I’ll keep my arms wide open

Don’t let me

Don’t let me

Don’t let me go

Lika fort som ett leende hade placerats på mina läppar så hade det försvunnit. Visst, låten var bra och det han gjorde var gulligt. Men det ändrade inte vad han hade gjort. En låt kunde inte göra att jag förlät honom men jag måste erkänna att mitt hjärta smälte lite. Jag visste att jag inte var över Harry och detta hjälpte verkligen inte. Harrys raspiga röst trängde sig in i mina öron och fick mig att rysa av behag. Jag skakade lätt på huvudet, det var kallt. Det var därför som jag rös. Jag korsade armarna över bröstet och Harry kollade på mig från nedanför balkongen. Han hade slutat sjunga och nu bet han sig istället i läppen. Plötsligt var det som om all ilska och besvikelse jag känt inom mig det senaste och jag ville bara skrika.

“Do you really think you can come here and sing a song?! It won’t erase what you did Harry!” skrek jag och bet mig i läppen för att inte börja gråta.

“I know, just please Summer. Let me-” började han men jag avbröt honom.

“No! No I won’t let you explain, what you did was sick! I’ve never felt this betrayed and broken before!” Jag skakade på huvudet samtidigt som envisa tårar rann ner för mina kinder. Utan att jag hade märkt då så var Harry på väg upp för trappan till min balkong. “S-stay away from me Harry..” fortsatte jag och backade undan lite. Men det stoppade honom inte. Han tog långsamma steg mot mig samtidigt som jag fortsatte backa. Tillslut kände jag den kalla väggen mot min rygg. Jag kollade åt sidorna men eftersom Harry var allt för nära mig så visste jag att jag inte skulle hinna in utan att han skulle ha stoppat mig. Harry stannade alltför nära mig och kollade på mig. Mörka ringar fanns under hans ögon och glimten som brukade finnas i hans ögon var långt borta. Nog hade jag sett honom ledsen och sorgsen förut, men inte så här. Det var som om allt det lilla hopp han hade haft kvar var borta. Jag skakade lite på huvudet för att få bort mina tankar. Jag kunde inte få dåligt samvete för honom, jag visste att jag bara skulle gå tillbaka till honom i sådana fall.

“Summer just let me explain… Please” bad han och kollade bedjande på mig. Jag skakade på huvudet.

“What you did was wrong Harry, I can’t believe what you did to me” sa jag och torkade bort mina tårar.

“I know baby..” började han och mitt hjärta hoppade till lite när han kallade mig det. “If I could turn back time I would. But I swear, my feelings for you are real. I haven’t made that up.” Jag snyftade till och kollade ner. “Please don’t cry, I hate seeing you like this. I know I fucked up and this is the biggest mistake I’ve ever done. But you have to let me fix it. Please, you’re the only hope I had left. You’re the light in the end of the tunnel or whatever the fuck you say.” Hans röst skar sig ett par gånger, ett tecken på att han var nära på att börja gråta.

“Harry..”

“No, let me finish. You’re the only girl that I’ve ever loved and you’re the only one who’s accepting me for who I am. I need you in my life, and I know that you need me too..” Jag torkade ännu en gång bort ett par tårar som envisades med att rinna ner för mina kinder. Vad Harry sa var gulligt och även om jag ville tro honom och kasta mig in i hans famn så kunde jag inte. Jag kände fortfarande ilska mot honom men mest av allt besvikelse.

“I can’t forgive what you did Harry, I just can’t” sa jag tyst och kollade ner.

“I know that you miss me, Summer. Don’t deny your feelings..” mumlade han och sträckte sig efter min hand, men jag drog bort den. Jag kunde inte agera svag framför honom och låta honom knäcka mig. Han kunde inte tro att efter han totalt lurat mig att jag skulle gå tillbaka till honom som om ingenting hade hänt. Jag fortsatte att vara tyst och det enda som kunde höras var våra andetag. Plötsligt lade Harry sina händer på mina axlar och när jag försökte gå undan höll han bara ett stadigare grepp. Han kollade mig djupt i ögonen. “I love you Summer, I really do. And if you think taht I will give up on you, on us. You’re wrong. I will fight for you and I will do everything I can to make you mine again.” Hans ord trängde sig in i mitt huvud och jag visste att jag skulle upprepa dem hela natten. Han tog bort sina händer från mina axlar och värmen som tidigare hade funnits där försvann direkt. Han kollade på mig en sista gång innan han vände sig om och gick långsamt ner för trapporna. Jag kollade efter honom. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Att han ville ha tillbaka mig var ju tydligt, men kunde jag verkligen ta tillbaka honom?

HARRYS PERSPEKTIV

Summer var envis, väldigt envis. Men jag älskade henne mer än något annat och jag skulle verkligen inte ge upp. Jag skulle ha henne i mina armar igen och vi skulle vara lika glada som vi en gång varit. Det skulle ta tid, det visste jag. Men det var det värt. Så länge jag fick Summer tillbaka igen så skulle allt bra igen. Hon var de enda jag ville ha och den enda som jag brydde mig om. Alla andra var bara dumma idioter, men Summer visste vem jag var och hon dömde mig aldrig.

Jag behövde inte höra att jag skulle hålla mig borta ännu fler gånger. Mina tankar avbröts när jag läste smset, som förresten inte var till mig, och jag log stort. Detta var helt klart förvånande, men samtidigt en lättnad.

 FROM: Summer<3

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag log svagt när jag såg smset jag hade skickat till Lucy, jag hoppades att hon skulle ringa mig. Jag saknade Harry så mycket, men jag kunde inte erkänna det för honom, jag kunde inte ta tillbaka honom bara för att han ville det. Jag suckade otåligt och tittade ner på min skärm för att se när hon skulle ringa mig, då hela min kropp frös till is. Jag hade inte alls skickat det där smset om att jag saknade Harry till Lucy, jag hade skickat till Harry. Åh herregud, jag hade ju sagt att jag inte ville ha med honom att göra och sedan fick han alltså reda på att jag saknade honom. Nej, nej nej. Det här hände bara inte. Jag slängde ifrån mig min mobiltelefon och tryckte ner mitt huvud i min kudde. Hur kunde jag vara så klumpig och dum? Varför hade jag inte kollat vem jag skickade mitt sms till? Nu visste ju Harry att jag hade ljugit för honom när jag hade skrivit att jag inte alls saknade honom och inte alls ville ha något med honom att göra…

Paniken spreds inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte ta tillbaka honom, även fast jag saknade honom så mycket att det värkte inombords. Jag saknade hans närhet, hans stora hand i min lilla, tryggheten som fanns med honom och det där leendet som fick mina insidor att bli till gelé.

Nej. Jag kunde inte det. Då skulle han få som han ville, och jag skulle riskera att gå tillbaka till något som nog aldrig varit äkta, bara på grund av mina känslor för honom. Jag låg en liten stund i min säng och ville verkligen inte veta vad Harry skulle svara, så när min mobil pep till lät jag den vara. Men jag antog att min nyfikenhet tog över och snart plockade jag upp mobilen ifrån golvet. Med något skakiga händer knappade jag in koden, 0102, den första februari, som var Harrys födelsedatum. Något som jag inte brytt mig om eller orkat att ändra, men som jag nu påmindes om att göra. Jag klickade upp Harrys meddelande, och jag kunde svära på att mitt hjärta slog ett extra slag.

FROM: Harry

I’m glad that you’re still feeling that way about me, even though I know I wasn’t supposed to know it… But I feel the same, I really do. Isn’t it worth a try, then? I will prove to you that I truly love you, one way or another. Please, just.. Please. I want to make up for what I did.

En suck for ur mig och jag drog frustrerat min hand igenom mitt bruna, trassliga hår. Jag hade just lyckats röra till det ännu mer mellan mig och Harry. Smart Summer, väldigt smart. Det kändes som om mina känslor var överallt just nu, även  om jag visste vem de stod för. Jag satt länge och skrev texter i sms till Harry som svar, men fick radera dem om och om igen för att jag inte visste vad jag ville skriva. Till slut svarade jag, men det var ett enkelt svar.

TO: Harry

Stop. Just stop it. You know that I can’t. We can’t. So don’t, just stop. Please.

Efter det stängde jag av min mobil, jag ville inte veta vad han svarade mig. Jag ville ha tillbaka honom, men samtidigt inte. Jag kunde inte bestämma mig, för jag ville men samtidigt ville jag inte bli sårad. Jag behövde veta om det var sant eller inte.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag suckade tungt när Summer slutade svara på mina sms. Det spelade ingen roll hur mycket jag bad om ursäkt, hon hade tydligen bestämt sig för att inte svara och bara låta mig vara. Jag ställde mig ilsket upp och gick ut till vardagsrummet. Jag behövde luft. Mitt rum var nästan omöjligt att vara i. Summers doft fanns fortfarande kvar och varje gång jag var där inne så var det som om väggarna klämdes ihop och som om jag skulle bli till mos.

Min blick var överallt i rummet. Gamla spritflaskor låg här och där och kläder var utspridda på golvet. Nu när jag inte hade Summer längre så brydde jag mig inte om att städa, det stod inte direkt högst upp på min prioriteringslista.

Jag suckade och satte mig ner på soffan. Papper och pennor låg utspridda på vardagsrumsbordet efter att Cara hade varit här. Jag smålog lite åt vad hon hade sagt.

“Drawing is fun Harry, you should try it.” Hon log stort mot mig och gav mig en svart penna och ett papper. “It feels like I’m in another world when I’m drawing, I can show my emotions on the paper” fortsatte hon och det förvånade mig en del att hon kunde vara så “djup” eller vad man nu skulle kalla det. Med en lätt ryckning på axlarna så hade jag börjat ritat, men det dröjde inte länge förrän jag hade knycklat ihop pappret till en boll och kastat iväg den. Rita var ingen för mig, men kanske var…

Mina tankar avbröts när jag kom på vad jag hade gjort istället för att rita. Jag lyfte på pappererna på bordet för att hitta det rätta. Jag suckade lättat när jag såg pappret fyllt med svart text. Min text. Jag tog pappret i handen, det var långt ifrån färdigt. Men med tanke på omständigheterna så skulle det inte ta lång tid innan det var klart.

SUMMERS PERSPEKTIV

När jag hade berättat för Lucy om smset jag råkat skicka till Harry så hade hon bara skrattat. Jag å andra sidan tyckte inte att det var så kul. Harry skulle inte veta att jag saknade honom. Det skulle bli mycket svårare att gå vidare då. Jag suckade tungt och drog en hand genom mitt hår, något jag hade gjort ofta det senaste. Jag ville få Harry ur mina tankar men det var så svårt. Han var fastklistrad i min hjärna och vägrade att ta sig loss. Mitt humör blev inte heller bättre av att min mamma gav mig, vad hon kallade det, stöd. Det var inte stöd. Det enda hon hade sagt var att jag var värd en bättre kille och att hon visste att något som det här skulle hända. “This is your own fault Summer” hade jag hört ett antal gånger vilket hade lett till att jag nu satt på mitt rum på min säng. Jag orkade verkligen inte med min mamma och hennes tjat. Hon fattade ingenting ändå.

Jag tittade upp mot tv skärmen där Mean Girls visades. Jag log när jag mindes när jag och Harry hade tittat på den filmen. Eller ja, det var ju jag som hade tvinga honom och han hade praktiskt tagit gnällit och klagat genom hela filmen hur dålig den var och hur han hatade tjejfilmer. Han hade även- nej, jag skulle inte tänka på honom. Mitt leende suddades ut och jag suckade. Varför kunde jag inte bara gå vidare?

Jag hoppade till lite när jag såg en skugga på min balkong. Mitt hjärta började slå snabbare och rädslan spred sig inom mig. Jag blinkade en gång och när jag kollade mot balkongen igen så var skuggan borta. Mina ögonbryn rynkades samman. Jag kunde svära på att det hade varit någon där alldeles nyss.

Med korta, långsamma steg gick jag mot balkongdörren. Jag öppnade den och jag gick ut på balkongen. Kylan spred sig i min kropp direkt och fick mig att dra åt morgonrocken jag hade på mig. Jag kollade åt sidorna men kunde inte se någon. Jag suckade, antog att det bara var en fågel, och skulle precis gå in igen när något på golvet stoppade mig. Jag böjde mig ner och tog upp det som jag nu såg var papper. Jag tittade mig omkring igen innan jag vek upp pappret. Jag kände genast igen handstilen, vilket fick mig att tveka om jag skulle läsa eller inte, men ännu en gång så tog min nyfikenhet över och innan jag visste ordet av det så var jag fast i hans text.

Jag hade läst texten om och om igen men det var inte förrän jag läste den för fjärde gången som något annorlunda hände. En svag, raspig röst hördes från nedanför balkongen och jag kände mycket väl igen den. Harry var där nere, jag kunde inte se honom och bra var väl det för jag ville inte bryta ihop framför honom. Jag suckade lätt och kollade på texten. Ett litet flämt for ur mig när jag insåg att texten som stod på pappret var den samma som Harry stod och sjöng.

“I’ll keep my eyes wide open

I’ll keep my arms wide open

Don’t let me

Don’t let me

Don’t let me go

SUMMERS PERSPEKTIV

Lucy hade verkligen försökt få mig på bättre humör, det hade hon. Jag hade själv gjort mitt bästa för att inte tänka på Harry, men det var svårt. Hans kläder fanns på olika ställen i mitt rum efter alla gånger vi hade sovit här, och om jag tryckte ner mitt ansikte i kudden kunde jag fortfarande känna en svag doft från honom där. Allting påminde mig om honom, och jag hatade att det var så. Jag hatade att jag inte kunde glömma honom, hur mycket jag än ville det.

Jag suckade tungt och tittade på den röda boken med guldiga blommor, min dagbok. Där stod så många känslor och upplevelser som hade hänt mig, men jag hade inte skrivit i den på länge. Jag hade inte behövt det, jag hade varit så lycklig med Harry. Jag plockade upp den i mina händer och strök sakta mina fingrar över det röda mjuka materialet. Kanske borde jag börja skriva igen? Jag öppnade sakta boken och tog ut pappret som låg löst i den. Jag visste vad vad det var för papper, och rubriken fick mig att le.

20 things I want to do before I’m 20

Ja, det var ett tag sen jag hade skrivit den lappen, men jag hade fortfarande en massa saker kvar att göra på den listan. Min blick for neråt på listan och jag läste lite, tills jag kom till en punkt som ännu en gång påminde mig om honom.

Fall in love. For real. ✓

Den var förbockad, och självklart handlade det om Harry, vem skulle det annars handla om? Jag gjorde argt ett rött kryss över bocken jag hade gjort och kastade pappret och den röda pennan jag hade i händerna på marken. Varför hade jag ens kvar listan? Det var inte direkt så att jag ändå skulle kunna uppfylla alla de där sakerna själv. Jag tog ett djupt andetag och öppnade istället en tom sida i min dagbok, plockade upp pennan ifrån golvet igen och började skriva.

Dear diary. Haven’t written here for ages so it feels a bit weird, eh? But I just feel like I need it right now. And well.. It still hurts. It hurts me what Harry did to me, and that feeling won’t go away. I hope that I will, eventually.. I really thought he felt the same, but it’s not like it really matters anymore. I don’t really know what to write, it’s hard to describe how I feel without letting my tears fall down and wet the paper..

Now I finally know what people mean when they talk about broken hearts.. I really wish it was different. But I’m going to forget him, I will, I have to forget him. I can’t let him hurt me forever. I will, and I will be happy again. He can’t ruin anything else for me. And I can promise myself one thing. I will never love him again, that’s one thing I know.

HARRYS PERSPEKTIV

Lördagen hade svept förbi snabbt och det var redan söndag. Jag fruktade att gå till skolan imorgon, tanken på att Summer kanske visste om vad som hade hänt på festen i fredags gjorde mig nervös, arg och besviken. Om hon visste så skulle jag aldrig ha en chans med henne igen. Hon hade kämpat för att få mig att ändra mig och vara den som jag verkligen är. Men i fredags så svek jag henne och jag ångrade mig så mycket. Den enda jag ville ha på det sättet var Summer. Det var hennes hud jag ville känna mot min. Det var hennes doft jag ville känna och se henne i det mest sårbara tillståndet som bara jag hade nycklen till. Fan vad jag hatade Louis för att han hade pratat om vadet högt i skolan. Men allt var såklart inte hans fel. Allt var mitt jävla fel, om jag hade sagt nej från början så hade jag inte trasslat in mig såhär och allt skulle vara bra. Men jag som inte kunde stoppa mig själv hade satt mig själv i klistret och samtidigt sårat den person som jag verkligen brydde mig om och jag visste att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om jag inte fick henne tillbaka.

Plötsligt var det som om allt gick ihop för mig. Jag hade förlorat henne. Tjejen som jag älskade och som älskade mig tillbaka. Jag hade förlorat den enda som såg förbi den mörka, svarta Harry och såg mig för den ljusa, goda. Den Harry som jag gillade och även hon. Jag hade förlorat tjejen som hjälp mig när jag hade det svårt och som alltid hade varit vid min sida. Och nu satt jag här med tårar rinnandes ner för kinderna. Mitt liv hade äntligen varit okej faktiskt bra för ett tag. Men nu var jag tillbaks på ruta ett och det kändes ännu jobbare och tyngre att gräva mig ur den här gropen jag själv skapat.

Jag drog händerna över mitt ansikte. Tårarna forsade ner och jag kände både ilska och sorg. Inget tycktes gå bra i mitt liv just nu och tanken av att det mesta var mitt fel gjorde inte situationen bättre. Glaset jag hade i handen kastade jag på väggen. Glassplitter hamnade överallt men jag brydde mig inte. Ingenting kunde bli mer rörigt än vad jag var. Inget kunde göra ondare än att förlora det enda ljuset i mitt liv.

Med skakiga händer satt jag med mobilen framför mig. Jag hade ringt Summer några gånger men när hon inte svarade efter sjätte gången så bestämde jag mig för att smsa henne istället. Mina fingrar sveptes snabbt över skärmen och formade ord. Jag suddade bort, skrev om ett antal gånger innan jag äntligen var nöjd.

TO: Summer<3

Summer, I know you’re mad at me. I am too. I know what I did was a dick move and I regret it so much. You were my girl and I could call you mine. I miss that. I miss us. You make me happy and you’re the only reason to why I’m changing.. I love you, you know that. What I did was wrong and I wish that I could turn back the time and undo the bet. But I can’t, but instead I will do everything I can to win you back. I will do everything so you’ll trust me again. Because I love you, and I always will. Please let me explain everything, face to face. Love, Harry xx

Jag tryckte på skicka och andades ut ett andetag jag inte visste att jag höll inne. Lättnad föll över mig. Även om hon förmodligen inte skulle svara så hade jag berättat mina sanna känslor för henne.

Min blick for genast till min mobil när den vibrerade till och jag kunde inte hjälp att le när jag såg Summers namn dyka upp på mobil skärmen. Men leendet försvann snabbt när jag läste hennes meddelande.

FROM: Summer<3

It’s over Harry. You broke my heart and there’s nothing you can do about it. Please leave me alone and don’t ever talk to me again.

Jag läste smset om och om igen och mitt hjärta föll ännu en gång i kras. Jag suckade tungt och drog en hand genom mitt hår. Detta skulle bli svårare än jag trodde, men jag stoppade inte för det. Mitt hjärta hoppade till lite när min mobil vibrerade till igen. Mina ögonbryn rynkades samman, vad ville Summer nu? Jag behövde inte höra att jag skulle hålla mig borta ännu fler gånger. Mina tankar avbröts när jag läste smset, som förresten inte var till mig, och jag log stort. Detta var helt klart förvånande, men samtidigt en lättnat.

FROM: Summer<3

I miss Harry so much Lucy! I don’t know what to do, please call me <3

CLIFFHANGER!!!! Mohhaha! Äntligen kom det en cliffhanger :P Har inte haft några sådana på ett tag nu ;) Kommentera gärna vad ni tror kommer hända, åsikter, tankar med mera. Det är roligt att läsa och ni gör oss såååå glada. Ni ger oss inspiration och motivation till att fortsätta skriva. 

Ha en fortsatt trevlig kväll iallafall och förlåt för inget kollage men jag har ingen inspiration till att leta bilder just nu.. 

Puss och kram! //Josefin xx

HARRYS PERSPEKTIV

Alla tankar på Summer snurrade runt i mitt huvud medan jag petade i min mat på tallriken. Dagens skolmat som bestod av potatis och köttgryta var egentligen inte äcklig, jag var bara inte hungrig, inte ett dugg. Jag suckade lite och riktade blicken uppåt, och fick se både Louis och Zayn titta på mig.

“What is it?” frågade jag trött. Louis höjde på ögonbrynen och tog en klunk vatten innan han svarade.

“Nothing, you just seem to be in a really bad mood..”

“Well maybe that’s because I am” svarade jag en aning irriterat och släppte ner min gaffel på den orörda tallriken.

“Well stop being such an ass, it’s not our fault that you’re in a bad mood so don’t take it out on us” sa Louis surt och korsade armarna över bröstet.

“Not your fault? Actually, Louis, it is your fault. Cause if you just had shut your mouth about the bet when she was out there with us, she wouldn’t know anything and everything would be just fine” sa jag surt med min blick i hans. Jag kunde i ögonvrån se Zayn titta fram och tillbaka på oss, som om han inte visste riktigt vad han skulle göra. Jag och Louis brukade inte bråka särskilt ofta, så jag kunde kanske förstå honom lite.

“Excuse me? You were okay with that bet too. And you never broke up with her like you said you would anyway” svarade Louis irriterat.

“Well maybe because I didn’t want to break up with her!” utbrast jag. Jag kunde inte ens tänka på vilka runt omkring oss som hade hört mig, och jag kunde inte bry mig mindre heller. Allt jag ville var att ha Summer i mina armar igen, men allting var förstört. Jag reste mig snabbt upp och tog min disk, och lämnade den sedan. Med raska steg gick jag ut ifrån matasalen, medveten om alla blickar som var riktade emot mig. När jag hörde steg bakom mig så visste jag precis vem det var. Jag gick ut på skolgården med Louis bakom mig. Här kunde vi åtminstone prata ostört,för jag hade en känsla av att den här diskussionen inte var över än, iallafall inte för Louis.

“Harry, what the fuck is wrong with you? Since when do you have problems with breaking up with girls?” frågade Louis otroligt lugnt, men med en arg underton. Hans röst var sådär farligt lugn, som om han skulle kunna explodera vilken minut som helst.

“Since I realised what really matters.” Jag tog ett par djupa andetag, jag ville inte brusa upp igen även om jag hade en känsla att jag ändå skulle göra det.

“And that is what, a ridiculous girl?” frågade han så spydigt att jag hade lust att slå till honom där och då.

“THAT GIRL has a name and she’s not ridiculous!” Jag hade tagit ett steg närmre Louis nu och kände hur mitt hjärta började slå snabbare. När Summer fick mig att känna så var det något bra, men inte nu. Nu var det bara ett tecken på att jag var arg. Riktigt arg.

“It’s Winter, Harry, remember? Look, if you want to hear that I’m sorry you lost your little teddybear, then fine. But she’s just a girl, and there’s plenty of those. So just get over it” svarade Louis. Han backade inte undan ifrån mig, trots att jag förmodligen såg ganska arg ut.

“I love her, do you get it? No, you don’t because you don’t know what love is. I didn’t think I did either but now I do, and she hates me now because of you, and I miss her so fucking much.”

“Don’t you even fucking dare blaming this one on me! You agreed to the bet, and you were supposed to break up with her but you never did. You knew what you were doing, so don’t even try to put this on me! And besides, don’t tell me what I know and don’t know!” utbrast Louis och knuffade mig lätt en bit ifrån honom. Ilska lyste starkt i hans blå ögon, men det skrämde mig inte. Det skulle säkert ha skrämt många på den här skolan, men inte mig. Jag var alldeles för van vid det här, bara inte van att det var riktat emot mig.

“Just forget it, okay? Just fucking forget everything, nothing matters without her anyway” sa jag argt och vände ryggen emot honom. Min kropp skakade lätt och jag knöt nävarna för att kämpa tillbaka tårarna som hotade att rinna nerför mina kinder vilken sekund som helst. Det blev tyst en stund. En ganska lång stund, och jag trodde nästan att Louis hade gått när jag hörde honom ta ett djupt andetag bakom mig. Snart kände jag en hand på min axel.

“Is that really how you feel about her?” Jag nickade svagt innan min blick nyfiket flög upp till Louis. Han såg inte längre arg ut, inte det minsta.

“Well.. Then you need to get her back. I don’t know much about it, but if you really love her, then I guess that’s what you need to show her” sa Louis och tittade lugnt på mig. Jag nickade med en suck, jag visste ju att han hade rätt. Men jag var också förvånad, det här var inte direkt vad jag hade väntat mig av Louis.

“I know, I just don’t know how..” Jag satte mig ner på en bänk, och Louis satte sig bredvid mig.

“Well. You need to figure out that one yourself, mate.” Louis lade en hand på min axel och jag log lite smått. Det här förvånade mig verkligen. Louis hade aldrig varit så förstående förut, och jag blev glad att han hade ändrat sig.

“Yeah, I guess I do..” mumlade jag och lutade huvudet tungt i händerna.

“Hey, Harry.. Can I ask you something?”

“Sure.”

“What made you change your mind?”

“What do you mean?”

“Well, like. Before this girl, you only slept with girls randomly, and drank, and stuff, like I do. But now you just.. You don’t, not anymore” sa Louis med en nyfiken blick på mig. Jag log smått och ryckte lätt på axlarna.

“Before I got to know Summer, I thought it was better without feelings. But truth to be told, it’s so much better with feelings. It’s like, all the love you feel and the way you’re feeling so loved by somebody else. I didn’t feel like I needed all of that anymore, because I had her.” Louis nickade, som om han faktiskt förstod vad jag menade.

“But it doesn’t matter now, she doesn’t want me anymore because I screwed up..” fortsatte jag och bet mig i läppen. Louis log uppmuntrande emot mig.

“Hey, don’t say that. Maybe she’ll take you back if you just show her what she means to you” sa han och jag försökte le tillbaka som svar, men det kändes som att det blev mer som en slags grimas.

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

SUMMERS PERSPEKTIV

Mörkret var verkligen deprimerande. De små strålar av ljussken som tagit sig in igenom persiennerna lyste upp rummet något men det var inte särskilt mycket. Jag suckade och lyssnade på tystnaden som hade lagt sig över mitt rum de senaste dagarna. Idag var det torsdag, tre dagar sedan jag sprungit hem ifrån skolan och inte kommit ut ifrån mitt hus sedan dess. Jag hade bara inte kunnat gå till skolan. Jag hade inte kunnat se på honom och veta vad han hade gjort emot mig. Jag hade inte kunnat titta in i de där gröna ögonen jag fallit så hårt för, men som hade krossat mig. Harry hade tagit mig upp till molnen, bara för att släppa greppet och låta mig falla handlöst ner till marken igen. Nej, jag ville inte se honom för det skulle göra för ont. Tårarna var nog slut vid det här laget, jag hade gråtit så mycket att det kändes som om jag var alldeles uttorkad. Och det var lite så jag kände mig, hur mycket jag än vilade och sov så var jag fortfarande trött. Jag hade inte energin eller motivationen till att göra någonting egentligen, mitt hjärta var ju krossat.

Min blick hade fastnat i det alldeles för vita taket som hade en konstig design, något min mamma velat ha men som jag aldrig tyckt om. Och det var som om taket stirrade tillbaka elakt mot mig. Rätt åt dig. Var det verkligen rätt åt mig? Borde jag ha vetat bättre? Kanske borde jag det. Jag önskade att jag hade lyssnat på alla som sagt att han inte var bra för mig. Att han bara skulle såra mig. Jag hatade att erkänna det, men mina föräldrar hade faktiskt haft rätt. Och jag hatade det. Jag hatade att de hade haft rätt om något jag verkligen trott aldrig skulle hända. Jag önskade att jag hade gjort allt jag kunnat för att hålla mig borta ifrån Harry, och inte låtit honom kliva in i mitt liv så här. Jag önskade att jag inte hade blivit kär i honom.

Men samtidigt så gick det inte ihop för mig, alla stunder vi haft tillsammans, allt vi gått igenom, hur kunde det betyda ingenting för honom? Alla stunder jag funnits vid hans sida, alla kramar, alla kyssar, hans hand i min. Alla gånger jag sett tårar välla upp i hans ögon, alla gånger hans gröna ögon fyllts av ilska och alla gånger jag fått honom att lugna ner sig igen. Hur kunde allt det, allt vi haft, bara varit ett spel? Hur kunde han ha låtsats älska mig, när det hade känts så äkta? Jag förstod bara inte. Vi hade verkligen haft något speciellt, eller för mig hade det varit speciellt, medan det för honom bara varit ett spel hela tiden. Hur kunde jag låta mig själv bli kär i honom, när jag vetat vilken typ av människa han var innan? Om jag inte hade lärt känna honom hade det aldrig blivit så här. Om han inte varit så gullig och brytt sig om mig så hade det inte varit så här nu. Men jag hade låtit mig själv falla, utan att veta om han skulle fånga mig.

Ringklockan nere i hallen hördes högt och tydligt upp till mitt rum, och jag suckade lite. Jag tänkte inte öppna, det fick Kate göra. Tänk om det var pappa som kom, eller Harry. Nej, de ville jag inte träffa. Mamma var ändå borta nu som vanligt, hon hade behövt åka iväg med jobbet igen som hon jämt gjorde. Jag kurade ihop mig mer under täcket och tryckte mitt huvud emot min vita kudde, jag ville inte veta vem det var. Snart hörde jag steg komma uppför trappan och det lät som om de var på väg emot mitt rum. Nej, nej nej. Ingen fick komma hit, och särskilt inte han som var anledningen till att jag låg här i min säng när jag borde varit i skolan. Dörren till mitt rum öppnades med ett litet knarrande som påminde mig för miljonte gången om att den behövde smörjas, något som mamma inte hade fått någon att göra än. På något sätt gav knarrandet en hemtrevlig känsla ändå.. Jag blickade uppåt.

“Summer?” Den personen jag nog inte förväntat mig var Lucy, men här i mitt rum stod hon. Jag såg henne inte jättebra i mörkret, men det var tills hon tände lampan vid mitt skrivbord och satte sig på min säng bredvid mig, där jag låg. Jag kisade emot ljuset jag hade blivit så ovan vid de senaste dagarna och kurade sedan ihop mitt ansikte undet täcket för att undkomma det.

“Summer. Get up” sa Lucy en aning mer bestämt. När jag inte lyssnade på henne så var mitt täcke snart bortdraget och kylan trängde sig in i min kropp.

“Why did you do that?” jämrade jag mig medan jag sakta satte mig upp i sängen och mötte hennes blick.

“Because I’ve been trying to reach you for days. And here you are, doing nothing.. Summer, you can’t hide forever” sa hon och tittade allvarligt på mig. Jag skakade på huvudet och svalde hårt.

“Do.. Do you know?” frågade jag tyst. Hon nickade sakta och tog min hand i sina.

“Somebody heard you and him out on the school yard and told Serena about it..” sa hon och suckade.

“And now everybody knows?” Jag kunde knappt formulera frågan, jag hatade tanken på att hela skolan skulle prata om mig och vilken loser jag hade varit som hade fallit i Harrys fälla. Jag bet mig hårt i läppen, nästan så hårt att det började blöda. Då kände jag Lucys armar omkring mig som kramade mig hårt. Jag lutade tacksamt huvudet emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

“Yeah, everybody knows. But you shouldn’t care, he’s not worth it. What he did wasn’t okay and I’m so sorry, I know you really loved him..” sa hon och strök mig över ryggen. Jag nickade emot hennes axel.

“I really did.. I’m not sure what I feel anymore, I’m just hurt..”

“I know. But Summer. I’m going to help you through this. He’s not going to ruin you anymore. He’s not worth it. But you need to come out, you have been here for days. You can’t stay here forever.” Jag insåg då att hon hade rätt. Jag kunde inte sitta här för evigt, oavsett hur jag kände om Harry.

“But I don’t want to meet him, or see him” svarade jag en aning dystert. Det verkade helt omöjligt att undvika den person som hade tagit en sådan stor plats i mitt liv fram tills nu.

“We will help you, but now please, come back to us. Come back to school” bad Lucy. Jag suckade innan jag bröt mig ifrån vår kram.

“Fine.. What’s the time?”

“Around 7am”

“Why would you come here at 7am?!”

“Because I want to get you to school today, so come on. Rise and shine.”

“You’re weird.”

“Whatever you say.”

En och en halv timme senare klev jag in genom dörren till klassrummet där vi skulle ha engelska. Lucy gick före mig och satte sig ganska långt bak, och jag följde bara efter henne med mitt huvud nedböjt. Jag fick en glimt av ett huvud längre fram med mörkt, kort, lockigt hår, och ett par gröna ögon som inte lämnade mig.

Titta inte dit. Titta inte på honom. Han är inte värd det, precis som Lucy sa. Glöm honom bara. Visst. Superlätt. Hur lätt är det att glömma den personen som har gjort allt så mycket bättre, för att sedan rasera allting?

HARRYS PERSPEKTIV

Min blick vägrade lämnade Summer. Hur mycket jag än försökte att titta bort, så gick det inte. Hon hade inte varit i skolan på flera dagar, men idag var hon här. Hon såg dock blek ut, och inte alls lika glad ut som vanligt. Och jag visste att det var mitt fel. Bara mitt fel. Det var nog det som gjorde mest ont, att det var bara jag som hade fått henne att må så här, när jag egentligen älskade henne. Hon var den enda jag någonsin känt att jag ville hålla om och behålla för evigt. Och jag hade fått henne att hata mig. Jag visste inte vad det var som hade fått henne att ändra sig och komma till skolan igen, men att få se henne gjorde att jag mådde en gnutta bättre, även om hon inte ville ha något att göra med mig nu.

Kanske var det helt över, kanske var det inte det. Om det bara fanns ett sätt för mig att visa att det inte alls hade blivit vad jag trott det skulle bli. Om jag bara kunde förklara att det hade börjat som ett vad, men att jag sedan hade fallit för henne och ville vara med henne. Jag ville inget hellre. Men hon tittade inte tillbaka på mig, det var som om jag inte fanns i hennes värld längre. Jag skulle inte klara av att det skulle vara så för alltid. Jag behövde ju henne. Hur hade jag någonsin kunnat vara så dum?

“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

SUMMERS PERSPEKTIV

Hjärtat bankade hårt i bröstet medan min andning bara blev tyngre och tyngre för varje steg jag sprang. Men jag ville inte stanna, inte tänka, nej. Då skulle jag behöva tänka på anledningen till varför jag sprang ifrån skolan efter bara en lektion och då skulle det göra ont, mer ont än det redan gjorde. Mina ögon tårades och jag torkade irriterat bort dem, jag ville inte gråta. Han var inte värd det, inte det minsta.

Jag fortsatte att springa tills jag var tvungen att stanna, mitt på trottoaren för att jag inte orkade mer. Mina andetag var tunga och jag kände blodsmak i munnen, jag visste inte hur långt jag hade sprungit eller riktigt vart exakt jag var någonstans. Jag satte mig ner på huk och försökte att hämta tillbaka andan medan jag tittade ner i marken. Jag ville inte tillbaka till skolan, inte tillbaka till Harry. Det gjorde ont att ens tänka på honom och vad han hade gjort emot mig. Klumpen i min hals vägrade att gå bort hur mycket jag än svalde och tårarna ville inte sluta rinna. Harry fyllde min hjärna och det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Jag ville inte tänka, inte vara kvar, jag ville inte känna någonting. För allt jag kände var smärta.

Det tog tid att hitta och att komma hem med tunnelbanan men när jag äntligen var hemma var det runt lunchtid. Jag gick snabbt in genom dörren och sparkade av mig mina skor utan att bry mig ett dugg om var de hamnade någonstans. Det tog inte lång tid att ta alla stegen upp för trappan och att samtidigt slänga av mig min jacka på vägen och snart var jag inne på mitt rum. Jag slängde mig på sängen och snyftade till, och nu kunde jag låta alla känslor komma fram. Mina händer grep ett krampaktigt tag om kudden och jag pressade ner mitt ansikte i den. Hur kunde Harry göra så här mot mig? Hur kunde allting vi hade gjort tillsammans, bara varit ett spel för honom? Från campingen vi hade tillsammans, till hans pappas begravning, det hade inte betytt någonting för honom alls. Alla känslor, alla ord, alla blickar och hans hand i min, det hade bara varit ett vad för honom. Han hade utnyttjat mig, sagt att han älskade mig fast det inte hade betytt någonting alls för honom. Allt hade bara varit ett spel. Ett spel där jag varit spelbrickan. Vad hände med att hålla ihop, vad hände med att älska varandra? En snyftning lämnade mina läppar när jag tänkte på vad som faktiskt precis hade hänt. Det var över, det var slut. Det största ljuset i mitt liv hade visat sig vara fyllt av mörker hela tiden… Jag som trott att jag hittat den personen som aldrig skulle svika mig. Och hela vår relation hade varit ett enda stort svek.

Mina händer sökte sig till min hals där halsbandet hängde som Harry gett mig på min födelsedag. Jag hade burit det varenda dag sedan dess, varenda dag han varit min. Eller, varenda dag jag trott han varit min. Men det här hade ju ändå aldrig varit äkta. Jag tog snabbt av mig det och kastade iväg det utan att bry mig om vart någonstans det hamnade, jag ville inte ha det på mig igen. Aldrig igen.

HARRYS PERSPEKTIV

Allting hade börjat så oskyldigt, ett enkelt vad som jag kunde vinna. Hade jag trott. Jag hade trott att det skulle bli så enkelt utan några känslor, för allting var så mycket lättare utan känslorna som kom ivägen. Jag hade verkligen trott att det skulle bli så enkelt, för Summer var ju som vilken annan tjej som helst. Jag kunde inte ha haft mer fel. Jag hade ju aldrig kunnat veta att jag skulle bli kär i Summer. Att hon skulle få mig att känna saker jag aldrig känt förut. Att hon skulle få mitt hjärta att banka och fjärilarna i min mage att dansa. För jag hade aldrig varit kär förut, inte på detta viset.

Vadet hade varit att jag skulle få Summer att vilja ligga med mig, det var Louis idé för att han sa att . Och när det hände var det meningen att jag skulle bryta alltihop med henne. Men då hade jag varit alldeles för fäst vid henne för att kunna göra något sådant. Så som jag kände nu, ville jag spendera resten av mitt liv med henne, och ändå hade jag lyckats såra henne på detta viset. Jag ville ju aldrig såra henne, allt hade ju börjat som något där jag tänkte utnyttja henne men det hade jag aldrig gjort, hon betydde alldeles för mycket för mig.

Och nu stod jag här ensam, med tårar på kinderna och ett värkande hjärta. Hur kunde jag vara så otroligt dum att jag slagit vad om kärlek? Jag hade inte ens vetat något om kärlek innan Summer kommit in i mitt liv. Men hon var ju den enda som kunde fixa det trasiga i mig, och jag kunde minnas alla gånger hon funnits där för mig. När polisen hade kommit med beskedet om min pappa, på min pappas begravning, när jag inte längre fick behålla Cara. Alla gånger hade hon suttit där bredvid mig med min hand i sin. Och jag hade gjort detsamma för henne. För jag älskade henne. Jag hatade mig själv för vad jag hade gjort, jag visste att det nog aldrig skulle bli vi igen efter allt detta.

Först hade jag hatat Louis för att ens ha sagt något, hade han inte gjort det skulle ju allting vara bra. Fast sedan hade jag insett att Summer skulle fått reda på det förr eller senare ändå, bara för att jag hade varit så otroligt dum i huvudet. Jag ville bara gå tillbaka i tiden och ändra allt, men det gick inte.

Det var november och väldigt kallt ute i luften men jag kände det inte, eller så brydde jag mig bara inte. Jag sparkade argt iväg en massa stenar som rullade iväg över asfalten och mina ögon var blöta av tårar. Hon var ju den enda på den här skitskolan som faktiskt betytt något på riktigt! Jag snörvlade till och började sakta gå bort ifrån skolan. Jag ville aldrig mer komma tillbaka dit.

Ett smalt leende kunde jag faktiskt känna på mina läppar när jag, timmar senare, stod utanför min fasters hus. Jag skulle äntligen få träffa Cara, som jag hade längtat. Särskilt eftersom att Summer hatade mig nu. Jag knackade snabbt på dörren och tog ett djupt  andetag. Jag hade försökt att torka mina tårar och inte gråta mer men jag var inte säker på om mina ögon fortfarande var rödgråtna eller inte. Dörren till huset öppnades sakta och min faster, Camille, tittade med ett litet leende på mig.

“Harry, hey” sa hon och gav mig förvånansvärt en kram som jag besvarade en aning tveksamt.

“Hey” mumlade jag.

“I was just on my way out to go to the supermarket. Why don’t you come in, Cara is in the living room. I’ll be home later, so you can have some time with her” sa hon varmt och lade sin hand på min axel. Jag nickade och pressade fram ett litet leende till henne som gick ut genom dörren med hennes bilnycklar i handen. Jag stängde dörren bakom mig och tog snabbt av mig mina halvtrasiga skor och tittade mig omkring. Här hade jag varit förut, även om det varit många år sedan när jag varit här med mina föräldrar. Jag gick igenom hallen och in till vardagsrummet där jag mindes att det var och fick se min underbara lillasyster sitta där med en docka i händerna. Hennes blick vändes uppåt när hon hörde steg och när våra blickar möttes flög hon upp ifrån soffan och sprang in i min famn.

“Harry!” utbrast hon medan jag lyfte upp henne i min famn och höll mina armar omkring henne.

“I’m here” mumlade jag och strök henne över håret medan jag inte kunde hjälpa att ett litet leende spred sig på mina läppar.

“I’ve missed you” sa hon och tittade på mig, hon log lite.

“I’ve missed you too, so so much” sa jag och satte mig i soffan med henne i knät.

“Why can’t I live with you?” frågade hon medan hon fingrade på min tröja.

“Because.. It’s complicated but since dad is gone they wanted you to live with aunt Camille” sa jag och suckade lite. Cara nickade sakta och tittade på mig.

“Where’s Summer? She’s always with you” sa hon frågande. Jag tittade ner och svalde hårt och vägrade låta tårarna komma fram.

“Not anymore” viskade jag sorgset och tog Caras små händer i mina.

“Why? Did you fight?” sa Cara förvånat. Hennes blick var varm, gud vad jag älskade denna lilla tjejen.

“Yeah. She hates me now, and it’s all my fault” sa jag och snyftade till. Det gick inte att hålla inne alla känslor, även om jag försökte.

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

HARRYS PERSPEKTIV

Måndag. Helgen som jag hade spenderat mest med Summer hade gått fort och jag hade försökt att inte tänka för mycket på min pappa, vilket hade gått ganska så bra även om tanken på honom fortfarande gjorde väldigt ont. Summer hade hjälpt mig att vädra ur och städa ur lägenheten lite grann och det var mycket fräschare nu. Och plus det så skulle jag äntligen få träffa Cara. Jag var väldigt glad över det, som jag hade längtat efter henne. Även om jag visste att hon förmodligen aldrig skulle få bo med mig än så ville jag träffa henne så ofta som jag kunde, jag skulle inte må bra om jag inte fått det. Jag var verkligen glad att Summer hjälpte mig med allt det här, hon var väggen jag kunde luta mig emot när allting bara blev för jobbigt att hantera alldeles själv. Så idag var jag ändå på hyfsat gott humör, även om de grå molnen på himlen inte såg särskilt upplyftande ut. Jag drog upp de stora dörrarna till skolan och gick in i den fulla korridoren, folk flyttade sig åt sidan när de såg mig komma gående, som vanligt. Ärligt talat var jag trött på min status, men samtidigt så van vid den att jag antagligen ändå inte skulle vilja ha det på något annat sätt.

Jag slängde en snabb blick på klockan på väggen som talade om för mig att jag var sen till dramalektionen. Självklart, ännu mer frånvaro. Mina ögonbryn rynkades och jag skyndade mig igenom alla trånga korridorer fram till dramasalen och ryckte upp dörren med andan i halsen. Runt 30 par ögon riktades emot mig som jag försökte ignorera medan jag muttrade fram en ursäkt om att ha försovit mig och satte mig ner på en stol bredvid Aaron, en kille i fotbollslaget. Då drog jag min blick upp emot scenen där jag fick se att Louis och Summer stod. Summer log mot mig och höjde ena handen i en liten vinkning. Jag vinkade tillbaka men stannade tvärt till när jag såg det. De höll varandra i handen.

“Alright Harry, don’t come late again. Now Summer and Louis, you’re going to dance a bit here. I saw on your auditions that you have a bit of experience from dancing, which is good. Sarah, Emma, Katie, Gabrielle, you’re all behind Summer. And Jake, Simon, Harry and Chris, you’re behind Louis.” Jag hörde vad Mr Clark sa men jag kunde varken lyssna eller koncentera mig, för allt jag kunde titta på var Louis och Summers händer som var sammanflätade. Det såg ut som att Louis trivdes lite bättre än Summer, men det kändes inte bra inombords för mig. Och det spelade ingen roll att jag visste att jag kunde lita på Summer. Det spelade ingen roll att jag visste att det inte var något alls emellan dem, det gjorde ont ändå. Min blick flög snabbt till Louis som log smått. Det där borde varit jag.

“Harry? Harry! Mr Styles, come up to the stage” sa Mr Clark irriterat och korsade armarna över bröstet. Jag, som hade suttit i djupa tankar, nickade bara och klev upp på scenen, bakom Louis.

När denna plåga äntligen var över gick jag direkt ut ur dramasalen utan att bry mig om någon annan och tog upp mitt cigarettpaket ur fickan. Jag visste vad Summer tyckte om det här men just nu så var jag upprörd och jag brydde mig inte. Jag kom snart ut på skolgården och tog snabbt upp en cigarett mellan läpparna och tände den. Röken fyllde mig och jag blev genast lugnare. Men jag kunde inte sluta tänka på dem två. Louis och Summer. Varför hade Louis tagit rollen när han aldrig hade brytt sig förr? Jag var ju den som ville vara med Summer, inte han. Hela grejen var bara dum, jag skulle aldrig ens ha gått dit till den dumma auditionen ifrån början. Jag sparkade argt till en sten som flög iväg över marken medan en suck for ur mig. Jag litade verkligen på Summer, det gjorde jag, men jag litade inte riktigt på Louis. Dessutom visste jag att han nästan kunde charma vem som helst om han verkligen ville. Men Summer var ju min tjej. Tänk om de…? Nej. Jag vägrade tro det. Jag tänkte inte tro det. Aldrig i livet. Men tanken vägrade att lämna min hjärna, hur mycket jag än försöke trycka bort den. Louis förtjänade inte ens henne. Men… Gjorde jag det då?

“What are you doing out here? It’s freezing.” Louis kom upp bakom mig och ställde sig bredvid mig, han tog också upp en cigarett och tände den.

“Just thinking” mumlade jag. Jag var rädd att jag skulle säga för mycket och bli sur och arg på Louis, och jag om någon visste mycket väl hur dålig jag var på att hantera min ilska. Även om jag var fruktansvärt avundsjuk och sur på honom så ville jag ju inte slå ihjäl honom. Dessutom visste jag att Louis själv var minst lika stark som jag, och jag ville inte starta ett stort slagsmål.

“Thinking about what? How good I was at singing and dancing?” Louis log retsamt emot mig, ett leende som jag inte besvarade.

“No, not exactly.” Louis rynkade pannan och drog ett djupt bloss ifrån sin cigarett.

“Then what are you thinking about?” frågade han efter någon minuts tystnad.

“Just stuff” muttrade jag och vägrade möta hans blick.

“Come on, mate. You can tell me” sa Louis och tittade en aning frågande på mig.

“Well, alright” sa jag och drog ett djupt andetag. “My dad just fucking died, those fuckers won’t let me have my sister back and you’re flirting with my girlfriend. Everything’s just fine, isn’t it? JUST FINE.” Louis tog ett steg bakåt och höll ut en hand, som i försvar.

“Hey Harry, calm down will ya? I’m sorry ‘bout your family issues but I wasn’t flirting with her, it was just a bit of fun. Besides, she’s not your-”

“You don’t know anything anymore, Louis” avbröt jag honom argt. Jag slängde argt ner cigaretten på marken och stampade på den, och det var nästan som om mina nävar knöt sig själva.

“Harry, what’s the problem with you? It was just fun, it’s not like it should really matter to you” försvarade Louis sig och tog ett steg bakåt, bort ifrån mig. Han såg mina knutna nävar, han hade sett mig arg många gånger förut.

“Or does she mean anything to you, Harry? You know what we said” fortsatte han och jag kände hur jag bara blev mer och mer arg för varje sekund som tickade iväg.

“It’s complicated” muttrade jag och tittade in i hans blå ögon som inte verkade förstå.

“It’s just a play, Harry. It’s not like she’s my Juliet or something like that, ew” sa Louis och fimpade också sin cigarett. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn, självklart förstod han inte. Vad hade jag egentligen väntat mig?

“But why did you even audition for that damn play then? If you don’t want to be there, why, Louis? And don’t come and tell you care about your grades, I know you don’t give a shit about them.” Louis ryckte bara på axlarna åt min fråga.

“Just thought it would be fun to see if I could do it, really. Plus, I thought it’d be fun to see your reaction if I actually got the part. Which I did. But I guess I could ask you the same question, since you don’t care about your grades either. Why did you try out for it, Harry?” frågade Louis och lutade huvudet på sned medan han studerade mitt ansikte. Jag svalde hårt.

“Doesn’t matter, just stop flirting with her” sa jag irriterat och rynkade pannan.

“Why? It’s not like I actually like her.” Louis nästan skrattade åt det han hade sagt och jag bet argt ihop käkarna.

“Because… Just don’t do it, is it so hard to get?!” Jag märkte nu att jag hade höjt rösten men jag brydde mig faktiskt inte, det fanns ändå inga personer här ute förutom oss två.

“Why, Harry? Why do you care so fucking much? She’s just a bet anyway and you know it!” utbrast Louis lika argt och stirrade in i mina ögon. Jag skulle precis öppna munnen för att svara när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig sakta om, och fick se den enda personen jag önskade inte hade hört det här samtalet. Men det hade hon, det kunde jag se på henne. Summer höll min mörkblå mössa i handen, som jag måste ha glömt inne i dramasalen. Hon släppte ner den på marken och mötte min blick. Och den var inte varm som den brukade vara, den var iskall.

“Summer, I can explain.. It’s not what you think it is..” mumlade jag och sträckte ut en hand emot henne. Men hon drog snabbt undan ifrån mig så att jag inte kunde nudda henne.

“Was I just a bet for you, Harry? Was everything we had, was it just some stupid bet for you?” utbrast hon medan hennes ögon tårades med salta tårar.

“I, Summer, no, it’s not.. I can explain..” Jag försökte att få fram rätt ord, men de hade fastnat i min mun.

“I really thought you were different, Harry. But I guess I was wrong, you’re just as shitty as everyone else” sa hon kallt innan hon vände sig om och gick in emot skolan igen.

“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.