“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

“Leave me alone. Forever” sa hon innan hon fortsatte gå, och jag kunde höra snyftningar ifrån henne. Jag kände tårar välla upp i mina ögon. Det började värka inombords och jag visste inte vad jag skulle göra med själv. När jag vände mig om var jag ensam på skolgården, Louis var borta. Och det var då jag insåg det. Jag hade just förlorat den enda personen jag hade nu som fick mig att må bra. Hur kunde jag någonsin slå vad om kärlek?

---

---

SUMMERS PERSPEKTIV

Hjärtat bankade hårt i bröstet medan min andning bara blev tyngre och tyngre för varje steg jag sprang. Men jag ville inte stanna, inte tänka, nej. Då skulle jag behöva tänka på anledningen till varför jag sprang ifrån skolan efter bara en lektion och då skulle det göra ont, mer ont än det redan gjorde. Mina ögon tårades och jag torkade irriterat bort dem, jag ville inte gråta. Han var inte värd det, inte det minsta.

Jag fortsatte att springa tills jag var tvungen att stanna, mitt på trottoaren för att jag inte orkade mer. Mina andetag var tunga och jag kände blodsmak i munnen, jag visste inte hur långt jag hade sprungit eller riktigt vart exakt jag var någonstans. Jag satte mig ner på huk och försökte att hämta tillbaka andan medan jag tittade ner i marken. Jag ville inte tillbaka till skolan, inte tillbaka till Harry. Det gjorde ont att ens tänka på honom och vad han hade gjort emot mig. Klumpen i min hals vägrade att gå bort hur mycket jag än svalde och tårarna ville inte sluta rinna. Harry fyllde min hjärna och det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Jag ville inte tänka, inte vara kvar, jag ville inte känna någonting. För allt jag kände var smärta.

Det tog tid att hitta och att komma hem med tunnelbanan men när jag äntligen var hemma var det runt lunchtid. Jag gick snabbt in genom dörren och sparkade av mig mina skor utan att bry mig ett dugg om var de hamnade någonstans. Det tog inte lång tid att ta alla stegen upp för trappan och att samtidigt slänga av mig min jacka på vägen och snart var jag inne på mitt rum. Jag slängde mig på sängen och snyftade till, och nu kunde jag låta alla känslor komma fram. Mina händer grep ett krampaktigt tag om kudden och jag pressade ner mitt ansikte i den. Hur kunde Harry göra så här mot mig? Hur kunde allting vi hade gjort tillsammans, bara varit ett spel för honom? Från campingen vi hade tillsammans, till hans pappas begravning, det hade inte betytt någonting för honom alls. Alla känslor, alla ord, alla blickar och hans hand i min, det hade bara varit ett vad för honom. Han hade utnyttjat mig, sagt att han älskade mig fast det inte hade betytt någonting alls för honom. Allt hade bara varit ett spel. Ett spel där jag varit spelbrickan. Vad hände med att hålla ihop, vad hände med att älska varandra? En snyftning lämnade mina läppar när jag tänkte på vad som faktiskt precis hade hänt. Det var över, det var slut. Det största ljuset i mitt liv hade visat sig vara fyllt av mörker hela tiden… Jag som trott att jag hittat den personen som aldrig skulle svika mig. Och hela vår relation hade varit ett enda stort svek.

Mina händer sökte sig till min hals där halsbandet hängde som Harry gett mig på min födelsedag. Jag hade burit det varenda dag sedan dess, varenda dag han varit min. Eller, varenda dag jag trott han varit min. Men det här hade ju ändå aldrig varit äkta. Jag tog snabbt av mig det och kastade iväg det utan att bry mig om vart någonstans det hamnade, jag ville inte ha det på mig igen. Aldrig igen.

HARRYS PERSPEKTIV

Allting hade börjat så oskyldigt, ett enkelt vad som jag kunde vinna. Hade jag trott. Jag hade trott att det skulle bli så enkelt utan några känslor, för allting var så mycket lättare utan känslorna som kom ivägen. Jag hade verkligen trott att det skulle bli så enkelt, för Summer var ju som vilken annan tjej som helst. Jag kunde inte ha haft mer fel. Jag hade ju aldrig kunnat veta att jag skulle bli kär i Summer. Att hon skulle få mig att känna saker jag aldrig känt förut. Att hon skulle få mitt hjärta att banka och fjärilarna i min mage att dansa. För jag hade aldrig varit kär förut, inte på detta viset.

