Jag rusade ut ur Kimberlys rum med påsarna i mina händer och bankade febrilt på badrumsdörren där jag visste att hon var. Mitt hjärta bankade hårt medan jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut, och jag fortsatte att banka ända tills en förvånad och väldigt blöt Kimberly i badlakan öppnade dörren.

“Liam, what’s the matter?” frågade hon med rynkad panna. Jag drog ett djupt andetag och mötte hennes blick så stadigt jag kunde.

“Please tell me this isn’t what I think it is.”

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Liam som höll påsarna med mina droger i handen, och jag kunde inte få fram ett endaste litet ljud. Den sista luckan jag hittills hade hållt stängd för honom var nu öppen. Nu visste han precis allt om mig, även de saker jag allra helst aldrig någonsin hade tänkt att berätta. Allt låg nu framme för oss båda att se, och jag hatade det. Jag hatade att Liam hade hittat den sidan av mig som jag skämdes allra mest över, jag hatade att det jag hade gjort allt för att undvika just hade hänt, och vad jag hatade mest av allt var att Liam nu skulle lämna mig. Allt var över, det var slut. Nu skulle han inte vilja vara med mig mer, om ens vilja se mig igen. Hur kunde jag varit så dum och trott att jag kunde gömma detta för Liam? Han var min pojkvän och förtjänade att få veta, som han nu gjorde, men han hade inte fått veta det av mig vilket jag skämdes enormt över. Vilken idiot jag var, jag förtjänade honom inte. Liam var god rakt igenom och jag var raka motsatsen, jag kunde inte ens vara ärlig med allting om mig själv. Gud vad jag skämdes, och jag hade lust att både gråta men också skrika på samma gång över hur dum jag var. Jag visste att jag aldrig skulle kunna titta honom i ögonen igen, jag var en så stor lögnare att det knappt var sant. Att Liam nu visste om det och skulle hata mig gjorde inte precis saken mycket bättre.

“Is this what I think it is?” frågade Liam mig igen med darrande röst. Trots att jag hade sagt till mig själv att inte titta honom i ögonen för att jag inte ville se den besvikelse jag visste skulle finnas där, så möttes våra blickar iallafall. Jag visste att jag hade gjort Liam besviken, och det var en av de värsta grejerna med det här. Jag hade aldrig menat att såra honom, jag hade aldrig velat att det skulle bli så här.

“Answer me, Kim! Is this drugs?” frågade Liam mig igen utan att släppa min blick. Mitt andetag fastnade i halsen och jag kände mig plötsligt yr, jag skulle ha gett vad som helst för att slippa denna situationen. När jag insåg vad jag egentligen redan visste, att jag aldrig skulle kunna ta mig ur denna situationen, så jag drog ett djupt andetag och nickade sedan. Det var slut med lögner, Liam hade ändå nu fått reda på det enda han inte redan visste om mig. När han fick se mig nicka släppte han påsarna i på golvet bara så där och vände sig bort ifrån mig så att det enda jag kunde se var hans ryggtavla. Jag såg hans muskulösa kropp skaka lite och jag förstod att han grät, och att veta att det var mitt fel gjorde så fruktansvärt ont.

“Liam..” sa jag tyst och lade en hand på hans axel för att visa att jag brydde mig om honom. Men han reagerade blixtsnabbt och ryckte till, slog bort min hand och tittade på mig med tårar i ögonen. Smärtan var oundviktig, aldrig hade Liam stött bort mig på det här viset och det stack till i hjärtat att se vad jag faktiskt hade gjort.

“I was asking about one thing, Kimberly. The truth, it was all I asked about and you couldn’t even give me that.” Sättet han sa det på fick mig att vilka kräkas på mig själv, jag hade verkligen betett mig som en riktig skitstövel och nu fick jag betala priset för det. Vi båda visste nog mycket väl att det priset var vårat förhållande, det som jag värdesatte mest av allt.

“I couldn’t, I’m sorry…” mumlade jag och hörde själv hur ynkligt det där faktiskt lät, inte ens tusen ursäkter skulle räcka för att gottgöra det här.

“You couldn’t what?! Tell me the truth, be honest with me? I find it weird that what you couldn’t do with me, while I was totally willing to do with you. This is something serious and you’ve just… Hidden it from me?” frågade Liam uppgivet. Jag kunde se ilska i hans ögon, men bakom den fanns en fruktansvärd massa smärta som jag hade orsakat. Jag vek ner min blick, jag kunde inte titta honom i ögonen. Det var helt enkelt för smärtsamt.

“I knew what you would think about me if I told you” sa jag och svalde hårt. Min hals kändes jättetorr och mina ögon var raka motsatsen, det kändes som om jag skulle börja gråta i vilken sekund som helst och aldrig sluta.

“Are you seriously judging me again? I never judged you and I knew about all of your problems! Oh wait, I didn’t because you never told me! I helped you through all shit and still you couldn’t trust me with this?!” utbrast Liam frustrerat och drog en hand igenom sitt hår som jag visste var så mjukt och lent att man lätt kunde låta fingertopparna glida igenom de bruna hårstråna, men som jag förmodligen aldrig skulle få röra igen.

“This isn’t like bulimia, this isn’t like anything else we’ve been through, Liam. This is different” försökte jag förklara och hoppades innerligt väl att mina föräldrar inte var i stugan och inte kunde höra vad som pågick mellan mig och Liam.

“In what way, can you tell me that? In what way is it different? Because I’m pretty sure, that in a relationship, you tell eachother stuff, don’t you?” Liams bröstkorg hävde sig snabbt ut och in, jag kunde tydligt se på honom att han var arg. Inte för att jag faktiskt kunde klandra honom direkt...

“Can wetake this in my room or outside?” frågade jag med blicken i marken. Jag sa det inte särskilt högt, men jag såg på Liam att han hade hört mig. Hanskrämde mig nästan med hur arg han var, de bruna ögonen som annars var så varma och som gav en känsla av trygghet var nu baratårfyllda och ilskna. Han nickade snabbt och styrde snabbt sina steg in emot mitt rum. Jag drog igen badrumsdörren och drog på mig mina kläder fortare än jag någonsin hade gjort det förut. Vi båda var nog medvetna om att vårt förhållande hängde på en skör tråd just nu, och det absolut sista jag ville var att förlora Liam. Han var verkligen den som lyste upp mina dagar, och han hade fått mig att känna mig värdefull igen på ett sätt jag inte hade känt mig på väldigt, väldigt länge. Snyftningar som jag inte kunde hindra for ur mig hela tiden och längs mina kinder rann varma tårar som inte ville sluta rinna. Om det här var slutet för oss, vad skulle jag då leva för? Vad skulle jag göra utan Liam, nu när han var en del av det jag alltid ville ha med mig i mitt liv? Vad skulle jag då ha att se fram emot när jag vaknade på morgonen? Liam hade förändrat mitt liv med att ta sig in i det, och allt skulle förändras om han också försvann ifrån det. Jag var inte ens säker på att jag skulle överleva det… Påsarna med pulver i som låg slängda på golvet fick mig att må illa istället för att ge mig den bra känslan de brukade, och jag plockade snabbt upp dem och tryckte ner dem längst ner i papperskorgen under allt annat skräp. Jag ville inte se dem mer, även om jag visste att jag kanske någon gång skulle vilja ta fram dem i framtiden. Det var drogerna som hade förstört det här emellan mig och Liam, och även om vi inte hade gjort slut än så var det nog precis vad Liam hade tänkt att göra med mig nu.

När jag kom i mitt rum några minuter senare fick jag se Liam sitta i min säng med ryggen emot mig. Han vände sig inte om när jag kom in, men jag trodde att han hade hört mig ändå. Jag gick försiktigt fram till sängen och satte mig bredvid honom. Jag trodde kanske att han skulle säga något men det gjorde han inte. Det blev tyst en stund innan jag suckade för mig själv och insåg att jag var den som behövde börja vårt samtal, detta var ju trotsallt mitt fel.

“Liam, I’m really sorry.” Liam vände sig om emot mig med ett bittert ansiktsuttryck.

“That’s not going to make it all okay, and we both know that.” Jag svalde ännu en gång och försökte få bort den växande klumpen i min hals, men det var omöjligt. Hur skulle jag någonsin kunna tala om för Liam hur jag kände?

“I know, but I want you to know that I am really sorry.. And why I didn’t tell you is because I was so afraid of what you would think, Liam. I know that what I’m doing isn’t okay, not for anyone. But that was the only way for me to take me through the hardest days. You know how it used to be, it was awful. And all these.. Drugs, they helped me” sa jag och tittade på Liam som inte verkade förstå. Och det kunde jag kanske heller inte begära.

“Maybe they did, but it’s not real feelings, Kim! What you feel when you’ve taken those things, isn’t real and it will never be. Don’t you want to be happy for real instead? You can get through anything without these illegal things, please!” utbrast Liam argt och korsade armarna över bröstet.

“You don’t understand..” mumlade jag och bet mig så hårt i läppen att jag nästan kunde känna smaken av blod i min mun.

“You know what? Maybe I don’t, because I don’t do that kind of stuff. But you never gave me the chance to understand either cause you didn’t tell me in the first place. So don’t blame me for not understanding something you never gave me a chance to understand. Not because I really think I would have, but you could at least have been honest with me, I think I actually deserved that” sa Liam och ställde sig upp. Jag fick genast panik och ställde mig upp bredvid honom, lade en hand på hans arm, som han snabbt ryckte åt sig, utan att tänka mig för.

“I didn’t tell you because you’ve always been the angel and never did something wrong! How was I supposed to tell you that I do something I know you’d be terrified to hear? You’ve always been the good person in our relationship, and you’re always gonna be. I didn’t know how to tell you something I know you would hate to hear, and I couldn’t stand you leaving me because I love you more than I’ve ever loved anyone” sa jag i en rasande fart och drog sedan ett djupt andetag. Liams blick var fäst i min och jag kunde svära på att han både såg och kände hur nervös jag var just nu, men han gjorde ingen antydan till vare sig förståelse eller förlåtelse.

“I’ve never been an angel, I’m just a guy who fell in love with someone I thought I knew” sa han bistert och drog ur sin arm ur mitt lätta grepp.

“You know me, Liam! You know that you do, please. I stopped it because you made me feel like I didn’t need it, I haven’t even touched the drugs in weeks. Please Liam, don’t do this” sa jag desperat och försökte grabba tag i hans hand med han drog sig undan och tog några steg bakåt i riktning emot dörren.

“Where are you going?” frågade jag oroligt och kände hur en knut började hårdna i bröstet på mig. Det här hände inte.

“Home” blev Liams korta svar. Han mötte inte inte min blick men jag hörde att hans röst höll på att brista, jag hörde det bara på det lilla korta ordet för att jag kände honom så väl vid det här laget efter bara fem veckor.

“Liam, please”  bad jag och gick efter honom ut ifrån mitt rum i ett sista försök att få honom att ändra sig.

“No, I can’t. Done is done, Kim” svarade han med tårar i ögonen som hotade att svämma över hans vackra kinder som jag så många gånger hade pussat. Jag ville göra det nu med, men visste att jag inte hade rätt till det längre, jag visste ju vad som skulle hända nu.

“But.. What about us?” frågade jag med bultande hjärta. Jag var rätt säker på att det inte fanns något oss kvar längre men hoppades med allt jag hade att det här inte var slutet.

“There’s no us anymore” sa Liam i en dyster ton innan han styrde stegen ner för trappan. Jag hade tänkt följa efter honom vad han än hade tänkt säga, men kunde inte. Dessutom visste jag att han inte skulle ändra sig vad jag än sa, och den tanken gjorde mig så ledsen att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Fastfrusen i golvet stod jag medan jag tog in hans ord. Det fanns inget vi, inget oss, ingenting. Och allt var på grund av de dumma drogerna som hade förstört allt. Jag försökte att inte tänka på hur förstörd jag var inuti, för om jag gjorde det skulle jag bryta ihop totalt. Jag kunde höra mina föräldrar prata med Liam där nere, och inte långt efter hörde jag dörren slå igen, och Liam kom allt längre bort ifrån mig. Hur skulle jag klara av att vara utan den personen som betydde mest för mig, hur var det ens möjligt? Jag sprang in i mitt rum och slängde mig i min säng, och det var då känslorna tog över som gjorde sönder mig, igen.

---

Hej alla, här är kapitel 31! :)

Hoppas ni gillar det! Idag är sista gången på ett litet tag vi två kommer att skriva kapitlerna, eftersom vår gästbloggare Lisa kommer att skriva här nu. Vi hoppas och tror att ni även kommer gilla hennes kapitel! Ni får ha det bra så hörs vi på onsdag. Förresten så såg vi ju killarnas film och den var verkligen toppen! Någon mer som har sett den? :)

Kram Josefin & Frida x

Såå vi har korat en vinnare!! Först vill vi bara tacka alla som var med, det var roligt att ni som deltog deltog :) Här är bråket som vinnaren skrev;

 

"Liam?" Sa jag tyst. Jag hoppades halft att han inte skulle höra eftersom vi såg på TV, men det gjorde han.

"Mmm?" Svarade han. Han kollade på mig med kärlek i blicken och jag ångrade redan det jag behövde göra.

"I-I can't do this anymore." Sa jag och tittade ner I golvet. Liam, som satt bredvid mig, tog bort sin arm runt mina axlar och tog tag i min hand istället.

"Can't do what sweetie?" Sa han vänligt men hans blick var orolig och han såg spänd ut. Jag samlade mig i några sekunder innan jag sa:

"I can't live with you anymore." Jag kollade på honom med tårar i ögonen och jag såg hur hans ansiktsuttryck förändrades. Nyss hade han varit lugn men nu såg han ledsen och förvirrad ut. Han släppte min hand.

"Why not? We've lived together for 7 years. I don't understand."

"You just have to go. Trust me, it'll be better for both of us." Sa jag medan tårar rann nerför mina kinder.

"How can that be better?" Sa Liam argt. "Why are you kicking me out Amy? I thought we were happy together!" Liam hade ställt sig upp nu, och en rynka hade bildats mellan hans ögonbryn.

"Because you have to. I know you're not happy with me. So you should go." Jag ställde mig också upp och såg tårar bildas i Liams ögon.

"How can you say that to me? I waited for you when you got help with your drug problem. Are you saying I didn't do that out of love? Because I did. I loved you. I still love you. More than you love me obviously."

"Don't say that to me." Sa jag sårat. "Don't you dare say that to me. I love you to, but I can't stand living with you knowing that I can't give you what you want."

"And what is that?" Sa Liam argt.

"Kids! You have always wanted kids ever since you were a kid. And I can't have them. When I had a miscarrige and they found I had cancer, they gave me all sorts of medicin and radiation treatment. What they did to me... I can't have anymore kids." Jag begravde ansiktet i händerna och grät. Jag kunde inte med att kolla på Liam. Det var sant det jag sa, och det visste han. Jag visste hur mycket han ville ha barn, men han kunde inte få det med mig. Det skulle vara för det bästa om han flyttade ut.

