Mina andetag blev snabbare och snabbare och jag kunde känna hur mina handflator blev svettiga av nervositet. Allt jag ville var att han skulle säga att han ville vara med mig och att han inte var arg, men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han var. Harry skakade bittert på huvudet och jag kunde se att han svalde innan svaret kom. Och det kom som en bomb, även om jag kanske lite hade förutspått det, men som min värsta mardröm.

HARRYS PERSPEKTIV

Mitt hjärta bultade hårt och mina andetag var tunga medan jag drämde igen dörren efter mig. Jag hade lyckats att hålla borta tårarna ändå tills nu, men det gick inte längre. Jag lät dem rinna nedför kinderna utan stopp, jag orkade inte hålla inne alla mina känslor längre. Jag satte mig ner på hallgolvet emot dörren utan att bry mig om att ta av mig skorna eller jackan, det var inte viktigt just nu. Summer hade svikit mig, och jag hade litat på henne till 100 procent. Jag hade varit så glad över att äntligen få tillbaka henne att jag aldrig hade trott att hon skulle göra så här mot mig. Jag visste också att jag hade svikit henne, men var vi inte förbi det nu? Det hade jag iallafall trott… Jag var så besviken och ledsen på henne, nu visste hela skolan om hur jag hade det hemma och jag skulle aldrig kunna hålla uppe den fasad som varit jag under en så lång tid, men som sakta hade börjat rasa när jag hade fallit för Summer. Nu visste alla allting, och jag visste inte om jag skulle klara av att gå tillbaka till skolan och se allas dömande blickar och viskningar bakom ryggen på mig.

Men samtidigt som jag var ledsen, så kunde jag ändå inte låta bli att undra. Summer hade berättat för Lucy och jag tyckte inte alls att det kändes okej, men varför skulle hon spela upp det för hela skolan? Jag visste att det inte var hon, och jag undrade så mycket vem det var. Lucy skulle väl inte heller göra det, eller hur? Nej, det trodde jag inte. Jag kände dem båda, och de var inte sådana, det visste jag. En djup suck for ur mig medan min blick vandrade över den tysta lägenheten. Även om jag var fruktansvärt arg och besviken på Summer, så kunde jag inte säga att jag inte var kär i henne längre. Min underläpp började nästan blöda för att jag bet mig så hårt i den och min hand for frustrerat upp till mina oborstade ostyriga lockar. Jag behövde veta vem det var. Men hur skulle jag kunna ta reda på det? Det kunde ju varit vem som helst, Fast ändå, kanske inte. Kanske inte precis vem som helst.

Och skolan bara väntade på mig. Ja, jag ville ju inte gå dit. Men ingen kunde gömma sig för alltid, jag var tvungen att gå dit förr eller senare ändå. Nu när jag också hade börjat bry mig lite mer om mina betyg, Summer hade hjälpt mig otroligt mycket, så ville jag inte att allt det skulle vara förgäves. Så dagen efter stod jag där, utanför den röda, stora, fula tegelbyggnaden jag var så van vid. Mina händer kändes lite klibbiga av all nervositet som bubblade inom mig, jag hade nog aldrig varit så här nervös förut över att gå till skolan. Men då hade jag också vetat att folk skulle beundra mig, och det undrade jag starkt över om de skulle göra idag. Inte så troligt, eller hur? Inte nu när alla visste om hur jag egentligen hade det, att jag inte var så som alla antagligen hade föreställt sig att jag var. Jag hann inte precis få vara ensam ett långt tag, för snart kom Louis och Zayn upp till mig. Jag kunde se på dem att de visste, det gjorde väl i och för sig alla på den här skolan nu. Louis var först framme vid mig och han lade förvånande nog en hand på min axel. Hans blå ögon mötte mina och han såg inte arg ut, men inte heller glad. Kanske en aning ledsen.

“Harry, I’m sorry.. We’re sorry. I really had no idea about how bad it really was.. I’m really sorry that I didn’t care more before..” Louis drog en hand igenom sitt hår och han verkade lite generad över allt detta. Ett smått leende spred sig på mina läppar och jag insåg att de faktiskt brydde sig om mig, mer än jag hade trott. Även om de kanske inte hade gjort det förut, inte insett hur jag egentligen hade det, så gjorde de det nu. Och det kändes så skönt, för jag visste att nu var jag iallafall inte helt ensam, även om mitt hjärta gjorde ont på grund av Summer. Zayn klev fram bakom Louis och han nickade.

“Yeah, I’m sorry too. I really hope you can forgive us, Haz..” sa han och log ett litet hoppfullt leende. Jag nickade tillbaka och tittade på dem båda.

“Of course, guys. Uhm, it’s really tough right now and Summer let me down, but I really appreciate that you’re here for me.” Både Zayn och Louis log emot mig och jag kunde känna glädjen ända ut i fingertopparna, de brydde sig ju faktiskt. Och jag behövde dem. Jag visste inte längre vilken position jag hade i skolan efter allt som hade hänt och hur folk skulle se på mig, men ärligt talat försökte jag att bara inte bry mig. Det som var gjort var gjort, och jag kunde ändå inte göra något åt vad folk skulle tycka om mig. Dessutom, varför skulle jag ens bry mig? De kände inte mig, inte mitt riktiga jag. Många trodde verkligen att bara för att de visste saker om mig, så kände de automatiskt mig. Men oj, så fel de hade.

Efter det hade jag trott att jag skulle få en bra dag. Eller ja, iallafall en helt okej dag. En dag utan Summer kunde väl inte bli en bra dag, men jag visste ju att jag hade Zayn och Louis, vilket ändå gjorde mig glad. Och jag var glad, tills jag stötte på Serena. Den människan på denna skolan jag förmodligen avskydde mest av alla, hon hade inte gjort annat än att förstöra för mig och Summer och ärligt talat förstod jag inte att jag någonsin hade gillat henne. Jag antog att jag hade hade gillat henne för att hon var populär, men jag var glad att Summer hade fått mig att inse att det inte var det som var det viktiga. Serena tittade på mig på ett överlägset sätt som kändes obehagligt och inte alls trevligt.

“Well, hello Harry.. Care to come over to mine tonight?” Hon log sliskigt och stort emot mig och jag rynkade på ögonbrynen.

“Uhm… No” svarade jag lite äcklat och kunde inte förstå att hon var här igen och frågade ut mig när jag hade gjort det ganska klart och tydligt att jag inte var intresserad.

“But come on, now you know the truth about that stupid girl! Now is the perfect time to be with me while we still have the chance to be the best couple on this school!” protesterade Serena högljutt med armarna i kors.

“No, Serena! Stop! I don’t want to go out with you, is that so damn hard to understand? And she’s.. She’s not stupid..” Den sista meningen mumlade jag fram och suckade sedan. Jag gillade verkligen inte vad Summer hade gjort, men Serena gjorde det inte precis bättre.

“But Harry, I did everything for you to know and now you won’t even go out with me?” frågade Serena irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och tänkte igenom vad hon nyss hade sagt. Vad menade hon med det?

“I don’t even know what you mean or what you’re talking about, so just leave me alone, okay?” frågade jag trött. Jag var trött på Serena och jag var trött på att hon vägrade fatta att jag inte ville vara med henne.

“Well, now you finally know what she did you to you so just be with me! You know it’s the right thing, for damn sake Harry!” Serena tittade argt på mig och jag skakade snabbt på huvudet.

“You don’t even KNOW me, and all you have done for me is ruining things. So just, no.” sa jag innan jag vände på klacken och började gå bort ifrån henne. Men jag hann inte långt innan jag kände henne ta tag i min arm bakifrån.

“I fixed us together so just fucking be with me!” utbrast Serena med rynkad panna. Jag tog ett steg bort ifrån henne och skakade loss hennes hand ifrån min arm.

“What do you mean fixed us together? We’re not even together, what the fuck are you talking about?” Jag hade höjt rösten utan att jag själv ens hade märkt det och nu tittade jag uppretat på Serena. Hon var nog minst lika arg som jag.

“I fixed this! I fixed her away because I’m smart enough to realize you and I should be together!” Serena såg bara mer och mer arg ut för varje sekund som gick, men jag visste bättre än att vara rädd för henne. Jag skakade snabbt på huvudet åt hennes dumhet. En tanke fladdrade förbi i mitt huvud men jag ville knappt tro att det kunde vara så, jag ignorerade bara den tanken. För om det var så som jag kanske anade så var jag inte säker på att jag skulle kunna hålla mig ifrån att bli riktigt, riktigt arg.

“Fixed her away? Just tell me what you did!” Serena stirrade på mig som om jag var något äckligt kryp av något slag hon inte tyckte om alls.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Yeah, Harry’s having a really hard time.. His dad just died, and even if that man was horrible and sucked as a dad, it was still his dad. And his sister, the social service took her to their aunt where she lives now. Harry’s heart is aching because he misses her so much, and they won’t let him take care of her. She means literally everything to him, and I feel so bad for him. He’s breaking and there’s nothing I can do because he won’t talk to me anymore.” Min röst ekade i korridorerna och allt jag kunde göra var att stå stilla och kolla när Harrys först sorgsna blick snabbt övergick till ren ilska. Hans ögon mörknade och han spände sin käke. Jag tog långsamma steg emot honom och när jag gjorde det så knöt han sina nävar.

“H-Harry?” Stammade jag och mitt hjärta bröts verkligen i tusen bitar när jag såg hur tårfyllda hans ögon var.

“Don’t” sa han sammanbitet.

“Just let me-”

“No!” Avbröt han mig. “I thought I could trust you! I thought you would never tell anyone about this, not even your fucking best friend!” skrek han åt mig och just där och då kände jag mig så liten och ynklig. Mina ögon hade snabbt tårats och jag gjorde allt jag kunde för att inte börja gråta inför i princip hela skolan. Harrys ögon sköt praktiskt taget ut ilska och jag återupplevde rädslan som jag hade känt den natten hade gått ut efter att vi hade fått reda på att hans pappa hade dött och jag inte hade vetat om Harry skulle komma tillbaka eller inte. Mina andetag blev tyngre och jag kunde knappt tänka klart, hela mitt huvud snurrade.

“Harry, please” mumlade jag och sträckte mig efter honom men han drog sig snabbt undan ifrån min beröring och fick det att sticka till i hjärtat på mig. Jag hade ju bara berättat för Lucy för att jag behövde någon att prata med när Harry hade vägrat att göra det, jag hade ju aldrig menat att någon annan skulle höra. Om inte Lucy hade läckt ut det.. Fast varför skulle hon göra det? Jag kunde inte ens tänka nu.

“Summer, don’t even dare to touch me. I told you that because I trusted you! Fuck, why did you have to do this? Fucking hell, Summer, don’t you get it? You let me have you back only to do what, hurt me? I know I hurt you but honestly, I thought we were over that by now.” Harry tittade upprört på mig och jag märkte hur han bara blev mer och mer frustrerad för varje sekund som gick. Jag kunde inte ens tänka på alla runt omkring oss som jag visste tittade på scenen som hade skapats, de var liksom inte viktiga nu.

“Harry, we are over that, I swear! I didn’t do this, I only told my best friend and I didn’t mean for it to-”

“Shut up, Summer! Just shut up, okay? It doesn’t matter who this was because this is still all your fault, I hope you know that. And honestly, I don’t care how this happened. They still know, EVERYONE! So thank you so fucking much for this!” utbrast Harry och fick mina ögon att tåras igen och den här gången kunde jag inte blinka bort tårarna.

“But Harry, please let me explain…” mumlade jag och kände hur mitt bröst blev tyngre och tyngre för varje andetag jag tog. Jag hade en tanke om vart detta var på väg och jag kunde inte låta det hända, jag kunde bara inte.

“If you only wanted revenge on me for what I did, then you and I shouldn’t have gotten back together at all.” Harrys vanligtvis gröna varma ögon tittade kallt på mig. Jag kunde se att han var arg, men jag visste att bakom den där barriaden av ilska var han sårad. Och det kunde jag förstå, men jag hade ju inte gjort detta. Visst, jag hade berättat för Lucy, men jag skulle aldrig låta hela skolan få reda på det, sådan var inte jag och det trodde jag att Harry visste…

“Harry, please. Don’t do this” sa jag och tittade på honom med bultande hjärta. Allt jag ville var att ha honom i mina armar men jag visste att det inte skulle hända. Harry skakade bara sammanbitet på huvudet och riktade sin blick emot mig. Hans ögon såg mer vattniga ut nu än förut och jag visste att tårarna snart skulle börja rinna på honom, jag kände honom så pass väl.

“Don’t. Don’t tell me what to do, you have no right to me anymore. You don’t have any right to my forgiveness, I don’t owe you anything. Not after what you did to me. I gave out everything to you, I gave it all for you, and you know why? Because I trusted you, I loved you. But I guess I should have learnt my lesson, loving only ends with me being hurt. I can’t do this anymore, Summer… I fought so hard to get you back, and now you’re ruining me.” Harry skakade på huvudet och trängde sig snabbt förbi mig och jag visste redan vart han skulle. Ut härifrån, bort från mig.

“Harry, just think this through. Don’t go, please.” Jag var snabbt efter honom och försökte ännu en gång att ta tag i hans hand, men han drog snabbt bort den ifrån mig.

“Don’t touch me, okay? Don’t speak to me either! Just… Just leave me alone, okay?” Harry tittade argt på mig och han sa varje ord säkert och inte det minska skakigt. Det var tvärtemot hur jag kände mig, jag kände att jag skulle kunna bryta ihop vilken sekund som helst och jag visste inte hur länge jag skulle kunna hålla mig ifrån att göra det.

“But… What about us?” mumlade jag och tog ett djupt andetag. Jag vågade knappt möta hans blick och mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ur mitt bröst. Min hals kändes torr och jag hade svårt att svälja, och mina ben kändes inte helt stadiga att gå på. Tårarna hotade att börja rinna nedför mina kinder vilken sekund som helst och jag skulle behövt något att ta tag i och hålla mig i. Det blev tyst emellan oss, och jag kunde se på Harry att han tänkte. Mina andetag blev snabbare och snabbare och jag kunde känna hur mina handflator blev svettiga av nervositet. Allt jag ville var att han skulle säga att han ville vara med mig och att han inte var arg, men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han var. Harry skakade bittert på huvudet och jag kunde se att han svalde innan svaret kom. Och det kom som en bomb, även om jag kanske lite hade förutspått det, men som min värsta mardröm.

“It’s okay.” Jag lutade mig sakta närmre henne och placerade mina händer på hennes kinder innan våra läppar möttes. Och det kändes magiskt, det gjorde det alltid att vara med Summer. Våra läppar rörde sig som i synk och känslan inombords var obeskrivlig. Jag lutade min panna emot hennes medan ett mjukt leende spred sig över mina läppar. Summer öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när vi båda hörde dörren till toaletterna öppnas. Vi var i ett av toalettbåsen och jag hade totalt glömt bort att det kunde finnas andra här inne. Men det kunde det, det märkte vi snart av.

“Summer Williams, the principal’s office, now.”

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag stirrade skräckslaget på Harry som stirrade lika skärrat tillbaka på mig. Varför skulle jag till rektorn? Var det för bråket med Serena? Ingen hade ju sett det, och dessutom var det inte ens mitt fel. Och hur visste ens någon att vi, jag och Harry, var här? Det var inte direkt så att vi hade gått runt och skrikit vart vi skulle, speciellt inte till någon lärare. Jag förstod bara inte hur lärare fick reda på saker och ting...

Med en suck tog jag tag i Harrys hand, öppnade dörren till toaletten och drog med mig honom ut. En lärare jag aldrig hade sett förut och inte visste vem det var stod med blicken på mig. Hennes ögonbryn rynkades samman när hon fick syn på Harry bakom mig, och det såg verkligen ut som om hon var arg. Aldrig ett bra tecken.

“Summer, you’re going to see the principal right now. And as for you, Harry Styles.. This is the ladies’ toilets and not the men’s. And there’s a reson to that. What are you doing here? Wait, don’t even try to come up with an explanation. Just get out of here, okay?” Lärarens sura blick gled hela tiden emellan mig och Harry som om hon inte visste vem hon skulle vara mest arg på och hon irriterade mig. Vad gjorde det egentligen om Harry var här inne?

“NOW.” upprepade hon sig och jag nickade kort.

“Come on Harry, let’s get out of here.”

Dörren var trög att dra upp och när jag äntligen hade fått upp den kom jag in till ett tyst, väldigt tyst, kontor. Jag hade aldrig varit här förut så det var inte så konstigt att jag inte kände igen mig. Rektorn, Mr Barnes, satt framför mig vid sitt skrivbord med ett uttryckslöst ansikte, och han rättade snabbt till sin kavaj så att inga rynkor fanns på den. På en stol mittemot satt Serena, som vände sig om emot mig när jag kom in. Hennes armar var korsade och hon såg inte särskilt road ut.

“Summer, sit down, please” sa rektorn och gestikulerade till stolen som fanns bredvid Serenas. Jag satte mig sakta ner på den hårda svarta stolen och svalde hårt innan jag återigen tittade på rektorn. Han såg inte ut att ha rört en min sedan jag sist hade tittat på honom för någon minut sedan. Serena däremot, såg ut att bli mer och mer irriterad för varje sekund som tickade förbi.