Vadet hade varit att jag skulle få Summer att vilja ligga med mig, det var Louis idé för att han sa att . Och när det hände var det meningen att jag skulle bryta alltihop med henne. Men då hade jag varit alldeles för fäst vid henne för att kunna göra något sådant. Så som jag kände nu, ville jag spendera resten av mitt liv med henne, och ändå hade jag lyckats såra henne på detta viset. Jag ville ju aldrig såra henne, allt hade ju börjat som något där jag tänkte utnyttja henne men det hade jag aldrig gjort, hon betydde alldeles för mycket för mig.

Och nu stod jag här ensam, med tårar på kinderna och ett värkande hjärta. Hur kunde jag vara så otroligt dum att jag slagit vad om kärlek? Jag hade inte ens vetat något om kärlek innan Summer kommit in i mitt liv. Men hon var ju den enda som kunde fixa det trasiga i mig, och jag kunde minnas alla gånger hon funnits där för mig. När polisen hade kommit med beskedet om min pappa, på min pappas begravning, när jag inte längre fick behålla Cara. Alla gånger hade hon suttit där bredvid mig med min hand i sin. Och jag hade gjort detsamma för henne. För jag älskade henne. Jag hatade mig själv för vad jag hade gjort, jag visste att det nog aldrig skulle bli vi igen efter allt detta.

Först hade jag hatat Louis för att ens ha sagt något, hade han inte gjort det skulle ju allting vara bra. Fast sedan hade jag insett att Summer skulle fått reda på det förr eller senare ändå, bara för att jag hade varit så otroligt dum i huvudet. Jag ville bara gå tillbaka i tiden och ändra allt, men det gick inte.

Det var november och väldigt kallt ute i luften men jag kände det inte, eller så brydde jag mig bara inte. Jag sparkade argt iväg en massa stenar som rullade iväg över asfalten och mina ögon var blöta av tårar. Hon var ju den enda på den här skitskolan som faktiskt betytt något på riktigt! Jag snörvlade till och började sakta gå bort ifrån skolan. Jag ville aldrig mer komma tillbaka dit.

Ett smalt leende kunde jag faktiskt känna på mina läppar när jag, timmar senare, stod utanför min fasters hus. Jag skulle äntligen få träffa Cara, som jag hade längtat. Särskilt eftersom att Summer hatade mig nu. Jag knackade snabbt på dörren och tog ett djupt  andetag. Jag hade försökt att torka mina tårar och inte gråta mer men jag var inte säker på om mina ögon fortfarande var rödgråtna eller inte. Dörren till huset öppnades sakta och min faster, Camille, tittade med ett litet leende på mig.

“Harry, hey” sa hon och gav mig förvånansvärt en kram som jag besvarade en aning tveksamt.

“Hey” mumlade jag.

“I was just on my way out to go to the supermarket. Why don’t you come in, Cara is in the living room. I’ll be home later, so you can have some time with her” sa hon varmt och lade sin hand på min axel. Jag nickade och pressade fram ett litet leende till henne som gick ut genom dörren med hennes bilnycklar i handen. Jag stängde dörren bakom mig och tog snabbt av mig mina halvtrasiga skor och tittade mig omkring. Här hade jag varit förut, även om det varit många år sedan när jag varit här med mina föräldrar. Jag gick igenom hallen och in till vardagsrummet där jag mindes att det var och fick se min underbara lillasyster sitta där med en docka i händerna. Hennes blick vändes uppåt när hon hörde steg och när våra blickar möttes flög hon upp ifrån soffan och sprang in i min famn.

“Harry!” utbrast hon medan jag lyfte upp henne i min famn och höll mina armar omkring henne.

“I’m here” mumlade jag och strök henne över håret medan jag inte kunde hjälpa att ett litet leende spred sig på mina läppar.

“I’ve missed you” sa hon och tittade på mig, hon log lite.

“I’ve missed you too, so so much” sa jag och satte mig i soffan med henne i knät.

“Why can’t I live with you?” frågade hon medan hon fingrade på min tröja.

“Because.. It’s complicated but since dad is gone they wanted you to live with aunt Camille” sa jag och suckade lite. Cara nickade sakta och tittade på mig.

“Where’s Summer? She’s always with you” sa hon frågande. Jag tittade ner och svalde hårt och vägrade låta tårarna komma fram.

“Not anymore” viskade jag sorgset och tog Caras små händer i mina.

“Why? Did you fight?” sa Cara förvånat. Hennes blick var varm, gud vad jag älskade denna lilla tjejen.

“Yeah. She hates me now, and it’s all my fault” sa jag och snyftade till. Det gick inte att hålla inne alla känslor, även om jag försökte.

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

“No Cara, I don’t think so. I messed up so badly and I don’t think I can ever get her back.”