"I know." Sa Liam tyst. Jag tog ner händerna för ansiktet och tittade på honom. Han såg fortfarande ledsen ut

"So don't you say you waited a long time for me out of love." Sa jag. "Because that is nothing, nothing compared to giving you up."

Liam gick över till mig och kramade mig. Jag kramade tillbaka och begravde ansiktet i hans nacke.

"I know you can't have kids." Så han lugnande och drog handen upp och ner över min rygg."And sure, I want them, but I don't have to. I love you no matter what. Remember that. You can have no kids or ten of them, I won't love you any less. So don't ask me to leave." Vi stod och kramades en stund innan jag sa:

"Thank you." Med gråt i halsen. "I won't ask you to leave. I love you too."

---

Vi tyckte att det var väldigt bra skrivet med mycket känslor m.m. SÅ vinnaren som skrev detta ärrrr.... Lisa Bendall!! Grattis :D Vi kommer kontakta dig om vad vi vill du ska skriva m.m. så snabbt som möjligt. 

 

Ännu en gång, tack till er som var med!

 

Nu ska jag plugga ): och sedan så ska både jag och Frida på den bästa bion någonsin. 1D3D - movie!!!! :D Gahhhh jag kan inte vänta!!!!! :'D 

 

Ha det gött iallafall och om ni inte läst det förra kapitlet så finns det i inägget under. //Josefin xxx

“You’re a real nerd Liam” sa Louis som satt på andra sidan om mig. Liam bara skrattade och slog sig också ner. Vi fick alla plats i soffan om vi trängdes, Louis satt med sina ben i Nialls knä men det gick. Niall hade klagat över Louis stinkade fötter ungefär tio gånger och filmen hade inte ens startat än, vilket var väldigt många gånger. Men eftersom Louis inte använde strumpor så blev det ju så.

“Just start the movie already” sa Harry till Liam som nickade och satte på filmen. Jag kände mig glad när jag satt med alla killarna, de kunde alltid göra en på bättre humör hur man än mådde innan. Batman-filmen gick igång, och entusiastiska var det minsta man kunde säga att de var.

---

LIAMS PERSPEKTIV

5 dagar senare

“So what are you all doing today?” frågade mamma mig när vi satt vid köksbordet och åt vår frukost som idag bestod av ägg, mackor, juice och kaffe.

“Me and Ruth are going to walk around the area and well.. Explore the things we haven’t already seen” svarade Nicola glatt med munnen fullproppad av mackor.

“Liam, do you want to join us or are you going to meet your lovie?” frågade Ruth som nu satt vänd emot mig med ett höjt ögonbryn. Jag log lite och nickade sedan.

“Yeah, I’m gonna meet Kimberly today. We’re going into the town and see the shops and stuff” svarade jag och kände genast hur jag blev gladare av tanken på Kimberly. Allt var bra och jag såg fram emot en lugn dag med henne. Killarna hade åkt hem igår och jag saknade dem redan, men jag visste också att de ville spendera lite tid med sina familjer. Dessutom skulle vi vara hela året ihop så vi skulle ses mycket ändå. Det var samtidigt skönt att få vara ensam med Kimberly och bara vara med henne, min fina tjej. De senaste dagarna hade de fyra och hon fått chans att lära känna varandra bättre vilket var ett väldigt upplyft både för mig men även för dem, för när de väl gjorde det så kom de bra överens, precis som jag hade trott att de skulle göra. Killarna hade haft det bra här, och de verkade gilla Kimberly precis som jag hade hoppats att de skulle göra. Idag var jag dock inte jätteorolig för att folk skulle vara på oss, vi skulle dessutom ha med oss en av Pauls killar med oss så det skulle nog gå bra.

“Okay, me and Geoff are going down to the beach today and hire surfboards” sa mamma glatt och skrattade hjärtligt. Jag himlade med ögonen och tänkte på vilken pinsam syn det skulle vara att se mina föräldrar försöka surfa med den pyttelilla erfarenhet de hade. Ja, jag skulle alltså hålla mig borta ifrån stranden idag, så mycket var klart för mig.

Efter frukosten tog jag en dusch och gjorde mig fin. Jag tog på mig en kortärmad skjorta och ett par jeansshorts, och efter en kort styling av mitt hår så kände jag mig faktiskt väldigt fin. Inte för att det spelade någon roll eftersom jag bara skulle träffa Kimberly, men efter att ha varit känd ganska länge visste jag att utseendet spelade stor roll för media, även om det inte gjorde det för mig. Jag log ett leende emot mig själv i spegeln och nickade sedan, det här skulle bli en kul dag och ingenting annat.

“Hey Liam” sa Kimberly glatt när jag kommit fram till busshållplatsen som inte låg så långt bort ifrån våra stugor. Vi möttes i en varm kram som fick mig att aldrig vilja släppa taget om henne, bokstavligt talat. Kimberly var så varm, mjuk och trygg, hon fick mig att känna mig älskad, en känsla jag inte upplevt förut så starkt som nu.

“Hey love, excited for today?” frågade jag med ett leende på läpparna.

“Totally, I’m not really into shopping that much like girls usually are but I’m sure it’s gonna be fun with you” svarade Kimberly och kramade mig hårdare.

“You’re so right” sa jag och skrattade lite. “I’m not a shopping girl either but there’s always coffee you know.” Vi skulle faktiskt inte ens ta bussen eftersom jag inte kunde det med tanke på alla påhopp och publicitet vi då skulle få, vi väntade bara på Tom, vår livvakt för dagen, som skulle komma och hämta upp oss här. Jag gillade egentligen inte tanken på att inte kunna få vara helt själv med Kimberly, men samtidigt skulle jag aldrig ens överväga att inte ha en vakt med oss efter vad som hade hänt henne sist gång med alla fans och paparazzis. Det kom förbi lite folk och jag fick skriva min autograf mer än en gång, men det gjorde inget för alla höll sig lugna och var trevliga emot oss, förvånansvärt nog var det ingen som skrek eller gjorde stor uppståndelse vilket var väldigt skönt eftersom jag kände att vi båda nog hade fått tillräckligt av det häromdagen utanför Kimberlys stuga. När de sista tjejerna hade gått så tog jag Kimberlys hand i min. Jag tittade ner på våra händer och kände bara värme inombords, vi hörde ihop oavsett vad. Vi hade nu delat allt och lite till med varandra, och det kändes skönt. Tänk vad mycket vi hade gått igenom tillsammans på så kort tid, vi var starka.

“So you guys actually pull down each others trousers on stage?” frågade Kimberly innan ett sött skratt for ur henne. Jag hade nyss berättat om vad jag och killarna gjorde emot varandra både bakom och framför scenen vilket var, ja, en hel del saker. Kimberly satte en slinga av sitt hår bakom örat och försökte att sluta skratta, vilket jag märkte inte gick sådär jättebra.

“Yeah, we do. It’s pretty funny actually, the fans think so too” svarade jag och tittade roat på henne.

“But, isn’t that... You know, embarassing?” frågade Kimberly när hon hade lugnat ner sig lite grann.

“It is, but very funny too. And well, we hate eachother for it like one second because, well, we can’t really stay mad at eachother” erkände jag med ett leende.

“I see. I’ve never been exposed in that way but I have to admit, I would probably laugh if I ever watched you do that.” Kimberly tog en klunk av sin kaffe och jag nickade förstående.

“I understand, you’re not the only one.” Vi satt nu på ett fik som låg på en liten sidogata där inte så många verkade vara eller bo. Men det var bara positivt, för det var inte stor uppståndelse när vi klivit in. Visst hade personalen känt igen mig, men jag och Kimberly kunde sitta här i lugn och ro, något jag inte kunde göra särskilt ofta numera. Det blev tyst en liten stund och jag studerade Kimberly medan hon drack av sin kaffe. Jag undrade om hennes huvud fortfarande gjorde ont, hon hade trotsallt slagit i det ganska hårt i asfalten. Även om hon hade sagt att det var okej så var jag osäker.

“Are you okay, with your head?” frågade jag omtänksamt och sträckte fram min hand emot hennes panna. Mina fingrar fann försiktigt sin väg över hennes ömtåliga panna medan min blick var fäst i hennes. Såret hade läkt en del de senaste dagarna men var fortfarande en blandning av rött och rosa, och det såg ut att göra ont. Hon hade ett ärr i bakhuvudet också, som var tejpat av läkarna.

“I’m okay, I promise” sa Kimberly och log lite åt mig innan hon tog ner min hand ifrån hennes panna och tog den i hennes egna hand istället.

“Okay, I’m just worried about you as always” sa jag och log lite. Min blick for till Tom som satt bredvid Kimberly, han satt med sin mobil. Han ville förmodligen störa så lite som möjligt, vilket jag ändå förstod.

“Don’t worry, it’ll be okay” svarade Kimberly och tittade varmt på mig. Hennes havsblå ögon borrade in sig djupt i mina och jag fann mig själv nästan bli förlorad i dem. Efter ett tags stirrande på varandra hörde jag en harkling ifrån andra sidan bordet som inte var Kimberly, och det fick mig att komma tillbaka till verkligheten.

“Maybe we should be heading home soon, before everyone realises we’re here” sa Tom lite ursäktande och jag nickade. Han hade rätt, det var så här det var att vara kändis. Vi reste oss upp och kom tillbaka till Toms bil utan några missöden, men vi såg allt en del fans på vägen som vi stannade lite kort för och jag tog några bilder med dem, det var ju faktiskt tack till alla våra fans som vi fick göra vad vi älskade att göra varenda dag. Bilresan hem gick snabbt, eller ja hem var det ju inte utan till våra stugor, faktiskt till Kimberlys stuga som var dit vi skulle nu. Vi hade shoppat lite grann innan vår fika, men ingen av oss hade varit på ett sådant toppen-shoppinghumör så vi hade mest vandrat runt lite grann, vilket också hade varit trevligt eftersom att England idag förvånande nog bjöd på ännu mera fint väder. När vi kom fram till Kimberlys stuga möttes vi av varma hälsningar ifrån hennes föräldrar som var mycket glada att se oss.

“Hey sweethearts, how’s your day been?” frågade hennes mamma vänligt. Jag kunde inte låta bli att le åt hur söta de var emot oss, men jag märkte att Kimberly tyckte de var lite pinsamma. Det tyckte ju jag i och för sig ganska ofta om mina föräldrar också, så det var ju ingenting konstigt med det.

“It’s been great, thank you” svarade jag medan vi tog av oss våra ytterkläder.

“Okay so Liam, are you staying for dinner?” Den här gången var det Kimberlys pappa som frågade, och jag nickade glatt.

“Sure, if you want it?” sa jag frågande med blicken på Kimberly.

“Of course, now come on let’s go upstairs” sa hon och tog tag i min hand. Hon drog mig uppför trappan och in i hennes rum, och jag följde glatt efter. Kimberly gick direkt fram till sin garderob medan jag sjönk ner i hennes mjuka säng.

“I’m just going to have a quick shower, but you can stay here and enjoy yourself with something” sa hon med lite rena kläder i famnen.

“Okay, don’t stay in there too long” sa jag skämtsamt och pussade henne på kinden. Hon skrattade kort och log sedan.

“Don’t miss me too much.”

“I already do.” Kimberly försvann ut till badrummet och jag lade mig ner i hennes säng ännu en gång. Jag bestämde mig för att skoja lite och lade mig därför under täcket, jag skulle låtsas sova när hon kom tillbaka, bara jag inte somnade på riktigt… Men det var något under madrassen som irriterade mig, förmodligen en träplanka som hamnat fel eller något. Jag satte mig trött upp och satte mig istället på huk framför sängen. Med båda händerna var det inte särskilt svårt att lyfta upp madrassen och titta vad som fanns därunder, och när jag såg vad det var tappade jag andan. Det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant. Det var bara inte sant, det här hände inte. Jag plockade upp påsarna med vitt pulver och tittade på dem. Var det vad jag trodde att det var? Nej, aldrig i livet. Aldrig att hon skulle göra så här emot mig och gå bakom min rygg så där. Trots att jag försökte övertala mig själv om att det där vita pulvret inte alls var något olagligt så hade jag ändå en känsla som sa precis raka motsatsen. Ilska och sorg bubblade upp inom mig på samma gång och fick mig att både vilja slå ett hål i väggen och störtgråta just nu, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vi hade ju sagt inga hemligheter, hur svårt kunde det vara egentligen? Jag rusade ut ur Kimberlys rum med påsarna i mina händer och bankade febrilt på badrumsdörren där jag visste att hon var. Mitt hjärta dunkade hårt medan jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut, och jag fortsatte att banka på dörren ända tills en förvånad och väldigt blöt Kimberly i badlakan öppnade den.

“Liam, what’s the matter?” frågade hon med rynkad panna. Jag drog ett djupt andetag och mötte hennes blick så stadigt jag kunde, med påsarna fullt synliga i mina händer.

“Please tell me this isn’t what I think it is.”

“Do you know what my last thought was before I passed out?” frågade jag och placerade försiktigt mina armar kring hans hals. Som tur var så hade ju nålen i min arm tagits ut för en stund sedan, annars hade jag nog knappt vågat röra på den.

“Yeah?” svarade Liam nyfiket med blicken djupt inborrad i min.

“That I love you” sa jag och kände färgen stiga på mina kinder. Det kändes så bra att säga det, och Liam var underbar och förtjänade verkligen att få höra det.

“Well that’s good because I love you too” svarade han innan våra läppar möttes i en kyss som skulle slagit romantiska filmer med hästlängder.

---

---

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“When can I go home?” frågade jag när en sjuksköterska kommit in i rummet.

“Tomorrow sweetie” svarade hon och tog bort min bricka med mat. Jag nickade och suckade.

“It’s not that bad babe” tröstade Liam och jag blängde på honom.

“I can’t do anything here” muttrade jag och kollade runt i det tomma rummet. Sjukhus borde vara lite roligare. Om man hade ont så borde det ju ändå finnas något att göra.

“The visit time is over, you have to go home” sa sjuksköterskan till Liam.

“Can’t he stay over the night? I don’t want to be alone” sa jag och kollade upp på den gamla tanten.

“We don’t have an extra bed and he’s not allowed to sleep in the same bed as you. He can hurt you” sa hon och jag himlade med ögonen.

“It’s a sofa over there, he can sleep there. Right Liam?” sa jag och han nickade.

“Yeah, I don’t want to leave my girlfriend alone here” sa han och hon suckade.

“Fine, you can stay. But only if you sleep on the sofa” sa hon och gick sedan ut från rummet samtidigt som ett leende spred sig på mina läppar.

“That was easy” sa jag och han nickade. Liam tog mina händer i sina och det sände elektriska stötar genom hela min kropp.

“You should sleep love” sa han och jag kollade på klockan som var halv elva. Jag nickade och lade mig försiktigt ner igen. Liam kysste mig snabbt på mina läppar innan han ställde sig upp. Han tog av sig sin tröja och sina byxor som han sedan hängde på stolen han nyss suttit på. Jag bet mig läppen, han såg så himla bra och snygg ut. Hans vältränade kropp och några tatueringar här och var. Jag flyttade min blick neråt lite och en rodnad spred sig på mina kinder när jag tänkte på hur stor... nej bort med tankarna!

“Good night” sa han och gick mot soffan. Jag kollade upp på honom och han log smått mot mig.  

“Where are you going?” frågade jag och han kollade på mig med en rynka i pannan.

“I’m gonna sleep” sa han och satte sig ner.

“Are you seriously going to listen to her? I want you here, next to me” sa jag och flyttade lite på mig för att göra plats åt Liam.

“I don’t want to hurt you Kim, it’s better if I just sleep here” sa han och jag himlade med ögonen.

“Don’t be silly, just get over here” sa jag bestämt.

“You’re the one who’s going to deal with the concequenses later” sa han med ett flin och lade sig försiktigt ner bredvid mig. Han lade en arm om min midja och drog mig tätt intill honom. “Happy now?” frågade han och jag nickade glatt. Jag lutade mig fram och snodde en kyss innan jag slöt ögonen för att försöka sova.

Trots den obekväma sängen hade jag på något sätt lyckats somnat igår kväll för jag vaknade av att jag hörde Liam stöna till.

“What’s going on Liam?” frågade jag sömnigt och gnuggade mig i ögonen. “Didn’t you sleep well?”

“No..” sa han med pipig röst och ett fnitter for ur min mun.

“Okay Liam, that was the funniest voice you’ve ever made” utbrast jag och skrattade. Han blängde på mig innan han stängde ögonen i vad jag förmodar smärta.

“Liam, what has happened?” frågade jag nu oroligt och lade en hand på hans muskulösa arm.

“You kicked me in the balls four times when you slept” sa han och mitt ansikte blev genast rött.

“Oh my god Liam! I’m so sorry” sa jag och tog min hand framför min mun för att hålla inne mitt skratt.

“It’s okay, I guess you didn’t mean to” sa han med någorlunda normal röst och jag skakade på huvudet.

“Of course not” sa jag och lade mitt huvud på hans bara bröst. Han lade en hand på min nedre rygg och strök försiktigt upp och ner.

“Are you feeling better today?” frågade han och jag nickade.  

“Yeah, my head hurts a bit but that’s all” sa jag och kysste hans bröst.

“That’s good” mumlade han och lekte lite med mitt hår. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag flätade samman våra fingrar. Liam böjde sig ner och placerade försiktigt sina läppar på min panna.

“Can we watch Batman when I get out of here?” frågade jag och Liam skrockade. Han visste hur svag jag var för Batman, vi hade sett alla Batman filmer MINST tre gånger var.

“Sure, but I decide the food.”

“Deal!”

Jag hade precis blivit utskriven från sjukhuset och jag kände mig mycket bättre. Självklart så värkte huvudet men att äntligen vara ute från sjukhuset gjorde allt bättre. Jag kunde äntligen andas vanlig luft och slapp sitta instängd i ett urtråkigt rum. Jag satte mig försiktigt i vår bil och stoppade i hörlurarna i mina öron. Avril Lavignes nya singel “Here’s to never growing up” var på hög nivå och jag sjöng tyst med. Jag orkade inte med att prata med min familj just nu. Jag visste att de bara skulle ställa en massa frågor och Emma skulle bara prata om hur mycket snyggare One Direction var i verkligheten än på bild. Vilket kanske var sant men jag visste att hennes tjat skulle bli alldeles för mycket. “Singin Radiohead at the top of our lungs, with the boom box blaring as we’re falling in love…” När jag hörde de tre sista orden så spred sig ett leende på mina läppar. Falling in love… en underbar känsla som jag fick uppleva med en underbar person. Jag var fortfarande inte bra på att visa mina känslor, vilket Liam visste, men jag gjorde mitt bästa. Liam och jag hade varit tillsammans i snart en månad, vilket betydde att om ungefär två månader skulle sommaren vara slut. Tanken om att skiljas åt från Liam hade slagit mig flera gånger. Men jag vägrade att tänka på det förrän det närmade sig. Trots att det hade gått en sådan kort tid så hade jag och Liam kommit väldigt nära varandra och vi träffades nästan varje dag. Jag mådde bra och hade snabbt bestämt mig för att glömma bort denna händelsen och blicka framåt. Dessutom visste jag att detta inte skulle hända igen, jag var säker nu.

“Kimberly, how are you?!” utbrast min mamma så fort jag klev innanför ytterdörren till stugan. Jag skulle träffa Liam och de andra killarna lite senare och var nu hemma för att vila lite och bara ta det lugnt. Men mina föräldrar ville tydligen inte ta det särskilt lugnt.

“I’m fine, just hitted my head but the hospital released me today. I’m just gonna rest” sa jag och plockade snabbt av mig alla ytterkläder. Mamma kom kram till mig och gav mig en stor kram.

“Are you sure that you’re okay? We’ve been so worried.”

“I’m sure, just let me rest now, okay?” försäkrade jag och fick en nick av henne till svar. Jag log ett smått leende innan jag gick uppför trappan och in i mitt rum. Min stora säng var obäddad som vanligt men jag brydde mig inte utan slängde mig bara i den. När jag låg där kände jag en knöl under sängen och jag påmindes genast om vad som fanns därunder, mina droger. Jag hade gömt allting där, den enda biten av mig som jag höll gömd för Liam och alla andra. Jag drog upp påsen med kokain och tittade på det vita pulvret som låg däri och bara väntade på att jag skulle plocka upp det. Ett plötsligt sug kom till mig och jag ville så gärna ha det där pulvret, även om jag visste hur fel det faktiskt var. Inte bara emot lagen och mig själv utan även emot Liam och alla andra, särskilt emot Liam. Han förtjänade att veta, men vad skulle han tycka om mig efter jag berättat allting? Skulle han ens vilja vara med mig efter det? Jag var inte säker på det, och jag kunde bara inte förlora honom. Min blick vandrade tillbaka till påsen jag fortfarande höll i handen och jag drog den närmre mitt ansikte. Kunde jag ens stå emot? Jag hade aldrig gjort det förut, aldrig velat kämpa emot. Men nu hade jag ju faktiskt något att kämpa för. Jag spände argt käkarna och slöt ögonen, drog ett djupt andetag och lugnade ner mig en aning. Jag behövde inte det här, jo det gjorde jag. Jag ville inte det här, jo det gjorde jag. Mina tankar slogs emot varandra och jag ville stå emot samtidigt som jag visste vilken lugn känsla jag skulle få i kroppen ifall jag lät mig själv sluta stå emot det. Liam kom som alltid upp i mina tankar och jag mindes sist gång, när jag hade tänkt på honom, men ändå inte lyckats stå emot. Var jag inte starkare än så här? Jag ville väl något annat i mitt liv än detta? Jag tänkte på alla de gånger Liam sagt att han älskade mig precis för den jag var och det fick mig att bli alldeles varm inombords. Nej, jag skulle stå emot det här. Jag kastade argt iväg påsen i ett hörn där den inte syntes och tryckte ner mitt huvud i min kudde så hårt som jag kunde. Mina andetag var häftiga och vad jag behövde nu var att vila, men utan droger. Jag hade redan en drog som var större än alla andra, och den drogen hette Liam Payne.

“Got everything for Batman?” frågade Zayn som satt på vänster sida om mig. Jag nickade och tittade ner på godispåsen som för tillfället var i mitt knä.

“No Batman without candy!” ropade Liam som kom in genom rummet med glas och två flaskor cola.

“You’re a real nerd Liam” sa Louis som satt på andra sidan om mig. Liam bara skrattade och slog sig också ner. Vi fick alla plats i soffan om vi trängdes, Louis satt med sina ben i Nialls knä men det gick. Niall hade klagat över Louis stinkade fötter ungefär tio gånger och filmen hade inte ens startat än, vilket var väldigt många gånger. Men eftersom Louis inte använde strumpor så blev det ju så

“Just start the movie already” sa Harry till Liam som nickade och satte på filmen. Jag kände mig glad när jag satt med alla killarna, de kunde alltid göra en på bättre humör hur man än mådde innan. Batman-filmen gick igång, och entusiastiska var det minsta man kunde säga att de var.

---

Kapitel 29 som lovat, allihop! Hoppas ni gillar det. :)

---

LIAMS PERSPEKTIV

“OUT OF THE WAY!” hörde jag någon ropa och ganska snart insåg jag att det var ambulanspersonalen. De satte sig ner bredvid Kimberly och började undersöka henne.

“Do you know what happened to her?” frågade en kvinna mig.

“No” sa jag och torkade mig under ögonen.

“Is she your girlfriend?” frågade hon mig och jag nickade. “Okay listen to me, we’re going to do everything we can so she’ll be alright again. Right now we can tell that she will wake up soon. But we don’t know how much damage her head is” fortsatte hon och lade en tröstande hand på min axel. Jag nickade och kollade på när de lyfte på Kimberly på en bår.

“Hey! What’s going on with your girlfriend Liam?!”

“Will she be okay?!” Paparazzin var som galna och jag blängde surt på dem.

“Give us some space!” ropade Paul och kollade medlidande på mig. “She’ll be fine” sa han och log smått mot mig. Jag nickade och följde efter när dem bar bort Kimberly mot ambulansen. Återigen började fansen och pressen tränga sig mot mig, men som tur var hade både jag och Kimberly vakter om oss. Tårarna fortsatte rinna ner från mina kinder och jag hade aldrig känt någon sådan här smärta. Att se Kimberly skadad var något av det värsta jag visste och nu när jag visste att det delvis var mitt fel så gjorde det inte saken bättre. Men jag gjorde allt jag kunde för att vara stark, hon skulle vakna upp snart och allt skulle bli okej. Det var det jag intalade mig iallafall. Jag såg personalen lyfta in båren med Kimberly i ambulansen och jag svalde hårt. Paul gjorde allting för att mota bort alla fans och annat folk, som faktiskt flyttade på sig en bit. När jag insåg att ingen skulle få plats i ambulansen så satte vi oss alla i Pauls bil istället och blev körda till sjukhuset dit Kimberly också var på väg till. Detta skulle gå bra, allt skulle bli okej.. Eller hur?

Jag hade alltid hatat sjukhus. Om det berodde på lukten som bara var äckligt ren, alla kala vita väggar eller på all stressande personal visste jag inte riktigt, allt jag visste var att jag inte gillade sjukhus. Och detta sjukhuset var precis som de andra, luften här var så ren att man nästan mådde illa när man kom in. Allt såg så livlöst ut härinne, det såg inte ut som att någon hade lagt ned mycket tid på någon inredning. Det fanns något ironiskt med att sjukhusmiljön kändes som en miljö där man tog liv, när det faktiskt var här man räddade många liv. Men här var jag ändå, snabbt gåendes med killarna och Paul i ett virrvarr av korridorer som korsade varandra, för att få se att Kimberly var okej och mådde bra. Det var allt jag ville, min enda önskan just nu. Om hon bara blev okej så skulle jag kunnat be om ursäkt tusen gånger om och göra vad som helst för att hålla henne säker, allting för att bevisa hur ledsen jag faktiskt var för att ha utsatt henne i fara. Jag borde ha vetat bättre, men kanske var jag bara så kär i henne att jag inte hade tänkt mig för. Det skulle jag göra i framtiden, för hon var viktig för mig, väldigt viktig.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp i en hård säng som inte alls kändes som min egen, eller den jag hade i stugan. Direkt när jag försiktigt öppnade ögonen kände jag en smärta i huvudet som gjorde att jag direkt sökte mina händer emot huvudet. Men när jag nuddade det stället jag hade ont på så gjorde det så fruktansvärt ont att jag snabbt lade tillbaka mina händer på sängen. Vart var jag någonstans? När jag rörde på armen kände jag något som jag sedan fick se var en nål med drop i. Varför hade jag en nål i armen?! Då slog det mig, jag var på ett sjukhus. Rummet jag var i hade vita väggar med en blå rand längst ner och ett nattduksbord bredvid sängen jag låg i. Några stolar fanns i rummet men det var allt. Jag kände mig hjälplös som låg här och visste heller inte hur länge jag hade varit här.. Men jag mindes dock vad som hade hänt med alla fans, paprazzis och journalister, allt hade varit så galet att jag inte hade klarat av det. Nu hade dessutom alla fått reda på allt om mig och Liam... Tanken gjorde mig trött och nervös på samma gång, och min längtan efter att få träffa Liam blev allt starkare. Vad skulle folk tycka om mig nu, skulle de hata mig ännu mer än vad de redan gjorde? Vad skulle egentligen hända emellan mig och Liam nu? Vad som än hände så ville jag vara med honom, för han var den som fått mig att våga ta ett kliv ut  med honom i allmänheten ifrån första början. Dessutom var det inte hans fel att vi hade kommit ifrån varandra, det var folkmassans. Min blick for runt i rummet och helst ville jag bara hoppa upp ifrån sängen och rusa härifrån för jag tyckte inte om sjukhus, men vem gjorde det egentligen? Och det var kanske inte så smart att springa iväg när jag hade en nål med en sladd till i fastsatt i armen. Men jag ville träffa någon, vem som helst, som kunde säga vad som hade hänt och vart alla andra var, vart Liam var.

Efter en liten stund ropade jag på folk för att få någon att komma in, men jag insåg snabbt att min röst inte höll särskilt bra. Halsen värkte och jag var väldigt hes, något som gjorde det betydligt svårare att få någon att komma hit.Just som jag var beredd att trycka på nödknappen för att få någons uppmärksamhet öppnades dörren till rummet. Mitt hjärta hoppade till i hopp om att det var Liam, men besvikelsen var stor när jag såg att det bara var en sköterska. Hon såg drog på en vagn med en tallrik full av mat som hon ställde bredvid sängen, men jag var inte alls hungrig och kände inte för att äta något. Hon log lite emot mig och kom fram till sängkanten.

“Hi, how are you feeling?” frågade hon försiktigt. Hennes vänliga ögon tittade bekymmersamt på min panna, där jag av all smärta antog att jag hade ett sår.

“Pretty okay, I think. My head really hurts and my throat is dry, my body hurts a bit but apart from that I think I’m okay” svarade jag. Hon nickade och kliade sig fundersamt i sitt blonda hår som var upsatt i en hög hästsvans.

“Well, you need to rest because you’ve just been lying there for at least five hours without waking up.. But we’re very sure about that rest and good food is all you need to be good again” kvittrade hon glatt medan hon ställde tallriken med mat på mitt nattduksbord. Jag fattade ingenting, hade jag varit medvetslös i fem timmar? Herregud...

“Where’s my phone? There’s someone I want to call” sa jag och lade mig tillrätta bak i sängen eftersom att jag ändå behövde Liam. Jag ville verkligen ringa Liam för att se så att han och de andra var okej efter allting som hade hänt utanför min stuga, jag ville faktiskt hellre ringa honom än min familj just nu. Självklart var de också viktiga för mig, men Liam var annorlunda och jag ville bara krypa upp i hans famn.

“I’m not sure about that, but I don’t think you’ll need it anyway. You see, there’s a lot of people outside your room who wants to see you. They’ve already been here, but then you were asleep. Actually it was this one guy, I could tell that he really loves you.. It’s him you wanted to call, isn’t it?” Sköterskan hade det där leendet på läpparna som om hon förstod, och det gjorde hon nog också.

“Yeah, it was. He’s my boyfriend, my everything, really. Do you mean that they’re all here, right now?” frågade jag exalterat och förvånades över hur lätt jag hade att prata med någon som var en främling till mig.

“I can see that. Do you want to see him? Oh, stupid question, course you want to. But your family has the first right to see you so you can see him after that.” Jag nickade och längtade genast efter mina föräldrars kramar och leende ansikten, och även mina syskon. På sistone hade jag inte haft så mycket tid med dem eftersom jag hade varit så mycket med Liam, så det skulle bli jätteskönt att se dem.

“Okay, sounds good” svarade jag och en gäspning for ur min mun.

“You should eat your food, and they can visit for a little while. Our visiting time isn’t for that long and I think you need rest too” sa sköterskan vänligt och jag nickade återigen. Trots att jag inte var så hungrig eller sugen på mat så förstod jag att jag förmodligen behövde äta, så jag fick brickan i min famn och tog små tuggor av magen som serverades här idag; potatis med köttbullar.

“Okay, should I send them in?” frågade söterskan som jag fått reda på hette Isabelle. Jag nickade och började genast le över att jag skulle få träffa alla igen. Isabelle gick ut ur rummet och kom snart in med mamma, pappa, Noah och Emma i släptåg. När mina föräldrar fick se mig kunde jag se glädje och lättnad lysa i deras ansikten.

“Kimberly, oh my god! You scared us so much, honey” sa mamma och gav mig en försiktig kram. Jag log svagt och kände att det stramade åt i pannan, som förmodligen var tejpad eller något. Bakhuvudet var nog ännu värre eftersom jag hade fallit bakåt, ja, jag ville inte ens veta. Alla gav mig kramar och vi pratade en stund, allt skulle bli okej med mig. Det kändes skönt att veta att min familj inte hade råkat ut för samma sak som jag, att de mådde bra. Men efter en stunds pratande och när jag hade fått i mig lite mat ville jag inget hellre än att få se Liam, och jag var ganska säker på att de förstod det för mamma motade ut resten av familjen och in kom fem nya killar. Jag blev glad över att få se dem alla, men min blick var ändå mest fäst vid Liam som jag kramade om så hårt jag orkade.

“I’m so sorry” viskade han i mitt öra. Jag kunde se hans blanka och röda ögon, och det var uppenbart att han hade gråtit.

“It’s okay” svarade jag och placerade min hand på hans kind som var lite våt av tårar.

“No, it’s not. I shouldn’t ha-” började Liam innan jag placerade min hand över hans mun för att stoppa honom.

“Don’t take it now.. Right now I’m just glad you’re here, please just be happy with me.” Det jag sa fick ett leende att sprida sig på Liams läppar och han nickade snabbt. De andra killarna såg lite bortkomna ut även om de sa att de var glada att jag var okej, och det kunde jag förstå för jag kände ju inte dem så väl ännu. Jag kramade dem innan Niall, Louis Harry och Zayn gick ut och Liam blev kvar med mig. Han satt på en stol bredvid sängen och höll i mina händer. De kändes mjuka och varma emot mina som var ganska kalla. Ett leende fanns på mina läppar hela tiden för Liam var här, och jag hade saknat honom så mycket.

“It was wrong of me to push us out there, I’m sorry” sa Liam med en suck.

“I chose to go out there myself, please don’t blame yourself. It’s not your fault that we lost eachother. Now that I’m almost okay, I just want to be with you” svarade jag och kramade om hans händer.

“And I just want to be with you too. Kimberly, you mean so much to me and I don’t want to lose you” sa Liam allvarligt och lutade sig fram. Hans läppar snuddade min kind när han försiktigt placerade en puss där som fick mig att le som en liten tonårstjej som träffade sin största crush eller något sådant.

“Do you know what my last thought was before I passed out?” frågade jag och placerade försiktigt mina armar kring hans hals. Som tur var så hade ju nålen i min arm tagits ut för en stund sedan, annars hade jag nog knappt vågat röra på den.

“Yeah?” svarade Liam nyfiket med blicken djupt inborrad i min.

“That I love you” sa jag och kände färgen stiga på mina kinder. Det kändes så bra att säga det, och Liam var underbar och förtjänade verkligen att få höra det.

“Well that’s good because I love you too” svarade han innan våra läppar möttes i en kyss som skulle slagit romantiska filmer med hästlängder.

---

Hej! Först vill vi bara be om ursäkt för ingen uppdatering. Men vi har inte haft några kapitel. Iallafall, om bara en timma så sitter vi på bussen på väg till vår första dag på gymnasiet. Vi vet att vi kommer ha mycket i skolan detta året så därför har vi bestämt oss för att bara uppdatera två gånger i veckan. På onsdagar och på lördagar. Vi hoppas att ni inte blir besvikna men vi vill inte känna oss stressade m.m. för då finns chansen att vi slutar skriva. Vilket vi inte vill! Men så är läget just nu iallafall :) Hoppas ni har det bra i skolan (för er som har börjat) så ses vi på lördag! 

 

Ha det bäst!! ♥♥♥ //Josefin & Frida 

 

P.S Var det någon som såg på deras film premiär igår? Så JÄVLA SNYGGA ATT MAN DÖR ASHDFGJH!!! :D //J

Hallå allihopa! Förlåt för att vi inte har uppdaterat men vi har dels inte haft tid men vi har också inte haft någon inspiration. Tyvärr så kommer det inget idag heller :( Men vi har en annan nyhet! Vi vill att ni läsare ska vara så delaktiga som möjligt i vår skrivning så därför har du nu chansen att få skriva några kapitel till Summer Love. Allt som du behöver göra är:

 

 

Den som vinner kommer få skriva några kapitel till Summer Love på fri hand. Det ända som vi kommer säga är om vi vill ha glada eller ledsna kapitel m.m. Du vinner även en länk till din blogg (om du har någon) i våra länkar på bloggen. Alla dina kapitel som du skriver kommer publiceras under ditt namn. Kapitlena som du skriver till Summer Love måste vara sammanhängande. 

 

Så, sätt igång och skriv! Kapitlet/one shoten skickar du till [email protected] Senaste dagen för att skicka in ditt bidrag är 28/08-13. 

 

LYCKA TILL!!! :D ♥♥♥

 

---

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Are you ready for this? It’s gonna be okay” sa Liam lugnande och kramade min hand som var placerad i hans. Jag nickade beslutsamt men kände i mage hur nervös jag i själva verket var. Egentligen var jag inte alls säker på att jag var redo för det här, men jag visste att jag behövde göra det, både för min skull men även för Liams. Vi skulle ut idag med killarna, vilket betydde att vi förmodligen skulle behöva möta alla paparazzis, vilket jag hade fruktat en del. Jag hade blivit rädd när jag sett dem inifrån mitt hus, och nu skulle jag behöva ta mig förbi dem... Ja, det kändes inte precis som det lättaste. Men jag antog att jag och Liam inte kunde gömma vårt förhållande för evigt,  Jag såg de andra killarna titta på Liam som för tillåtelse att kliva ut genom dörren ifrån min stuga där det hördes en massa röster utanför. Liam nickade emot Louis som snabbt öppnade ytterdörren. När den väl var öppen var det som att titta på ett levande krig, nästan bokstavligt. Journalister och fotografer trängdes vilt med varandra för att få både bilder och ord ifrån oss, och detta var absolut inget som jag varken var van vid eller kände för att börja vänja mig vid. Jag klamrade mig desperat fast vid Liam som stadigt höll en arm kring min midja. Någon av killarna stängde dörren bakom oss, men jag vågade inte vända på huvudet och titta vem det var, för då var jag rädd att jag skulle bli överfallen av någon eller så. Visst lät det inte särskilt realistiskt, men när jag tittade ut på havet av fotografer och andra personer så förstod jag att detta faktiskt var Liams och de andras verklighet. De behövde gå igenom detta varenda dag, jag kunde inte ens föreställa mig hur det kändes. Det här var vad de behövde hantera varenda dag. Men Liam hade berättat för mig att de då alltid hade säkerhetsvakter, något som jag väldigt gärna hade velat ha just nu. Vi trängde oss långsamt igenom folkvimlet och ingen av oss svarade på några frågor. Men alla röster trängde sig in i mitt huvud och gjorde att jag snabbt hade huvudvärk, något som jag knappt klarade av. Det kändes som att ju längre vi gick, desto mer folk blev det omkring oss. Förmodligen var det inte så, men det kändes verkligen så. Som att verkligen alla hade åkt hit när de fått reda på att hela. Dessutom så kändes det heller inte som om vi faktiskt kom någonvart, det var som att vi gick framåt men ändå var kvar på samma ställe.

“Liam, Kimberly! Are you a couple?”

“Are you confirming the rumours?”

“One Direction, look here!”

“Tell us the truth!”

Det hördes ljud överallt och jag kunde inte avgöra vem som sa vad, allt jag brydde mig om var att inte tappa bort Liam. Men när jag tittade runt omkring mig en till gång så insåg jag några av personerna som stod omkring oss var fans till killarna, directioners. De hade One Directions namn ritade på både kinderna och i pannan och de skrek nästan mer än alla fotografer och journalister. Jag försökte att titta bara på Liam medan han drog mig igenom folkvimlet för att inte tappa bort honom. Men det var svårt, för hur man än gjorde så kändes det hela tiden som om folk slet och drog i en allt vad de hade. Jag höll hårt jag kunde i Liam men insåg snabbt att mitt grepp lossade allt mer och mer. Jag försökte att skrika till honom så att jag kunde få ett bättre grepp om honom, men mitt skrik drunknade bara i alla de andras. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle göra, för allting bara snurrade runt omkring mig. När något fan skrikande trängde sig emellan oss gjorde det att greppet om Liam lossnade, och han försvann snabbt bort i folkmängden, bort ifrån mig. Jag skrek hans namn så högt jag kunde och visst hade han märkt vad som hade skett. Jag mötte hans blick när han försökte ta sig tillbaka till mig, men vi kom bara längre och längre ifrån varandra. Jag fick rent ut av panik, herregud, vad skulle jag göra nu? Jag tittade runt omkring mig för att kanske ha tur och få se någon av killarna, men allt jag såg var kamerablixtar och skrikande folk. Min hals kändes torr och jag kände mig helt hopplös, jag var fast i en situation jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Jag gjorde mitt allra bästa för att knöka mig förbi alla, jag armbågade till och med vissa rakt i magen. Men det hjälpte inte ett dugg, jag var fortfarande fast. Jag skulle aldrig ha gått ut... Jag hatade mig själv för att jag inte bara hade stannat inomhus. Ett skrik jättenära mitt öra fick mig att rycka till av både chock och rädsla. Men jag hann inte långt innan jag fick en hård knuff framifrån av någon som trängde sig förbi, och trots att jag var omgiven av folk så var det oväntat, kanske just för att det var en så hård knuff. Min balans blev genast sämre och jag famlade efter någon att rycka tag i, men det var för sent. Inom någon sekund hade jag landat på den steniga och hårda marken med huvudet rakt i backen. Smärtan slog till som en bomb i mitt redan värkande huvud och jag kände mig som en hund någon lämnat, som blivit nertrampad av allmänheten. Folk bara klev runt mig och det var nog till och med någon som klev på mig. Jag hann inte tänka så mycket, det gjorde ont överallt och röster hördes någonstans långt bortifrån.

“Call an ambulance!”

“Are you okay?!”

“What happened?”

“Do something!”

Jag älskar dig Liam var min sista tanke innan allt blev svart framför ögonen.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag tittade överallt och ville bara se ett ansikte, Kimberlys. Men jag kunde inte hitta henne någonstans, ända sedan någon slitit isär oss så var det omöjligt bland allt folk. Jag var jätteorolig, tänk om något faktiskt hade hänt? Kimberly hade varit osäker inställd till detta men jag hade lovat henne och sagt att det skulle gå bra. Vad jag insåg nu var att sådant kunde jag egentligen inte lova, inte med alla fans här. Jag hade vetat att något kunde hända utan livvakter men jag hade bara valt att ignorera tanken för att det faktiskt skulle inträffa och velat hjälpa Kimberly. Jag trängde mig igenom allt folk och struntade fullständigt i att vara trevlig och signera någons grejer, Kimberly var borta och det var inte bra, inte det minsta. Jag hörde extra mycket skrik till vänster om mig och fick syn på Harry. Tack och lov, någon som jag kände igen.

“Harry, Kimberly’s gone! We have to find her!” ropade jag i hans öra så att han skulle höra. Den irriterade rynkan som nyss funnits i hans panna var nu ersatt av ett oroligt ansiktsuttryck och han krokade arm med mig, förmodligen för att inte tappa bort mig. Han nickade snabbt och jag förstod att han hade förstått precis vilket allvar som låg i det jag sa. Jag började långsamt att få panik medan vi tillsammans trängde oss förbi alla. Just när jag kände mig för att bara sätta mig på marken och be för att Kimberly skulle vara okej så hörde jag en välbekant röst, något som lät som min räddning.

“EVERYONE, KEEP CALM AND QUIET.” Det var ingen mindre än Pauls röst jag hörde ur någon slags megafon, som hördes över hela området. Då fick jag syn på dem. Först kom Paul och sedan våra andra livvakter, på en lång rad. Paul knuffade irriterat undan en massa folk som faktiskt flyttade sig ur vägen när de kom. Om det berodde på deras stora figurer eller att de var väldigt bestämda visste jag inte, men det spelade kanske ingen roll i nuläget. Paul fick syn på mig och Harry och kom fram till oss.

"Where's the others?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"We've lost them" skrek Harry för att överösta fansen. Paul suckade och kollade sig omkring. Folkmassan hade blivit större men de var inte lika nära oss längre. Jag kollade frenetiskt omkring för att se någon av killarna eller Kimberly. Jag började bli riktigt orolig. Jag visste att Kimberly inte kunde hantera allt detta ensam.

“SHE’S DEAD” skrek ett fan som rusade förbi mig. Herregud, pratade hon om Kimberly? Jag blev genast mer orolig och rusade med Harry och alla andra efter mig åt det håll tjejen hade kommit ifrån. När jag hade kommit en bit fick jag se att det var folk som stod runt omkring någonting, eller rättare sagt förmodligen någon, och på något sätt utan att behöva se så visste jag att det var Kimberly. Jag rusade fram dit och knuffade undan alla, bara för att få se Kimberly ligga på marken. Jag tvärstannade framför henne och tappade fullständigt andan. Hon var väldigt blek och det blödde ifrån hennes huvud, och hon såg inte ens ut som om hon andades. Jag slängde mig ner på marken bredvid henne och kände på hennes hjärta, som verkade slå som det skulle.

