Don't Let Me Go - kapitel 47

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
När lektionen var över försökte jag ta tag i hennes arm för att prata med henne, men hon ryckte sig argt loss ifrån mig och skyndade sig bort med Lucy, bort ifrån mig. Och mitt hjärta sjönk längre ner i mitt bröst, det gjorde ont. Känslan av hennes hud fanns fortfarande kvar på min hud. Och jag visste då, att jag aldrig skulle kunna glömma henne. Jag skulle aldrig kunna komma över henne. Vad skulle jag göra?


HARRYS PERSPEKTIV

Alla tankar på Summer snurrade runt i mitt huvud medan jag petade i min mat på tallriken. Dagens skolmat som bestod av potatis och köttgryta var egentligen inte äcklig, jag var bara inte hungrig, inte ett dugg. Jag suckade lite och riktade blicken uppåt, och fick se både Louis och Zayn titta på mig.

“What is it?” frågade jag trött. Louis höjde på ögonbrynen och tog en klunk vatten innan han svarade.

“Nothing, you just seem to be in a really bad mood..”

“Well maybe that’s because I am” svarade jag en aning irriterat och släppte ner min gaffel på den orörda tallriken.

“Well stop being such an ass, it’s not our fault that you’re in a bad mood so don’t take it out on us” sa Louis surt och korsade armarna över bröstet.

“Not your fault? Actually, Louis, it is your fault. Cause if you just had shut your mouth about the bet when she was out there with us, she wouldn’t know anything and everything would be just fine” sa jag surt med min blick i hans. Jag kunde i ögonvrån se Zayn titta fram och tillbaka på oss, som om han inte visste riktigt vad han skulle göra. Jag och Louis brukade inte bråka särskilt ofta, så jag kunde kanske förstå honom lite.

“Excuse me? You were okay with that bet too. And you never broke up with her like you said you would anyway” svarade Louis irriterat.

“Well maybe because I didn’t want to break up with her!” utbrast jag. Jag kunde inte ens tänka på vilka runt omkring oss som hade hört mig, och jag kunde inte bry mig mindre heller. Allt jag ville var att ha Summer i mina armar igen, men allting var förstört. Jag reste mig snabbt upp och tog min disk, och lämnade den sedan. Med raska steg gick jag ut ifrån matasalen, medveten om alla blickar som var riktade emot mig. När jag hörde steg bakom mig så visste jag precis vem det var. Jag gick ut på skolgården med Louis bakom mig. Här kunde vi åtminstone prata ostört,för jag hade en känsla av att den här diskussionen inte var över än, iallafall inte för Louis.

“Harry, what the fuck is wrong with you? Since when do you have problems with breaking up with girls?” frågade Louis otroligt lugnt, men med en arg underton. Hans röst var sådär farligt lugn, som om han skulle kunna explodera vilken minut som helst.

“Since I realised what really matters.” Jag tog ett par djupa andetag, jag ville inte brusa upp igen även om jag hade en känsla att jag ändå skulle göra det.

“And that is what, a ridiculous girl?” frågade han så spydigt att jag hade lust att slå till honom där och då.

“THAT GIRL has a name and she’s not ridiculous!” Jag hade tagit ett steg närmre Louis nu och kände hur mitt hjärta började slå snabbare. När Summer fick mig att känna så var det något bra, men inte nu. Nu var det bara ett tecken på att jag var arg. Riktigt arg.

“It’s Winter, Harry, remember? Look, if you want to hear that I’m sorry you lost your little teddybear, then fine. But she’s just a girl, and there’s plenty of those. So just get over it” svarade Louis. Han backade inte undan ifrån mig, trots att jag förmodligen såg ganska arg ut.

“I love her, do you get it? No, you don’t because you don’t know what love is. I didn’t think I did either but now I do, and she hates me now because of you, and I miss her so fucking much.”

“Don’t you even fucking dare blaming this one on me! You agreed to the bet, and you were supposed to break up with her but you never did. You knew what you were doing, so don’t even try to put this on me! And besides, don’t tell me what I know and don’t know!” utbrast Louis och knuffade mig lätt en bit ifrån honom. Ilska lyste starkt i hans blå ögon, men det skrämde mig inte. Det skulle säkert ha skrämt många på den här skolan, men inte mig. Jag var alldeles för van vid det här, bara inte van att det var riktat emot mig.

“Just forget it, okay? Just fucking forget everything, nothing matters without her anyway” sa jag argt och vände ryggen emot honom. Min kropp skakade lätt och jag knöt nävarna för att kämpa tillbaka tårarna som hotade att rinna nerför mina kinder vilken sekund som helst. Det blev tyst en stund. En ganska lång stund, och jag trodde nästan att Louis hade gått när jag hörde honom ta ett djupt andetag bakom mig. Snart kände jag en hand på min axel.

“Is that really how you feel about her?” Jag nickade svagt innan min blick nyfiket flög upp till Louis. Han såg inte längre arg ut, inte det minsta.

“Well.. Then you need to get her back. I don’t know much about it, but if you really love her, then I guess that’s what you need to show her” sa Louis och tittade lugnt på mig. Jag nickade med en suck, jag visste ju att han hade rätt. Men jag var också förvånad, det här var inte direkt vad jag hade väntat mig av Louis.

“I know, I just don’t know how..” Jag satte mig ner på en bänk, och Louis satte sig bredvid mig.

“Well. You need to figure out that one yourself, mate.” Louis lade en hand på min axel och jag log lite smått. Det här förvånade mig verkligen. Louis hade aldrig varit så förstående förut, och jag blev glad att han hade ändrat sig.

“Yeah, I guess I do..” mumlade jag och lutade huvudet tungt i händerna.

“Hey, Harry.. Can I ask you something?”

“Sure.”

“What made you change your mind?”

“What do you mean?”

“Well, like. Before this girl, you only slept with girls randomly, and drank, and stuff, like I do. But now you just.. You don’t, not anymore” sa Louis med en nyfiken blick på mig. Jag log smått och ryckte lätt på axlarna.

“Before I got to know Summer, I thought it was better without feelings. But truth to be told, it’s so much better with feelings. It’s like, all the love you feel and the way you’re feeling so loved by somebody else. I didn’t feel like I needed all of that anymore, because I had her.” Louis nickade, som om han faktiskt förstod vad jag menade.

“But it doesn’t matter now, she doesn’t want me anymore because I screwed up..” fortsatte jag och bet mig i läppen. Louis log uppmuntrande emot mig.

“Hey, don’t say that. Maybe she’ll take you back if you just show her what she means to you” sa han och jag försökte le tillbaka som svar, men det kändes som att det blev mer som en slags grimas.

“Okay, I will try. Because I need her, I really do.”

Kapitel 47 allihop!
Kort vi vet, men nästa blir längre. Kommentera gärna vad ni tycker. :)
// Josefin och Frida

Ååh kom igen Harry, jag ser verkligen fram emot att läsa kommande kapitel så skriv meeeeer snabbt!❤️

Woah character development :)

Sååå bra, när kommer nästa?:)
Jag vill ha mera:)

Kom igen nu Harry ! Nu får han ta och komma på något riktigt romantiskt och genialiskt för att vinna tillbaka summer !! :)

Meeeeeeeeera

Asså den här novellen är så sjuuukt bra! Varje gång jag har läst ett kapitel kan jag nästan inte vänta till nästa!!! Den bästa jag nånsin läst och jag har läst många! Den e grymmm! <3

När kommer nästa ? :D

Svar: Förmodligen idag, har idétorka :P
ettdstories.blogg.se




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: