Don't Let Me Go - kapitel 60

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

“Yeah, I am back. And I’m not really happy about what you did. You hurt me, you know. I got a brain concussion!” sa jag argt och korsade armarna. Serena bara höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“I didn’t do anything. And maybe it was just meant to happen. People who deserve to get hurt, often does.” Det hon sa äcklade mig verkligen, vilken vidrig människa hon var.

“I can’t believe you just said that. Just leave me alone, okay? I can’t help that you’re too bitchy for anyone to want you” svarade jag och började sedan att snabbt gå iväg ifrån henne emot omklädningsrummet. Jag visste att man egentligen gjorde fel i att bråka med Serena, men jag var så fruktansvärt trött på henne. Det dröjde inte mer än någon sekund förrän jag kände henne dra tag i min tröjärm.

“What did you just say?”



SERENAS PERSPEKTIV

Hände detta verkligen? Kallade Summer mig för detta? Varför var hon redan tillbaka i skolan? Jag hade inte saknat henne, inte det minsta. Mitt grepp om hennes tröja hårdnade och jag spände mig argt.

“WHAT did you just say to me, you bitch?” frågade jag irriterat och tittade på henne. Men hon ryggade inte undan, som jag hade trott att hon skulle göra. Det gjorde iallafall alla andra på den här skolan, men jag hade nog insett vid det här laget att Summer inte var som alla andra. Hon var ju tillsammans med Harry, och det sa nog så mycket om henne.

“I only said the truth, you just don’t want to admit it” svarade hon lika argt tillbaka och försökte dra sig loss ifrån mig. Men jag släppte henne inte.

“You’re such a twat, do you know that? You don’t deserve Harry!” spottade jag ur mig. Jag var tyst för några sekunder innan jag fortsatte. "Or you know what? Maybe you do, because you’re both idiots.” Tystnaden som lade sig efter det jag sagt skulle nästan varit skrämmande, om det inte vore så att jag faktiskt inte var rädd för Summer. Hon skakade på huvudet och log nästan åt mig, men det var inte ett glatt leende. Mer som ett skrattretande leende.

“I hope everyone finds out what a sad person you really are. You hate on me because I’m with the person you can’t have. I haven’t even done anything to you, and neither has Harry. So just get over it, okay?” frågade hon irriterat och försökte ännu en gång att ta sig loss ifrån mig. Men mitt grepp om hennes tröja var så hårt att knogarna vitnade på mig och jag hade inga planer på att släppa taget.

“Shut up, will you? You changed Harry into some love-sappy thing that he isn’t, you made him to a ridiculus person! He was very fine before, without you. You ruined everything for me on this damn school, made Harry embarass me in front of everyone. So yes, I do hate you! But can you really blame me for that, after everything you’ve ruined for me?” frågade jag och tog ett djupt andetag. Ilskan bara spreds mer och mer inom mig och jag kände att jag snart antagligen skulle explodera. Det kändes som om mina ögon sköt blixtar på Summer och hade blickar kunnat döda, skulle hon nog ligga på marken nu. Men det kunde de inte, olyckligtvis. Summer tittade konstigt på mig och det verkade också som att hon blev argare för varje sekund som passerade.

“Excuse me? Have I ruined everything for you? Don’t come and blame me for your problems Serena. I haven’t done anything to you. I haven’t dropped you while you were on top of a cheerleader pyramide, I haven’t written stupid things about you in the school newspaper and I have never tried to make you feel bad or fail. You tell me that I’m the problem, but actually, you are. You’re a bitch and that’s-” Jag klarade inte av att höra mer av Summers skitsnack om mig, jag kunde bara inte det. Innan jag visste ordet av det hade min hand flugit upp till hennes kind och slagit till henne. Ljudet av slaget hördes tydligt där vi stod ensamma i korridoren, för när vi båda nu hade tystnat kunde jag inte höra någon annan. Det var nästan skrämmande tyst för att vara en så stor skola. Summer stirrade förfärat på mig och höll sin hand över kinden. Jag förväntade mig nästan att tårar skulle börja rinna nedför hennes kinder och att hon gråtandes skulle springa till rektorn, men jag hade fel. Summer drog sig argt loss ifrån mig bara för att sedan kasta sig emot mig och knuffa till mig. Jag var inte beredd på det och snubblade bakåt, och det tog några sekunder innan jag hittade balansen igen.

“Just leave me alone.” Summer tittade argt på mig när orden hade lämnat hennes mun. Jag bara skakade på huvudet och hånlog åt henne.

“You’re so dumb, Summer. I have no idea how you turned Harry into something he’s not, but I want the old him back. The old him who wanted me.” Summer stirrade på mig i några sekunder innan hon öppnade munnen.

“I HATE YOU!” utbrast hon. Och så fortsatte det. Vi fortsatte att bråka, skrika och slå varandra. Jag skulle inte ge mig, jag skulle inte förlora. Summer var en förlorare, det hade hon alltid varit. Och jag skulle se till att det förblev så.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

Huden på min kind brände fortfarande efter slaget jag hade fått, men det var inte det som gjorde mest ont. Serena verkade verkligen hata mig, och om jag skulle vara ärlig så skrämde det mig lite. Jag hade ju aldrig menat att det skulle bli så. Jag stirrade på henne och kunde för mitt liv inte förstå varför hon betedde sig som hon gjorde. Jag hade hamnat i ett bråk jag inte ville vara i, och jag visse inte hur jag skulle ta mig ur det. Ilskan som fanns inom mig blandades upp med ledsamhet och irritation, allt jag ville var att vara med Harry och Serena klandrade mig för det. Våra röster höjdes allt mer och mer och jag var förvånad att det faktiskt inte var någon som kom hit.

“You bitch, you always ruin every single damn thing!” skrek Serena och jag backade bakåt ett steg för att komma längre bort ifrån henne.

“I don’t, you’re the one who ruins it all for yourself. If you weren’t such a bitch then maybe people would actually like you! Because that’s the truth, isn’t it? Everyone admires you, but nobody actually likes you.” Jag tog ett djupt andetag och tittade in i Serenas ögon, och allt jag kunde se var ilska. Ännu fler slag och ord utbyttes emellan oss innan jag plötsligt kände en hand dra mig bort ifrån Serena. Jag tittade förvånat upp på Harry som stod där med en hand om min arm och den andra omkring Serenas arm. Han drog oss bort ifrån varandra så att vi inte kunde bråka. Jag tittade argt på honom, för allt jag ville var att slå Serena. Hon förtjänade det. Men Harry hade andra planer.

“Harry, let me go!” utbrast jag och försökte dra mig loss ifrån honom. Om Serena hade haft ett hårt grepp om mig förut, så var det ingenting jämfört med hur hårt Harry höll i mig. Det gjorde nästan ont, och jag förstod att jag inte kunde kämpa emot honom, jag skulle inte vinna ändå. Serenas blick var på Harry, och hon såg inte heller så glad ut.

“Summer, it’s not worth it. She’s not worth it” mumlade Harry till mig. Hans gröna ögon sökte mina och han tittade intensivt på mig. Det kändes som vi tittade på varandra i en evighet innan jag sakta nickade. Harry vände sig till Serena och nu tittade irriterat på honom.

“Serena, don’t touch my girlfriend again. You’ve already hurt her head, you don’t have to hurt the rest of her. I care about her, and if you ever hurt the people I care about again there will be consequences. Stop hating on her and us. Just… Just leave us alone.” Och med de orden vände sig Harry om, släppte taget om Serena och tog min hand. Han drog med mig bort ifrån Serena och utifrån korridoren, med sin hand i ett hårt grepp om min.

 

HARRYS PERSPEKTIV

“What were you thinking, Summer? Get into a fight?!” frågade jag Summer när jag hade låst dörren till toaletten vi nu var på. Hon skakade på huvudet medan hennes blick vilade på golvet, hon ville inte titta på mig. Jag suckade lätt. Jag ville försöka få hennes att förstå, men jag ville samtidigt inte bli arg på henne.

“But you could have gotten yourself seriously hurt! Like, you did get hurt, Summer… You can’t do things like that” fortsatte jag. Summers blick flyttades upp på mig och jag kunde se att tårar höll på att formas i hennes ögon.

“I know, Harry, I know. Don’t you think I know I shouldn’t have let her take that much control over me? Don’t you think I know? Because I do. I just hate her so much, you don’t even understand. I wanted to hurt her, just like she hurt me..” Hennes ögon fylldes sakta av tårar som började rinna nedför kinderna men som hon envist försökte torka bort trots att det bara blev fler och fler. Det gjorde ont inombords och jag var genast framme hos henne och tog henne i min famn. Min hand fann sin väg till hennes hår och jag strök lugnande igenom det.

“I’m so sorry, I’m sorry I yelled at you. I understand, love, please don’t cry..” mumlade jag i hennes hår och kände hennes armar gripa tag hårt runt min midja.

“I just hate her so much…” Jag hörde Summer ta ett djupt andetag medan hennes händer strök upp och ner över min rygg.

“I was just so worried that you were so hurt, Summer.. I love you so much” sa jag och klev ut ur hennes famn så att jag kunde titta på hennes ansikte. Hennes kinder var röda och hon hade ett rött märke på sin arm, men bortsett från det verkade hon vara oskadd. Våra blickar möttes och jag tog sakta tag i hennes hand.

“I love you too.. Thank you for taking me away. Fighting like that.. It’s not me. I’m sorry, I’ve never got carried away like that…” Summer kramade min hand och jag nickade.

“It’s okay.” Jag lutade mig sakta närmre henne och placerade mina händer på hennes kinder innan våra läppar möttes. Och det kändes magiskt, det gjorde det alltid att vara med Summer. Våra läppar rörde sig som i synk och känslan inombords var obeskrivlig. Jag lutade min panna emot hennes medan ett mjukt leende spred sig över mina läppar. Summer öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när vi båda hörde dörren till toaletterna öppnas. Vi var i ett av toalettbåsen och jag hade totalt glömt bort att det kunde finnas andra här inne. Men det kunde det, det märkte vi snart av.

“Summer Williams, the principal’s office, now.”


Här är kapitel 60 allihopa! Vi ska försöka att uppdaterna bättre, men ja hoppas ni gillar detta iallafall.

Kommentera gärna!! :D

/Josefin & Frida :)


Bra del :) men den där jääävla Serena alltså

Omg vad bra :). Jag älskar verkligen den här novellen :)

Hahah trodde nästan dom skulle ha sex inne på toan!! Men seriöst, Serena är helt galen. Hoppas hon straffas och inte summer :)

Aaaaah det slutar alltid när det ä så spännande, uppdatera snabbt!😍😊😜😋




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: