“Yeah sure, whatever you say.” Jag lutade mig emot honom i hans famn och kände tryggheten sprida sig inom mig. Han var min igen, jag var hans igen. Det var vi igen. Leendet ville inte gå bort ifrån mina läppar och jag kände mig lyckligare än vad jag hade varit på länge. Efter ett tag bröts ändå vår tystnad av att några elever gick förbi i oss i korridoren. De tittade verkligen på oss, och de såg förvånade ut. Jag hatade att vara i centrum och jag ville inte visa upp vårat förhållande, de hade ingen rätt till att veta någonting eller döma oss. Men Harry tittade bara på mig och log smått.

“Just ignore them, okay? And let me kiss you.” Och jag lät honom göra det.

 

---

HARRYS PERSPEKTIV

Att vara lycklig på riktigt, vad var det egentligen? Det hade jag egentligen aldrig vetat innan jag hade träffat Summer. Visst hade jag haft Cara, och hon betydde otroligt mycket, men med Summer var det något annat. Jag ville inte vara utan henne för allt i världen, jag skulle aldrig lämna henne igen. Att bråka igen var det sista jag ville göra, allt jag ville nu var att känna hennes mjuka hand i min och hennes hår kittlandes emot min kind och hennes läppar emot mina. Vi hade haft tuffa stunder, men vi hade klarat oss igenom det tillsammans. Hon gjorde mig stark, jag gjorde henne stark, vi var starka tillsammans.

“I really think this is a bad idea.” Summers bruna ögon tittade osäkert på mig och hon skruvade lite på sig.

“No, people can’t continue to fuck with us. It’s not going to be hard. We’re just going to let them know. It’s us through everything and nobody can tear us apart, okay?” Jag tittade djupt men bestämt in i hennes ögon och hon nickade.

“Okay. You’re right. But I just hate the stares…”

“Ignore them. It’s just you and me, I promise.”

“But-”

“No but’s, we can do this. It’s you and me. I just need you to trust me” bad jag och tittade bedjande på henne. Hon nickade sakta och grabbade tag om min hand.

“Okay, yeah. We can do this.” Ett smalt leende spred sig över hennes läppar men jag kunde fortfarande se att hon var nervös. Inte så konstigt egentligen kanske. Jag öppnade toalettdörren och vi gick ut tillsammans, hand i hand. I korridoren var det en massa folk, och allas blickar vändes emot oss. Och hur mycket jag än önskade att de skulle sluta bry sig och bara ägna sig åt sina egna saker så var vi ändå skolans centrum och förmodligen också skolans största snackis just nu. Alla blickar kändes så dömande och det gav mig en olustig känsla, som om det inte var okej att jag och Summer ville vara tillsammans. Jag försökte skaka av mig känslan men det var svårt. Summers blick var hela tiden på mig, hon ville nog inte titta på alla runtomking oss. Jag visste att det verkligen inte lät som en utmaning att gå genom skolan hand i hand tillsammans, men det var det. Folk var så otroligt dömande på vår skola och det kände de som stirrade in i ens själ vad man än gjorde, något jag verkligen inte gillade. Men vad kunde man göra mer än att försöka bryta systemet och inte bry sig? Jag tog ett stadigare grepp om Summers hand medan vi gick genom den sista korridoren ut emot ytterdörrarna. Och självklart, där stod hon. Serenas blick följde oss där vi gick men hon sa inget. Hon såg inte glad ut, inte ledsen, inte arg… Hennes ansikte var blankt, jag kunde inte se vad hon kände när hon såg oss. Men det såg jag bara som bra, kanske hade hon kommit över mig och henne, att vi aldrig skulle bli någonting. Kanske var det här början på en ny period, en lättare period. En bättre period. Jag kunde bara hoppas på det.

Efter skolan drog jag med mig Summer ut på skolgården, hela tiden med hennes förvirrade blick på mig.

“Harry, can’t you just tell me where we’re going?”

“No, not yet. You’ll see.”

“But… Please.” Summer tittade på mig med hundvalpsögon men jag skakade bara på huvudet och flinade lite. Jag skulle inte falla för det här, även om hon var världens sötaste hundvalp.

“I can just tell you that it’s a place we’ve both missed. You’re going to like it, trust me.”

SUMMERS PERSPEKTIV

Direkt när vi klev av tunnelbanan så var det inte svårt att förstå vart vi skulle. Kvarteren var så välkända för mig och jag hittade här, även fast det var så längesen jag var här sist. Jag förstod inte vad vi gjorde här, inte efter så lång tid, men jag var inte ett dugg orolig. Harry visste vad han gjorde.

“Figured it out yet?” Harry log snett mot mig medan vi gick ut ifrån tunnelbanestationen hand i hand. Jag tittade frågande på honom men nickade.

“Yeah. I’m just curious about why?”

“You’ll see.”

“You always say that.”

“I know.” Harry skrattade lite åt min reaktion och drog med mig bort. Jag kunde bara inte förstå vad vi gjorde här efter så lång tid, men jag var inte arg. Inte alls.

Bageriet såg precis ut som det alltid hade gjort, ingenting hade förändrats. Den gula tegelbyggnaden emellan skobutiken och frisören låg där den alltid hade legat. På något sätt hade jag förväntat mig att det skulle se annorlunda ut, att något skulle ha förändrats, det kändes verkligen som att jag inte hade varit här på en evighet. När Harrys pappa hade gått bort så hade han slutat att jobba här, och jag hade också slutat då. Jag hade inte velat vara kvar utan honom, för han var en stor del i att jag överhuvudtaget hade velat jobba. Det var längesen nu, och när jag fick se det var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag saknade det. Jag hade saknat jobbet, miljön och all personal en hel del. Jag hade saknat Harrys närhet bakom köksdörren och våra blickar och leenden som sa så mycket mer än någon kunde ana. Det var ju trotsallt här vi hade haft vår nästan-första kyss, och här som vi hade börjat se på varandra som mer än bara någon på skolan. Mer än bara någon person, mer än bara vem som helst. Mer värd än något annat. Harrys hand vilade i min medan han öppnade dörren och vi klev in tillsammans. Kylan som nyss hade omslutit oss byttes nu ut emot värmen som fanns här inne. Det var inte så mycket folk här, så som det brukade vara, och Mariah, Kates vän, som hade varit vår chef, stod vid kassan. Hon fick direkt syn på oss och hennes ansiktsuttryck förändras snabbt ifrån förvånat till skinande glatt.

“Summer! Harry! Oh my god, is it you guys? What are you doing here?” Hon var snabbt framme vid oss och drog oss in i hennes stora famn. Ett leende spred sig över mina läppar, gud vad jag hade saknat denna 50-åriga tanten som hade ett så stort hjärta.

“We wanted to visit you.” Harrys ljusa leende fick insidorna av mig att praktiskt taget förvandlas till gelé och jag var bara så glad att vi var här igen. Jag kunde se på både Harry och Mariah att de hade känt varandra länge, deras ansiktsuttryck, ögon och leenden sa det. Harry hade nog arbetat här länge.

“Oh dear, I’ve missed you both so much.” Mariah tittade ner på mina och Harrys händer händer som snabbt hade sammanflätats efter att vi hade slutat kramas med henne, och ett smått leende fanns på hennes läppar. Hon höjde på ögonbrynen och det fick både mig och Harry att titta på varandra.

“Looks like you guys are good.” Vi båda nickade samtidigt och det fick Mariah att skratta lite.

“Never been better” erkände jag medan ett smått leende spred sig över Harrys läppar igen.

“So I brought Summer here because I know we’ve both missed this place. How is it running without us?” frågade Harry nyfiket med sin blick riktad emot Mariah som ryckte lite hjälplöst på axlarna innan hon svarade.

“Well, I have tried to get new employees, but nobody has wanted it, so I’m just trying my best to make it work. To be honest it isn’t the same without you both.” Mariah log lite sorgset och jag fick sådan lust att börja jobba här igen, jag hade inte insett hur mycket jag hade saknat detta förrän jag var här igen, efter så lång tid.

“Yeah, maybe we made it special” svarade jag och mötte Harrys blick. Han såg mer frisk och glad ut än vad han hade gjort på länge. Kanske hade jobbet inte varit så dåligt för oss ändå, kanske borde vi inte ha slutat ändå. Och Mariah tittade på oss med det där leendet, som om hon visste.

“This really made me miss working here.” Jag tittade på Harry när vi gick hand i hand bredvid varandra i kylan.

“Same here. I was thinking, maybe if you want, that we could start working here again?” Hans ögon tittade undrande in i mina, nästan  bedjande, och jag nickade entusiastiskt.

“I really want that.” Ett leende spred sig sakta över mina läppar.

“Great, me too. But hey, Summer?”

“Yeah?”

“What do you think everybody thought today when we walked through the corridor?”

“I think that they actually finally maybe accepted it. I hope so” sa jag och svingade våra händer fram och tillbaka medan vi gick.

“Me too. And if they don’t, it’s still going to be you and me no matter what.” Harry stannade upp och tittade djupt in i mina ögon. Hans gröna blick var så intensiv att den fick mig att rodna, han var så vacker där han stod med sitt lockiga hår alldeles rufsigt och kinderna röda av kylan som omringade oss och jag hade kunnat stå och titta på honom i all evighet om det inte vore för att jag då skulle frysa ihjäl. Han drog in mig i sin famn och mina armar slank kring hans midja. Jag tog in hans doft och det kändes som hemma för mig. Harry var hemma för mig.

“Summer, look” mumlade han med sin blick upp emot den mörka himlen. Jag tittade snabbt uppåt och fick syn på den. Snön. Det snöade, för första gången detta året. Och jag kunde inte hjälpa att le, för det snöade äntligen. Det kanske skulle bli en vit jul trotsallt.

Vi såg antagligen rätt dumma ut där vi stod mitt på trottoaren med armarna om varandra och blickarna riktade upp emot himlen, och hade någon sett oss hade de antagligen undrat vad vi höll på med, men i det ögonblicket brydde jag mig inte. För det fanns inte en enda plats på jorden som jag hellre hade varit på än här.

---

---

HARRYS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Serena. Jag fattade, jag fattade precis, exakt, vad hon menade. Och ändå ville jag inte tro det. Varför visste jag inte riktigt, jag kanske någonstans inombords hade hoppats på att hon var bättre än så här. Att efter allt hon hade gjort, så kanske hon skulle ha lärt sig någonting. Allt jag hade hoppats på var att hon inte skulle sjunka till den här nivån, igen. Men jag hade fel, självklart hade jag haft fel om henne. Hur kunde jag någonsin tro något gott om någon som inte hade gjort annat än att förstöra för mig? Förvåning och ny ilska tog tag i mig inombords och jag tog ett djupt andetag.

“So it was you who did it, who put her voice and my fucking life on speaker! Why would you even do that?!” utbrast jag. Jag brydde mig inte ens längre om att hålla mig lugn, för nu hade hon definitivt gått för långt. Det här var droppen.

“Oh come on, why are you mad at me for it? Shouldn’t you be mad at her for even saying it from the beginning?” Serena tittade med höjda ögonbryn på mig, men hon hade ändå tagit ett steg bakåt som om jag faktiskt skrämde henne lite grann.

“Because it’s your fault that EVERYBODY knows! The whole school knows now because of YOU. And I blamed Summer for it! You disgust me!” skrek jag rakt i hennes ansikte och hade god lust att bara slå till henne, men det gjorde jag inte.

“Damn, Harry, calm down! It’s not like your life is over. Besides, isn’t it better that people know the truth?” Hon tittade på mig på ett utmanande sätt, som om hon nästan ville att jag skulle slå henne eller bara skrika mer på henne.

“No, not like this. What the hell is wrong with you?!”

“I was just doing the right thing!”

“You never do the right thing! You hurt both of us and tries to make us split up, but for what? I will never want you, no matter what, don’t you get that? Just get over it and stop ruining my life!”

“But I-”

“Yes, that’s exactly what you’re doing, ruining my life. So just STOP, okay? Leave me alone, and especially, leave Summer alone. She has done nothing to you and anything she has done to me, stays between me and her. We don’t need you to always come and fuck things up and make it worse! Now where the hell is Summer, I need to find her.”

“Harry, stop! I did all this so I could have you! You know we would have been the perfect couple!” Serenas ögon var upprörda och hon tittade på mig som om hon tyckte att jag borde vara förstående. Men det var jag inte, inte det minsta.

“No, Serena. We wouldn’t have been the perfect couple. Maybe in your world, but not in mine.” Jag gav henne en sista blick innan jag bistert vände mig om och gick i riktning emot Summers skåp. Jag behövde hitta henne och ställa allting till rätta.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Do you really think he will ever forgive me?” Jag tittade på Lucy med en suck och hon lade en arm omkring min axel.

“Summer, you didn’t do anything wrong. He can’t be mad forever.”

“But he really looked like he hated me, Lucy… His face.. He was so angry. I’ve never seen like that… Or, maybe I have, but not at me. I don’t know, I don’t want to be without him..” Jag lutade tungt huvudet emot min bästa kompis axel som lade armen omkring mig.

“I know.. But you have all your friends, it’s going to be okay.” Lucy kramade om mig hårdare och jag nickade trött

“Summer.” Den rösten kunde jag ha känt igen ifrån var som helst. Jag vände snabbt blicken uppåt och fick syn på Harry, som stod där och såg lika perfekt ut som vanligt. Han såg andfådd ut, som om han hade sprungit. Hans blick var fäst vid mig och de gröna ögonen liksom borrade in sig i mina på ett intensivt sätt, jag kunde inte titta bort.

“Harry..” mumlade jag och ställde mig sakta upp. Mina ben kändes väldigt skakiga och som om de vore gjorda av spaghetti, och jag fick ta ett djupt andetag och fokusera på att inte ramla ner på bänken jag nyss tagit mig upp ifrån.

“I… I really need to talk to you.” sa han andfått och drog en hand igenom sitt hår, något som jag hade lärt mig att älska när han gjorde. Jag nickade snabbt och och slängde sedan en blick över axeln på Lucy, som genast förstod. Hon ställde sig upp och försvann snabbt ut genom korridoren efter att ha gett mig ett smått leende. Dörren slog igen efter henne med en liten smäll och Harry var redan framme närmre vid mig. Jag kunde inte se vad han tänkte eller kände genom att titta på honom, det var omöjligt att läsa av. När han inte sa något på ett tag utan bara tittade på mig kunde jag inte låta bli att värmen spred sig inombords på mig. Det var så skönt att se honom igen, när han inte var arg och inte skrek på mig.

“What’s on your mind? I can’t tell what you’re thinking” sa jag tyst och såg honom generat vända bort blicken ifrån mig. Han hade nog inte insett att han hade stirrat.

“I can’t believe she did this to us…” sa han frusterat och tittade nu på mig igen. Jag höjde oförstående på ögonbrynen. Vad pratade han om?

“Who did what? I don’t understand anything.” Harry suckade och bet sig i läppen, han såg både nervös och sårad ut på samma gång och jag undrade verkligen vad som var på gång.

“Serena did this, Summer. She was the one who recorded you when you were talking to Lucy. About me…” Han vände bort sin blick ifrån mig och jag kunde se att hans ögon glänste, som om han höll på att börja gråta. Mitt hjärta bankade hårt och jag sträckte försiktigt ut min hand emot hans. Hans fingrar grep tag om mina i ett hårt grepp men hans ögon var nu slutna. Jag tog tag i hans andra hand med min andra hand i ett lika starkt grepp och ställde mig ännu närmre honom.

“Harry, please, look at me…” bad jag och fick se honom öppna sina ögon och titta på mig.

“I’m so sorry for telling her. I shouldn’t have. But I didn’t have anybody else and you refused to talk to me.. I needed somebody to talk to.” Han nickade och blinkade några gånger, antagligen för att inte börja gråta.

“I’m the one who should apologize. I screamed at you and got angry even though I promised myself to never do that to you.. And I understand, even though you said you wouldn’t tell anybody. I’m sorry that I treated you like that.” Hans blick sökte min och jag kunde inte hjälpa att ett litet leende sakta spred sig över mina läppar. Harry såg inte heller lika ledsen ut längre.

“Harry, look at us…” Jag höll hårt om hans händer och mina fingrar slank in mellan hans fingrar. Det kändes som om våra händer var gjorda för att vara sammanflätade, för hans hand passade perfekt i min.

“Look at us.. We’re broken. I just can’t live like this anymore. I need you…” Harry släppte taget om mina händer och snart var hans armar omlindade kring min midja.

“I need you too. I love you so much.. I don’t care about our fights or us being mad at eachother, I just don’t want to be without you.” Våra blickar möttes igen och jag kunde inte slita ögonen ifrån honom. Han var den enda jag ville vara med och den enda som kunde få mig att känna mig så här. Det fanns ingen annan, och det hade det kanske aldrig gjort heller.

“I love you too.. I miss you so much” svarade jag medan mina armar också slank kring honom. Harry log smått emot mig och hans gröna ögon sken som en sommardag. De var lika vackra som en också.

“You won’t have to miss me anymore, I won’t let you go again. I promise” mumlade han i mitt öra. Vår omfamning kändes så naturlig och jag ville aldrig släppa taget, ville att det alltid skulle vara vi två vad som än hände.

“Be mine again?” frågade jag tyst.

“Do you even have to ask that? You know there’s only one answer to that dumb question.” Harry flinade lite och jag placerade min hand på hans kind, han var så vacker.

“Hey, don’t be so cocky. I’m not the one with a bandana on my head” svarade jag retsamt och förde min hand upp till hans hår.

“You know you love it.” Harry höjde på ena ögonbrynet och jag skrattade åt honom.

“Yeah sure, whatever you say.” Jag lutade mig emot honom i hans famn och kände tryggheten sprida sig inom mig. Han var min igen, jag var hans igen. Det var vi igen. Leendet ville inte gå bort ifrån mina läppar och jag kände mig lyckligare än vad jag hade varit på länge. Efter ett tag bröts ändå vår tystnad av att några elever gick förbi i oss i korridoren. De tittade verkligen på oss, och de såg förvånade ut. Jag hatade att vara i centrum och jag ville inte visa upp vårat förhållande, de hade ingen rätt till att veta någonting eller döma oss. Men Harry tittade bara på mig och log smått.

“Just ignore them, okay? And let me kiss you.” Och jag lät honom göra det.