunda ut, att något skulle ha förändrats, det kändes verkligen som att jag inte hade varit här på en evighet. När Harrys pappa hade gått bort så hade han slutat att jobba här, och jag hade också slutat då. Jag hade inte velat vara kvar utan honom, för han var en stor del i att jag överhuvudtaget hade velat jobba. Det var längesen nu, och när jag fick se det var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag saknade det. Jag hade saknat jobbet, miljön och all personal en hel del. Jag hade saknat Harrys närhet bakom köksdörren och våra blickar och leenden som sa så mycket mer än någon kunde ana. Det var ju trotsallt här vi hade haft vår nästan-första kyss, och här som vi hade börjat se på varandra som mer än bara någon på skolan. Mer än bara någon person, mer än bara vem som helst. Mer värd än något annat. Harrys hand vilade i min medan han öppnade dörren och vi klev in tillsammans. Kylan som nyss hade omslutit oss byttes nu ut emot värmen som fanns här inne. Det var inte så mycket folk här, så som det brukade vara, och Mariah, Kates vän, som hade varit vår chef, stod vid kassan. Hon fick direkt syn på oss och hennes ansiktsuttryck förändras snabbt ifrån förvånat till skinande glatt.

“Summer! Harry! Oh my god, is it you guys? What are you doing here?” Hon var snabbt framme vid oss och drog oss in i hennes stora famn. Ett leende spred sig över mina läppar, gud vad jag hade saknat denna 50-åriga tanten som hade ett så stort hjärta.

“We wanted to visit you.” Harrys ljusa leende fick insidorna av mig att praktiskt taget förvandlas till gelé och jag var bara så glad att vi var här igen. Jag kunde se på både Harry och Mariah att de hade känt varandra länge, deras ansiktsuttryck, ögon och leenden sa det. Harry hade nog arbetat här länge.

“Oh dear, I’ve missed you both so much.” Mariah tittade ner på mina och Harrys händer händer som snabbt hade sammanflätats efter att vi hade slutat kramas med henne, och ett smått leende fanns på hennes läppar. Hon höjde på ögonbrynen och det fick både mig och Harry att titta på varandra.

“Looks like you guys are good.” Vi båda nickade samtidigt och det fick Mariah att skratta lite.

“Never been better” erkände jag medan ett smått leende spred sig över Harrys läppar igen.

“So I brought Summer here because I know we’ve both missed this place. How is it running without us?” frågade Harry nyfiket med sin blick riktad emot Mariah som ryckte lite hjälplöst på axlarna innan hon svarade.

“Well, I have tried to get new employees, but nobody has wanted it, so I’m just trying my best to make it work. To be honest it isn’t the same without you both.” Mariah log lite sorgset och jag fick sådan lust att börja jobba här igen, jag hade inte insett hur mycket jag hade saknat detta förrän jag var här igen, efter så lång tid.

“Yeah, maybe we made it special” svarade jag och mötte Harrys blick. Han såg mer frisk och glad ut än vad han hade gjort på länge. Kanske hade jobbet inte varit så dåligt för oss ändå, kanske borde vi inte ha slutat ändå. Och Mariah tittade på oss med det där leendet, som om hon visste.

“This really made me miss working here.” Jag tittade på Harry när vi gick hand i hand bredvid varandra i kylan.

“Same here. I was thinking, maybe if you want, that we could start working here again?” Hans ögon tittade undrande in i mina, nästan  bedjande, och jag nickade entusiastiskt.

“I really want that.” Ett leende spred sig sakta över mina läppar.

“Great, me too. But hey, Summer?”

“Yeah?”

“What do you think everybody thought today when we walked through the corridor?”

“I think that they actually finally maybe accepted it. I hope so” sa jag och svingade våra händer fram och tillbaka medan vi gick.

“Me too. And if they don’t, it’s still going to be you and me no matter what.” Harry stannade upp och tittade djupt in i mina ögon. Hans gröna blick var så intensiv att den fick mig att rodna, han var så vacker där han stod med sitt lockiga hår alldeles rufsigt och kinderna röda av kylan som omringade oss och jag hade kunnat stå och titta på honom i all evighet om det inte vore för att jag då skulle frysa ihjäl. Han drog in mig i sin famn och mina armar slank kring hans midja. Jag tog in hans doft och det kändes som hemma för mig. Harry var hemma för mig.

“Summer, look” mumlade han med sin blick upp emot den mörka himlen. Jag tittade snabbt uppåt och fick syn på den. Snön. Det snöade, för första gången detta året. Och jag kunde inte hjälpa att le, för det snöade äntligen. Det kanske skulle bli en vit jul trotsallt.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Serena. Jag fattade, jag fattade precis, exakt, vad hon menade. Och ändå ville jag inte tro det. Varför visste jag inte riktigt, jag kanske någonstans inombords hade hoppats på att hon var bättre än så här. Att efter allt hon hade gjort, så kanske hon skulle ha lärt sig någonting. Allt jag hade hoppats på var att hon inte skulle sjunka till den här nivån, igen. Men jag hade fel, självklart hade jag haft fel om henne. Hur kunde jag någonsin tro något gott om någon som inte hade gjort annat än att förstöra för mig? Förvåning och ny ilska tog tag i mig inombords och jag tog ett djupt andetag.

“So it was you who did it, who put her voice and my fucking life on speaker! Why would you even do that?!” utbrast jag. Jag brydde mig inte ens längre om att hålla mig lugn, för nu hade hon definitivt gått för långt. Det här var droppen.

“Oh come on, why are you mad at me for it? Shouldn’t you be mad at her for even saying it from the beginning?” Serena tittade med höjda ögonbryn på mig, men hon hade ändå tagit ett steg bakåt som om jag faktiskt skrämde henne lite grann.

“Because it’s your fault that EVERYBODY knows! The whole school knows now because of YOU. And I blamed Summer for it! You disgust me!” skrek jag rakt i hennes ansikte och hade god lust att bara slå till henne, men det gjorde jag inte.

“Damn, Harry, calm down! It’s not like your life is over. Besides, isn’t it better that people know the truth?” Hon tittade på mig på ett utmanande sätt, som om hon nästan ville att jag skulle slå henne eller bara skrika mer på henne.

“No, not like this. What the hell is wrong with you?!”

“I was just doing the right thing!”

“You never do the right thing! You hurt both of us and tries to make us split up, but for what? I will never want you, no matter what, don’t you get that? Just get over it and stop ruining my life!”

“But I-”

“Yes, that’s exactly what you’re doing, ruining my life. So just STOP, okay? Leave me alone, and especially, leave Summer alone. She has done nothing to you and anything she has done to me, stays between me and her. We don’t need you to always come and fuck things up and make it worse! Now where the hell is Summer, I need to find her.”

“Harry, stop! I did all this so I could have you! You know we would have been the perfect couple!” Serenas ögon var upprörda och hon tittade på mig som om hon tyckte att jag borde vara förstående. Men det var jag inte, inte det minsta.

“No, Serena. We wouldn’t have been the perfect couple. Maybe in your world, but not in mine.” Jag gav henne en sista blick innan jag bistert vände mig om och gick i riktning emot Summers skåp. Jag behövde hitta henne och ställa allting till rätta.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Do you really think he will ever forgive me?” Jag tittade på Lucy med en suck och hon lade en arm omkring min axel.

“Summer, you didn’t do anything wrong. He can’t be mad forever.”

“But he really looked like he hated me, Lucy… His face.. He was so angry. I’ve never seen like that… Or, maybe I have, but not at me. I don’t know, I don’t want to be without him..” Jag lutade tungt huvudet emot min bästa kompis axel som lade armen omkring mig.

“I know.. But you have all your friends, it’s going to be okay.” Lucy kramade om mig hårdare och jag nickade trött

“Summer.” Den rösten kunde jag ha känt igen ifrån var som helst. Jag vände snabbt blicken uppåt och fick syn på Harry, som stod där och såg lika perfekt ut som vanligt. Han såg andfådd ut, som om han hade sprungit. Hans blick var fäst vid mig och de gröna ögonen liksom borrade in sig i mina på ett intensivt sätt, jag kunde inte titta bort.

“Harry..” mumlade jag och ställde mig sakta upp. Mina ben kändes väldigt skakiga och som om de vore gjorda av spaghetti, och jag fick ta ett djupt andetag och fokusera på att inte ramla ner på bänken jag nyss tagit mig upp ifrån.

“I… I really need to talk to you.” sa han andfått och drog en hand igenom sitt hår, något som jag hade lärt mig att älska när han gjorde. Jag nickade snabbt och och slängde sedan en blick över axeln på Lucy, som genast förstod. Hon ställde sig upp och försvann snabbt ut genom korridoren efter att ha gett mig ett smått leende. Dörren slog igen efter henne med en liten smäll och Harry var redan framme närmre vid mig. Jag kunde inte se vad han tänkte eller kände genom att titta på honom, det var omöjligt att läsa av. När han inte sa något på ett tag utan bara tittade på mig kunde jag inte låta bli att värmen spred sig inombords på mig. Det var så skönt att se honom igen, när han inte var arg och inte skrek på mig.

“What’s on your mind? I can’t tell what you’re thinking” sa jag tyst och såg honom generat vända bort blicken ifrån mig. Han hade nog inte insett att han hade stirrat.

“I can’t believe she did this to us…” sa han frusterat och tittade nu på mig igen. Jag höjde oförstående på ögonbrynen. Vad pratade han om?

“Who did what? I don’t understand anything.” Harry suckade och bet sig i läppen, han såg både nervös och sårad ut på samma gång och jag undrade verkligen vad som var på gång.

“Serena did this, Summer. She was the one who recorded you when you were talking to Lucy. About me…” Han vände bort sin blick ifrån mig och jag kunde se att hans ögon glänste, som om han höll på att börja gråta. Mitt hjärta bankade hårt och jag sträckte försiktigt ut min hand emot hans. Hans fingrar grep tag om mina i ett hårt grepp men hans ögon var nu slutna. Jag tog tag i hans andra hand med min andra hand i ett lika starkt grepp och ställde mig ännu närmre honom.

“Harry, please, look at me…” bad jag och fick se honom öppna sina ögon och titta på mig.

“I’m so sorry for telling her. I shouldn’t have. But I didn’t have anybody else and you refused to talk to me.. I needed somebody to talk to.” Han nickade och blinkade några gånger, antagligen för att inte börja gråta.

“I’m the one who should apologize. I screamed at you and got angry even though I promised myself to never do that to you.. And I understand, even though you said you wouldn’t tell anybody. I’m sorry that I treated you like that.” Hans blick sökte min och jag kunde inte hjälpa att ett litet leende sakta spred sig över mina läppar. Harry såg inte heller lika ledsen ut längre.

“Harry, look at us…” Jag höll hårt om hans händer och mina fingrar slank in mellan hans fingrar. Det kändes som om våra händer var gjorda för att vara sammanflätade, för hans hand passade perfekt i min.

“Look at us.. We’re broken. I just can’t live like this anymore. I need you…” Harry släppte taget om mina händer och snart var hans armar omlindade kring min midja.

“I need you too. I love you so much.. I don’t care about our fights or us being mad at eachother, I just don’t want to be without you.” Våra blickar möttes igen och jag kunde inte slita ögonen ifrån honom. Han var den enda jag ville vara med och den enda som kunde få mig att känna mig så här. Det fanns ingen annan, och det hade det kanske aldrig gjort heller.

“I love you too.. I miss you so much” svarade jag medan mina armar också slank kring honom. Harry log smått emot mig och hans gröna ögon sken som en sommardag. De var lika vackra som en också.

“You won’t have to miss me anymore, I won’t let you go again. I promise” mumlade han i mitt öra. Vår omfamning kändes så naturlig och jag ville aldrig släppa taget, ville att det alltid skulle vara vi två vad som än hände.

“Be mine again?” frågade jag tyst.

“Do you even have to ask that? You know there’s only one answer to that dumb question.” Harry flinade lite och jag placerade min hand på hans kind, han var så vacker.

“Hey, don’t be so cocky. I’m not the one with a bandana on my head” svarade jag retsamt och förde min hand upp till hans hår.

“You know you love it.” Harry höjde på ena ögonbrynet och jag skrattade åt honom.

“Yeah sure, whatever you say.” Jag lutade mig emot honom i hans famn och kände tryggheten sprida sig inom mig. Han var min igen, jag var hans igen. Det var vi igen. Leendet ville inte gå bort ifrån mina läppar och jag kände mig lyckligare än vad jag hade varit på länge. Efter ett tag bröts ändå vår tystnad av att några elever gick förbi i oss i korridoren. De tittade verkligen på oss, och de såg förvånade ut. Jag hatade att vara i centrum och jag ville inte visa upp vårat förhållande, de hade ingen rätt till att veta någonting eller döma oss. Men Harry tittade bara på mig och log smått.

Mina andetag blev snabbare och snabbare och jag kunde känna hur mina handflator blev svettiga av nervositet. Allt jag ville var att han skulle säga att han ville vara med mig och att han inte var arg, men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han var. Harry skakade bittert på huvudet och jag kunde se att han svalde innan svaret kom. Och det kom som en bomb, även om jag kanske lite hade förutspått det, men som min värsta mardröm.

HARRYS PERSPEKTIV

Mitt hjärta bultade hårt och mina andetag var tunga medan jag drämde igen dörren efter mig. Jag hade lyckats att hålla borta tårarna ändå tills nu, men det gick inte längre. Jag lät dem rinna nedför kinderna utan stopp, jag orkade inte hålla inne alla mina känslor längre. Jag satte mig ner på hallgolvet emot dörren utan att bry mig om att ta av mig skorna eller jackan, det var inte viktigt just nu. Summer hade svikit mig, och jag hade litat på henne till 100 procent. Jag hade varit så glad över att äntligen få tillbaka henne att jag aldrig hade trott att hon skulle göra så här mot mig. Jag visste också att jag hade svikit henne, men var vi inte förbi det nu? Det hade jag iallafall trott… Jag var så besviken och ledsen på henne, nu visste hela skolan om hur jag hade det hemma och jag skulle aldrig kunna hålla uppe den fasad som varit jag under en så lång tid, men som sakta hade börjat rasa när jag hade fallit för Summer. Nu visste alla allting, och jag visste inte om jag skulle klara av att gå tillbaka till skolan och se allas dömande blickar och viskningar bakom ryggen på mig.

Men samtidigt som jag var ledsen, så kunde jag ändå inte låta bli att undra. Summer hade berättat för Lucy och jag tyckte inte alls att det kändes okej, men varför skulle hon spela upp det för hela skolan? Jag visste att det inte var hon, och jag undrade så mycket vem det var. Lucy skulle väl inte heller göra det, eller hur? Nej, det trodde jag inte. Jag kände dem båda, och de var inte sådana, det visste jag. En djup suck for ur mig medan min blick vandrade över den tysta lägenheten. Även om jag var fruktansvärt arg och besviken på Summer, så kunde jag inte säga att jag inte var kär i henne längre. Min underläpp började nästan blöda för att jag bet mig så hårt i den och min hand for frustrerat upp till mina oborstade ostyriga lockar. Jag behövde veta vem det var. Men hur skulle jag kunna ta reda på det? Det kunde ju varit vem som helst, Fast ändå, kanske inte. Kanske inte precis vem som helst.

Och skolan bara väntade på mig. Ja, jag ville ju inte gå dit. Men ingen kunde gömma sig för alltid, jag var tvungen att gå dit förr eller senare ändå. Nu när jag också hade börjat bry mig lite mer om mina betyg, Summer hade hjälpt mig otroligt mycket, så ville jag inte att allt det skulle vara förgäves. Så dagen efter stod jag där, utanför den röda, stora, fula tegelbyggnaden jag var så van vid. Mina händer kändes lite klibbiga av all nervositet som bubblade inom mig, jag hade nog aldrig varit så här nervös förut över att gå till skolan. Men då hade jag också vetat att folk skulle beundra mig, och det undrade jag starkt över om de skulle göra idag. Inte så troligt, eller hur? Inte nu när alla visste om hur jag egentligen hade det, att jag inte var så som alla antagligen hade föreställt sig att jag var. Jag hann inte precis få vara ensam ett långt tag, för snart kom Louis och Zayn upp till mig. Jag kunde se på dem att de visste, det gjorde väl i och för sig alla på den här skolan nu. Louis var först framme vid mig och han lade förvånande nog en hand på min axel. Hans blå ögon mötte mina och han såg inte arg ut, men inte heller glad. Kanske en aning ledsen.

“Harry, I’m sorry.. We’re sorry. I really had no idea about how bad it really was.. I’m really sorry that I didn’t care more before..” Louis drog en hand igenom sitt hår och han verkade lite generad över allt detta. Ett smått leende spred sig på mina läppar och jag insåg att de faktiskt brydde sig om mig, mer än jag hade trott. Även om de kanske inte hade gjort det förut, inte insett hur jag egentligen hade det, så gjorde de det nu. Och det kändes så skönt, för jag visste att nu var jag iallafall inte helt ensam, även om mitt hjärta gjorde ont på grund av Summer. Zayn klev fram bakom Louis och han nickade.

“Yeah, I’m sorry too. I really hope you can forgive us, Haz..” sa han och log ett litet hoppfullt leende. Jag nickade tillbaka och tittade på dem båda.

“Of course, guys. Uhm, it’s really tough right now and Summer let me down, but I really appreciate that you’re here for me.” Både Zayn och Louis log emot mig och jag kunde känna glädjen ända ut i fingertopparna, de brydde sig ju faktiskt. Och jag behövde dem. Jag visste inte längre vilken position jag hade i skolan efter allt som hade hänt och hur folk skulle se på mig, men ärligt talat försökte jag att bara inte bry mig. Det som var gjort var gjort, och jag kunde ändå inte göra något åt vad folk skulle tycka om mig. Dessutom, varför skulle jag ens bry mig? De kände inte mig, inte mitt riktiga jag. Många trodde verkligen att bara för att de visste saker om mig, så kände de automatiskt mig. Men oj, så fel de hade.

Efter det hade jag trott att jag skulle få en bra dag. Eller ja, iallafall en helt okej dag. En dag utan Summer kunde väl inte bli en bra dag, men jag visste ju att jag hade Zayn och Louis, vilket ändå gjorde mig glad. Och jag var glad, tills jag stötte på Serena. Den människan på denna skolan jag förmodligen avskydde mest av alla, hon hade inte gjort annat än att förstöra för mig och Summer och ärligt talat förstod jag inte att jag någonsin hade gillat henne. Jag antog att jag hade hade gillat henne för att hon var populär, men jag var glad att Summer hade fått mig att inse att det inte var det som var det viktiga. Serena tittade på mig på ett överlägset sätt som kändes obehagligt och inte alls trevligt.

“Well, hello Harry.. Care to come over to mine tonight?” Hon log sliskigt och stort emot mig och jag rynkade på ögonbrynen.

“Uhm… No” svarade jag lite äcklat och kunde inte förstå att hon var här igen och frågade ut mig när jag hade gjort det ganska klart och tydligt att jag inte var intresserad.

“But come on, now you know the truth about that stupid girl! Now is the perfect time to be with me while we still have the chance to be the best couple on this school!” protesterade Serena högljutt med armarna i kors.

“No, Serena! Stop! I don’t want to go out with you, is that so damn hard to understand? And she’s.. She’s not stupid..” Den sista meningen mumlade jag fram och suckade sedan. Jag gillade verkligen inte vad Summer hade gjort, men Serena gjorde det inte precis bättre.

“But Harry, I did everything for you to know and now you won’t even go out with me?” frågade Serena irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och tänkte igenom vad hon nyss hade sagt. Vad menade hon med det?

“I don’t even know what you mean or what you’re talking about, so just leave me alone, okay?” frågade jag trött. Jag var trött på Serena och jag var trött på att hon vägrade fatta att jag inte ville vara med henne.

“Well, now you finally know what she did you to you so just be with me! You know it’s the right thing, for damn sake Harry!” Serena tittade argt på mig och jag skakade snabbt på huvudet.

“You don’t even KNOW me, and all you have done for me is ruining things. So just, no.” sa jag innan jag vände på klacken och började gå bort ifrån henne. Men jag hann inte långt innan jag kände henne ta tag i min arm bakifrån.

“I fixed us together so just fucking be with me!” utbrast Serena med rynkad panna. Jag tog ett steg bort ifrån henne och skakade loss hennes hand ifrån min arm.

“What do you mean fixed us together? We’re not even together, what the fuck are you talking about?” Jag hade höjt rösten utan att jag själv ens hade märkt det och nu tittade jag uppretat på Serena. Hon var nog minst lika arg som jag.

“I fixed this! I fixed her away because I’m smart enough to realize you and I should be together!” Serena såg bara mer och mer arg ut för varje sekund som gick, men jag visste bättre än att vara rädd för henne. Jag skakade snabbt på huvudet åt hennes dumhet. En tanke fladdrade förbi i mitt huvud men jag ville knappt tro att det kunde vara så, jag ignorerade bara den tanken. För om det var så som jag kanske anade så var jag inte säker på att jag skulle kunna hålla mig ifrån att bli riktigt, riktigt arg.

“Fixed her away? Just tell me what you did!” Serena stirrade på mig som om jag var något äckligt kryp av något slag hon inte tyckte om alls.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Yeah, Harry’s having a really hard time.. His dad just died, and even if that man was horrible and sucked as a dad, it was still his dad. And his sister, the social service took her to their aunt where she lives now. Harry’s heart is aching because he misses her so much, and they won’t let him take care of her. She means literally everything to him, and I feel so bad for him. He’s breaking and there’s nothing I can do because he won’t talk to me anymore.” Min röst ekade i korridorerna och allt jag kunde göra var att stå stilla och kolla när Harrys först sorgsna blick snabbt övergick till ren ilska. Hans ögon mörknade och han spände sin käke. Jag tog långsamma steg emot honom och när jag gjorde det så knöt han sina nävar.

“H-Harry?” Stammade jag och mitt hjärta bröts verkligen i tusen bitar när jag såg hur tårfyllda hans ögon var.

“Don’t” sa han sammanbitet.

“Just let me-”

“No!” Avbröt han mig. “I thought I could trust you! I thought you would never tell anyone about this, not even your fucking best friend!” skrek han åt mig och just där och då kände jag mig så liten och ynklig. Mina ögon hade snabbt tårats och jag gjorde allt jag kunde för att inte börja gråta inför i princip hela skolan. Harrys ögon sköt praktiskt taget ut ilska och jag återupplevde rädslan som jag hade känt den natten hade gått ut efter att vi hade fått reda på att hans pappa hade dött och jag inte hade vetat om Harry skulle komma tillbaka eller inte. Mina andetag blev tyngre och jag kunde knappt tänka klart, hela mitt huvud snurrade.

“Harry, please” mumlade jag och sträckte mig efter honom men han drog sig snabbt undan ifrån min beröring och fick det att sticka till i hjärtat på mig. Jag hade ju bara berättat för Lucy för att jag behövde någon att prata med när Harry hade vägrat att göra det, jag hade ju aldrig menat att någon annan skulle höra. Om inte Lucy hade läckt ut det.. Fast varför skulle hon göra det? Jag kunde inte ens tänka nu.

“Summer, don’t even dare to touch me. I told you that because I trusted you! Fuck, why did you have to do this? Fucking hell, Summer, don’t you get it? You let me have you back only to do what, hurt me? I know I hurt you but honestly, I thought we were over that by now.” Harry tittade upprört på mig och jag märkte hur han bara blev mer och mer frustrerad för varje sekund som gick. Jag kunde inte ens tänka på alla runt omkring oss som jag visste tittade på scenen som hade skapats, de var liksom inte viktiga nu.

“Harry, we are over that, I swear! I didn’t do this, I only told my best friend and I didn’t mean for it to-”

“Shut up, Summer! Just shut up, okay? It doesn’t matter who this was because this is still all your fault, I hope you know that. And honestly, I don’t care how this happened. They still know, EVERYONE! So thank you so fucking much for this!” utbrast Harry och fick mina ögon att tåras igen och den här gången kunde jag inte blinka bort tårarna.

“But Harry, please let me explain…” mumlade jag och kände hur mitt bröst blev tyngre och tyngre för varje andetag jag tog. Jag hade en tanke om vart detta var på väg och jag kunde inte låta det hända, jag kunde bara inte.

“If you only wanted revenge on me for what I did, then you and I shouldn’t have gotten back together at all.” Harrys vanligtvis gröna varma ögon tittade kallt på mig. Jag kunde se att han var arg, men jag visste att bakom den där barriaden av ilska var han sårad. Och det kunde jag förstå, men jag hade ju inte gjort detta. Visst, jag hade berättat för Lucy, men jag skulle aldrig låta hela skolan få reda på det, sådan var inte jag och det trodde jag att Harry visste…

“Harry, please. Don’t do this” sa jag och tittade på honom med bultande hjärta. Allt jag ville var att ha honom i mina armar men jag visste att det inte skulle hända. Harry skakade bara sammanbitet på huvudet och riktade sin blick emot mig. Hans ögon såg mer vattniga ut nu än förut och jag visste att tårarna snart skulle börja rinna på honom, jag kände honom så pass väl.

“Don’t. Don’t tell me what to do, you have no right to me anymore. You don’t have any right to my forgiveness, I don’t owe you anything. Not after what you did to me. I gave out everything to you, I gave it all for you, and you know why? Because I trusted you, I loved you. But I guess I should have learnt my lesson, loving only ends with me being hurt. I can’t do this anymore, Summer… I fought so hard to get you back, and now you’re ruining me.” Harry skakade på huvudet och trängde sig snabbt förbi mig och jag visste redan vart han skulle. Ut härifrån, bort från mig.

“Harry, just think this through. Don’t go, please.” Jag var snabbt efter honom och försökte ännu en gång att ta tag i hans hand, men han drog snabbt bort den ifrån mig.

“Don’t touch me, okay? Don’t speak to me either! Just… Just leave me alone, okay?” Harry tittade argt på mig och han sa varje ord säkert och inte det minska skakigt. Det var tvärtemot hur jag kände mig, jag kände att jag skulle kunna bryta ihop vilken sekund som helst och jag visste inte hur länge jag skulle kunna hålla mig ifrån att göra det.

“But… What about us?” mumlade jag och tog ett djupt andetag. Jag vågade knappt möta hans blick och mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur mitt bröst. Min hals kändes torr och jag hade svårt att svälja, och mina ben kändes inte helt stadiga att gå på. Tårarna hotade att börja rinna nedför mina kinder vilken sekund som helst och jag skulle behövt något att ta tag i och hålla mig i. Det blev tyst emellan oss, och jag kunde se på Harry att han tänkte. Mina andetag blev snabbare och snabbare och jag kunde känna hur mina handflator blev svettiga av nervositet. Allt jag ville var att han skulle säga att han ville vara med mig och att han inte var arg, men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han var. Harry skakade bittert på huvudet och jag kunde se att han svalde innan svaret kom. Och det kom som en bomb, även om jag kanske lite hade förutspått det, men som min värsta mardröm.

“It’s okay.” Jag lutade mig sakta närmre henne och placerade mina händer på hennes kinder innan våra läppar möttes. Och det kändes magiskt, det gjorde det alltid att vara med Summer. Våra läppar rörde sig som i synk och känslan inombords var obeskrivlig. Jag lutade min panna emot hennes medan ett mjukt leende spred sig över mina läppar. Summer öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när vi båda hörde dörren till toaletterna öppnas. Vi var i ett av toalettbåsen och jag hade totalt glömt bort att det kunde finnas andra här inne. Men det kunde det, det märkte vi snart av.

“Summer Williams, the principal’s office, now.”

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag stirrade skräckslaget på Harry som stirrade lika skärrat tillbaka på mig. Varför skulle jag till rektorn? Var det för bråket med Serena? Ingen hade ju sett det, och dessutom var det inte ens mitt fel. Och hur visste ens någon att vi, jag och Harry, var här? Det var inte direkt så att vi hade gått runt och skrikit vart vi skulle, speciellt inte till någon lärare. Jag förstod bara inte hur lärare fick reda på saker och ting...

Med en suck tog jag tag i Harrys hand, öppnade dörren till toaletten och drog med mig honom ut. En lärare jag aldrig hade sett förut och inte visste vem det var stod med blicken på mig. Hennes ögonbryn rynkades samman när hon fick syn på Harry bakom mig, och det såg verkligen ut som om hon var arg. Aldrig ett bra tecken.

“Summer, you’re going to see the principal right now. And as for you, Harry Styles.. This is the ladies’ toilets and not the men’s. And there’s a reson to that. What are you doing here? Wait, don’t even try to come up with an explanation. Just get out of here, okay?” Lärarens sura blick gled hela tiden emellan mig och Harry som om hon inte visste vem hon skulle vara mest arg på och hon irriterade mig. Vad gjorde det egentligen om Harry var här inne?

“NOW.” upprepade hon sig och jag nickade kort.

“Come on Harry, let’s get out of here.”

Dörren var trög att dra upp och när jag äntligen hade fått upp den kom jag in till ett tyst, väldigt tyst, kontor. Jag hade aldrig varit här förut så det var inte så konstigt att jag inte kände igen mig. Rektorn, Mr Barnes, satt framför mig vid sitt skrivbord med ett uttryckslöst ansikte, och han rättade snabbt till sin kavaj så att inga rynkor fanns på den. På en stol mittemot satt Serena, som vände sig om emot mig när jag kom in. Hennes armar var korsade och hon såg inte särskilt road ut.

“Summer, sit down, please” sa rektorn och gestikulerade till stolen som fanns bredvid Serenas. Jag satte mig sakta ner på den hårda svarta stolen och svalde hårt innan jag återigen tittade på rektorn. Han såg inte ut att ha rört en min sedan jag sist hade tittat på honom för någon minut sedan. Serena däremot, såg ut att bli mer och mer irriterad för varje sekund som tickade förbi.

“Alright, girls. A student caught you two fighting in the corridor earlier today.  Referring to the student, you were fighting, screaming and beating eachother. This kind of behaviour is not acceptable here at all. This in a non-violence school, well at least we try our best to be, and I think you both know that. I don’t know for what reason you were fighting and honestly it doesn’t matter, but we need to make peace, right here, right now.” Hans blick gled mellan mig och Serena och jag började undra hur detta någonsin skulle gå att kunna fixa. Jag och Serena, fred? Jag skulle kunna göra det, men jag tvivlade på att hon skulle kunna göra det. Det var ju trotsallt hon som hade startat allt bråk ifrån början. Och som jag trodde, så var hon inte okej med detta.

“What!? Who is this stupid student, if I may ask? Everyone fights, this is just unnecessary” klagade Serena och ställde sig så hastigt upp ifrån stolen så att den nästan välte omkull.

“Serena! Sit down, now” sa Mr Barnes bestämt och pekade på stolen som nästan hade blivit omkullvält. För en sekund trodde jag att hon faktiskt skulle trotsa honom och gå härifrån, men sedan insåg även jag att det inte var det smartaste då rektorn på vår skola var sträng och lätt kunde dela ut straff. Hon insåg nog det också, för hon satte sig snart ner igen bredvid mig.

“Well. Can you guys just shake hands or something, or promise eachother that you won’t start a fight?” Mr Barnes blick var hård som sten och den gick fram och tillbaka emellan mig och Serena. Tystnaden som lade sig var så tydlig att jag nästan hade kunnat ta på den, och det hela blev inte bättre av att ingen av oss sa någonting. Till slut suckade jag och nickade sedan.

“Fine. Serena?” Min blick föll på henne och hon såg inte särskilt glad ut. Hela hennes ansikte såg spänt och argt ut, som om hon var på väg att få ett utbrott. Men även Mr Barnes tittade nu uppfordrande på henne, hon kunde nog inte komma undan detta.

“Okay, fine. No more fighting” sa hon och ryckte på axlarna. “Can I go now?” fortsatte hon sedan och höll på att ställa sig upp igen. Mr Barnes suckade lätt men nickade sedan.

“Yeah, you both can leave. But if I see or hear about any fight again.. Well, let’s just say I don’t want to do that. And hey, girls, you both look a bit beaten up, so I really mean what I say.” Vi båda kom snabbt upp ifrån stolarna och utan att säga något mer gick vi ut ur rummet. Väl ute stannade Serena upp och tittade på mig.

“Just so you know, this isn’t over yet.” Och med de orden lämnade hon mig snabbt och gick iväg längs korridoren på sina höga klackar. Min panna rynkades lätt och jag suckade frustrerat. Vad menade hon med det egentligen?

Med en förvirrad blick kollade jag på Serena när hon med snabba steg gick ifrån mig. Hennes klackar ekade i korridoren och hon svängde extra mycket på höfterna. Med en lätt suck vände jag mig om och möttes av Harry.

“Never thought you would have to see the principal for fighting” retades han och skrockade lätt. Han virade sina armar om min famn och höll mig tätt intill honom.

“Shut up Harry, just because I’m a girl it doesn’t mean that I can’t fight” sa jag och korsade armarna över bröstet. Harry ryckte på axlarna.

“I never said that you can’t fight, I just said that I never thoight I would see you here for a bad cause.” Jag himlade med ögonen åt honom.

“I guess you don’t know me as well as you thought” sa jag och log triumferande. Jag slingrade mig ut från hans omfamning och började gå ifrån honom, en av våra “småbråk”, om man nu kunde kalla de det, hade jag ännu en gång vunnit. Dock var jag inte beredd på nästa sak han gjorde. Tydligen hade han följt efter mig och när han var tillräckligt nära hade han virat sina armar om min midja igen, fast bakifrån den här gången.

“Babe, I know you better than anyone. The way you are in school is nothing compared to the way you are when you’re with me in bed. You’re so dominant baby, I love it” viskade han i mitt öra och fick mig att rodna djupt. Han skrockade och vände mig om så att vi stod ansikte mot ansikte. Hans blick var en aning förförisk och han bet sig i läppen, något som jag fann väldigt attraktivt. Hans ansikte närmade sig långsamt mitt, mina ögon slöts men jag visste ändå att hans läppar bara var några millimeter ifrån mina och om jag bara rörde mig litegrann så skulle de pressas samman. Precis när jag faktiskt trodde att han skulle kyssa mig så flyttade han sitt ansikte mot mitt öra. Hans andedräkt träffade min hud och fick mig att rysa. Det gjorde det inte bättre av att Harrys läppar fördes över min örsnibb.

“I’ll see you later..” viskade han och drog sig tillbaka. Med ett nöjt ansiktsuttryck, han visste vilken effekt han hade på mig, vände han sig om och började gå iväg.

Resten av skoldagen flöt på bra men jag var ändå glad över att min sista lektion just hade slutat. Korridorerna fylldes snabbt med elever som knökade sig fram för att komma till sina skåp. Skvaller hördes lite överallt och jag visste att jag och Harry var ett hett ämne just nu. Jag visste inte riktigt hur jag kände för det. Jag hade aldrig gillat att ha en massa uppmärksamhet på mig men jag var ändå glad över att det denna gång inte var en massa rykten om hur jag och Harry gjorde slut. Jag fortsatte min vandring med ett leende på läpparna. Att tänka på Harry gjorde mig alltid glad och alldeles sprallig. Jag hade lyckats stänga ute allt prat och mina tankar var endast på Harry. Hur glad han gjorde mig och hur viktig han faktiskt var för mig. Hans gröna ögon som alltid glimtade och hans chokladbruna lockar som oftast var ruffsiga. Dock hade han börjat med något slags hårband, en bandana tror jag han kallade det, och om jag ska vara ärlig så gjorde det honom ännu mer attraktiv. Jag älskade hur jag kunde dra mina fingrar genom hans stora lockar och hur mjuka de skulle kännas mot mina fingrar.

Mina tankar avbröts av att en röst i högtalarna hördes i hela korridoren. Alla elever hade tystnads och av någon anledning var deras blickar på mig. Förvånade uttryck, stora ögon och vissa hade även deras munnar öppna. Min blick for runt, helt förvirrad. Jag fattade verkigen ingenting. Plötsligt var det som om hela jag frös till. Jag kunde inte röra mig. Mina ögon vidgades och min mun öppnades, jag såg nu ut som alla andra. Rösten var ingens annan än min egen och det tog mig inte många sekunder att lista ut vem som gjort detta och när jag mötte Harrys sårade blick så visste jag att hon hade lyckats.

Kapitel 61 alla fina läsare! Vi har tyvärr inte så många kapitel kvar av denna novellen, faktiskt.

Men kommenteraaaa nu! Känns som vi haft lite dåligt med kommentarer på sistone. Kommenterar vet vi att ni läser och gillar det vi skriver :) Det värmer verkligen, vad ni än skriver. :)

Ha det superbra och ha en superbra början av påsklovet så hörs vi på söndag!!

/Josefin & Frida x

“Yeah, I am back. And I’m not really happy about what you did. You hurt me, you know. I got a brain concussion!” sa jag argt och korsade armarna. Serena bara höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“I didn’t do anything. And maybe it was just meant to happen. People who deserve to get hurt, often does.” Det hon sa äcklade mig verkligen, vilken vidrig människa hon var.

“I can’t believe you just said that. Just leave me alone, okay? I can’t help that you’re too bitchy for anyone to want you” svarade jag och började sedan att snabbt gå iväg ifrån henne emot omklädningsrummet. Jag visste att man egentligen gjorde fel i att bråka med Serena, men jag var så fruktansvärt trött på henne. Det dröjde inte mer än någon sekund förrän jag kände henne dra tag i min tröjärm.

“What did you just say?”

SERENAS PERSPEKTIV

Hände detta verkligen? Kallade Summer mig för detta? Varför var hon redan tillbaka i skolan? Jag hade inte saknat henne, inte det minsta. Mitt grepp om hennes tröja hårdnade och jag spände mig argt.

“WHAT did you just say to me, you bitch?” frågade jag irriterat och tittade på henne. Men hon ryggade inte undan, som jag hade trott att hon skulle göra. Det gjorde iallafall alla andra på den här skolan, men jag hade nog insett vid det här laget att Summer inte var som alla andra. Hon var ju tillsammans med Harry, och det sa nog så mycket om henne.

“I only said the truth, you just don’t want to admit it” svarade hon lika argt tillbaka och försökte dra sig loss ifrån mig. Men jag släppte henne inte.

“You’re such a twat, do you know that? You don’t deserve Harry!” spottade jag ur mig. Jag var tyst för några sekunder innan jag fortsatte. "Or you know what? Maybe you do, because you’re both idiots.” Tystnaden som lade sig efter det jag sagt skulle nästan varit skrämmande, om det inte vore så att jag faktiskt inte var rädd för Summer. Hon skakade på huvudet och log nästan åt mig, men det var inte ett glatt leende. Mer som ett skrattretande leende.

“I hope everyone finds out what a sad person you really are. You hate on me because I’m with the person you can’t have. I haven’t even done anything to you, and neither has Harry. So just get over it, okay?” frågade hon irriterat och försökte ännu en gång att ta sig loss ifrån mig. Men mitt grepp om hennes tröja var så hårt att knogarna vitnade på mig och jag hade inga planer på att släppa taget.

“Shut up, will you? You changed Harry into some love-sappy thing that he isn’t, you made him to a ridiculus person! He was very fine before, without you. You ruined everything for me on this damn school, made Harry embarass me in front of everyone. So yes, I do hate you! But can you really blame me for that, after everything you’ve ruined for me?” frågade jag och tog ett djupt andetag. Ilskan bara spreds mer och mer inom mig och jag kände att jag snart antagligen skulle explodera. Det kändes som om mina ögon sköt blixtar på Summer och hade blickar kunnat döda, skulle hon nog ligga på marken nu. Men det kunde de inte, olyckligtvis. Summer tittade konstigt på mig och det verkade också som att hon blev argare för varje sekund som passerade.

“Excuse me? Have I ruined everything for you? Don’t come and blame me for your problems Serena. I haven’t done anything to you. I haven’t dropped you while you were on top of a cheerleader pyramide, I haven’t written stupid things about you in the school newspaper and I have never tried to make you feel bad or fail. You tell me that I’m the problem, but actually, you are. You’re a bitch and that’s-” Jag klarade inte av att höra mer av Summers skitsnack om mig, jag kunde bara inte det. Innan jag visste ordet av det hade min hand flugit upp till hennes kind och slagit till henne. Ljudet av slaget hördes tydligt där vi stod ensamma i korridoren, för när vi båda nu hade tystnat kunde jag inte höra någon annan. Det var nästan skrämmande tyst för att vara en så stor skola. Summer stirrade förfärat på mig och höll sin hand över kinden. Jag förväntade mig nästan att tårar skulle börja rinna nedför hennes kinder och att hon gråtandes skulle springa till rektorn, men jag hade fel. Summer drog sig argt loss ifrån mig bara för att sedan kasta sig emot mig och knuffa till mig. Jag var inte beredd på det och snubblade bakåt, och det tog några sekunder innan jag hittade balansen igen.

“Just leave me alone.” Summer tittade argt på mig när orden hade lämnat hennes mun. Jag bara skakade på huvudet och hånlog åt henne.

“You’re so dumb, Summer. I have no idea how you turned Harry into something he’s not, but I want the old him back. The old him who wanted me.” Summer stirrade på mig i några sekunder innan hon öppnade munnen.

“I HATE YOU!” utbrast hon. Och så fortsatte det. Vi fortsatte att bråka, skrika och slå varandra. Jag skulle inte ge mig, jag skulle inte förlora. Summer var en förlorare, det hade hon alltid varit. Och jag skulle se till att det förblev så.

SUMMERS PERSPEKTIV

Huden på min kind brände fortfarande efter slaget jag hade fått, men det var inte det som gjorde mest ont. Serena verkade verkligen hata mig, och om jag skulle vara ärlig så skrämde det mig lite. Jag hade ju aldrig menat att det skulle bli så. Jag stirrade på henne och kunde för mitt liv inte förstå varför hon betedde sig som hon gjorde. Jag hade hamnat i ett bråk jag inte ville vara i, och jag visse inte hur jag skulle ta mig ur det. Ilskan som fanns inom mig blandades upp med ledsamhet och irritation, allt jag ville var att vara med Harry och Serena klandrade mig för det. Våra röster höjdes allt mer och mer och jag var förvånad att det faktiskt inte var någon som kom hit.

“You bitch, you always ruin every single damn thing!” skrek Serena och jag backade bakåt ett steg för att komma längre bort ifrån henne.

“I don’t, you’re the one who ruins it all for yourself. If you weren’t such a bitch then maybe people would actually like you! Because that’s the truth, isn’t it? Everyone admires you, but nobody actually likes you.” Jag tog ett djupt andetag och tittade in i Serenas ögon, och allt jag kunde se var ilska. Ännu fler slag och ord utbyttes emellan oss innan jag plötsligt kände en hand dra mig bort ifrån Serena. Jag tittade förvånat upp på Harry som stod där med en hand om min arm och den andra omkring Serenas arm. Han drog oss bort ifrån varandra så att vi inte kunde bråka. Jag tittade argt på honom, för allt jag ville var att slå Serena. Hon förtjänade det. Men Harry hade andra planer.

“Harry, let me go!” utbrast jag och försökte dra mig loss ifrån honom. Om Serena hade haft ett hårt grepp om mig förut, så var det ingenting jämfört med hur hårt Harry höll i mig. Det gjorde nästan ont, och jag förstod att jag inte kunde kämpa emot honom, jag skulle inte vinna ändå. Serenas blick var på Harry, och hon såg inte heller så glad ut.

“Summer, it’s not worth it. She’s not worth it” mumlade Harry till mig. Hans gröna ögon sökte mina och han tittade intensivt på mig. Det kändes som vi tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade. Harry vände sig till Serena och nu tittade irriterat på honom.

“Serena, don’t touch my girlfriend again. You’ve already hurt her head, you don’t have to hurt the rest of her. I care about her, and if you ever hurt the people I care about again there will be consequences. Stop hating on her and us. Just… Just leave us alone.” Och med de orden vände sig Harry om, släppte taget om Serena och tog min hand. Han drog med mig bort ifrån Serena och utifrån korridoren, med sin hand i ett hårt grepp om min.

HARRYS PERSPEKTIV

“What were you thinking, Summer? Get into a fight?!” frågade jag Summer när jag hade låst dörren till toaletten vi nu var på. Hon skakade på huvudet medan hennes blick vilade på golvet, hon ville inte titta på mig. Jag suckade lätt. Jag ville försöka få hennes att förstå, men jag ville samtidigt inte bli arg på henne.

“But you could have gotten yourself seriously hurt! Like, you did get hurt, Summer… You can’t do things like that” fortsatte jag. Summers blick flyttades upp på mig och jag kunde se att tårar höll på att formas i hennes ögon.

“I know, Harry, I know. Don’t you think I know I shouldn’t have let her take that much control over me? Don’t you think I know? Because I do. I just hate her so much, you don’t even understand. I wanted to hurt her, just like she hurt me..” Hennes ögon fylldes sakta av tårar som började rinna nedför kinderna men som hon envist försökte torka bort trots att det bara blev fler och fler. Det gjorde ont inombords och jag var genast framme hos henne och tog henne i min famn. Min hand fann sin väg till hennes hår och jag strök lugnande igenom det.

“I’m so sorry, I’m sorry I yelled at you. I understand, love, please don’t cry..” mumlade jag i hennes hår och kände hennes armar gripa tag hårt runt min midja.

“I just hate her so much…” Jag hörde Summer ta ett djupt andetag medan hennes händer strök upp och ner över min rygg.

“I was just so worried that you were so hurt, Summer.. I love you so much” sa jag och klev ut ur hennes famn så att jag kunde titta på hennes ansikte. Hennes kinder var röda och hon hade ett rött märke på sin arm, men bortsett från det verkade hon vara oskadd. Våra blickar möttes och jag tog sakta tag i hennes hand.

“I love you too.. Thank you for taking me away. Fighting like that.. It’s not me. I’m sorry, I’ve never got carried away like that…” Summer kramade min hand och jag nickade.

“It’s okay.” Jag lutade mig sakta närmre henne och placerade mina händer på hennes kinder innan våra läppar möttes. Och det kändes magiskt, det gjorde det alltid att vara med Summer. Våra läppar rörde sig som i synk och känslan inombords var obeskrivlig. Jag lutade min panna emot hennes medan ett mjukt leende spred sig över mina läppar. Summer öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när vi båda hörde dörren till toaletterna öppnas. Vi var i ett av toalettbåsen och jag hade totalt glömt bort att det kunde finnas andra här inne. Men det kunde det, det märkte vi snart av.

“Summer Williams, the principal’s office, now.”

Här är kapitel 60 allihopa! Vi ska försöka att uppdaterna bättre, men ja hoppas ni gillar detta iallafall.

Kommentera gärna!! :D

/Josefin & Frida :)

Jag hoppades att hon hade ont, för jag visste att jag hade gjort rätt sak. Ibland krävdes det lite extrema grejer för att nå dit man ville, och just nu var mitt mål Louis eller möjligtvis Zayn, eftersom jag inte kunde ha Harry. Han var inte värd min uppmärksamhet ändå, han var lika mycket bitch som Summer.

Jag skulle ha någon av dem om det så var det sista jag gjorde på den här skolan, det var jag övertygad om. 

LOUIS PERSPEKTIV

Det var konstigt egentligen, att se Harry och Summer tillsammans igen. Jag hade nästan vant mig vid en ledsen Harry som hela tiden trånade efter henne, men nu gick de hand i hand igen och leendet på Harrys läppar hade aldrig varit större. Först hade jag varit arg, det hade känts som att han hade svikit mig på något sätt. Vi hade alltid varit sådana som inte brytt oss om förhållanden, och vi hade hållt ihop på något sätt, varit likadana. Men sedan hade jag insett att det fanns anledningar till varför han gjorde som han gjorde. Man kunde ju inte hjälpa vem man blev kär i… Jag hade kanske bara aldrig trott att han faktiskt skulle vara tillsammans med någon så här länge. Men Summer verkade vara bra för honom, jag visste att han hade det tufft hemma och fortfarande hemma. Efter hans pappa hade gått bort och hans lillasyster hade flyttat hade Summer verkat vara det enda som kunde hålla ihop honom.

Om jag skulle vara ärlig så var jag kanske lite avundsjuk. Kärleken mellan de två verkade så stark, även om jag inte kunde förstå hur. Jag hade aldrig varit tillsammans med någon så länge och det var en konstig tanke att leka med. Jag hade aldrig riktigt gillat Summer och jag mindes alla gånger vi hade retat henne, men jag kunde inte förneka att de gjorde varandra glada. Det kunde nog vem som helst se. Och även fast jag inte var alls säker på vad jag ville, så var det kanske lite det som var problemet. Förut hade jag alltid vetat vad jag ville, att jag inte ville ha förhållanden. Men nu var jag inte så säker längre, och faktan att det var så skrämde mig en aning.

“Louis, wait! I want to speak to you.” Jag drog upp min väska över axeln och slängde en blick bakåt, som landade på Serena. En tyst suck for ur mig. Även om jag inte hade något emot henne så hade Harry berättat för mig vad hon hade gjort emot Summer. Jag hade gjort många taskiga saker på den tiden jag gått på denna skolan, men till och med jag hade insett att Serena hade gått över gränsen den här gången. Att vara taskig var en sak, något jag hade varit många gånger för att det helt enkelt var en del av min image, men att skada någon fysiskt var på en helt annan nivå. Jag tittade på Serena och visst var hon snygg, men var hon verkligen mer än så? Hon log självsäkert emot mig och påminde mig faktiskt om… Mig själv.

“Hey. So I was just wondering, what are you doing this weekend? I thought we could have some fun, you know” sa hon och slängde sitt blonda hår bakom axeln. Jag höjde på ögonbrynen och tittade ner på henne. Var hon verkligen så desperat? Jag visste att Harry i princip hade sagt inför halva skolan att han hatade henne och att hon var en bitch. Tanken på det fick mig fortfarande att le lite, jag önskade bara att jag hade varit där för att se hennes ansiktsuttryck när han sagt att han inte ville ha henne. Det hade verkligen varit obetalbart. Och nu ville hon träffa mig, men varför? För att hon inte kunde få Harry, och jag också var populär? Visst var hon snygg men hon var en riktig bitch, och var jag verkligen så desperat?

“Well, I already have plans. I’m sorry” svarade jag och tittade på henne. Först såg hon bestört ut, som om ingen någonsin hade sagt nej till henne förut. Fast sedan kom jag ju på, det hade ju någon gjort. Harry. Efter någon sekund hämtade Serena sig och leendet var snabbt tillbaka på hennes läppar.

“Then maybe next week? Or on thursday or something?” fortsatte hon fråga, som om hon inte hade fattat vinken riktigt.

“Uhm, no. I don’t think so. But thanks anyway, I guess?” svarade jag och log kort. Jag visste inte riktigt varför, men jag kände inte för att vara med henne. Kanske var det för att jag tydligt nog verkade vara hennes, ja, inte direkt förstaval.

“Why the hell not? Come on, I know you wouldn’t have turned down this oppurtunity a month ago. Have Harry, the idiotic piece of shit and his bitchy girlfriend changed you or something?” frågade Serena och himlade med ögonen, som om hon på helt fullt allvar trodde att precis vem som helst skulle vilja ha henne. Det var lite väl självsäkert, kanske. Mina ögonbryn rynkades samman när jag hörde vad hon kallade Harry, för även om jag också hade varit väldigt skeptisk i början till hur mycket han ville ha Summer, så hade Serena ingen rätt att säga så om min kompis.

“Say what you want about her but don’t call him an idiotic piece of shit, okay? Because he’s not. God, you don’t even know the guy and still, you’re so fucking good at talking shit about him that it’s almost funny” muttrade jag och korsade armarna över bröstet. Jag hade ingen lust att slösa mer tid på Serena, inte ens att hon var snygg verkade hjälpa nu när hon var så bitchig. Jag kanske verkade vara ett svin som låg med alla, men när folk snackade skit om mina kompisar hade jag inga problem med att säga ifrån och göra vad som behövdes för att få dem att sluta.

“Oh come on, please don’t tell me they turned you into an idiot too. It’s just one night, who would it hurt? That’s right, no one. You’re popular, I’m popular. What could possibly be wrong wih that?” frågade Serena med ett höjt ögonbryn. Jag himlade med ögonen och förstod verkligen inte vad jag hade sett i henne förr.

“Well, no. I’m not an idiot, and neither are they. Actually, maybe you’re the idiot here, who’s still trying. Like you really think I would go away and have some fun with you when you talk shit about my friend? Just go already” svarade jag irriterat och drog en hand igenom mitt hår. Jag hade redan slutat för dagen och allt jag ville var att komma hem.

“God, why are you all so stupid these days? Fine, but you will be the one regretting yourself.” Och med de orden klampade Serena surt iväg från mig så fort hon kunde på sina höga klackar. Jag skakade på huvudet och flinade nästan lite åt hur dum hon var. Trodde hon verkligen att jag skulle vilja vara med henne när hon kallade Harry för idiotisk skit? Så dålig kompis var jag inte.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kunde känna blickarna på mig även om jag inte såg dem. Jag kunde se att det förmodligen hade kommit ut i skolan vad som hänt eftersom rykten här verkligen gick snabbare än blixten. Nu visste säkert alla att jag hade haft hjärnskakning, och att det varit därför jag varit hemma några dagar för att vila upp mig. Men idag var jag äntligen tillbaka. Jag kunde inte direkt säga att jag saknade skolan för det gjorde väl ingen, men jag hade saknat alla mina kompisar här. Sedan fanns de också dem som jag inte hade saknat, som till exempel Serena. Men vad kunde jag göra? Ja, att stanna hemma för resten av livet var inte något alternativ direkt. Så här var jag, och gjorde mitt bästa för att ignorera allas blickar på mig. Jag kom fram till mitt skåp och slängde in alla mina grejer utan att bry mig om riktigt var de hamnade, det var så stökigt där inne ändå. Jag kände hela mitt ansikte skina upp när jag fick se Harry komma gående i korridoren emot mig. Han log stort och gav mig en mjuk kram, som om jag var gjord av glas. Under de senaste dagarna hade han besökt mig varje dag efter skolan och hållt mig sällskap, det blev så ensamt och tyst att vara själv hemma flera dagar i sträck nu när mamma var iväg igen och Kate inte fanns kvar hos oss längre.

“Hi, how are you?” frågade han i mitt öra. Jag log emot honom och placerade mina armar kring hans midja.

“I’m good, how are you?” frågade jag tillbaka till honom.

“I’m good too, now that you are here.”

“Cheesy.”

“You know it.” Jag skrattade lite och tittade sedan på klockan på väggen. Då insåg jag vilken lektion jag hade nu på morgonen. Det gav mig nästan kväljningar att tänka på det, cheerleading. Efter vad Serena hade gjort emot mig sist gång jag hade varit inne i den gympasalen hade jag ingen aning om vad hon faktiskt var kapabel till att göra numera. Tanken på att träna cheerleading var alldeles för läskig så jag skulle bara titta på idag. Jag hade försökt att lägga det bakom mig men jag var fortfarande arg inombords, väldigt arg. Hur kunde man ens göra något sådant, att medvetet tappa greppet om någon så att den slår sig? Jag förstod mig verkligen inte på Serena.

“What’s wrong?” frågade Harry som nu studerade mitt ansikte.

“Nothing, it’s just, I have cheerleading now. I’m just going to watch today, but still” svarade jag och suckade lätt. Jag kanske var löjlig, men jag hade ingen lust att träffa Serena. Harry strök handen över min kind.

“Will you be okay?” frågade han en aning oroligt. Jag log smått åt hans omtänksamhet och nickade sedan.

“Yeah, don’t worry. I’ll be okay” svarade jag och pussade honom lätt innan jag tog mig ur omfamningen och slängde igen mitt otroligt tröga skåp. Dags för cheerleading då.

Jag hann inte komma långt innan jag höll på att krocka med någon, men jag hann väja undan i sista sekund.

“Oh my god, are you already back? I thought you would be gone for a longer time” sa Serena och log emot mig. Men leendet nådde inte hennes ögon, inte ens i närheten av dem.

“Yeah, I am back. And I’m not really happy about what you did. You hurt me, you know. I got a brain concussion!” sa jag argt och korsade armarna. Serena bara höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“I didn’t do anything. And maybe it was just meant to happen. People who deserve to get hurt, often does.” Det hon sa äcklade mig verkligen, vilken vidrig människa hon var.

“I can’t believe you just said that. Just leave me alone, okay? I can’t help that you’re too bitchy for anyone to want you” svarade jag och började sedan att snabbt gå iväg ifrån henne emot omklädningsrummet. Jag visste att man egentligen gjorde fel i att bråka med Serena, men jag var så fruktansvärt trött på henne. Det dröjde inte mer än någon sekund förrän jag kände henne dra tag i min tröjärm.

“What did you just say?”

Här är kapitel 59!!

Vi ber om ursäkt för att det bara kom ett kapitel denna veckan och inget i torsdags, men skolan har tagit väldigt mycket tid och vi har lite svårt att få till något bra att skriva.

Och om ni gillar det vi skriver, så kommentera jättegärna! Det betyder så mycket om ni gillar det :) Det spelar ingen roll om det är långa eller korta kommentarer, allt peppar oss!

Ni alla får ha en jättebra vecka, vi ska försöka uppdatera bättre denna veckan.

//Josefin och Frida.

“The school nurse said you got a brain concussion, but not worse than that. You hit your head a bit” sa Harry med en orolig rynka i pannan. Jag suckade lätt, som om det var viktigt nu.

“What’s going to happen to Serena? I want her away, I hate her” muttrade jag och försökte snabbt sätta mig upp men kände hur jag blev alldeles yr så jag lade mig snabbt ner igen.

“Lay still, Summer. And, I don’t know. I really do hope she gets punished, though” svarade Lucy som nu hade satt sig på kanten av sängen jag låg på.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Harry, you don’t have to do this..”, mumlade jag när Harry bar mig mot mitt hus från hans bil.

“Yes I do, the school nurse said that you have to be still for a few days which means that you’re not supposed to walk around”, svarade han och hans bestämda ansiktsuttryck gjorde att jag inte fortsatte att säga emot. Harrys grepp var stadigt och han höll mig tätt intill sig. Harry stannade utanför dörren till mitt hus och jag låste upp den. Han bar in mig och som vanligt så möttes jag av en tystnad. Kate hade slutat för ett tag sen och min mamma var som vanligt inte hemma. Jag hade vant mig vid detta nu, tystnaden, ensamheten. Den fanns alltid där, det var mycket värre nu när jag och Harry inte längre var tillsammans.

   Mina tankar avbröts av att Harry lade ner mig på något mjukt, som jag snabbt förstod var soffan i vardagsrummet.

“Do you want anything? A blanket? Water maybe..” Harrys fråga avbröt tystnaden och jag kollade upp på honom. Hans lockar var en aning rufsigare än vanligt, ett tecken på att han hade dragit sina enorma händer igenom det ett antal gånger. Hans blick var fast på mig och visade ensamhet, sorg och en aning ilska, förmodligen mot Serena. Han såg så sårbar ut och jag visste att det delvis var mitt fel. Jag visste att jag ledde honom vidare men att jag samtidigt var den som hindrade att vi skulle ha en relation igen. Jag klandrade honom inte för att vara förvirrad, jag var minst lika förvirrad jag själv.

   Harry började efter ett tag att flina vilket fick mig att inse att jag hade kollat på honom och varit i mina egna tankar alldeles för länge. Jag skakade lätt på huvudet samtidigt som en lätt rodnad spred sig på mina kinder.

“I umm.. I thought that we maybe could talk..” mumlade jag och kollade ner på mina händer som tydligen hade blivit mycket mer intressant än att kolla på Harry.

“Talk about what?” frågade Harry med sin mörka röst och jag kunde känna hur han kollade på mig med sin intensiva blick.

“Us” sa jag tyst och kollade äntligen upp på honom. Han nickade kort och satte sig sedan ner på soffan bredvid mina fötter. “I’ve been thinking of what I want..” började jag och kollade in i hans ögon. Hopp syntes i dem, ett smått leende visades på hans läppar. “I know that you’re sorry Harry and I also know that you wouldn’t do something like that again. These past weeks have been awful for me. I’ve missed you and I have felt so empty without you. Harry, I love you. I never stopped loving you and not being your girlfriend sucks”, ett skrock från hans läppar fick mig att avbryta och när jag kollade på honom kunde jag inte låta bli att le. Hans ögon hade fått mer färg och det glimtade till i dem så som det brukade göra. Tanken av att det var jag som gjorde att han såg så mycket lyckligare ut gjorde mig alldeles galen och fjärilarna i min mage dansade inte precis vals. Utan några ord från Harry så hade han snabbt satt sig närmre mig, lyft upp mig och satt mig i hans knä. Automatsikt virade jag mina armar omkring hans hals och hans armar fann sin väg runt min midja och snart var våra läppar pressade mot varandra. Om fjärilarna i min mage tidigare hade varit galna så var det ingenting mot vad de var nu. Harrys mjuka läppar mot mina var vad jag hade längtat efter och när hans tunga frågade efter ingång?? så var jag snabb med att sära på mina läppar för att ge honom det. Jag flyttade mina händer från hans nacke till hans hår och drog mina fingrar igenom det. Att få ha honom nära igen kändes så himla bra, att få känna honom igen var allt jag behövde för att må bra. Jag drog en handlängs hans rygg och vi särade lite på oss efter ett tag, båda helt andfådda och rosenkindiga. Harrys gröna ögon glänste och ett blygt leende smög sig på hans läppar.

“I love you” viskade han och tog min hand i sin egen. Ett leende spred sig på mina läppar och jag kände mig lycklig, igen.

“I love you too” svarade jag. Och just i då var det som om jag inte kände hur ont mitt huvud faktiskt gjorde. Det var som om ingenting annat spelade någon roll. Inte Serena, inte min huvudvärk, inte musikalen i skolan, inte Louis, inte mina föräldrar, ingenting. Bara Harry och jag. Harry flätade samman våra fingrar och jag kände mitt hjärta bulta. Det fanns ingen annan. Jag skulle aldrig kunna vara med någon annan, han var den enda. Det visste jag nu. Visst hade han sårat mig och jag skulle inte glömma det, men jag älskade honom. Så fruktansvärt mycket. Jag vill inte vara utan honom, och jag ville vara olycklig bara för min stolthets skull. Värmen ifrån honom kändes skönt, jag själv kände mig så kall och han värmde upp mig. Han var min andra halva, den jag ville vara med mest av allt. Han var den som fick mig att le i mina mörkaste stunder. Och jag skulle aldrig kunna vara lyckligare än här, i hans famn, med hans armar virade tajt omkring mig. Jag kunde vara lycklig, när jag väl lät mig själv vara det.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag kunde inte ens beskriva hur jag kände mig just nu. Det töntiga leendet vägrade försvinna ifrån mina läppar och jag kände mig som gelé inuti. Summer ville ha tillbaka mig. Hon ville ha mig, jag kunde knappt fatta att det faktiskt var sant. Hon hade faktiskt förlåtit mig, för allting jag hade gjort henne. Min blick vilade lugnt på hennes sovande figur och jag strök sakta min hand över hennes kind. Hon var så söt, och hon var äntligen min igen. Jag var hel igen. Inga fler tårar, inga mer krossade föremål, inga mer sömnlösa nätter i saknad av en varm kropp bredvid min. Allting skulle bli okej igen, det bara kände jag på mig. Jag struntade i hur idiotisk Serena var, jag skulle skydda Summer vad det än krävdes. Jag var beredd att offra en bit av mig själv för att hon skulle må bra, för det var allt som betydde någonting för mig. Hon var den enda jag verkligen hade älskat och fortfarande älskade precis lika mycket som i början. Att vara utan henne hade varit ett helvete, och det var knappt så att jag hade stått ut. Leendet på mina läppar blev bara större, tänk vad förtjust man kunde bli i någon så att allt cirkulerade kring den personen. Det var väldigt galet när jag tänkte på det. Men sedan tittade jag på Summer igen, och det fanns ingen annan. Det hade det kanske heller aldrig gjort, egentligen.

SERENAS PERSPEKTIV

Kanske kunde man säga att det var först nu jag hade vunnit. Kanske var det nu jag äntligen kunde komma till toppen igen? Kanske var det nu, som det var min tur att glänsa på riktigt. Jag hade äntligen slagit Summer, och nu skulle hon säkert inte vara med i cheerleaderlaget längre och jag kunde äntligen få bort henne lite grann. Harry var ju bara allmänt dum i huvudet som inte ville ha mig, men jag hade insett att jag kanske skulle passa bättre med Louis ändå. Louis var ju ändå ledaren av dem. Om nu Harry ville vara med någon så töntig och konstig som Summer, så var det ju hans förlust, inte min. Det vägrade jag tro att det var. Jag behövde inte Harry ändå, eller hur? Han var ändå en skithög som inte insåg hur underbar jag var. Jag, Serena, skulle bli skolans topptjej igen, vad som än krävdes.

Att halva skolan hade hört att Harry sa att han verkligen inte tyckte om mig hade skämt ut mig fullständigt, och jag skämdes fortfarande. Allt var ändå Summers fel, bara för att hon hade fått Harry att bli någon slags mjuk kille som höll på med förhållanden och sådan skit. Förhållanden tog ändå bara slut, det var bara bortkastad tid på någon som i slutändan ändå inte förtjänade det. Jag suckade tungt och tittade ner på mina nyligen nymålade naglar. Det här var verkligen svårt. Jag hade verkligen trott att det skulle bli lätt att få Harry, men gud så fel jag hade. Det var jättesvårt, bara för att han gjorde det så svårt. Ärligt talat så kunde jag verkligen inte förstå vad han såg i Summer, hon var ju bara en vanlig dum tjej, och det var inte jag. Hon var en idiot och hon förtjänade att få slå i sitt lilla huvud, även om det hade varit med lite hjälp av mig. Jag hoppades att hon hade ont, för jag visste att jag hade gjort rätt sak. Ibland krävdes det lite extrema grejer för att nå dit man ville, och just nu var mitt mål Louis eller möjligtvis Zayn, eftersom jag inte kunde ha Harry. Han var inte värd min uppmärksamhet ändå, han var lika mycket bitch som Summer.

Jag skulle ha någon av dem om det så var det sista jag gjorde på den här skolan, det var jag övertygad om.

HARRYS PERSPEKTIV

Mitt hjärta stannade nästan. Det kändes iallafall som det. Min blick var på Serena men min hand var i Summers, och jag kunde bara inte förstå att ens Serena var så grym att hon gjorde en sådan här sak.

“Why would you do this?” frågade jag argt till Serena som bara log oskyldigt emot mig.

“I did nothing! It’s such a pity, isn’t it? So tragic.”

“I know you don’t mean a word you say. Get away from us and never talk to us again, okay?!” utbrast jag argt innan jag vände mig tillbaka emot Summer. Jag svalde hårt pch hoppades så fruktansvärt mycket att inget allvarligt hade hänt henne, jag skulle inte klara av det. Jättemånga tjejer hade samlats kring mig och Summer, och de stod och tittade på som om de vore lyktstolpar oförmögna att göra något åt detta. Min blick gled över alla tjejer med hästsvansar i håret och jag suckade frustrerat.

“Well go and get the school nurse or something, don’t just stand there!” Jag märkte knappt att jag hade höjt rösten ganska mycket, men jag skulle inte brytt mig om det ändå. Detta var Summer det handlade om, och hon var viktigare än någon annan. Jag böjde mig försiktigt över henne och lyfte upp henne i mina armar långsamt, jag var så försiktig med henne som jag kunde. Jag bet mig hårt i läppen och blinkade flera gånger med ögonen för att hindra tårar ifrån att rinna nedför mina kinder. Att gråta var det sista jag behövde just nu…

“Harry, the school nurse is on her way right now” sa Lucy som jag nu märkte hade satt sig bredvid mig. Hon lade en hand på min axel och även fast det kändes ovant, så skakade jag inte av mig den. Lucy var en bra person, det visste jag. Och eftersom hela min värld just nu låg i min famn och var medvetslös så kändes det bra med lite stöd ifrån Lucy som jag också visste brydde sig jättemycket om Summer. Jag nickade som svar åt henne och hon försökte le smått åt mig, även om vi båda nog visste att det var väldigt svårt att vara glad i en sådan här situation. Mitt hjärta bultade hårt när jag tittade ner på Summers bleka ansikte, jag ville skaka om henne och få henne att vakna upp men jag visste inte var hon hade slagit sig och då kanske jag bara skulle göra det värre. Allt jag ville var att hon skulle bli okej, det var allt jag önskade. Och Serena? Hon var verkligen grymmare än vad jag någonsin trott. Hon hade alltid varit elak och idiotisk, men idag hade hon gått över gränsen. Långt över gränsen.

LUCYS PERSPEKTIV

Först hade jag varit arg. Så fruktansvärt arg och besviken. Jag hade inte trott att det var möjligt för någon att vara med någon annan på grund av ett vad. Jag hade hatat Harry med allt vad jag kunde, och jag hade önskat att han skulle försvinna ifrån jordens yta. Så som han hade sårat Summer, så gjorde man bara inte. Det var helt enkelt inte okej, och inga av hans lama ursäkter skulle någonsin räcka till. Trodde jag.

Men sedan hade jag sett det. Jag hade sett blickarna, de förtvivlade ansiktsuttrycken, tårarna som hotade att komma fram ur de blanka ögonen. Ringarna under ögonen som tydde på för lite sömn, blicken som mer och mer vandrade över golven istället för upp på folks ansikten och leendet som aldrig fanns där längre. Jag hade sett hur det verkligen var. Harry hade sårat Summer, det hade han, men han älskade henne verkligen. Han var inte lycklig utan henne, han var trasig utan henne. Efter att ha sett hur de var tillsammans till att se hur de var när de var ifrån varandra hade egentligen gjort det hela så uppenbart. Även om det varit ett vad, så ville Harry inte ge upp om Summer. Han ville verkligen ha henne, och jag visste att hon verkligen ville ha honom, men jag förstod om hon inte kunde ta tillbaka honom. Det gjorde jag verkligen. Han hade betett sig så dåligt emot henne, men han ångrade sig djupt, det förstod jag.

Harry höll Summer mjukt i sin famn. Hans blick var på hennes livlösa, bleka ansikte och han slet inte ögonen ifrån henne en sekund. Han höll henne så försiktigt, som om hon vore gjord av glas och minsta lilla hårda beröring kunde göra att hon skulle gå sönder i miljontals bitar. Hans blick var full av omsorg och kärlek, och det såg nästan ut som om han skulle börja gråta. Hans hand strök mjukt över hennes kind medan ett sorgset leende spred sig över hans läppar. Det fick mig att le smått och faktiskt tro på att Harry inte skulle såra henne igen. Jag hoppades bara att jag hade rätt i det.

Det tog inte lång tid för skolsystern att komma till idrottshallen, och hon kom genast fram till oss.

“What has happened?” frågade hon oroligt när hon fick se Summer ligga där i Harrys armar. Jag och Harry utväxlade en blick innan jag tittade på vår skolsyster, Christina, igen.

“She fell down.. During cheer practice” sa jag snabbt och nickade för att förstärka det jag redan sagt. Både jag och Harry visste hur det egentligen var och Serena skulle inte få komma undan med det här, men vad som var viktigast nu var Summer och vi kunde ta itu med Serena senare. Christina nickade och tittade på Summer.

“She has probably just hit herself pretty badly and if we’re lucky her head is fine” sa hon och tittade sedan på Harry.

“Could you carry her to my office?” Harry nickade och ställde sig försiktigt upp med Summer som fortfarande låg som en docka i hans famn. Jag var orolig för Summer, jag hoppades verkligen att inget hemskt hade hänt henne…

Vi gick sakta igenom korridorerna fram till skolsköterskans rum, jag fick leda Harry för att han inte ville ta sina ögon ifrån Summer ifall hon skulle vakna till eller något. Snart var vi framme och allt jag ville var att hon skulle vakna och att allt skulle vara bra igen. Men det var kanske inte så enkelt.

SUMMERS PERSPEKTIV

“I really hope she’s okay, I’m so worried about her.”

“God, me too. Serena’s a real bitch… I love her so much, she has to be okay.”

“Yeah, you’re right.”

Röster som lät någonstans långt bortifrån var det som sakta väckte mig. Mina ögon kändes tunga när jag skulle öppna dem så jag lät dem vara slutna och mitt huvud kändes verkligen tungt som bly. Efter några sekunder kunde jag känna hur det dunkade i mitt bakhuvud, som ständig huvudvärk av något slag. Jag rörde lite på mig och min kropp var alldeles mörbultad, iallafall kändes det som det.

“Summer? Are you awake?” Nu kunde jag höra rösterna tydligare, jag skulle kunnat urskilja dem ifrån vart som helst. Harry var här. På något sätt gjorde det att jag kände mig trygg, även om jag inte visste riktigt vad jag gjorde här. Jag öppnade långsamt ögonen och slogs direkt av det starka ljuset som sken in genom fönstret. Jag blinkade några gånger innan min blick fokuserade på det framför mig, Harry.

“Summer, oh my god, hi” sa han och tittade på mig med ett trött leende.

“Hi” svarade jag med ett leende.

“How are you?” frågade han oroligt och lade sin hand ovanpå min. Jag orkade inte skaka av mig den, även om jag inte var säker på om jag ville det ändå.

“I’m… Fine, I think. Except my head, it’s pounding. And my body feels kind of numb” mumlade jag och fick se Lucy som stod bakom Harry. Jag log smått emot henne och hon log tillbaka, även om det såg ut som att hon inte riktigt var glad. Harry nickade emot mig som om han förstod varför.

“Uhm, do you know why I’m here? And why I’m feeling like this?” frågade jag en aning förvirrat. Harry och Lucy utväxlade en snabb blick som jag nästan missade innan Harry vände sig emot mig igen.

“Well, you had cheer practice, as usual. And you were on top on this pyramide thing. And Serena, she let you fall down on purpose.” Harry sa Serenas namn som om hon var en giftig orm som kunde ta död på oss alla på en och samma sekund, och ja, hon kanske var någonting liknande när man tänkte efter. När han hade sagt det så mindes jag plötsligt alltihop. Rädslan över att vara högst upp på toppen, men stoltheten som kom med det. Misstänksamheten emot Serena och fallet emot marken som hade fått mig att tro att jag skulle dö, i den sekunden. Och nu låg jag här, inne i skolsysterns rum. Min blick gick ifrån Harry till Lucy, och sedan tillbaka till Harry igen. Hans tumme strök långsamt över min hand, och det gjorde mig lugn, konstigt nog. Det var inte så att jag hade glömt vad han gjort, verkligen inte, men hans närhet gjorde mig ändå lugn på något vis även om jag visste att det egentligen var fel.

“The school nurse said you got a brain concussion, but not worse than that. You hit your head a bit” sa Harry med en orolig rynka i pannan. Jag suckade lätt, som om det var viktigt nu.

“What’s going to happen to Serena? I want her away, I hate her” muttrade jag och försökte snabbt sätta mig upp men kände hur jag blev alldeles yr så jag lade mig snabbt ner igen.

“Lay still, Summer. And, I don’t know. I really do hope she gets punished, though” svarade Lucy som nu hade satt sig på kanten av sängen jag låg på.

SUMMERS PERSPEKTIV

Mina tankar vägrade att lugna sig. Skulle jag gå tillbaka till Harry som jag visste gjorde mig glad. Eller skulle jag avsluta detta en gång för alla. Jag visste att jag behövde fatta ett beslut. Att fortsätta så här var varken nyttigt för mig eller Harry. Jag visste vad han ville, det var ganska tydligt. Men ville jag verkligen detsamma? Kunde jag verkligen gå tillbaka till Harry efter det han gjorde? Kunde jag verkligen lita på honom när han sa att han älskade mig? Kunde jag verkligen ge honom mitt hjärta och säkert veta att han inte skulle krossa det, igen? Frågor snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig alldeles förvirrad. Varför kunde det inte vara lättare? Varför kunde jag inte bara bestämma mig? Harry gjorde mig glad och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade honom.

Harrys intensiva blick var på min och han log smått. En tystnad hade spritt sig i rummet, men det var ingen obekväm tystnad egentligen. Han märkte antagligen att jag tänkte på någonting, men han sa ingenting om det. Jag suckade lätt, jag var så trött på mig själv vid det här laget att jag inte visste vad jag skulle göra. Varför kunde jag bara inte bestämma mig? Kanske var det för att jag var rädd att om jag avvisade bort honom för gott och klargjorde att det aldrig skulle bli vi igen, så kanske jag skulle ångra mig. Och om jag tog tillbaka honom, kanske jag också skulle ångra mig. Detta var så himla frustrerande, varför kunde jag bara inte bestämma mig? Varför var det så fruktansvärt svårt? Allt jag ville var att vara säker på att Harry verkligen talade sanning denna gången, men jag visste inte hur jag skulle kunna vara säker på det. Jag kanske bara behövde vara för mig själv? Harrys gröna ögon, smilgropar och sneda leende gjorde det inte direkt lättare för mig att tänka. Jag hade haft väldigt trevligt här med honom, men jag borde nog inte vara kvar här allt för länge, jag ville inte att han skulle tro att jag hade förlåtit honom. Jag ställde ner glaset jag höll i handen och log smått emot Harry.

“I think I’m going home now” sa jag och ställde mig upp. I Harrys ansikte syntes ett ledset uttryck för en sekund innan han täckte upp det med ett leende. Han trodde nog inte att jag såg, men det gjorde jag.

“Alright. It’s been.. Very lovely to have you here” sa han ärligt och tittade på mig med en varm blick. Och det var nästan, men bara nästan, att jag slängde mig i hans famn. Men jag nickade och ställde mig upp. Det här var inte rätt läge eller tid för att faktiskt återförenas med honom, om jag nu skulle göra det.

“Yeah. Thanks for inviting me” svarade jag, en aning osäker på vad jag skulle säga. Vi gick till hallen och jag tog på mig mina skor och drog jackan över axlarna. Harry studerade mig hela tiden och det gjorde att jag kände mig viktig för honom, på något sätt. Det visste jag ju också att jag var. Sedan när det var dags att säga hejdå så visste jag inte riktigt om vi skulle kramas eller inte, kunde vi det eller skulle det bli fel? Men jag hann knappt tänka innan Harry drog in mig i sin famn. Det var ett lätt omfamning, ingen hård kram, och jag kunde lätt ta mig ur kramen om jag ville det. Men det visste jag inte om jag faktiskt ville. Jag kunde känna doften av hans aftershave, och det var en så välbekant doft. Åh, vad jag hade saknat den- Nej. Jag fick inte tänka så. Harrys armar var kring mig när jag drog mig ur omfamnningen och öppnade ytterdörren utan att se mig omkring.

“See you in school on monday.”

Det gick mycket fortare att komma fram till måndagen än vad jag hade velat. Helgen hade gått fort och jag hade i princip inte gjort någonting annat än att ligga i min säng och tänka och fundera. Och vad hade jag kommit fram till? Ingenting. Jag hade bara varit hemma förutom när Lucy hade lyckats dra mig ut på en promenad. Hon ville inte att jag skulle ha sådan här beslutsångest, det visste jag, men hon visste samtidigt inte hur hon skulle hjälpa mig. Herregud, jag visste ju inte ens själv vad jag skulle göra. Harry vägrade lämna mina tankar, och jag visste inte om jag ville träffa honom eller inte. När jag slöt ögonen kunde jag fortfarande känna hans varma famn och det var som om doften av hans aftershave hade hängt sig kvar i mitt rum.

“So, that means we’re probably going to learn some new things today” fortsatte Lucy prata medan vi gick in i omklädningsrummet till cheerleadingen. Jag lyssnade bara halft om halft, jag var faktiskt lite nervös över att träffa Serena. Den senaste gången jag hade sett henne så hade hon försökt få Harry att bli tillsammans med henne och det hade slutat med att Harry hade skrikit ut till halva skolan att han älskade mig… Minnet fick mig fortfarande att le svagt, men jag visste att Serena förmodligen inte var särskilt glad på mig. Inte för att det skulle hindra mig, det hade det aldrig gjort förut.

“Summer? Are you listening?” Lucy tittade frågande på mig, jag kunde se på henne att hon visste att jag inte lyssnade. Det var inte det att jag inte brydde mig om vad hon sa, jag hade bara väldigt mycket annat i tankarna just nu.

“I’m sorry, I just…” var allt jag fick fram.

“It’s alright, I know what you’re going through. Just try to not think about it, okay? Cheerleading is fun, that’s the only thing you need to think about” sa hon och log. Jag nickade och log lite tillbaka medan jag slängde upp cheerleadingkläderna ur väskan. Vi bytte snabbt om med de andra tjejerna innan vi släntrade in till gympasalen. Där stod Serena med armarna i kors, och direkt när vi kom in landade hennes blick direkt på mig.

“Now that everyone finally are here, we can begin. Sit down, everyone. We have a huge competition ahead of us, and I want everyone to be in perfect shape for it.” Serena lät inte sin blick lämna mig en enda gång medan hon fortsatte prata och det skrämde mig. Den här tjejen hatade mig verkligen, det gjorde hon ganska klart för mig. Jag satte mig ner bredvid Lucy och försökte att titta vart som helst utom på Serena, för detta skrämde mig en aning.

“So I won’t accept that people fail this. If you can’t deal with it, you’re out. And don’t piss me off unnecessarily, I’m just saying that. Okay, let’s begin” sa Serena och klappade i händerna. Vi alla ställde oss upp och gick ut på gymnastikgolvet.

“Okay, as you all know we’re going to make pyramids. It’ll probably be like three pyramids, and therefore, we’re having three persons at the top. Aryana, Jennifer and Winter, wasn’t it?” frågade Serena och hånlog åt mig. Hon hade gett en väst till Aryana och en till Jennifer, och nu höll hon fram en till mig. Jag tog den ur hennes händer och tittade bittert på henne.

“It’s Summer” sa jag uttryckslöst och tog på mig västen.

“Oh I’m sorry, that’s an common mistake from what I’ve heard” sa Serena sarkastiskt och log falskt emot mig. Hennes leende var stort, men hennes ögon var inte särskilt vänliga, inte det minsta. Jag rynkade bara på pannan och kunde inte hjälpa att undra om det var någonting på gång i hennes hjärna, någonting jag inte visste om.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag var verkligen på bra humör. Jag hade lyckats med min plan tack vare Niall och jag hade lyckats få Summer att skratta och le flera gånger. Jag hoppades verkligen att hon snart skulle tro på mig, att hon var den enda jag ville ha. Jag hade dock inte pratat något mer med henne under helgen eftersom jag ville ge henne eget utrymme. Detta var inget jag ville tvinga fram hos henne, jag ville att hon skulle kunna känna själv att hon kunde lita på mig igen och om det tog tid så fick det göra det. Jag hade träffat Cara och min moster under helgen vilket hade gjort mig ännu gladare, jag saknade verkligen Cara när jag inte kunde vara med henne. Det var ett helvete att bo utan henne, det hade det iallafall varit i början. Nu började det bli bättre, men jag kände mig fortfarande så ensam, särskilt nu när Summer inte var med mig längre. Men jag hade bestämt mig för att få tillbaka henne, och det skulle jag inte ge upp om, om hon verkligen inte bad mig om det.

Jag lade upp fötterna på bänken där jag satt och ignorerade lärarens, Mr Hudsons, sura blick på mig. Han var nog ganska van vid mitt beteende vid det här laget. Skolan sög verkligen utan Summers hand i min, och alla lärare kändes som spyflugor som inte ville lämna mig ifred och som vaktade varenda rörelse jag gjorde. Jag hatade skolan, jag hatade ordningen från populär till nörd här och jag hatade alla blickar på mig. Min blick flög upp till klockan på väggen som verkade gå extremt långsamt fram, som om den gick extra segt bara för att irritera mig. Efter någon minut ursäktade jag mig för att gå till toaletten, bara en ursäkt för att slippa ut ifrån klassrummet. Jag tog tag i min bok och lämnade snabbt klassrummet bakom mig, med allas blickar på mig. Jag orkade inte vara kvar där längre, allt jag ville var att vara med Summer.

Jag hade inga planer på att gå tillbaka dit så jag släntrade istället ner till idrottshallen där jag visste att Summer och de andra hade cheerleaderträning just nu. Dörren var stängd och jag kunde höra musik och röster där inne, jag öppnade den försiktigt och tittade mig omkring. Alla tjejer stod i tre pyramider, med en tjej överst på varje. Min blick fastnade direkt på Summer som stod högst upp på en av pyramiderna. Wow, jag blev riktigt imponerad faktiskt. De var riktigt duktiga, och jag skulle ljuga om jag inte tyckte att Summer såg riktigt bra ut. Men jag hann inte le länge innan jag plötsligt såg hennes pyramid falla ihop lite och hon ramlade handlöst till golvet. Mina ögon vidgades och mitt hjärta började slå snabbare. Jag rusade fram till klungan som hade bildats och knuffade bort alla som var i min väg fram till Summer. Hon verkade ha slagit i sig rätt hårt. Nej, nej, nej, detta fick inte hända.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag hade varit fruktansvärt nervös över att det inte skulle fungera. På något sätt hade jag hela tiden lyckats föreställa mig det värsta som kunde hända, att Niall antingen skulle gå bakom min rygg och strunta totalt i vår plan eller att Summer skulle vägra komma. Jag hade trott att allt bara skulle bli skit som det hade blivit den senaste tiden med Summer och att all tid jag lagt ner på detta bara skulle resultera i bortkastad tid. Det var därför jag delvis hade valt att vara hos min faster, för Summer visste inte var hon bodde och då skulle Summer inte ha någon anledning att inte komma, något hon hade haft om detta hade varit hemma hos mig. Men alla oroliga tankar sköljdes bort när jag såg henne stå där utanför, bredvid Niall. Hela hon liksom, sken. Jag kände en sådan lättnad, för hon var här och det var allt som betydde något.

Men det lilla leendet hon haft på läpparna försvann snabbt.

“Niall?” frågade hon och tittade på honom nästan på ett anklagande sätt, som om hon verkligen anklagade honom för att hon var här och inte ville vara det.

“Summer, please do this. I helped him because I really believe in the two of you. I’m going to leave you now” sa han tyst och lade en hand på hennes axel innan han drog in henne i en kram. Summer kramade honom tillbaka och nickade sakta.

“Alright.” Hon verkade lite motvillig, men hon sa ja iallafall vilket var en start. Sedan vände hon blicken emot mig, och Niall gick tillbaka nedför trapporna.

“Welcome in” sa jag och log smått. Jag steg åt sidan och släppte in Summer i lägenheten, och jag märkte att hon var lite undrande. Hennes blick flög runt i hallen, hon tittade sig omrking.

“Who lives here?”

“My aunt” svarade jag. Summer nickade kort och lät sedan sin blick vila på mig.

“Why are we doing this, Harry? I thought I told you that I-”

“Shh, just come in and I’ll show you. Okay?” avbröt jag och tog några steg förbi henne in emot vardagsrummet. Hon tog långsamt av sig sina skor och jackan innan hennes steg kom efter mig. Jag hoppades bara att hon skulle gilla detta…

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kände mig helt snurrig, det kändes som att jag knappt visste vad som hände längre. Jag kunde inte fatta att Niall faktiskt hade gått med på att leda mig till Harry, jag visste hur mycket han varit emot Harry ända sen början. Men samtidigt så visste jag att jag alltid kunde lita på Niall, oavsett vad. Så om han sa att det var okej, så var det nog det. Jag kunde, trots allt det, inte få bort den konstiga känslan i magen när jag tänkte på att jag skulle få spendera min kväll med Harry, det kändes inte direkt jättebra. Samtidigt var jag nyfiken, det kunde jag inte hjälpa. Jag var nyfiken på varför vi var hemma hos hans faster och jag var nyfiken på varför jag var här. Min blick for runt i hallen innan jag följde efter Harry in i vardagsrummet, och där doftade det inget annat än underbart. Min mun formades till ett förvånat o när jag fick se picknickfilten på golvet och all mat som stod på den.

“What.. What is this?” frågade jag förvånat och satte mig ner mittemot Harry vid filten.

“Well.. It’s too cold for a picnic outside, so I thought I’d bring it inside instead” log han. Och jag fick kämpa hårt för att tvinga ner mina munggipor så att de inte skulle le tillbaka. Nej, så lätt skulle han inte få göra mig glad. Jag tittade istället ner på all mat som var uppdukad emellan oss. Var det möjligt att…? Nej, det kunde det inte vara. Baguetter, macaronis, ostar, vindruvor, oliver, vin och ännu mer saker låg fint uppdukade. Jag kunde inte tro att det här faktiskt var en fransk picknik, jag som alltid hade velat åka till Paris. Wow, bara wow… Jag hade aldrig trott att Harry skulle gissa mina drömmar. Vi hade aldrig riktigt pratat om våra drömmar och detta kändes så speciellt, även om vi faktiskt nu inte var i Frankrike. Jag var här, Harry var här, vi hade en fransk picknick emellan oss, något jag lagt till i drömmen när vi varit tillsammans. Men då då hade jag heller inte vetat att han inte var den jag trott. Harry log emot mig igen så att hans smilgropar syntes. Jag flyttade snabbt blicken till mitt knä och tog ett djupt andetag. Det här skulle bli jobbigt.

“Is this french food?” frågade jag honom när jag tittat upp emot honom igen.

“Yeah. I know we’re not in Paris, but I tried” sa han en aning blygt. Och det där varma leendet var tillbaka igen, som om bara min närhet verkligen gjorde honom så här glad. Jag nickade och log smått tillbaka.

“It looks very good” sa jag och tog en bit av baguetten med lite ost på. Det smakade underbart, och nybakat.

“Thank you” svarade Harry och tog också lite mat. Våra blickar möttes och för en sekund ville jag bara slänga mig i hans famn och berätta hur mycket jag faktiskt saknade honom. Men sedan påmindes jag om vad han hade gjort. Jag kunde inte göra det, han förtjänade det inte. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att han nog inte skulle lägga ner så här mycket tid på mig om han inte ville ha mig tillbaka. Jag ville också ha honom tillbaka, det var ingen tvekan om det. Men jag skulle aldrig klara av om han svek mig igen. Därför satt jag kvar där jag suttit innan.

“Why are we at your aunts?” frågade jag nyfiket medan min blick riktades emot brasan vi satt ganska nära. Den var tänd och värmen som den avgav fick mig att le smått. Det var så mysigt här, på något sätt kände jag mig trygg.

“Because I know you wouldn’t come if you knew that you were going to my house” sa han med ett roat ansiktsuttryck. Jag skrattade lite och nickade sedan.

“That’s true.” Det kändes så skönt och avslappnat att sitta här på något sätt, och det var inte stelt emellan oss som jag hade trott att det skulle bli. Det kändes som att vi pratade om allt och ingenting, och trots allt som hade hänt emellan oss så funkade det, på något konstigt sätt. Harry var snäll, omtänksam och rolig och han visade inte alls några tecken på sin arga sida, vilket kändes skönt. Maten var verkligen god och det var mysigt hos hans faster, och på något vis kände jag mig som hemma. Smilgroparna i hans söta ansikte synstes hela tiden eftersom han knappt kunde sluta le, och det kunde inte jag heller även om jag verkligen försökte att kämpa emot det. Det var mysigt, och jag trivdes bättre än vad jag egentligen ville göra.

“No, no, no! Never. I won’t do it.”

“Come on, it can’t be that bad.”

“It’s snails, Harry! That’s disgusting, only France eats it.” Jag vägrade ge med mig, jag tänkte inte äta sniglar som Harry hade försökt övertala mig till de senaste fem minutrarna. Jag visste att det skulle vara superäckligt och jag hade inte lust att göra det, men det fattade inte han.

“Summer, come on! Just a tiny, tiny bite. You won’t die, I promise” sa Harry retsamt och sträckte fram gaffeln han höll i handen en bit emot mig.

“No, ew! Take it away!” utbrast jag och vände mig bortåt, skrattandes. Harry flinade lite och tog gaffeln allt närmare min mun.

“Come on, just one bite, it’s just a snail!”

“Okay, fine” sa jag till slut och tog ett pyttelitet bett av det som tydligen skulle vara en snigel. Och det var inte det minsta gott, det kunde han nog se på mitt ansiktsuttryck. Jag tuggade lite och det smakade som rent gummi, fy fy fy. När jag till slut lyckades svälja biten så låg Harry på golvet och skrattade åt mig.

“Oh my god, you should have seen your face!” utbrast han och log emot mig. Jag gjorde en grimas och daskade till honom på armen.

“It was SO DISGUSTING! You have to eat it too!” Jag tog en klunk av vinet för att få bor den äckliga smaken i munnen innan jag tog gaffen ifrån honom och räckte den framför hans mun.

“Never.”

“You have to, I did it.”

“Nope, I won’t.”

“You will.”

“No-” Harry hann inte längre innan jag tryckte in gaffeln i hans mun. Han stirrade chockat på mig, något som fick mig att börja skratta.

“Chew it” sa jag bestämt. Han började långsamt tugga och jag kunde se att han tyckte det var lika äckligt som jag tyckte. Efter ett tag hade även han lyckats svälja ner den och han kastade sig efter något att äta som var godare. Vi båda brast ut i skratt, gud vad äckligt det var att äta sniglar.

“Okay, it was much worse than I thought” erkände Harry och log lite. Jag bara skakade på huvudet.

“Like you actually thought it would be good?” frågade jag tvivlande.

“Well-”

“Oh shut up, will you? Before I make you eat another one.”

“No, don't. This was a mistake, Harry, now the whole school really does knows everything about this. Clever, Harry, really clever. This is just too much... All I asked about was for you to leave me alone, and when I do, you serenade me in front of everyone!" Summer hade en djup rynka i pannan och allt jag ville var att släta ut den. Jag som trodde jag hade gjort något bra, jag hade fel.

"But Summer..." försökte jag.

"No, just don't. This was a big mistake Harry, a song won't change things. Nothing will."

HARRYS PERSPEKTIV

Hennes ord ekade i mitt huvud. Jag trodde verkligen att hon skulle falla för låten och att jag skulle ha henne tillbaka nu. Men som vanligt så hade jag haft fel. Jag skulle inte ge upp, aldrig i hela mitt liv. Dock så skulle det nog bli en aning svårare än vad jag trodde. Summer var envis, det visste jagmen jag hade inga planer på att bara låta henne gå. Hon var den enda jag hade som förstod mig och som faktiskt brydde sig om mig som ingen annan tidigare gjort.

Jag suckade lätt. Bilden på Summers lista var framme på min mobil och jag funderade på vad jag skulle göra för att få tillbaka henne. Att åka till Paris stod nästan högst upp på hennes lista men det skulle jag aldrig fixa. Jag hade inte ens råd att ta mig ifrån London. Pengarna från bageriet räckte till att betala hyran och all annan skit som behövdes betala men nästan inget annat. Att åka till Paris var omöjligt. Men kanske, kanske kunde jag få hit Paris.

Senare den kvällen när jag jobbade i bageriet hade jag kommit på några idéer om mina Paris planer. De var förmodligen inte så jättebra men jag visste att Summer ändå skulle uppskatta det. Hon var för snäll för att säga något elakt eller något annat som inte var positivt för den delen.

Inte ett ljud hördes. Alla hade gått hem från dagens arbetspass men jag var kvar. Jag höll på att baka till Summer. Hon förtjänade det bästa och det var vad jag skulle ge henne. Just nu var jag väldigt glad över att jag jobbade på ett bageri, vilket betydde att jag faktiskt visste hur man bakade det mesta. Jag rullade snabbt ut degen jag höll på med i långa längder och lade dem på plåten. Baguetter var bara en av många saker jag hade tänkt att göra, men jag skulle också göra crêpes och macaronis. Det här skulle bli den bästa franska picknicken någonsin - och den bästa. Jag hade bara ett problem: hur skulle jag få Summer att gå med på detta när hon inte ville ha mig tillbaka? Jag var tvungen att komma på en lösning.

“What? Why would I help you?” frågade Niall dagen därpå, när vi stod i skolan. Jag korsade irriterat armarna över bröstet, jag hade verkligen inte tid, vilja eller vänlighet för det här.

“Because I said so, it’s not that hard, is it?” frågade jag tillbaka, med sammanbitna tänder. Niall eller Liam var de enda som kunde hjälpa mig med det här, Lucy skulle aldrig göra det och Liam hade precis för en kort stund sedan, vägrat att hjälpa mig.

“No, it’s not going to happen. Everybody know what you did, you’re a freak” sa Niall och rynkade på ögonbrynen. Jag suckade tungt, det här var svårare än vad jag först hade trott.

“For fucks sake, just do it! I need you to help me, it’s easy!” Jag tittade argt på Niall som bara skakade på huvudet.

“I don’t want to. Come on, you’re an asshole, Harry. Realize it. You screwed up, it’s your own fault.” Jag suckade tungt och ställde mig i vägen för honom så att han inte kunde passera förbi mig i korridoren.

“Just help me, I need to do this. Don’t be so fucking hard to deal with, Liam said he would never help me so you have to do this!” utbrast jag och hade lust att slå till Niall.

“Why? Because you need this? Well maybe what I need is for Summer to not get hurt again, by you” muttrade Niall. Han började att se lite arg ut nu, med det var inget som skrämde mig.

“I didn’t mean to, okay? I want to make it right with her!” Niall höjde på ögonbrynen åt mig.

“And if I just refuse to help you, then?” frågade han utmanande. Jag suckade och drog en hand igenom mina trassliga lockar. Jag insåg då att Niall faktiskt hade rätt. Utan honom så skulle min plan inte fungera, och jag insåg också att jag kanske hade fel taktik. Det var inte så här man fick folk att hjälpa en.

“Then I’m screwed…” Jag suckade lätt innan jag fortsatte. “Look, all I want is Summer. I know that I did a mistake, a huge mistake. And I couldn’t possibly regret it more. I love her more than anything, Niall, I really do. I can’t function without her, she’s my everything. She was the only good thing working in my life. I fell in love with her and there’s no way I can stop feeling this way.” Niall tittade förvånat på mig, och jag var faktiskt förvånad själv. Jag brukade aldrig säga så här mycket om hur jag kände, och särskilt inte till dem jag inte hade pratat mycket med innan.

“Niall, please. That’s all I need, you have my word on that I won’t hurt her. I just really love her” bad jag och tittade in i hans ögon. Hans blick for runt ett tag innan den hamnade på mig.

“I just don’t want her to get hurt again” sa han tyst. Jag nickade förstående.

“Believe me, me neither” svarade jag. Efter någon minuts tystnad gav Niall äntligen med sig.

“Fine” suckade han. “But if you do the tiniest thing to make her sad, mad or something you’re going to regret this.” Ett stort leende spred sig på mina läppar.

“I promise, I will treat her the best way possible” lovade jag. Äntligen kunde detta bli av, tack och lov.

SUMMERS PERSPEKTIV

Gud vilken seg och tråkig dag det hade varit, jag hade verkligen halvsovit mig igenom hälften av mina lektioner. Fast jag inte ville tänka på det så antog jag att det berott på att jag inte kunde sova inatt, jag hade vaknat mitt i natten alldeles kallsvettig efter att ha drömt om mig och Harry, när allt hade varit bra emellan oss. Jag hade drömt om vår första kyss, och när vi först hade mötts i bageriet. Det kändes som om det var flera år sedan, men samtidigt som om det var igår. Efter det hade jag inte kunnat sova mera, hur mycket jag än försökt. Och det resulterade i att jag inte kunnat koncentrera mig alls idag, jag orkade helt enkelt inte. Som tur var hade jag iallafall inte träffat på Harry än idag, vilket var positivt. Inte för att han försvann ordentligt ifrån min hjärna ändå, men det var skönt att slippa möta honom. Jag slog snabbt igen mitt skåp och slängde min väska över axeln, allt jag ville var att komma hem och banka ur tankarna av Harry ur mitt huvud. Hah, som om det ens var möjligt.

När jag gick ut igenom dörrarna till skolan krockade jag nästan med Niall som var på väg in.

“Summer! There you are, just the person I was looking for” log han och drog med mig utåt på skolgården.

“Me? Why?” frågade jag förvånat. Jag och Niall var jättebra vänner men jag kunde inte minnas att vi hade planerat någonting idag.

“Because I want to take you out on picnic today” svarade han glatt och log ett stort leende emot mig. Jag höjde på ena ögonbrynet men nickade sakta.

“Alright.. Why today?” frågade jag nyfiket. Niall gestikulerade upp emot himlen med ena armen.

“Look at the weather, Summer! It’s beautiful, sunny. This is the perfect day for this” sa han och log sedan ännu en gång emot mig. Min blick for upp till den klarblå himlen och ja, det var faktiskt sant. Nog för att det var höst och snart vinter men solens strålar fanns fortfarande kvar där uppe i den blå himlen.

“Outside?” frågade jag skeptiskt. Bara för att solen sken så var det inte direkt varmt.

“Of course not, inside” sa Niall och skrattade lite åt mig.

“Now come on, let’s go. I know the perfect place.”

Vi hade suttit på tunnelbanan ett bra tag och jag höll inte ens räkningen längre på vilka stationer vi åkte förbi, det var så många.

“Where are we going, Niall?” frågade jag otåligt för säkert tionde gången. Han skrattade åt mig och skakade sedan roat på huvudet.

“I told you, it’s a surprise.”

“But I hate surpises” klagade jag, fastän vi båda visste att jag inte alls var sur på riktigt.

“I know” svarade Niall innan han krokade sin arm i min och vi gick av på en station jag inte ens visste vad den hette. Vi gick en stund, och jag kände vagt igen mig här. Jag hade nog varit här någon gång utan att jag verkligen hade lagt det på minnet. Niall ledde mig förbi gata efter gata och till slut stannade vi framför ett stort hus.

“What is this place?” frågade jag medan Niall öppnade dörren. Huset såg ut som ett lägenhetshus, dock hade jag ingen aning om vem som kunde tänkas bo här. Jag tittade runt omkring mig när vi gick upp i trappuppgången och kunde se lägenhetsdörrar, några på varje våning.

“Just, a place. You’ll see” sa Niall och vägrade ge med sig. Jag suckade och följde efter honom även om detta kändes lite konstigt och skrämmande. När vi var på tredje våningen stannade Niall plötsligt framför en dörr. Min blick flög till adressen, det var ett namn jag vagt kände igen men inte kunde sätta fingret på. Niall ringde på ringklockan och efter några sekunder öppnades dörren. Plötsligt kände jag mig inte så trött längre, inte alls, när jag såg vem det var som stod där. Ingens ögon var så gröna som hans.

Här är kapitel 54 allihopa, enjoy!

Glöm inte att lämna en kommentar. :D Ha det bra!!

//Josefin och Frida.

Så i slutet av dagen stod jag utanför dörren till dramasalen, trots allting som hade hänt. Men eftersom jag var en av huvudrollerna så kände jag att jag behövde gå dit iallafall. Jag öppnade tveksamt dörren och fick se alla dramaelever sitta på de röda, slitna stolarna. Sorlet tystnade när jag kom in, och jag riktade blicken emot scenen. Och där stod han, med en mikrofon framför sig, som han började prata i. Jag satte mig ner på en ledig stol och tittade på Harry, jag kunde bara ana vad detta skulle komma att handla om.

Jag stirrade på Harry som stod på scenen, han såg lite nervös ut. Han hade nyss sagt att han skulle sjunga en sång, kunde det vara…? Nej, då skulle det ju vara som att han sjöng en låt till mig framför alla här, det var ju bara inte möjligt. Var det möjligt att han skulle kunna göra en sådan sak? Harrys blick for runt i den stora salen, våra blickar möttes för en sekund innan han harklade sig i mikrofonen.

“This song that I’m about to sing, I’ve written it all by myself. I made a huge mistake, which probably the whole school knows about. And I regret it, so much. This is for trying to make up for it.” Ingen musik sattes på, inga ljud var i bakgrunden, inget sa ett ljud. Det var bara Harry och hans röst.

Now you were standing there right in front of me

I hold on it's getting harder to breathe

All of a sudden these lights are blinding me

I never noticed how bright they would be

I saw in the corner there is a photograph

No doubt in my mind it's a picture of you

It lies there alone in its bed of broken glass

This bed was never made for two

I'll keep my eyes wide open

I'll keep my arms wide open

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

I promised one day that I'd bring you back a star

I caught one and it burned a hole in my hand oh

Seems like these days I watch you from afar

Just trying to make you understand

I'll keep my eyes wide open yeah

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me go

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of sleeping alone

När han hade tagit den sista tonen var mina ögon tårfyllda, och jag kunde inte hindra alla mina känslor inombords ifrån att tumla runt. Jag kände mig rörd, så otroligt rörd, för detta var den sången som Harry hade sjungit för mig och skrivit till mig. Då hade jag inte hört hela, men nu när jag hade det så ville mina ögon inte sluta tåras. Harry mötte min blick, ett blygt leende spreds över hans läppar. Tystnaden hade lagt sig som en dimma över salen och jag var medveten om att alla förmodligen förstod vad denna låten handlade om. Jag var djupt glad över att Serena inte fanns i rummet just nu. Efter några sekunder ställde jag mig upp och gick så snabbt jag kunde ut ur salen, utan att titta bakom mig. Här kunde jag inte vara kvar.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag hade precis slutat sjunga och tagit ett steg bort ifrån mikrofonen. Allas blickar var riktade emot mig, några såg beundrade ut medan andra, som Serenas kompisar, inte såg lika glada ut. Jag kunde inte hindra att ett leende spreds på mina läppar, min blick flög till Summer. Denna låten hade varit till henne, och jag hoppades att hon visste om det. Men hon såg inte glad ut, inte glad alls. Jag kunde se hennes ögon blänka till innan hon snabbt försvann ut ur salen. Nej, det var inte så här det skulle gå till, det var inte så här jag hade planerat det. Helvete också. Jag nästan snubblade ner för scenen efter henne och ignorerade alla andra, de var inte viktiga just nu. Allt som var viktigt nu var hon.

Det var inte särskilt svårt att komma ikapp henne, och när jag väl gjorde det, fick jag tag i hennes hand och stoppade hennes takt. Hon vände sig snabbt emot mig och drog bort sin hand ifrån mig. Och det var då jag verkligen såg henne. Några salta tårar rann sakta nedför hennes kinder som jag bara ville stryka bort med min hand, men jag visste inte om jag faktiskt fick det. Hennes bruna ögon sken men inte med glädje, med smärta.

“Summer…”

“No, Harry, no! You don’t understand so don’t even try” sa hon sammanbitet och strök irriterat bort en tår som runnit ner till hakan på henne.

“Listen to me. You know who that song was about, right?” frågade jag och tittade på henne. Jag var tvungen att få henne att förstå att jag verkligen ville ha henne tillbaka.

“Of course I know, I’m not stupid. But it’s not that easy!” utbrast hon och hennes ögonbryn rynkades samman. Hon var verkligen inte glad.

“But that obviously means I want you back and I won’t give up about you!” utbrast jag minst lika högt. Jag bet mig sedan i läppen, jag hade nyss skrikit åt den människan jag älskade allra mest…

“You don’t understand, do you? This, this was way too much. A fucking song can’t change it all, this made me cry in front of everyone. You’re practically forcing me to take you back” svarade hon och korsade sedan armarna över bröstet.

“I know you feel the same as I do. I did a mistake, a huge mistake, and I regret is so much. All I want is you, Summer. It’s all that I want” mumlade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

“No, don't. This was a mistake, Harry, now the whole school really does knows everything about this. Clever, Harry, really clever. This is just too much... All I asked about was for you to leave me alone, and when I do, you serenade me in front of everyone!" Summer hade en djup rynka i pannan och allt jag ville var att släta ut den. Jag som trodde jag hade gjort något bra, jag hade fel.

"But Summer..." försökte jag.

"No, just don't. This was a big mistake Harry, a song won't change things. Nothing will."

Ohhhhh spännande? :)

Kommentera gärna, era kommentarer är guld värda :D

Ha det super

/Josefin & Frida.

HARRYS PERSPEKTIV

Tankar på hur jag skulle kunna vinna tillbaka Summer cirkulerade i mitt huvud medan jag gick nedför korridoren i skolan. Det var svårt, men jag skulle komma på någonting. Jag hade suttit uppe hela natten och kladdat ner oläsliga ord på ett papper som ändå sedan hade åkt i papperskorgen. Men jag ville inte ge upp, inte nu, när jag hade sett i hennes blick att hon kanske skulle kunna förlåta mig. Ja, jag kanske inte hade det men jag intalade mig själv att det var så.

Min blick for runt korridoren, det var många som tittade på mig. Det hade kommit ut i skolan vad som hade hänt, och jag antog att jag och Summer var veckans snackis just nu. Inte alls rättvist för henne när hon inte hade gjort annat än att ta mig för den jag var… Jag hade blivit en bättre person med henne och jag ville inte gå tillbaka till den falska, idiotiska människan jag varit innan. Alla som jag passerade i korridoren tittade på mig, men när jag kom närmre tog de ett steg åt sidan och fokuserade sina blickar på det smutiga, rutiga golvet. Jag bet mig hårt i läppen och drog en hand igenom mitt lockiga hår som aldrig ville vara i styr. Jag var så frukansvärt trött på alla rykten och nyheter på vår skola. Här gick rykten snabbare än vad som ens var möjligt, folk viskade och pratade så himla mycket om varandra bakom ryggen på dem att man kunde börja undra vilka som var lojala och vilka som inte var det. Och jag hatade det. Louis, Zayn och jag var ofta snackisen här på skolan, men på senaste tiden hade det mest varit jag. Förr hade jag älskat det, jag hade älskat alla blickar man fick av folk och hur de gick åt sidan för att släppa fram en. Men inte längre, det var inte längre vad som var viktigt för mig. Just nu ville jag bara vara en vanlig student som ingen brydde sig om. Men tyvärr kunde det ju inte bli så.

Jag öppnade trött mitt skåp och slängde in min väska i röran som redan var där, en blandning av papper, böcker, kläder och ännu mera papper. Jag städade aldrig där, det var inget som jag brydde mig om. En knack på axeln fick mig att vända mig om och i hemlighet hoppas att det var Summer, men vad jag såg fick mig att rynka på ögonbrynen.

“Serena? What are you doing here?” frågade jag förvånat. Jag hade i princip glömt att hon och hennes lilla gäng fortfarande existerade, när Summer var allt jag tänkte på. Serena log stort emot mig och placerade sin hand på min höft, något som fick mig att rynka pannan ännu mera.

“Well, since you finally broke up with that ridiculous girl, I thought it’s time for us to get together” sa hon och log ännu en gång emot mig, något som nästan fick mig att grimasera.

“Uhm, sorry but no. I’m not going to get together with you” sa jag och tog bort hennes armar ifrån min midja. Jag kunde registera förvåning i Serenas ögon någon sekund innan leendet var tillbaka.

“Come on, do you really expect me to believe that she is actually what you want? She’s a loser, Harry, and she has always been. I think we both know that you and I fit much better together. Come on, it’s obvious” sa hon som om det var en självklarhet. Jag tog ett steg ifrån henne och brydde mig inte om ifall jag skapade en scen nu, hon kunde inte bara hålla på så här.

“You can’t tell me what I know and what I don’t. Summer isn’t any loser, you don’t know her so just shut up please, okay? And I will NEVER be with you, never in a million years, so just forget that stupid idea. I don’t like you, and you don’t even know me. So just leave me alone, will you?” Jag hade börjat lugnt men jag blev mer och mer irriterad för varje ord som lämnade min mun, jag hatade Serena. Allt hon någonsin gjort var att förstöra, och jag tänkte inte stå och titta på och acceptera det längre. Varför kunde hon inte acceptera att jag inte ville ha något att göra med henne? Jag tyckte att jag hade varit rätt tydlig med mitt budskap.

“Harry, stop it. Why are you trying to deny you feelings for m-”

“I don’t have any fucking feelings for you, do you get it?! You’re a bitch and if I should be honest, I hate you quiet much” avbröt jag henne snabbt emellan sammanbitna tänder. Mina axlar höjdes och sänktes i en rask takt och mina andetag var snabbare nu, ett tecken på att om hon fortsatte i den här takten skulle det inte dröja länge innan jag skulle få ett raseriutbrott. Och jag var väldigt medveten om att jag inte kunde kontrollera mig själv då.

“You don’t, you’re just saying that. Come on, you have to see that we’re the perfect match! I’m popular, so are you. We could rule everything here, Harry! You’re stupid to not see that, just forget that damn girl, she’s not worth any of your attention” sa Serena en aning irriterat. Hon korsade armarna över bröstet och verkade inte märka att jag hade god lust att slå till henne, hårt.

“And you think you are? You think you are worth my attention?” frågade jag argt och drog ett djupt andetag. Jag ville inte få ett raseriutbrott men det var svårt.

“Of course I am, I’m popular.” Serena sa ordet som om det var allt som räknades. För ett år sedan hade jag kanske sagt samma sak, men oj så fel hon faktiskt hade.

“That’s not what matters, oh my god! Will you ever understand? You don’t matter to me, you’re just annoying and you ruin everything. You don’t understand anything, you don’t know me so stop think that you do!” utbrast jag argt. Jag struntade fullständigt i att det var massa människor runt omkring oss som tittade på scenen vi nu hade skapat, jag ville bara ha bort Serena ifrån mitt liv för alltid.

“Come on, I must matter to you. I’m Serena.” Jag tittade argt på henne och hade just då, så himla god lust att bara slå till henne i ansiktet, för hon verkade inte förstå. Hon fattade inte att jag inte brydde mig.

“Want to know what matters? Fine. The only thing that matters right now to me is Summer. I don’t care about anyone else and I definitely don’t care about you!” utbrast jag ilsket och tog hotfullt ett steg emot Serena, en varning att hon inte skulle ta det här längre än vad hon redan hade gjort. Hon backade ett steg och rädsla flackade i hennes ögon.

“But Harry-”

“No, shut up! You don’t understand!”

“But I’m Ser-”

“Stop, I know you’re Serena but I don’t care, okay? You don’t understand anything. Summer’s the only reason I’m still in this stupid school, she’s the one person that keeps me want to continue living. And that’s something special, but of course you wouldn’t know that. The only thing I want is her, okay? Nothing else. So if that’s all you have to say, then don’t say anything at all!” Jag tog ett djupt andetag och tog några steg bakåt, bort ifrån Serena. Hon stirrade chockat på mig, som om det jag sagt äntligen gått in i hennes lilla hjärna.

Då vred jag mitt huvud och min blick flög över korridoren, som var fullproppad med folk, som alla tittade på mig och Serenas lilla fight. När de såg att jag tittade dit flög alla blickar genast till golvet, förutom en person, Summer. När hon tittade mig i ögonen kunde jag svära att mitt hjärta hoppade över ett slag. Men efter en sekund så vände hon sig om och trängde sig förbi alla andra, och skyndade sig bort i korridoren, bort ifrån mig. En klump i min hals började växa, nej nej nej. Varför gick hon bort ifrån mig? Jag hade nyss, bokstavligt talat om för halva skolan vad hon betydde för mig. Jag tittade inte ens på Serena innan jag gav mig av efter Summer. Hon hade tittat på mig med en blick som jag inte riktigt kunde tolka, jag visste inte vad hon kände nu och jag ville veta. Jag skyndade mig efter henne och kom snart ikapp henne borta vid hennes eget skåp, där det var tomt för stunden förutom oss två.

“Summer, wait!” ropade jag och tog mjukt tag i hennes arm. Hon vände sig emot mig, och jag kunde inte se vad hon kände på hennes ansiktsuttryck, även om hon inte drog bort sin arm ifrån min hand.

“Harry…” mumlade hon och försökte varsamt att lossa sin arm ifrån mig. Nej, det fick bara inte bli så här… Och det var då jag visste vad jag behövde göra.

“Summer, listen to me. You don’t have to talk to me, but please come to the auditorium this afternoon at the drama lesson? That’s the only thing I’m asking about, just please, come. You’ll see when you get there.”

SUMMERS PERSPEKTIV

Varför var det så viktigt att jag skulle komma just idag? Jag förstod mig inte på Harry. Men samtidigt så ville jag gå, för jag var nyfiken. Han hade uppenbarligen planerat något, men jag kunde inte för allt i världen komma på vad. Jag suckade för mig själv, jag visste att han inte skulle ge upp om mig, det hade han klargjort för mig tydligt igår kväll på min balkong.

