“Liam, please” sa hon och tittade på mig med sina blå ögon som sakta fylldes av tårar. Jag klarade inte av att se hennes tårfyllda ögon utan vände mig bort och öppnade dörren.

När jag kom in i köket vändes allas blickar automatiskt emot mig, precis som väntat. Det såg ut som att ingen direkt hade rört sig ur fläcken sen jag hade gått ut ur köket, förutom killarna som hade slagit sig ner vid bordet precis som jag hade sagt att de kunde. Men ingen såg särskilt glad ut, och jag hoppades bara innerligt att de inte hade hört mitt och Kimberlys samtal igenom dörren.

"Where's Kimberly?" frågade Kimberlys mamma mig. Jag drog en hand igenom mitt hår och kliade mig lite på baksidan av nacken.

"She didn't feel so good so she decided to go home and rest" förklarade jag och bet mig hårt i läppen medan jag slog mig ner på min plats igen. Att veta att det var jag som varit orsaken till tårarna i hennes vackra blå ögon gjorde ont att veta, och visst kanske jag inte hade menat allt jag sagt även om jag ändå hade varit arg.

"Oh, are you sure that she can be on her own?" frågade mamma med en rynkad panna.

"Yeah, it's alright" svarade jag och försökte att ignorera alla tankar i mitt huvud som talade om för mig hur fel allt det här var. Jag hatade att ljuga, men jag skulle ändå aldrig ha kunnat säga som det var till dem. Mina föräldrar skulle aldrig förstå. Jag sneglade på Harry som tittade på mig med rynkad panna. Louis tittade sig omkring på alla andra, som om det kunde hjälpa honom att förstå. Zayn tittade också på mig med ett nästan anklagande uttryck, varför visste jag inte, och Niall hade slutat äta, något som nästan aldrig hände. Jag kunde känna att ingen av dem köpte min lögn men de sa som tur var inget om det. Kimberlys föräldrar verkade tro på det iallafall, och det var ju åtminstone bra. Middagen fortsatte, dock i lite mer tystnad, och jag försökte glömma bort vad som hade hänt mellan mig och henne. Men det var ju nästintill omöjligt när jag hela tiden blev påmind av det, eftersom en tom stol där tjejen som jag gillade mest hade suttit tills jag hade skickat ut henne. Men jag hade bara varit trött på att hon inte kunde säga som det var till mig, för det var rätt uppenbart att hon inte gillade resten av mitt band och jag kunde bara inte för mitt liv förstå varför.

När jag hade tvingat i mig det sista som var kvar på min tallrik så ursäktade jag mig och gick upp till mitt rum. Jag var verkligen inte hungrig längre och det var bara jobbigt att behöva sitta där och låtsas som att allt var okej när det verkligen inte var det. Jag visste att det var lite oartigt att inte vänta tills de andra killarna var klara, men jag ville bara lägga mig i min säng och inte behöva ljuga ännu mera. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt rum och slängde mig i sängen med huvudet rakt i min kudde. Jag undrade hur saker och ting var mellan mig och Kimberly och mig nu. Var allting slut? Eller skulle allt vara normalt mellan oss imorgon? Jag visste inte, men jag saknade att ha henne i mina armar. Även om jag var arg på henne så hade det ju inte gjort att mina känslor plötsligt hade försvunnit, hon var fortfarande den tjejen jag allra helst ville vara med. Det tog inte lång stund innan jag hörde en massa buller uppför trappan och snart kom mina fyra bästa kompisar inklampandes i mitt rum.

“Liam?”

“What’s the deal?”

“Why did she leave?” Mitt rum fylldes av Louis, Harrys, Nialls och Zayns röster som frågade om allting. Jag satte mig upp och klappade på min säng för att visa att de kunde sätta sig där. Vi trängde ihop oss och efter några sekunder satt vi alla i min säng. Jag drog in ett djupt andetag och förberedde mig inför att berätta allting för dem. Ja, inte precis allting om Kimberly, men lite grann iallafall. Jag och killarna kunde berätta allt för varandra och det kändes ändå skönt för jag visste att detta skulle stanna mellan oss.

“Isn’t she your girlfriend?” frågade Louis mig med ett höjt ögonbryn. Jag nickade men blev sedan tveksam.

“Yeah, she is. At least she were, I’m not sure anymore. We just had our first fight” sa jag och bet mig hårt i tungan för att hindra tårar att bryta fram. Jag ville inte gråta, jag ville bara att allt skulle bli bra igen.

“Oh, I’m sorry mate. Is there anything we can do?” frågade Niall och drog in mig i en hård kram. Jag kramade honom tacksamt tillbaka och skakade samtidigt på huvudet.

“I don’t think so, but thanks anyway” svarade jag honom med en suck.

“Look, what actually happened? We came in and she like, panicked and she wouldn’t even look at us. I take it as that she didn’t like us?” sa Zayn och han lät lite ledsen.

“Honestly, I don’t know. I asked her and she couldn’t really explain it. And.. I got mad because she behaved like that to you guys. I mean, she had never met you before and still she was like that. And that’s why I told her to go.” Jag drog ett djupt andetag efter att ha sagt allt det där och tittade på mina kompisar.

“Liam, can I ask you one simple question?” frågade Louis mig och jag nickade snabbt.

“Are you in love with her?” Frågan gjorde mig ställd, och jag hade inte väntat mig något sådant, även om jag innerst inne visste svaret på den frågan.

“Yeah, I am” mumlade jag och pillade med kudden som jag hade i knät. Jag såg ett leende sprida sig på Louis läppar.

“Then what are you sitting here for?” Den här gången var det Harry som frågade, och han tittade uppmuntrande på mig.

“What do you mean?” frågade jag förvirrat. Harry log lite och satte sig mer till räta upp i sängen.

“Go to her. You don’t wanna loose her.”

“Exactly, go before it’s too late” instämde Zayn och jag tittade på dem.

“Aren’t you like, mad or something? Because of how she behaved to you” sa jag förvånat och ställde mig upp.

“No, I’m sure there was a reason for it. Now go before I lift you over to her house” sa Louis och ställde sig upp bredvid mig. Han knuffade vänligt men bestämt ut mig genom dörren till mitt sovrum med ett lycka till ifrån alla fyra.

“Thanks guys” sa jag innan jag gick nedför trappan och snabbt drog på mig skorna i hallen.

“Honey, where are you going?” hörde jag mamma ropa ifrån köket.

“I’m just gonna fix something” sa jag medan ett litet, litet leende spred sig på mina läppar. Jag drog snabbt en jacka på mig och gick ut genom dörren. Killarna hade rätt - jag ville inte förlora henne.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade nog aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. Det var som om jag hade vandrat så länge utan ljus och att jag sedan hade hittat det i Liam, och nu hade jag tappat det igen. Varför hade jag låtit detta hända? Varför hade jag låtit mig själv falla så hårt för honom när jag ändå visste att det skulle ta slut någon gång? Jag borde ha vetat bättre än att låta känslorna ta över. Och nu var det slut. Det var ingen av oss som hade sagt rent ut att det var slut mellan oss, men det var vad jag trodde och antog. Vi hade bara varit tillsammans några dagar, och nu var allt förstört. Och det gjorde ont, det gjorde riktigt ont. Inte fysiskt, men i hjärtat. Jag var också arg på honom för att han bara hade stängt ute mig och inte låtit mig förklara. Liam var ju annorlunda ifrån alla andra och jag hade verkligen brytt mig om honom. Varför hade jag bara rusat iväg ifrån middagen så där in på toaletten, trots att jag visste att de enda som kanske skulle tro på min lögn var mina och Liams föräldrar, eftersom det inte precis var första gången jag ljög för dem. Jag sprang igenom regnet som hade börjat ösa ner till vår stuga och halade upp nyckeln ur byxfickan. Mitt ansikte var blött, hela jag var blöt. Om det var av tårar eller regn visste jag inte, men jag kom fram till att det inte spelade så stor roll ändå. Jag vred om nyckeln i låset i en rasande fart och skyndade mig snabbt inomhus, i skydd ifrån regnet som smattrade emot alla fönsterrutor. Jag sparkade frustrerat av mig mina converse så att de flög iväg över golvet och låste dörren efter mig. Min blick riktades uppåt och emot spegeln som fanns i hallen. Där såg jag mig själv stå, helt genomblöt med hårslingor som droppade vatten ner på mina kläder som redan var blöta. Mitt smink var inte särskilt vackert längre, men vad spelade det för roll? Det jag såg framför mig var mitt gamla jag, en trasig människa, någon som behövde fixas. Men jag såg sanningen som den var; jag var ofixbar. Utan Liam så var jag ingen längre, då fanns det inte något kvar att kämpa för. Han hade fått mig att vilja ändra mig, för hans skull. Jag hade velat det. Men jag hade sett blicken i hans ögon när han sagt till mig att gå, och det vanliga glittret hade varit som bortblåst. Jag hade aldrig menat att såra honom eller hans kompisar, men jag hade inte varit redo att träffa dem. Jag var rädd för vad de skulle tycka om mig och se på mig precis som alla på min skola gjorde. Men allt var faktiskt inte bara mitt fel, om Liam bara hade låtit mig förklara vad jag verkligen menade och hur jag kände mig så hade det inte behövt bli så här. Det var inte likt honom att göra så här...

Jag visste inte hur länge jag hade suttit i hallen när jag hörde en knackning på dörren. Jag reste mig sakta upp och drog ett djupt andetag. Jag visste ju vem det var som stod på andra sidan dörren...

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Kimberly, are you coming soon? We have to go now” hörde jag mamma ropa nerifrån. Jag suckade och tittade på min spegelbild ännu en gång. Jag hade stått här alldeles för länge, och egentligen var jag inte en tjej som tog flera timmar på sig att göra iordning sig för en middag. Men Liam hade sagt att han skulle ta med en överraskning till middagen, vad det var hade jag dock ingen aning om. Inte för att det gjorde mig något egentligen, jag var glad ändå. Jag var glad att jag fick vara med honom och över allt han hade sagt till mig. Liam hade sagt att han älskade mig, och jag var rätt säker på att jag kände precis samma sak för honom. Det var konstigt, men jag bestämde mig för att inte fundera eller analysera det för mycket utan bara vara lycklig och njuta av det. Ett sista drag med min hårborste och sedan gick jag ner för trappan. Vi skulle ju på middag hos Liam och de andra, och ärligt talat undrade jag hur mycket de visste om oss. Hur mycket hade Liam sagt? Min familj visste ju ingenting, och det var inget som jag hade planerat att berätta precis nu.

“There you are, now come on. We don’t wanna be late to the dinner” muttrade mamma medan jag drog på mig mina converse.

“Calm down, it’s not far away” svarade jag och kände genast hur hennes lite irriterade humör drogs över även på mig. De andra sa inte så mycket för de visste hur våra diskussioner brukade vara så de hade nog förstått att det vid det här laget inte var någon idé att försöka tjafsa emot. Vi gick i tystnad emot Liams stuga och stämningen var väl kanske inte den bästa precis. Som tur var så var vägen dit inte särskilt lång att gå och vi var snart framme. Dörren öppnades av Ruth som log när hon såg oss.

“Hi! Come in!” sa hon glatt och jag kunde inte låta bli att le. Varje gång vi träffade alla kunde jag fortfarande inte sluta lägga märke till att alla var så trevliga. Det var liksom bara så som de var. Snart såg jag Liam komma ut i hallen och vi möttes i en varm kram. Han såg nyduschad ut och doftade så gott. Ett leende spred sig på mina läppar och all irritation var som bortblåst. Jag kunde inte vara sur när Liam var i närheten, det gick liksom inte. Jag möttes Ruths blick när jag fortfarande stod i Liams omfamning och hon vickade på ögonbrynen innan ett skratt for ur hennes mun. Jag himlade bara med ögonen och gick sedan in till köket med Liam. Efter alla hälsningar kom resten och satte sig ner med oss. Jag tittade på bordet och såg att det var dukat för fler än vad vi var, och det gjorde mig fundersam. Hade de någon gäst här? Eller hade de bara räknat fel när de dukade? Knappast troligt.

“Welcome everyone. I was just wondering, when are they coming?” frågade Karen som tittade på Liam. Jag tittade också på honom med ett höjt ögonbryn.

“Soon, I believe” svarade han och log.

“Who’s coming?” frågade jag och kunde inte riktigt dölja min nyfikenhet samtidigt som jag blev lite nervös. Jag gillade inte riktigt att träffa nya människor som kunde döma en och direkt se hur ful man var, det hade jag haft nog med erfarenhet av.

“Just some people, you’ll see” sa han hemlighetsfullt och jag suckade lätt.

“That’s the surprise, right?” frågade jag. Liam nickade ivrigt till svar.

“And I think you’re gonna like it” tillade han medan han kramade min hand under bordet. Jag nickade och litade på det han sa, han brukade inte ha fel om vad han trodde jag skulle gilla. Min blick for runt bordet som jag snabbt märkte hade blivit märkligt tyst. Och alla tittade på oss, på mig och Liam.

“Is there anything I’ve missed here? You two seem to get along really well” sa Nicola nyfiket och jag såg ett litet leende smyga sig på hennes läppar. Jag kunde ha svurit på att hon visste att förmodligen ingen av våra föräldrar visste om att vi var tillsammans och att hon bara njöt av det här. Jag sneglade på Liam medan jag kände färgen stiga i mitt ansikte, jag var ju inte direkt van vid sådana här situationer.

“Yeah, we’re kind of, a couple now” mumlade Liam medan han tittade på mig. Jag kunde se på honom att han också tyckte att detta var en aning pinsamt.

“Oh my god, that’s amazing! I told you that this would happen! I said I totally ship you guys!” Emma verkade helt förtjust om man tittade på leendet som fanns på hennes läppar.

“Yeah, uhm. Emma, enough” muttrade jag och himlade med ögonen över min fangirlande lillasyster. Emma gav mig en sur blick men log stort emot Liam som log lite smått tillbaka mot henne. Jag gav Emma en blick för jag fattade att jag inte var den enda som tyckte att hon var jobbig.

“Wow, we’re happy for you guys” sa Karen och log varmt emot mig. Jag log tillbaka och höll fortfarande ett stadigt tag om Liams hand.

“Thanks mum, but please don’t come and hold a speak about this” sa Liam vilket fick oss alla att skratta. Inte förrän nu tittade jag på mina föräldrars ansiktsuttryck och blev förvånad. De båda såg väldigt glada ut. Visst hade jag väl trott att de skulle bli glada, men inte så här glada. Min blick föll sedan på Noah som bara flinade, precis som jag hade väntat mig.

“Well, enough about us. Let’s talk about surfing or something, we did that the other day” sa jag och plockade till lite mat på min tallrik. Liam tittade tacksamt på mig för att jag hade styrt in samtalet på något annat. Jag log bara som svar och vi fortsatte att prata. Men vi hann inte så långt innan ringklockan ringde på dörren och Liam for upp ifrån stolen.

“Coming soon!” ropade han och skyndade sig ut till hallen. Jag tittade runt på hans familj som alla verkade veta vem eller vilka det var som skulle komma. Och jag ville också veta, men det skulle jag väl få göra snart. Vi alla hörde röster ute i hallen, men det var som jag kände igen så jag förstod inte varför Liam trodde jag skulle bli glad av att träffa några som jag inte ens kände. Efter några minuter kom Liam in i köket igen, men den här gången med fyra killar i släptåg. Och när jag såg vilka det var, så ville jag helst bara rusa därifrån.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag kom leendes in i köket igen med killarna bakom mig. Jag var jätteglad att de alla hade kunnat komma, vi var ju vana att ses så mycket att det kändes konstigt nu när vi inte hade sett varandra på ett tag. Jag hade verkligen saknat allihop, och jag hoppades bara att det fanns mycket mat eftersom Niall faktiskt var här. Jag tittade förväntansfullt på Kimberly. Jag hade hoppats att hon skulle bli glad av att träffa mina vänner, men jag fick en chock när jag såg hennes ansiktsuttryck. Hon såg inte alls glad ut, och hennes blick var överallt förutom på mig och killarna.

“Wow Liam, this is nice” sa Zayn och jag nickade. Men jag kunde inte slita ögonen ifrån Kimberly. Vad var fel? Jag såg min mamma tittade uppfodrande på mig och förstod direkt vad hon menade.

“Yeah, guys. This is Harry, Louis, Zayn and Niall. They’re my bandmates and they’re gonna be here for a while” sa jag och log lite smått. Men min koncentration var fortfarande på Kimberly, hon såg väldigt obekväm ut. Alla killarna hade ju träffat min familj, men de hälsade på Kimberlys familj. Rätt som det var reste sig Kimberly snabbt upp så att hennes stol välte baklänges och ner i golvet med en smäll. Alla tittade på henne och jag kunde se hur jobbigt det var för henne. Hon flackade med blicken emellan mig och våra föräldrar.

“Uhm... I’m feeling a bit sick, I’m just gonna go to the bathroom” mumlade hon fram och gick med snabba steg ut ifrån köket emot badrummet. Harry höjde förvånat på ögonbrynen åt mig och jag ryckte på axlarna. Jag fattade ärligt talat inte. Gillade hon inte mina kompisar? Hon kände dem inte ett dugg, och ändå reagerade hon så här! Det gjorde mig arg och jag suckade lätt, i vetskap om att jag både ville och behövde gå efter henne.

“You guys can sit down, I’m coming soon” sa jag och nickade åt killarna. Jag kunde se att ingen av dem riktigt förstått eller vetat vad som nyss hänt, inte ens jag själv visste ju det. Men en sak visste jag iallafall; Kimberly hade inte gått ifrån bordet för att hon mådde dåligt, utan av någon annan anledning. Innan någon av dem hade svarat mig så var jag redan på väg efter Kimberly. När jag kom dit såg jag att badrumsdörren var stängd, men inte låst. Jag knackade lätt på dörren innan jag öppnade den, klev in, stängde och låste efter mig. Jag såg Kimberly sitta på toalettstolen med huvudet lutat i händerna.

“Kim?” frågade jag tyst och satte mig på golvet framför henne. Det kalla klinkergolvet gjorde att jag rös till men jag ignorerade det.

“What are you doing here? frågade hon utan att titta upp på mig.

“I’m here because somehing is obviously wrong and I wanna know what it is” sa jag och lutade försiktigt hennes ansikte uppåt med min hand så att vi såg in i varandras ögon. Kanske hade jag förväntat mig tårar, kanske hade jag förväntat mig massor av ilska, men jag hade inte förväntat mig det här. Kimberlys ansikte såg bara livlöst ut, som om hon inte ville visa eller kunde visa några känslor alls.

“What is it? Everything was good until I walked in with them” sa jag oroligt och strök en hårslinga ur hennes ansikte. Jag tvingade ner min ilska och hoppades innerligt att det inte var som jag trodde, att Kimberly kanske visst ville träffa de andra killarna.

“Well, I don’t want them to-” Kimberly suckade. “I don’t wanna... I don’t know how to explain it” mumlade hon och det fick mig att släppa hennes händer. Jag var rätt säker på att jag hade rätt och det gjorde mig arg, trots att jag inte var någon som var arg särskilt ofta.

“You never do, right? You can’t explain things to me, even though I always do my best to understand you. It’s hard, you know? I try my best but still, you can’t tell me stuff. And if you have problems with my friends that you’ve never met and don’t even know, then just tell me.” Jag förvånades över vad som kom ur min mun utan att jag ens tänkte efter först. jag hade inte menat att låta sådan även om jag menat det jag sa.

“Liam, no! You don’t-” Kimberly avbröt sig och tittade på mig. “You don’t understand, it’s not like that” protesterade hon och jag suckade frusterat.

“Oh, I think it is Kimberly. I think I know exactly how it is. But you’ve never met them before so maybe you shouldn’t be so judgemental about them. Do you really think I would be friends with them if they were idiots?” Jag hade fortfarande lyckats hålla min röst på en någorlunda bra nivå men det var svårt när Kimberly just nu gjorde mig så arg.

“Well, no I don’t, but..” Nu lät hon så liten och försvarslös, men jag kunde inte hjälpa att jag fortfarande var arg.

“You know what? If that’s all you’re going to say, then leave it. They didn’t do more than walked into the room and you practically ran away. I’m done with this, I’m just done. They didn’t do anything to you and still you acted like you just didn’t want to be with them.” Min bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan jag drog några djupa andetag och försökte lugna ner mig. Vanligtvis reagerade jag aldrig så här, men just nu förstod jag mig bara inte på Kimberly.

“It’s not what they did, it’s who they are and who I am.” Kimberly försökte greppa tag i mina händer igen, men jag drog mig undan.

“Leave it Kimberly, will you? Maybe it’s time for you to go home if you can’t even stand being in the same room as them” sa jag kallt och kontrollerade knappt själv vad jag sa längre. Orden bara hoppade ur min mun i en sådan fart att jag blev chockad själv. Så här elak var jag aldrig, och jag ville inte såra henne men de hade faktiskt inte gjort henne något.

“But-” började Kimberly och försökte desperat ta tag i mina händer ännu en gång. Jag puttade bort hennes händer igen mjukt men bestämt och avbröt henne innan hon hann säga något mer.

“You should go” mumlade jag och kände mig plötsligt svag. Jag ville inte såra henne, men jag trodde att vi båda kanske behövde lite egen tid.

“Liam, please” sa hon och tittade på mig med sina blå ögon som sakta fylldes av tårar. Jag klarade inte av att se hennes tårfyllda ögon utan vände mig bort och öppnade dörren.

“No. I’m sorry, I can’t right now” sa jag tyst och klev sedan ut. Kimberly gick sakta efter mig och tog på sig sina skor. Jag kunde inte möta hennes blick, det var för jobbigt. Och när hon gick ut genom dörren och jag tillbaka emot köket, kunde jag inte hjälpa att jag kände att jag kanske just hade gjort ett väldigt stort misstag.

"Let's take some pictures of us" sa jag leendes och kollade på Kimberly.

"Only if you promise to not show them to anyone" sa hon och jag nickade. Jag tog kameran framför oss och vi log mot den. Vi tog en massa andra bilder också. Bland annat en på när jag pussade Kimberly på kinden och hon räckte ut tungan. En annan förställde oss två där vi gjorde peace-tecknet och duckface. Men min favorit var nog den sista. Där hade jag böjt mig fram mot henne och stulit en kyss samtidigt som jag tagit kort. Vi båda hade stängda ögon och Kimberlys armar var runt min hals.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

FROM: Batman <3

Good morning my love! <3 I hope you're not busy today because I have a surprise for you :D be at my house in 30 minutes xx

Smset som Liam nyss skickat fick mig att börja le. En överraskning satt aldrig fel och när jag nu skulle spendera dagen med Liam var det mycket bättre. Jag tog på mig ett par jeans och en t-shirt. Trots att solen sken så hade jag inte lust att ta på mig shorts. Visst, Liam hade sett mig i bikini men då hade jag varit tvungen. Och vem visste vem jag kunde träffa när jag var ute. Jag hade inte lust att få någon elak kommentar slängd mot mig. Utan någon mer eftertanke så drog jag på mig mina jeans och ett linne. Jag gick sedan ner i köket och tog ett äpple.

“I’m going out with Liam” sa jag till mina föräldrar som satt vid köksbordet. Pappa satt som vanligt och läste tidningen och mamma läste en bok.

“Okay, have fun honey. And don’t forget to be home by four because we’re going to Karen then” sa mamma innan jag gick ut från stugan. Solen sken, men det var lite blåsigt så jag var ändå nöjd med mitt val av att ha valt jeans.

Snart var jag framme hos Liam och när jag knackade på så var det han som öppnade. Han log stort mot mig och drog in mig i en kram.

“Hi” sa han i mitt öra drog mig närmre honom.

“Hey” svarade jag och kramade honom hårt tillbaka. Efter en stund drog vi oss ifrån varandra och Liam tog på sig sina skor. Jag tog detta som en chans att studera honom lite. Han hade på sig en grå t-shirt och ett par vanliga jeans. Håret var som vanligt lite stylat och ja, han såg väldigt snygg ut.

“Ready to go?” frågade han och jag nickade. Han tog min hand i sin och en picknick korg i den andra som jag inte märkt förrän nu. Han stängde dörren om oss, tog på sig sina solglasögon och ledde mig sedan mot hans baksida.

“Where are we going?” frågade jag och han kollade på mig med ett leende.

“To a place I found earlier” svarade han bara. Ja, det sa ju mycket. Liam drog in mig på en stig i skogen som fanns bakom hans stuga och lade en arm om mig.

“I almost forgot to tell you how beautiful you look today” sa han och pussade mig på kinden. Jag log mot honom samtidigt som en rodnad spred sig på mina kinder.

“Thank you, you don’t look too bad yourself either” sa jag och han skrockade lite.

Efter några minuter var vi framme vid en glänta där det stod en stor ek i mitten och en liten paviljong längre bort.

“Wow, it’s beautiful” sa jag och kollade mig omkring. Blommor och  buskar växte här och var och solen lös in genom träden. Det såg verkligen ut som en scen från en film.

“I know right” instämde Liam och ställde sig nära mig. "Let's go to the pavilion" sa han och jag nickade. Vi satte oss på en bänk inne i paviljongen och Liam tog fram mat från korgen han hade med sig. Mina ögon vidgades när jag såg att han hade med sig vattenmelon. Jag tog snabbt åt mig en bit som jag började äta på. Liam kollade leendes på mig och tog fram två glas som han fyllde med mineralvatten.

"I see you like watermelon" sa han och jag skakade på huvudet.

"Like is an understatement, I love it" sa jag och han skrattade lite.

"Save some to me" sa han och jag skakade på huvudet.

"Nope, these are mine. Find your own watermelon, toy-story-lover" sa jag retsamt och flinade. Han skakade skrattandes på huvudet.

"Pretty please, just one bite" sa han och gjorde hundvalpsögon och putade med underläppen.

"Fine" suckade jag och gav honom en bit. "But only because I'm so kind."

"The kindest person ever" stämde Liam in och tog ett stort bett av sin bit. "Now come here" fortsatte han sedan och lade ner det sista av sin bit på bordet. Han slog ut med armarna och jag kröp glatt in i hans famn. Mina armar fann sin väg runt hans nacke och hans omkring min midja. Jag inhalerade hans doft som luktade så gott. Hans händer förflyttades från min midja upp till mina axlar och sedan var hans händer på mina kinder. Han kollade djupt in i mina ögon och log smått.

"Are you going to kiss me or not?" frågade jag efter en stunds stirrande.

"You just had to ruin our moment, didn't you?"

"Yup."

"But yeah I was going to kiss you."

"Then do it" och precis efter jag sagt det så kände jag Liams mjuka läppar mot mina. Kyssen var långsam och passionerad och fjärilarna i min mage dansade som sjutton. Liam lade sina händer på min rygg igen och pressade samman våra kroppar mer. Ett leende spred sig på mina läppar medan jag flätade samman våra fingrar. Allt jag kunde tänka på nu var Liam, och alla dåliga tankar var långt, långt borta. Han var min säkra plats, en vägg jag stadigt kunde luta mig emot utan någon som helst risk för att falla. Han hade fått mig att ändra min åsikt helt om kärlek.

“You know, I used to think that love was meaningless” sa jag och strök min ena hand längs hans arm. Liam tittade undrande på mig, som om jag hade sagt något knäppt eller så.

“Why? Love is the key to everything. It brings people together, and being loved is the best feeling in the world” sa han som om det var den mest självklara saken i hela världen. Men för mig, så var det faktiskt inte så.

“Well, after all the drama with Victoria and Will, it became hard to believe that someone could ever love me. I used to ask myself that.” Vårt samtal hade just tagit en ny vändning och jag kom på mig själv med att ännu en gång bekänna saker för Liam som jag inte hade sagt till någon annan. Men det var det som var det konstiga med Liam, när jag var med honom slank saker bara ur mig, saker som jag hade stängt inne längst inne i mitt hjärta. Kanske var det för att han brydde sig och ville veta när ingen annan gjorde det. Visst kunde jag väl inte klandra min familj för att veta när jag hade gjort mitt bästa för att dölja alltihop, men de hade heller aldrig märkt att något var fel. Jag antog att jag var bra på att bygga murar omkring mig, att ljuga och få folk att tro att allting var bra fast det egentligen var piss. Ja, för alla utom Liam då. Han såg rakt igenom allt det där och såg mig för den jag verkligen var, inte för vad alla andra trodde att jag var. Jag var ärligt talat lite trött på att alla bara antog och trodde att allt skulle vara så bra, att de antog att jag mådde bra. Det gjorde inte Liam, och han tvingade mig inte att känna så heller. Men hans ord om att hjälpa mig igenom allt värmde verkligen, och det betydde mycket för mig.

“Kim?” Liams mjuka röst bröt snabbt mina tankar och fick mig att sakta komma tillbaka till verkligheten. Jag skakade lätt på huvudet och log lite medan jag mötte Liams blick.

“You spaced out again” sa han och log tillbaka. Jag tittade urskuldrande på honom och tittade ner på våra sammanflätade händer.

“Sorry, didn’t mean to. It’s just, I have so much to think about. Did you say something? I’m listening now, I promise” lovade jag och stoppade undan alla tankar långt bak i mitt huvud. Jag ville bara tänka på Liam, för allt som hade med honom att göra gjorde mig glad.

“No, that’s alright. You know you can share your thoughts with me” svarade Liam med ett litet leende.

“I was just thinking about, how everyone else like, think and expects I’m okay. You’re the only one who doesn’t” Jag klämde ett hårdare tag om hans hand, detta var jobbigt för mig.

“Look, I know it’s hard, I know that. But I’m here. And you don’t have to ask yourself if someone loves you, because I’m pretty sure the answer of that question is yes” sa Liam utan att släppa min blick ens för en sekund. Men jag suckade bara, för jag visste redan vad eller vem han syftade på och det var inte så jag hade menat.

“I didn’t mean my family, Liam. I didn’t mean that kind of love” sa jag och riktade min blick emot väggen som framför oss här inne i paviljongen. Jag hade inte tänkt på förrän nu att den var full med blommor, vilket var väldigt fint men som jag inte kunde uppskatta just för stunden.

“Well, I didn’t mean that kind of love either” Jag kände Liams hand ta ett mjukt tag om min haka och rikta mitt ansikte emot hans så att våra blickar ännu en gång möttes. Ett osäkert leende spred sig på mina läppar när jag insåg vad jag trodde att han menade, även om jag på samma gång hade väldigt svårt att tro att han faktiskt menade det jag trodde han gjorde. Liam öppnade munnen igen för att säga något, och tittade djupt in i hans ögon och väntade på att han skulle börja prata.

“It’s alright Liam. But I think she thought that we were doing something else than what we actually did” sa jag innan ett skratt for ur mig. Liam skrattade också innan han anföll mitt ansikte med en massa pussar.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Efter att jag sagt hej då till Liam så hade jag nu kommit hem till min stuga. Jag gick in genom dörren och möttes direkt av två par flinande ansikten som tillhörde Noah och Emma.

"What?" frågade jag undrande och tog av mig mina skor.

"What did you and Liam do, huh?" frågade Noah och vickade på ögonen.

"Watched a film" svarade jag och gick in i köket. Såklart så hängde de efter.

"Well I got a text from Ruth that said something else" sa Noah och en rodnad spred sig på mina kinder.

"We had a tickle fight" sa jag och försökte gå mot trappan som ledde till övervåningen men Emma stoppade mig.

"Just make sure that you use protection" retades Noah. Jag slog till honom hårt på armen innan jag skyndade mig upp på mitt rum. Jag stängde dörren och låste, jag ville verkligen inte höra på något mer retandes.

TO: Batman <3

Apparently Ruth texted Noah about the little "accident" and now Emma and him won't stop haunting me... And you said your sisters were annoying... :| xx

FROM: Batman <3

Lol! :P haha my sisters are also teasing me... Anyway, what are you doing love? xx

TO: Batman <3

Nothing... I'm gonna check tumblr I think :) you? xx

FROM: Batman <3

I'm skyping with Zayn, Harry, Niall and Louis :) xx

TO: Batman <3

Okay, I won't disturb u then :) ttyl xxx

LIAMS PERSPEKTIV

"So who's the girl?" frågade Louis när jag slutat smsa med Kimberly och en rodnad spred sig på mina kinder.

"What made you think it's a girl?" frågade jag oskyldigt.

"You're blushing and your smile says everything" sa Zayn som om det var uppenbart.

"And I saw this a few hours ago" fortsatte Niall och skickade en länk i chatten. Jag klickade in på den och flämtade till när jag såg vad det var en bild på mig och Kimberly med rubriken; Liam and his new girlfriend!

Jag läste genast igenom den korta artikeln som fanns.

The popster sensation Liam Payne is now on holiday with his family. But apparently there is more than just his family there. Today at noon, one of our photographers saw Liam and an unknown girl holding hands and after that they were hugging. We think that it's his new girlfriend. But is she really his type? For us, on Sugarscape, it looks like she belongs to an emo-gang. What do you guys think about this mysterious girl? Do you think it's something serious or is Liam just using her to get over his ex-girlfriend Danielle Peazer?

När jag läst klart drog jag frustrerat en hand genom mitt hår. Varför hade jag varit så dum att hålla hennes händer ute? Jag studerade bilden en gång till och självklart så hade fotografen fått med hela mitt ansikte och halva Kimberlys. Och det var med hel säkerhet sant att snart flera fans skulle veta vem hon var. Jag suckade irriterat. Jag visste att Kimberly inte skulle gilla detta. Hon hade redan tillräckligt mycket problem. Hon behövde inte bli hatad av våra fans också.

"Guys, what am I supposed to do? She has a really rough time right now and this won't exactly help" muttrade jag och lade huvudet i mina händer.

"So she is your girlfriend?" hörde jag Harry fråga och om jag inte var helt blåst så kunde jag tyda ett flin i det han sa.

"I don't know, I think so. We haven't exactly talked about it..." Svarade jag och kollade på Harry. Han nickade förstående och tog sedan ett bett av sitt äpple.

"Well, I think you should talk to her mate. If she founds out this she will surely need you" sa Louis och jag nickade. Plötsligt ringde min mobil. Jag kollade på avsändaren och suckade när jag såg vem det var.

"I have to take this, it's management" sa jag och de andra nickade.

"We'll talk another day, good luck Liam. And bye guys!" sa Niall innan han avslutade samtalet. Vi andra sa också hej då och precis när jag lagt på så svarade jag min mobil.

"Hello."

"Hello Liam, this is John. I just wanted to talk about that picture which is spreading around the world right now" började han och jag suckade. Jag hade verkligen inte lust att prata med honom just nu när jag ville vara med Kimberly.

"Mhmm" mumlade jag och stängde samtidigt av datorn.

"Is it true Liam? Is she your new girlfriend?" frågade han och jag såg framför sig hur han hade sin hand under sin haka.

"Yeah I think so" svarade jag.

"Okay well, I suggest you to stay low this week so this drama can die down a bit. Because if I know you right I know that you don't want her to get any hate" förklarade han snabbt.

"Sounds good" sa jag och suckade lite. Kunde han inte bara lägga på.

“Great, oh and one more thing. We are going to deny your realationship to the media. Just so you know”  fortsatte han sedan.

“Good, but I got to go now. Bye” sa jag och hörde John säga hej då innan jag lade på. Jag lade ner mobilen i min ficka innan jag gick ner till hallen. Jag förklarade snabbt för mina föräldrar vart jag skulle innan jag skyndade mig till Kimberlys stuga.

“Hi Liam, what are you doing here?” frågade Noah mig när han öppnat dörren till deras stuga som jag nyss knackat på.

“Hi, I’m going to meet Kimberly” svarade jag och gick in i hallen när Noah öppnade dörren lite mer.

“Can’t stay away from her I see” retades han och en liten rodnad bildades på mina kinder.

“Well, umm I..” stammade jag fram men avbröts av Noah.

“Haha I’m just kidding with you. She’s in her room” sa han innan han försvann längre in i stugan. Jag tog av mig mina skor innan jag gick till övervåningen. Jag knackade på Kimberlys dörr och när hon sa “come in” så öppnade jag. Hon släppte blicken från datorn och kollade förvånat på mig.

“Liam? What are you doing here?” frågade hon och ställde undan datorn på sängen bredvid sig.

“Umm I came to tell you something” sa jag och drog en hand över nacken.

“Is something wrong?” frågade hon oroligt och kom fram till mig. Hon tog min ena hand i sin och kollade på mig.

“I don’t know” sa jag och drog med henne till sängen. Vi satte oss ner bredvid varandra och jag tog datorn i mitt knä. Jag gick in på Sugarscape och klickade fram rätt artikel.

“I’m really sorry” sa jag och gav henne datorn så att hon kunde läsa. Jag kollade ner på mina händer som låg i mitt knä men kollade upp på Kimberly när hon flämtade till.

“How can they write this?” mumlade hon och kollade på mig med ledsna ögon. “How can they say that I’m not your type, they don’t even know me” fortsatte hon sedan argt. Jag förvånades faktiskt lite över hennes reaktion. Jag trodde att hon skulle bli ledsen, inte arg på median.

“I don’t know love, but it’s not true what they are saying” sa jag och drog in henne i en kram.

“Liam, who’s Danielle?” frågade hon efter en stunds tystnad.

“She’s my ex. We broke up a few months ago. I’m over her now, don’t worry about her” svarade jag och strök henne över håret. Hon nickade mot min arm och lade sedan bort datorn.

“Kimberly, why are you and Liam over the whole internet? Are you two dating? Oh my god! This is so cool, I’ll ship you two to 100 percent!” hörde jag Emma ropa genom dörren. Kimberly kollade konstigt på mig.

“What are you talking about?” frågade hon Emma.

“I’m shipping you two, like I like you two together. You’re really stupid sometimes” svarade Emma och jag skrattade lite. Jag kände Kimberly slå till mig löst på armen och jag putade med underläppen mot henne.

“Whatever Emma” muttrade Kimberly och ställde sig sedan upp. Hon gick fram till sin garderob och tog fram kläder skulle jag tro.

“Don’t look” sa hon till mig och jag skrockade lite.

“Why can’t I look? I’m your boyfriend” sa jag och skakade lite på axlarna. Hon vände sig om mot mig, fortfarande med kläder på, och kollade på mig med stora ögon.

“What did you say?” frågade hon.

“I asked why I can’t look.”

“No, after that” sa hon och jag log lite.

“I said that I’m your boyfriend. But only if you want to of course” sa jag och kollade nervöst ner på golvet.

“Of course I want you to be my boyfriend. But only if you don’t tell the world about us yet, because I’m not ready for that.”

“Of course I won’t tell the world about us. Your my little secret, well maybe not a secret anymore but they don’t know your name so yeah” sa jag och hon skrattade lite.

“Whatever you say Leeyam, but just because you’re my boyfriend it doesn’t mean that you can look when I’m changing. But I’m only going to change trousers so it’s not that much to see” sa hon och ryckte på axlarna innan hon drog av sig sina jeans och ersatte dem med ett par mjukisbyxor. Hon satte sig sedan ner på sängen bredvid mig och flätade samman våra händer. Jag tog fram min mobil från min ficka och öppnade upp kameran.

"Let's take some pictures of us" sa jag leendes och kollade på Kimberly.

"Only if you promise to not show them to anyone" sa hon och jag nickade. Jag tog kameran framför oss och vi log mot den. Vi tog en massa andra bilder också. Bland annat en på när jag pussade Kimberly på kinden och jag pressade ihop hennes mun. En annan förställde oss två där vi gjorde peace-tecknet och duckface. Men min favorit var nog den sista. Där hade jag böjt mig fram mot henne och stulit en kyss samtidigt som jag tagit kort. Vi båda hade stängda ögon och Kimberlys armar var runt min hals.

"This will be my new background" sa jag och satte bilden på vår kyss som bakgrund. Ett leende spred sig på Kimberlys läppar samtidigt som hon kollade på bilden.

Jag satt förstummad på sängen. Det Liam nyss sagt var något som förvånade mig hur mycket som helst. Hur kunde en sådan snäll och omtänksam person ha blivit mobbad när han var yngre? Det gick liksom inte ihop. Liam tänkte på andra före sig själv. Jag kollade mot dörren som nu stod öppen. Liam hade nyss gått ut härifrån och båda två visste att jag snart skulle vara efter honom mot hans stuga. Jag kände mig skamsen på något sätt. Jag hade blivit sur på honom för något som han förstod bättre än alla andra. Om det var någon som kunde hjälpa mig så var det Liam. Varför hade jag inte märkt det tidigare? Jag drog in ett djupt andetag och ställde mig sedan upp. Jag visste vad jag var tvungen att göra och utan någon mer eftertanke så rusade jag ner för trappan och drog snabbt på mig mina skor innan jag sprang ut från stugan och sedan i den riktning som Liams stuga var i. När jag kommit några meter såg jag en kille gå långsamt på vägen. Jag saktade ner mina steg, något som Liam måste märkt eftersom han vände sig om mot mig. Han log smått och jag sprang rakt in i hans armar. Han omfamnade mig direkt samtidigt som jag lät de salta tårarna rinna ner för kinderna.

“I’m sorry Liam, I had no idea” mumlade jag medan mina armar snabbt fann sig runt hans nacke och mina händer trasslade in sig i hans mjuka bruna hår.

“It’s alright, I just want you to know that I really understand what you’re going through and I wanna help you the best I can” svarade han vilket jag inte kunde låta bli att le åt.

“You’re helping me a lot, with just being with me” sa jag och tog båda hans händer i mina. Liam tittade ner på våra sammanflätade händer och mötte sedan min blick. Och jag kände att jag hade gjort rätt val. Visst skulle folk kanske inte sluta mobba mig, men jag visste att Liam fanns vid min sida. Alla fina ord han hade sagt till mig, såklart att de spelade roll, men det var jobbigt när man fick så många taskiga ord kastade emot sig på en och samma gång. Då var en enda snäll person svårare att uppskatta, men jag gjorde mitt bästa med Liam.

“Well, it all started about a year ago” började jag och drog in ett djupt andetag. Liam och jag var nu i hans stuga på hans rum och jag hade bestämt mig för att berätta för honom hur min mobbning började. Jag kände mig skyldig till det eftersom Liam nyss hade berättat för mig att han blivit mobbad. “A rumour about me started in school, and well.. the rumour was that I had kissed my best friend’s then current boyfriend. I tried to explain to her that it wasn’t true beacuse it wasn’t. But she didn’t believe me. In the beginning I thought that she would just be angry with me for a week or so. But when my ex-boyfriend broke up with me I knew it was something much bigger. Just one week after the rumour had started I didn’t have anyone. People started calling me a slut and that I was a fat guy-stealer. In the beginning I didn’t care at all. The words didn’t get to me. But after a while it was too much and I couldn’t handle it. I had no one to talk to so I shut it all inside me. I started to believe what they were saying and everyday I would ask myself; ‘Why do I look like this? Why am I this fat’ so I did something that I’m not proud of.” Jag kände Liam kolla på mig och han tog min hand i sin.

“It’s okay Kim, you can tell me” sa han lugnt och jag nickade smått.

“I have bulimia, Liam” erkände jag och kollade ner på våra händer och Liam klämde åt min lite hårdare. “Please don’t think that I’m disgusting because I know that I am. But it’s better now. Since I got to know you it has been better. Your words are so kind and you’re so kind. I’m trying to not throw up any food, please Liam don’t think that I’m disgusting.”

“You’re not disgusting love, not at all. I’m glad you told me. But those pricks are so wrong. You’re really beautiful and not fat at all. Please babe, try not to listen to them” sa Liam och jag nickade.

“That’s what I’m doing, everyday. I’m fighting it, inside of me. But it’s... Hard. Because everyday I have to fight against all those thoughts and words and honestly, it’s been so bad that I tried to act like I was ill just so I could stay home from school. But when I met you... I don’t really know, but something changed. You made it seem like it was so easy, and I wanted to be like you. You’re so caring and I wish I could be, but the truth is that I don’t have anyone to be caring to, except you.” Allt jag sa just nu var saker som jag aldrig någonsin hade talat om för någon annan och på ett sätt kändes det skönt att lätta på hjärtat lite även om jag tyckte att det var jobbigt att prata om.

“I’m sorry it’s been like this, I don’t know why they’re such idiots when they don’t know the real you. But what I do know is that when I said you were beautiful, I really meant it. Both on the inside and the outside, you’re special to me and I don’t wanna lose you because of them.” Liams ord värmde djupt inne i mitt hjärta och fick mina kinder att bli lite rosa. Jag visste att han menade det han sa och jag skulle inte kunnat beskriva ens för någon hur underbart det kändes att han inte såg mig som alla andra såg mig.

“Thank you, this with relationships is hard to me and I don’t really know how to express myself, but I feel the same way about you” sa jag och såg ett leende sprida sig på Liams läppar.

“Kimberly, I promise to do my best to help you get better. I wanna show you how beautiful you are and that you don’t need bulimia to be happy” sa Liam omtänksamt medan hans tumme sakta smekte mina fingrar.

“You should probably just kiss me now and stop talking” sa jag och fnissade som en liten tjej på tretton år trots att jag var arton. Liam skrattade han med och jag kunde se det där välbekanta glittret i hans ögon igen. Han släppte mina händer och placerade istället dem runt min midja. Han böjde sig fram så att våra läppar nästan möttes, och när jag tittade in i hans ögon såg jag ingenting annat än kärlek och omtänksamhet. Sedan kraschade han sina läppar emot mina och mitt hjärta dunkade snabbare. Fjärilarna i min mage dansade och just för en sekund kände jag mig oslagbar. Liam gjorde att jag kände mig stark, med honom kändes det som om allt skulle bli okej igen. Jag glömde bort allt som var jobbigt, för allt som fanns i mina tankar nu var Liam. Våra läppar möttes om och om igen i en kyss som lämnade oss båda andfådda, rosenkindiga och med stora flin på läpparna. Snart hade Liam flätat samman våra händer igen och jag kände mig alldeles varm inombords.

“Wanna watch a film?” frågade han och jag nickade.

“What about Batman?” frågade jag och ett leende spred sig på hans läppar.

“You like Batman?” frågade han.

“Yup, he’s one of my favourites superhero” sa jag.

“Mine too! Where have you been?”

“I’ve been everywhere man, looking for someone!” sjöng jag och fick både mig och Liam och brista ut i skratt.

Efter ett par dåliga skämt och omgjorda popcorn, de första blev brända, så var vi äntligen redo att kolla på Batman: The Dark Knight Rises. Vi satt i hans säng bredvid varandra med en filt omkring oss. Filmen startade och jag kände Liam treva efter min hand under filten. Efter några misslyckade försök så tog jag fram min hand jag haft i min ficka och tog tag i Liams. Jag kände hans blick bränna på mig men den var snart på tv:n istället. Kanske för att vi kollade på Batman.

“That’s the best film ever!” sa jag när filmen var slut, Liam sträckte lite på sig och gäspade.

“Almost the best film ever, Toy Story is better” sa han och jag gapade.

“You mad bro?! You choose Toy Story over Batman? Are you sick or something?” utbrast jag och lade en hand på hans panna för att känna om han hade feber.

“No film beats Toy Story, not even Batman. Sorry love” sa Liam och ryckte med ett flin på axlarna. Jag skakade bara på huvudet och lade mig sedan under Liams täcke och jag hörde honom skratta lite. Snart kröp även Liam ner under täcket och när hans ansikte var mittemot mitt så log han.

“Buu” sa han och jag fnissade.

“Wow, I got really scared” sa jag sarkastiskt och himlade med ögonen.

“That was the point” sa han och lade en hand på min arm och började stryka upp och ner. En gäspning for ur min mun trots att klockan inte var särskilt mycket så var jag trött.

“We can sleep you know, but it’s just five in the afternoon” sa Liam och jag skrattade lite.

“I’m not gonna sleep, then I’ll be missing out time with you” svarade jag sedan och Liam blev allvarlig igen.

“You’re cute” sa han och pussade på min näsa. Jag log men det dröjde inte länge innan mitt leende hade förvandlats till ett tjut när jag kände Liams händer kittla mig i sidorna. Jag började skrika och skratta på samma gång och kunde lätt se det fåniga leendet på Liams läppar.

“Liam, stop it! Not fair!” utbrast jag och försökte kravla iväg ifrån honom.

“Why should I stop? Maybe I don’t feel like it” Liams händer fortsatte kittla mig och utan att jag märkte det så var jag snart nerrullad på mattan bredvid hans säng. Ett skratt for ur min mun, men det dröjde inte länge innan jag kände Liams starka armar kring min midja. Snart var jag uppdragen och vi båda föll ihop i en enda stor skrattade hög på sängen.

Ett plötsligt ljud fick mig att stanna upp mitt i en skrattattack och sätta mig upp snabbt. Då upptäckte jag vad det var, eller snarare vem det var. Jag såg Liams syster Ruth stå i dörröppningen.

“Liam, what are you-” började hon men avbröt sig själv när våra blickar möttes.

“Oh” sa hon bara medan ett flin sakta spred sig på hennes läppar. Jag kände färgen stiga i mitt ansikte medan jag insåg vad hon måste trott att vi gjorde. Jag kände Liam sätta sig upp bakom mig och min blick föll genast på honom.

“Ruth, what are you doing in here?” frågade han henne i en klagande ton. Ruth började skratta och jag kände att det blev mer och mer pinsamt för varje sekund som gick.

“They wanted me to check what was happening up here, because you guys were sooo loudly." Jag såg Liam himla med ögonen och en kudde for igenom luften ifrån honom på Ruth, men hon skrattade bara åt honom.

“GET OUT” ropade Liam och Ruth höll skyddande upp händerna i någon slags försvar.

“Sorry to disturb you guys... And hey Kimberly, by the way. See you later Liam” sa hon innan hon stängde dörren igen och lämnade mig och Liam ensamma igen. Jag mötte Liams blick och han suckade.

“My sisters are so annoying, seriously” muttrade han. Jag log lite och drog en hand igenom hans hår som var så mjukt emot mina fingrar.

“It’s alright Liam. But I think she thought that we were doing something else than what we actually did” sa jag innan ett skratt for ur mig. Liam skrattade också innan han anföll mitt ansikte med en massa pussar.

“You and I know what we did and that’s what matters” mumlade han medan han pussade på min näsa, min panna, min haka, båda mina kinder och sist mina läppar. Jag log lite och slog armarna om honom. Fina, fina Liam. 

“I won’t” svarade Liam leendes.

Den senaste veckan hade varit helt underbar. Jag och Liam hade umgåtts mycket. När det var soligt så var vi alltid vid stranden och när det var regnigt var vi alltid i någon av stugorna och kollade på film eller bara pratade. Liam gjorde mig glad och han fick mig att känna mig speciell. Och jag hade även gjort något som jag inte gjort på riktigt länge. Jag hade lett och faktiskt haft kul. Men bara för att Liam hade kommit in i mitt liv så gjorde inte det att alla mina problem försvann. Jag hade inte berättat för honom om mitt droginnehav varje dag. Det kunde jag inte. Jag visste att Liam skulle se annorlunda på mig och tycka att jag var äcklig. Och det ville jag absolut inte riskera. Min bulimi var något som jag jobbade på. Jag spydde inte lika ofta längre och istället för att äta en normal portion och sedan känna mig tjock och illamående efteråt så åt jag mindre portioner. Liam hade såklart märkt detta och börjat ifrågasätta det men allt jag hade sagt var att jag inte var hungrig. Hn köpte det säkert inte men jag ville inte förklara för honom hur läget låg. Även om en del av mig ville berätta för honom så var det en annan liten del som inte ville det. Detta hade lett till att jag inte hade sovit i natt för jag hade funderat över detta istället. Och efter flera timmars funderande så hade jag äntligen kommit fram till att jag skulle berätta för Liam. Han förtjänade det och även om jag inte visste hur han skulle reagera så visste jag att han inte skulle bli sur. Bulimi var ju en sjukdom och han måste ju förstå hur jobbigt det faktiskt var.

Just nu satt jag på sängen i mitt rum och väntade på att Liam skulle komma. Jag hade smsat honom och bett honom komma hit, något som han glatt sagt ja till. Mitt hjärta dunkade hårt av nervositet. Jag visste inte varför jag var nervös. Men jag antog att en liten del av mig var rädd att han skulle bli arg eller att han skulle vilja lämna mig. Den senaste veckan så hade Liam lyckats bryta ner mina murar jag haft omkring mig så det gjorde att jag tog tillbaka det sista jag nyss tänkt. Liam skulle inte lämna mig.

Mina tankar avbröts av att min mobil plingade till. Jag tog upp den ur min jeansficka och fick se ett sms från ett okänt nummer.

FROM: Unknown number

Hi cow! Haven't seen you for a while. Are you stuck somewhere or what? Haha lol, I can remember all the fat on your stomach. Poor girl, how can you even stand looking like that. I think I'm talking for everyone now, you're ugly. A fucking fat cow is what you are! You're so ugly that even god can't stand watching you. I really hope that you'll be beautiful one day. Wait!! We both know that that won't happen!! Lol

Plötsligt var det som om alla mina murar byggdes upp igen och jag fick svårt att andas. Efter en hel vecka utan något elakt sms så fick jag ett. Varför? Varför var de tvungna att hacka på mig? Jag hade ju inte gjort någonting. Jag kände en tår rinna ner för min kind som jag snabbt torkade bort. Jag ville inte gråta. Jag ville tänka på alla de fina ord som Liam sagt till mig. Men jag kunde inte hitta dem. De hade bytts ut mot ord jag inte alls ville höra. Jag kastade argt min mobil på golvet. En sådan underbar vecka var tvungen att bli förstörd på grund av ett elakt sms.

Jag hörde min dörr öppnas och kort därefter stängas. En glad Liam uppenbarade sig men det var som om jag inte såg honom. Allt jag kunde se var elaka ord som flög omkring i rummet och jagade mig. Men jag kunde inte känna dem. Jag kunde inte känna hur ont det gjorde att få dem slagna mot mig.

Plötsligt stod Liam framför mig och skakade om mig.

"Earth to Kimberly" sa han och viftade med handen framför mina ögon. Jag kollade på honom och mötte hans blick. Men jag kunde inte känna något. Tänk om han också tyckte att jag var ful som en ko, fast han sa annorlunda bara för att inte få ett dåligt rykte om sig.

Liam log lite mot mig när jag mötte hans blick. Men den oroliga rynkan i hans panna var kvar. Som om han visste att något var fel. När han böjde sig ner för att kyssa mig så vände jag snabbt bort huvudet. Liam kollade ännu konstigare på mig och hans rynka blev allt mer större.

"Okay Kimberly, enough with the silence. What's wrong?" frågade Liam oroligt och satte sig ner bredvid mig. Han såg orolig men samtidigt sårad ut och jag kunde inte hindra mig själv från att känna dåligt samvete eftersom jag visste att han kände sig sårad när jag nekat hans kyss. Något som jag glatt skulle tagit emot om det inte vore för omständigheterna.

"Nothing's wrong Liam" fick jag tillslut fram samtidigt som jag kollade rakt fram på mobilen som låg på golvet. Jag ville aldrig mer se den. Liam tog sina händer på mina kinder så att jag tvingades att se honom i ögonen. Han kollade på mig med en sorgsen blick. Jag visste att han inte gillade när jag inte berättade hur det verkligen var.

"Talk to me Kim, I know that something's wrong" bad han men det han fick som respons var jag som frigjorde mitt huvud från hans grepp. Min blick fann ännu en gång sin väg mot den äckliga mobilen som låg på golvet. Jag kände Liams blick bränna på mig. Men jag kunde inte kolla på honom. Jag visste att jag då skulle börja gråta och visa känslor. Något som jag inte ville. Om det var något jag lärt mig det senaste året så var det att det var bättre att stänga inne sina känslor. Då slapp jag förklara allt och jag kunde bara klistra på det där fejkade leendet. Men det funkade inte med Liam. Han visste när jag fejkade och inte. Därför hade jag ingen aning om vad jag nu skulle göra. Inte släppa in Liam genom mina murar igen, eller bryta ner rätt framför honom och gråta i hans varma beskyddande famn.

Jag hade inte märkt att Liam tagit min mobil och börjat läsa det öppna smset förrän han började prata.

"Who wrote this?" frågade han och kollade surt på skärmen. Jag ryckte på axlarna och kollade sedan ner i marken. Plötsligt kände jag ett par starka armar omfamna mig och Liams doft fyllde min näsa.

"It's not true what they say love. Please believe me. You're so beautiful, please don't listen to them" sa han tröstande i mitt öra men jag kunde varken krama tillbaka eller säga något. Jag visste att Liam tyckte jag var vacker. Men på något sätt så betydde inte det någonting när jag fick höra en massa fula saker från flera andra personer. Liam var bara en person och visst, hans ord hade betytt mycket. Men han kunde inte få det att sluta. Han kunde inte få det där växande hålet i mitt hjärta att sluta växa. För han visste inte hur det kändes. Han visste inte hur det var att vara konstant mobbad. Han visste inte hur ont det gjorde att få ett fult ord slängt mot sig.

"It's not that easy to not listen to them Liam" muttrade jag.

"Kimberly, I can help you. Just talk to me" sa han lugnt och tog min hand i sin och kramade om den.

"No Liam! You can't help me! You don't know how it feels to always be bullied. You don't know how it feels to never get a nice word to you, not even a hello. You don't know how it is to lose that little hope you had in the beginning. That everything was just a dream and when you woke up everything would be okay. But then you realize that it is reality and there's nothing you can do to make the bullies stop. Everything is hopeless and you just want to give up. But then there's your parents. Your parents that want you to have a great life and to become something good. So you just smile a faked smile so the parents thinks that everything is great when in reality it is shit. You don't know how that feels Liam. So please don't come here and say that you can help me, because you can't. My life is ruined and it will never be normal again." Jag drog in ett djupt andetag. Aldrig trodde jag att jag skulle säga något sådant till honom.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag kollade på Kimberly när hon berättade sådant som hon inte trodde att jag kunde förstå. Men faktum var att jag kunde det. Jag själv hade varit mobbad när jag var yngre under en lång period och nu när Kimberly beskrev lite hur hon kände så kunde jag inte hindra mig själv från att känna det samma. För exakt så hade jag känt.

Hennes kalla blick kollade ner i marken och jag visste att hon ville att jag skulle gå. Men jag var tvungen att berätta för henne. Jag kunde inte ge upp nu, och det kunde inte hon heller.

LIAMS PERSPEKTIV

Hon var så nära mig, och luktade så gott. Jag kände mig förvirrad och mitt hjärta bankade snabbt i bröstet. Kimberly såg så liten och ensam ut, och allt jag ville var att hon skulle bli glad igen. Innan jag kunde hindra mig själv eller ens tänka efter vad det var jag gjorde så hade jag lutat mig fram och pressat mina läppar emot Kimberlys. Hennes läppar var mjuka, precis som jag hade trott. Inte för att jag faktiskt hade tänkt på det, inte alls... Jag visste inte varför jag hade gjort det, eller jo det visste jag ju, men jag visste inte varför jag inte hade hindrat mig själv. Men det kändes bra, och det som skrämde mig var att hon ju inte alls hade samma känslor som jag. Och då var det som att jag vaknade upp ur min trans, jag ryckte mig snabbt bort ifrån henne och mötte hennes blick. Hon såg helt chockad ut och hennes mun var formad som ett o. Jag hade just där och då lust att slå till mig själv i huvudet, med ett basebollträ, väldigt hårt. Varför i hela fridens namn hade jag kysst henne? Varför, varför, varför? Jag hade ju sagt att jag ville vara vänner, och sedan hade jag kysst henne iallafall. Varför kände jag ens så här när vi nyss hade träffats? Det var inte normalt. Och jag ville inte ha de här känslorna, för jag visste ju egentligen att Kimberly hade det tufft och inte behövde någon kille som gillade henne nu. Jag svalde hårt och försökte få fram några ord, men det var svårt. Jag ville inte ens titta på Kimberly för jag visste att jag hade förstört allt. Precis allt. Vi hade äntligen blivit vänner och funnit varandra på ett bra sätt och nu hade jag förstört alltihop.

Jag kände mig plötsligt panikslagen, för jag ville inte ens tänka på vad det var jag nyss hade gjort. Jag ville inte vara kvar här och se henne rusa ut ur mitt rum som jag visste skulle hända, jag ville inte vara kvar här och se vår nyfunna vänskap gå i kras. Jag behövde luft, och jag behövde komma ut härifrån.

“I’m so sorry Kimberly” fick jag fram innan jag snabbt reste mig upp ifrån vår omfamning på sängen. Jag hörde att Kimberly började säga något men ärligt talat så ville jag inte höra. Jag ville inte höra hur mycket jag hade förstört alltihop, jag visste redan allt det där. Jag skyndade mig till min dörr och öppnade den. Jag sprang sedan ner för trappan och ut till hallen. Jag behövde komma ut, bort ifrån alltihop. Jag såg mina föräldrar och Ruth i köket och de alla tittade med konstiga miner på mig när jag låste upp ytterdörren och snabbt rusade ut. Jag hörde mitt namn ropas men ignorerade det, jag orkade inte med min familj just nu. Jag styrde snabbt mina steg emot stranden, det var den första tanken som kom till mig. Det var inte långt dit ifrån stugområdet eftersom de låg precis vid stranden. Jag sprang utan att se mig om och utan skor, de var inte viktiga. På stranden var det såklart mycket folk, men jag sprang förbi dem utan att bry mig om dem eller om de kände igen mig. Jag sprang, för jag visste inte vad jag skulle göra. Snart kom jag fram till en vik längre bort vi hade gått förbi förut, där var det som tur var folktomt. Viken låg bakom lite stenar och berg och var skymd ifrån stranden och det kändes skönt. Jag stannade upp vid vattenbrynet för att andas och min blick for upp emot himlen som jag nu upptäckte var lite grå och inte alls lika blå som den hade varit förut. Min bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan jag drog in några djupa andetag. Hur skulle jag nu kunna gå tillbaka till alla och låtsas som att allt var som vanligt när det inte alls var det? Kimberly hatade mig säkert redan för den där dumma kyssen. Jag önskade att jag hade hindrat mig själv ifrån att göra det.

Jag tog några steg ut i vattnet som kylde ner mina varma fötter på ett skönt sätt. Mina händer for djupt ner i mina fickor och jag tittade ut emot vattnet. Det var blått och vackert, men det påminde mig bara om Kimberlys blå ögon och gjorde det helt omöjligt för mig att ens försöka glömma vad som nyss hade hänt, inte för att jag skulle kunna glömma det iallafall...

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag fick inte fram ett endaste ord. Liam hade kysst mig. Jag hade ju fattat att det skulle hända och inte dragit mig ifrån även om jag kunde ha gjort det, men det var ändå som om jag var så himla chockad och förvirrad på samma gång. Jag såg Liam resa sig upp och mumla en ursäkt till mig. Jag försökte säga något till honom som skulle göra att han inte gick, för det förstod jag att han hade tänkt göra. Men han bara rusade ut genom dörren utan att jag fick chansen och jag hörde hans steg eka ner i trappan. Jag försökte att tänka klart och resonera smart med mig själv om vad jag skulle göra nu, men mitt huvud bara snurrade och mitt hjärta dunkade fortfarande snabbt. Jag hade ju aldrig sagt att jag inte ville att det skulle hända, så varför hade han bara rusat därifrån? Jag gillade ju Liam, det gjorde jag ju. Trots att vi bara hade känt varandra en väldigt kort tid så hade Liam blivit någon speciell för mig. Så varför satt jag här då, när jag borde varit efter Liam redan nu och rätta till vad som blivit fel. Det fick mig att bestämma mig - jag kunde inte bara sitta här. Jag reste mig snabbt upp och följde efter dit Liam hade rusat, och jag hade inte heller särskilt långsam takt. Mina steg ekade i trappan och jag sprang ner till hallen men stoppades av att någon ropade mitt namn. Det kom ifrån köket, där Liams föräldrar och hans syster Ruth satt. Jag ville inte vara oartig även om jag ville springa efter Liam, så jag skyndade mig dit. Kanske visste de också vart han hade tagit vägen?

“Kimberly, do you know why Liam ran out like that?” frågade Ruth mig och jag bet mig i läppen. Jag visste ju, men det kunde jag inte direkt säga till dem.

“Well, not rea-” började jag men blev avbruten av Geoff.

“Is it some kind of game, this?” frågade han, omedveten om att han kom till min räddning.

“Yeah, exactly” svarade jag och nickade.

“Oh, that’s good. You see, I was worried something was wrong but then you guys are just having fun” sa Karen och log mot mig. Jag log ett tillgjort leende tillbaka.

“Well, do you guys happen to know where he is?” Jag hoppades verkligen att de skulle veta, även om jag hade mina aningar.

“No, sorry love. He just ran out and ignored what we said to him, I guess he was so into the game” svarade Karen och jag nickade.

“Okay, thanks anyway. Gotta head after him” sa jag med en nick emot ytterdörren. De alla nickade och bad mig hälsa Liam vilket jag lovade att göra, bara jag hittade honom...

Jag rusade över den stora stranden och struntade fullkomligt i att jag fick en massa blickar på mig, jag brydde mig bara om att hitta Liam och det skulle jag göra. När jag sprang upptäckte jag att alla höll på att packa ihop sina saker, som att ingen ville stanna här på stranden. Jag fattade inte varför förrän jag kände de första regndropparna träffa min varma hud och rinna ner längs axlarna på mig. och när jag tittade upp emot himlen så var den alldeles grå. Jag förstod bara inte hur vädret hade förändrats så hastigt, för det kändes som att nyss hade det varit solsken och inte ett moln på himlen. Men det var inget kallt regn, och det kändes bara skönt. Men inombords kändes det inte precis skönt, det kändes bara hemskt. Jag fortsatte att springa längs stranden i hopp om att se den killen som hade lyst upp mina senaste dagar något otroligt, och förstod snabbt att han förmodligen var i viken bakom berget, där vi hade gått förut. Han hade då sagt att att han gillade att det var så avskilt där, en bit bort ifrån alla andra. Och dessutom visste jag inte vart annars han skulle vara. När jag kom runt hörnet av berget saktade jag ner mina steg medan jag tog djupa andetag för att lugna ner mig. Jag kunde se Liam stå en bit bort i där vattnet mötte sanden, med fötterna nedsjunkna i vattnet. Han såg så ensam ut och allt jag ville var att krama honom. Jag gick snabbt fram till honom bakifrån, han hade fortfarande inte sett mig. När jag kom närmre hörde jag snyftningar som jag visste inte kom ifrån någon annan än Liam och det gjorde ont att se honom stå där och gråta. Jag tog de sista stegen ut i vattnet till honom och då vände han sig om, han hade nog hört mig när jag gick i vattnet.

“Kimberly?” Liams röst var tjock och grötig och jag kunde se tårar utspridda över hans kinder.

“Why are you crying? Please don’t cry” sa jag bara och lade armarna omkring hans midja. Vanligtvis var det han som kramade mig och inte tvärtom, men det kändes så rätt i det ögonblicket.

“I’m crying because I ruined everything, I’m so sorry” mumlade han nedstämt. Jag skakade bestämt på huvudet och kände snart Liams armar kring min nacke.

“The thing is, Liam.. That you ruined nothing. You shouldn’t have ran away, we could have talked about it” sa jag rakt i hans öra medan mina händer strök honom långsamt över ryggen.

“I ruined it all. I ruined our friendship and I know you don’t feel that way about me because we’ve just met and everything. I’m sorry that I kissed you, but..” Liam avbröt sig mitt i meningen och jag blev förvånad över det han sagt. Varför trodde han att jag inte kände likadant, hur visste han det?

“But what?” frågade jag eftersom han hade avbrutit sig mitt i meningen.

“But I think I really like you, and unfortunately there’s nothing I can do about it..” Hans ord var snabba och tysta, men visst hörde jag vad han sa. Det han sa fick min mage att göra volter och mitt hjärta att bulta snabbt.

“How do you know I don’t feel the same?” frågade jag och särade lite på oss så att jag kunde se honom i ögonen.

“Well, I assumed that you didn’t...” stammade Liam fram. Hans osäkerhet och blyghet fick mig att le, det var så gulligt.

“But I do, and I didn’t want you to leave” sa jag utan att släppa hans blick för ens ett ögonblick. Inte förrän nu märkte jag hur mycket det regnade, för jag hade bara fokuserat på Liam. Men jag såg nu hur blöta vi var, och tittade man på himlen verkade det inte direkt bli bättre väder snart.

“Really?” Ett smalt leende spred sig över Liams läppar och jag nickade ivrigt.

“So please don’t run away again” sa jag mjukt och strök min hand över hans kind.

“I won’t” svarade Liam leendes.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag var chockad. Allt det som Kimberly hade sagt till mig idag, eller ja, det var inte så mycket, men att hon hade sagt att hon var tjock och kunde jag inte förstå. För Kimberly var faktiskt en av de smalaste personerna jag någonsin hade sett. Hon var verkligen jättesmal, och ändå ville hon inte visa sin mage för mig för att hon var rädd för att jag skulle tycka hon var tjock. Det gick liksom bara inte ihop för mig. Jag undrade hur hon kunde tycka så? Men viktigare, vad var det som hade fått henne att tycka så illa om sig själv? För hon var jättevacker, men hon verkade inte se sig själv alls så som jag gjorde. Direkt när jag hade hört henne säga det där om sig själv hade jag bestämt mig för en sak. Jag skulle få henne att se sig själv i mina ögon, att inte tycka så illa om sig själv. Visst hade vi inte känt varandra länge, men jag tyckte verkligen inte att hon förtjänade att känna sådär. Jag var beslutsam - jag skulle få henne att ändra uppfattning och jag skulle finnas vid hennes sida. Direkt ifrån första dagen hade jag sett smärtan i hennes ögon, och fast jag inte visste exakt varför så ville jag få den att försvinna. Jag ville att hon skulle må bra, och jag hoppades att jag kunde hjälpa henne med det.

“I fell again, Liam!” Kimberlys utrop fick mig att snabbt återgå ifrån mina tankar till verkligheten igen. Efter vårt samtal och vår kram så hade Kimberly tagit av sig sina kläder och bara haft bikini på sig. Då hade jag känt att jag faktiskt hade gjort något bra, för efter det hade hon inte varit lika osäker på sig själv och släppt loss lite, låtit sig själv ha kul. Ja, Kimberly hade ju verkligen menat det när hon sa att hon aldrig hade stått på en surfbräda förut. Jag tittade på henne där hon låg i vattnet för säkert tjugonde gången idag. Vi båda skrattade, jag hade verkligen försökt lära henne grunderna men hennes balans var inte den bästa så hon ramlade bara gång på gång. Jag gick fram till henne där hon var i vattnet och höll i brädan samtidigt som hon gick upp igen. Hon ställde sig upp långsamt på den och förvånande nog, utan att ramla ner igen. Ett triumferande leende nådde hennes läppar när vi båda såg att hon hade balans nu.

“Good, now try to move your hips a bit, and your legs” sa jag medan jag sakta drog både brädan och Kimberly en bit längre ut i vattnet. Hon gjorde som jag sa, fortfarande ståendes på brädan. Det här gick ju faktiskt framåt, insåg jag och log för mig själv. Det var inte det lättaste att lära någon att surfa som aldrig hade gjort det förut, det hade jag insett snabbt. Men det var roligt, riktigt roligt. Hela Kimberly var väldigt rolig, hon visste bara inte om hur kul hon kunde vara att umgås med om man bara lärde känna henne. I och för sig hade jag ju förstått att hon inte var lätt att lära känna eftersom hon nästan vägrade att någon skulle få veta något om henne, men jag hade lyckats. Jag hade hennes förtroende. Det var jag verkligen glad över och det var också något jag inte tänkte slösa bort. Jag gillade Kimberly och det kändes skönt att sommaren bara hade börjat; så mycket av den fanns kvar där vi förhoppningsvis kunde lära känna varandra bättre. Kanske kunde jag få komma under ytan på henne och veta vad som hade hänt henne, om hon lät mig.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“That was actually really fun Liam, thank you for teaching me” sa jag och drog en handuk genom mitt blöta hår. Det droppade ner för min rygg men var ändå inte särskilt kallt, det var snarare svalkande i den varma solen. Att surfa var svårt, men jag hade faktiskt lärt mig massor idag. Liam var en bra lärare, och han var en väldigt snäll och tålmodig sådan också. Vi hade hållt på i flera timmar och nu kände jag mig bara blöt och trött. Trots att klockan inte var särskilt mycket kände jag mig trött i kroppen, det hade varit ansträngade.

“No problem, I thought it was fun too” svarade Liam medan vi tillsammans gick längs vattenbrynet med våra handdukar.

“You were really good at it” berömde jag och Liam log sitt fina leende emot mig.

“Thanks, you too. You learned a lot today” sa han och jag nickade.

“Yeah, and now I’m so tired that I just wanna sleep” erkände jag och gäspade stort i slutet av meningen.

“We can go to my house and chill, if you want to of course. I feel like I’ve had enough of the sun for today already” föreslog Liam och jag nickade glatt.

“Sure, then I can see your room and all that stuff” svarade jag. Liam skrattade lite och plötsligt kände jag våra händer nudda varandra. Det var inget särskilt, det borde inte ha varit något särskilt, men på något sätt så var det ändå det. Jag drog snabbt till mig min hand och såg Liam göra samma sak. Tystnaden lade sig tungt emellan oss och det var som om jag fortfarande kunde känna hans hand emot min. Det var underligt, som att det betydde något, eller mycket, vilket det inte alls borde ha gjort. Det skrämde mig också att jag för en sekund hade övervägt om jag skulle ta hans hand i min eller inte, att jag ens hade tänkt tanken kändes knäppt. Vi hade precis blivit vänner, men när vi hade surfat hade jag ändå inte kunnat låta bli att stirra lite på hans kropp. Han var säkert medveten om att han såg bra ut, men inte på det sätt som alla andra trodde och tänkte. Han var vacker för att hela han utstrålade vänlighet och öppenhet, inte för att han hade ett sixpack på magen. Visst bidrog det också till hans utseende, men det var inte det som gjorde honom så speciell utan det satt djupare än så. Det var konstigt hur mycket jag hade ogillat honom i början även fast han hade sagt det där om att röka, för när man väl träffade honom så var han så lätt att tycka om. Liam var helt enkelt en person som var svår att ogilla, och nu när vi umgicks trivdes jag. Jag kom på mig själv med att inte vilja sluta vara med honom, Liam hade kommit som en positiv vind in i mitt liv och jag ville gärna att han skulle stanna, även om jag visste att det fanns risker med det eftersom jag inte kunde berätta om allt i mitt liv, inte för någon. Men fast vi bara hade känt varandra, vad var det, några dagar, så visste Liam mer om mig än resten av min familj. Det kändes konstigt, men ändå bra. För på något sätt kändes det som att jag kunde lita på Liam, att han var pålitlig. Det var någonting med hans ärlighet och öppenhet som gjorde att jag kände mig säker i hans sällskap, mycket tack vare allt som hade hänt idag. Jag tittade upp på Liam som hade ett mjukt leende på läpparna medan vi fortsatte att gå emot hans stuga, och jag hade en känsla av att vi skulle ha kul ikväll, vad vi än gjorde.

“So this is my room” sa Liam när vi kom fram till det sista rummet i huset vi inte redan hade sett. Deras stuga såg ju likadan ut som vår, bara lite mer välstädad vilket kanske var förståeligt eftersom att Emma, Noah och jag verkligen hatade att städa och vi var heller inte så bra på det. Liam hade inte fått det största rummet som jag hade, han hade det motsvarade rummet till det som Noah hade fått. Liam öppnade dörren och jag klev in med honom efter mig. Min blick for runt rummet och jag satte mig genast på sängen som såg prydligt bäddad ut. Det var inte så stökigt här, och jag blev på något sätt förvånad för jag hade inte tänkt mig Liam som en person som gillade att städa.

”Do you like to clean?” frågade jag skämtsamt medan Liam satte sig ner bredvid mig.

“No, it’s my mum who does it” svarade han med ett skratt. Jag nickade och tittade på nattduksbordet där det fanns ett kort på Liam med fyra andra killar som såg ut att vara i hans ålder. Jag plockade upp det och vid närmare granskning såg jag att det var Liam med hans bandmedlemmar, det var One Direction på bilden.

“They mean a lot to you, don’t they?” frågade jag Liam medan min blick fortfarande vandrade över kortet. Liam verkade vara väldigt nära med sitt band om man tittade på kortet där de alla höll om varandra och såg glada ut med vita leenden. Det såg ut att vara taget ganska nyligen om man tittade på Liam som var lik sig själv på bilden och nu.

“Yeah, they really do. We’ve been through so much together and whenever something’s tough, or good, I’ve got them to share the experience with. They’re my best mates” svarade han. Det han sa fick mig att le, för han pratade om dem med sådan värme i rösten att jag direkt förstod att han verkligen brydde sig om dem. Det var sådant jag inte hade fått uppleva på så himla länge, att man hade kompisar som brydde sig om en. Det kanske var en självklarhet för många, men inte för mig. Jag märkte inte att jag hade blivit tyst och tittat bort ifrån Liam förrän jag kände den välbekanta känslan av brännande tårar bakom ögonlocken.

“Kimberly, are you alright?” hörde jag Liam fråga med oro i rösten.

“Yeah, I’m okay” sa jag och tog ett djupt andetag. Jag samlade mig lite och blinkade bort tårarna i ögonen innan de hunnit falla ner för kinderna och mötte sedan Liams blick. Han hade en rynka i pannan och han såg inte alls lika glad ut som han hade gjort för bara en liten stund sedan.

“You don’t look okay” sa han bekymrat och drog bak en hårslinga bakom mitt öra som hade fallit fram i ansiktet.

“It’s just, what you were talking about is something natural for you, but it isn’t to me. I don’t have those friends that are wonderful to me, that mean much to me. And I miss it.” Mina ord var skakiga och mumlande men jag visste att Liam hade hört det. Snart kände jag hans starka armar omkring mig för andra gången idag och jag besvarade hans kram men suckade sedan över mig själv.

“I’m sorry that I ruined the good atmosphere” muttrade jag och kände Liam stryka mig över ryggen.

“It’s alright, but you’re still lying. Because I’m your friend, and I care. A lot. Even though we’ve just met, I care. I can’t really explain it, I just like you and I want you to know that I really care.” Nu hade Liam särat på oss och han tittade in i mina ögon utan att bryta vår ögonkontakt.

“You said it three times, so I believe you. I care too, even if it doesn’t seem like it” svarade jag och kände mina mungipor krökas upp i ett leende. Liams bruna ögon glittrade i solljuset som reflekterades på oss ifrån fönstret och han log tillbaka. Det var nu jag upptäckte hur nära varandra vi faktiskt satt, men ingen av oss flyttade på sig. Det var som om det egentligen inte kändes fel, även fast jag kanske visste innerst inne att det var det. För vi var vänner, och det var det. Plötsligt såg jag Liam luta sig fram så att våra ansikten var ännu närmre varandra och jag kunde se in i hans ögon ännu tydligare. Jag stannade upp mitt i ett andetag. Vad gjorde han, vad gjorde vi, vad hände? Liams blick vägrade lämna min och jag kunde inte slita mig ifrån hans otroligt bruna ögon. Våra huvuden var nu så nära varandra att jag kunde känna hans andedräkt emot min kind och en massa tankar snurrade runt i mitt huvud. Mitt hjärta bankade hårt medan Liam slöt upp det lilla gapet mellan oss. Jag kunde inte få fram något ljud och Liam bara tittade in i mina ögon medan han lutade sig fram ännu mer. Jag svalde hårt och kände mig nervös. Vad var det som hände egentligen?

"Okay, so I'm not a directioner. What kind of music do you think I like?" frågade hon och log lite.

"Hmm" började jag. Jag hade alltid trott att hon gillade hårdrock eller rapp eller något sådant. Hon såg verkligen ut så som person. Med svart smink och allt. Jag kunde verkligen inte föreställa mig henne som ett fan av Justin Bieber. "I think you like hard rock or rap" sa jag sedan och Kimberly skrattade bara.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Ett ljud väckte mig ur mina djupa drömmar och fick mig att sucka när jag upptäckte att jag inte skulle kunna somna om. Men för en gångs skull var det inte plågsamt att vakna upp och veta att ingen ändå ville vara med en, för så var det ju inte. Jag hade en vän, även om denna personen råkade vara Liam Payne ifrån One Direction. Han var inte alls som jag hade förställt mig att kändisar skulle vara, snarare tvärtom emot vad jag hade trott han skulle vara. Han var snäll, ödmjuk och han brydde sig verkligen. Och han ville vara min vän, på grund av någon anledning jag fortfarande inte förstod. Men jag kände mig glad när jag satte mig upp i sängen och sträckte mig efter det som hade väckt mig ifrån början; mobilen. Ett sms ifrån någon, förmodligen. Och visst var det kanske löjligt hur glad jag blev över ett sms, men jag var faktiskt inte så van vid att folk smsade mig, andra än min familj förstås. Jag blev bara mera glad när jag såg vem det var ifrån och vad det stod i smset.

From: Liam Payne

“Morning, awake yet? Just wondering if you wanna go surf today? We can hire surfboards by the little shop. The weather is amazing today :)”

Var Liam vaken och uppe nu? Kanske var han en morgonmänniska, återigen raka motsatsen till mig. Men jag kunde inte låta bli att le när jag såg vad han hade skrivit. Jag hade aldrig stått på en surfbräda förut men det lät ju roligt, så varför inte? Liam kanske visste bättre än jag hur man gjorde. Dock var jag lite rädd för att visa min kropp i bara bikini... Eller ja, inte lite rädd, kanske mer väldigt rädd och nervös. Men jag ville ändå träffa Liam och jag bestämde mig snabbt för att försöka strunta i om han såg min kropp. Kanske kunde jag surfa i linne och shorts iallafall. Jag klev upp ur min mjuka säng som var blommig och somrig på täcket och rullade upp persiennerna. Och ja, Liam hade ju verkligen rätt. Solen stod redan högt på himlen som innehöll ytterst få moln och det såg ut att bli en jättehärlig dag. Faktiskt ganska ovanligt med tanke på att vi bodde i England där det regnade en del, men oerhört välkommet. Jag satte upp håret i en slarvig och tovig knut innan jag styrde stegen ner för trappan till köket där jag hoppades att någon var uppe och gjorde frukost. Jag var hungrig, riktigt hungrig och jag ville äta trots att jag visste att jag ändå inte skulle få behålla någon mat efteråt. Och när jag kom ner till köket blev jag inte besviken. Vid köksbordet satt mamma och pappa med ägg, smörgåsar och lite grönsaker framdukat. Jag slog mig ner mittemot dem och tog för mig av frukosten.

“Morning honey, slept well?” frågade mamma och som såg oerhört pigg och glad ut. Jag tyckte nästan att det var irriterade, jag kände mig själv fortfarande som om jag halvsov.

“Yeah. Where are the rest?” frågade jag och syftade på mina syskon som förmodligen sov.

“Sleeping” svarade pappa och bekräftade det jag redan hade anat.

“So what are you guys doing today?” frågade jag medan jag åt lite av mitt ägg.

“We thought that we could just chill out on the beach, what do you say about that?” frågade mamma och jag vände återigen huvudet utåt emot solen och nickade sedan.

“Sounds good to me. Apparently I’m gonna learn surfing today” svarade jag vilket fick både mamma och pappa att bli mer intresserade.

“Is there classes here for those kind of things?” frågade mamma nyfiket, som om hon själv ville lära sig att surfa.

“I don’t know, but I think Liam can surf and we’re gonna hire boards down the beach” svarade jag och mamma log finurligt men hemlighetsfullt, som en liten tonårstjej.

“So you and Liam are coming along?” frågade hon och jag suckade.

“No mum, he’s not my boyfriend or whatever you’re thinking right now. We’re friends.” Båda två skrattade lite åt mig och mamma log.

“I know, Kim. I’m just glad you guys get along”

“Yeah yeah” svarade jag och kände mig plötsligt väldigt färdig med mina föräldrar för idag. Det var skönt att jag skulle spendera dagen med Liam, och inte med dem.

“I’ve never done this before” erkände jag medan jag och Liam gick längs stranden emot ståndet där de hyrde ut surfbrädor.

“That’s alright, I know it pretty well. I surfed quite a lot when I was in Australia” sa Liam och jag tittade förvånat på honom.

“You’ve been in Australia?” frågade jag förundrat och undrade vart mer någonstans han hade varit.

“Yeah, more than once. I travel really much with my band, I’ve been like, in so many different places and it’s wonderful” svarade Liam glatt och jag förundrades över hur känd Liam faktiskt var. Jag hade nog kanske inte insett exakt hur känd han faktiskt var innan, trots att vi ganska ofta träffade på fans som ville ha hans autograf och ta kort med honom. Men han var ju verkligen världskänd. Jag undrade hur det var egentligen, att ha så många fans och att bli igenkänd överallt. Förmodligen roligt, men kanske jobbigt efter ett tag.

“Okay, then it’s good that at least one of us knows how to do it” sa jag och vi skrattade lite. Liams leende var så fint och han fick ett speciellt skimmer i de bruna ögonen när han skrattade. Han var en sådan där person som bara utstrålade glädje och vänlighet utan att ens försöka göra det. Jag kände mig glad när jag var i hans sällskap, något som var en ovanlig känsla just för mig när det inte hände så där jätteofta. Liam fick mig att känna mig som någon, och inte som värdelöst smuts. Och jag ville umgås med honom för han fick mig att må bättre. Snart kom vi fram till ståndet och hyrde varsin surfingbräda som enligt Liam var “nybörjarbrädor”, som var lättare än andra brädor. Personligen skulle jag inte ha sett någon skillnad, men det gjorde ju han. Jag hade aldrig i hela mitt liv stått på en surfingbräda och ärligt talat var jag lite skraj inför att göra det. Men jag ville samtidigt våga prova något nytt, jag hade ju dessutom med mig Liam som verkade veta ganska bra hur man skulle göra.

“Okay, Kimberly. First, we should work on the balance” sa Liam när vi hade kommit ner till vattnet.

“Okay” svarade jag och lade ner min bräda precis där vattnet började.

“But wait, why are you wearing clothes? You’re gonna get wet” sa Liam undrande och lade också ner sin bräda. Jag blev nervös av hans fråga och ville helst inte svara alls, jag kunde ju inte direkt säga som det var. Skulle jag säga till Liam att jag inte ville att han skulle se min tjocka mage? Nej, det kunde jag inte göra...

“No, it’s okay. I’ll keep them on” svarade jag och undvek hans blick. Hela stämningen hade plötsligt sjunkit så himla mycket och leendet som nyss funnits på mina läppar hade försvunnit på bara ett ögonblick.

“Kimberly.. It’s easier if you just have swimming suit, don’t you have it under your clothes?” frågade Liam som nu stod ännu närmre mig. Våra blickar möttes och jag förundrades av all den ärlighet jag såg i Liams ögon. Han brydde sig för mycket för sitt eget bästa.

“Yeah, I do” svarade jag tyst och bet mig själv i tungan för att jag nyss hade sagt det där. Så fruktansvärt onödigt.

“Then why won’t you change?” Nu hade Liams röst en mjukare ton och hans ögon granskade bekymrat mitt ansikte som förmodligen var så långt ifrån ett leende det var möjligt.

“Because.. I’m cold” skyndade jag mig att säga. Men när jag sa det så hörde jag själv hur tydligt det var att jag ljög. Jag hade aldrig haft problem med det förut, men jag hade jättesvårt att ljuga just för Liam. Hans ärlighet och hur mycket han brydde sig gjorde allting så himla mycket svårare.

“That’s not the truth, it’s really hot outside” svarade Liam med en rynka i pannan. Jag suckade och visste inte vad jag skulle säga, såklart att han hade genomskådat min lögn. “You can tell me, you know” sa han och lade sin ena hand på min axel. En värme for igenom mig och allt jag kunde tänka på var om jag skulle berätta eller inte. Jag kunde inte ljuga inför de där bruna ögonen, det var omöjligt. Och även om jag gjorde det så skulle Liam inte gå på det.

