Don't Let Me Go - kapitel 46

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

“No Cara, I don’t think so. I messed up so badly and I don’t think I can ever get her back.”


SUMMERS PERSPEKTIV

Mörkret var verkligen deprimerande. De små strålar av ljussken som tagit sig in igenom persiennerna lyste upp rummet något men det var inte särskilt mycket. Jag suckade och lyssnade på tystnaden som hade lagt sig över mitt rum de senaste dagarna. Idag var det torsdag, tre dagar sedan jag sprungit hem ifrån skolan och inte kommit ut ifrån mitt hus sedan dess. Jag hade bara inte kunnat gå till skolan. Jag hade inte kunnat se på honom och veta vad han hade gjort emot mig. Jag hade inte kunnat titta in i de där gröna ögonen jag fallit så hårt för, men som hade krossat mig. Harry hade tagit mig upp till molnen, bara för att släppa greppet och låta mig falla handlöst ner till marken igen. Nej, jag ville inte se honom för det skulle göra för ont. Tårarna var nog slut vid det här laget, jag hade gråtit så mycket att det kändes som om jag var alldeles uttorkad. Och det var lite så jag kände mig, hur mycket jag än vilade och sov så var jag fortfarande trött. Jag hade inte energin eller motivationen till att göra någonting egentligen, mitt hjärta var ju krossat.


Min blick hade fastnat i det alldeles för vita taket som hade en konstig design, något min mamma velat ha men som jag aldrig tyckt om. Och det var som om taket stirrade tillbaka elakt mot mig. Rätt åt dig. Var det verkligen rätt åt mig? Borde jag ha vetat bättre? Kanske borde jag det. Jag önskade att jag hade lyssnat på alla som sagt att han inte var bra för mig. Att han bara skulle såra mig. Jag hatade att erkänna det, men mina föräldrar hade faktiskt haft rätt. Och jag hatade det. Jag hatade att de hade haft rätt om något jag verkligen trott aldrig skulle hända. Jag önskade att jag hade gjort allt jag kunnat för att hålla mig borta ifrån Harry, och inte låtit honom kliva in i mitt liv så här. Jag önskade att jag inte hade blivit kär i honom.


Men samtidigt så gick det inte ihop för mig, alla stunder vi haft tillsammans, allt vi gått igenom, hur kunde det betyda ingenting för honom? Alla stunder jag funnits vid hans sida, alla kramar, alla kyssar, hans hand i min. Alla gånger jag sett tårar välla upp i hans ögon, alla gånger hans gröna ögon fyllts av ilska och alla gånger jag fått honom att lugna ner sig igen. Hur kunde allt det, allt vi haft, bara varit ett spel? Hur kunde han ha låtsats älska mig, när det hade känts så äkta? Jag förstod bara inte. Vi hade verkligen haft något speciellt, eller för mig hade det varit speciellt, medan det för honom bara varit ett spel hela tiden. Hur kunde jag låta mig själv bli kär i honom, när jag vetat vilken typ av människa han var innan? Om jag inte hade lärt känna honom hade det aldrig blivit så här. Om han inte varit så gullig och brytt sig om mig så hade det inte varit så här nu. Men jag hade låtit mig själv falla, utan att veta om han skulle fånga mig.


Ringklockan nere i hallen hördes högt och tydligt upp till mitt rum, och jag suckade lite. Jag tänkte inte öppna, det fick Kate göra. Tänk om det var pappa som kom, eller Harry. Nej, de ville jag inte träffa. Mamma var ändå borta nu som vanligt, hon hade behövt åka iväg med jobbet igen som hon jämt gjorde. Jag kurade ihop mig mer under täcket och tryckte mitt huvud emot min vita kudde, jag ville inte veta vem det var. Snart hörde jag steg komma uppför trappan och det lät som om de var på väg emot mitt rum. Nej, nej nej. Ingen fick komma hit, och särskilt inte han som var anledningen till att jag låg här i min säng när jag borde varit i skolan. Dörren till mitt rum öppnades med ett litet knarrande som påminde mig för miljonte gången om att den behövde smörjas, något som mamma inte hade fått någon att göra än. På något sätt gav knarrandet en hemtrevlig känsla ändå.. Jag blickade uppåt.

“Summer?” Den personen jag nog inte förväntat mig var Lucy, men här i mitt rum stod hon. Jag såg henne inte jättebra i mörkret, men det var tills hon tände lampan vid mitt skrivbord och satte sig på min säng bredvid mig, där jag låg. Jag kisade emot ljuset jag hade blivit så ovan vid de senaste dagarna och kurade sedan ihop mitt ansikte undet täcket för att undkomma det.

“Summer. Get up” sa Lucy en aning mer bestämt. När jag inte lyssnade på henne så var mitt täcke snart bortdraget och kylan trängde sig in i min kropp.

“Why did you do that?” jämrade jag mig medan jag sakta satte mig upp i sängen och mötte hennes blick.

“Because I’ve been trying to reach you for days. And here you are, doing nothing.. Summer, you can’t hide forever” sa hon och tittade allvarligt på mig. Jag skakade på huvudet och svalde hårt.

“Do.. Do you know?” frågade jag tyst. Hon nickade sakta och tog min hand i sina.

“Somebody heard you and him out on the school yard and told Serena about it..” sa hon och suckade.

“And now everybody knows?” Jag kunde knappt formulera frågan, jag hatade tanken på att hela skolan skulle prata om mig och vilken loser jag hade varit som hade fallit i Harrys fälla. Jag bet mig hårt i läppen, nästan så hårt att det började blöda. Då kände jag Lucys armar omkring mig som kramade mig hårt. Jag lutade tacksamt huvudet emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

“Yeah, everybody knows. But you shouldn’t care, he’s not worth it. What he did wasn’t okay and I’m so sorry, I know you really loved him..” sa hon och strök mig över ryggen. Jag nickade emot hennes axel.

“I really did.. I’m not sure what I feel anymore, I’m just hurt..”

“I know. But Summer. I’m going to help you through this. He’s not going to ruin you anymore. He’s not worth it. But you need to come out, you have been here for days. You can’t stay here forever.” Jag insåg då att hon hade rätt. Jag kunde inte sitta här för evigt, oavsett hur jag kände om Harry.

“But I don’t want to meet him, or see him” svarade jag en aning dystert. Det verkade helt omöjligt att undvika den person som hade tagit en sådan stor plats i mitt liv fram tills nu.

“We will help you, but now please, come back to us. Come back to school” bad Lucy. Jag suckade innan jag bröt mig ifrån vår kram.

“Fine.. What’s the time?”

“Around 7am”

“Why would you come here at 7am?!”

“Because I want to get you to school today, so come on. Rise and shine.”

“You’re weird.”

“Whatever you say.”


En och en halv timme senare klev jag in genom dörren till klassrummet där vi skulle ha engelska. Lucy gick före mig och satte sig ganska långt bak, och jag följde bara efter henne med mitt huvud nedböjt. Jag fick en glimt av ett huvud längre fram med mörkt, kort, lockigt hår, och ett par gröna ögon som inte lämnade mig.


Titta inte dit. Titta inte på honom. Han är inte värd det, precis som Lucy sa. Glöm honom bara. Visst. Superlätt. Hur lätt är det att glömma den personen som har gjort allt så mycket bättre, för att sedan rasera allting?


HARRYS PERSPEKTIV

Min blick vägrade lämnade Summer. Hur mycket jag än försökte att titta bort, så gick det inte. Hon hade inte varit i skolan på flera dagar, men idag var hon här. Hon såg dock blek ut, och inte alls lika glad ut som vanligt. Och jag visste att det var mitt fel. Bara mitt fel. Det var nog det som gjorde mest ont, att det var bara jag som hade fått henne att må så här, när jag egentligen älskade henne. Hon var den enda jag någonsin känt att jag ville hålla om och behålla för evigt. Och jag hade fått henne att hata mig. Jag visste inte vad det var som hade fått henne att ändra sig och komma till skolan igen, men att få se henne gjorde att jag mådde en gnutta bättre, även om hon inte ville ha något att göra med mig nu.


Kanske var det helt över, kanske var det inte det. Om det bara fanns ett sätt för mig att visa att det inte alls hade blivit vad jag trott det skulle bli. Om jag bara kunde förklara att det hade börjat som ett vad, men att jag sedan hade fallit för henne och ville vara med henne. Jag ville inget hellre. Men hon tittade inte tillbaka på mig, det var som om jag inte fanns i hennes värld längre. Jag skulle inte klara av att det skulle vara så för alltid. Jag behövde ju henne. Hur hade jag någonsin kunnat vara så dum?


När lektionen var över försökte jag ta tag i hennes arm för att prata med henne, men hon ryckte sig argt loss ifrån mig och skyndade sig bort med Lucy, bort ifrån mig. Och mitt hjärta sjönk längre ner i mitt bröst, det gjorde ont. Känslan av hennes hud fanns fortfarande kvar på min hud. Och jag visste då, att jag aldrig skulle kunna glömma henne. Jag skulle aldrig kunna komma över henne. Vad skulle jag göra?

Och vi är tillbaka igen! :D
Förlåt för dålig uppdatering och inget kapitel i onsdags, men sjukdom och annat har kommit emellan. Svårt att hinna med allt med skolan också, men vi ska göra vårt bästa. :)
Ha en fortsatt fin lördag allihop, och kommenteraaa!
/Josefin & Frida ♥

Jättebra del :)

Naaj de ä ju typ världens sötaste par!! Längtar till nästa del!

Åh kan dom inte bara lösa det ?! :D

tyker louis ska be om ursäkt och hjälpa harry att få tillbaka summer!! er novell är helt underbar :)

Jätte Bra!! OMG MeeeeeeeeeeRa :)

Sååå bra, jag började läsa denna novell i går kväll och har läst ut den idag:) Jag älskar den och den är inte som andra noveller eftersom att det är ingenting med att de är världs kända utan helt vanliga killar som går i skolan:)
När kommer nästa del, jag vill ha mera!:)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: