“It’s okay.” Jag lutade mig sakta närmre henne och placerade mina händer på hennes kinder innan våra läppar möttes. Och det kändes magiskt, det gjorde det alltid att vara med Summer. Våra läppar rörde sig som i synk och känslan inombords var obeskrivlig. Jag lutade min panna emot hennes medan ett mjukt leende spred sig över mina läppar. Summer öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när vi båda hörde dörren till toaletterna öppnas. Vi var i ett av toalettbåsen och jag hade totalt glömt bort att det kunde finnas andra här inne. Men det kunde det, det märkte vi snart av.

“Summer Williams, the principal’s office, now.”

---

---

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag stirrade skräckslaget på Harry som stirrade lika skärrat tillbaka på mig. Varför skulle jag till rektorn? Var det för bråket med Serena? Ingen hade ju sett det, och dessutom var det inte ens mitt fel. Och hur visste ens någon att vi, jag och Harry, var här? Det var inte direkt så att vi hade gått runt och skrikit vart vi skulle, speciellt inte till någon lärare. Jag förstod bara inte hur lärare fick reda på saker och ting...

 

Med en suck tog jag tag i Harrys hand, öppnade dörren till toaletten och drog med mig honom ut. En lärare jag aldrig hade sett förut och inte visste vem det var stod med blicken på mig. Hennes ögonbryn rynkades samman när hon fick syn på Harry bakom mig, och det såg verkligen ut som om hon var arg. Aldrig ett bra tecken.

“Summer, you’re going to see the principal right now. And as for you, Harry Styles.. This is the ladies’ toilets and not the men’s. And there’s a reson to that. What are you doing here? Wait, don’t even try to come up with an explanation. Just get out of here, okay?” Lärarens sura blick gled hela tiden emellan mig och Harry som om hon inte visste vem hon skulle vara mest arg på och hon irriterade mig. Vad gjorde det egentligen om Harry var här inne?

“NOW.” upprepade hon sig och jag nickade kort.

“Come on Harry, let’s get out of here.”

 

Dörren var trög att dra upp och när jag äntligen hade fått upp den kom jag in till ett tyst, väldigt tyst, kontor. Jag hade aldrig varit här förut så det var inte så konstigt att jag inte kände igen mig. Rektorn, Mr Barnes, satt framför mig vid sitt skrivbord med ett uttryckslöst ansikte, och han rättade snabbt till sin kavaj så att inga rynkor fanns på den. På en stol mittemot satt Serena, som vände sig om emot mig när jag kom in. Hennes armar var korsade och hon såg inte särskilt road ut.

“Summer, sit down, please” sa rektorn och gestikulerade till stolen som fanns bredvid Serenas. Jag satte mig sakta ner på den hårda svarta stolen och svalde hårt innan jag återigen tittade på rektorn. Han såg inte ut att ha rört en min sedan jag sist hade tittat på honom för någon minut sedan. Serena däremot, såg ut att bli mer och mer irriterad för varje sekund som tickade förbi.

“Alright, girls. A student caught you two fighting in the corridor earlier today.  Referring to the student, you were fighting, screaming and beating eachother. This kind of behaviour is not acceptable here at all. This in a non-violence school, well at least we try our best to be, and I think you both know that. I don’t know for what reason you were fighting and honestly it doesn’t matter, but we need to make peace, right here, right now.” Hans blick gled mellan mig och Serena och jag började undra hur detta någonsin skulle gå att kunna fixa. Jag och Serena, fred? Jag skulle kunna göra det, men jag tvivlade på att hon skulle kunna göra det. Det var ju trotsallt hon som hade startat allt bråk ifrån början. Och som jag trodde, så var hon inte okej med detta.

“What!? Who is this stupid student, if I may ask? Everyone fights, this is just unnecessary” klagade Serena och ställde sig så hastigt upp ifrån stolen så att den nästan välte omkull.

“Serena! Sit down, now” sa Mr Barnes bestämt och pekade på stolen som nästan hade blivit omkullvält. För en sekund trodde jag att hon faktiskt skulle trotsa honom och gå härifrån, men sedan insåg även jag att det inte var det smartaste då rektorn på vår skola var sträng och lätt kunde dela ut straff. Hon insåg nog det också, för hon satte sig snart ner igen bredvid mig.

“Well. Can you guys just shake hands or something, or promise eachother that you won’t start a fight?” Mr Barnes blick var hård som sten och den gick fram och tillbaka emellan mig och Serena. Tystnaden som lade sig var så tydlig att jag nästan hade kunnat ta på den, och det hela blev inte bättre av att ingen av oss sa någonting. Till slut suckade jag och nickade sedan.

“Fine. Serena?” Min blick föll på henne och hon såg inte särskilt glad ut. Hela hennes ansikte såg spänt och argt ut, som om hon var på väg att få ett utbrott. Men även Mr Barnes tittade nu uppfordrande på henne, hon kunde nog inte komma undan detta.

“Okay, fine. No more fighting” sa hon och ryckte på axlarna. “Can I go now?” fortsatte hon sedan och höll på att ställa sig upp igen. Mr Barnes suckade lätt men nickade sedan.

“Yeah, you both can leave. But if I see or hear about any fight again.. Well, let’s just say I don’t want to do that. And hey, girls, you both look a bit beaten up, so I really mean what I say.” Vi båda kom snabbt upp ifrån stolarna och utan att säga något mer gick vi ut ur rummet. Väl ute stannade Serena upp och tittade på mig.

“Just so you know, this isn’t over yet.” Och med de orden lämnade hon mig snabbt och gick iväg längs korridoren på sina höga klackar. Min panna rynkades lätt och jag suckade frustrerat. Vad menade hon med det egentligen?

 

Med en förvirrad blick kollade jag på Serena när hon med snabba steg gick ifrån mig. Hennes klackar ekade i korridoren och hon svängde extra mycket på höfterna. Med en lätt suck vände jag mig om och möttes av Harry.

“Never thought you would have to see the principal for fighting” retades han och skrockade lätt. Han virade sina armar om min famn och höll mig tätt intill honom.

“Shut up Harry, just because I’m a girl it doesn’t mean that I can’t fight” sa jag och korsade armarna över bröstet. Harry ryckte på axlarna.

“I never said that you can’t fight, I just said that I never thoight I would see you here for a bad cause.” Jag himlade med ögonen åt honom.

“I guess you don’t know me as well as you thought” sa jag och log triumferande. Jag slingrade mig ut från hans omfamning och började gå ifrån honom, en av våra “småbråk”, om man nu kunde kalla de det, hade jag ännu en gång vunnit. Dock var jag inte beredd på nästa sak han gjorde. Tydligen hade han följt efter mig och när han var tillräckligt nära hade han virat sina armar om min midja igen, fast bakifrån den här gången.

“Babe, I know you better than anyone. The way you are in school is nothing compared to the way you are when you’re with me in bed. You’re so dominant baby, I love it” viskade han i mitt öra och fick mig att rodna djupt. Han skrockade och vände mig om så att vi stod ansikte mot ansikte. Hans blick var en aning förförisk och han bet sig i läppen, något som jag fann väldigt attraktivt. Hans ansikte närmade sig långsamt mitt, mina ögon slöts men jag visste ändå att hans läppar bara var några millimeter ifrån mina och om jag bara rörde mig litegrann så skulle de pressas samman. Precis när jag faktiskt trodde att han skulle kyssa mig så flyttade han sitt ansikte mot mitt öra. Hans andedräkt träffade min hud och fick mig att rysa. Det gjorde det inte bättre av att Harrys läppar fördes över min örsnibb.

“I’ll see you later..” viskade han och drog sig tillbaka. Med ett nöjt ansiktsuttryck, han visste vilken effekt han hade på mig, vände han sig om och började gå iväg.

 

Resten av skoldagen flöt på bra men jag var ändå glad över att min sista lektion just hade slutat. Korridorerna fylldes snabbt med elever som knökade sig fram för att komma till sina skåp. Skvaller hördes lite överallt och jag visste att jag och Harry var ett hett ämne just nu. Jag visste inte riktigt hur jag kände för det. Jag hade aldrig gillat att ha en massa uppmärksamhet på mig men jag var ändå glad över att det denna gång inte var en massa rykten om hur jag och Harry gjorde slut. Jag fortsatte min vandring med ett leende på läpparna. Att tänka på Harry gjorde mig alltid glad och alldeles sprallig. Jag hade lyckats stänga ute allt prat och mina tankar var endast på Harry. Hur glad han gjorde mig och hur viktig han faktiskt var för mig. Hans gröna ögon som alltid glimtade och hans chokladbruna lockar som oftast var ruffsiga. Dock hade han börjat med något slags hårband, en bandana tror jag han kallade det, och om jag ska vara ärlig så gjorde det honom ännu mer attraktiv. Jag älskade hur jag kunde dra mina fingrar genom hans stora lockar och hur mjuka de skulle kännas mot mina fingrar.

Mina tankar avbröts av att en röst i högtalarna hördes i hela korridoren. Alla elever hade tystnads och av någon anledning var deras blickar på mig. Förvånade uttryck, stora ögon och vissa hade även deras munnar öppna. Min blick for runt, helt förvirrad. Jag fattade verkigen ingenting. Plötsligt var det som om hela jag frös till. Jag kunde inte röra mig. Mina ögon vidgades och min mun öppnades, jag såg nu ut som alla andra. Rösten var ingens annan än min egen och det tog mig inte många sekunder att lista ut vem som gjort detta och när jag mötte Harrys sårade blick så visste jag att hon hade lyckats.

---

Kapitel 61 alla fina läsare! Vi har tyvärr inte så många kapitel kvar av denna novellen, faktiskt.

Men kommenteraaaa nu! Känns som vi haft lite dåligt med kommentarer på sistone. Kommenterar vet vi att ni läser och gillar det vi skriver :) Det värmer verkligen, vad ni än skriver. :)

Ha det superbra och ha en superbra början av påsklovet så hörs vi på söndag!!

/Josefin & Frida x