HARRYS PERSPEKTIV

Kostymen satt en aning tajt och slipsen var obekväm och satt förmodligen inte helt rätt. Håret hade jag inte brytt mig så mycket om, det var en aning stylat men inte särskilt mycket. Jag stod framför spegeln och tittade på mig själv. Mörka ringar under ögonen gjorde att vem som helst lätt skulle kunna ta en titt på mig och se att jag inte hade sovit på flera nätter. Mina ögon som vanligtvis såg gröna ut, såg nu mer grå ut och det var som att jag hade tappat färgerna lite grann. Jag kände mig otroligt trött, och även fast jag hade Summer bredvid mig på nätterna så kunde jag inte sova. Jag saknade Cara otroligt mycket och utan henne så var det definitivt något i mitt liv som fattades. Men det var inte bara det, idag skulle jag ta farväl av min pappa som aldrig hade tagit farväl av mig. Och jag visste att jag egentligen inte var redo för det, men vad hade jag för val? Han var död, och det var ingen som kunde ändra på det.

Jag undrade om jag borde gråta. Kanske borde jag det, men jag kunde inte. Mina tårar hade runnit tillräckligt många gånger över Cara och mitt skitiga liv, och det var som om dem var slut. Jag suckade för mig själv och bet mig hårt i läppen.

“You can do it” hörde jag en röst bakom mig säga och jag vände mig snabbt omkring. Summer log smått uppmuntrande mot mig och tog tag i min hand. Hon såg fantastisk ut i sin svarta enkla klänning med håret uppsatt.

“I don’t know.. What if I can’t?” mumlade jag och lugnades något av henne som inte såg ut att börja freaka ur som jag kände att jag skulle kunna börja göra.

“You can. Believe me.” Summer tittade på mig med varma ögon och hon tog tag i min hand.

“But-”

“No buts, Harry. I’ll be there with you the whole time and you’re going to make it through” avbröt hon mig och kramade min hand hårt. Jag nickade bara till svar, det var nu eller aldrig.

Det var jobbigt att gå in i kyrkan den dagen, stämningen var dyster. Fast jag hade varit där många gånger när jag var liten så var det som om det var ett helt nytt ställe, även om det såg precis likadant ut som förr. De vitmålade väggarna var fyllda med olika slags kors och annat som symboliserade Jesus och överallt fanns det fönster med målningar i glas i olika färger. Det hela gjorde mig ganska så dyster. Det var inte lätt att titta på allting som jag kände igen och veta att där min pappa hade varit med och döpt mig, där skulle jag också behöva ta farväl av honom. Jag svalde hårt och kände Summer krama min hand på ett betryggande sätt och det gjorde mig lite lugnare. Vi satte oss ner längst fram eftersom att Summer hade insisterat på det även om jag hade varit tveksam och jag tittade mig omkring. Det var inte jättemycket folk i kyrkan, vilket jag kunde förstå eftersom att min pappa inte hade känt så många. Men några kunde jag känna igen, några släktingar som jag aldrig brukade träffa numera men som jag trodde kunde vara kusiner och sysslingar till mig. Och jag vågade knappt hoppas på det jag hade tänkt hela tiden. Tänk om Cara och min faster kom? Min pappa hade trotsallt varit min fasters bror, även om han hade varit ett svin den senaste tiden. Det kom lite fler folk och många hälsade på mig, och jag hälsade tillbaka för att vara artig men det hela kändes bara så falskt. De här människorna hade inte brytt sig förut när jag hade haft det jobbigt med min pappa, men nu när han var död var det tydligen läge att bry sig. De hade vänt ryggen när det hade blivit lite jobbigt, men nu kände de väl sig tvungna att komma idag. Men inte var det då jag som hade tvingat dem. Jag kände knappt människorna längre och ärligt talat, tyckte jag inte att de förtjänade att få komma hit idag. Även när min pappa hade varit som svinigast, hade jag kanske någonstans fortfarande trott att den gamla han fanns kvar där inuti, tills han hade slagit till Cara. Men det hade inte dem. De hade bara sett honom som ett monster man inte ville ha att göra med ifrån början när han började dricka för mycket.. Jag mindes så tydligt när alla hade börjat sluta skicka julkort och ingen längre ringde upp vår familj för att fråga om vi ville komma på släktträff. Och jag mindes att jag aldrig förstod varför. Men nu gjorde jag det. Och jag ville inte ha något med min släkt att göra, om de en gång hade vänt mig ryggen så kunde jag göra samma sak.

Men fortfarande så satt jag här, omringad av dem. Och när prästen började tala, så lyssnade jag, med min blick på den mörkt träfärgade kistan där min pappa låg. Han som hade svikit mig..

Det här fick bli mitt sätt att säga hejdå.

SUMMERS PERSPEKTIV

Det krampaktiga taget om min hand, det fanns där hela tiden. Harry höll i mig som om jag var hans livlina, som om jag var den som kunde rädda honom ifrån att gå i bitar. Och kanske var jag det också. Men jag kunde inte bota honom ifrån all sorg och ilska, jag kunde bara hjälpa honom på vägen. Jag såg hur hans ögon blänkte till då och då av tårar, och jag började nästan att gråta själv. Men jag försökte att vara stark för hans skull, för jag visste att en av oss behövde vara stark för den andra, och det skulle bli jag.

Prästen pratade en hel del, mycket om ljusa saker om Harrys pappa, innan Harrys mamma hade stuckit och alkoholen hade tagit överhanden. Men också om den mörka tiden, som hade splittrat det som varit kvar av deras familj. Min blick föll på kistan och jag önskade bara att det inte var så här. Harry förtjänade inte detta. Ingen förtjänade detta. Och jag visste precis vem han behövde just nu vid sin sida, sin lillasyster. Men henne hade de också tagit ifrån honom, precis som allting annat. Jag förde Harrys hand till mina läppar och gav den en lätt kyss. Hans ögon var slutna och blanka tårar rullade sakta nedför hans kinder för att sedan blöta ner hans kläder. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig att se honom så här. Att se honom förlora ännu en person som trots all skit, hade varit viktig för honom. Och jag ville göra allt bra igen, att få honom att le igen, men jag visste att jag inte kunde det.

När jag fick höra vad prästen sa, gav det liksom bekräftelse på vad jag redan hade trott. Harrys pappa hade varit en underbar man som hade tagit med Harry ut till lekplatser och stöttat honom till 100 procent när han börjat skolan. Att sedan få höra hur allting hade gått utför fick mig att bli arg på Harrys mamma. Hur kunde hon bara ha lämnat dem så där? Precis som min pappa hade gjort med mig. Och jag visste precis hur det kändes.

Senare var det dags för egna tal och ord. Jag visste att Harry inte hade förberett något, men jag hade tänkt försöka få upp honom att säga någonting iallafall, det var ju trotsallt hans pappa det handlade om. Jag tittade på Harry som hade öppnat sina ögon, och han skakade bara snabbt på huvudet. Jag bet mig i läppen och tittade djupare in i hans ögon.

“Harry” mumlade jag tyst. “I think that this could be good for you.” Han tittade tveksamt på mig och då slog en idé till i mitt huvud. Jag höll hårt i hans hand och drog upp honom ifrån kyrkbänken, och plötsligt hade vi allas ögon på oss.

Jag drog med mig honom fram till bänken där prästen stod och jag lade fram våra sammanbundna händer så att alla kunde se dem.

“This.. This is Harry” började jag med något skakig röst och harklade mig sedan. “And Harry isn’t just an ordinary guy, he’s someone who has to stand a lot of pain often. Some years ago, his mother left. Some weeks ago, his father died. And a month ago, someone who means the most to Harry - his sister - was taken away from him. The light of his life was taken away from him. He’s been lonely all this time, having to deal with this all on his own. And it wasn’t easy for him.” Jag hade inte planerat vad jag skulle säga men jag sa det som jag kände.