“Alright, girls. A student caught you two fighting in the corridor earlier today.  Referring to the student, you were fighting, screaming and beating eachother. This kind of behaviour is not acceptable here at all. This in a non-violence school, well at least we try our best to be, and I think you both know that. I don’t know for what reason you were fighting and honestly it doesn’t matter, but we need to make peace, right here, right now.” Hans blick gled mellan mig och Serena och jag började undra hur detta någonsin skulle gå att kunna fixa. Jag och Serena, fred? Jag skulle kunna göra det, men jag tvivlade på att hon skulle kunna göra det. Det var ju trotsallt hon som hade startat allt bråk ifrån början. Och som jag trodde, så var hon inte okej med detta.

“What!? Who is this stupid student, if I may ask? Everyone fights, this is just unnecessary” klagade Serena och ställde sig så hastigt upp ifrån stolen så att den nästan välte omkull.

“Serena! Sit down, now” sa Mr Barnes bestämt och pekade på stolen som nästan hade blivit omkullvält. För en sekund trodde jag att hon faktiskt skulle trotsa honom och gå härifrån, men sedan insåg även jag att det inte var det smartaste då rektorn på vår skola var sträng och lätt kunde dela ut straff. Hon insåg nog det också, för hon satte sig snart ner igen bredvid mig.

“Well. Can you guys just shake hands or something, or promise eachother that you won’t start a fight?” Mr Barnes blick var hård som sten och den gick fram och tillbaka emellan mig och Serena. Tystnaden som lade sig var så tydlig att jag nästan hade kunnat ta på den, och det hela blev inte bättre av att ingen av oss sa någonting. Till slut suckade jag och nickade sedan.

“Fine. Serena?” Min blick föll på henne och hon såg inte särskilt glad ut. Hela hennes ansikte såg spänt och argt ut, som om hon var på väg att få ett utbrott. Men även Mr Barnes tittade nu uppfordrande på henne, hon kunde nog inte komma undan detta.

“Okay, fine. No more fighting” sa hon och ryckte på axlarna. “Can I go now?” fortsatte hon sedan och höll på att ställa sig upp igen. Mr Barnes suckade lätt men nickade sedan.

“Yeah, you both can leave. But if I see or hear about any fight again.. Well, let’s just say I don’t want to do that. And hey, girls, you both look a bit beaten up, so I really mean what I say.” Vi båda kom snabbt upp ifrån stolarna och utan att säga något mer gick vi ut ur rummet. Väl ute stannade Serena upp och tittade på mig.

“Just so you know, this isn’t over yet.” Och med de orden lämnade hon mig snabbt och gick iväg längs korridoren på sina höga klackar. Min panna rynkades lätt och jag suckade frustrerat. Vad menade hon med det egentligen?

Med en förvirrad blick kollade jag på Serena när hon med snabba steg gick ifrån mig. Hennes klackar ekade i korridoren och hon svängde extra mycket på höfterna. Med en lätt suck vände jag mig om och möttes av Harry.

“Never thought you would have to see the principal for fighting” retades han och skrockade lätt. Han virade sina armar om min famn och höll mig tätt intill honom.

“Shut up Harry, just because I’m a girl it doesn’t mean that I can’t fight” sa jag och korsade armarna över bröstet. Harry ryckte på axlarna.

“I never said that you can’t fight, I just said that I never thoight I would see you here for a bad cause.” Jag himlade med ögonen åt honom.

“I guess you don’t know me as well as you thought” sa jag och log triumferande. Jag slingrade mig ut från hans omfamning och började gå ifrån honom, en av våra “småbråk”, om man nu kunde kalla de det, hade jag ännu en gång vunnit. Dock var jag inte beredd på nästa sak han gjorde. Tydligen hade han följt efter mig och när han var tillräckligt nära hade han virat sina armar om min midja igen, fast bakifrån den här gången.

“Babe, I know you better than anyone. The way you are in school is nothing compared to the way you are when you’re with me in bed. You’re so dominant baby, I love it” viskade han i mitt öra och fick mig att rodna djupt. Han skrockade och vände mig om så att vi stod ansikte mot ansikte. Hans blick var en aning förförisk och han bet sig i läppen, något som jag fann väldigt attraktivt. Hans ansikte närmade sig långsamt mitt, mina ögon slöts men jag visste ändå att hans läppar bara var några millimeter ifrån mina och om jag bara rörde mig litegrann så skulle de pressas samman. Precis när jag faktiskt trodde att han skulle kyssa mig så flyttade han sitt ansikte mot mitt öra. Hans andedräkt träffade min hud och fick mig att rysa. Det gjorde det inte bättre av att Harrys läppar fördes över min örsnibb.

“I’ll see you later..” viskade han och drog sig tillbaka. Med ett nöjt ansiktsuttryck, han visste vilken effekt han hade på mig, vände han sig om och började gå iväg.

Resten av skoldagen flöt på bra men jag var ändå glad över att min sista lektion just hade slutat. Korridorerna fylldes snabbt med elever som knökade sig fram för att komma till sina skåp. Skvaller hördes lite överallt och jag visste att jag och Harry var ett hett ämne just nu. Jag visste inte riktigt hur jag kände för det. Jag hade aldrig gillat att ha en massa uppmärksamhet på mig men jag var ändå glad över att det denna gång inte var en massa rykten om hur jag och Harry gjorde slut. Jag fortsatte min vandring med ett leende på läpparna. Att tänka på Harry gjorde mig alltid glad och alldeles sprallig. Jag hade lyckats stänga ute allt prat och mina tankar var endast på Harry. Hur glad han gjorde mig och hur viktig han faktiskt var för mig. Hans gröna ögon som alltid glimtade och hans chokladbruna lockar som oftast var ruffsiga. Dock hade han börjat med något slags hårband, en bandana tror jag han kallade det, och om jag ska vara ärlig så gjorde det honom ännu mer attraktiv. Jag älskade hur jag kunde dra mina fingrar genom hans stora lockar och hur mjuka de skulle kännas mot mina fingrar.

Mina tankar avbröts av att en röst i högtalarna hördes i hela korridoren. Alla elever hade tystnads och av någon anledning var deras blickar på mig. Förvånade uttryck, stora ögon och vissa hade även deras munnar öppna. Min blick for runt, helt förvirrad. Jag fattade verkigen ingenting. Plötsligt var det som om hela jag frös till. Jag kunde inte röra mig. Mina ögon vidgades och min mun öppnades, jag såg nu ut som alla andra. Rösten var ingens annan än min egen och det tog mig inte många sekunder att lista ut vem som gjort detta och när jag mötte Harrys sårade blick så visste jag att hon hade lyckats.

Kapitel 61 alla fina läsare! Vi har tyvärr inte så många kapitel kvar av denna novellen, faktiskt.

Men kommenteraaaa nu! Känns som vi haft lite dåligt med kommentarer på sistone. Kommenterar vet vi att ni läser och gillar det vi skriver :) Det värmer verkligen, vad ni än skriver. :)

Ha det superbra och ha en superbra början av påsklovet så hörs vi på söndag!!

/Josefin & Frida x

“Yeah, I am back. And I’m not really happy about what you did. You hurt me, you know. I got a brain concussion!” sa jag argt och korsade armarna. Serena bara höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“I didn’t do anything. And maybe it was just meant to happen. People who deserve to get hurt, often does.” Det hon sa äcklade mig verkligen, vilken vidrig människa hon var.

“I can’t believe you just said that. Just leave me alone, okay? I can’t help that you’re too bitchy for anyone to want you” svarade jag och började sedan att snabbt gå iväg ifrån henne emot omklädningsrummet. Jag visste att man egentligen gjorde fel i att bråka med Serena, men jag var så fruktansvärt trött på henne. Det dröjde inte mer än någon sekund förrän jag kände henne dra tag i min tröjärm.

“What did you just say?”

SERENAS PERSPEKTIV

Hände detta verkligen? Kallade Summer mig för detta? Varför var hon redan tillbaka i skolan? Jag hade inte saknat henne, inte det minsta. Mitt grepp om hennes tröja hårdnade och jag spände mig argt.

“WHAT did you just say to me, you bitch?” frågade jag irriterat och tittade på henne. Men hon ryggade inte undan, som jag hade trott att hon skulle göra. Det gjorde iallafall alla andra på den här skolan, men jag hade nog insett vid det här laget att Summer inte var som alla andra. Hon var ju tillsammans med Harry, och det sa nog så mycket om henne.

“I only said the truth, you just don’t want to admit it” svarade hon lika argt tillbaka och försökte dra sig loss ifrån mig. Men jag släppte henne inte.

“You’re such a twat, do you know that? You don’t deserve Harry!” spottade jag ur mig. Jag var tyst för några sekunder innan jag fortsatte. "Or you know what? Maybe you do, because you’re both idiots.” Tystnaden som lade sig efter det jag sagt skulle nästan varit skrämmande, om det inte vore så att jag faktiskt inte var rädd för Summer. Hon skakade på huvudet och log nästan åt mig, men det var inte ett glatt leende. Mer som ett skrattretande leende.

“I hope everyone finds out what a sad person you really are. You hate on me because I’m with the person you can’t have. I haven’t even done anything to you, and neither has Harry. So just get over it, okay?” frågade hon irriterat och försökte ännu en gång att ta sig loss ifrån mig. Men mitt grepp om hennes tröja var så hårt att knogarna vitnade på mig och jag hade inga planer på att släppa taget.

“Shut up, will you? You changed Harry into some love-sappy thing that he isn’t, you made him to a ridiculus person! He was very fine before, without you. You ruined everything for me on this damn school, made Harry embarass me in front of everyone. So yes, I do hate you! But can you really blame me for that, after everything you’ve ruined for me?” frågade jag och tog ett djupt andetag. Ilskan bara spreds mer och mer inom mig och jag kände att jag snart antagligen skulle explodera. Det kändes som om mina ögon sköt blixtar på Summer och hade blickar kunnat döda, skulle hon nog ligga på marken nu. Men det kunde de inte, olyckligtvis. Summer tittade konstigt på mig och det verkade också som att hon blev argare för varje sekund som passerade.

“Excuse me? Have I ruined everything for you? Don’t come and blame me for your problems Serena. I haven’t done anything to you. I haven’t dropped you while you were on top of a cheerleader pyramide, I haven’t written stupid things about you in the school newspaper and I have never tried to make you feel bad or fail. You tell me that I’m the problem, but actually, you are. You’re a bitch and that’s-” Jag klarade inte av att höra mer av Summers skitsnack om mig, jag kunde bara inte det. Innan jag visste ordet av det hade min hand flugit upp till hennes kind och slagit till henne. Ljudet av slaget hördes tydligt där vi stod ensamma i korridoren, för när vi båda nu hade tystnat kunde jag inte höra någon annan. Det var nästan skrämmande tyst för att vara en så stor skola. Summer stirrade förfärat på mig och höll sin hand över kinden. Jag förväntade mig nästan att tårar skulle börja rinna nedför hennes kinder och att hon gråtandes skulle springa till rektorn, men jag hade fel. Summer drog sig argt loss ifrån mig bara för att sedan kasta sig emot mig och knuffa till mig. Jag var inte beredd på det och snubblade bakåt, och det tog några sekunder innan jag hittade balansen igen.

“Just leave me alone.” Summer tittade argt på mig när orden hade lämnat hennes mun. Jag bara skakade på huvudet och hånlog åt henne.

“You’re so dumb, Summer. I have no idea how you turned Harry into something he’s not, but I want the old him back. The old him who wanted me.” Summer stirrade på mig i några sekunder innan hon öppnade munnen.

“I HATE YOU!” utbrast hon. Och så fortsatte det. Vi fortsatte att bråka, skrika och slå varandra. Jag skulle inte ge mig, jag skulle inte förlora. Summer var en förlorare, det hade hon alltid varit. Och jag skulle se till att det förblev så.

SUMMERS PERSPEKTIV

Huden på min kind brände fortfarande efter slaget jag hade fått, men det var inte det som gjorde mest ont. Serena verkade verkligen hata mig, och om jag skulle vara ärlig så skrämde det mig lite. Jag hade ju aldrig menat att det skulle bli så. Jag stirrade på henne och kunde för mitt liv inte förstå varför hon betedde sig som hon gjorde. Jag hade hamnat i ett bråk jag inte ville vara i, och jag visse inte hur jag skulle ta mig ur det. Ilskan som fanns inom mig blandades upp med ledsamhet och irritation, allt jag ville var att vara med Harry och Serena klandrade mig för det. Våra röster höjdes allt mer och mer och jag var förvånad att det faktiskt inte var någon som kom hit.

“You bitch, you always ruin every single damn thing!” skrek Serena och jag backade bakåt ett steg för att komma längre bort ifrån henne.

“I don’t, you’re the one who ruins it all for yourself. If you weren’t such a bitch then maybe people would actually like you! Because that’s the truth, isn’t it? Everyone admires you, but nobody actually likes you.” Jag tog ett djupt andetag och tittade in i Serenas ögon, och allt jag kunde se var ilska. Ännu fler slag och ord utbyttes emellan oss innan jag plötsligt kände en hand dra mig bort ifrån Serena. Jag tittade förvånat upp på Harry som stod där med en hand om min arm och den andra omkring Serenas arm. Han drog oss bort ifrån varandra så att vi inte kunde bråka. Jag tittade argt på honom, för allt jag ville var att slå Serena. Hon förtjänade det. Men Harry hade andra planer.

“Harry, let me go!” utbrast jag och försökte dra mig loss ifrån honom. Om Serena hade haft ett hårt grepp om mig förut, så var det ingenting jämfört med hur hårt Harry höll i mig. Det gjorde nästan ont, och jag förstod att jag inte kunde kämpa emot honom, jag skulle inte vinna ändå. Serenas blick var på Harry, och hon såg inte heller så glad ut.

“Summer, it’s not worth it. She’s not worth it” mumlade Harry till mig. Hans gröna ögon sökte mina och han tittade intensivt på mig. Det kändes som vi tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade. Harry vände sig till Serena och nu tittade irriterat på honom.

“Serena, don’t touch my girlfriend again. You’ve already hurt her head, you don’t have to hurt the rest of her. I care about her, and if you ever hurt the people I care about again there will be consequences. Stop hating on her and us. Just… Just leave us alone.” Och med de orden vände sig Harry om, släppte taget om Serena och tog min hand. Han drog med mig bort ifrån Serena och utifrån korridoren, med sin hand i ett hårt grepp om min.

HARRYS PERSPEKTIV

“What were you thinking, Summer? Get into a fight?!” frågade jag Summer när jag hade låst dörren till toaletten vi nu var på. Hon skakade på huvudet medan hennes blick vilade på golvet, hon ville inte titta på mig. Jag suckade lätt. Jag ville försöka få hennes att förstå, men jag ville samtidigt inte bli arg på henne.

“But you could have gotten yourself seriously hurt! Like, you did get hurt, Summer… You can’t do things like that” fortsatte jag. Summers blick flyttades upp på mig och jag kunde se att tårar höll på att formas i hennes ögon.

“I know, Harry, I know. Don’t you think I know I shouldn’t have let her take that much control over me? Don’t you think I know? Because I do. I just hate her so much, you don’t even understand. I wanted to hurt her, just like she hurt me..” Hennes ögon fylldes sakta av tårar som började rinna nedför kinderna men som hon envist försökte torka bort trots att det bara blev fler och fler. Det gjorde ont inombords och jag var genast framme hos henne och tog henne i min famn. Min hand fann sin väg till hennes hår och jag strök lugnande igenom det.

“I’m so sorry, I’m sorry I yelled at you. I understand, love, please don’t cry..” mumlade jag i hennes hår och kände hennes armar gripa tag hårt runt min midja.

“I just hate her so much…” Jag hörde Summer ta ett djupt andetag medan hennes händer strök upp och ner över min rygg.

“I was just so worried that you were so hurt, Summer.. I love you so much” sa jag och klev ut ur hennes famn så att jag kunde titta på hennes ansikte. Hennes kinder var röda och hon hade ett rött märke på sin arm, men bortsett från det verkade hon vara oskadd. Våra blickar möttes och jag tog sakta tag i hennes hand.

“I love you too.. Thank you for taking me away. Fighting like that.. It’s not me. I’m sorry, I’ve never got carried away like that…” Summer kramade min hand och jag nickade.

“It’s okay.” Jag lutade mig sakta närmre henne och placerade mina händer på hennes kinder innan våra läppar möttes. Och det kändes magiskt, det gjorde det alltid att vara med Summer. Våra läppar rörde sig som i synk och känslan inombords var obeskrivlig. Jag lutade min panna emot hennes medan ett mjukt leende spred sig över mina läppar. Summer öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när vi båda hörde dörren till toaletterna öppnas. Vi var i ett av toalettbåsen och jag hade totalt glömt bort att det kunde finnas andra här inne. Men det kunde det, det märkte vi snart av.

“Summer Williams, the principal’s office, now.”

Här är kapitel 60 allihopa! Vi ska försöka att uppdaterna bättre, men ja hoppas ni gillar detta iallafall.

Kommentera gärna!! :D

/Josefin & Frida :)