Sedan att han också hade ropat ut till halva skolan att jag var den enda som fick honom att må bra, det hade ärligt talat faktiskt gett ett litet leende på mina läppar, men det var inget han hade sett. Jag hade sett hur han stått upp emot Serena och det hade varit väldigt skönt, äntligen, var vad jag hade känt då. Jag visste inte hur jag skulle känna över att alla nu visste om oss, men jag orkade inte fundera över allas reaktioner, de fick ta det som de ville.

Så i slutet av dagen stod jag utanför dörren till dramasalen, trots allting som hade hänt. Men eftersom jag var en av huvudrollerna så kände jag att jag behövde gå dit iallafall. Jag öppnade tveksamt dörren och fick se alla dramaelever sitta på de röda, slitna stolarna. Sorlet tystnade när jag kom in, och jag riktade blicken emot scenen. Och där stod han, med en mikrofon framför sig, som han började prata i. Jag satte mig ner på en ledig stol och tittade på Harry, jag kunde bara ana vad detta skulle komma att handla om.

I’ll keep my arms wide open

Don’t let me

Don’t let me

Don’t let me go

Lika fort som ett leende hade placerats på mina läppar så hade det försvunnit. Visst, låten var bra och det han gjorde var gulligt. Men det ändrade inte vad han hade gjort. En låt kunde inte göra att jag förlät honom men jag måste erkänna att mitt hjärta smälte lite. Jag visste att jag inte var över Harry och detta hjälpte verkligen inte. Harrys raspiga röst trängde sig in i mina öron och fick mig att rysa av behag. Jag skakade lätt på huvudet, det var kallt. Det var därför som jag rös. Jag korsade armarna över bröstet och Harry kollade på mig från nedanför balkongen. Han hade slutat sjunga och nu bet han sig istället i läppen. Plötsligt var det som om all ilska och besvikelse jag känt inom mig det senaste och jag ville bara skrika.

“Do you really think you can come here and sing a song?! It won’t erase what you did Harry!” skrek jag och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

“I know, just please Summer. Let me-” började han men jag avbröt honom.

“No! No I won’t let you explain, what you did was sick! I’ve never felt this betrayed and broken before!” Jag skakade på huvudet samtidigt som envisa tårar rann ner för mina kinder. Utan att jag hade märkt då så var Harry på väg upp för trappan till min balkong. “S-stay away from me Harry..” fortsatte jag och backade undan lite. Men det stoppade honom inte. Han tog långsamma steg mot mig samtidigt som jag fortsatte backa. Tillslut kände jag den kalla väggen mot min rygg. Jag kollade åt sidorna men eftersom Harry var allt för nära mig så visste jag att jag inte skulle hinna in utan att han skulle ha stoppat mig. Harry stannade alltför nära mig och kollade på mig. Mörka ringar fanns under hans ögon och glimten som brukade finnas i hans ögon var långt borta. Nog hade jag sett honom ledsen och sorgsen förut, men inte så här. Det var som om allt det lilla hopp han hade haft kvar var borta. Jag skakade lite på huvudet för att få bort mina tankar. Jag kunde inte få dåligt samvete för honom, jag visste att jag bara skulle gå tillbaka till honom i sådana fall.

“Summer just let me explain… Please” bad han och kollade bedjande på mig. Jag skakade på huvudet.

“What you did was wrong Harry, I can’t believe what you did to me” sa jag och torkade bort mina tårar.

“I know baby..” började han och mitt hjärta hoppade till lite när han kallade mig det. “If I could turn back time I would. But I swear, my feelings for you are real. I haven’t made that up.” Jag snyftade till och kollade ner. “Please don’t cry, I hate seeing you like this. I know I fucked up and this is the biggest mistake I’ve ever done. But you have to let me fix it. Please, you’re the only hope I had left. You’re the light in the end of the tunnel or whatever the fuck you say.” Hans röst skar sig ett par gånger, ett tecken på att han var nära på att börja gråta.

“Harry..”

“No, let me finish. You’re the only girl that I’ve ever loved and you’re the only one who’s accepting me for who I am. I need you in my life, and I know that you need me too..” Jag torkade ännu en gång bort ett par tårar som envisades med att rinna ner för mina kinder. Vad Harry sa var gulligt och även om jag ville tro honom och kasta mig in i hans famn så kunde jag inte. Jag kände fortfarande ilska mot honom men mest av allt besvikelse.

“I can’t forgive what you did Harry, I just can’t” sa jag tyst och kollade ner.

“I know that you miss me, Summer. Don’t deny your feelings..” mumlade han och sträckte sig efter min hand, men jag drog bort den. Jag kunde inte agera svag framför honom och låta honom knäcka mig. Han kunde inte tro att efter han totalt lurat mig att jag skulle gå tillbaka till honom som om ingenting hade hänt. Jag fortsatte att vara tyst och det enda som kunde höras var våra andetag. Plötsligt lade Harry sina händer på mina axlar och när jag försökte gå undan höll han bara ett stadigare grepp. Han kollade mig djupt i ögonen. “I love you Summer, I really do. And if you think taht I will give up on you, on us. You’re wrong. I will fight for you and I will do everything I can to make you mine again.” Hans ord trängde sig in i mitt huvud och jag visste att jag skulle upprepa dem hela natten. Han tog bort sina händer från mina axlar och värmen som tidigare hade funnits där försvann direkt. Han kollade på mig en sista gång innan han vände sig om och gick långsamt ner för trapporna. Jag kollade efter honom. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Att han ville ha tillbaka mig var ju tydligt, men kunde jag verkligen ta tillbaka honom?

HARRYS PERSPEKTIV

Summer var envis, väldigt envis. Men jag älskade henne mer än något annat och jag skulle verkligen inte ge upp. Jag skulle ha henne i mina armar igen och vi skulle vara lika glada som vi en gång varit. Det skulle ta tid, det visste jag. Men det var det värt. Så länge jag fick Summer tillbaka igen så skulle allt bra igen. Hon var de enda jag ville ha och den enda som jag brydde mig om. Alla andra var bara dumma idioter, men Summer visste vem jag var och hon dömde mig aldrig.

Jag behövde inte höra att jag skulle hålla mig borta ännu fler gånger. Mina tankar avbröts när jag läste smset, som förresten inte var till mig, och jag log stort. Detta var helt klart förvånande, men samtidigt en lättnad.

 FROM: Summer<3

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag log svagt när jag såg smset jag hade skickat till Lucy, jag hoppades att hon skulle ringa mig. Jag saknade Harry så mycket, men jag kunde inte erkänna det för honom, jag kunde inte ta tillbaka honom bara för att han ville det. Jag suckade otåligt och tittade ner på min skärm för att se när hon skulle ringa mig, då hela min kropp frös till is. Jag hade inte alls skickat det där smset om att jag saknade Harry till Lucy, jag hade skickat till Harry. Åh herregud, jag hade ju sagt att jag inte ville ha med honom att göra och sedan fick han alltså reda på att jag saknade honom. Nej, nej nej. Det här hände bara inte. Jag slängde ifrån mig min mobiltelefon och tryckte ner mitt huvud i min kudde. Hur kunde jag vara så klumpig och dum? Varför hade jag inte kollat vem jag skickade mitt sms till? Nu visste ju Harry att jag hade ljugit för honom när jag hade skrivit att jag inte alls saknade honom och inte alls ville ha något med honom att göra…

Paniken spreds inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte ta tillbaka honom, även fast jag saknade honom så mycket att det värkte inombords. Jag saknade hans närhet, hans stora hand i min lilla, tryggheten som fanns med honom och det där leendet som fick mina insidor att bli till gelé.

Nej. Jag kunde inte det. Då skulle han få som han ville, och jag skulle riskera att gå tillbaka till något som nog aldrig varit äkta, bara på grund av mina känslor för honom. Jag låg en liten stund i min säng och ville verkligen inte veta vad Harry skulle svara, så när min mobil pep till lät jag den vara. Men jag antog att min nyfikenhet tog över och snart plockade jag upp mobilen ifrån golvet. Med något skakiga händer knappade jag in koden, 0102, den första februari, som var Harrys födelsedatum. Något som jag inte brytt mig om eller orkat att ändra, men som jag nu påmindes om att göra. Jag klickade upp Harrys meddelande, och jag kunde svära på att mitt hjärta slog ett extra slag.

FROM: Harry

I’m glad that you’re still feeling that way about me, even though I know I wasn’t supposed to know it… But I feel the same, I really do. Isn’t it worth a try, then? I will prove to you that I truly love you, one way or another. Please, just.. Please. I want to make up for what I did.

En suck for ur mig och jag drog frustrerat min hand igenom mitt bruna, trassliga hår. Jag hade just lyckats röra till det ännu mer mellan mig och Harry. Smart Summer, väldigt smart. Det kändes som om mina känslor var överallt just nu, även  om jag visste vem de stod för. Jag satt länge och skrev texter i sms till Harry som svar, men fick radera dem om och om igen för att jag inte visste vad jag ville skriva. Till slut svarade jag, men det var ett enkelt svar.

TO: Harry

Stop. Just stop it. You know that I can’t. We can’t. So don’t, just stop. Please.

Efter det stängde jag av min mobil, jag ville inte veta vad han svarade mig. Jag ville ha tillbaka honom, men samtidigt inte. Jag kunde inte bestämma mig, för jag ville men samtidigt ville jag inte bli sårad. Jag behövde veta om det var sant eller inte.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag suckade tungt när Summer slutade svara på mina sms. Det spelade ingen roll hur mycket jag bad om ursäkt, hon hade tydligen bestämt sig för att inte svara och bara låta mig vara. Jag ställde mig ilsket upp och gick ut till vardagsrummet. Jag behövde luft. Mitt rum var nästan omöjligt att vara i. Summers doft fanns fortfarande kvar och varje gång jag var där inne så var det som om väggarna klämdes ihop och som om jag skulle bli till mos.

Min blick var överallt i rummet. Gamla spritflaskor låg här och där och kläder var utspridda på golvet. Nu när jag inte hade Summer längre så brydde jag mig inte om att städa, det stod inte direkt högst upp på min prioriteringslista.

Jag suckade och satte mig ner på soffan. Papper och pennor låg utspridda på vardagsrumsbordet efter att Cara hade varit här. Jag smålog lite åt vad hon hade sagt.

“Drawing is fun Harry, you should try it.” Hon log stort mot mig och gav mig en svart penna och ett papper. “It feels like I’m in another world when I’m drawing, I can show my emotions on the paper” fortsatte hon och det förvånade mig en del att hon kunde vara så “djup” eller vad man nu skulle kalla det. Med en lätt ryckning på axlarna så hade jag börjat ritat, men det dröjde inte länge förrän jag hade knycklat ihop pappret till en boll och kastat iväg den. Rita var ingen för mig, men kanske var…

Mina tankar avbröts när jag kom på vad jag hade gjort istället för att rita. Jag lyfte på pappererna på bordet för att hitta det rätta. Jag suckade lättat när jag såg pappret fyllt med svart text. Min text. Jag tog pappret i handen, det var långt ifrån färdigt. Men med tanke på omständigheterna så skulle det inte ta lång tid innan det var klart.

SUMMERS PERSPEKTIV

När jag hade berättat för Lucy om smset jag råkat skicka till Harry så hade hon bara skrattat. Jag å andra sidan tyckte inte att det var så kul. Harry skulle inte veta att jag saknade honom. Det skulle bli mycket svårare att gå vidare då. Jag suckade tungt och drog en hand genom mitt hår, något jag hade gjort ofta det senaste. Jag ville få Harry ur mina tankar men det var så svårt. Han var fastklistrad i min hjärna och vägrade att ta sig loss. Mitt humör blev inte heller bättre av att min mamma gav mig, vad hon kallade det, stöd. Det var inte stöd. Det enda hon hade sagt var att jag var värd en bättre kille och att hon visste att något som det här skulle hända. “This is your own fault Summer” hade jag hört ett antal gånger vilket hade lett till att jag nu satt på mitt rum på min säng. Jag orkade verkligen inte med min mamma och hennes tjat. Hon fattade ingenting ändå.

Jag tittade upp mot tv skärmen där Mean Girls visades. Jag log när jag mindes när jag och Harry hade tittat på den filmen. Eller ja, det var ju jag som hade tvinga honom och han hade praktiskt tagit gnällit och klagat genom hela filmen hur dålig den var och hur han hatade tjejfilmer. Han hade även- nej, jag skulle inte tänka på honom. Mitt leende suddades ut och jag suckade. Varför kunde jag inte bara gå vidare?

Jag hoppade till lite när jag såg en skugga på min balkong. Mitt hjärta började slå snabbare och rädslan spred sig inom mig. Jag blinkade en gång och när jag kollade mot balkongen igen så var skuggan borta. Mina ögonbryn rynkades samman. Jag kunde svära på att det hade varit någon där alldeles nyss.

Med korta, långsamma steg gick jag mot balkongdörren. Jag öppnade den och jag gick ut på balkongen. Kylan spred sig i min kropp direkt och fick mig att dra åt morgonrocken jag hade på mig. Jag kollade åt sidorna men kunde inte se någon. Jag suckade, antog att det bara var en fågel, och skulle precis gå in igen när något på golvet stoppade mig. Jag böjde mig ner och tog upp det som jag nu såg var papper. Jag tittade mig omkring igen innan jag vek upp pappret. Jag kände genast igen handstilen, vilket fick mig att tveka om jag skulle läsa eller inte, men ännu en gång så tog min nyfikenhet över och innan jag visste ordet av det så var jag fast i hans text.

Jag hade läst texten om och om igen men det var inte förrän jag läste den för fjärde gången som något annorlunda hände. En svag, raspig röst hördes från nedanför balkongen och jag kände mycket väl igen den. Harry var där nere, jag kunde inte se honom och bra var väl det för jag ville inte bryta ihop framför honom. Jag suckade lätt och kollade på texten. Ett litet flämt for ur mig när jag insåg att texten som stod på pappret var den samma som Harry stod och sjöng.

“I’ll keep my eyes wide open

I’ll keep my arms wide open

Don’t let me

Don’t let me

Don’t let me go

SUMMERS PERSPEKTIV

Lucy hade verkligen försökt få mig på bättre humör, det hade hon. Jag hade själv gjort mitt bästa för att inte tänka på Harry, men det var svårt. Hans kläder fanns på olika ställen i mitt rum efter alla gånger vi hade sovit här, och om jag tryckte ner mitt ansikte i kudden kunde jag fortfarande känna en svag doft från honom där. Allting påminde mig om honom, och jag hatade att det var så. Jag hatade att jag inte kunde glömma honom, hur mycket jag än ville det.

Jag suckade tungt och tittade på den röda boken med guldiga blommor, min dagbok. Där stod så många känslor och upplevelser som hade hänt mig, men jag hade inte skrivit i den på länge. Jag hade inte behövt det, jag hade varit så lycklig med Harry. Jag plockade upp den i mina händer och strök sakta mina fingrar över det röda mjuka materialet. Kanske borde jag börja skriva igen? Jag öppnade sakta boken och tog ut pappret som låg löst i den. Jag visste vad vad det var för papper, och rubriken fick mig att le.

20 things I want to do before I’m 20

Ja, det var ett tag sen jag hade skrivit den lappen, men jag hade fortfarande en massa saker kvar att göra på den listan. Min blick for neråt på listan och jag läste lite, tills jag kom till en punkt som ännu en gång påminde mig om honom.

Fall in love. For real. ✓

Den var förbockad, och självklart handlade det om Harry, vem skulle det annars handla om? Jag gjorde argt ett rött kryss över bocken jag hade gjort och kastade pappret och den röda pennan jag hade i händerna på marken. Varför hade jag ens kvar listan? Det var inte direkt så att jag ändå skulle kunna uppfylla alla de där sakerna själv. Jag tog ett djupt andetag och öppnade istället en tom sida i min dagbok, plockade upp pennan ifrån golvet igen och började skriva.

Dear diary. Haven’t written here for ages so it feels a bit weird, eh? But I just feel like I need it right now. And well.. It still hurts. It hurts me what Harry did to me, and that feeling won’t go away. I hope that I will, eventually.. I really thought he felt the same, but it’s not like it really matters anymore. I don’t really know what to write, it’s hard to describe how I feel without letting my tears fall down and wet the paper..

Now I finally know what people mean when they talk about broken hearts.. I really wish it was different. But I’m going to forget him, I will, I have to forget him. I can’t let him hurt me forever. I will, and I will be happy again. He can’t ruin anything else for me. And I can promise myself one thing. I will never love him again, that’s one thing I know.

HARRYS PERSPEKTIV

Lördagen hade svept förbi snabbt och det var redan söndag. Jag fruktade att gå till skolan imorgon, tanken på att Summer kanske visste om vad som hade hänt på festen i fredags gjorde mig nervös, arg och besviken. Om hon visste så skulle jag aldrig ha en chans med henne igen. Hon hade kämpat för att få mig att ändra mig och vara den som jag verkligen är. Men i fredags så svek jag henne och jag ångrade mig så mycket. Den enda jag ville ha på det sättet var Summer. Det var hennes hud jag ville känna mot min. Det var hennes doft jag ville känna och se henne i det mest sårbara tillståndet som bara jag hade nycklen till. Fan vad jag hatade Louis för att han hade pratat om vadet högt i skolan. Men allt var såklart inte hans fel. Allt var mitt jävla fel, om jag hade sagt nej från början så hade jag inte trasslat in mig såhär och allt skulle vara bra. Men jag som inte kunde stoppa mig själv hade satt mig själv i klistret och samtidigt sårat den person som jag verkligen brydde mig om och jag visste att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om jag inte fick henne tillbaka.

Plötsligt var det som om allt gick ihop för mig. Jag hade förlorat henne. Tjejen som jag älskade och som älskade mig tillbaka. Jag hade förlorat den enda som såg förbi den mörka, svarta Harry och såg mig för den ljusa, goda. Den Harry som jag gillade och även hon. Jag hade förlorat tjejen som hjälp mig när jag hade det svårt och som alltid hade varit vid min sida. Och nu satt jag här med tårar rinnandes ner för kinderna. Mitt liv hade äntligen varit okej faktiskt bra för ett tag. Men nu var jag tillbaks på ruta ett och det kändes ännu jobbare och tyngre att gräva mig ur den här gropen jag själv skapat.

Jag drog händerna över mitt ansikte. Tårarna forsade ner och jag kände både ilska och sorg. Inget tycktes gå bra i mitt liv just nu och tanken av att det mesta var mitt fel gjorde inte situationen bättre. Glaset jag hade i handen kastade jag på väggen. Glassplitter hamnade överallt men jag brydde mig inte. Ingenting kunde bli mer rörigt än vad jag var. Inget kunde göra ondare än att förlora det enda ljuset i mitt liv.

Med skakiga händer satt jag med mobilen framför mig. Jag hade ringt Summer några gånger men när hon inte svarade efter sjätte gången så bestämde jag mig för att smsa henne istället. Mina fingrar sveptes snabbt över skärmen och formade ord. Jag suddade bort, skrev om ett antal gånger innan jag äntligen var nöjd.

TO: Summer<3

Summer, I know you’re mad at me. I am too. I know what I did was a dick move and I regret it so much. You were my girl and I could call you mine. I miss that. I miss us. You make me happy and you’re the only reason to why I’m changing.. I love you, you know that. What I did was wrong and I wish that I could turn back the time and undo the bet. But I can’t, but instead I will do everything I can to win you back. I will do everything so you’ll trust me again. Because I love you, and I always will. Please let me explain everything, face to face. Love, Harry xx

Jag tryckte på skicka och andades ut ett andetag jag inte visste att jag höll inne. Lättnad föll över mig. Även om hon förmodligen inte skulle svara så hade jag berättat mina sanna känslor för henne.

Min blick for genast till min mobil när den vibrerade till och jag kunde inte hjälp att le när jag såg Summers namn dyka upp på mobil skärmen. Men leendet försvann snabbt när jag läste hennes meddelande.

FROM: Summer<3

It’s over Harry. You broke my heart and there’s nothing you can do about it. Please leave me alone and don’t ever talk to me again.

Jag läste smset om och om igen och mitt hjärta föll ännu en gång i kras. Jag suckade tungt och drog en hand genom mitt hår. Detta skulle bli svårare än jag trodde, men jag stoppade inte för det. Mitt hjärta hoppade till lite när min mobil vibrerade till igen. Mina ögonbryn rynkades samman, vad ville Summer nu? Jag behövde inte höra att jag skulle hålla mig borta ännu fler gånger. Mina tankar avbröts när jag läste smset, som förresten inte var till mig, och jag log stort. Detta var helt klart förvånande, men samtidigt en lättnat.

FROM: Summer<3

I miss Harry so much Lucy! I don’t know what to do, please call me <3

CLIFFHANGER!!!! Mohhaha! Äntligen kom det en cliffhanger :P Har inte haft några sådana på ett tag nu ;) Kommentera gärna vad ni tror kommer hända, åsikter, tankar med mera. Det är roligt att läsa och ni gör oss såååå glada. Ni ger oss inspiration och motivation till att fortsätta skriva. 

Ha en fortsatt trevlig kväll iallafall och förlåt för inget kollage men jag har ingen inspiration till att leta bilder just nu.. 

Puss och kram! //Josefin xx

HARRYS PERSPEKTIV

Alla tankar på Summer snurrade runt i mitt huvud medan jag petade i min mat på tallriken. Dagens skolmat som bestod av potatis och köttgryta var egentligen inte äcklig, jag var bara inte hungrig, inte ett dugg. Jag suckade lite och riktade blicken uppåt, och fick se både Louis och Zayn titta på mig.

“What is it?” frågade jag trött. Louis höjde på ögonbrynen och tog en klunk vatten innan han svarade.

“Nothing, you just seem to be in a really bad mood..”

“Well maybe that’s because I am” svarade jag en aning irriterat och släppte ner min gaffel på den orörda tallriken.

“Well stop being such an ass, it’s not our fault that you’re in a bad mood so don’t take it out on us” sa Louis surt och korsade armarna över bröstet.

“Not your fault? Actually, Louis, it is your fault. Cause if you just had shut your mouth about the bet when she was out there with us, she wouldn’t know anything and everything would be just fine” sa jag surt med min blick i hans. Jag kunde i ögonvrån se Zayn titta fram och tillbaka på oss, som om han inte visste riktigt vad han skulle göra. Jag och Louis brukade inte bråka särskilt ofta, så jag kunde kanske förstå honom lite.

“Excuse me? You were okay with that bet too. And you never broke up with her like you said you would anyway” svarade Louis irriterat.

“Well maybe because I didn’t want to break up with her!” utbrast jag. Jag kunde inte ens tänka på vilka runt omkring oss som hade hört mig, och jag kunde inte bry mig mindre heller. Allt jag ville var att ha Summer i mina armar igen, men allting var förstört. Jag reste mig snabbt upp och tog min disk, och lämnade den sedan. Med raska steg gick jag ut ifrån matasalen, medveten om alla blickar som var riktade emot mig. När jag hörde steg bakom mig så visste jag precis vem det var. Jag gick ut på skolgården med Louis bakom mig. Här kunde vi åtminstone prata ostört,för jag hade en känsla av att den här diskussionen inte var över än, iallafall inte för Louis.

“Harry, what the fuck is wrong with you? Since when do you have problems with breaking up with girls?” frågade Louis otroligt lugnt, men med en arg underton. Hans röst var sådär farligt lugn, som om han skulle kunna explodera vilken minut som helst.

“Since I realised what really matters.” Jag tog ett par djupa andetag, jag ville inte brusa upp igen även om jag hade en känsla att jag ändå skulle göra det.

“And that is what, a ridiculous girl?” frågade han så spydigt att jag hade lust att slå till honom där och då.

“THAT GIRL has a name and she’s not ridiculous!” Jag hade tagit ett steg närmre Louis nu och kände hur mitt hjärta började slå snabbare. När Summer fick mig att känna så var det något bra, men inte nu. Nu var det bara ett tecken på att jag var arg. Riktigt arg.

“It’s Winter, Harry, remember? Look, if you want to hear that I’m sorry you lost your little teddybear, then fine. But she’s just a girl, and there’s plenty of those. So just get over it” svarade Louis. Han backade inte undan ifrån mig, trots att jag förmodligen såg ganska arg ut.

“I love her, do you get it? No, you don’t because you don’t know what love is. I didn’t think I did either but now I do, and she hates me now because of you, and I miss her so fucking much.”

“Don’t you even fucking dare blaming this one on me! You agreed to the bet, and you were supposed to break up with her but you never did. You knew what you were doing, so don’t even try to put this on me! And besides, don’t tell me what I know and don’t know!” utbrast Louis och knuffade mig lätt en bit ifrån honom. Ilska lyste starkt i hans blå ögon, men det skrämde mig inte. Det skulle säkert ha skrämt många på den här skolan, men inte mig. Jag var alldeles för van vid det här, bara inte van att det var riktat emot mig.

“Just forget it, okay? Just fucking forget everything, nothing matters without her anyway” sa jag argt och vände ryggen emot honom. Min kropp skakade lätt och jag knöt nävarna för att kämpa tillbaka tårarna som hotade att rinna nerför mina kinder vilken sekund som helst. Det blev tyst en stund. En ganska lång stund, och jag trodde nästan att Louis hade gått när jag hörde honom ta ett djupt andetag bakom mig. Snart kände jag en hand på min axel.

“Is that really how you feel about her?” Jag nickade svagt innan min blick nyfiket flög upp till Louis. Han såg inte längre arg ut, inte det minsta.

“Well.. Then you need to get her back. I don’t know much about it, but if you really love her, then I guess that’s what you need to show her” sa Louis och tittade lugnt på mig. Jag nickade med en suck, jag visste ju att han hade rätt. Men jag var också förvånad, det här var inte direkt vad jag hade väntat mig av Louis.

“I know, I just don’t know how..” Jag satte mig ner på en bänk, och Louis satte sig bredvid mig.

“Well. You need to figure out that one yourself, mate.” Louis lade en hand på min axel och jag log lite smått. Det här förvånade mig verkligen. Louis hade aldrig varit så förstående förut, och jag blev glad att han hade ändrat sig.

“Yeah, I guess I do..” mumlade jag och lutade huvudet tungt i händerna.

“Hey, Harry.. Can I ask you something?”

“Sure.”

“What made you change your mind?”

“What do you mean?”

“Well, like. Before this girl, you only slept with girls randomly, and drank, and stuff, like I do. But now you just.. You don’t, not anymore” sa Louis med en nyfiken blick på mig. Jag log smått och ryckte lätt på axlarna.

“Before I got to know Summer, I thought it was better without feelings. But truth to be told, it’s so much better with feelings. It’s like, all the love you feel and the way you’re feeling so loved by somebody else. I didn’t feel like I needed all of that anymore, because I had her.” Louis nickade, som om han faktiskt förstod vad jag menade.

“But it doesn’t matter now, she doesn’t want me anymore because I screwed up..” fortsatte jag och bet mig i läppen. Louis log uppmuntrande emot mig.

“Hey, don’t say that. Maybe she’ll take you back if you just show her what she means to you” sa han och jag försökte le tillbaka som svar, men det kändes som att det blev mer som en slags grimas.

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

SUMMERS PERSPEKTIV

Mörkret var verkligen deprimerande. De små strålar av ljussken som tagit sig in igenom persiennerna lyste upp rummet något men det var inte särskilt mycket. Jag suckade och lyssnade på tystnaden som hade lagt sig över mitt rum de senaste dagarna. Idag var det torsdag, tre dagar sedan jag sprungit hem ifrån skolan och inte kommit ut ifrån mitt hus sedan dess. Jag hade bara inte kunnat gå till skolan. Jag hade inte kunnat se på honom och veta vad han hade gjort emot mig. Jag hade inte kunnat titta in i de där gröna ögonen jag fallit så hårt för, men som hade krossat mig. Harry hade tagit mig upp till molnen, bara för att släppa greppet och låta mig falla handlöst ner till marken igen. Nej, jag ville inte se honom för det skulle göra för ont. Tårarna var nog slut vid det här laget, jag hade gråtit så mycket att det kändes som om jag var alldeles uttorkad. Och det var lite så jag kände mig, hur mycket jag än vilade och sov så var jag fortfarande trött. Jag hade inte energin eller motivationen till att göra någonting egentligen, mitt hjärta var ju krossat.

Min blick hade fastnat i det alldeles för vita taket som hade en konstig design, något min mamma velat ha men som jag aldrig tyckt om. Och det var som om taket stirrade tillbaka elakt mot mig. Rätt åt dig. Var det verkligen rätt åt mig? Borde jag ha vetat bättre? Kanske borde jag det. Jag önskade att jag hade lyssnat på alla som sagt att han inte var bra för mig. Att han bara skulle såra mig. Jag hatade att erkänna det, men mina föräldrar hade faktiskt haft rätt. Och jag hatade det. Jag hatade att de hade haft rätt om något jag verkligen trott aldrig skulle hända. Jag önskade att jag hade gjort allt jag kunnat för att hålla mig borta ifrån Harry, och inte låtit honom kliva in i mitt liv så här. Jag önskade att jag inte hade blivit kär i honom.

Men samtidigt så gick det inte ihop för mig, alla stunder vi haft tillsammans, allt vi gått igenom, hur kunde det betyda ingenting för honom? Alla stunder jag funnits vid hans sida, alla kramar, alla kyssar, hans hand i min. Alla gånger jag sett tårar välla upp i hans ögon, alla gånger hans gröna ögon fyllts av ilska och alla gånger jag fått honom att lugna ner sig igen. Hur kunde allt det, allt vi haft, bara varit ett spel? Hur kunde han ha låtsats älska mig, när det hade känts så äkta? Jag förstod bara inte. Vi hade verkligen haft något speciellt, eller för mig hade det varit speciellt, medan det för honom bara varit ett spel hela tiden. Hur kunde jag låta mig själv bli kär i honom, när jag vetat vilken typ av människa han var innan? Om jag inte hade lärt känna honom hade det aldrig blivit så här. Om han inte varit så gullig och brytt sig om mig så hade det inte varit så här nu. Men jag hade låtit mig själv falla, utan att veta om han skulle fånga mig.

Ringklockan nere i hallen hördes högt och tydligt upp till mitt rum, och jag suckade lite. Jag tänkte inte öppna, det fick Kate göra. Tänk om det var pappa som kom, eller Harry. Nej, de ville jag inte träffa. Mamma var ändå borta nu som vanligt, hon hade behövt åka iväg med jobbet igen som hon jämt gjorde. Jag kurade ihop mig mer under täcket och tryckte mitt huvud emot min vita kudde, jag ville inte veta vem det var. Snart hörde jag steg komma uppför trappan och det lät som om de var på väg emot mitt rum. Nej, nej nej. Ingen fick komma hit, och särskilt inte han som var anledningen till att jag låg här i min säng när jag borde varit i skolan. Dörren till mitt rum öppnades med ett litet knarrande som påminde mig för miljonte gången om att den behövde smörjas, något som mamma inte hade fått någon att göra än. På något sätt gav knarrandet en hemtrevlig känsla ändå.. Jag blickade uppåt.

“Summer?” Den personen jag nog inte förväntat mig var Lucy, men här i mitt rum stod hon. Jag såg henne inte jättebra i mörkret, men det var tills hon tände lampan vid mitt skrivbord och satte sig på min säng bredvid mig, där jag låg. Jag kisade emot ljuset jag hade blivit så ovan vid de senaste dagarna och kurade sedan ihop mitt ansikte undet täcket för att undkomma det.

“Summer. Get up” sa Lucy en aning mer bestämt. När jag inte lyssnade på henne så var mitt täcke snart bortdraget och kylan trängde sig in i min kropp.

“Why did you do that?” jämrade jag mig medan jag sakta satte mig upp i sängen och mötte hennes blick.

“Because I’ve been trying to reach you for days. And here you are, doing nothing.. Summer, you can’t hide forever” sa hon och tittade allvarligt på mig. Jag skakade på huvudet och svalde hårt.

“Do.. Do you know?” frågade jag tyst. Hon nickade sakta och tog min hand i sina.

“Somebody heard you and him out on the school yard and told Serena about it..” sa hon och suckade.

“And now everybody knows?” Jag kunde knappt formulera frågan, jag hatade tanken på att hela skolan skulle prata om mig och vilken loser jag hade varit som hade fallit i Harrys fälla. Jag bet mig hårt i läppen, nästan så hårt att det började blöda. Då kände jag Lucys armar omkring mig som kramade mig hårt. Jag lutade tacksamt huvudet emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

“Yeah, everybody knows. But you shouldn’t care, he’s not worth it. What he did wasn’t okay and I’m so sorry, I know you really loved him..” sa hon och strök mig över ryggen. Jag nickade emot hennes axel.

“I really did.. I’m not sure what I feel anymore, I’m just hurt..”

“I know. But Summer. I’m going to help you through this. He’s not going to ruin you anymore. He’s not worth it. But you need to come out, you have been here for days. You can’t stay here forever.” Jag insåg då att hon hade rätt. Jag kunde inte sitta här för evigt, oavsett hur jag kände om Harry.

“But I don’t want to meet him, or see him” svarade jag en aning dystert. Det verkade helt omöjligt att undvika den person som hade tagit en sådan stor plats i mitt liv fram tills nu.

“We will help you, but now please, come back to us. Come back to school” bad Lucy. Jag suckade innan jag bröt mig ifrån vår kram.

“Fine.. What’s the time?”

“Around 7am”

“Why would you come here at 7am?!”

“Because I want to get you to school today, so come on. Rise and shine.”

“You’re weird.”

“Whatever you say.”

En och en halv timme senare klev jag in genom dörren till klassrummet där vi skulle ha engelska. Lucy gick före mig och satte sig ganska långt bak, och jag följde bara efter henne med mitt huvud nedböjt. Jag fick en glimt av ett huvud längre fram med mörkt, kort, lockigt hår, och ett par gröna ögon som inte lämnade mig.

Titta inte dit. Titta inte på honom. Han är inte värd det, precis som Lucy sa. Glöm honom bara. Visst. Superlätt. Hur lätt är det att glömma den personen som har gjort allt så mycket bättre, för att sedan rasera allting?

HARRYS PERSPEKTIV

Min blick vägrade lämnade Summer. Hur mycket jag än försökte att titta bort, så gick det inte. Hon hade inte varit i skolan på flera dagar, men idag var hon här. Hon såg dock blek ut, och inte alls lika glad ut som vanligt. Och jag visste att det var mitt fel. Bara mitt fel. Det var nog det som gjorde mest ont, att det var bara jag som hade fått henne att må så här, när jag egentligen älskade henne. Hon var den enda jag någonsin känt att jag ville hålla om och behålla för evigt. Och jag hade fått henne att hata mig. Jag visste inte vad det var som hade fått henne att ändra sig och komma till skolan igen, men att få se henne gjorde att jag mådde en gnutta bättre, även om hon inte ville ha något att göra med mig nu.

Kanske var det helt över, kanske var det inte det. Om det bara fanns ett sätt för mig att visa att det inte alls hade blivit vad jag trott det skulle bli. Om jag bara kunde förklara att det hade börjat som ett vad, men att jag sedan hade fallit för henne och ville vara med henne. Jag ville inget hellre. Men hon tittade inte tillbaka på mig, det var som om jag inte fanns i hennes värld längre. Jag skulle inte klara av att det skulle vara så för alltid. Jag behövde ju henne. Hur hade jag någonsin kunnat vara så dum?

“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

SUMMERS PERSPEKTIV

Hjärtat bankade hårt i bröstet medan min andning bara blev tyngre och tyngre för varje steg jag sprang. Men jag ville inte stanna, inte tänka, nej. Då skulle jag behöva tänka på anledningen till varför jag sprang ifrån skolan efter bara en lektion och då skulle det göra ont, mer ont än det redan gjorde. Mina ögon tårades och jag torkade irriterat bort dem, jag ville inte gråta. Han var inte värd det, inte det minsta.

Jag fortsatte att springa tills jag var tvungen att stanna, mitt på trottoaren för att jag inte orkade mer. Mina andetag var tunga och jag kände blodsmak i munnen, jag visste inte hur långt jag hade sprungit eller riktigt vart exakt jag var någonstans. Jag satte mig ner på huk och försökte att hämta tillbaka andan medan jag tittade ner i marken. Jag ville inte tillbaka till skolan, inte tillbaka till Harry. Det gjorde ont att ens tänka på honom och vad han hade gjort emot mig. Klumpen i min hals vägrade att gå bort hur mycket jag än svalde och tårarna ville inte sluta rinna. Harry fyllde min hjärna och det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Jag ville inte tänka, inte vara kvar, jag ville inte känna någonting. För allt jag kände var smärta.

Det tog tid att hitta och att komma hem med tunnelbanan men när jag äntligen var hemma var det runt lunchtid. Jag gick snabbt in genom dörren och sparkade av mig mina skor utan att bry mig ett dugg om var de hamnade någonstans. Det tog inte lång tid att ta alla stegen upp för trappan och att samtidigt slänga av mig min jacka på vägen och snart var jag inne på mitt rum. Jag slängde mig på sängen och snyftade till, och nu kunde jag låta alla känslor komma fram. Mina händer grep ett krampaktigt tag om kudden och jag pressade ner mitt ansikte i den. Hur kunde Harry göra så här mot mig? Hur kunde allting vi hade gjort tillsammans, bara varit ett spel för honom? Från campingen vi hade tillsammans, till hans pappas begravning, det hade inte betytt någonting för honom alls. Alla känslor, alla ord, alla blickar och hans hand i min, det hade bara varit ett vad för honom. Han hade utnyttjat mig, sagt att han älskade mig fast det inte hade betytt någonting alls för honom. Allt hade bara varit ett spel. Ett spel där jag varit spelbrickan. Vad hände med att hålla ihop, vad hände med att älska varandra? En snyftning lämnade mina läppar när jag tänkte på vad som faktiskt precis hade hänt. Det var över, det var slut. Det största ljuset i mitt liv hade visat sig vara fyllt av mörker hela tiden… Jag som trott att jag hittat den personen som aldrig skulle svika mig. Och hela vår relation hade varit ett enda stort svek.

Mina händer sökte sig till min hals där halsbandet hängde som Harry gett mig på min födelsedag. Jag hade burit det varenda dag sedan dess, varenda dag han varit min. Eller, varenda dag jag trott han varit min. Men det här hade ju ändå aldrig varit äkta. Jag tog snabbt av mig det och kastade iväg det utan att bry mig om vart någonstans det hamnade, jag ville inte ha det på mig igen. Aldrig igen.

HARRYS PERSPEKTIV

Allting hade börjat så oskyldigt, ett enkelt vad som jag kunde vinna. Hade jag trott. Jag hade trott att det skulle bli så enkelt utan några känslor, för allting var så mycket lättare utan känslorna som kom ivägen. Jag hade verkligen trott att det skulle bli så enkelt, för Summer var ju som vilken annan tjej som helst. Jag kunde inte ha haft mer fel. Jag hade ju aldrig kunnat veta att jag skulle bli kär i Summer. Att hon skulle få mig att känna saker jag aldrig känt förut. Att hon skulle få mitt hjärta att banka och fjärilarna i min mage att dansa. För jag hade aldrig varit kär förut, inte på detta viset.

Vadet hade varit att jag skulle få Summer att vilja ligga med mig, det var Louis idé för att han sa att . Och när det hände var det meningen att jag skulle bryta alltihop med henne. Men då hade jag varit alldeles för fäst vid henne för att kunna göra något sådant. Så som jag kände nu, ville jag spendera resten av mitt liv med henne, och ändå hade jag lyckats såra henne på detta viset. Jag ville ju aldrig såra henne, allt hade ju börjat som något där jag tänkte utnyttja henne men det hade jag aldrig gjort, hon betydde alldeles för mycket för mig.

Och nu stod jag här ensam, med tårar på kinderna och ett värkande hjärta. Hur kunde jag vara så otroligt dum att jag slagit vad om kärlek? Jag hade inte ens vetat något om kärlek innan Summer kommit in i mitt liv. Men hon var ju den enda som kunde fixa det trasiga i mig, och jag kunde minnas alla gånger hon funnits där för mig. När polisen hade kommit med beskedet om min pappa, på min pappas begravning, när jag inte längre fick behålla Cara. Alla gånger hade hon suttit där bredvid mig med min hand i sin. Och jag hade gjort detsamma för henne. För jag älskade henne. Jag hatade mig själv för vad jag hade gjort, jag visste att det nog aldrig skulle bli vi igen efter allt detta.

Först hade jag hatat Louis för att ens ha sagt något, hade han inte gjort det skulle ju allting vara bra. Fast sedan hade jag insett att Summer skulle fått reda på det förr eller senare ändå, bara för att jag hade varit så otroligt dum i huvudet. Jag ville bara gå tillbaka i tiden och ändra allt, men det gick inte.

Det var november och väldigt kallt ute i luften men jag kände det inte, eller så brydde jag mig bara inte. Jag sparkade argt iväg en massa stenar som rullade iväg över asfalten och mina ögon var blöta av tårar. Hon var ju den enda på den här skitskolan som faktiskt betytt något på riktigt! Jag snörvlade till och började sakta gå bort ifrån skolan. Jag ville aldrig mer komma tillbaka dit.

Ett smalt leende kunde jag faktiskt känna på mina läppar när jag, timmar senare, stod utanför min fasters hus. Jag skulle äntligen få träffa Cara, som jag hade längtat. Särskilt eftersom att Summer hatade mig nu. Jag knackade snabbt på dörren och tog ett djupt  andetag. Jag hade försökt att torka mina tårar och inte gråta mer men jag var inte säker på om mina ögon fortfarande var rödgråtna eller inte. Dörren till huset öppnades sakta och min faster, Camille, tittade med ett litet leende på mig.

“Harry, hey” sa hon och gav mig förvånansvärt en kram som jag besvarade en aning tveksamt.

“Hey” mumlade jag.

“I was just on my way out to go to the supermarket. Why don’t you come in, Cara is in the living room. I’ll be home later, so you can have some time with her” sa hon varmt och lade sin hand på min axel. Jag nickade och pressade fram ett litet leende till henne som gick ut genom dörren med hennes bilnycklar i handen. Jag stängde dörren bakom mig och tog snabbt av mig mina halvtrasiga skor och tittade mig omkring. Här hade jag varit förut, även om det varit många år sedan när jag varit här med mina föräldrar. Jag gick igenom hallen och in till vardagsrummet där jag mindes att det var och fick se min underbara lillasyster sitta där med en docka i händerna. Hennes blick vändes uppåt när hon hörde steg och när våra blickar möttes flög hon upp ifrån soffan och sprang in i min famn.

“Harry!” utbrast hon medan jag lyfte upp henne i min famn och höll mina armar omkring henne.

“I’m here” mumlade jag och strök henne över håret medan jag inte kunde hjälpa att ett litet leende spred sig på mina läppar.

“I’ve missed you” sa hon och tittade på mig, hon log lite.

“I’ve missed you too, so so much” sa jag och satte mig i soffan med henne i knät.

“Why can’t I live with you?” frågade hon medan hon fingrade på min tröja.

“Because.. It’s complicated but since dad is gone they wanted you to live with aunt Camille” sa jag och suckade lite. Cara nickade sakta och tittade på mig.

“Where’s Summer? She’s always with you” sa hon frågande. Jag tittade ner och svalde hårt och vägrade låta tårarna komma fram.

“Not anymore” viskade jag sorgset och tog Caras små händer i mina.

“Why? Did you fight?” sa Cara förvånat. Hennes blick var varm, gud vad jag älskade denna lilla tjejen.

“Yeah. She hates me now, and it’s all my fault” sa jag och snyftade till. Det gick inte att hålla inne alla känslor, även om jag försökte.

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

HARRYS PERSPEKTIV

Måndag. Helgen som jag hade spenderat mest med Summer hade gått fort och jag hade försökt att inte tänka för mycket på min pappa, vilket hade gått ganska så bra även om tanken på honom fortfarande gjorde väldigt ont. Summer hade hjälpt mig att vädra ur och städa ur lägenheten lite grann och det var mycket fräschare nu. Och plus det så skulle jag äntligen få träffa Cara. Jag var väldigt glad över det, som jag hade längtat efter henne. Även om jag visste att hon förmodligen aldrig skulle få bo med mig än så ville jag träffa henne så ofta som jag kunde, jag skulle inte må bra om jag inte fått det. Jag var verkligen glad att Summer hjälpte mig med allt det här, hon var väggen jag kunde luta mig emot när allting bara blev för jobbigt att hantera alldeles själv. Så idag var jag ändå på hyfsat gott humör, även om de grå molnen på himlen inte såg särskilt upplyftande ut. Jag drog upp de stora dörrarna till skolan och gick in i den fulla korridoren, folk flyttade sig åt sidan när de såg mig komma gående, som vanligt. Ärligt talat var jag trött på min status, men samtidigt så van vid den att jag antagligen ändå inte skulle vilja ha det på något annat sätt.

Jag slängde en snabb blick på klockan på väggen som talade om för mig att jag var sen till dramalektionen. Självklart, ännu mer frånvaro. Mina ögonbryn rynkades och jag skyndade mig igenom alla trånga korridorer fram till dramasalen och ryckte upp dörren med andan i halsen. Runt 30 par ögon riktades emot mig som jag försökte ignorera medan jag muttrade fram en ursäkt om att ha försovit mig och satte mig ner på en stol bredvid Aaron, en kille i fotbollslaget. Då drog jag min blick upp emot scenen där jag fick se att Louis och Summer stod. Summer log mot mig och höjde ena handen i en liten vinkning. Jag vinkade tillbaka men stannade tvärt till när jag såg det. De höll varandra i handen.

“Alright Harry, don’t come late again. Now Summer and Louis, you’re going to dance a bit here. I saw on your auditions that you have a bit of experience from dancing, which is good. Sarah, Emma, Katie, Gabrielle, you’re all behind Summer. And Jake, Simon, Harry and Chris, you’re behind Louis.” Jag hörde vad Mr Clark sa men jag kunde varken lyssna eller koncentera mig, för allt jag kunde titta på var Louis och Summers händer som var sammanflätade. Det såg ut som att Louis trivdes lite bättre än Summer, men det kändes inte bra inombords för mig. Och det spelade ingen roll att jag visste att jag kunde lita på Summer. Det spelade ingen roll att jag visste att det inte var något alls emellan dem, det gjorde ont ändå. Min blick flög snabbt till Louis som log smått. Det där borde varit jag.

“Harry? Harry! Mr Styles, come up to the stage” sa Mr Clark irriterat och korsade armarna över bröstet. Jag, som hade suttit i djupa tankar, nickade bara och klev upp på scenen, bakom Louis.

När denna plåga äntligen var över gick jag direkt ut ur dramasalen utan att bry mig om någon annan och tog upp mitt cigarettpaket ur fickan. Jag visste vad Summer tyckte om det här men just nu så var jag upprörd och jag brydde mig inte. Jag kom snart ut på skolgården och tog snabbt upp en cigarett mellan läpparna och tände den. Röken fyllde mig och jag blev genast lugnare. Men jag kunde inte sluta tänka på dem två. Louis och Summer. Varför hade Louis tagit rollen när han aldrig hade brytt sig förr? Jag var ju den som ville vara med Summer, inte han. Hela grejen var bara dum, jag skulle aldrig ens ha gått dit till den dumma auditionen ifrån början. Jag sparkade argt till en sten som flög iväg över marken medan en suck for ur mig. Jag litade verkligen på Summer, det gjorde jag, men jag litade inte riktigt på Louis. Dessutom visste jag att han nästan kunde charma vem som helst om han verkligen ville. Men Summer var ju min tjej. Tänk om de…? Nej. Jag vägrade tro det. Jag tänkte inte tro det. Aldrig i livet. Men tanken vägrade att lämna min hjärna, hur mycket jag än försöke trycka bort den. Louis förtjänade inte ens henne. Men… Gjorde jag det då?

“What are you doing out here? It’s freezing.” Louis kom upp bakom mig och ställde sig bredvid mig, han tog också upp en cigarett och tände den.

“Just thinking” mumlade jag. Jag var rädd att jag skulle säga för mycket och bli sur och arg på Louis, och jag om någon visste mycket väl hur dålig jag var på att hantera min ilska. Även om jag var fruktansvärt avundsjuk och sur på honom så ville jag ju inte slå ihjäl honom. Dessutom visste jag att Louis själv var minst lika stark som jag, och jag ville inte starta ett stort slagsmål.

“Thinking about what? How good I was at singing and dancing?” Louis log retsamt emot mig, ett leende som jag inte besvarade.

“No, not exactly.” Louis rynkade pannan och drog ett djupt bloss ifrån sin cigarett.

“Then what are you thinking about?” frågade han efter någon minuts tystnad.

“Just stuff” muttrade jag och vägrade möta hans blick.

“Come on, mate. You can tell me” sa Louis och tittade en aning frågande på mig.

“Well, alright” sa jag och drog ett djupt andetag. “My dad just fucking died, those fuckers won’t let me have my sister back and you’re flirting with my girlfriend. Everything’s just fine, isn’t it? JUST FINE.” Louis tog ett steg bakåt och höll ut en hand, som i försvar.

“Hey Harry, calm down will ya? I’m sorry ‘bout your family issues but I wasn’t flirting with her, it was just a bit of fun. Besides, she’s not your-”

“You don’t know anything anymore, Louis” avbröt jag honom argt. Jag slängde argt ner cigaretten på marken och stampade på den, och det var nästan som om mina nävar knöt sig själva.

“Harry, what’s the problem with you? It was just fun, it’s not like it should really matter to you” försvarade Louis sig och tog ett steg bakåt, bort ifrån mig. Han såg mina knutna nävar, han hade sett mig arg många gånger förut.

“Or does she mean anything to you, Harry? You know what we said” fortsatte han och jag kände hur jag bara blev mer och mer arg för varje sekund som tickade iväg.

“It’s complicated” muttrade jag och tittade in i hans blå ögon som inte verkade förstå.

“It’s just a play, Harry. It’s not like she’s my Juliet or something like that, ew” sa Louis och fimpade också sin cigarett. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn, självklart förstod han inte. Vad hade jag egentligen väntat mig?

“But why did you even audition for that damn play then? If you don’t want to be there, why, Louis? And don’t come and tell you care about your grades, I know you don’t give a shit about them.” Louis ryckte bara på axlarna åt min fråga.

“Just thought it would be fun to see if I could do it, really. Plus, I thought it’d be fun to see your reaction if I actually got the part. Which I did. But I guess I could ask you the same question, since you don’t care about your grades either. Why did you try out for it, Harry?” frågade Louis och lutade huvudet på sned medan han studerade mitt ansikte. Jag svalde hårt.

“Doesn’t matter, just stop flirting with her” sa jag irriterat och rynkade pannan.

“Why? It’s not like I actually like her.” Louis nästan skrattade åt det han hade sagt och jag bet argt ihop käkarna.

“Because… Just don’t do it, is it so hard to get?!” Jag märkte nu att jag hade höjt rösten men jag brydde mig faktiskt inte, det fanns ändå inga personer här ute förutom oss två.

“Why, Harry? Why do you care so fucking much? She’s just a bet anyway and you know it!” utbrast Louis lika argt och stirrade in i mina ögon. Jag skulle precis öppna munnen för att svara när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig sakta om, och fick se den enda personen jag önskade inte hade hört det här samtalet. Men det hade hon, det kunde jag se på henne. Summer höll min mörkblå mössa i handen, som jag måste ha glömt inne i dramasalen. Hon släppte ner den på marken och mötte min blick. Och den var inte varm som den brukade vara, den var iskall.

“Summer, I can explain.. It’s not what you think it is..” mumlade jag och sträckte ut en hand emot henne. Men hon drog snabbt undan ifrån mig så att jag inte kunde nudda henne.

“Was I just a bet for you, Harry? Was everything we had, was it just some stupid bet for you?” utbrast hon medan hennes ögon tårades med salta tårar.

“I, Summer, no, it’s not.. I can explain..” Jag försökte att få fram rätt ord, men de hade fastnat i min mun.

“I really thought you were different, Harry. But I guess I was wrong, you’re just as shitty as everyone else” sa hon kallt innan hon vände sig om och gick in emot skolan igen.

“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

“And his life is just real shit right now, and he won’t let me be there, and nobody knows about it. He’s hidden, cause he doesn’t want them to know. Nobody knows who he really is, which is a really lovely person..” fick jag fram innan jag lutade mig emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

SUMMERS PERSPEKTIV

Vi bröt oss ifrån kramen när vi hörde steg bakom oss. Jag vände mig om men jag kunde inte se någon. Jag ryckte lite på axlarna och vände mig sedan mot Lucy igen.

“Probably just a teacher” sa hon och jag nickade. Jag ställde mig upp och gick mot mitt skåp som fortfarande var öppet. Jag tog ut min väska och min jacka.

“Are you taking the underground?” Frågade jag Lucy och hon nickade. Jag tog på mig min jacka och stängde skåpet. “Let’s go then” log jag och tog hennes hand i min. Vi gick ut från skolan och började gå mot tunnelbanan. Vanligtvis brukade vi skratta och prata mycket, men idag gick vi i tystnad. Jag antog att Lucy var lite chockad över hur Harrys liv egentligen var, men jag dömde henne inte. Ingen visste hur han hade det, förutom jag och Lucy då, och jag trodde inte att det var någon som anade något speciellt heller.

När jag äntligen kom hem så var det som vanligt tyst. Jag suckade för mig själv och gick till köket för att äta något. Jag hade hört något om att mamma skulle åka iväg med jobbet på en konferens i Frankrike i några dagar. Kate hade jag inte sett på jätte länge men jag antog att hon var ledig. Att komma hem igen hade känts lite konstigt efter att ha bott hos Harry så länge, men jag visste att det var den rätta saken att göra. Jag plockade trött med mig en banan upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Min blick fastnade på en blå bok på mitt skrivbord. Min dagbok. Jag mindes alla gånger jag hade skrivit i den om allt möjligt, men inte längre. Av någon anledning så hade jag bara slutat. Jag visste inte riktigt varför, det kändes bara inte viktigt längre. Kanske var det att jag hade ändrats som person, eller att andra saker hade ändrats. Jag åt lite av min banan och funderade lite granna. De mesta av mina tankar var på Harry, och den kalla blicken han hade gett mig i korridoren. Det kändes bara fel, det här var ju inte honom egentligen. Jag önskade att allt bara hade varit som vanligt.. Men med Harrys pappa död så visste jag att det kanske inte skulle bli så. Om bara Harry hade fått vara med Cara visste jag att han skulle vara gladare. Men suck, vad kunde jag göra egentigen? Jag sträckte mig efter min dator och satte på den, kanske dags för lite läxor.

Senare den kvällen när jag hade lagt mig i soffan så knackade det på dörren. Jag suckade lite och virade filten om mig medan jag gick mot dörren. Jag öppnade den och möttes av en dygnsur Harry. Utan att säga någonting så drog han in mig i hans famn som jag hade saknat så mycket. Jag släppte taget om filten och virade mina armar omkring hans kalla, blöta kropp. Jag kände hans kalla läppar pressas mot min panna och jag log. Jag drog in honom längre i huset och stängde dörren. Jag drog mig ifrån honom och kollade på honom.

“You need to change clothes or you’ll get sick..” mumlade jag och han skrockade lätt. Han nickade smått och tog av sig sin jacka.

“I think I have some clothes here actually, or at least some shirts since you steal every shirt I have” sa han och gick förbi mig för att komma till trappan. Jag skrattade lätt och följde efter honom till mitt rum.

“What can I say? I really like them.” Han skrockade och tog av sig sin blöta tröja så at jag kunde se hans bara överkropp. Jag bet mig i läppen och lät min blick vandra över hans vältränade mage.

“Like what you see babe?” frågade han och jag rodnade och kollade ner.

“Do you want to take a bath.. with me?” Frågade jag och struntade i hans tidigare kommentar. Han nickade och med det så gick jag till badrummet för att förbereda allt.

HARRYS PERSPEKTIV

Rodnaden som spred sig på hennes kinder var något jag gillade att kolla på. Att veta att jag hade den effekten på henne gjorde mig glad. Jag följde henne med blicken när hon gick ut från sitt rum för att gå till badrummet. Jag bestämde mig för att stanna kvar i hennes rum och vänta på henne. Jag nynnade lite på en låt jag nyss hade hört på radion och som hade lyckats sätta sig fast i min hjärna. Jag kollade runt lite i hennes rum och log när jag såg en bild på oss på hennes byrå. Jag gick fram till den och kollade extra noga på den. Det var från när jag och Summer hade haft en filmkväll någon gång och Summer hade fått för sig att vi skulle ta en massa foton. Jag skrattade lätt för mig själv och ställde tillbaka fotot. Jag fortsatte att kolla runt på hennes byrå och min blick stannade efter ett tag på en röd bok. Jag lyfte upp den och såg att det stod ‘Diary’ på framsidan med guldiga bokstäver, och det var även lite blommor på den. Jag kollade mot dörren för att se om Summer var nära och när jag inte kunde höra henne så öppnade jag boken. Jag funderade ett tag på om jag skulle läsa det eller inte men eftersom hon var min flickvän så skulle hon ju inte dölja något för mig. Eller?

Min nyfikenhet tog över och snart hade jag läst ett par sidor. Dock så var det inte så roligt att läsa då det var innan sommaren då jag inte kände Summer. Jag bläddrade fram lite och kom till den sista sidan. 31/8 var det daterat. Det var innan vi blev tillsammans.

Dear diary, gosh I still need to come up with something funnier to say. Dear diary sounds so boring and ordinary.. Well anyway, today was a good day. Except all the hard work in school and stupid Harry. Yes, he still follows me everywhere and he doesn’t get it when I say no.

Jag skrattade lätt, minnena från när jag gjorde allt för att få henne kom tillbaka och nu i efterhand så kan jag verkligen se hur desperat jag var.

He asked me again if I wanted to go on a date with him on Friday and maybe I should say yes… I mean how bad can it be. If he wants to sleep with me I’ll say no and if he keeps trying I’ll call the police.

Wow, hennes tankar om mig var grova. Jag hade ingen aning om att hon kände så här, det var nästan som om hon var rädd för mig..