“Kimberly! Kim, please say something” utbrast jag desperat och smekte hennes kind som kändes kall och livlös. Det här hände bara inte, det hände bara inte! Jag hörde Pauls röst bakom mig men allt jag brydde mig om var Kimberly. Det såg ut som om hon hade slagit i huvudet rejält, hon måste ha blivit nerknuffad.. Jag tittade snabbt uppåt på alla som stod där.

“Do something!” skrek jag argt och höll hårt i hennes hand. Jag fick snart reda på att en ambulans var på väg och det lugnade mig en aning, men jag var rädd att Kimberly skulle försvinna för evigt och det skulle jag inte klara. Jag hade nyss fått min flickvän tillbaka och nu hände det här, allt på grund av de dumma fotograferna och fansen. Visst älskade jag våra fans, men inte i en stund som denna. Snart hörde jag sirenera som tjöt och folkmassan började faktiskt att skingras, för att bilen skulle komma fram. Jag drog ett djupt andetag och kysste försiktigt Kimberlys panna. Jag kunde känna hennes kalla hud under mina läppar och i det ögonblicket insåg jag hur mycket jag faktiskt älskade henne. Vi skulle klara det här, på ett eller annat sätt. Och om inte... Den tanken existerade inte ens.

---

Heeeej!!! Kapitlet blev klart så här är det :D Hoppas att ni gillade det :) Vad tror ni händer? Kommentera era idéer och/eller synpunkter :) 

 

 

Minst 8 kommentarer för del 28 :D //Josefin & Frida xxx

---

KIMBERLYS PERSPEKTIV

En massa blixtrar och kameror bländade mina ögon och jag kunde knappt höra mina egna tankar i havet av röster som alla försökte prata med mig på en och samma gång. Utan att förstå vad det faktiskt var som hände så kände jag mig som om alla människor utanför min dörr på samma gång försökte skrika och hoppa på mig. Jag hade aldrig varit med om något liknande och förstod inte vad alla dessa människor gjorde här, hos oss. Kanske hade de gått till fel person och egentligen skulle till Liam? Ja, så var det förmodligen.

“Kimberly, over here! Is it true about you and Liam dating?”

“Tell us the truth about you and the star!”

“Is Liam single or not?” Alla frågor fick mig att bli förvirrad när jag insåg att de faktiskt var här på grund av mig, och att de faktiskt hade kommit rätt. Jag hade redan ont på så många ställen och min hals kändes torr som en öken. Jag kisade på grund av alla blixtrar innan jag smällde igen dörren. Jag ville inte bli uppmärksammad men det jag nu på något vis lyckats bli. Jag låste dörren och gick upp på mitt rum igen. Jag tog fram min mobil och skrev in Liams nummer. Signalerna gick fram och efter tredje så svarade han.

"Hi love" svarade han och ett leende skapades på mina läppar. Men det suddades genast ut när jag kom på varför jag ringde.

"Hey Li, I think we have a problem.." sa jag och satte mig ner på sängen.

"What are you talking about? Are you okay?" frågade han oroligt och jag suckade.

"There's a lot of paparazzis outside my door" sa jag och kollade ut genom mitt fönster för att se att det var ännu mer folk där nu.

"What? How could they find you?" frågade han och jag kunde höra de andra killarnas röster i bakgrunden som frågade vad det var som hände.

"I don't know Li, just don't come here. I don't want it to get worse and I definitely don't want you to get hurt" sa jag och drog sedan ner persiennerna.

"Okay, we'll stay home at me. Are your parents home?"

"No, I'm alone" sa jag och jag kunde se Liams rynka på pannan, han alltid fick, framför mig.

"Babe, I don't want you to be alone. The paparazzis can be a bit... Rough."

"Yeah but it's a bit hard to get in and out of the house. I don't want to get killed" muttrade jag och gick fram och tillbaka i rummet.

“Just stay inside, I’ll fix this” sa han och jag nickade.

“Okay Li” sa jag och lade på. Jag suckade och tog fram min svarta bag från garderoben. Jag tog fram en cigarett som jag snabbt tände på. Hur kunde det bli såhär? Jag visste att jag varit med i tidningar. Men mitt ansikte hade ju inte visats. Hur fan kunde de veta vart jag bodde? Jag drog in ett djupt bloss för att försöka lugna ner mig själv. Jag ville inte få en massa uppmärksamhet jag visste bara vad det ledde till. Hat. En massa jävla hat. Jag ville inte att fler skulle tycka att jag var ful som ett svin. Jag ville inte bli kallad fet. Jag hade berättat för Liam att jag inte var redo för att gå ut med vårt förhållande vilket han hade förstått. Men ändå så hade det blivit såhär. En suck for ur mig samtidigt som jag fimpade min cigarett. Jag ställde mig upp och gick ner för trappan till undervåningen men när jag kom ner fick jag en chock. Fotografer tryckte sig mot fönsterena och bankade. Jag kollade skrämt på dem innan jag sprang upp på mitt rum igen. Jag smällde igen dörren. Jag satte på min dator och loggade in på facebook och tumblr. På facebook hände typ ingenting, som vanligt så hade jag fått ganska många elaka kommentarer i chatten. Men när jag gick in på tumblr så höll jag på att tappa datorn från mitt knä. Mina följare var över två tusen och jag hade fått väldigt många meddelanden. “Stay away from Liam, he’s mine bitch!!” var en av dem. Jag lade argt ifrån mig datorn och ställde mig snabbt upp. Jag drog hårt i mitt hår för att få ur min ilska och sparkade i väggen. Något som jag ångrade. Smärtan spred sig i min fot och tog mina händer om den  och hoppade omkring i rummet.

“Fucking paparazzis, I hate you!” skrek jag argt och satte mig surt ner på golvet. Jag satte armarna i kors  och blundade. Att hantera arghet hade aldrig varit min grej. Med en suck tände jag ännu en cigarett. Lugnet spred sig och jag suckade. Livet var verkligen inte det enklaste.

FROM: Batman <3

We have a plan :D ♥♥♥

Ett sms från Liam fick mig att vakna till. Jag lade undan min bag och satte mig i sängen med mobilen i handen.

TO: Batman <3

It better be good babe... xx

FROM: Batman <3

It is, see ya soon <3

Ses snart? Vadå snart? Hade han inte fattat att det INTE gick att komma in i mitt hus. Speciellt för han eftersom han var en popstjärna. Ja, jag kunde ju bara säga att jag inte alls visste hur Liam tänkte ibland. Jag ställde mig upp med en suck. Om Liam sa att vi snart skulle ses så betydde väl det att han skulle komma hit. Jag sprayade parfym i rummet för att få bort röklukten och stoppade in tre mint tuggummin i munnen. Om Liam skulle få reda på att jag hade rökt så skulle allt bara gå snett. Det behövdes verkligen inte i vårt förhållande nu. Jag visste att det var fel av mig att inte berätta för honom men jag vågade inte. Jag ville inte veta vad konsekvenserna skulle bli. Antingen så kunde han förstå och hjälpa mig att sluta. Eller så kunde allt gå tvärtom. Han lämnade mig. Det skulle jag inte klara. Inte nu. Inte sen. Inte någonsin. Liam var en stor pelare i mitt liv som jag kunde luta mig mot. Men jag visste att den skulle välta om jag inte var försiktig. Jag visste att Liam inte skulle klara hur mycket som helst. Han var ju trotsallt en människa. En mycket älskvärd sådan.

En tuta hördes utifrån vilket fick mig att kolla ut. Min haka föll till golvet när jag såg vad som hände. Där ute i en svart Range Rover satt fyra killar från One Direction. De hade vevat ner rutorna och tutade hur mycket som helst. Fotograferna var som flygor brukar va vid socker och sprang snabbt till sina egna bilar för att köra efter killarna. Jag kollade ner vid min dörr och såg att inte en enda fotograf var kvarsamtidigt som ett leende spred sig på mina läppar. Liam hade ju hållt sitt ord om att han skulle fixa detta. Och det var som om han visste att jag tänkte på honom för helt plötsligt så kom han gående mot dörren. Ringklockan ringde och jag gick ner och öppnade dörren.

“Hi” sa Liam och log smått.

“Hey” sa jag och klev åt sidan så att han skulle kunna komma in.

“I’m sorry for what happened, I know that you don’t want to go out with our relationship and well this didn’t exactly help” sa han kollade ner i marken.

“It’s not your fault Li” sa jag och tog hans händer i mina.

“I don’t want this to happen again. You never know what they can do” sa han och kramade om mina händer.

“I’m fine, right.”

“Are you sure?” frågade han oroligt och kollade in i mina ögon. Nej, såklart jag inte var säker. Jag ville inte uppmärksammas i media men jag ville så himla vara med Liam att jag fick stå ut med det. Jag visste ju att jag ändå hade Liam som kunde hjälpa mig. Men någonstans inom mig var det någon röst som sa nej. Jag visste inte till vad, jag bara hörde ordet nej. Kanske var inte jag redo för detta. Kanske var detta ett för stort steg för mig. Oavsett vad det var så vägrade jag att lyssna på det. Liam var min och jag var hans.

“Yeah Liam, I’m sure” sa jag och log ett övertygande leende. Han log mot mig och drog mig närmre honom. Hans blick vandrade mellan mina ögon och mina läppar innan han långsamt pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss.

“How can you put up with me?” frågade jag mot hans axel.

“Because I know you better than anyone and who you really are” svarade han och kramade mig tillbaka. Plötsligt var det som om verkligheten slog till mig. Jag drog mig ur hans famn och slog till honom på armen.

“Ow, why did you do that?” frågade han och strök med sin hand på stället där jag hade slagit honom.

“You deserved it, since you left me all alone with four guys I barely know in your room” sa jag och han skrockade.

“You’re funny Kim” sa han och drog in mig i en till kram.

---

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Okay, I’m gonna do my best but it’s hard” mumlade jag nervöst i Liams öra medan vi gick hand i hand in till mitt rum där killarna satt kvar. De pratade om något jag inte uppfattade men tystnade snabbt när de fick syn på oss. Jag såg hur Liam gav killarna ett litet leende och satte mig ner på en stol. Jag satte mig snabbt ner i hans knä och var glad för all den support jag fick av honom.

“I’m sorry for my behaviour earlier guys” sa jag och kollade ner på mina händer. Jag skämdes faktiskt, för killarna hade ju inte gjort något fel, det var ju jag som hade gjort det.

“Well.. We sat here and wondered if we did something wrong?” sa Louis frågande. Jag kände hur jag stelnade till och drog ett djupt andetag för att sedan förklara hur jag egentligen kände. Liam strök lugnande sin hand över min rygg och jag kände mig säker i hans famn. Han ville detta, så himla gärna, och det minsta jag kunde ge honom tillbaka efter allt han hade gjort för mig var att åtminstone försöka att klara av det här.

“No, you did nothing wrong. It’s just me. Basically, I have a kind of problem with meeting new people and it’s just hard... I didn’t mean to be rude to any of you and I’m truly sorry. Honestly, I just suck at making new friends” sa jag ärligt och tittade på Liam som såg ut att förstå. Min blick föll runt på alla fyra och ingen verkade, förvånansvärt nog, ett dugg arg.

“Yeah that can sometimes be hard” svarade Louis och nickade till svar. Ett tunt leende spred sig sig över mina läppar och jag kände mig genast på lite bättre humör.

“I agree. And I just want you all to know that this is all thanks to Liam. He has helped me through hell and back, through so much. And he’s the best guy ever” svarade jag och tittade på Liam bakom mig som log stort.

“Oh my gosh, look at the love couple. May I take a photo?” frågade Louis och jag skakade snabbt på huvudet med röda kinder.

“Nope, you may not” sa Liam sedan och jag tittade in i hans bruna ögon. De lyste av värme. Jag insåg snabbt att även om detta var jobbigt för mig så skulle jag göra det och så mycket mer, om det gjorde Liam glad. Och var han glad, kunde jag också lättare vara glad.

“So, what do you all say about an ice-cream at the beach, later?” frågade Liam och jag nickade sakta. Jag var lite tveksam, men killarna hade än så länge inte sagt någonting om min kropp eller hur jag såg ut, så kanske skulle de inte döma mig så mycket som jag hade varit rädd för att de kanske skulle göra.

“Sure, sounds fun” var ungefär det svaret vi fick ifrån alla killarna. Niall log som om ingenting hade hänt, men det förvånade mig inte. Jag hade inte alls träffat dem mycket alls men jag hade ändå inte undgått att märka att den killen skrattade och log mer än de flesta andra. Inte för att det egentligen var något dåligt, för han spred en positiv stämning runt omkring sig.

“Okay, now when we’ve solved that out we’d love to get to know you, the one who took Liams heart in just some weeks” sa Harry överdramatiskt med ett stort leende på läpparna. Jag log smått och satte mig på sängen bredvid Zayn som satt längst ut.

“Okay, then I’d like to get to know stuff about you guys too” sa jag och Liam log.

“The first thing you should know is that they’re really big idiots” sa han skämtsamt och fick en kudde i huvudet av Louis till svar.

“We’re totally normal, Liam! Don’t embarass us out for her before we’ve even got the chance to do it” sa Louis som tittade surt på Liam. Fast vem som helst hade kunnat se att det inte var ett dugg äkta. Jag såg hur han kämpade emot ett leende på sina läppar men det gick inte så bra. Ett skratt bubblade upp ur mig och jag höll snabbt handen för munnen. Jag brukade inte skratta så mycket eftersom jag ofta var nedtyngd i alla mina sorger och problem, men samtidigt så var det ju innan jag ens hade träffat Liam. Numera mådde jag ju mycket bättre, och det var ju tack vare honom. Louis ögon var varma och han visade ingenting annat än vänlighet, och kanske, men bara kanske, så kunde jag bli vän med dem.

“I’m sorry Louis, I just thought that warning her would be a good thing” svarade Liam och flinade. Man kunde se på dem alla att de verkligen var bästa vänner, de betedde sig så och tittade på varandra med en sådan uppskattning. Kanske var detta svårt för mig för att jag själv saknade det där? Att ha en eller flera bästa vänner som verkligen brydde sig om en. En gång i tiden hade jag och Victoria varit så, men när hon hade lämnat mig hade jag insett att hon inte var någon äkta vän. Men förhoppningsvis var jag just nu på väg att få fyra nya vänner.

