Moments - del 5

| Postat i: Moments
Tidigare:

Jag ställde mig snabbt upp och drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Egentligen hade jag inte jättestor lust att gå på avslutningen, för jag skulle få se henne i klänningen hon hade visat mig, och allt det vi planerat i sommar, allt det var ändå kraschat. Jag ville inte se Amanda och veta att vi inte kunde vara tillsammans. Men jag var tvungen att gå, precis som alla andra, även om det skulle göra ont. Och det skulle det, med all säkerhet.

AMANDAS PERSPEKTIV

Det gick sakta, väldigt sakta, att gå igenom skolan den sista dagen. Vi skulle samlas klassvis, varje klass i en sal för att sedan ha en gemensam avslutning utomhus. Korridorerna såg så rena och tomma ut, förmodligen för att de var städade igår efter att alla elever hade gått hem. Det kändes konstigt att jag gick här för sista gången, efter så många gånger jag faktiskt hade varit just här. Framtiden väntade runt hörnet, men på något sätt var jag inte glad. Jag borde ha varit det, om det inte hade varit för honom. De bruna ögonen var fortfarande lika klara som igår och dagen innan det, sen senast han hade tittat på mig. Jag skulle dessutom flytta idag, och jag hade vägrat in i det sista och föreslagit att jag kunde bo kvar själv, men det var uppenbarligen inte ett alternativ för mina föräldrar. Jag ville vara glad för att äntligen få sluta och komma ur denna skolan, men saker hade inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag visste inte ens om jag skulle få se Zayn idag, om han ens skulle vilja titta på mig. Vi gick inte i samma klass och nu satt jag emellan min bästa vän Ida och en annan tjej i vår klass. Det kändes bara fel och allt jag ville var att hålla hans hand i min och krama honom, att han skulle säga att allt var okej.


“Amanda, come on. Don’t think about him, please. This is your day” viskade Ida till mig när vi satt utomhus med alla andra avgångselever vid den stora scenen de hade byggt upp på gräsmattan. Vi väntade på att rektorn skulle upp på scenen och prata, och jag hade utan att kunna hjälpa det automatiskt tittat runt efter den mörka quiffen som betydde Zayn. Jag kunde inte sluta tänka på honom, det gick bara inte. Vanligtvis brukade Ida kunna hjälpa mig när jag hade det jobbigt, men den här gången gick det bara inte. Jag suckade för mig själv och mötet Idas blick som såg orolig ut. Hon skannade mitt ansikte och suckade sedan lätt, när hon såg att jag inte lyssnade på henne. Min blick for runt på alla runt omkring medan jag försökte se honom, trots att jag inte visste vad det skulle tjäna till att sitta och titta på den personen som ändå inte ville vara med mig längre. När jag hade skannat alla framför mig och vänt mig bakåt fick jag syn på honom, faktiskt på raden bakom mig. Jag vände snabbt bort blicken när jag märkte att han redan tittade på mig och tvingade mig själv att inte titta dit. Han ville ju inte ha något med mig att göra, trots att jag inte kände likadant. Frågorna blev genast många i mitt huvud. Hade han tittat på mig länge? Vad tänkte han? Var han fortfarande arg? Varför tittade han på mig när han inte ville se mig? Jag ville så gärna ställa alla de där frågorna men det Zayn hade sagt till mig sist vi hade pratat gjorde det väldigt svårt. Jag tittade rakt fram på rektorn som talade, jag hade inte lyssnat på honom hittills och jag gjorde inte det nu heller, det gick inte när Zayn satt bakom mig. Jag försökte att bara glömma alltihop, som så många andra gånger.


Men det där hjälpte inte direkt. Snart tittade jag på honom igen och bara tog in hela bilden av honom framför mig. Han såg så perfekt ut i sin vita skjorta och svarta kostym, ihop med det lite smått stylade håret. De svarta skorna satt som gjutna på hans fötter och glänste i solskenet som omgav oss. Och ja, jag sträckte lite på mig för att kunna se hans skor. Han var så otroligt vacker, och hans chokladbruna ögon fick mig att tänka på värme, kärlek och trygghet, något som jag inte hade längre. Våra blickar möttes igen och den här gången kunde jag inte titta bort. Det gjorde inte Zayn heller. Jag försökte se i hans ögon vad det var han tänkte men det var helt omöjligt, ibland var Zayn som en öppen bok att läsa av men ibland gick det inte alls. Vi bara tittade på varandra innan jag insåg att jag förmodligen hade tittat på honom alldeles för länge och vände huvudet framåt igen. Men Zayns blick brände sig fast på näthinnan, fanns det något som fortfarande gjorde att han ville titta på mig? Fanns det något som gjorde att han fortfarande- Nej, det kunde inte vara så, eller hur?


“I can’t believe you’re actually moving, I’m gonna miss you so freaking much” sa Ida ledset och vägrade släppa taget om mig i vår omfamning. Jag suckade och placerade mitt huvud emot hennes axel.

“I’m gonna miss you too, I love you Ida” svarade jag och kände mig alldeles grötig i halsen. Jag ville inte flytta och lämna alla här, och särskilt inte Ida eller Zayn. Men vad hade jag egentligen för val?

“I love you too Amanda, we’ll have to visit eachother and everything, don’t forget it” svarade Ida och jag kunde se att hennes ögon blänkte till lite av tårar. Jag nickade och vi drog oss sakta ifrån varandra. Det kändes som om jag skulle börja gråta över att behöva lämna henne här, hon var som en familjemedlem för mig och att behöva flytta så långt ifrån henne var tufft. Jag tittade in i hennes ögon och begav mig sedan bort emot min familj, där de stod och såg superglada ut allihop. Jag klistrade på ett leende på läpparna innan jag blev attackerad av en massa kramar ifrån alla håll.

“Congratulations, love!” utbrast mamma glatt, hon var nog den som höll hårdast i mig. Jag kände att hon kanske kramade mig lite för tajt, men eftersom det var min avslutningsdag tyckte jag att jag nog kunde ta det.

“Thank you mum, thank you guys” svarade jag och blickade bortåt på skolgården i hopp om att han inte hade gått än. Och med honom, menade jag som vanligt Zayn. Mitt andetag fastnade i halsen när jag fick syn på honom, han hade blicken på mig medan han kramade sin mamma som stod med ryggen emot mig. Hade han stått så länge? Jag hade ingen aning, men jag önskade att jag visste. Hans ögon lämnade inte mina, och jag undrade vad hans blickar idag betydde. Det kunde inte vara över än, jag hoppades att det inte var det.


“Honey, we have to leave later tonight” påminde mamma mig när vi klev in genom dörren efter lite firande på skolan. Jag nickade tunt och försvann snabbt uppför trappan, jag visste att de hade tårta och allting men jag kände inte för det. Jag visste vad jag behövde göra nu, och jag var inte ens det minsta tveksam om det. Mitt hjärta skulle faktiskt komma först, och jag skulle fixa det här. Rösterna ifrån min släkt fyllde hallen där nere och jag kunde höra dem ifrån mitt rum, det var många här för att fira mig. Alla var här, förutom den personen jag saknade allra mest. Det var därför jag var tvungen att göra det här, hur fel det än kanske var. Jag tittade mig runt omkring i mitt tomma vita rum som var fullt med packade flyttlådor. Det här skulle verkligen hända, wow. Jag öppnade snabbt de två lådorna det stod kläder på och började kasta i många av dem i resväskan som var det enda förutom alla flyttlådor som nu var kvar i mitt rum. Jag brydde mig egentligen inte så mycket om vad det var för kläder, jag kastade bara i dem och knökade i så många jag kunde. Det tog en liten stund, och som tur var så var det ingen som kom upp på mitt rum och undrade vad jag höll på med. Hade de gjort det, så hade jag blivit förbjuden. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag hoppades så otroligt mycket att saker och ting skulle fungera, nu när jag äntligen visste vad jag ville. Just tanken på att jag gjorde detta trots att jag inte fick, gjorde det hela så mycket mer spännande och jag log smått för mig själv medan jag stängde igen den röda stora resväskan med en kraftansträngning och tog tag i handtaget. Dörren knarrade som vanligt när jag försiktigt öppnade den och jag tog några försiktiga steg ner i trappan. Ytterdörren stod öppen och det hördes en massa röster utifrån, jag kunde urskilja min mammas och min pappas. De lät glada, och de väntade förmodligen på mig.


Det gick fort att ta bakdörren ut till trädgården och ta mig bort ifrån huset utan att någon såg mig, även om den fulla resväskan saktade ner mig något. Mina steg styrde sig snabbt bort emot Zayns hus, jag hoppades bara att han var hemma för nu tänkte jag inte backa tillbaka. Vi bodde rätt nära varandra, han och jag, och det var bra eftersom att jag gick i bara strumpor. Om jag hade gått till hallen hade de fått syn på mig och jag hade då inte kunnat smita därifrån. Det såg nog rätt roligt ut, när jag gick där i bara klänning och strumpor kånkades på en stor resväska, men det hindrade mig inte. Snart nog stod jag framför Zayns hus, jag hade mött en del folk på vägen men det enda som var viktigt för mig nu var honom. Det var nu eller aldrig, vad skulle han säga?


ZAYNS PERSPEKTIV

“Have some more cake, love” sa mamma och log ett brett leende emot mig. Jag satt tillsammans med min familj och släkt på altanen och åt tårta, vi firade mig och jag hade fått le så mycket att jag nästan hade ont i smilbanden. De var väldigt snälla, min släkt, men ibland kunde det bli lite för mycket, särskilt nu när jag fick låtsas att jag var superglad fast jag inte var det. Jag hade tänkt mycket på Amanda, och förbannat mig själv för att jag inte hade kunnat sluta titta på henne. Det hade varit som om tiden hade stannat när våra blickar hade mötts, och jag saknade henne så otroligt mycket. Hon var förmodligen i full färd med att packa ner det sista just nu, innan hon skulle flytta ikväll. Och när det ringde på dörren såg jag min räddning att komma bort, om så bara för ett litet tag. Jag ursäktade mig och gick snabbt inomhus, och öppnade sakta ytterdörren. Synen framför mig fick mig att titta förbryllat på henne och bita mig i kinderna för att inte le. Visst hade hon gjort fel, men alla kunde ju göra fel. Amandas ögon tittade ett ögonblick på mig innan hon släppte den stora resväskan hon hade i händerna och steg in i min famn. Och det kändes så naturligt, som om vi aldrig hade varit ifrån varandra och bråkat.