“I don’t want anyone to see my fat stomach” mumlade jag och undvek noga hans blick. Jag kände Liam titta på mig, han insåg säkert nu vilket misstag han gjort genom att insistera på att bli min vän. Nu skulle han säkert gå eftersom han inte redan hade gjort det än.

“Kimberly. Look at me” hörde jag honom säga. Min blick for långsamt uppför hans fina solbrända kropp till hans ansikte och de bruna ögonen som borrade in sig i min blick.

“You’re not fat, you’re really not fat. I don’t even understand where you got that from, but it’s really not true. Don’t feel that way, because..” Liam pausade och jag tittade på honom med stora ögon. Tyckte han inte att jag var fet? Men det tyckte ju alla andra...

“Because?” sa jag frågande och insåg först efteråt hur lågt jag hade sagt frågan.

“Because you’re so beautiful” sa Liam tyst utan att släppa min blick för en endaste sekund. Först trodde jag verkligen att han skämtade med mig, men när jag såg den röda färgen på hans kinder förstod jag att så var inte fallet. Liam hade nyss sagt att jag var vacker och att jag inte alls var fet. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle säga, för jag hade aldrig fått en så fin komplimang förut. Liam såg inte mig som alla andra såg mig... Hur skulle jag ta emot detta? Hur tog man emot en komplimang? Jag kände plötsligt tårarna välla upp i ögonen och Liam som fortfarande tittade på mig såg förskräckt ut.

“Please don’t cry!” utbrast han och innan jag fattade vad som hände så kände jag hans starka armar omkring min midja. Först försökte jag ta mig ur omfamningen för hans armar runt min midja betydde att han kunde känna hur fet jag var, men när jag inte lyckades placerade jag bara huvudet emot hans axel och besvarade hans kram genom att lägga mina armar kring hans nacke.

“I’m sorry that I made you cry” sa Liam oroligt medan han strök mig över ryggen. Jag log medan en tår sakta rullade ner för min kind.

“What is hard? Why can’t you tell me stuff if I can tell you? I honestly don’t get it, Kimberly!” utbrast jag och drog en hand igenom mitt hår och suckade sedan.

“Stop. Don’t make me say it.”

“Stop making you say what?!”

“That I don’t have any friends, Liam.”

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Fan, fan, fan. Jag stirrade i chock på Liam utan att få fram ett enda ord. Jag var inte chockad på grund utav honom, utan på grund utav vad jag själv nyss hade hävt ur mig utan att tänka mig för först. Jag hade nyss sagt rakt ut till Liam att jag inte hade några vänner. Nu skulle jag behöva berätta om allt och det skulle ju vara jättejobbigt att behöva göra. Hur dum fick man bli egentligen? Varför skulle han alltid bry sig så mycket och alltid komma mitt i vägen och få mig att säga saker jag inte kunde berätta? Varför? Jag svalde hårt medan min blick sakta drogs upp emot Liams bruna ögon som oroligt tittade på mig. Han såg nog minst lika chockad ut som jag för hans mun var vidöppen men ut kom inga som helst ljud. Jag fattade bara inte hur han kunde vara chockad över detta, var det inget som han redan hade väntat sig att höra? Eller hade han på allvar trott att det faktiskt fanns folk som ville vara vän med mig? Jag hade ingen som helst aning, men jag ångrade djupt att jag hade sagt det samtidigt som det på något sätt kändes skönt att jag inte längre var den enda som visste det, bortsett ifrån de i skolan då. Nu visste Liam, men han hade ju praktiskt taget bett om att få veta.

“I shouldn’t have said that, I’m sorry” fick jag fram medan jag snabbt tittade mig omkring i hopp om att vi skulle se någon båt som kom till min räddning. Men självklart så blev jag besviken, för allt jag såg var bara hav och små öar.

“It’s alright. But you lied about that one, Kimberly” sa Liam och det han sa om att jag ljugit fick mig att vända huvudet emot honom igen.

“Lied about what?” frågade jag förbryllat.

“About that you don’t have any friends. I’m your friend” sa han, nu med en snällare ton i rösten. Men jag suckade bara och skakade på huvudet.

“No, you’re not. You can’t be my friend” svarade jag medan min blick ännu en gång riktades ut emot havet. Det blå påminde mig om Victorias iskalla blå ögon och fick mig att rysa till i vinden som egentligen var ganska varm just nu.

“Kimberly, please. Let me be your friend. I want to. I’m gonna be your friend, your argument is invalid” sa Liam bestämt och tittade på mig med sina bruna ögon som inte sa något annat än ren ärlighet. Jag bet mig hårt i läppen och kände att vi verkligen var raka motsatser till varandra. Liam var allting som jag inte var, som jag önskade att jag kunde vara och bli någon dag. Han var ärlig, jag var inte det. Han var snäll och brydde sig, jag var motsatsen. Men om han verkligen ville vara min vän även om jag inte fattade varför, så skulle jag inte längre hindra honom. Jag behövde en vän och jag behövde Liam, det kände jag på mig.

“Okay” sa jag och kände hur ett leende sakta men säkert smög sig på mina läppar. Kanske hade jag just hittat någon som var villig att acceptera mig för den jag var, och det gjorde mig glad.

“So, do you wanna take an ice-cream tonight at the beach bar?” frågade Liam och tittade på mig med förväntansfulla ögon. Jag ryckte på axlarna och log lite sedan igen.

“Sure, why not?”

“Okay, I’ll text you. If you want it of course” sa Liam och jag nickade. Men plötsligt blev jag lite osäker. Hade han nyss bett om mitt nummer? Det hade aldrig hänt under det senaste året någonsin, och jag var inte direkt van vid det.

“Okay, do you have a pen?” frågade jag eftersom ingen av oss hade med oss någon mobiltelefon. Liam nickade och plockade ut en bläckpenna ifrån sin bakficka. Jag började skratta när jag såg att han faktiskt hade en penna, jag hade faktiskt inte förväntat mig det.

“What?” frågade Liam förvånat när jag fortsatte att skratta.

“So you seriously have a pen, but not your phone in your pockets?” frågade jag och tog emot pennan han gav mig. Liam log och skrattade lite han med.

“Well, apparently I do” sa han medan jag skrev ner mitt nummer på hans arm. Jag skrev ganska stort och det tog upp nästan hela nederdelen av hans arm.

“Hey, why are you writing so big!” sa han när jag hade skrivit klart.

“Because then I can sure about that you won’t miss it” sa jag och flinade lite. Hela Liams underarm var täckt av stora siffror, och på överarmen satt hans t-shirt. Men personligen tyckte jag bara att hela situationen var ganska rolig. Vi båda skrattade lite där vi satt men avbröt oss snabbt när jag tyckte mig höra en båt. Och att döma av Liams min så hade han också hört den. Vi båda ställde oss upp samtidigt och jag kunde se en båt långt där borta. Den såg ut att vara vit, förmodligen var det våra föräldrar som kommit på att de hade glömt bort oss.

“Finally” sa jag lättat och log lite emot Liam som också såg glad ut. Egentligen var hela grejen ganska rolig, mamma hade tvingat med mig på en båttur som hon sedan hade glömt mig på. Men jag hade iallafall sällskap, ett riktigt snällt sällskap. Kanske det bästa sällskapet jag kunde ha, min första riktiga vän på riktigt länge.

LIAMS PERSPEKTIV

“Finally home” suckade jag när jag hade fått av mig mina ytterkläder och slängde mig genast i soffan som fanns i vardagsrummet i vår stuga, som låg mittemot hallen.

“Sorry love, we didn’t mean to forget you and Kimberly. Me and Elizabeth just had so much to talk about” sa mamma ursäktande medan hon gick in till köket.

“That’s alright, at least you remembered to pick us up after” sa jag skämtsamt och placerade armarna på armstödet som fanns där.

“What’s that, on your arm?” frågade Ruth som hade satt sig bredvid mig i soffan. Jag drog genast undan armen bakom ryggen och kände att det helt plötsligt var pinsamt på något sätt att Kimberly hade skrivit sitt nummer så stort på min arm.

“Uhm, nothing” mumlade jag och skrattade lite.

“Come on, tell me. You didn’t have that on your arm before we left you and Kimberly alone. Did something happen?” frågade Ruth medan Nicola också kom in till vardagsrummet.

“No, of course not! I just met her a few days ago, come on guys” protesterade jag och tittade ner i marken. Jag fattade inte varför jag kände så här, för det hade ju faktiskt inte hänt någonting. Men ändå så var det som att det hade det.

“But it’s her number on your arm, isn’t it?” frågade Ruth triumferande och Nicola skrattade lite.

“Yeah, it is. So what? We’re just friends” sa jag och korsade armarna över bröstet. Nicola och och Ruth bara tittade på varanda och jag suckade lite. Vilka jobbiga systrar jag hade alltså...

Efter några sms mellan mig och Kimberly, en dusch och ett klädbyte så stod jag klar och redo i hallen. Jag tittade mig i spegeln som fanns där och jag kände mig faktiskt nöjd. Min svarta v-ringade t-shirt matchade bra till mina uppvikta jeansshorts. Jag tittade ner på mina fötter som var utan skor eftersom att vi ändå skulle gå i sand. Mitt hår hade växt ut ganska mycket efter att jag hade rakat av det mesta av det och det var jag ändå glad över. Visst hade jag trivts med kort hår, men jag hade saknat det lite längre håret faktiskt.

“I’m going out!” ropade jag till resten av min familj medan jag tog några sedlar med pengar som låg på bänken och stoppade ner mobilen i min ficka. Vem visste, den kanske behövdes och då var det väl alltid bra att ha med den. Jag gick ut ifrån stugan och styrde stegen ner emot stranden där jag skulle möta Kimberly. Jag hade sett fram emot att träffa henne på ett sätt som inte var tvångsmässigt, som det hade varit på ön. Då hade vi ju inte direkt haft något val än varandras sällskap. Snart kom jag ner till baren där de sålde glass och drinkar på kvällen och fick se Kimberly stå i sanden i en vit långklänning och en systemkamera runt halsen som förmodligen tillhörde henne själv. Jag höjde på ögonbrynen medan jag gick fram till henne, att hon gillade att fota förvånade mig på något vis. Hon hade bara inte verkat som en sådan person, men jag insåg att jag kanske hade dömt henne lite för snabbt. Vi möttes i en lätt kram och jag nickade emot baren.

“Shall we?” Kimberly nickade och vi gick dit och köpte varsin glass. Sedan började vi långsamt vandra längs stranden bredvid varandra. Solen höll på att gå ner och det var väldigt vackert, men ändå var det fortfarande varmt. Plötsligt stannade Kimberly vid vattnet och kollade ut. Hon lyfte upp sin kamera framför ögonen och tog en bild mot solnedgången. Hon granskade den sedan innan hon tog en ny. Jag kollade ut mot solnedgången och ja, det var riktigt vackert. Plötsligt kände jag en blixt på mig. Jag vände mig om mot Kimberly och såg henne hålla kameran i min riktning.

"Hey! You took a picture of me! Are you some kind of paparazzi?" frågade jag retsamt och log.

"We'll Liam, maybe I am... Or maybe I am your biggest fan!" sa hon och började ta ännu mer bilder.

"Yeah because it really looks like you're a fan of one direction" sa jag sarkastiskt.

"Okay, so I'm not a directioner. What kind of music do you think I like?" frågade hon och log lite.

"Hmm" började jag. Jag hade alltid trott att hon gillade hårdrock eller rapp eller något sådant. Hon såg verkligen ut så som person. Med svart smink och allt. Jag kunde verkligen inte föreställa mig henne som ett fan av Justin Bieber. "I thinn you like hard rock or rap" sa jag sedan och Kimberly skrattade bara.

"Well Liam, I can tell that we really have to get to know each other. I'm not a "rock girl"."

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Trots allt som hade hänt idag så kände jag mig ändå ganska okej. Jag kände att jag hade gjort rätt i att be om ursäkt till Liam och så där. Det var jobbigt att gå runt och vara sur hela tiden och ännu jobbigare att gå runt och vara ledsen. Dessutom skulle mamma säkert vara nöjd nu när jag hade varit lite med Liam eftersom hon ville att vi skulle komma överens med dem. Men bara för detta så tänkte jag inte låta Liam tro att jag var hans nya bästa kompis eller något, för det var jag inte. Verkligen inte. Jag tittade mig runt omkring innan jag kände någon ta ett mjukt tag om min arm och dra mig uppåt. Jag vände mig om och blev inte förvånad när jag såg just Liam.

"What?" frågade jag och rynkade på pannan. Hade inte jag och Liam umgåtts tillräckligt? Jag tittade sedan på våra föräldrar som satt och pratade och som inte tog någon notis om oss, alls. Om jag inte följde med så skulle det väl säkert ställa till en scen och det var inte precis vad jag ville..

"Let's go and pick the flowers we never picked" sa Liam och log lite emot mig. Jag skakade av hans hand ifrån min handled och suckade sedan.

"Fine" muttrade jag tyst och följde sedan Liam som drog mig bort emot stenarna där vi hade suttit förut. Min blick föll bak på våra föräldrar och det verkade som de var inne i en väldigt intressant diskussion eller något för ingen av dem märkte när vi gick iväg. Men vad spelade det för roll egentligen? Det var ju inte direkt så att Liam var farlig, snarare tvärtom.

"Are we seriously picking flowers or is it something you wanna say?" frågade jag sarkastiskt och tittade på Liam som stod borta vid några vita blommor. Han skrattade lite och vände sig sedan om emot mig.

"No, we are seriously picking flowers. Mum said she wanted some." Jag tittade skeptiskt på Liam men följde snart hans exempel och plockade de vita blommorna som växte ur det höga gräset.

"This is ridiculus" mumlade jag och tittade på blommorna i min hand.

"I know."

"Then why are we doing it?" frågade jag och höjde på ögonbrynet åt honom.

"I don't know, don't you ever do ridiculus things?" frågade Liam tillbaka och tittade på blommorna i hans hand. Jag ryckte bara på axlarna.

"No, not really."

Efter en stund gick vi tillbaka till berget där vi hade varit vid förut men fick då en chock. Det var ingen här, vart man än tittade så såg det helt öde ut. Jag tittade mig omkring och kände mig genast arg. Hade de bara lämnat oss här?

LIAMS PERSPEKTIV

Jag rynkade pannan medan jag tog tag i några grässtrån som växte i bergskrevorna och drog loss dem. Kimberly var inte arg på mig längre och det kändes skönt, även om det inte direkt verkade som att hon var beredd att lära känna mig än. Men jag ville lära känna henne och veta vem hon egentligen var under den där fasaden, jag kunde inte hjälpa att jag var nyfiken.

Därför var jag kanske egentligen inte jätteledsen över att vi nu var strandsatta på en ö för att våra föräldrar hade lämnat oss på grund av någon anledning jag inte kunde fatta. Kimberly verkade ganska stressad medan jag tog det lite mer lugnt.

"Liam, what are we supposed to do?" frågade hon och satte sig ner bredvid mig med en tung suck.

"We'll just call them and tell them to come back and get us." sa jag lugnt och kände efter i min ficka där min mobil var... Eller inte. Den låg ju hemma i stugan, hur kunde jag varit så dum och glömt den?

"Okay, do you have a phone?"

"No, do you?" Kimberly suckade igen och skakade på huvudet.

"No, I don't. What are we supposed to do now then?" Jag ryckte på axlarna och började att inse allvaret i situationen nu. "We'll just have to wait for them to get us."

Det hade gått en liten stund men jag och Kimberly hade fortfarande inte sett till någon båt och jag började undra hur våra föräldrar tänkte egentligen.

"Wanna talk about something?" frågade jag och bröt tystnaden som hade lagt sig emellan oss.

"Like what?" frågade Kimberly och tittade på mig med frågande ansiktsuttryck.

"Like.. Anything. I mean, we're stuck on a island because our parents forgot about us so we can at least get to know eachother" sa jag medan min blick var fäst på Kimberly.

"Okay Payne, what do you wanna know?”

“Hmm, okay. What’s your biggest fear?” Jag såg hur Kimberly stannade upp mitt i en rörelse och hon stirrade på mig. Då blev jag genast osäker och undrade för mig själv om jag hade sagt något fel. Men hur kunde det ha varit fel att bara fråga det? Folk svarade alltid spindlar, eller höga höjder, eller kanske bränder när man ställde den frågan. Inget som egentligen var svårt att erkänna, eller?

“Uhm, heights. I’m afraid of heights.” Svaret kom fort och lät inte särskilt trovärdigt eller det minsta sant, men jag var bestämde mig för att vara klok nog att inte ifrågasätta det.

“Mine is spoons. It’s weird, I know. They’re just scary I guess” sa jag och såg Kimberly dra på smilbanden lite.

“Spoons? Yeah, I’ve never heard about that one before.”

“Okay, your turn to ask me a question” sa jag och tittade nyfiket på Kimberly.

“Okay, why are you here this summer and not like, at home or with your band mates or something?” Kimberlys blå ögon granskade mig och jag förstod inte riktigt.

“Why I am here?” frågade jag för att se att jag hade förstått rätt.

“Yeah.”

“I’m here because I wanted to come with my family. It’s nice to come away from things for a while. At first I was unsure, but the boys will come and visit later this summer so it’s cool” förklarade jag och hon höjde på ögonbrynen åt mig.

“The boys?”

“Yeah, my bandmates” sa jag när jag insåg att hon var den första jag någonsin pratat med som inte förstod vad jag menade när jag pratade om killarna. Kimberly nickade och log lite smått.

“Tell me about them?”

“Sure, if you tell me about your friends” sa jag för jag ville ju trotsallt lära känna henne. Men Kimbeerlys leende dog genast ut och hon tittade ner i marken.

“No, I don’t wanna talk about that...” Hon tystnade och jag höjde på ögonbrynen för mig själv men sa inget.

“But... Why?” frågade jag förvirrat. Men hon bara undvek min blick och vägrade att säga någonting mera till mig. Hon hade nyss verkat så glad och ville veta om mina vänner men när jag ville veta om hennes vänner så var det inte okej längre? Jag fattade inte riktigt, vem skulle ha något emot att prata med sina vänner? Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte förstå mig på Kimberly, och ändå var det något med henne som gjorde att jag drogs till henne och ville veta. Ville veta varför hon betedde sig som hon gjorde, vad det var som gjorde att jag kunde se så tydligt att hon inte mådde bra. Vad jag inte fattade var bara att ingen annan verkade märka något, och ändå så var det så tydligt. Det blev tyst och jag visste inte vad jag skulle säga, Kimberly vägrade ju att lära känna mig och det sårade faktiskt lite. Varför kunde hon inte iallafall ge mig en chans att vara hennes vän? Jag såg ju att hon behövde en vän...

“Kimberly?” frågade jag och vände huvudet emot henne. Det hade varit tyst så länge nu och ärligt talat klarade jag inte av det längre. Jag hatade att Kimberly ignorerade mig bara för att jag frågade om något som tydligen inte passade henne att prata om, jag fattade bara inte varför hon inte kunde. Jag ville förstå mig på henne men hela hon var ett stort mysterium.

“What?” mumlade hon och tittade upp emot mig men flackade lite med blicken som om hon var nervös.

“Why won’t you tell me anything?” frågade jag och hon suckade medan hennes blick stadgades lite på mig.

“Because I just can’t” svarade hon och bet sig i läppen. Nu kände jag mig ännu mer förvirrad. Vadå bara inte kunde?

“That’s not an argument. I mean, if you hate me you can tell me that” sa jag och hade inte menat att låta så irriterad som jag faktiskt hade gjort. Men jag tyckte faktiskt att jag förtjänade ett svar av Kimberly.

“I don’t hate you, it’s just hard.. I can’t tell you, and don’t ask” muttrade hon och jag blev bara mer irriterad.

“What is hard? Why can’t you tell me stuff if I can tell you? I honestly don’t get it, Kimberly!” utbrast jag och drog en hand igenom mitt hår och suckade sedan.

“Stop. Don’t make me say it.”

“Stop making you say what?!”

“That I don’t have any friends, Liam.” 

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva känna så här, men det gjorde jag. Jag hade dåligt samvete, något som jag hittills nästan aldrig hade upplevt förut. Jag visste med mig att jag hade varit onödigt taskig emot Liam och inte varit rättvis emot honom när han hade försökt be om ursäkt till mig. Men det var bara för att jag var rädd. Jag var rädd för att han behandlade mig väl, något som ingen annan gjorde förutom min familj. Jag var rädd för jag visste inte hur det kändes när någon brydde sig om en. Det var därför jag hade reagerat som jag hade gjort, jag visste inte hur man skulle göra om någon sa att den brydde sig om en. Han hade sagt att han brydde sig, men det måste ha varit lögn. Ingen kunde väl bry sig om mig? Jag kunde bara inte fatta varför han ens brydde sig om vad jag gjorde och inte lade energin på något annat, som att till exempel njuta av sin semester här. Det var ju inte direkt så att jag behövde honom, men han verkade inte förstå att vi inte kunde bli kompisar eller vad det nu var han hade tänkt sig att vi skulle bli. Det var alldeles för komplicerat, och inte direkt möjligt med tanke på att ingen ville vara kompis med mig. Det var det som gjorde mig så förvirrad. Varför brydde han sig ens? Jag var alldeles för komplicerad för hans eget bästa, och han borde inte bry sig om mig. Det skulle bara skapa honom smärta, för han visste ingenting om mig och skulle inte få veta heller. Dessutom kunde man väl inte bara bry sig om en främling som man hade träffat hur många gånger, två? Nej, Liam visste inte vad han pratade om. Och han hade inte sagt att han brydde sig om han visste vem jag egentligen var, det var jag väldigt säker på.

Men jag kunde fortfarande inte låta bli att känna mig som dålig person, sämre än jag redan gjorde innan. Sorgen i hans blick hade inte gått att undgå när jag hade skrikit åt honom och jag ville bara radera den bilden ur mitt huvud för alltid. För jag visste ju exakt hur det där kändes, att bli sårad och känna sig ledsen på grund av vad någon annan hade sagt. Det var ju sådant som jag fick uppleva dagligen, och jag hade just gjort så att någon annan fick känna sig så. Och det gjorde mer ont än vad det borde ha gjort, för det sista jag ville var att trycka ner på andra bara för att jag själv hade blivit behandlad så. Men det var så svårt, Liam bara kom överallt och försökte prata med mig och säga till mig vad jag skulle göra och jag klarade inte av det. Jag ville få göra vad jag ville, utan någons tillsägelser. Och Liam hindrade mig, på något sätt. Visst kanske jag inte kunde klandra honom för att han sa att rökning var dåligt eftersom han inte visste bakgrunden till det, men samtidigt så var det min ensak och inte hans. Mina tankar debatterade fram och tillbaka medan mitt dåliga samvete gnagde på insidan. Jag kurade ihop mig på berget vi satt på och tittade ut över det nu stilla vattnet. Vi hade stannat båten på en liten ö och satt nu här med lite fika. Noah, Emma och Ruth hade dock bestämt sig för att bada och det gjorde de också. Men jag ville inte, det skulle jag aldrig göra inför andra så att de såg min kropp om jag inte var tvungen. Jag ville heller inte ha någon äcklig fika, jag mådde inte särskilt bra och hade skyllt på illamående ifrån båten. Jag hade nog varit lite väl taskig emot Liam ändå... Enda sedan jag hade snäst av honom hade han inte tittat på mig en enda gång och jag hade börjat inse att han kanske var riktigt sårad av det jag hade sagt. Därför bestämde jag mig till slut för att prata med honom. Något jag kanske skulle få ångra senare, men det var inget jag tänkte på nu. Jag gick bort till Liam där han satt bredvid sin mamma och pratade med henne. Plötsligt kände jag mig nervös men jag slog genast bort känslan och riktade istället min blick emot Liam.

“Liam?” Jag hade försökt att prata högt men det hade inte blivit så högt iallafall. Men alla verkade ha hört ändå för blickarna vändes emot mig.

“I saw some flowers and stuff over there, would you mind go and pick some with me?” ljög jag och tittade på honom. Jag kunde inte säga att jag bara ville prata med honom, för då skulle väl alla de vuxna bli nyfikna och undra saker och det var något som jag helst undvek. Liams rynkade sina ögonbryn och såg förvånad ut, som om han inte förstod att det var honom jag pratade med. Sedan for hans blick runt en gång på alla som satt runt omkring oss och han nickade sedan och ställde sig upp bredvid mig. Han hade förmodligen kommit på att de skulle börja undra om han sa nej till mitt förslag, vilket faktiskt hade ingått i min plan för att kunna prata med honom.

“Sure” svarade han och jag gick bort till andra sidan ön med honom i släptåg. Denna ön var inte särskilt stor och snart kom vi fram till några stora stenar som vi satte oss på.

“So what do you want?” frågade han och tittade en aning kallt på mig.

“I-” började jag men avbröt mig. Det var så svårt nu när jag faktiskt hade bestämt mig för att be om ursäkt. Men jag tvingade mig själv att fortsätta, jag skulle aldrig sjunka lika lågt som Victoria.

“You what?” frågade Liam som uppenbarligen ville att jag skulle fortsätta.

“I just wanted to say that I’m sorry” sa jag och tittade ner i marken. Det här var jobbigare än jag hade trott att det skulle vara. Jag lyfte huvudet en aning och såg Liams ansiktsuttryck mjukna upp och det fick mig att le ett litet leende.

“Okay.. But what you said was really mean” sa han och jag nickade snabbt.

“I know, and I’m sorry. But I just couldn’t take that you said you care” mumlade jag och hoppades att han inte hade hört det där sista. Men det kunde jag tydligt se på hans ansiktsuttryck att han hade gjort, han såg ut som ett levande frågetecken.

“You couldn’t take that I said I care? I thought that was something people get happy about, that other people cares?” frågade han förbryllat utan att bryta ögonkontakten med mig.

“Well, I don’t. It’s pretty complicated, just forget about it” muttrade jag och bet mig själv hårt i läppen för att jag ens kunnat vara så dum och säga något sådant ifrån början.

“No, I can’t forget about it. You confuse me, Kimberly. One second you’re so freaking mean to me and in the next you appologize, and you say that you don’t want people to care about you. What’s your deal, honestly?” Frågan gjorde mig ställd och jag visste inte vad jag skulle svara på det. Liam skulle springa iväg fortare än vinden om jag sa att jag tog droger och spydde upp nästan allt jag åt, inte för att jag faktiskt hade tänkt säga det ändå. Jag öppnade munnen och försökte flera gånger säga något, men allt jag tänkte säga var patetiska lögner som inte ens den mest korkade personen skulle bli lurad av. Liam tittade fortfarande på mig och jag suckade.

“My deal is nothing Liam. I’m sorry I was mean to you and maybe hurted you, and I hope that you can forgive me for it because no one deserves to be sad. But as I said, my life and me is nothing you don’t have to know anything about. Thanks for caring, but I honestly think that you and I shouldn’t know eachother more than this” sa jag ärligt och jag såg hur Liams uppsyn mörknade när han hörde vad jag sa.

“I forgive you. But, why? I wanna try to be your friend but you won’t let me” svarade han och tittade förvirrat på mig.

“I can’t, okay? I just can’t. And why me when everyone else is better?” Jag kunde ha bitit av mig tungan för att jag ens sa det där sista. Herregud, vad var det för fel på mig? Kunde jag helt plötsligt inte hålla tyst längre?

“Just can’t? I don’t understand Kimberly, I honestly don’t. Why are you saying that everyone else is better than you?” Nu stod Liam närmre mig och jag kände att jag började få panik, jag hade aldrig försagt så här inför någon förut.

“Stop it, please. I can’t talk about this, and especially not with a stranger” sa jag och reste mig upp ifrån stenen. Liam förstod snabbt vad jag tänkte göra och tog tag i min handled innan jag hunnit ta många steg därifrån.

“Please,  I just wanna be your friend” sa han och tittade bedjande på mig.

"But why? Why do you wanna be friends with someone like me?" frågade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Nej, jag fick inte gråta nu. Då skulle Liam säkert verkligen börja undra vad jag höll på med och det tänkte jag inte tillåta. Det var bara totalt förbjudet.

"Because I got a feeling of that you need a friend, and I would like to be that person" svarade han mjukt och hans bruna ögon borrade in sig i mina blå. Jag kände mig plötsligt väldigt utpekad, som om Liam kunde se allt han inte visste om mig fast jag egentligen visste att han inte kunde göra det. Liam var så öppen och ärlig, raka motsatsen till mig och jag förstod bara inte varför han ville vara min vän. Varför jag, av alla människor? Han skulle aldrig någonsin förstå mig, för han som verkade ha det perfekta livet och inte behövde droger och sådant som jag behövde för att klara mig igenom vardagen. Han skulle aldrig någonsin förstå... Men om han ville lära känna mig av någon anledning jag inte förstod så antog jag att jag inte kunde hindra honom, även om allting kändes väldigt ovant.

"Let's go back to the others?" frågade Liam och jag nickade. Vi gick tillsammans tillbaka till de andra och jag kände mig på något sätt gladare. Kanske för att jag just hade hittat någon som inte hatade mig, trots hur min kropp såg ut. Jag förstod inte hur Liam tänkte, men jag brydde mig heller inte längre. För han hade vägrat att lämna mig ifred och det var ju samtidigt hans val och inte mitt.

Det tog inte lång stund att gå tillbaka till de andra och de tittade upp på oss när vi kom.

"Where's the flowers?" frågade mamma förvånat och tittade på våra händer som var tomma utan några blommor i. Jag tittade snabbt på Liam och visste inte vad jag skulle säga, jag hade totalt glömt bort det där med blommorna.

Nästa morgon vaknade jag av att någon skakade mig till liv. Jag gav ifrån mig ett konstigt ljud och drog täcket över huvudet. Jag hade inte alls någon lust eller ork att gå upp nu.

“Let me sleep” muttrade jag och försökte stänga ut att personen fortfarande skakade mig.

“No, apparently we’re going on a boat-tour with the Payne’s” hörde jag Noahs mörka röst säga. Jag suckade. Inte nog med att jag hade blivit väckt tidigt, nu skulle vi på någon dum båtresa också.

“Tell mum and dad that I don’t feel well but that I’ll come next time” sa jag och kunde bara se framför mig hur Noah himlade med ögonen.

“I’m not going to do that. If I need to go, then you need to go too” sa han och drog av mig täcket. Kylan spred sig direkt i min kropp och jag blängde surt på Noah.

“Just get out of my room” sa jag och satte mig långsamt upp i den alldeles för mjuka sängen för att kunna lämna den.

“If you’re not downstairs in ten minutes I’ll come and get you” sa han och stängde dörren efter sig. Jag suckade ännu en gång men gick sedan fram till min garderob. Jag orkade inte tjafsa med Noah mer och speciellt inte med mina föräldrar.

Jag tog fram en rosa blus och ett par vita byxor efter att ha kollat vädret. Det verkade soligt och varmt men jag hade ingen lust att ta på mig ett linne och ett par shorts. Inte när vi skulle träffa en annan familj och vara på en allmän båt. Jag hade inte lust alls att få en massa fula ord kastade mot mig. Det räckte med det jag fick i skolan, det gjorde det verkligen. De hade säkert redan tittat på mig igår och direkt insett hur ful jag var, och följde nog bara med för att inte verka oartiga eller så... Det var jag rätt säker på. Jag ville absolut egentligen inte följa med Liam och hans fåniga familj på någon dum utflykt bara för min mammas skull, men jag visste att jag inte kunde komma undan detta hur jag än gjorde. Men sedan ville jag heller inte träffa Liam efter vad som hade hänt igår, jag kände mig fortfarande arg på honom. Han hade ingen som helst rätt att säga till mig vad jag fick eller inte fick göra, vad som var “rätt” enligt honom. Jag hatade tanken på att han trodde att han visste så himla mycket om mig. Han visste inte vad jag hade gått igenom, eller gick igenom just nu. Han hade ingen jävla aning om hur alla ord jag jämt fick kastade emot mig sårade mig, och han visste heller inte hur mycket jag behövde alla droger och allting annat. Trodde han att jag tog det för skoj skull, eller? Jag tog bara allting för att jag mådde så fruktansvärt dåligt utan mina droger och jag ville inte sluta. Jag behövde dem för att överleva, och om Liam inte fattade det så var det hans problem. Jag brydde mig inte ett dugg om vad han tyckte, för han visste ju ändå ingenting så vad spelade det då för roll? Jag tyckte heller inte att han hade någon rätt att säga till mig om en så fånig sak som en cigarett, det var ju hur många som helst som rökte och det var ingen stor grej. Iallafall inte för mig...

“Let’s go now, I wanna meet Liam!” klagade Emma för säkert tionde gången när vi stod i hallen och väntade på mamma som skulle knyta klart sina skor.

“Honey, you will meet him. Have some patience” svarade mamma medan pappa öppnade dörren och vi alla klev ut. Jag var inte på något gott humör precis och det fanns ju anledningar till det. Inte för att jag någonsin skulle prata om dem med någon, för jag visste vad folk skulle säga. “Var stark, du behöver inte allt det där för att klara dig”. Visst, det var ju lätt för dem att säga när de aldrig hade fått uppleva vad jag gick igenom just nu. Jag ville inte ha folks medlidande för ingen visste hur jag kände mig. Ingen kunde veta hur någon annan kände sig och jag ville inte ha fler falska människor omkring mig, det hade jag så det räckte och blev över. Hur som helst stod vi snart vid bryggan där båten fanns som vi tydligen hade hyrt för dagen alldeles själva tillsammans med Payne-familjen och jag kände mig verkligen på dåligt humör. Just som jag trodde att Liams familj inte skulle dyka upp och att vi kanske med tur skulle slippa dem för hela dagen så kunde jag se fem välbekanta personer komma fram till oss. En massa hälsningar, kramar och leenden utbyttes men jag ville bara slippa allt det där. För jag visste ju att de egentligen tyckte illa om mig, för vem kunde gilla en sådan som jag? Ja, ingen förmodligen. Kanske min familj möjligtvis, men vad hade de för val när jag var deras familjemedlem? Jag såg hur Liam tittade på mig men jag undvek noggrant hans blick. Jag ville inte veta vad för äckliga tankar han tänkte om mig, än mindre se hans dömande blick. Jag hade sådan lust att ta upp en cigarett nu men då kunde jag lika gärna skaffa min egen gravsten. Min mamma som var sjuksköterska var ju emot allt sådant som ens hade att göra med tobak och hon skulle verkligen inte tillåta det. Sedan skulle säkert Liam komma och slänga iväg min cigarett precis som han hade gjort igår, vad visste jag? Jag hade bara träffat honom en gång men han irriterade mig så himla mycket redan.

Jag var väldigt lättad när vi äntligen fick kliva på båten och sätta oss ner, men desto mindre lättad blev jag när Liam på något sätt hade lyckats hamna bredvid mig. Vad var det med honom, fattade han ingenting eller? Hade jag inte gett honom tydliga signaler igår att jag inte gillade honom? Och vad gjorde han bredvid mig förresten, spanade in mina feta lår? Det var nästan sarkastiskt när jag tänkte på det, att han tittade på mig och satte sig bredvid mig bara för att kunna se hur ful jag var och skratta åt mig bakom min rygg. Mamma och hennes kompis pratade på som om ingenting var fel, och pappa hade satt sig bakom ratten på båten som den kapten han trodde att han var. Nej, men han kunde ju faktiskt köra båt och tur var väl det, för ingen av oss andra kunde ju. Emma såg väldigt nöjd ut över att ha hamnat bredvid Liam idag igen, i motsats till mig. Hennes mun gick oavbrutet på om hur glad hon var och hur mycket hon beundrade One Direction. Efter några meningar ifrån henne slutade jag lyssna, men jag hade märkt att Liam inte verkade lika glad idag som han hade gjort igår, och han gav mig ofta blickar som jag bara ignorerade fullständigt. Vad var det för fel på honom egentligen?

LIAMS PERSPEKTIV

Jag lyssnade på Emma när hon pratade på om hur mycket hon älskade One Direction. Jag försökte hänga med så gott jag kunde men mina tankar var på något helt annat. Eller snarare någon annan, Kimberly. Enda sedan igår så hade jag haft dåligt samvete och knappt kunnat sova för det jag sa. Jag visste att det jag sa var fel men jag ville ju bara hjälpa henne. Att röka var inte bra och jag fattade inte varför hon gjorde det. Jag försökte flera gånger möta Kimberlys blick för att prata med henne, men allt jag fick i respons var hennes bakhuvud mot mitt håll. Hon ignorerade alla mina blickar och kollade överallt förutom på mig. Om hon bara låtit mig prata med henne så hade jag kunnat förklara alltihop men hon hade hörlurar i öronen och musiken var hög eftersom det hördes ut till oss andra. Plötsligt reste hon sig tvärt upp och gick ut, upp på övre däck. Då såg jag min chans, och jag reste mig snabbt upp och följde efter henne utan att hon märkte det. Hon hade fortfarande på sin musik och hörde mig inte vilket var bra, för om hon hade gjort det så hade hon säkert bara sprungit ifrån mig. Jag såg Kimberly gå ut och ställa sig vid ena kanten av båten och titta ut emot vattnet och jag följde snabbt efter henne dit. Här ute kunde man se vågorna skvalpa och båtmotorn lät mera. Men det var också en frisk vind man fick i ansiktet. När jag stod bredvid Kimberly och såg att hon inte hade märkt mig ännu så drog jag ur hennes ena hörlur ur hennes öra. Hon vände sig snabbt emot mig och rynkade ögonbrynen när hon såg att det var jag.

"What?!" utbrast hon surt och satte armarna i kors framför bröstet. Jag log försiktigt och förstod att det här inte skulle bli ett dugg lätt, snarare väldigt svårt.

"I just wanna say I'm sorry for what I said" sa jag och jag såg hur hennes ansikte mjuknade upp en aning.

"Well, you don't have the right to tell me what I should and shouldn't do when you know nothing" sa hon bara och jag kunde höra att hon fortfarande var sur. Men vad mer kunde jag göra?

"I know, and that's why I'm apologizing" svarade jag och suckade lätt.

"Why do you even care about it? Just leave it, it's not like I need to get along with you" svarade hon spydigt och jag fick bita mig själv i läppen för att inte skrika åt henne att hon inte fattade någonting.

"But I want us to get along, and that stuff actually isn't good for you" sa jag och bannade mig själv för att jag förmodligen gjorde henne ännu mera sur när jag sa så där.

"Do you think I'm stupid? Do you honestly think that I don't know that smoking isn't good for me? You don't know anything about me or my life so I think that you should just shut up about it and leave me alone." Hennes ord fick mig att rycka till och det sårade faktiskt att få dem kastade emot mig på det där sättet. Visst kanske jag inte kände henne, men hon kände heller inte mig.

"But you don't know me either!" utbrast jag och kände att jag blev mer sur och mer illa behandlad av henne för varje sekund som gick.

"Did I ever say I wanted to know you? No, I didn't. Don't think you can come and tell me what to do just because you're famous, because that’s obviously what you’re trying to do." Det sårade ännu mer att höra det där och jag kände en klump i halsen bildas.

"I'm sorry for trying to make things right then, sorry for caring. Sorry you had to meet someone like me, a famous freak" sa jag innan jag vände mig om och gick tillbaka in till nedre däck där de andra satt. Jag blinkade bort tårarna i mina ögon som hotade att komma fram och satte mig där jag hade suttit förut. Jag svalde gång på gång och försökte svälja bort klumpen i halsen. Hatade hon mig verkligen så mycket? Det var väl inte nödvändigt att vara så otrevlig eller? Det sårade faktiskt, men det var inget hon verkade bry sig om det minsta.

På vår båttur skulle vi tydligen stanna på flera olika ställen och se en massa olika saker. Men jag kunde inte riktigt njuta av det, för jag kände mig så ledsen över det som Kimberly hade hävt ur sig till mig. Hon var väl inte tvungen att vara så himla elak emot mig? Visst att jag kanske hade sagt lite fel saker och lagt mig i lite för mycket första gången vi hade träffats, men nu när jag hade försökt be om ursäkt så sa hon en massa onödiga saker till mig. Som om jag ens någonsin skulle försöka uttnyttja något eller någon bara för att jag var känd, för det gjorde jag verkligen inte. Jag var ingen sådan kändis som bara brydde sig om pengar och kändisskap. Och nu trodde jag aldrig att hon skulle förlåta mig. Den här resan som jag trodde skulle blivit så himla bra, hade istället förvandlats till en hemsk resa där tjejen jag försökte bli vän med hatade mig. Kunde inte bli sämre, eller hur?

Hej på er! Hoppas ni har det bra! Här i trollhättan så är det varmt! :D ÄNTLIGEN :D Vi hoppas verkligen att ni gillar novellen än så länge och ni får jättegärna kommentera om ni har några synpunkter :) 

Hur tror ni det kommer gå för Kimberly och Liam? Kommer de bli vänner? Kommentera vad ni tror :D 

Kram på er alla! :D //Josefin & Frida ♥♥♥

Efter någon timme så satt alla vuxna och pratade om något oerhört ointressant. Politik. Då tog jag det som min chans att försvinna upp på mitt rum och inte komma ner igen förrän gästerna skulle gå hem. Mamma såg ju såklart att jag var på väg att gå någonstans och höll upp handen för att visa att jag skulle stanna.

“Where are you going?” frågade hon mig.

“To my room” svarade jag och började gå mot trappan men avbröts av att mamma ropade på mig.

“Then you can show Liam, Ruth and Nicola around the cottage” sa hon och jag suckade.

“Mum, they have also a cottage. I don’t think it is so much difference between them” sa jag och hon spände bara blicken i mig.

“Kimberly, just show them around please” sa hon och jag himlade med ögonen samtidigt som jag nickade. Jag såg Noah flina mot mig och jag räckte bara ut tungan mot honom innan jag började gå upp till övervåningen med Payne-barnen i släptåg.

“Umm, this is Emma’s room I think” sa jag och öppnade dörren till vad jag trodde var hennes rum. Och mycket riktigt det var det. Hon hade redan gjort det till hennes för på väggen hängde det 1D-posters.

“Yeah, she’s a fan of your band Liam” förklarade jag och han nickade leendes.

“I see” sa han och de alla kollade runt. Nästa rum vi kollade i var Noahs. Det var nästan lika stort som Emmas fast med bruna väggar istället för gråa. Kläder låg på golvet och det såg ut som om han hade öppnat resväskan och tömt ut innehållet direkt på golvet. Vilket han förmodligen gjort. Sängen var ju såklart obäddad och det stank axe parfym.

“So, that’s all. Let’s go down to the others again” sa jag och Nicola och Ruth nickade innan vi började gå neråt.

“Your room then?” frågade Liam vilket fick mig att vända mig om. Jag kollade mot Ruth och Nicola som redan hade försvunnit ner och suckade. Nu var jag tvungen att visa honom mitt rum.

“Umm, it’s not so much to see in there” sa jag och tänkte på allt som låg framme på ett bord som fanns där inne. Om han skulle se det så skulle han säkert säga till mina föräldrar och jag skulle inte få vara utanför deras sikte under hela sommaren. Något som jag absolut inte ville.

“Come on, I bet it’s a girly room with Justin Bieber posters everywhere” sa han retsamt och flinade lite.

“I don’t have posters of Bieber! What kind of girl do you think I am?!” utbrast jag och satte armarna i kors över bröstet.

“Well I don’t know, why don’t you tell me about yourself?” sa han och ryckte på axlarna samtidigt som han log mot mig. Jag suckade och himlade med ögonen samtidigt som jag kände suget av en cigg. Jag kollade bort mot mitt rum och sedan på Liam igen.

“I umm I’m just going to fix a thing. You can go down to the others” sa jag och skyndade mig bort mot mitt rum. Jag gick in och stängde dörren bakom mig. Jag kollade runt och min blick fastnade på bordet där det låg droger och cigaretter. Jag lade snabbt ner allt i min väska förutom ett paket cigg. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lagt undan allt innan jag lämnade rummet? Någon i min familj kunde ju bara komma in och se allt. Gud, jag måste bli mer försiktig, tänkte jag samtidigt som en suck for ur min mun.

Jag gick ut på den lilla balkongen som tillhörde mitt rum och tände på en cigarett. Jag drog ett djupt bloss och kollade ner från balkongen. Jag kunde se in lite i köket och såg min mamma skratta åt något Karen sagt.

“You shouldn’t do that” hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och mötte Liams blick. Jag försökte så diskret som möjligt att dölja min cigarett som jag hade i min högra hand.

“Do what?” frågade jag och försökte låta så oskyldig som möjligt.

“Smoke. It’s not good for your health” sa han och tog sedan ifrån mig min cigarett.

“What are you doing! It’s my life! You can’t just burst in here and tell me what to do and not to do. And then you take my ciagrette and stubbing it out!” röt jag argt och kollade på den nu fimpade cigaretten som låg på marken. Jag tog fram mitt cigarettpaket ur min ficka och skulle precis tända på en ny cigarett när Liam stoppade mig genom att lägga en hand över paketet.

“Come on Kimberly, you know that it’s not good for you” sa han och kollade in i mina ögon.

“I don’t care what you think and you shouldn’t care about me. No one else does” sa jag och ångrade genast det sista jag sa.

“What do you mean by that? And Kimberly, it’s easy to see how messed up your life is” sa han och satte armarna i kors.

“Of course you would say that” muttrade jag och slog i hans axel när jag gick förbi honom för att gå ner igen. Trodde han verkligen att jag skulle sluta röka bara för att han försökte hindra mig en gång. Om han bara visste hur bra det faktiskt fick mig att må och hur dåligt jag mådde i vanliga fall så skulle han nog säga något helt annorlunda. Men hans ord klistrade sig fast i min hjärna; “It’s easy to see how messed up your life is”. Hur visste han att jag hade ett dåligt liv. Var han någon jävla gud som kunde ta sig in i andras tankar? Och jo tack Liam, jag vet redan hur “messed up” mitt liv är. Han var precis som alla andra. Han sa att mitt liv var tilltrasslat. Hur hade han ens mage till att säga något sådant? Även om jag själv visste att jag inte hade det bästa livet så betydde det inte att jag blev glad av att höra det från andra. Det han hade sagt hade gjort ont. Precis som alla andra ord som jag blev tillsagd varje dag. Nej, Liam skulle jag inte spendera någon mer tid med. Oavsett vad mina föräldrar sa.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag kollade på Kimberly när hon surt gick förbi mig. Varför hade jag sagt att hennes liv var en enda röra? Jag hade ju sett tidigare hur sårad och ensam hon sett ut. Blicken hon hade gett mig innan hon gick gav mig dåligt samvete. Hon hade sett sårad ut och som om hon ville slå till mig. Men det enda hon hade gjort var att gå in i min axel och sedan försvinna ut från hennes rum. Men det som fick mig att stanna kvar på balkongen var vad hon hade sagt. “No one else does” vad menade hon med det? Hon hade ju en familj som brydde sig om henne. Det såg jag på hennes mamma. Hon hade kollat stolt på Kimberly när hon berättat om att hon studerade och skulle börja sitt sista år till hösten. Men varför hade hon då sagt så? Att ingen brydde sig om henne. Frågorna cirkulerade runt i mitt huvud men det var bara en person som kunde svara på dem. Kimberly. Men efter vad jag förstått så ville hon nog inte prata med mig. Om ens se mig. Jag suckade och drog en hand över mitt hår som var mer som en längre stubb. Väldigt smidigt gjort Liam, berömde jag mig själv sarkastiskt.

Efter några minuter så gick jag också ner till de andra. Jag satte mig ner på min plats igen bredvid Emma som log mot mig. Det förvånade mig faktiskt hur hon kunde hålla sig så lugn omkring mig. Det gladde mig. Jag orkade inte med någon som skrek i mitt ansikte så fort jag sa eller rörde på mig. Det var lite därför jag hade tackat ja till den här resan. Efter ett helt år av turnerande så hade vi fått ledigt i tre månader och lyckligtvis så var det under sommaren. När mamma frågat mig om jag ville hänga med ut hit så hade jag först tvekat. Men sedan när hon sagt att de andra killarna kunde komma och hälsa på så hade jag tackat ja. Det hade aldrig gått att vara ifrån Louis skämtande i tre månader. Harrys flörtande, Zayns fåfänghet och Nialls matvanor. De var en vardag för mig men såklart var det skönt att vara ifrån dem ett tag också. En till anledning till att jag sa ja till resan var att jag inte längre kunde spendera så mycket tid med min familj och därför betydde den här resan mycket för mig.

Jag mötte Kimberlys blick som kollade surt, sårat och argt på mig. Jag försökte ge henne en förlåtande blick men hon ignorerade den bara. Jag suckade och min pappa kollade på mig.

“What is it?” frågade han och jag fick allas blickar mot mig.

“Nothing, just tired” svarade jag och log smått. Han nickade innan de började prata igen. Tydligen så var det något väldigt intressant eftersom de skrattade då och då. Jag tog en klunk av min cola som fortfarande stod på bordet. Plötsligt ställde sig Kimberly upp med uppspärrade ögon som om hon kom på eller glömt något.

“What is it, honey?” frågade hennes mamma henne och kollade en aning oroat på henne.

Jag vaknade upp av det ovanliga ljudet av havet. Det var inte direkt något som jag vanligtvis gjorde, men det kändes härligt. Jag klev upp ur min varma säng och kände genast kylan slå emot mina bara, ganska vita, ben. Och jag förstod genast varför när min blick föll på fönstret. Det stod vidöppet och släppte in kall luft, och det var därför jag hade hört ljudet av havet så himla tydligt. Jag stängde det snabbt och drog på mig ett par shorts och en munktröja efter att ha kollat vädret ute och sett solen titta fram bakom molnen. Efter en blick på klockan såg jag att den var ett på dagen. Jag hade visst sovit väldigt länge.. Jag mådde mycket bättre idag än igår och kände ändå att jag behövde det. Så fort jag tog några steg nerför trappan hörde jag mamma ropa. Självklart, hörde hon mig överallt eller?

“Kimberly, would you come down please?”

“On my way” blev mitt trötta svar medan jag gjorde min väg ner till köket. Där hittade jag hela min familj vid köksbordet. Eller, Noah och Emma brottades snarare runt på golvet. Noah satt på Emmas mage och jag hade ärligt talat ingen aning om vad de gjorde.

“Honey, where did you go yesterday?” frågade mamma oroligt och kom upp till mig så fort jag tog ett steg in i köket.

“I felt sick, so I just went home again. Sorry” svarade jag och mammas ansiktsuttryck mjuknade genast upp.

"It's okay honey. Do you feel better now?" frågade hon och jag nickade som svar.

"Great, then you can help me with the dinner soon" sa hon och log.

"Why me? I can't even cook!" utbrast jag och suckade.

"That's why you need to learn" svarade hon och log mot mig. Jag himlade bara med ögonen som svar och tittade på all mat som stod uppdukad på köksbänken och som bara väntade på att bli lagad.

“Why all the food? As long as I know, we’re only five in this family” sa jag skämtsamt.

“Karen and her family is coming for dinner” svarade mamma kort. Hon sa inte mer än så för hon visste nog hur min reaktion skulle bli.

“But mum, why? We met them yesterday, isn’t that enough?” frågade jag lite smått surt och korsade armarna över bröstet. Mammas min hårdnade direkt när jag hade sagt det där.

“Kimberly, listen up. I haven’t met Karen for so many years and I myself invited them. I know how you feel about this and meeting new people, but I want you to try to be nice to them. You barely said anything yesterday and I really think that you, Noah and Emma can get along with her kids. So please, at least try to be nice” sa hon och hon hade den där blicken som sa; inga invändningar. Jag kände mig så säker på att deras barn kanske inte alls var så trevliga som mamma så säkert trodde att de var, men jag hade väl inget val... Egentligen ville jag bara vara ifred men det visste jag att jag inte skulle få så det var inte ens någon idé att fråga om det. Jag suckade bara men nickade till slut när hon inte släppte blicken på mig.

“Thank you. Now help me with the dinner. And you can also help Brad. Get the monkeys out first” sa mamma och jag förstod att hon syftade på mina syskon som fortfarande var på golvet.

“Why don’t they have to help?” frågade jag och tyckte att det här var extremt orättvist.

“Because they’re like monkeys in a jungle” svarade mamma medan pappa skickade ut Noah och Emma ifrån köket. Jag suckade ännu en gång och satte mig på en stol vid köksbordet. Jag hade inte ens ätit frukost än och nu skulle jag hjälpa till att laga mat till några jag inte ens kände eller ville träffa. Toppen, verkligen.

“They’ll be here any minute, is everything done?” frågade mamma ett par timmar senare.

“Yeah don’t worry, it’s fine” svarade jag och satte mig på köksbänken i väntan på att Karen och hennes familj skulle dyka upp. Och det tog inte lång tid innan de gjorde det, de var väldigt punktliga. Prick klockan fyra så ringde det på dörren och mamma for upp ifrån stolen hon satt på och öppnade dörren. Snart hördes det en massa röster i hallen men jag förblev tyst. Jag tänkte att jag på så sätt kanske jag slapp gå ut och hälsa på dem och låtsas vara trevlig, för det kände jag verkligen inte för. Men såklart slapp jag inte undan det.

“Kimberly!” Mammas rop var tillräckligt för att fatta att jag inte skulle slippa så jag hoppade ner ifrån köksbänken och gick ut i hallen där jag fann allihop. Mamma tog tag i min arm när hon såg mig och drog mig närmre de andra. Jag kände igen Karen och Geoff men där fanns tre nya personer också som jag inte hade sett förut. Jag förstod snabbt att det var deras tre barn. Det var två tjejer och en kille som alla såg ut att vara ganska nära min ålder men det var svårt att veta. Tjejerna såg i och för sig äldre ut än killen, vilket de förmodligen också var. Killen hade brunt kort hår och båda tjejerna var blonda, en med lite längre hår och en med lite kortare. Jag såg direkt att killen var Liam Payne eftersom att Emma var ett så stort fan av One Direction. Men jag kände mig inte ett dugg uppspelt över det, tvärtemot vad Emma såg ut att vara. När hon fick syn på honom såg det ut som om hon hennes ögon skulle hoppa ur ögonhålorna och att hon eventuellt skulle ramla ihop på golvet. Mamma stod och pratade med Karen och jag tittade på de tre nya i huset. Efter några sekunder märkte jag att Liam tittade rakt på mig så jag kollade genast bort. Vad var hans problem, hade han redan hittat något på mig som var fult? Vi gick runt och jag fick hälsa på alla och säga mitt namn fem gånger, om inte mer än så.

Efter vad som kändes som en evighet och en massa hälsningar så kunde vi äntligen gå till bordet och sätta oss ner för att äta mat. Jag lyckades hamna mellan Nicola och Ruth, som jag hade fått lära mig att de blonda tjejerna hette. Mamma hade säkert planerat detta bara för att hon ville att jag skulle prata mycket med dem. Men jag hade ju inte särskilt lätt för att vara social med andra, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom att jag knappt hade några vänner. Men de pratade mycket med mig, eller jag märkte att i princip hela deras familj pratade mycket. De verkade bara vara pratglada av sig av någon anledning. Jag svarade och försökte att vara social med dem men det var mycket svårt, särskilt eftersom de var totala främlingar till mig. Emmas ögon var hela tiden på Liam och jag märkte att hon försökte prata så mycket som möjligt med honom, vilket jag nästan tyckte var lite gulligt. Liam svarade alltid leendes tillbaka, men det var väl sådan han var tvungen att vara inför fans.

“So Kimberly, what are you doing?” frågade Karen mig och avbröt mig ur mina tankar.

“Umm, I’m studying at City of Wolverhampton. It’s my last year the next semester” svarade jag och tog en tugga av min potatisgratäng.

“Nicola, Ruth and Liam also went there” sa hon och log. Jag nickade som svar och fortsatte sedan att äta.

“Yeah, it’s a great school” sa Ruth vilket jag inte riktigt höll med om.

“If you say so” sa jag och ryckte på axlarna.

“Do you have Mr. Evans?” frågade Liam mig. Jag nickade och kollade upp mot honom. Han hade nog de brunaste ögon jag någonsin sett.

“Yeah, he’s a total ass” svarade jag och fick mammas blick på mig.

“Kimberly, whatch your words” sa hon strängt.

“What? I’m just telling him the truth” sa jag och ryckte oskyldigt på axlarna. Jag såg Noah sitta och hålla sig för skratt samt Liam.

“Well, he’s not the greatest teacher” sa Liam och log smått mot mig.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Efter ett antal timmar i bilen så var vi äntligen framme. Eller ja, äntligen kanske man inte kan säga men det var bättre än att sitta i bilen. Vi alla klev ur bilen och mamma kollade leendes på den bruna stugan framför oss.

"Finally we're here" sa hon och granskade stugan.

"It's beautiful, isn't it?" frågade pappa och ställde sig bredvid mamma. Jag himlade med ögonen mot dem. En brun ful stuga, det var vad det var. Jag suckade och öppnade sedan bagageluckan för att ta ut min väska. Snart kom de andra och vi kunde sedan gå in i stugan.

"So kids, there is three rooms on the second floor that you can take" sa pappa och innan han hunnit säga något mer så hade vi rusat upp för att paxa rum. Alla sprang till rummet längst bort i korridoren som vi hade sett i någon broschyr var det största.

"Yes!" ropade Emma när hon kommit in i rummet först och slängt sig på den stora sängen.

"No! You're not getting this room!" utbrast jag och satte armarna i kors.

"Why not, I came here first" sa hon och satte också armarna i kors.

"You're the youngest, you don't need a room like this. Go take another one" sa Noah och lyckligtvis så lyssnade hon och gick ut i hallen. Jag kollade på Noah med ett flin.

"Let's solve this like adults" sa jag och ställde mig framför honom.

"Right. Rock, paper, scissors?"

"Always" svarade jag och knöt min ena näve.

"Haha, get out of MY room idiot" sa jag med ett flin när jag vunnit vår tävling och fått det största och bästa rummet.

"Yeah, yeah, yeah. Whatever" muttrade han och försvann sedan ut från mitt rum. Noah hade alltid varit och skulle alltid vara en dålig förlorare. Det gick liksom inte att ändra på. Efter att ha stängt dörren efter Noah slängde jag mig ner på den stora sängen som var mjukare än vad den såg ut att vara. Det kändes skönt att koppla av och allt jag ville var att sova eftersom jag inte hade sovit särskilt mycket förra natten. Min hals var bättre och det var också mitt huvud, men trött var jag fortfarande och jag kände inte för någon gemensam familjemiddag. Men när fick jag någonsin bestämma över mina föräldrar? Ja just det, aldrig. Klockan var runt halv fyra och om en halvtimme skulle vi ner till restaurangen vid stranden och äta middag. Jag var hungrig, men visste samtidigt vad jag var tvungen att göra efter maten, spy upp den. Jag var bara tvungen, jag kunde absolut inte bli ännu tjockare. Men det fanns saker jag var rädd för. Dels att min mamma som var som en snokande uggla skulle upptäcka vad jag höll på med nu när vi alla skulle bo så tätt, men också att det skulle finnas någon som bodde här nära skulle hitta något att reta mig för. Jag hade ju velat ha sommarlov och komma ifrån alla som gjorde att jag mådde dåligt och då ville jag ju inte att någon annan på semestern jag motvilligt hade följt med på skulle börja mobba mig. Det var egentligen mest därför jag ville stanna hemma; för att slippa råka ut för nya folk som såg min tjocka kropp och hånade den. Jag hann inte ligga i min säng länge innan jag hörde en knackning på dörren och mamma stack in huvudet genom öppningen.

"Summer? We're gonna go down to the beach now and eat, do you feel better?" hörde jag henne fråga. Det fick mig att sätta mig upp i sängen och vända blicken emot henne. Hon såg så hoppfull och glad ut att jag bara inte kunde säga nej, även om jag hade bra lust att göra just det. Jag var hungrig och även om folk skulle se mig så ville jag väl följa med. För trots att jag gillade att vara ensam så gillade jag min familj också, hur jobbiga de än var.

"Still hurts a bit, but I'll come with you" svarade jag och ställde mig upp. Jag såg hur glad mamma blev av mitt svar och vi gick tillsammans ner för trappan till hallen i huset. Jag kunde ju ändå sova senare, detta kunde ju inte ta så lång tid.

"This place is so nice, don't you think?" kvittrade pappa glatt till resten av oss när vi satt ner vid ett bord i restaurangen. Visst var det fint här så nära havet, men jag tyckte nog att min pappa överdrev en aning. Jag drog mina fötter igenom den mjuka sanden som var varm ifrån solskenet medan jag halvt om halvt lyssnade på mamma som svarade pappa med något glatt svar. Jag var fortfarande inte så positivt inställd till denna resan men jag försökte hålla uppe humöret för deras skull, de ville väl bara ha en bra familjesemester. Vi fick snart våra menyer ifrån en trevlig servitör och jag tänkte att jag lika gärna kunde äta mycket om jag ändå skulle spy upp det senare. Plötsligt hörde jag ett glädjetjut som konstigt nog kom ifrån min mamma.

"Karen, is that really you?!" ropade mamma glatt till en kvinna som stod vid ingången av restaurangen med vad som verkade vara hennes man.

"Elizabeth?!" ropade den andra kvinnan som drog med sig sin man bort emot oss. Jag suckade. Det kändes verkligen som om mamma kände någon vart vi än åkte, och så var det också. Hon hade väldigt många vänner i England här och var, och det här var tydligen ännu en av dem. Kvinnan, som var blond med glasögon och ganska kort, log stort medan hon och mamma möttes i en kram. Jag kollade på Emma, vars ögon var uppspärrade. Hade hon aldrig sett mamma krama någon förutom pappa förut eller?

"That wasn't yesterday" sa mamma till kvinnan som tydligen hette Karen.

"Really not!" resten av oss runt bordet såg nog ut som levande frågetecken för mamma skrattade till när hon tittade på oss.

"This is Karen, we were best friends in high school. But we haven't met eachother for over 20 years!" förklarade hon glatt medan hon satte sig ner bredvid mig igen. Toppen, verkligen. Mammas kompis och hennes man skulle säkert umgås med oss hela semestern. Och de hade säkert några små irriterande skitungar på ca tre år som skrek mer än vad de sov. Underbart, verkligen. Pappa ställde sig direkt upp och hälsade på dem och det fick vi andra också göra sedan. Och självklart så erbjöd mamma dem att slå sig ner hos oss, hon rentav insisterade på att de skulle göra det. Och det gjorde de också... Två fyrtioplussare som inte hade träffats på 20 år, snacka om att de hade mycket att ta igen och prata om.

"I'm Karen as you probably have realised, and this is my husband Geoff." Jag nickade och log emot Karen, jag försökte se ut som att jag brydde mig fast jag inte alls gjorde det. Emma, däremot såg fortfarande chockad ut men jag hade sett mammas varnande blick till henne om att inte säga något olämpligt så hon höll tyst. Själv brydde jag mig inte om mammas kompisar och jag var heller inte här för att vara trevlig emot dem. Jag var här för att jag var tvungen, inte på grund av något annat. Men jag gjorde det för mammas skull... Maten kom och den smakade bra, väldigt bra. Det mesta var mat ifrån havet, så som räkor, kräftor och hummer. Men jag visste att jag inte kunde behålla någon sådan här mat som jag åt, då skulle jag bara bli ännu tjockare och det gick bara inte. Vi var tvungna att sitta där i evigheter för att mamma och pappa skulle prata med Karen och Geoff. Jag lyssnade för det mesta ingenting och satt och tänkte på annat, som hur gott det hade varit nu med en cigg. En gång hade mamma kommit på mig med att röka och hon hade blivit helt vansinnigt arg, men när jag hade lovat dyrt och heligt att det bara hade varit en engångsgrej så hade hon släppt det. Men det var nog med bevis för att veta att det inte var någon bra idé att gå iväg och röka nu... Jag lyckades snappa upp att Karen och Geoff hade tre barn, två tjejer och en kille. Det var inga småbarn, så mycket fattade jag iallafall.

“I need to go to the bathroom” mumlade jag när jag hade ätit upp min tallrik med mat. Jag såg mammas blick men jag ignorerade den bara och skyndade mig bort till restaurangens toalett. Som tur var så var det ingen kö in dit och jag kunde komma in snabbt. Väl där inne lutade jag mig fram över toastolen medan jag höll mitt långa blonda hår ur vägen. Två fingrar for i min hals och rätt som det var så spydde jag igen. Jag spydde upp allt jag hade ätit på middagen vilket var ganska mycket, och det kändes som vanligt skönt eftersom jag nu visste att jag inte skulle bli tjockare av detta. Jag hulkade mig över toastolen och till slut spydde jag bara upp en massa slem. Tårarna började rinna ner för mina kinder utan att jag kunde hindra dem eftersom att det sved i min hals men jag var beslutad att göra detta. Även fast det gjorde så fruktansvärt ont så var jag tvungen, för jag ville inte se ut som jag gjorde. Jag spolade i toaletten och sköljde runt i min mun om och om igen. Även fast jag sköjde bort det värsta av smaken så fanns det fortfarande kvar där bak i munnen och fick mig att vilja spy igen. Men jag ville inte upprepa mitt misstag att spy för mycket, det hade jag gjort en gång och då hade jag svimmat av ansträngningen. Hela pappersrullen tog slut av allt papper jag tog för att torka mig i och runt omkring munnen, men även i ansiktet. Jag kände mig äcklig och min hals gjorde mer ont än förut. Det var så här det brukade vara, så visst var jag van. Men det var inte särskilt behagligt bara för det. Jag tittade mig i spegeln och insåg att jag såg hemsk ut, jag såg ut som ett vrak. En trasig människa. Och det var ju precis vad jag var också. Mascaran hade börjat rinna och när jag hade torkat mig med pappret och då hade den smetats ut. Hur skulle jag kunna gå tillbaka till dem när jag såg ut så här? Det kunde jag inte. Jag bestämde mig snabbt för att bara gå tillbaka till stugan och låtsas som att jag mådde dåligt. Egentligen var det ju heller ingen lögn, jag mådde ju faktiskt dåligt. Dessutom orkade jag inte prata med mammas kompisar och deras tre barn. De skulle säkert mobba mig imorgon när jag förmodligen skulle bli tvungen att träffa dem, om jag kände min mamma rätt. Jag ville ju inte träffa någon ny denna semestern, det skulle bara bli jobbigt för mig då. Jag skyndade mig ut ifrån toaletten och tog den andra vägen ut som låg längst bort ifrån vårt bord och hoppades bara att de inte skulle se mig. Och visst hade jag tur, jag kom fram till stugan utan någon efter mig och drog upp min nyckel ur byxfickan. Vi hade alla fått varsin nyckel hit så att vi kunde komma och gå när vi ville vilket var bra, för vi skulle ju trotsallt bo här hela sommaren.

Väldigt tidigt på morgonen kom jag hem från festen. Jag stumplade upp för trappan med mina pumps i handen. Jag hickade gång på gång och hörde pip i mina öron efter all musik. Jag höll ett stadigt grepp om räcket och gick långsamt uppåt. Jag visste redan nu att jag skulle ha värsta baksmällan imorgon eller ja idag, vilket kanske inte var så smart. När jag kom upp för trappan så började jag min väg till mitt rum. Jag höll mig nära väggen och när jag kom fram till den dörr som jag trodde ledde till mitt rum så öppnade jag den snabbt och stängde den sedan, kanske lite för hårt. Jag letade efter knappen som tände lampan och efter ett tags fumlande fann jag den. Ljuset spred sig i rummet och det fick mig att kisa på ögonen.

"Kimberley, what are you doing in my room?" hörde jag en röst från sängen säga vilket fick mig att hoppa till av rädsla.

"Gosh Noah, you scarrrreed meeee" muttrade jag men slog handen för munnen när jag nu insåg att han visste att jag var full.

"Seriously Kimberly? How much did you drink?!" utbrast Noah och ställde sig upp från sängen. Han kom fram till mig och lade sina händer på mina axlar.

"Just a bit" svarade jag och ryckte på mina axlar.

"Let's take you to your room" muttrade han.

"No, I don't want to sleep alone. Can I stay here with youuuu?" frågade jag och han suckade innan han nickade. Han gick fram till sin garderob och tog fram en t-shirt som han kastade till mig.

"Let's get you out from that dress" mumlade han.

Efter några minuter var klänningen av och jag hade nu på mig Noahs tröja som var väldigt stor. Vi lade oss ner bredvid varandra i sängen och så fort mitt huvud landat på kudden så somnade jag.

Det dunkade överallt. Hela min kropp värkte och trots att mina ögonlock fortfarande var slutna hade jag lyckats märka att det var ljust inne i rummet. Jag vägrade att öppna dem och hade envist bestämt mig för att jag skulle somna om, för det behövde jag verkligen. Men tydligen ville inte resten av min kropp samma sak, för det gick bara inte. Jag muttrade något och kände genast hur det högg till i halsen. När jag svalde för att se hur illa det var den här gången kändes det bokstavligt talat som tusen knivar som skrapade emot min hals, alla på samma gång. Jag ångrade gårdagens utgång men samtidigt inte, jag hade ju vetat att det skulle kännas så här idag. Men det hade bara varit så värt det i stunden, just då hade jag velat det mer än något annat. Trots det så var det en del i mig som ångrade mig, för jag mådde verkligen skit. Tur att jag iallafall kunde stanna i sängen hela dagen idag... Trodde jag.

“Kim, wake up for the thousandth time before mum or dad see you like this.” Jag hörde Noahs irriterande röst bredvid mig försöka kommunicera med mig men jag tryckte bara min kudde emot ansiktet och vägrade att öppna mina ögon.

“Come on, I’m serious” fortsatte Noah medan jag försökte att ännu en gång stänga ute honom. När han inte fick någon reaktion kände jag tyngden lätta ifrån sängen och jag drog ut ett lättat andetag i hopp om att han hade gett upp och gått därifrån. Men tyvärr så hade jag fel om det där, väldigt fel.

“I’m doing this for you, so get up” Nu lät Noah riktigt irriterad och jag hann inte reagera på att han fortfarande var kvar i rummet innan mitt täcke och kudden jag höll för mitt ansikte rycktes bort av ett par starka armar som jag var övertygad om tillhörde min irriterande storebror. I ren chock öppnade jag ögonen men fick snabbt kisa väldigt mycket. Det stack i mina ögon och jag ville förevigt vara kvar i mörker. Jag såg Noah sitta på sängen bredvid mig med ett nöjt ansiktsuttryck.

“Finally, Kim. Get up and fix yourself so that you look somewhat okay, if you don’t want them to find out.” Jag jämrade mig bara till svar och kände ännu en gång att min hals gjorde fruktansvärt ont, ett tecken på att jag inte borde prata. Men jag hade tydligen ingen egen vilja, för snart kände jag Noah ta tag i min handled och dra mig upp så att jag satt upp i hans mjuka säng.

“We’re going to the coast today, have you forgot? Are you seriously out of your mind, coming home three in the morning and being so damn drunk when you’re going up at eight? Get yourself together, now!” Noahs hårda ord fick mig att vakna till. Kusten, idag? Shit, shit, shit. Det var ju idag vi skulle till kusten, men med all alkohol och alla droger som hade flödat genom mitt blod för några timmar sedan hade jag lyckats att glömma bort det. Inte för att det faktiskt förvånade mig, jag var ingen person som kom ihåg saker särskilt bra.

“Get yourself ready, I’ll be in the kitchen” sa Noah och gick ut ifrån rummet. Han drog försiktigt igen dörren efter sig och jag ställde mig smärtsamt upp. Jag mådde inget vidare, men jag visste bättre än att försöka övertala mina föräldrar att få stanna hemma samma dag som vi skulle åka. Det gjorde fortfarande ont att titta med helt öppna ögon, men jag tvingade mig själv att göra det. Kanske kunde jag sova bort tiden med några smärtstillande tabletter och min musik i öronen, det var iallafall vad jag hoppades på.

Det som jag hatade mest med familjeresor var egentligen bilresorna, inte själva vistelsen. Noah brukade alltid somna i bilen och han snarkade värre än någon annan jag kände, han gjorde verkligen det. Men Emma var nästan värre, för hon ville alltid sätta på sina One Direction-skivor och det var ärligt talat ganska tröttsamt. Inte för att jag hatade musiken på något sätt, men det blev väldigt tröttsamt att höra samma låtar om och om igen. Och min mamma och pappa pratade alltid på om allt roligt vi skulle göra tillsammans som den stora fina familjen vi var, enligt dem. Och de där roliga sakerna var bara roliga enligt dem, det var inget som jag gillade att göra. Jag gillade att vara för mig själv, kanske var det för att ingen ville vara med mig och jag var van vid att det var så. Och jag var rätt säker på att denna semestern inte alls skulle skilja sig ifrån alla andra familjesemestrar vi hade haft genom åren.

Jag tittade ner Noahs stora grå tröja som nu var skrynklig efter att jag hade rullat runt i den. Det var tur att den var pösig och mycket för stor för mig, då hade han iallafall inte kunnat skymta min tjocka mage lika tydligt. När jag skulle gå ut ur hans rum höll jag på att trampa på min svarta klänning jag hade haft igår som låg på golvet. Jag tänkte aldrig ta på mig den igen, den var för tajt och jag kunde ju inte riskera att någon annan såg mitt fett som hängde på magen. Jag tog upp klänningen och öppnade Noahs dörr så ljudlöst jag kunde i hopp om att ingen skulle märka mig. Som tur var så var korridoren tom och jag gick rakt över till mitt rum som låg mittemot Noahs. Efter många om och men hur jag skulle göra för att se så fräsch ut som möjligt kom jag fram till att sätta upp mitt toviga blonda hår i en knut och dra på mig ett mina favoritjeans ihop med min vita mysiga hoodtröja. Håret behövdes säkert tvättas men det var inget som jag brydde mig om; och inget som jag trodde att jag hann med iallafall. Ärligt talat orkade jag inte bry mig, mitt huvud gjorde så ont ändå. Jag slängde slarvigt i säkert halva min garderob i min resväska, jag hade packat igår men inte särskilt mycket för jag hade helt enkelt inte orkat. När jag hade fått med mig allt jag trodde att jag behövde så släpade jag ner den nu tunga väskan för trappan. Väl där nere dumpade jag den i hallen och styrde mina steg in i köket. Jag visste att jag skulle få frågor om vad jag hade gjort igår kväll och tänkte försöka vara trevlig även om mitt humör inte direkt var det bästa. Jag hoppades faktiskt att alla redan hade ätit frukost och att jag kunde sitta i lugn och ro, men jag visste också på att jag samtidigt hoppades på för mycket. Och mycket riktigt, när jag kom in i köket satt såklart hela min familj där och åt. De samtalade glatt, som om min morgon inte kunde bli värre men en massa röster plus min värkande kropp.

“Hey Kimberly. You look tired, slept bad?” frågade pappa medan jag slog mig ner bredvid honom. Jag öppnade munnen för att svara men kände hur det högg till i halsen.

“I feel bad, have a sore throat” lyckades jag få fram utan att se alltför plågad ut, hoppades jag iallafall. Det högg till i hela min hals efter all vodka och annat jag hade druckit och jag ville aldrig någonsin mer öppna munnen igen och säga ett endaste ord till.

“Aw honey, you can sleep in the car to the coast. It’s quite a bit to drive” sa mamma och tittade omtänksamt på mig. Jag nickade bara till svar och tog emot den rykande heta kopp kaffen hon sträckte mig. Snart återgick deras samtal till vår resa vi hade framför oss, en hel jäkla sommar i en stuga vid havet. Hemskt, enligt mig. Mina så kallade kompisar som jag festade med fanns inte där och jag skulle inte känna någon, förutom min familj. Jag förstod inte varför jag var tvungen att följa med, havsmat gjorde väl bara att man gick upp i vikt ändå. Och det var något som jag verkligen inte behövde göra. Jag hade en känsla av att detta verkligen inte skulle bli en bra semester alls. Jag visste inte riktigt varför, det bara kändes så.

Snart nog satt jag intryckt i en bil mellan mina två syskon. Jag hade blivit tvingad att ta mittenplatsen för att de andra totalvägrade båda två. Jag kände mig extremt tjock och inklämd där jag satt mellan en sovande och snarkande storebror, och en extremt pratig och jobbig lillasyster som fick bestämma över musiken i bilen. Vad skulle detta bli för en sommar? En riktig skitsommar, det var vad jag var säker på. Varför kunde jag inte bara ha fått stanna hemma, vad var det med mina föräldrar och familjesemestrar egentligen? Jag försökte sova men det var verkligen hopplöst och jag kunde inte hjälpa att jag kände att allting var dåligt just nu. Snart började regnet att smattra emot bilrutorna och jag suckade tungt för mig själv.

Vår semester tillsammans hade knappt börjat, och jag önskade redan att den skulle ta slut.

God kväll allihopa! Vi valde att lägga upp ett kapitel även fast vi inte fått tillräckligt med kommentarer på det förra. För det blir sp tomt här och vi vill gärna uppdatera ofta. Dels för att vi inte vill tappa läsare men också för att vi själva vet hur det känns att vänta på att någon ska uppdatera. 

Till nästa del hoppas vi att ni kommenterar bättre! Vi vill inte låta deseperata eller något men vi lägger ner mycket tid på våra kapitel och nu på sommaren när man är ledig så uppdaterar vi ofta iallafall. Därför skulle vi vara väldigt tacksamma om ni slängde in en kommentar. Det tar två sekunder! Aja, minst 7 kommentarer för att få nästa del! :)

Sedan undrar vi om det är någon av er läsare som vet någon eller som själva gör gratis bloggdesigner? Vi har som sagt mailat hon som gjordevår förra design för snart en vecka sen men inte fått något svar. Så om ni gör designer eller vet någon som gör det (gratis) kommentera gärna det :) 

Ha det bäst! //Josefin & Frida ♥♥♥

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Dagen var äntligen här. Skolavslutningen. Även om jag förmodligen skulle vara helt ensam under sommaren så var det mycket bättre än att vara i skolan och träffa alla idioter, i mina ögon.

Jag satte mig längst bak i skolans aula där vår avslutning skulle hållas. Jag försökte undvika att höra alla ord som viskades om mig men det var inte det enklaste. Jag mötte Victorias flin innan hon vände sig om mot sin pojkvän John, som också var mitt ex. Han hade gjort slut med mig när ryktet om att jag kysst Will kommit ut. Kanske inte så konstigt men jag önskade faktiskt att han hade lyssnat på mig när jag berättade sanningen. Men han hade bara vänt ryggen mot mig och sprungit in i Victorias armar. Något som hade sårat mig djupt. Riktigt djupt.

Jag kollade fram på scenen som nu bestod av ett par elever som sjöng. De hade riktigt fina röster men det hade varit bättre om det inte varit Victoria och hennes kompisar. De fick mig att vilja spy. När de var klara så applåderade alla och rektorn gick upp på scenen för att började sitt avslutningstal som ingen lyssnade på förutom alla lärare. Jag lutade mig bakåt i stolen för att sitta bekvämare och försöka somna, vilket inte gick så bra eftersom det var folk som kastade pappersbollar på mig. Jag kollade mig irriterat runt omkring men jag lyckade inte hitta den eller de som kastade på mig. Ännu en gång sjönk jag långt ner i stolen för att slippa bli träffad. Var det så himla svårt att lämna mig ifred?

När rektorns tal var slut så skyndade sig alla elever ut från skolan. Det var trångt och vissa tog inte hänsyn till andra och sprang bara genom hela folkmassan och tog inte hänsyn alls till oss andra. Jag försökte snabbt ta mig ut och när jag väl var ute mötte alla sina kompisar. Förutom jag eftersom jag inte hade några kompisar på den här skolan. Jag suckade och styrde mina steg mot min bil som stod längre bort på parkeringen.

"Hey, Kimberly!" hörde jag någon ropa bakom mig. Jag vände mig om och mötte Johns blick. Jag gav ifrån mig en suck och vände mig sedan om för att fortsätta mot min bil.

"Fuck off John" muttrade jag.

"Seriously Kimberly" sa han och tog tag i min underarm för att vända mig om.

"What do you want?" muttrade jag och drog åt mig armen.

"I-I just wanted you to know that me and Victoria broke up" sa han och drog undan lite hår som hängde fram i hans panna. Något som jag en gång fann väldigt attraktivt.

"Umm okay, why should I know that? I don't care about you, just like you don't care about me" sa jag ärligt och började ännu en gång att gå mot min bil.

"Kimberly, I know what I did was wrong. I should've listen to you but it was just so much going on in my life then that I just couldn't believe you. Something that I regret today" sa han och ställde sig framför mig.

"John, I did love you. You were my first love. But I can't forgive you. Actually, I can't even understand that you're talking to me now! You lost my trust and I will never love you or even like you again. You didn't trust your own girlfriend, do you really think I will go back to you with open arms?" Jag tog en paus och skrattade lite för mig själv. "You're really stupid! I hate you, don't you dare come up to me and beg for my forgiveness! You're an asshole!" sa jag och märkte hur jag höjt rösten. Jag gav honom fingret innan jag småjoggade i min vita klänning min mamma tvingat på mig mot bilen. Jag slog hårt igen dörren och körde snabbt hemåt. Varför hade John kommit upp till mig? Han hade inte brytt sig om mig på ett helt år och nu ber han om min förlåtelse. Aldrig att jag skulle förlåta honom. Aldrig i hela mitt liv.

"I'm home!" ropade jag när jag smällt dörren till vårt hus.

"Great honey, you need to finish your packing!" hörde jag mamma ropa från övervåningen. En suck for ur min mun. Jag hade helt och hållet glömt bort att vi skulle åka iväg till den där stugan imorgon och stanna där hela sommaren.

"Ummm yeah sure, let me just change first" svarade jag och gick sedan upp på mitt rum. Jag kollade på den öppna resväskan som låg på sängen. Tom. Jag hade inte orkat packa igår så nu bestod resten av dagen av att packa. Kanske inte det roligaste. Jag gav klockan på mitt nattduksbord en blick och den visade halv tre. Om bara en halvtimme skulle jag möta Brandon och de andra.

Jag slängde av mig klänningen och hängde den långt in i garderoben. Jag ville inte se den igen. Att bära klänningar var inte min grej. De visade alldeles för mycket hud och jag ville inte visa för andra hur tjock och ful jag faktiskt var. Jag bytte om till ett par vita jeans och ett lila pösigt linne. Jag kollade mig i spegeln med en suck. Mina jeans som förut suttit tighta om mina ben var nu lite pösiga. Linnet som också förut suttit tight runt min kropp var nu pösigt. Men ändå kände jag mig tjock. Ändå kände jag mig som ett äckel som var ful och som ingen ville vara med. Jag ville bara ha den där perfekta kroppen, och jag var på väg mot den.

“Hey guys!” sa jag när jag kommit fram till den gamla skateparken.

“Hi!” utbrast Jason och lade sin ena arm omkring mina axlar. Jason och jag hade haft ihop det ett par gånger. Men det var aldrig några känslor inblandade. Förutom droger, cigaretter och alkohol så fick sex mig att glömma allt. Därför hade jag det med Jason då och då. Varför han hade det med mig hade jag ingen aning om men jag visste mycket väl att inga känslor var inblandade, vilket var så jag ville ha det.

Vi alla satt på en bänk förutom Dan och Tom som skejtade runt i parken. Jag drog in ett djupt bloss av min cigarett och kände direkt den lugnande känslan i min kropp.

“So, nice with holiday?” frågade Brandon mig och jag ryckte på axlarna.

“I guess so, I’m going to the west of England tomorrow and stay there the whole summer” sa jag och suckade.

“The whole summer?!” utbrast Steph och jag nickade.

“Wow, we won’t see you for a long time then” sa Jason.

“No, but I will maybe come home for a few days only. My parents won’t let me stay home for myself for the whole summer. But maybe I can convince her that I can stay just for a few days” sa jag och tog ännu ett till bloss.

“Yeah, gosh you will miss so many great partys” sa Steph och jag nickade.

“I know, that’s probably the worst thing by going away so far. And also that I can’t meat you” sa jag och kände mig genast nedstämd. Att vara ifrån de personer som var det närmsta jag kunde komma inom vänner var jobbigt. Jag hade liksom lutat mig mot dem i ett år nu.

“Well, this party tonight will be perfect for you then. We will have so much fun  and you won’t forget it” sa Jason och log. Jag nickade leendes.

“When’s the party starting?” frågade jag och fimpade sedan min cigarett.

“At nine, you can meet us here by eight thirty so can we drink a bit before the party” svarade Brandon och jag nickade. Jag kollade på min mobilklocka som visade att den var tio i sex.

“Well, I better be going. I need to get ready for the party tonight” sa jag och reste mig upp från bänken.

“Can you please wear that black tight short dress you had another time?” bad Steph.

“Steph, that was almost a year ago I wore that. I don’t like dresses anymore” sa jag och drog en hand genom mitt hår.

“Please, I will also wear a short dress then. And think of all the guys eyes that will pop out. You won’t go home without sex tonight then” sa hon och blinkade med ena ögat. Jag suckade.

“Fine, I take the dress. But only if you wear yours” sa jag och kollade på henne. Hon nickade ivrigt innan jag började gå hemåt.

Klockan var fem över halv nio och jag försökte få på mig mina svarta pumps. Efter många om och men så hade jag fått på mig klänningen. Ärmarna gick till mitten av armen och hela klänningen satt tight mot min kropp och slutade lite nedanför rumpan. Jag hade lockat mitt blonda hår och mina naglar var svarta. Jag skyndade mig ut från huset utan att säga hej då, jag ville inte komma på en lögn inför mina föräldrar just nu. Även om jag var 18 år så gillade de inte att jag festade så länge som jag bodde hemma. Jag skyndade mig till skateparken och efter tio minuter var jag där.

“Hey, what took you so long?” frågade Steph när hon såg mig.

“I couldn’t decide if I wanted to wear this dress or not” svarade jag och ryckte på axlarna.

“Well, you made the right choice. You look hot!” sa hon och granskade min kropp. Jag log och tackade henne innan vi gick till de andra för att börja förfesta.

Festen var full igång. Det var folk överallt och musiken var hög. Jag dansade i mitten av dansgolvet med Steph och hade riktigt roligt.

“Let’s go get something to drink!” skrek hon i mitt öra och jag nickade innan jag hängde med henne mot köket där det fanns alkohol. Musiken var tystare här och man kunde nästan prata i normal ton.

“What do you want?” frågade hon och jag ryckte på axlarna.

“Something strong” svarade jag och hon tog fram något som liknade tequila innan hon hällde upp det i små shot glas. Vi höjde våra glas i en skål innan vi drack innehållet i en enda klunk.

“Having fun?” hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och mötte Jasons blick.

“Yeah, it’s awesome here” svarade jag. Jag vände mig om mot Steph igen för att se att hon försvunnit in på dansgolvet.

“Wanna dance?” frågade Jason och drog en hand genom sitt mörka hår.

“Sure” sa jag och ställde undan mitt glas innan jag drog med honom till dansgolvet. Jag ställde mig med ryggen mot honom och han lade armarna om min midja. Jag svängde på höfterna och lyfte upp armarna i luften. Jag sjöng med till Titanium som nu spelades och för en gång skull så kände jag mig glad. Jag kände hur Jason vände på mig så att jag nu stod ansikte mot ansikte med honom. Hans händer flyttades ner på min rumpa och mina hamnade i hans nacke.

“Come on, I wanna show you something” sa han och innan jag hunnit reagera så drog han med dig mor övervåningen. Eftersom festen var hos honom så hittade han enkelt och när vi kom in i hans sovrum så stängde han dörren om oss. Han öppnade hans garderob och tog fram en väska. Jag satte mig på hans säng och kollade runt lite. Rummet hade svarta väggar med posters på tjejer i bara underkläder. Typiskt honom. Han satte sig ner bredvid mig med väskan i knät. Han öppnade den och tog upp det som jag uppfattade var en joint.

“You want some weed?” frågade han och jag nickade och tog jointen ur hans hand. Jag tog upp min tändare jag alltid hade i min bh och tände på. Som vanligt spred sig en härlig och lugn känsla i min kropp när jag drog in röken i mina lungor.