Glassen på stranden blev det bestämt att vi skulle göra, så jag gick efter en stunds pratande med dem hem för att äta och göra iordning mig. Jag behövde också ta in faktan att jag faktiskt hade kunnat vara trevlig emot killarna och skrattat, utan att ha behövt klistra på ett leende eller en vänlig kommentar. Det hade för första gången på riktigt länge känts okej med nya människor, och jag kunde inte tacka Liam nog för det. Jag tog snabbt en dusch och bytte om innan jag satte mig vid köksbordet och deltog i middagen som resten av min familj också gjorde. Vi pratade på och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte få bort det där fåniga leendet ifrån mina läppar. Jag var rätt säker på att de märkte det eftersom jag var högst säker på att Emma skvallrat, hon kunde verkligen inte behålla någonting för sig själv. Men det var ingen som sa något, och tur var väl kanske tur det, för jag visste inte direkt om jag hade lust att dela allting om Liam med dem, särskilt inte mina föräldrar. Det kändes skönt att för en gångs skull inte behöva fejka att jag mådde bra som jag alltid gjorde annars. Visst mådde jag bra, men jag kunde fortfarande inte komma ifrån känslan att jag åt för mycket...

Efter middagen gick jag direkt upp till toaletten och tänkte göra vad jag alltid gjorde. Jag låste snabbt dörren omkring mig och öppnade toalocket. Liam hade fått mig att må mycket bättre, men jag kunde inte sluta med det här. När jag åt var det som att tvinga i mig själv maten bara för att mina föräldrar inte skulle misstänka något. Jag satte snabbt upp håret i en knut och drog ett djupt andetag innan jag precis tänkte sticka ner mina fingrar i halsen. Då dök en bild på Liams ansikte upp i mitt huvud, och jag hejdade mig plötsligt. Jag visste så väl att han inte skulle ha velat det här. Han skulle ha hatat det om han visste, jag var så väl medveten om det. Jag hatade också mig själv för att jag gjorde så här men jag kunde inte sluta. Liam hade fått mig att förändra så mycket, jag ville göra det för honom, men det var fortfarande så mycket han inte visste om mig. Bilder i mitt huvud när Liam grät fick mig att sätta mig ner på golvet bredvid toaletten och försöka ta några djupa andetag. Jag ville inte göra det, jag ville vara stark nog att stå emot för Liams skull. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde klara mig utan det här, att jag kunde sluta. Samtidigt så ville jag bara bli av med maten för att inte lägga på mig ännu mera vikt än vad jag redan hade gjort. Alla mina tankar snurrade runt och runt, fastän de bara innehöll en enda sak; Liam, Liam och Liam. Jag ville inte se honom gråta, jag hatade att alla bilder på honom var tvungna att komma upp i min hjärna just nu. Jag ville göra detta för Liam... Men jag kunde inte, jag kunde bara inte. Hur mycket jag än tänkte på honom så kunde jag inte hjälpa det viset som jag såg mig själv på, och även om Liam hade hjälpt mig massor så kunde han inte förändra allting. Jag hade så djupa sår inombords som inte ens Liam kunde klara av att bota, det ar iallafall vad jag trodde. Och med de tankarna hade jag snart två fingrar i halsen, igen.

Jag vaknade av att ringklockan i huset ljöd, om och om igen utan något stopp. När jag slog upp ögonen kände jag en smärta i kroppen och speciellt i nacken. Min blick for runt och jag upptäckte att jag fortfarande var kvar i badrummet, liggandes på golvet. Jag satte mig försiktigt upp och jämrade mig när jag kände smärtan rycka tag i både mina axlar och min nacke på ett sätt som gjorde fruktansvärt ont. Varför var jag fortfarande här inne? Vad hade hänt egentligen? En blick i toaletten och jag förstod genast allting, alla bitar föll på plats för mig. Jag hade kräkts och sedan svimmat. Det var inte första gången det här hände, och tur som jag hittills verkade ha haft så hade ingen märkt någonting. Jag visste att det inte var hälsosamt alls eftersom att jag svimmade, men samtidigt så hade jag kanske inte så mycket val. Jag reste långsamt på mig och försökte att ignorera värken i nacken som verkligen kändes hemsk, men det var svårt. När jag tittade på min ena axel fick jag se att den var alldeles blå av ett stort blåmärke. Jag strök försiktigt ett finger över och ryckte till av smärtan som slog emot mig, det gjorde så ont. Jag måste ha landat på axeln, insåg jag snabbt. Toaletten ville jag inte se så jag slängde snabbt ner locket och spolade ner alla minnen av att detta hade hänt. Eller ja, jag kunde kanske inte spola bort minnena men jag kunde åtminstone spola bort allt det som bevisligen pekade på att detta hade hänt. Jag kände mig verkligen hemsk, för jag hade verkligen försökt för Liams skull. Jag hade velat klara det. Men jag var svag, och hade inte kunnat motstå det som gjorde att jag kände mig hemsk, men åtminstone inte tjock. En djup suck for ur mig medan jag försiktigt tog mig till handfatet och sköljde ur både munnen och ansiktet ordentligt. Typiskt mig att alltid misslyckas med allting, att inte vara stark nog. Jag hoppades ändå att nästa gång kanske tankarna på Liam kunde hindra mig, för trots alla mina problem så älskade jag ändå honom. Om han bara hade vetat allting så kanske det hade varit annorlunda, om jag hade varit modig nog att berätta för honom... Men det var jag inte. Jag var rädd att han skulle tycka att det var äckligt och kanske inte vilja vara med mig mer, och jag hade jag ju genom erfarenhet märkt att det inte gick så bra när jag var utan honom...

När ringklockan fortsatte att ringa fick det mig att reagera och gå ner för trappan. Varje steg fick mig bita ihop tänderna av smärta, det kändes verkligen som om jag hade fått stenar kastade på mig eller något. Jag undrade varför Liam och killarna var här och ringde på så länge när de visste att vi skulle träffas på stranden? Bra fråga.. Här var det helt tomt, jag verkade vara ensam hemma. Min familj syntes inte alls till, de hade nog gått ut och trott att jag var i duschen eller något. Jag gick emot dörren och försökte att tänka på att jag skulle få träffa Liam snart, att tänka på det positiva. Men allt ljud utanför dörren fick mig att undra om det verkligen var han. I och för sig så var de ju fem högljudda killar, så det kanske var dem ändå. Men när jag öppnade dörren fick jag definitivt se att det inte var Liam, Niall, Louis, Harry och Zayn som stod där.

 

“Liam, I really don’t know what to say” mumlade hon tyst. Jag suckade och blinkade flera gånger med ögonen för att försöka förhindra att tårarna skulle börja rinna.

“It’s okay, I think I already know” viskade jag medan min blick riktades emot marken. Jag kunde inte titta henne i ögonen, det var för jobbigt just nu.

“No, you don’t” svarade Kimberly vilket fick mig att rikta blicken upp emot henne igen och tålmodigt vänta på vad hon skulle säga härnäst, även fast jag var rätt säker på vad som skulle komma.

---

 

---

LIAMS PERSPEKTIV

Jag trodde verkligen att jag visste, jag trodde verkligen att jag hade koll. Men gud så fel jag hade. Kimberly öppnade munnen för att säga vad jag hade väntat på och jag drog in ett djupt andetag och försökte övertala mig själv om att det var okej vad hon än sa, fast jag innerst inne visste att det inte alls var så.

“Maybe you know that I’m not that good at explaining what I feel and think..” Jag svalde hårt och nickade åt henne att hon kunde fortsätta vad hon hade börjat säga. “So let me show you instead.” Kimberly lirkade ur sin hand ur mitt grepp och jag trodde för en fasansfull sekund att hon skulle gå ifrån mig, men istället så placerade hon sina armar omkring min nacke och drog oss närmre varandra. Ett ljud av förvåning for ur min mun men det svaldes snabbt av Kimberlys läppar som pressades emot mina. Jag visste inte hur det hände, men rätt som det var var mina armar kring hennes midja och vi kysstes som om det var sista gången vi skulle se varandra någonsin. Kimberly var i mina armar igen, och det var allt jag kunde tänka på just nu. Jag tog desperat ett bättre grepp om hennes midja som om hon skulle försvinna i mina armar om jag inte höll om henne tillräckligt väl, vilket jag inte skulle tillåta att hända. Värme och kyla sprudlade genom hela min kropp på en och samma gång, och jag kunde känna fjärilarna i min mage som hoppade runt. Det kändes som om jag brann inombords, jag var så varm och allt kändes så himla bra just i det ögonblicket.. Och trots våra olikheter och svårigheter att förstå varandra, så var jag ändå säker på att nu när vi stod i en park tillsammans på en semester vi nyss hade träffats på, så hörde vi ihop. Jag hörde ihop med henne och hon hörde ihop med mig, det var så det var. Våra läppar rörde sig passionerat tillsammans och vi slutade inte kyssa varandra förrän vi båda var alldeles andfådda och rosenkindiga. Då gick vi isär, men bara någon halvmeter. Jag stirrade förvånat in i Kimberlys ögon och såg att den kalla blicken hon haft tidigare var utbytt emot något varmt och välkomnande. Ett stort leende spred sig på hennes läppar medan hon drog in några djupa andetag och sträckte upp handen emot mitt hår. Hon drog den igenom det på det mjuka sättet som bara hon kunde och jag log försiktigt.

“What was that for?” frågade jag med ett höjt ögonbryn fast jag egentligen nog visste varför hon hade kysst mig.

“I think we both know the answer to that, but I can tell you anyway. It was my way to tell you that you’re right about this and that I feel the same way about you. Everything you said, Liam, you were right. I thought I needed time to think, but now I’m pretty sure what I want” svarade Kimberly fortfarande med handen intrasslad i mitt hår. Hon log lite, men inte jättestort. Hennes leende var mjukt och varmt, precis som hennes blick och hennes famn. Hennes leende blev inte större, men inte heller mindre utan det stannade bara på sin plats.

“And what is that?” frågade jag leendes trots att jag mycket väl visste vad Kimberly egentligen menade.

“You, us. I want it to be us again, Liam. You made me realise that I almost lost the one who makes me strong and the one I want to be the most with. We both made mistakes and I know neither of us meant to hurt the other one. But I’m in love with you, and even if I sometimes can’t understand how you can be in love with me I’m glad you are” sa Kimberly och jag log stort och lutade mitt ansikte närmre hennes igen.

“I can hear the lads cheering” sa jag med rösten full av skratt. Kimberly tittade förvirrat på mig och jag skrattade medan jag nickade emot buskarna längre bort där vi båda såg killarna, Emma och Noah se väldigt glada ut. Vi båda förstod att det var för oss, och ett ögonblick av pinsam tystnad passerade förbi innan Kimberly tog mina händer i sina och flätade ihop dem. Mina var mycket större och mer solbrända emot hennes som var mindre och lite ljusare. Men våra händer passade så bra ihop ändå, och det kändes så rätt.

“Let them cheer, they’ve waited for this” svarade hon och jag nickade.

“Have you ever eskimo kissed someone?” frågade jag nyfiket och fick en nyfiken huvudskakning ifrån Kimberly som svar.

“What’s that?”

“It’s like, nose kissing. Like this” svarade jag och böjde mig fram emot henne så att våra näsor nuddade varandra. Jag gnuggade sedan näsan emot hennes näsa i en så kallad eskimokyss. Kimberly förstod snabbt och gnuggade tillbaka sin näsa emot min. Men snart så började hon att skratta.

“It tickles” sa hon innan vred sitt ansikte en aning och kysste mig lätt. Jag log i kyssen innan jag burade in mitt huvud i hennes nacke och kramade henne hårt. Hon doftade så gott, precis som vanligt. Åh, vad jag hade saknat den doften alltså. Kimberlys fingertoppar skrapade lätt över min hårbotten och det kändes som massage, jag gav ifrån mig en lätt men nöjd suck till svar.

“So we’re fine then?” frågade jag och Kimberly nickade direkt.

“We totally are, I really need to thank my siblings for bringing me here” svarade hon leendes med armarna kring min hals.

“Yeah you should” sa jag och lade armarna om hennes midja.

“Yes! My favourite celebrity couple are back together!” hörde jag Emma ropa. Jag kollade på henne och såg henne stå där med ett stort leende på läpparna.

“Oh my god, she’s so embarrassing” sa Kimberly och gömde sitt huvud i min nacke. Jag skrockade och kollade ner på Kimberly.

“She’s cute” sa jag och Kimberly kollade upp på mig med stora ögon.

“Cute? You know she talks about you all the time, it’s creepy because she knows more about you than what I do” sa hon och pillade lite med mina hårtoppar.

“Well there is crazier fans than her.”

“You’re kidding right? I thought Emma was the worst.”

“Haha nope, a girl once flashed us in Sweden” förklarade jag och hennes mun öppnades.

“Should I be worried?”

“No, not at all.”

 

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Are you sure they won’t judge me?” frågade jag Liam. Jag skulle träffa resten av One Direction och ja, jag var väldigt nervös. Jag hade sett dem tidigare idag men inte pratat med dem och nu stod jag här i Liams hall för att träffa dem.

“I’m positive” svarade han och kramade om min hand.

“I’m nervous Liam” sa jag och suckade.

“Don’t be, they are really kind and they will like you” sa Liam och log uppmuntrande mot mig. Jag andades in ett djupt andetag och kollade in i Liams ögon.

“You’re right, I’m just a pussy.”

“Watch your language young woman” sa Liam och jag himlade med ögonen. Jag visste att Liam inte gillade när jag sa något fult ord, men jag var van vid det.

“Whatever Liam” sa jag och han log smått mot mig.

“It will be fine” sa han och pussade mig snabbt på munnen. Han drog med mig mot trappan till övervåningen och snart stod vi utanför hans sovrumsdörr. Skratt hördes innefrån men tystandes när Liam öppnade dörren. Jag gick bakom Liam, i hopp om att han skulle vara en sköld och ta emot alla elaka ord som de kanske sa.

“Hey guys, this is like you already know Kimberly. My girlfriend” sa Liam med ett leende och drog fram mig så att jag stod framför honom med hans händer på mina axlar. Jag kollade på de andra killarna som kollade på mig med små leenden.

“Hi” sa jag tyst och den blonda, Niall tror jag, ställde sig upp.

“Hey, I’m Niall it’s nice to meet you” sa han och sträckte fram sin hand emot mig. Jag tog den och skakade. De andra presenterade sig likadant och jag tror att jag greppade namnen.

“Umm, it’s nice to meet you” sa jag och kollade på Liam som log uppmuntrande mot mig.

“I’m gonna go and get som snacks, be right back” sa Liam och gick ut genom dörren. Jag blängde på honom och gjorde en notering i mitt huvud att jag skulle slå honom senare för att han lämnade mig ensam med fyra killar jag inte alls kände.

“So, are you in school?” frågade Harry och jag nickade.

“Yes, I-I’m starting my last year after the summer” sa jag och ville ge mig själv en face-palm. Stammar? Sen när stammade jag? Ta dig samman Kim, det är bara fyra killar och Liam hade ju faktiskt sagt att de var hur snälla som helst.

“What do you want to do after school?” frågade Louis mig och log smått. Jag satte mig på golvet och lutade mig mot väggen så att jag kunde se killarna som satt i Liams säng.

“I want to be a photographer” sa jag och de nickade.

“That’s cool, what kind?” frågade Zayn. Gud, var detta någon slags intervju?

“What is this, some kind of interview?” sa jag en aning irriterat och ångrade mig genast när jag sagt det. De andra killarna kollade på varandra och jag bet mig läppen. Fan också, var jag tvungen att säga fel sak. Just då kom Liam in i rummet med en skål med godis. Han måste ha märkt den pinsamma tystnaden eftersom han kollade på oss med en bekymrad min. Jag ställde mig upp och kollade på Liam. Jag tog Liams hand och kollade in i hans ögon.

“I can’t do this, I suck at making new friends” viskade jag och han kollade på mig med en ledsen min. Han ställde ner skålen på golvet och drog med mig ut i hallen.

“Please Kim, it would mean a lot to me if you became friends with them” sa Liam och kollade bedjande på mig.

“I snapped at them, I was rude. Liam, they are stupid if they want to be friends with me” sa jag och satte armarna i kors.

“Kim, they aren’t people who judge others. Just please stay, I can talk to them if you want to” fortsatte Liam.

“Talk to them about what Liam? That I’m a weird person who can’t make friends?” sa jag en aning surt.

“Don’t say that. I know that it may be hard to you, but they’re really good guys. And I know that they want to get to know you” sa Liam och tog ett steg närmre mig. Jag kollade upp i hans bruna ögon som kollade hoppfullt på mig. Jag suckade och drog in honom i en kram.

“How can you put up with me?” frågade jag mot hans axel.

“Because I know you better than anyone and who you really are” svarade han och kramade mig tillbaka. Plötsligt var det som om verkligheten slog till mig. Jag drog mig ur hans famn och slog till honom på armen.

“Ow, why did you do that?” frågade han och strök med sin hand på stället där jag hade slagit honom.

“You deserved it, since you left me all alone with four guys I barely know in your room” sa jag och han skrockade.

“You’re funny Kim” sa han och drog in mig i en till kram.

---

Kapitel 24 allihop, det blev som många av er väntat er! :)

Hoppas ni gillade det, kommentera gärna vad ni tyckte! Minst 8 kommentarer för nästa del. :)

Ha det bra!

//Josefin och Frida xx

“Someone is knocking on the door” sa han och jag skulle precis gå öppna dörren när någon annan gjorde det.

“Hello sweetie, did you forget something?” hörde jag min mamma fråga personen vid dörren.

“No, I just wanted to tell Liam something” hörde jag personen svara. Rösten kände jag mycket väl igen och det var väldigt förvånande att höra den här faktiskt.

“Hi Liam” hörde jag en röst bakom mig säga.

---

LIAMS PERSPEKTIV

Jag vände mig om och mötte Emmas blick.

“Hi Emma, what are you doing here?” frågade jag och hennes ögon vidgades när hon såg resten av killarna men de blev snabbt normala igen.

“I just, I wanted to know what’s going on between you and Kim? You both look destroyed and she’s in her room with your shirt on and won’t get out” sa hon och jag suckade.

“I made a mistake and now we’re fighting” sa jag.

“Liam, you have to make it right again. She’s so happy with you, I haven’t seen her like this since more than a year ago. I don’t know if you know what happened but I do” sa hon och jag kollade häpet på henne samtidigt som hennes ögon började vattnas.

“How do you know?” frågade jag och kände killarnas blickar på oss.

“I saw a text she got a few days ago, I had no idea something like that was going on in her life. I feel so terrible” sa hon och begravde ansiktet i händerna. Jag ställde mig upp och drog in henne i min famn.

“Don’t say that, you couldn’t know. She hasn’t told anyone except me” tröstade jag. Jag mötte Zayns blick och han log smått.

“Just fix this relationship Liam” sa hon och klev ur min famn. “She told me that she don’t want to break up with you but that she maybe have too. I know that you’re taking a break right now. But seriously? You guys have to talk. And I’m not saying this because I’m a fan of you, I’m doing this for my sister who needs to be happy.”

“I have tried to talk to her, but your sister is really stubborn” sa jag och hon nickade.

“I know Liam, therefore I want you to be in the park a bit down on the road tomorrow at two PM. And you guys have to come too” sa hon och jag kollade konstigt på henne. “I will help you get her back, just be there” fortsatte hon och jag nickade.

“Thanks Emma.”

“Don’t thank me yet” sa hon och gick sedan ut från stugan.

“What just happened?” frågade Louis förvånat.

“I have no idea” sa jag ärligt och satte mig ner.

Nästa dag klockan två står jag och killarna i parken som just nu är folktom.

“What are we doing here?” frågade Louis, förmodligen uttråkad.

“I don’t know, waiting for Emma I guess” sa jag och ryckte på axlarna.

“I’m bored” muttrade Niall.

“We have been here for two minutes Niall” sa Zayn och himlade med ögonen.

“So? I’m still bored” sa han.

“No Noah! Just put me down!” hörde jag en mycket välbekant röst skrika. Jag riktade mitt huvud åt det håll jag hörde skrik ifrån men såg inga.

“Can’t do that Kim” svarade Noah.

“Can you please just tell me why you have to put a blindfold around my eyes?!”

“You’ll see soon” sa Emma och nu kunde jag skymta de tre figurena. Emma kom gåendes först med ett smått leende på sina läppar och Noah kom efter med Kimberly hängandes över axeln. De stannade framför oss och Noah ställde ner Kimberly på marken.

“Okay, we will soon take off your blindfold, but you have to promise to not run away” sa Noah.

“Yeah yeah, whatever” muttrade Kimberly och jag gjorde allt jag kunde för att inte skratta. Hon såg så gullig ut när hon stod där framför mig med en ögonbindel för ögonen och med armarna i kors.

“We have people here who won’t let you run away” sa Emma och kollade på resten av killarna.

“Okay guys seriously, you’re scaring me? What have you done?” frågade hon och jag såg flin på killarna. Jag antog att de hade kopplat vad som hände. Något som jag också gjort.

“Make the boys go over there” viskade Emma i mitt öra och pekade mot några träd längre bort. “Me and Noah will be there too, just take off her blinfold and try to talk to her. Do. Not. Let. Her. Go” fortsatte hon sedan och jag nickade innan jag vände mig om mot killarna. Jag berättade vart de skulle och de hängde med Noah och Emma. Jag drog in ett nervöst andetag och tog försiktigt av hennes ögonbindel. Jag hoppades bara att detta skulle fungera, för annars visste jag inte vad jag skulle göra. Kimberly blinkade förvånat emot ljuset som om hon var alldeles nyvaken. Synen av hennes vackra blå ögon fick mig att le, men mitt leende blev genast mindre när hennes blick fastnade på mig. Kimberly såg både nervös och rädd ut på samma gång när hennes blick drogs emot min hand som utan att jag själv märkt det hade tagit ett tag om hennes handled. Jag var rädd att hon skulle gå, och jag ville inget hellre än att hon skulle stanna här med mig.

“Liam, w-what are you doing here?” frågade hon nervöst och drog sin lediga hand igenom sitt hår. Jag suckade och strök min tumme över hennes hand, men när jag kände att min rörelse fick henne att rycka till var det som om någonting brast i mitt hjärta.

“Please, stay” mumlade jag och tittade djupt in i hennes ögon. Vanligtvis var jag bra på att läsa av folk, jag kunde se om de var ärliga eller inte och vad de ville eller inte ville. Jag kunde se på dem om de mådde dåligt eller bra, och jag kunde förstå vad de egentligen menade. Därför hade jag ofta fått höra att jag var en bra människokännare eftersom jag kunde läsa av folk så bra genom att bara titta på dem och studera dem. Men just nu kunde jag inte se någonting. Första gången jag hade träffat Kimberly under den där middagen så hade jag direkt sett att hon gömde en massa smärta under det där påklistrade leendet, jag hade lätt kunnat se det. Nu var det helt omöjligt, jag kunde inte förstå eller se alls vad hon kände bakom de där blå gnistrande ögonen, det var som en vägg hade satts upp emellan oss ända sedan Kimberly sagt till mig att vi kanske inte borde vara tillsammans längre och att en paus var vad vi behövde. Jag ville inte att hon skulle stänga ute mig igen bakom hennes vägg och jag var rädd att just det höll på att hända nu. När hon äntligen hade börjat lita på mig och låtit mig se hennes riktiga jag så var jag nu på väg att bli utestängd, igen. Jag märkte inte att jag hållt andan förrän ett djupt andetag for ur mig och jag kom tillbaka till verkligheten.

“Liam.. This isn’t easy. We both know that I shouldn’t stay.” Kimberly pratade inte särskilt högt, men jag kunde höra henne. Jag ville dock inte höra de där orden, för det stämde inte. Jag ville vara med Kimberly och jag hatade tanken på att hon skulle gå ifrån mig. För på något sätt, så visste jag inombords att detta var sista chansen. Emma hade tydligt sagt till mig att inte sabba detta och inte låta Kimberly gå, och det tänkte jag heller inte göra. Jag brydde mig inte om hur många gånger Kimberly sa att vi inte passade ihop eller hur många gånger hon sa att vi inte borde vara tillsammans, vad vi kände för varandra var vad som spelade roll. Jag var villig att kämpa för att det skulle fungera mellan oss, jag ville inte bara ge upp det som vi hade.

“I’m not letting you go. Look, I know that what I did was wrong and that I should have listened to you. Believe me when I say that I’m really sorry about that. But  we can’t just give up what we have” sa jag och tog hela Kimberlys hand i min. Hon tittade på mig med så mycket tvivlan att jag undrade om jag hade kommit för sent.

“We had it good, we really did. But you and I are so different, in so many ways and maybe, we’re just too different for eachother. You’re one of the kindest persons I know and there’s so much I like about you. But maybe we just weren’t meant to be. You’re a superstar and I’m the opposite” sa Kimberly medan hennes blick aldrig lämnade min. Hon hade inte tagit ur sin hand ur mitt grepp men hon gjorde heller ingenting som visade att hon ville att vi skulle hålla varandra i händerna.

“Listen to me” började jag och förberedde mig för vad jag skulle säga. Jag hade bara sagt det här en gång förut till Kimberly och då hade jag ändå inte sagt det så klart och tydligt rakt ut som jag tänkte göra nu. Men jag ville att hon skulle veta hur jag kände för henne, även om hon nu inte kände likadant längre.

“I remember when we first met, and I was the twat to tell a stranger like you what you shouldn’t do. But then we got to know eachother, and you let me into your world behind your walls. I learned so much, and there’s so much to love about you. And you’re right about that we’re different, that’s true because we really are. But you know what? I don’t care about any of that, because who said that’s a bad thing? Maybe we didn’t get along at first... But Kimberly, I’m in love with you.” Så fort orden hade lämnat min mun ångrade jag att jag någonsin sagt något om det, för att döma av Kimberlys min så kände hon inte likadant längre.

“You dont’ feel the same, do you?” frågade jag med gråten i halsen. Mina tårar som brände bakom ögonlocken hotade att svämma över och fick mig att irriterat försöka svälja klumpen i halsen som bara växte. Jag borde aldrig ha sagt något, såklart att hon inte kände likadant för mig efter allt som hade hänt. Varför hade jag ens varit så dum och trott på det Emma hade sagt? Hon hade kanske trott att hon visste eller så ville hon bara att jag och Kimberly skulle vara tillsammans, jag visste inte. Samtidigt var det ibland svårt att veta med Kimberly hur hon kände, och Emma kunde ju bara haft fel om hela grejen. Jag kände hur Kimberly kramade min hand och våra blickar möttes. Ännu en gång kunde jag inte tyda vad hon kände, om det kanske berodde på mitt suddiga synfält eller inte visste jag inte riktigt.

“Liam..” började hon och log ett litet leende emot mig som snabbt förändrades till en allvarlig min istället.

“Mm?” frågade jag tyst och tittade spänt på henne. Om hon sa vad jag trodde hon skulle säga var jag faktiskt rädd att jag skulle bryta ihop fullständigt, vilket jag verkligen inte ville.

“Liam, I really don’t know what to say” mumlade hon tyst. Jag suckade och blinkade flera gånger med ögonen för att försöka förhindra att tårarna skulle börja rinna.

“It’s okay, I think I already know” viskade jag medan min blick riktades emot marken. Jag kunde inte titta henne i ögonen, det var för jobbigt just nu.

“No, you don’t” svarade Kimberly vilket fick mig att rikta blicken upp emot henne igen och tålmodigt vänta på vad hon skulle säga härnäst, även fast jag var rätt säker på vad som skulle komma.

---

---

LIAMS PERSPEKTIV

Det var inte så här jag hade planerat det. Det var inte så här jag ville att det skulle vara. Och det var definitivt inte så här jag skulle stå ut att ha det resten av sommaren. Kimberly hade inte förlåtit mig, men allt var inte över ännu. Jag hade verkligen inte velat såra henne, och det trodde jag att hon var minst lika medveten om som jag. Jag visste att jag borde ha lyssnat på henne istället för att anta att det jag trodde var rätt. Jag visste inte varför jag bara hade skickat ut henne, men förmodligen berodde det på att jag verkligen hade velat att hon skulle gilla killarna och att de skulle komma bra överens, och när det inte blev så hade jag väl känt att allt var hennes fel just där och då. Men så var det ju inte. Jag var bara ledsen för att hon inte kunde förlåta mig, för det var allt jag ville. Jag ville att allt skulle bli bra igen, och jag hoppades att efter hon hade tänkt så kunde vi bli tillsammans igen. Men vad visste jag, när hon hade stängt ute mig? Jag förstod henne samtidigt som jag inte gjorde det, men ville hon ha egen tid så var det vad jag skulle ge henne. Men det som jag var mest rädd för var att hon skulle förlora sina känslor för mig, för det var jag verkligen inte på väg att göra med henne. Om vi kunde ta oss igenom det här, så hade jag en känsla av att det bara skulle göra oss båda starkare vilket var bra. Jag behövde Kimberly, och jag hoppades att hon också behövde mig. Men problemet var bara att jag inte var alldeles 100 procent säker på det där sista.

Jag tog de sista stegen upp för trappan till vår stuga och öppnade dörren så tyst jag kunde. Mitt hår droppade av allt regn jag hade fått på mig men jag försökte att vara så tyst som möjligt så att jag skulle slippa jobbiga frågor av mina föräldrar. Det var något jag hade fått en del det senaste, och det var bara allmänt jobbigt eftersom de trodde att de visste så mycket och så gjorde de inte det iallafall. Men när jag kom in i hallen så lyckades min mamma ändå höra mig, och komma ut till mig.

“Liam, you’re dripping of water! Where did you go, now when it’s raining so much? And I’m sure the other boys are waiting for you” sa hon och tittade undrande på mig. Jag ryckte på axlarna och log ett påtvingat litet leende emot henne.