That’s it! I’m doing it, I’m saying yes. It’s not like it will happen again and if we go on this date he’ll probably stop following me and chase after another girl instead. I don’t like him and I’ll never do. I don’t want to be close with people like Harry. He and his little “gang” can just drop school and everything would be fine! I mean it, without them it wouldn’t be any fighting. Well, now my mum calls for me. I guess I have to go. See ya!

Mina ögonbryn rynkades samman. Personer som Harry.. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som hade fått henne att ändra sin uppfattning om mig och jag kunde inte heller förstå varför hon hade gjort det. Allt hon trodde om mig är ju delvis sant, det är jag. Min mörka sida, den sida som alla tror är den riktiga jag. Men samtidigt så var det inte sant. För den person som jag är med Summer är mitt riktiga jag. Det är den personen som jag vill vara. Oavsett vad som händer.

Mitt tänkande avbröts av att jag hörde något ramla ut från boken. Jag kollade ner och såg ett papper vid mina fötter. Jag tog upp det och små log när jag läste rubriken. “20 things I want to do before I’m 20”. Detta skulle ta ett tag, men jag skulle hjälpa henne. Jag tog kort med min mobil på listan och lade sedan tillbaka allt på sin plats. Jag gick sedan ut från hennes rum och smög upp bakom henne i badrummet. I kramade hennes bakifrån och jag kysste hennes nacke lätt.

“Ready for a bath babe?” Frågade jag och log när hon nickade. Jag släppte taget om henne och jag tog av mig mina jeans och mina kalsonger innan jag satte mig ner i badkaret. Jag lutade mig tillbaka och log. Jag kände Summer stirra på mig men jag låtsades som om jag inte märkte något. Jag visste att hon ändå bara skulle slå till mig om jag sa någon kommentar om det.

Efter vad som kändes som en evighet så satte sig även Summer ner i badkaret. Jag virade mina armar om henne och drog henne närmre mig så hon satt mellan mina ben med sin rygg mot min mage. Jag tog hennes små händer i mina och klämde åt dem lite.

“I’m sorry that I’ve been ignoring you the last week” sa jag och kysste hennes kind. “But I’ve just been angry and I didn’t want to take it out on you. I know that it was wrong of me to ignore you but I couldn’t come up with a better solution…” mumlade jag en aning skamset. Summer vände sitt huvud och hennes ögon kollade in i mina.

Kan man fixa någon som är trasig? Kan man plocka upp bitarna som är kvar av pusslet, och göra ett nytt pussel av dem? Kan man förvandla smärtan till någonting annat? Är det möjligt att göra någonting som ingen annan har lyckats med?

Jag hade funderat ganska länge på om jag skulle åka tillbaka hem till mamma eller inte. Dels så visste jag hur fruktansvärt arg hon skulle vara om jag kom tillbaka, men samtidigt så visste jag ju att jag inte kunde stanna hos Harry förevigt. Det var bara en tidsfråga innan jag faktiskt skulle behöva återvända, och trots allting som hade hänt så var ju min mamma ändå min mamma, även om hon var en otroligt dålig sådan. Jag hade ungefär bestämt mig för hur jag skulle göra. När jag hade sagt det till Harry hade han bara ryckt på axlarna och gått ifrån mig, som om det inte spelade någon roll för honom. Det var så han hade bettet sig emot mig hela dagen, och det var som att han struntade i allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag förstod att hans pappas död påverkade honom, men jag hade ju sagt att jag skulle finnas där till slutet. Jag ville hjälpa till att fixa till det som hade brustit, men hur fixade man någonting som vände ryggen till en?

Kanske var det han som fått mig att bestämma mig. Jag hade bott hos Harry tillräckligt länge, och det var trots allt inte mitt riktiga hem, om jag nu hade något hem.. Jag behövde iallafall träffa min mamma och Kate, det visste jag, även om jag kanske egentligen inte ville det.

På tunnelbanan var det fullt med folk som vanligt, och jag fick stå upp. Det var ett tag sedan jag hade åkt här sist, jag hade ju inte varit hemma på länge. Och ärligt talat så var jag lite nervös. Jag var nervös för vad min mamma skulle säga, och jag var ännu mer orolig att min pappa skulle vara hemma. Det var något jag faktiskt fruktade, för han var inte särskilt snäll. Även om Harry hade betett sig konstigt och kyligt emot mig hela dagen så skulle jag aldrig vilja göra slut med honom, men det fattade ju inte min idiotiska pappa.

Ytterdörren slog igen med en smäll som jag tyckte kändes som om det ekade igenom hela huset. Kanske för att det var så tyst här. För tyst. Även om mamma inte var hemma så brukade Kate höras en hel del. Men nu hördes ingenting. Bara tystnad. Jag tog av mig mina skor och lämnade min väska i hallen. Allt såg precis ut som jag hade lämnat det, bara en aning mer dammigt, som att Kate inte hade varit här. Jag tog de fjorton stegen jag kunde med förbundna ögon snabbt uppför trappan och kom upp till övervåningen, där jag fick en chock.

“I didn’t think you would be home so earl- SUMMER!” utbrast mamma som nog trott jag varit någon annan ifrån början. Hon flög upp ifrån fåtöljen hon suttit i och rusade fram till mig. Men jag höll ut mina händer som upp i försvar, för jag ville inte ha någon kram. Inte efter allting jag hade fått gå igenom med henne och pappa.

“Yes. I’m home again” mumlade jag och tog ett steg bakåt för att skapa lite avstånd emellan oss.

“Where have you been? Why in bloody hell did you leave?” Det verkade faktiskt som om hon varit genuint orolig, att döma av hennes ansiktsuttryck.

“Where have I been? Well, at Harry’s, for most of the time. Why in bloody hell did I leave? I think you know the answer at that question just as well as I do” svarade jag och korsade mina armar över bröstet.

“Yeah, I.. I do. But we were just trying to look out for you..” Mamma flackade nervöst med blicken med fokuserade den sedan på mig, men jag bara skakade på huvudet.

“Look. I don’t want to hear your poor aplogies. I’m home again, but it doesn’t mean that we can go back to the life we used to have and it certainly doesn’t mean it’s okay between us.” Och med de orden lämnade jag rummet och gick in på mitt eget rum. Det här kanske skulle bli svårare än jag trott..

Veckan hade gått jättesegt och det gjorde den inte direkt bättre att Harry vägrade prata med mig, svara på mina sms eller att ens se på mig. Jag förstod att det hela handlade om smärta och jag hade dåligt samvete över att jag inte kunde få ett leende att sprida sig på hans läppar. Jag ville få honom att må bra, men jag kunde inte riktigt. Jag hade till och med besökt honom, men det hade inte gett något resultat. Jag saknade hans närhet och hans röst, hans chokladbruna lockar som kittlade min kind och hans stora hand i min. Jag saknade hela honom. Men jag antog att jag inte kunde tvinga honom att vara med mig, om han inte ville det. Jag önskade bara att kunde prata med mig, och låta mig vara där för honom. För jag visste att om han hade gjort det, så hade jag inte backat undan.

Skolkorridoren var så gott som tom när jag och Lucy kom in dit efter cheerleaderträningen vi hade haft på fredagseftermiddagen. Det hade inte gått så bra, Serena hade varit en större bitch än vanligt och jag kände bara att jag hade lust att slå till henne, men jag visste att det inte skulle göra någonting bättre. Jag suckade medan jag öppnade mitt skåp och slängde i några skolböcker i min bruna väska.

“You shouldn’t care about her, Summer. Serena’s just a bitch” sa Lucy som stod lutad emot skåpet bredvid mitt.

“I know, I just.. It’s more than her that I’m concerned about” sa jag med rynkad panna. Lucy nickade och placerade sin hand på min axel.

“How is it at home now?” frågade hon milt. Jag bet mig i läppen och släppte ut en lätt suck.

“It’s okay I guess, I just feel like I-” Jag avbröt mig när jag fick se Harry komma gåendes i korridoren med sin väska på axeln. “Oh, hey” sa jag till honom och gick upp till honom, men visste inte riktigt vad som väntade mig. Hela den här veckan så hade ju Harry betett sig jättekonstigt emot mig. Han hade struntat i vad jag sa till honom och ignorerat mig, och inte ens velat titta på mig. Och det som oroade och sårade mig mest, var att jag inte visste varför. Men Harry tittade bara snabbt upp på mig med en kall blick innan han vände huvudet neråt igen och fortsatte att gå utan att svara mig. Och det gjorde ont. Riktigt ont. Vad hände med att finnas där för varanda jämt?

Jag såg honom gå ut genom de stora dörrarna medan jag tog ett djupt andetag och lutade mig emot väggen. Varför gjorde han så här? När jag hade satt mig bredvid honom vid lunchen hade han flyttat bort och varje gång jag hade försökt nå ut till honom hade han ignorerat mig. Jag svalde hårt och tryckte boken jag höll i emot bröstet. Lucy kom snabbt upp till mig och tittade oroligt på mig.

“Summer, what was that about?” Hon tog boken ur mina händer och slängde ner den i min väska innan hon tog min hand och drog mig bort till bänken som inte var många meter ifrån våra skåp. Jag satte mig ner och tittade ner på mina händer.

“Summer?” frågade Lucy igen. Jag suckade lätt och tittade upp på henne, och jag visste att jag behövde förklara allting för henne. Om någon förtjänade att veta så var det väl hon, som var min bästa vän.

“He’s been ignoring me all week” sa jag nedstämt. En bild på honom poppade genast upp i mitt huvud och jag förbannade mig själv för att jag inte kunde sluta tänka på honom.

“Do you know why? You told me that the funeral was hard..” sa Lucy och lade en arm omkring mig. Hon visste precis hur hon skulle göra för att finnas där för mig och det kändes skönt.

“Yeah, Harry’s having a really hard time.. His dad just died, and even if that man was horrible and sucked as a dad, it was still his dad. And his sister, the social service took her to their aunt where she lives now. Harry’s heart is aching because he misses her so much, and they won’t let him take care of her. She means literally everything to him, and I feel so bad for him. He’s breaking and there’s nothing I can do because he won’t talk to me anymore.” I början av min mening hade min röst låtit stark men nu var det mer som en brusten viskning.

“Oh, Summer.. I’m so sorry, come here” sa Lucy och drog in mig i hennes famn. Jag lutade mig emot henne och lät tårarna som hela tiden hotat att komma, få rinna nedför mina kinder.

“And his life is just real shit right now, and he won’t let me be there, and nobody knows about it. He’s hidden, cause he doesn’t want them to know. Nobody knows who he really is, which is a really lovely person..” fick jag fram innan jag lutade mig emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

HARRYS PERSPEKTIV

Luften hade gått ur mig och jag kände mig alldeles torr i halsen, som om jag inte hade druckit någonting på flera dagar, fastän det inte var länge sedan jag hade tagit ett glas vatten. Jag kollade på Summer som fortfarande hade min hand i sin. Hon log smått mot mig och jag nickade. Hon släppte taget om min hand och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå mot Cara som fortfarande stod vid dörrarna. Det tog inte lång tid innan jag hade börjat springa och snart var jag vid henne. Hon sträckte ut sina korta armar mot mig och jag lyfte upp henne. Jag kramade henne hårt och jag kunde känna att hon grät då min axel blev blöt. Jag slöt mina ögon och njöt av att ha Cara i mina armar. Även om det var en stund som denna så kände jag lycka. Självklart gjorde jag det med Summer också men det var verkligen nu som jag kände att det skulle bli okej. Vi kunde gå igenom det här tillsammans och jag skulle vara stark, både för Summer och för Cara. De båda behövde mig och jag skulle inte svika dem.

“Where’s daddy?” hörde jag Cara fråga i mitt öra. Hennes röst var tjock, vilket tydde på att hon hade gråten i halsen. Det sårade mig när jag hörde henne så. Det brukade inte hända ofta men när det väl gjorde det så var det som om någon slet ut mitt hjärta. Jag var Caras storebror och jag skulle skydda henne. Men det hade jag inte gjort förrän det var försent. Innerst inne så visste jag att Cara skulle få en bättre uppväxt med min faster men jag ville inte se det. Jag ville ta hand om henne. Jag ville ge henne en bra uppväxt. Jag ville uppfostra henne. Men det gick inte och egentligen så visste jag ju det.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur tårar rann ner för mina kinder. Jag vände oss om och började gå mot kistan. Blickar följde oss och jag höll Cara tätt intill mig. Efter vad som kändes som år så kom vi fram till kistan. Jag släppte ner Cara och jag tog hennes lilla hand i min. Hon höll en ros i den andra handen som jag antog min faster hade gett henne. Jag satte mig på huk framför henne och strök bort hennes tårar. Hon snyftade till och kollade ner.

“Dad’s in there” sade jag försiktigt och pekade på den bruna kistan. Hon kollade på kistan innan hon kollade på mig igen. “He’s in a good place now” fortsatte jag och om jag nu hade trott på att man antingen kommer till himlen eller till helvetet så hade jag inte exakt trott att pappa hade kommit till himlen. Detta sade jag ju så klart inte till Cara.

“Do you think he’s an angel?” frågade Cara och jag suckade.

“I don’t know what he is, but I do know that he’ll watch you grow up and become a big, strong girl” förklarade jag och hon nickade långsamt. Jag ställde mig upp igen och lyfte upp henne i mina armar. Jag gick närmre kistan och tog hennes hand som höll rosen. Jag strök hennes hand med min tumme samtidigt som vi lade den på kistan tillsammans. Vi kollade på den ett tag och tårar rann ner för både mina och Caras kinder. Fast jag grät inte för att min så kallade pappa var död. Jag grät inte för att jag hade förlorat ännu en familjemedlem. Jag grät för att Cara behövde gå igenom detta. En fyraåring som hade hela livet framför sig och som bara har levt ett kort tag. Hon har gått igenom sådant som nästan ingen annan fyraåring har gjort och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det.

SUMMERS PERSPEKTIV

Efter att själva begravningen för Harrys pappa var över så hade Harry snabbt dragit ut mig från kyrkan. Han vägrade gå till “efterfesten” och jag tänkte inte tvinga honom. Jag visste att det här var jobbigt för honom och jag tänkte inte pressa honom mera. Han hade sagt hej då till Cara och hans faster hade lovat att de snart skulle få ses.

Vi satte oss i Harrys bil och utan några ord sagda så började han köra. Jag lade min hand över hans som var på växelspaken och klämde åt den lite. Vi behövde inte säga någonting. Han visste att jag var där för honom och att han kunde luta sig mot mig. Dock så var Harry, Harry och jag visste att han inte gillade att gråta framför mig. Eller någon annan för den delen.

“Are you okay Harry?” frågade jag och kollade på honom. En kort nick från honom fick mig att släppa ämnet då jag visste att han inte ville prata om det. Han höll ratten i ett hårt och stadigt grepp och hans käke var spänd.  Jag vände min blick så att jag kollade ut genom fönstret. Regnet smattrade mot rutan och mörkret hade lagt sig över London. Det var November månad och allt var så trist och grått. Men det spelade egentligen ingen roll idag. Det var redan tråkigt och dystert iallafall.

Efter några minuter så nådde vi Harrys lägenhet. Vi klev ur bilen och gick in i byggnaden. Som vanligt fungerade inte hissen men det förvånade mig inte längre. Vi gick in till hans lägenhet och jag stängde dörren bakom oss. Harry slängde av sig skorna och började knyta upp slipsen som jag måste medge var väldigt svår att få på. Jag lovar, Harry är som ett barn ibland. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var gulligt.

“Here, let me help you” sade jag och ställde mig framför honom. Han släppte taget om slipsen och jag knöt upp den. “There you go..” Jag kollade upp på honom och han slängde av sig sin kavaj. Han fortsatte sedan längre in i lägenheten och snart kunde jag höra en dörr stängas. Jag suckade lite och tog upp kavajen från golvet, borstade av smutset och hängde sedan upp den på en galje. Jag gick till vardagsrummet och virade en filt om mig. Harry hade inte betalat de senaste räkningarna och han vägrade låta mig göra det. Därför fanns det inte så mycket värme. Jag suckade lite och gick till köket. Lyckligtvis låg det inga rökta cigaretter här vilket gjorde mig glad. Harry försökte att inte röka när jag var med honom och det uppskattade jag.

Steg hördes bakom mig och när jag kollade bak så såg jag Harry i bara kalsonger. Han lutade sig mot dörrkarmen och korsade armarna.

“Can you come to bed with me?” frågade han och jag nickade. Jag gick fram till honom och han tog min hand. Han ledde mig till hans sovrum där det var varmare än i resten av lägenheten. Jag lade filten på en stol och tog av mig min klänning. Jag kände Harrys blick på mig hela tiden vilket fick mig att rodna. Jag tog en av hans tröjor och satte på mig den innan jag tog av mig min bh. Jag kysste Harrys kind innan jag kröp ner i sängen. Han log smått och lade sig ner bredvid mig. Han lade sin arm omkring mig och snart så kände jag hans hand treva upp under min tröja. Jag kollade på honom och såklart så flinade han. Han kysste mitt nyckelben och log busigt mot mig.

“Harry, are you sure it’s a good time for that now?” Frågade jag och bet mig i underläppen.

“Yeah, Summer I need you. I need to feel you like no one else can” svarade han och kollade in i mina ögon. Istället för att säga något så pressade jag mina läppar mot hans. Harry visste att det var ett ja från mig då han tog av mig min tröja. Vi rullade runt lite så att jag hamnade överst. Jag grenslade honom och lade mina händer på hans bröst. Hans händer vandrade upp och ner för min bara rygg samtidigt som våra tungor slogs om dominans. Harry rullade runt oss igen så att han var över mig. Han avbröt den heta kyssen och började istället kyssa min nacke. Jag stönade när jag kände att han sög på min hud och när han flinade så märkte jag att han hade hört det. Utan att säga något så kysste han ned för mitt nyckelben. Mina händer fann hans och våra fingrar flätades samman. Jag bet mig i läppen när jag kände Harry kyssa ner för min kropp. Han slutade precis över där min troskant började och log upp mot mig. Han drog snabbt av mig mina trosor och jag hjälpte honom att ta av sig sina kalsonger. Han sträckte sig mot nattduksbordet och snart höll han en kondom i handen. Han öppnade paketet och tog ut den.

“Umm Harry.. May I roll it on?” frågade jag samtidgt som en lätt rodnad spred sig över mina kinder. Han log mot mig och kysste mig snabbt på munnen.

“Of course baby, don’t feel embarrassed” viskade han och gav mig kondomen. Jag nickade och rullade på den. Jag såg hur Harry blundade och jag kysste honom försiktigt. Han log och kysste mig tillbaka. Han satte händerna bredvid mig för att hålla sig uppe samtidigt som han pressade sig in i mig. Han lät mig bli van vid känslan innan han började jucka. Våra andetag var det enda som hördes i rummet och jag drog efter andan när han juckade snabbare. Jag virade mina armar omkring honom och rev ner för hans rygg. Jag kysste hans nacke och jag log stort när jag hörde mitt namn lämna hans läppar. Jag stönade mot hans hud och rörde mina höfter lite för att möta han. Det kändes som om jag brann, så varm var jag och Harry var det enda som fanns i mitt huvud just nu. Allt jag kände och allt jag tänkte på var honom. Jag kände hur han trängde sig hårdare in i mig och flera stön lämnade mina röda, svullna läppar medan jag kände hans läppar lämna lätta kyssar på min nacke. Våra händer sammanflätades ännu en gång och jag kramade hans hand hårt. Mina ögon mötte hans och jag kunde se att den gröna färgen var tillbaka, lite grann. Jag tog ett skakigt andetag och ett smått leende spred sig på hans läppar, som för första gången på länge, nådde de gröna ögonen.

Kan man fixa någon som är trasig? Kan man plocka upp bitarna som är kvar av pusslet, och göra ett nytt pussel av dem? Kan man förvandla smärtan till någonting annat? Är det möjligt att göra någonting som ingen annan har lyckats med?

HARRYS PERSPEKTIV

Kostymen satt en aning tajt och slipsen var obekväm och satt förmodligen inte helt rätt. Håret hade jag inte brytt mig så mycket om, det var en aning stylat men inte särskilt mycket. Jag stod framför spegeln och tittade på mig själv. Mörka ringar under ögonen gjorde att vem som helst lätt skulle kunna ta en titt på mig och se att jag inte hade sovit på flera nätter. Mina ögon som vanligtvis såg gröna ut, såg nu mer grå ut och det var som att jag hade tappat färgerna lite grann. Jag kände mig otroligt trött, och även fast jag hade Summer bredvid mig på nätterna så kunde jag inte sova. Jag saknade Cara otroligt mycket och utan henne så var det definitivt något i mitt liv som fattades. Men det var inte bara det, idag skulle jag ta farväl av min pappa som aldrig hade tagit farväl av mig. Och jag visste att jag egentligen inte var redo för det, men vad hade jag för val? Han var död, och det var ingen som kunde ändra på det.

Jag undrade om jag borde gråta. Kanske borde jag det, men jag kunde inte. Mina tårar hade runnit tillräckligt många gånger över Cara och mitt skitiga liv, och det var som om dem var slut. Jag suckade för mig själv och bet mig hårt i läppen.

“You can do it” hörde jag en röst bakom mig säga och jag vände mig snabbt omkring. Summer log smått uppmuntrande mot mig och tog tag i min hand. Hon såg fantastisk ut i sin svarta enkla klänning med håret uppsatt.

“I don’t know.. What if I can’t?” mumlade jag och lugnades något av henne som inte såg ut att börja freaka ur som jag kände att jag skulle kunna börja göra.

“You can. Believe me.” Summer tittade på mig med varma ögon och hon tog tag i min hand.

“But-”

“No buts, Harry. I’ll be there with you the whole time and you’re going to make it through” avbröt hon mig och kramade min hand hårt. Jag nickade bara till svar, det var nu eller aldrig.

Det var jobbigt att gå in i kyrkan den dagen, stämningen var dyster. Fast jag hade varit där många gånger när jag var liten så var det som om det var ett helt nytt ställe, även om det såg precis likadant ut som förr. De vitmålade väggarna var fyllda med olika slags kors och annat som symboliserade Jesus och överallt fanns det fönster med målningar i glas i olika färger. Det hela gjorde mig ganska så dyster. Det var inte lätt att titta på allting som jag kände igen och veta att där min pappa hade varit med och döpt mig, där skulle jag också behöva ta farväl av honom. Jag svalde hårt och kände Summer krama min hand på ett betryggande sätt och det gjorde mig lite lugnare. Vi satte oss ner längst fram eftersom att Summer hade insisterat på det även om jag hade varit tveksam och jag tittade mig omkring. Det var inte jättemycket folk i kyrkan, vilket jag kunde förstå eftersom att min pappa inte hade känt så många. Men några kunde jag känna igen, några släktingar som jag aldrig brukade träffa numera men som jag trodde kunde vara kusiner och sysslingar till mig. Och jag vågade knappt hoppas på det jag hade tänkt hela tiden. Tänk om Cara och min faster kom? Min pappa hade trotsallt varit min fasters bror, även om han hade varit ett svin den senaste tiden. Det kom lite fler folk och många hälsade på mig, och jag hälsade tillbaka för att vara artig men det hela kändes bara så falskt. De här människorna hade inte brytt sig förut när jag hade haft det jobbigt med min pappa, men nu när han var död var det tydligen läge att bry sig. De hade vänt ryggen när det hade blivit lite jobbigt, men nu kände de väl sig tvungna att komma idag. Men inte var det då jag som hade tvingat dem. Jag kände knappt människorna längre och ärligt talat, tyckte jag inte att de förtjänade att få komma hit idag. Även när min pappa hade varit som svinigast, hade jag kanske någonstans fortfarande trott att den gamla han fanns kvar där inuti, tills han hade slagit till Cara. Men det hade inte dem. De hade bara sett honom som ett monster man inte ville ha att göra med ifrån början när han började dricka för mycket.. Jag mindes så tydligt när alla hade börjat sluta skicka julkort och ingen längre ringde upp vår familj för att fråga om vi ville komma på släktträff. Och jag mindes att jag aldrig förstod varför. Men nu gjorde jag det. Och jag ville inte ha något med min släkt att göra, om de en gång hade vänt mig ryggen så kunde jag göra samma sak.

Men fortfarande så satt jag här, omringad av dem. Och när prästen började tala, så lyssnade jag, med min blick på den mörkt träfärgade kistan där min pappa låg. Han som hade svikit mig..

Det här fick bli mitt sätt att säga hejdå.

SUMMERS PERSPEKTIV

Det krampaktiga taget om min hand, det fanns där hela tiden. Harry höll i mig som om jag var hans livlina, som om jag var den som kunde rädda honom ifrån att gå i bitar. Och kanske var jag det också. Men jag kunde inte bota honom ifrån all sorg och ilska, jag kunde bara hjälpa honom på vägen. Jag såg hur hans ögon blänkte till då och då av tårar, och jag började nästan att gråta själv. Men jag försökte att vara stark för hans skull, för jag visste att en av oss behövde vara stark för den andra, och det skulle bli jag.

Prästen pratade en hel del, mycket om ljusa saker om Harrys pappa, innan Harrys mamma hade stuckit och alkoholen hade tagit överhanden. Men också om den mörka tiden, som hade splittrat det som varit kvar av deras familj. Min blick föll på kistan och jag önskade bara att det inte var så här. Harry förtjänade inte detta. Ingen förtjänade detta. Och jag visste precis vem han behövde just nu vid sin sida, sin lillasyster. Men henne hade de också tagit ifrån honom, precis som allting annat. Jag förde Harrys hand till mina läppar och gav den en lätt kyss. Hans ögon var slutna och blanka tårar rullade sakta nedför hans kinder för att sedan blöta ner hans kläder. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig att se honom så här. Att se honom förlora ännu en person som trots all skit, hade varit viktig för honom. Och jag ville göra allt bra igen, att få honom att le igen, men jag visste att jag inte kunde det.

När jag fick höra vad prästen sa, gav det liksom bekräftelse på vad jag redan hade trott. Harrys pappa hade varit en underbar man som hade tagit med Harry ut till lekplatser och stöttat honom till 100 procent när han börjat skolan. Att sedan få höra hur allting hade gått utför fick mig att bli arg på Harrys mamma. Hur kunde hon bara ha lämnat dem så där? Precis som min pappa hade gjort med mig. Och jag visste precis hur det kändes.

Senare var det dags för egna tal och ord. Jag visste att Harry inte hade förberett något, men jag hade tänkt försöka få upp honom att säga någonting iallafall, det var ju trotsallt hans pappa det handlade om. Jag tittade på Harry som hade öppnat sina ögon, och han skakade bara snabbt på huvudet. Jag bet mig i läppen och tittade djupare in i hans ögon.

“Harry” mumlade jag tyst. “I think that this could be good for you.” Han tittade tveksamt på mig och då slog en idé till i mitt huvud. Jag höll hårt i hans hand och drog upp honom ifrån kyrkbänken, och plötsligt hade vi allas ögon på oss.

Jag drog med mig honom fram till bänken där prästen stod och jag lade fram våra sammanbundna händer så att alla kunde se dem.

“This.. This is Harry” började jag med något skakig röst och harklade mig sedan. “And Harry isn’t just an ordinary guy, he’s someone who has to stand a lot of pain often. Some years ago, his mother left. Some weeks ago, his father died. And a month ago, someone who means the most to Harry - his sister - was taken away from him. The light of his life was taken away from him. He’s been lonely all this time, having to deal with this all on his own. And it wasn’t easy for him.” Jag hade inte planerat vad jag skulle säga men jag sa det som jag kände.

“Summer I didn’t mean it…” sa han och kollade skamset ner.Jag skakade på huvudet och backade undan från honom.

Jag vaknade upp av en stickande känsla i min hand och jag öppnade sakta ögonen. När jag rörde på mig kände jag hur det bultade och gjorde ont i hela kroppen, det fanns inte ett ställe det inte gjorde ont på. Jag tittade trött runt omkring mig och insåg snabbt att jag låg på golvet. I vardagsrummet. Ytan runt omkring mig var täckt av glas, och även min hand, där det stack och bultade. Blodet på handen var torkat och utsmetat, och jag insåg att jag måste ha legat här länge. Jag bet ihop käkarna hårt för att inte skrika till när jag reste mig upp, det gjorde så ont överallt. Mitt huvud bultade och även fast jag inte mindes mycket av igår kväll så förstod jag att jag måste ha druckit mycket. Igen. En suck for ur mig när jag hade ställt mig upp och tittat runt omkring mig. Det såg hemskt ut här inne. Det låg vassa glasbitar lite här och var, blandat med smuts och intorkad vätska av något slag, förmodligen vodka.

När det slog mig varför jag låg här, så gjorde det ont inuti. Riktigt ont. Cara. Borta. Ett frusterat skrik for ur mig och jag klev över alla glasbitar ut till hallen utan att bry mig om hur de skar in i mina fötter och fick mig att grimasera av smärta. Varför hade de tagit henne? Jag kunde ha tagit hand om henne jättebra, jag skulle aldrig skada henne. Hur full och trasig jag än var, skulle jag aldrig skada Cara. Men det fattade väl inte de där idiotiska socialarbetarna. De hade tagit ifrån mig det som hade fått mig att fortsätta orka kämpa, innan jag hade mött Summer. Summer. Åh herregud, vad hade jag gjort emot henne? Jag mindes att jag hade skrikit åt henne, och jag mindes hennes tårfyllda ögon när hon hade gått. Herregud, vad hade jag nu gjort? Jag behövde ju Summer, väldigt mycket. Och jag hade puttat bort henne ifrån mig. Hur dum fick man bli? Vart var hon nu? Jag tog snabbt fram min mobil som lyckligtvis låg i fickan och ringde snabbt hennes nummer. Snälla svara. Snälla, snälla, snälla. Men ringsignalerna blev fler och fler utan något svar och jag lade till slut på. Vart kunde hon vara? Jag visste att Summer verkligen inte ville gå tillbaka till sin mamma och pappa, men vart annars skulle hon ha gått? Jag fick så dåligt samvete när jag insåg att jag kanske hade tvingat henne att gå tillbaka till det stället hon flytt ifrån. Mina halvtrasiga converse åkte snabbt på och med jackan i handen drog jag upp dörren utan att bry mig om att det gjorde ont i fötterna efter allt glas jag trampat på. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste hitta Summer.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kände mig trött i hela kroppen. Jag hade vandrat runt halva natten och inte vetat vad jag skulle göra. Harry hade praktiskt taget slängt ut mig, och jag hade inte vågat gå tillbaka, för den ilskan jag hade sett i hans ögon hade varit värre än någon annan gång. Min första tanke hade då varit att gå till min mamma, och jag hade börjat gå dit. Men efter en stund hade jag insett att de nog inte skulle låta mig gå om jag kom tillbaka. Jag visste inte om hon letade efter mig eller inte, men jag antog att hon kanske gjorde det, även om jag skickat ett sms till min mamma där jag berättade att jag behövde komma bort ett tag men att jag skulle vara säker. Därför visste jag inte vart jag skulle gå. Dessutom var det alldeles för långt att gå emellan mitt och Harrys hus, så jag hade hamnat på en parkbänk någonstans. Jag hade tappat bort mig, jag kunde inte de här kvarteren och ärligt talat var jag lite rädd där jag satt och blickade ut på alla halvtrasiga tegelhus som stod runt omkring mig. De här kvarteren var kända för kriminalitet, så mycket visste jag. Sakta blev jag kallare och kallare, kylan trängde in i mig och jag påmindes tydligt av att det faktiskt var början av oktober nu.

Efter vad som kändes som en evighet, när mina ögonlock hade blivit tyngre och jag hade vant mig vid kylan så kunde jag vagt höra steg som kom emot mig. Paniken slog till ifrån ingenstans, tänk om det var någon farlig mördare, eller någon läskig typ, eller-

“Summer.” Jag skulle känt igen den rösten vart som helst. Jag tittade sakta upp på honom. Han var svettig, blodig och han andades tungt, som om han hade sprungit. En orolig rynka fanns i hans panna, men all ilska ifrån kvällen innan var som bortblåst. Jag kände mig ändå inte helt trygg med honom.

“Harry” mumlade jag och han satte sig snabbt ner bredvid mig.

“You’re freezing” sa han oroligt och tog snabbt av sig sin jacka för att lägga den över mina axlar och jag protesterade inte.

“I’m so sorry… I can’t even explain how I could do that to you. I screamed at you and pushed you away when you were trying to help me.. I don’t even know what to say. I’m really sorry Summer.” Jag öppnade munnen för att svara men Harry skakade på huvudet och höll upp en hand, han var inte klar än. “I do stupid things when I’m drunk, and I know that’s really not an excuse at all. I’m not perfect in any way and I make a lot of mistakes, I know. But… I need you. I need you in my life. You’re the one who keeps me going when shit like this happens. Cause when I’m not with you I’m weaker, and you make me strong.” Ju mer Harry hade sagt desto mer tårfyllda hade hans ögon blivit. Även fast han hade skrikit åt mig tidigare så kunde jag inte hjälpa att ett tunt leende spred sig på mina läppar. Det han just hade sagt var nog det ärligaste någon hade sagt till mig, någonsin.

“And to be honest.. You’re the only one I’ve ever been in love with” mumlade Harry och jag nickade.

“I do stupid things too. And I love you too. But I need you to promise me something” sa jag och tittade upp och in i de mörkgröna ögonen.

“What’s that?”

“That you won’t scream at me like that again.” Harry tittade osäkert på mig och jag suckade lätt.

“Look. I know it’s hard. But to be with you, I need to be able to feel safe around you” sa jag och han nickade.

“I understand. And I think I can do it, with you. I promise” sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar.

“Now, will you please come home with me before you get stuck and freeze to death here?”

“Yeah, I will.”

HARRYS PERSPEKTIV

Fyra veckor senare

Dagarna hade rullat på utan att jag egentligen hade tänkt på det, varenda dag var nästan likadan. ett tomrum inom mig hade skapats efter att Cara hade försvunnit. Jag försökte att hålla uppe humöret för Summers skull och hon hjälpte mig mycket, men hon skulle aldrig kunna ersätta den plats Cara hade haft i mitt liv. Hon hade varit ifrån mig i en månad nu och jag saknade henne mer än någonsin. Jag saknade det ljusa skrattet, det skinande leendet och de blå ögonen som inte var ett dugg lika mina. Jag saknade min syster och jag vägrade tro att jag aldrig skulle få se henne igen, det fanns inte i min värld och jag tänkte inte låta mig själv tro eller inse det.

Skolan flöt på som vanligt, alla teater repetitioner var dock lite jobbiga för mig eftersom att jag behövde se Louis och Summer gulla med varandra. Även om jag visste att det inte var på riktigt så gjorde det fortfarande ont för Summer var min flickvän och inte någon annans. Summer hade berättat för mig hur jobbig Louis var och det var ändå något som gladde mig på ett sätt. Jag hade faktiskt varit rädd att Louis skulle charma Summer, för jag visste hur han kunde vara, men som tur var så hade det inte blivit så. Det var mycket att repa in, men när jag anstängde mig så märkte jag hur kul teater faktiskt kunde vara, något jag aldrig lagt någon energi på förut. Det fick mig att bli någon annan och glömma alla mina problem, om så bara för en stund. Och det innehöll varken alkohol eller cigaretter och hjälpte mig ändå.

“Harry, you should go to the funeral” sa Summer till mig när vi satt vid köksbordet en fredagseftermiddag efter skolan.

“We’ve already talked about this, I’m not going and that’s final” muttrade jag och korsade armarna över bröstet.

“I know he was an asshole, but still, he was your dad after all.”

“I don’t care, all he did was causing me and Cara pain, I hated him” sa jag en aning mer irriterat och suckade. Varför kunde Summer inte bara släppa det? Jag tänkte inte gå på min pappas begravning och det hade jag redan sagt.

“I know he did, but think about the good memories, when you were little. He was a good dad at that time, wasn’t he?” frågade hon och tog min hand över bordet.

“Yes.. But that was so long time ago” sa jag med en suck.

“You don’t owe him anything, I know. But maybe we can make his funeral, the last memory you will have of him, to something nice. I’ll be by your side the whole time.” Jag tittade upp på Summer som tittade bedjande på mig. Hon ville verkligen att jag skulle gå. Och jag kunde inte förneka att hon hade en poäng med det hon sa.

“Please. I think you need it. You never had a chance to say goodbye to him, and if you go, you can do that” sa hon lugnt och jag kunde inte hindra mig själv ifrån att nicka.

“Fine. I will go. But you have to hold my hand the whole time.” Jag log smått och Summer nickade.

“Don’t worry about that” log hon och ställde sig upp. Snart var hennes armar kring min midja och jag lutade mig emot henne.

“Thank you” mumlade jag tyst och hon skakade på huvudet.

“Like what you see Haz?” Jag blinkade med ena ögat och han skrockade för sig själv innan han började ta på sig kläder.  

“Babe, I have to go and leave Cara for her daycare now” sa han när han hade klätt sig själv. Jag vände mig om mot honom med min plattång i handen.

“Now? Don’t you want breakfast first?” Han skakade på huvudet.

SUMMERS PERSPEKTIV

Med Niall vid min sida gick vi skrattandes in i skolan. Niall hade som vanligt sagt ett dåligt skämt som ingen utav oss kunde sluta skratta åt. Niall slängde sin arm om mina axlar och tillsammans gick vi till våra skåp.

“What class do you have now?” frågade Niall när vi äntligen lyckats lugna ner oss.

“Maths” muttrade jag och gjorde en trumpen min. Niall skrattade och öppnade sitt skåp.

“Well at least we have it together” log han och jag nickade samtidigt som jag tog fram min alldeles för tjocka mattebok. “Remind me again why I chose to study maths..” muttrade jag och stängde mitt skåp.

“Because you’re a girl and wants to have A in every subject” svarade han och kämpade med att stänga sitt skåp som såg ut som om innehållet skulle ramla ut när som helst. Jag slog till honom på armen och himlade med ögonen innan vi började gå till klassrummet. Jag kände blickar på mig men jag orkade ärligt talat inte att bry mig. Harrys popularitet hade smittat av sig på mig och tydligen så var vi skolans mest intressanta par just nu. Plötsligt kände jag ett par armar om mig bakifrån.

“Hey Sandy my lovely girlfriend. How are you today?” sa Louis i mitt öra och jag suckade bara och tog mig ur hans grepp. Jag vände mig om och mötte Louis flin och en tyst Harry som stod lite bakom honom. Harry log smått mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Men såklart så var mitt lilla moln tvunget att förstöras när Louis knäppte med fingrarna framför mina ögon. “Hello, earth to Summer” flinade han och jag korsade bara armarna framför mitt bröst.

“What do you want Louis, and don’t call me Sandy. That’s not my name and you know that” sa jag och han ryckte bara på axlarna.

“Well I thought that we could start to practice to the play, what about my place tonight. We can practice the kissing scene” flinade han och blinkade med ena ögat. Jag gjorde en äcklad min och tog ett steg ifrån Louis.

“Eww never Louis, I have a boyfriend and you know that” sa jag och kollade på Harry som kollade med sur blick på Louis.

“Yeah right, you and Harry…” han himlade med ögonen och innan han hann säga något mer så tog jag tag i Nialls arm och drog med honom mot klassrummet. Men såklart så var det något eller ska jag kanske säga någon som stoppade oss igen. Jag kände ännu en gång ett par armar om mig men nu kunde jag känna den doft som jag gillade mest av alla. Harry pussade lätt min nacke och lade sina händer på min mage.

“Will I see you tonight?” viskade han i mitt öra och jag nickade, det var svårt att prata när han gjorde sådant här. Effekten han hade på mig var läskig men ändå så underbar. “Good, I’ll see you later then” fortsatte han och pussade min nacke igen innan han gick tillbaka till Louis och Zayn som stod lite längre bort.

“Can we go to class now?” flinade Niall och jag krokade bara arm med honom innan vi fortsatte vår ovanligt långa promenad till matten.

En halvtimme hade gått av lektionen och jag, som alla andra, höll på att somna. När kommer jag ha nytta av att kunna räkna ekvationer? Och vem var det som kom på att vi skulle ha med alfabetet i matten? Jag suckade och vilade mitt huvud mot bänken. Rätt som det var så öppnades klassrums dörren och in kom Harry och Louis. Läraren brydde sig inte ens om att ge dem en tillsägelse om deras sena ankomst. Han hade nog förstått att det inte var någon idé längre. När Harry passerade mig log han och en stark lukt av rök följde honom. Jag vände mig om mot Niall som pratade med en av de andra killarna i klassen. Jag knackade honom lätt på armen och han vände sig om mot mig.

“I’m bored…” muttrade jag och han skakade skrattandes på huvudet.

“Don’t bother me then, me and Sam are talking about the football game yesterday” skrattade han och vände sig om mot Sam igen. Jag himlade med ögonen och skulle precis börja arbeta igen, för att försöka få något gjort, när jag kände något på min rygg. Jag kollade back och såg att ett ihopskrynklat papper låg bakom min stol. Jag rynkade på pannan och såg att det var en text.

Forgot to tell you, you look really beautiful today! And I can’t forget the way you screamed my name last night ;) /Harry xxx

En rodnad spred sig direkt på mina kinder och jag skrynklade ihop pappret igen innan jag kollade bak på en flinande Harry. Jag skakade leendes på mitt huvud innan jag vände mig om mot min mattebok igen. Harry var hopplös… Men också gullig. Väldigt, väldigt gullig.

HARRYS PERSPEKTIV

Skoldagen var äntligen slut och nu kunde jag bara njuta av en hel kväll med Summer. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte på henne. Aldrig trodde jag att jag skulle få en sådan relation som jag och Summer hade. Aldrig trodde jag att jag skulle hitta en sådan fin tjej som kollade förbi alla de dåliga sidorna med mig. För tro mig, det fanns många. Men Summer fick mig att känna mig som en bra person och det var för henne som jag ville vara en bra person. Jag ville inte att hon skulle tycka att jag var en player som inte brydde sig om andras känslor. För sådan var inte den riktiga jag och Summer hade lyckats inse det och jag var mer än glad för det.  

Jag tog de sista stegen till dörren till Caras dagis. Som vanligt satt det barn lite överallt och de stirrade på mig när jag gick in. Jag mötte en av lärarna och hon kollade med en rynka i pannan på mig.

“Where’s Cara?” frågade jag och hon kom fram till mig.

“Harry, why don’t you sit down” sa hon och pekade mot en stol.

“I asked where Cara was, not for a fucking chair” sa jag genom sammanbitna tänder och korsade mina armar över mitt bröst. Hon suckade och kollade medlidsamt på mig.

“A social worker and your aunt were here earlier” började hon och mina ögon vidgades. Socialen och min faster? Vad skulle det här betyda? “Since your father died… You-you lost the custudy for Cara. The social services thought it would be better if Cara lived with your aunt instead” sa hon och ilska byggdes genast upp inom mig och fick mig att vilja slå något eller någon. Hårt.

“What?! They can’t fucking do that! They didn’t even tell me those damn fuckers!!” röt jag argt och såg i ögonvrån hur de små barnen backade undan, men ärligt talat så brydde jag mig inte om dem ett skit. Allt jag ville var att detta skulle vara en dröm och att jag snart skulle vakna upp från den. Men jag visste att det inte var sant. Detta fick mig att bli ännu mer rasande och jag kunde känna hur mitt ansikte blev rött av ilska. Jag tog stolen som stod nära mig och kastade den på väggen. Läraren backade undan.

“Harry calm down, you’re scaring the children” sa hon och jag stirrade bara på henne.

“Does it look like I give a damn about those kids!? Why didn’t you stop them from taking her!? You’re a fucking idiot like everyone else in this damn world!” skrek jag argt och drog ner folks kläder från alla krokar så att de hamnade på golvet. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan här känsla och jag skyllde det bara på en enda person. Min pappa.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag gick in i trappuppgången till Harrys lägenhet och stanken av rök, svett och unket tog genast över mitt luktsinne. Som vanligt så var hissen ur funktion och det verkade nästan allt annat vara också. Lamporna i taket blinkade hela tiden och det var hål i väggarna lite här och var. De smala trappuppgångarna gjorde allt så mycket jobbigare men snart var jag på Harrys våning. Jag knackade på men när ingen öppnade så gjorde jag det och gick in i hans hall.

“Haz?!” ropade jag och snart kom en rödgråten och argsen Harry ut från sitt rum. “Oh my God, Harry what happened?!” utbrast jag och sprang fram till honom. Jag kupade hans kinder med mina händer och kollade oroligt på honom. Hans ögon som brukade ha den där glimten i ögat var borta och istället var de alldeles blodsprängda. Jag förstod att han hade gråtit men med tanke på hans andedräkt som luktade alkohol så var jag även ganska säker på att han hade druckit. Hans blick mötte inte min och jag kollade ner på hans spritflaska som han höll i sin ena hand.

“Harry please talk to me..” bad jag och strök hans ena kind med min tumme.

“Don’t touch me” muttrade han och tog bort mina händer från hans kinder. En sårad känsla spred sig i min kropp och jag kollade ner en aning skamset.

“Please Harry, just tell me what happened. I’m here for you. You know that.” Han drack upp det allra sista av flaskan innan han slängde iväg den på golvet så att den gick sönder i flera tusen bitar.

“The social services took Cara. Apparently I’m not good enough to take care of her. Do you know how that feels huh?! No you don’t, you have no idea how it feels to loose someone that means so much to you! Go back to your perfect life Summer, I don’t need your fucking sympathy!” Även om orden som Harry nyss sa sårade mig djupt, så visste jag att han egentligen inte menade det. Både han och jag visste hur jag hade det hemma och det var inte perfekt.

“Harry come back to me, don’t let the anger get over your head” sa jag och kollade upp på honom. Efter all den tid som vi spenderat tillsammans så visste jag att Harry lätt kunde förlora sin kontroll när han blev arg.

“Get out of here, beofore I do something that I’ll regret” sa han och stirrade in i mina ögon.

“No Harry, I’m not-”

“Get out!” skrek han och avbröt mig mitt i min mening. Jag stirrade på honom och kände hur mina ögon började tåras. Hans ansiktsuttryck mjuknade och han tog ett steg närmre mig.

“Summer I didn’t mean it…” sa han och kollade skamset ner.Jag skakade på huvudet och backade undan från honom.

“Jump” sa han och jag kollade konstigt på honom. “Just jump” upprepade han och jag gjorde som han sa. Han tog ett stadigt grepp under mina lår och jag virade mina ben om hans midja.

“Harry I can walk, I’m not that hurt” sa jag och han skrockade samtidigt som han började gå mot omklädningsrummet.

SUMMERS PERSPEKTIV

Efter att Harry hjälpt mig att stoppa mitt näsblod så var jag redo att åka hem. Träningen hade blivit inställd och just nu ville jag bara komma hem.

“It was a quite bad move you did babe” sa Harry och tog min hand i sin samtidgt som vi gick ut från omklädningsrumet. “I mean what did you expect when you slapped Serena?”

“Harry, she called a girl fat in front of everyone. I just couldn’t take it. I knew she would hurt me back, but words hurt so much more than a punch” sa jag och han nickade.

“Yeah but you could have been hurt. I don’t want that to happen. But I have to say, it was really hot when you slapped her. I have wanted to do that a few times. But I don’t hit girls” sa han och jag himlade med ögonen.

“So a catfight turn you on?” sa jag med ett flin. Harry skrockade och skakade på huvudet.

“Just because it’s hot it doesn’t mean that it turns me on babe” sa han lite tystare så att ingen annan skulle höra vår konversation.

“Whatever you say Harry, but anyway do I see you tonight?” frågade jag och bet mig i läppen. Jag hade bestämt att inte ha någon stor födelsedagsfest. Visst jag fyllde 18 men efter Nialls fest för en vecka sedan så kände jag att det räckte. Plus att det var skola imorgon vilket gjorde att jag inte ville vara bakfull.

“I will try, I don’t know what I’m going to do with Cara though..” sa han och stannade utanför entrén där vi skulle åt olika håll.

“She can come too” föreslog jag och log mot honom. “She can sleep in one of our guestrooms and you can stay over the night too.” Harrys ansikte lös upp och han kollade på mig med ett leende.

“Okay sure, I’ll see you tonight then” sa han och tog ett steg närmre mig. Jag nickade och slog armarna om hans midja. Jag ställde mig på tå och mötte Harry i en snabb kyss. Jag log genom den och vi drog oss långsamt tillbaka. Jag gick ner för trappan och vinkade till Harry innan jag började gå mot tunnelbanan. Jag skulle försöka göra det bästa av den här dagen, trots att min mamma hade gjort den så mycket sämre än vad den borde ha varit. Trots allt så fyllde jag ju 18, och vad kunde man inte göra på sin artonårsdag?

Jag stod i mitt rum och hade precis lockat klart håret när det ringde på dörren. Jag kollade mig en sista gång i spegeln innan jag gick ner. Min blåa klänning satt tajt runt min kropp och jag hade sminkat mig lagom mycket. Det fortsatte att ringa ett antal och gånger och jag hörde Harrys röst utanför som sa till Cara att sluta ringa på. Jag fnittrade lite innan jag öppnade dörren med ett leende. Cara hoppade ner från Harrys famn och gav mig en kram. Jag böjde mig ner så att jag nästan var lika lång som henne och kramade om henne.

"Happy birthday Summer" sa hon och jag log.

"Thank you sweetie" sa jag samtidigt som hon drog sig undan. Hon gick bak till Harry och viskade något. Harry tog fram något från sin bakficka och gav föremålet till Cara. Hon gick fram till mig igen och sträckte fram ett papper. Jag tog glatt emot det och vek sedan upp det. Jag log när jag såg bilden framför mig.

"It's you and Harry, do you see how big his smile is? That's how he feels when he's with you" sa hon och jag kollade upp på Harry som såg ut att rodna.

"Are you blushing Haz?" Retades jag och han skakade bara på huvudet innan han gick fram till Cara och lyfte upp henne.

"It's time for bed Cara" sa han och började gå upp till övervåningen för att stoppa Cara i säng. Jag hängde upp bilden på kylskåpet, som för övrigt var tomt på saker då mamma ville ha det vitt vitt vitt, och gick sedan upp till övervåningen. Jag fann Harry och Cara kolla omkring på alla foton som hängde på väggen. Jag ställde mig bredvid dem och kollade på en bild på både mig, mamma och pappa.

"This was a year before my dad left" förklarade jag och jag kände Harrys blick på mig.

"You don't have to talk about it now, you should be happy today" sa han och jag nickade. Jag kollade upp på honom med ett litet leende innan jag började gå mot gästrummet. Harry följde efter och lade ner Cara i sängen. Eftersom hon redan hade på sig sin pyjamas så behövde vi inte tänka på det.

"Sleep tight sweetie, just come down if you need anything" sa Harry tyst och strök henne på kinden. Cara nickade och gäspade sedan. Hon lade sig tillrätta och stängde ögonen. Harry pussade hennes panna och ett leende spred sig på mina läppar. Så som Harry var runt Cara var något alldeles speciellt. Cara betydde allt för honom och så som han skyddade henne hela tiden var bedårande. Jag visste att ingen utom jag hade sett denna sida av Harry och det fick mig att känna mig speciell. Harry hade höga murar omkring sig, men på något vänster så hade jag lyckats bryta ner dem och jag hade kunnat börja lita på honom.

Harry ställde sig upp och vi gick tyst ut från gästrummet. Jag stängde försiktigt dörren efter oss och vände mig mot Harry.

“Thank you, for doing this” sa han tog min hand i sin.

“It’s no problem Haz, she’s your sister. Of course I help out when I can, and I really want you here on my birthday.” Harry tog ett steg fram och pussade mig på munnen. “And by the way, you’re really cute when you’re blushing” flinade jag och gick ner till undervåningen.

“I wasn’t blushing, I just got something in my face” muttrade han och följde med mig ner.

“Sure, whatever you say big guy.” Harry ignorerade mig och omfamnade mig bakifrån när vi var nere från trappan.

“You look beautiful in this dress” mumlade han mot min nacke vilket fick mig att rysa, något som Harry märkte då jag kunde känna hans flin mot min nacke. En rodnad spred sig på mina kinder och jag log ett stort leende.

“Thanks Harry, you don’t look so bad yourself” sa jag och vände mig om i hans omfamning. Jag slog armarna om hans nacke och kollade in i hans gröna ögon. Hans vita tröja satt runt hans vältränade kropp och man kunde skymta hans tatueringar under den. Hans svarta jeans satt långt ner och ja, han såg väldigt bra ut.

“So, when does your friends come?” frågade han och strök mig över ryggen.

“Soon, Niall said he would bring food” sa jag och log. Harry nickade och började sedan flina.

“You’re like the only girl who doesn’t go out on your birthday” skrockade han.

“Maybe I am, but I will at least remember my birthday.”

Som jag förutspått så kom Lucy, Liam och Niall bara några minuter senare. Niall hade som lovat tagit med sig Kinamat  vilket fick mig att le. Jag gav de alla kramar och Harry stannade lite i bakgrunden. Jag gav honom ett litet leende innan vi gick in i matsalen. Vi satte oss ner, jag, Harry och Niall på ena sidan och Liam och Lucy på den andra.

“This feels so formal Summer” flinade Lucy och jag himlade med ögonen.

“Yeah, if I’m honest I thought you would go out and party” fortsatte Niall och ställde all mat i mitten på bordet.

“Why does everyone want me to party and get drunk?” frågade jag och tog åt mig av maten.

“Because you’re funny when you’re drunk” sa Liam simpelt.

“Yeah Harry, you should see her when she’s wasted., she alwa-”

“Okay enough, let’s talk about something else” avbröt jag med ett skratt. Jag kollade åt höger och mötte Harrys blick. Han flinade mot mig och jag himlade med ögonen. Stämningen blev en aning stel. Harry pratade inte alls och jag märkte att de andra slängde blickar på honom då och då. Kanske inte så konstigt då jag brukade ogilla Harry väldigt mycket och jag visste att de, speciellt, Niall, hade problem med honom. Han gillade inte att jga och Harry dejtade, trots att jag gjort klart för honom att jag gillade Harry och jag visste att han inte skulle såra mig. Men Niall ville nog inte inse det. Men det betydde iallafall mycket att han försökte komma överens.

“So Summer, have you talked to your mum yet?” frågade Lucy försiktigt. Jag skakade på huvudet och kände mig besviken. Harry lade en hand på mitt lår och klämde åt det lite.

“Maybe she’s surprising you or something?” sa Liam fast det lät mer som en fråga, då både jag och de andra visste att det inte var sant.

“Yeah… maybe…”

Middagen flöt på med mycket skratt och prat. Dock så var Harry tyst, han tyckte nog att han inte passade in här. Men det betydde jättemycket för mig att han var här på min födelsedag.

“Harry is so hot” sa Lucy tyst till mig när vi dukade av bordet. Jag rodnade och nickade. “You’re really cute together” sa hon med ett leende.

“Haha thank you, but keep your hands off him” sa jag retsamt. Hon daskade skämtsamt till mig på armen men nickade sedan.

“Don’t worry, he’s all yours.”

“This was so amazing, thank you for coming Harry” sa jag när jag stod i hans famn senare på kvällen när de andra hade gått hem. Vi hade haft det väldigt trevligt, och jag kände mig väldigt glad. Jag hade haft en riktigt bra födelsedag, och att Harry skulle sova över här gjorde bara saken bättre. Han höll hårt omkring mig och log smått.

“I would never miss your birthday” svarade han och började le större. Jag log mot honom och pussade lätt hans läppar. Hans händer var på min svank och jag kände hur de vandrade neråt mot min rumpa. Jag fnittrade och ställde mig på tå för att kunna kyssa hans käke.

“Let’s go upstairs shall we?” frågade han och jag nickade mot hans bröst. Jag klev ur Harrys famn och tog hans hand i min samtidigt som vi gick upp till övervåningen. Harry kunde inte hålla sin andra hand i styr och den var hela tiden på min rumpa som han nöp då och då. Detta fick mig att vända mig om och le busigt mot honom, vi båda visste vad som skulle hända.

Harry tryckte upp dörren samtidigt som hans läppar var mot mina i en het kyss. Hans travande händer över min kropp gav mig fjärilar i min mage och allt som jag kunde tänka på var Harry. Harry fick mig att känna mig så som ingen  tidigare hade lyckats med och när han lade mig ner på sängen med han över mig så visste jag att han var den rätta.

Harrys ivriga händer fann sin väg in under min klänning samtidigt som han kysste min nacke och det fanns inga tvivel om att jag imorgon skulle ha en massa sugmärken där. Min klänning var snabbt på golvet och så var hans tröja som jag lyckats slita av. Min andning hade blivit tyngre och när Harry kysste ner för min mage så kunde jag inte låta bli att stöna lätt. Harry flinade mot min hud samtidigt som han tog av sig sina byxor och snart var de också på klädhögen som vi skapat på golvet.

Jag vaknade upp nästa morgon av att jag kände fjäderlätta kyssar på min nacke. Jag log och flätade samman våra händer.

“Morning babe..” mumlade han mot min nacke.

“Morning Haz” svarade jag och Harry drog mig närmre honom. Min rygg var pressad mot Harrys framsida och jag rodnade när jag tänkte på gårdagen.

“Did you have a good day yesterday?” frågade han och jag nickade.

“Yeah, it was lovely.” Harry kysste min axel innan han satte sig upp i sängen. Hans hår var rufsigt och jag kunde inte sluta stirra på honom. Han log mot mig innan han ställde sig upp. Hans vältränade kropp och hans tatueringar var väldigt snyggt och jag kunde bara tänka på gårkvällen när Harry hade pressat sig in i mig. En rodnad spred sig på mina kinder och jag skakade snabbt på huvudet för att bli av med mina “olämpliga” tankar. Jag hade inte tid med det nu. Jag ställde mig upp från sängen och gick till min garderob. Jag kände Harrys brännande blickar i ryggen och det var kanske inte så konstigt då jag bara hade på mig underkläder. Jag mötte Harrys blick i spegeln.

“Like what you see Haz?” Jag blinkade med ena ögat och han skrockade för sig själv innan han började ta på sig kläder.  

“Babe, I have to go and leave Cara for her daycare now” sa han när han hade klätt sig själv. Jag vände mig om mot honom med min plattång i handen.

“Now? Don’t you want breakfast first?” Han skakade på huvudet.