“It was nothing important, mum. I didn’t know it was raining when I went outside and I’m about to go upstairs to the boys now and change clothes” sa jag och tog av mig mina skor som vid det här laget var dungsura av vatten. Jag tittade inte så noga in i hennes ögon för jag var verkligen inte den som var bra på att ljuga, och jag var inte särskilt van vid det heller. Mamma nickade vagt åt mig men släppte mig inte med blicken, som om hon visste att det var något som var fel. Det kanske hon gjorde också, men hon var snäll nog att inte säga något om det eftersom hon kanske såg att jag tyckte det var jobbigt.

“Oh, okay. Have fun tonight then” sa hon och log emot mig innan hon styrde stegen tillbaka emot köket igen. Jag nickade till hennes ryggtavla trots att jag visste att hon inte kunde se det och gick sedan snabbt uppför trappan för att försöka blöta ner där så lite som möjligt. När jag kom in till mitt rum såg jag fyra förväntansfulla par ögon som direkt riktades emot mig. Men deras miner ändrades snabbt när de såg hur jag såg ut; jag hade kanske inte direkt det största möjliga leendet på läpparna. Dessutom hade jag hoppats att kanske få Kimberly tillbaka hit med mig när jag gick dit, men det hade jag inte heller fått. Jag drog av mig mina blöta kläder och gick till garderoben för att ta fram torra medan jag väntade på att de skulle ta in faktan att jag inte hade lyckats.

“Mate, what happened?” hörde jag Louis fråga. Det fick mig att sucka och vända mig emot dem.

“Well, she’s not here with me.. So it didn’t go that well” sa jag dystert och satte mig ner på sängen där de andra satt när jag hade fått på mig torra kläder.

"What happened?" frågade Harry.

"I totally misunderstood her and didn't let her explain, so now she's all mad at me" förklarade jag.

"Why can't you just talk about it?" frågar Louis.

"Because she's shut me out again. I know that she's not comfortable to meet new people and still I didn't tell her you would come. I really want you to like each other and I thought she was ready since she's opened up so much for me" sa jag och suckade.

"Why doesn't she like to meet new people? We're not dangerous" frågade Niall.

"Let's just say that she has a rough past and she's trying to make her life good again, with my help" sa jag och de andra nickade.

“Maybe you just need time from each other?” sa Zayn fast det lät som en fråga. Jag nickade, det han sa var ju det som Kimberly ville. Men jag ville inte vara ifrån henne. Inte ett dugg. Jag önskade bara att jag kunde spola tillbaka tiden och lyssna på henne. Men dum som jag hade varit så hade jag inte låtit henne förklara. Jag suckade, hon hade kanske rätt. Vi var nog inte redo för sådana djupa känslor.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Den tomma påsen som nyss hade haft kokain inuti sig låg på bordet framför mig och stirrade på mig. Jag visste om att jag var hög och mina ögon var säkert röda. Men det stoppade inte mig. Än hade smärtan inte försvunnit och jag hade väldigt svårt med att få bort den. De elaka orden hade alltid varit enkla att glömma för en stund. Men min och Liams relation var något helt annat och den betydde så enormt mycket. Därför spelade det inte någon roll vad jag gjorde, eller hur mycket droger jag tog. Liam cirkulerade ändå runt i hela mitt huvud. Överallt såg jag någonting som påminde mig om Liam. Min Batman kudde, Liams tröja som han hade glömt här, kameran till och med drogerna fick mig att påminna mig om Liam. När jag hade varit med Liam så hade jag känt att det inte behövdes. Liam hade istället blivit min drog som jag inte kunde hålla mig ifrån. Jag suckade och lade mig ner i sängen. Jag drog på mig Liams tröja. På något sätt så kände jag mig trygg i den.

En knack på dörren fick mig att väckas från mina tankar.

“Come in” fick jag fram och harklade mig. Dörren öppnades och Emma kom in. Hon log smått mot mig.

“Hey” sa hon och satte sig ner bredvid mig på sängen.

“Hi, did-did you have fun at Liam’s?” frågade jag och hade lite problem med att säga hans namn.

“Umm yeah, but it was an awkward moment after you left” sa hon och jag nickade. “Kim, are you and Liam breaking up?” frågade hon sedan och hennes fråga fick mig att stanna upp. Skulle vi göra slut? Eller skulle vi klara oss över detta guppet i vårt förhållande?

“I don’t know Em” sa jag som svar och kollade ner på mina händer.

“I don’t want you two to break up Kim, and it’s not because that I’m a 1D fan. I want you to be happy, and I know that Liam is the perfect guy for you. You won’t find anyone that is so smart, kind and funny like he is. I haven’t seen you this happy for a really long time” sa hon och hennes ord förvånade mig faktiskt. Vi hade aldrig pratat så här och jag förstod inte vad som gjorde att vi gjorde det nu.

“I don’t want to break up with him Em, but sometimes you have to do things you don’t like. Right now we’re just taking a break. Wait a minute, how did you even know about this?” frågade jag henne.

“It was obvious. The moment Liam walked in to the kitchen I knew something was wrong between you two” sa hon och jag nickade.

“Stop worrying about me Em, I’ll be fine” sa jag och log smått. Hon nickade och gick långsamt ut från rummet. Hon stängde dörren och jag suckade. Varför brydde hon sig så mycket?

LIAMS PERSPEKTIV

Jag och de andra killarna satt i mitt rum och kollade på film. Jag hoppades på att få tankarna på något annat, något som inte gick så bra. Kimberly var överallt i min hjärna och ville inte lämna den. Killarna hade försökt få mig på bättre humör, något som jag uppskattade, men det gick bara inte. Allt jag ville var att prata med Kimberly och be om ursäkt. Men jag visste att hon inte ville prata med mig. En viftande  hand framför mitt ansikte fick mig att återkomma till nuet.

“What?” frågade jag och kollade på Harry som hade viftat med handen.

“Someone is knocking on the door” sa han och jag skulle precis gå öppna dörren när någon annan gjorde det.

“Hello sweetie, did you forget something?” hörde jag min mamma fråga personen vid dörren.

“No, I just wanted to tell Liam something” hörde jag personen svara. Rösten kände jag mycket väl igen och det var väldigt förvånande att höra den här faktiskt.

“Hi Liam” hörde jag en röst bakom mig säga.

---

Kapitel 22 är här!

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Det var precis som jag hade trott. På andra dörren stod Liam, precis lika blöt som jag fortfarande var. Han andades tungt som om han hade sprungit, som jag också förmodade att han hade. Våra blickar möttes och jag suckade, han gjorde mig så himla förvirrad. I ena stunden skickade han ut mig ifrån sitt hus och i nästa rusade han efter mig. Det verkade bara inte vettigt.

“What are you doing here?” frågade jag och korsade armarna över bröstet. Jag var fortfarande arg på honom.

“I’m here because I made a huge mistake today” sa Liam utan att släppa min blick ens för en sekund.

“What mistake?” mumlade jag och riktade blicken ner i marken.

“I let you go” sa han och sträckte ut sin hand emot min. Men den här gången var det jag som tog ett steg tillbaka och inte tvärtom. Jag tyckte mig se ett sårat ansiktsuttryck på honom men det var borta inte ens en sekund senare.

“It’s not that easy, Liam. Don’t come here and think that everything is gonna be fine just because you’re back at my door again. Your mistake wasn’t that you told me to go home because I could have done that anyway, even if you would have listened to me. Your mistake was that you refused to listen to me and just assumed that I hate your friends, that wasn’t the case” sa jag och tittade hårt på honom.

“Oh.. Wow, I’m sorry Kimberly” sa han tyst.

“Look. I didn’t run away because I don’t like them or whatever you were thinking, I ran away because I’m still not used to meet new people. I was scared that they would judge me and think of me like my whole school thinks of me. Maybe I just wasn’t ready to meet them yet, it’s still hard for me” sa jag och såg hur Liam tittade förvånat på mig.

“I’m so sorry Kimberly, I shouldn’t have shut you out” sa han ledset. Jag suckade.

“I can’t stand if they would see me like the others does” mumlade jag och pillade lite med en slinga av mitt blonda hår.

“I know, but right now you’re the one who judges them. They’re amazing, and they would never think such horrible thoughts. And besides, there’s nothing to dislike about you. So don’t judge them, and I can promise you they won’t judge you either” sa han och jag rynkade på pannan. Trodde han att livet var som en saga eller?

“It’s not that easy Liam! Not when you were constantly bullied for several years and your whole school turns their back to you, not when your best friend hates you. I’m afraid” erkände jag och svalde hårt. Det här var inte särskilt lätt...

“Well, why won’t you just try! Try to get to know them and give them a chance at least!” utbrast han och nu blev jag mer och mer arg.

“Well I’m sorry that nobody ever gave me a chance and that I’m not used to that people actually can stand my company!” Jag märkte att vi båda nu hade höjt våra röster till en onödigt hög nivå och det skrämde mig. Hur skulle det här sluta?

“Oh, so I am nobody for you?”  frågade Liam sårat och tog ett steg närmre mig. En bild i mitt minne på Victoria som hade gjort samma sak emot mig skimrade förbi och fick mig att skärrat ta ett steg tillbaka. Liam tittade bort ifrån mig och jag kunde se något som rann ner för hans kinder. Tårar. Det gjorde ont att se att jag hade orsakat hans tårar och trots att jag var arg på honom så ville jag bara ta tillbaka mina ord. Jag hade inte menat det på det viset han trodde.

“No Liam, I wasn’t talking about you. You’re not nobody for me, you’re so much more. I was talking about all the people who let me down, not you” skyndade jag mig att säga. Liam tittade upp på mig med tårstrimmigt ansikte och mitt hjärta gjorde ont.

“It doesn’t matter. You try to put it all on me but you were the one who started it by running away” svarade Liam. Jag blev mer arg över på en sekund och jag knöt nävarna i ren ilska.

“Excuse me because I thought they would do what almost everyone else does!” utbrast jag och kände tårarna välla upp i ögonen igen. Nej, jag ville inte gråta. Det skulle bara göra allting så mycket jobbigare.

“You never give people a chance. Well, I know you’ve had it tough but don’t just assume that other people can’t understand you. I read hate about myself everyday in those damn newspapers and on twitter and everything but I don’t break just because of that.” Nu lät Liam lite likgiltig och det verkade helt plötsligt som att han inte förstod längre.

“But millions of people love you” sa jag argt och hade god lust att bara springa upp till min säng och gömma mig där för all framtid. Men jag visste mycket väl att jag inte kunde det, jag kunde inte bara fly nu.

“That’s not the same, they don’t know me and don’t love me in that way” protesterade Liam och jag suckade djupt.

“Still, they love you and support you. And don’t come and tell me it’s the same because I don’t think you’ve ever been sitting and thinking of reasons to why you should still live.” Mitt synfält blev mer och mer suddigt för varje ord jag sa och jag tog tag i dörrkarmen för att få stöd nog att stå kvar. Tårarna rann bara mer och mer när jag insåg att det var ännu en sak jag aldrig hade sagt tidigare till en endaste person, någonsin.

“Kimberly, I-” började Liam men jag lät honom inte avsluta meningen.

“What hurted the most was that you wouldn’t listen to me. I know I shouldn’t have ran away, but I think you’re the one who’s having a hard time to accept it. Not them - you” sa jag och pekade med ett lite smått skakigt pekfinger på honom.

“Don’t turn your back to me again, please” bad Liam desperat och jag svalde hårt.

“Look. I’ve really appreciated all your help, becuase you really helped. It meant a lot and it still does. What you said today about love means even more to me, and I can honestly say that I feel the same. But do you even see what we’re doing? We’re fighting like mad after like, three days together. Is that normal? I don’t know, but I certainly don’t think so. I had really fun and every day we spent together means much to me, but maybe we just shouldn’t be together.” Det gjorde så ont i mig att säga de orden vi båda nog ändå visste skulle komma förr eller senare. Jag hade inte slutat tycka om Liam, absolut inte, men jag ville inte bråka så här med honom.

“Kimberly, please don’t do this” viskade Liam med gråten i halsen. Jag tittade ner i marken och sedan upp på honom igen.

“I don’t think we’re ready for these deep feelings, Liam. We’ve only known eachother a few weeks and maybe it all happened too fast. I’m still not used to any of this, and it’s hard” sa jag och såg då hur liten Liam såg ut. Han såg så liten och skör ut, och jag ville inte såra honom men jag gjorde vad jag trodde var det bästa för båda.

“Please don’t end it like this, don’t end it at all. We can work this out together” bad Liam medan han inte bröt ögonkontakt någon gång, inte ens för att blinka. Jag visste inte vad jag skulle göra, för just nu gjorde jag bara vad min hjärna sa åt mig att göra. Om mitt hjärta hade fått bestämma så hade jag varit i Liams armar nu, men jag försökte att ignorera det och istället att bara följa min hjärna och försöka vara smart nu. Men vem var smart när det gällde kärlek?

“Look, I need time to think about it. Can you please give me that?” sa jag efter någon minuts tystnad. Liam nickade snabbt och jag kunde höra honom svälja.

“Of course. You know where you can find me.” Liam kramade åt min ena hand lite grann innan han släppte den och började gå bort ifrån mitt hus igen, tillbaka till sitt eget antog jag. Jag stod där och tittade efter honom tills jag inte kunde se honom längre, och inte en gång vände han sig om och mötte min blick. Inte för att jag förväntade mig det, men jag sakande glittret i hans annars så glada bruna ögon.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gick bara in igen och stängde sakta dörren efter mig. Sedan gick jag uppför trappan till mitt rum och bytte snabbt om till torra kläder. Men det fick mig inte att känna mig ett dugg bättre till mods, som jag ändå hade hoppats att det kanske skulle göra. Vad löjlig jag var, som om varma torra kläder kunde få mig att må bättre? Jag kröp ner i sängen som snart värmde upp mig och suckade frusterat. Jag kunde inte följa mitt hjärta, jag var tvungen att tänka på framtiden och allt sådant. Om vi på tredje dagen i vårat förhållande bråkade så här mycket, vad kunde i sådana fall hända sedan? Jag visste inte, och jag förstod ärligt talat inte hur mer tänkande kunde ge mig någon vettig slutsats när alla mina tankar bara snurrade runt, runt och runt. Jag visste att vi båda hade gjort fel, men allting var så svårt. Men allt kanske hade gått för fort mellan oss? Vi hade inte känt varandra länge men jag hade bara svepts med och gjort det som hade känts rätt. Men problemet var att jag inte visste vad som kändes rätt just nu. Jag plockade fram min kamera som låg på bordet bredvid sängen och tittade på bilderna som fanns i den. Många av dem var på mig och Liam, bara mig eller bara Liam. Vi såg så glada ut på alla kort, som om ingenting kunde göra att vi skulle splittras. Men gud så fel det där var. Jag blev bara arg när jag såg dem och jag kastade argt kameran rakt i sängen. Jag ville inte se bilderna, nej. Jag reste mig snabbt upp och plockade fram en av mina påsar med vitt pulver. Jag behövde detta, det gjorde jag verkligen. Jag rullade vant ihop en liten pappersbit med pulvret i medan jag log ett litet leende. Snart skulle allt kännas bra igen, iallafall för en stund.