“Zayn, I’m so sorry” mumlade hon och tittade hoppfullt in i mina ögon för förlåtelse. Och mitt hjärta ville inget hellre.

“It’s okay” viskade jag och kramade henne hårt, jag ville aldrig släppa taget. Hon mjuknade upp i min famn och kramade mig hårt tillbaka.

“I love you” sa hon tyst och borrade in sitt huvud i min famn, jag var ju en bit längre än henne.

“I love you too, and no matter how mad I was, it can’t make me stop loving you” svarade jag och drog isär en bit så att våra blickar möttes. Ett litet leende lekte över hennes läppar och hon höll armarna stadigt omkring min midja. En plötslig tanke kom till min hjärna som fick mig att sucka svagt.

“Is this goodbye?” frågade jag ledset och strök min tumme längs hennes kind. Amanda bet sig lite i läppen och sa något oväntat.

“It is.. Unless-” Jag avbröt henne snabbt och lite ivrigt.

“Unless what?”

“Unless I can stay here, with you. Like, permanently. I know it’s much to ask about but I just can’t leave you, I love you so much. And I’ve just gotten you back” sa hon och en röd färg spred sig över hennes kinder. Jag började att le och tog hennes händer i mina.

“I will ask, but first…” Jag böjde mig fram och kraschade samman våra läppar, och det kändes precis som vår första kyss. Mitt hjärta dunkade hårt och det lät ju rätt töntigt att erkänna det, men även på en kille kunde det finnas fjärilar i magen. Amanda började att skratta mitt i kyssen och höll ett tajt grepp omkring mig.

“I love you, thank you so much.” Jag flätade samman våra fingrar och log smått.

“It’s alright. I’m just gonna ask them, I have no idea what they’re gonna say though” erkände jag.

“You don’t have to ask us, we’re saying yes” hördes en röst bakom mig som fick både mig och Amanda att snabbt vända oss om emot inga mindre än båda mina föräldrar. De båda log stort som idioter

“Mum, dad, have you been standing here for a long time? Or wait, I don’t even care, did you just say yes?” frågade jag och tog ett steg närmre dem. Mamma nickade och skrattade lite åt min entusiasm.

“Yes, it’s a yes. Welcome home, Amanda” sa hon och öppnade sina armar för Amanda som kramade henne hårt, och sedan även min pappa. Jag bara log, för jag kunde knappt tro det. Tro att detta kanske skulle få hända. Men mitt leende slocknade snabbt när det ringde på dörren som hade blåst igen bakom oss förut utan att vi märkt det. Vi alla visste nog vilka det var. Jag hann knappt reagera innan Amanda hade rusat uppför trappan och satt sig där, hon var inte längre synlig ifrån dörren. Och jag förstod varför. Jag gick efter henne och grabbade tag i hennes händer medan mina föräldrar öppnade dörren, och jag kunde höra Amandas familjs röster utanför.

“Shh, it’s gonna be okay” mumlade jag och kramade om henne. Det var tvunget att bli okej, jag ville inte låta henne gå nu.

“Where’s Amanda?” hörde jag hennes mamma säga. Amanda tittade in i mina ögon och hon såg rädd ut och jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne känna sig bättre till mods. Men jag visste att vi skulle behöva möta det här förr eller senare ändå, så jag höll hårt i Amandas hand medan jag drog upp oss och ledde henne nerför trappan tills vi stod framför hennes familj.

“How did you know where I was?” frågade Amanda sin mamma som bara log smått till svar, hennes blick var på våra sammanflätade händer.

“It was pretty easy to guess. And I know what you’re want to ask about” sa hon och log ännu större.

“You want to stay here, don’t you?” frågade hennes pappa och tittade på hennes mamma, de båda log konspiratoriskt emot varandra när de såg våra chockade miner.

“Yeah, I… I do” svarade Amanda, med en något darrig röst. Hennes hand höll ett krampaktigt tag om min och jag strök min tumme över hennes i en gest av kärlek.

“Well, we know how you feel. And we can’t take you with us, if it means that you have to leave him” sa hennes mamma och nickade emot mig.

“Is that a yes, can I stay?” Amanda började le som en galning och jag kunde heller inte hindra mina mungipor ifrån att skjuta i höjden.

“What are you waiting for? Go pack up your stuff.” En sekund senare fanns ett par armar omkring min midja som kramade mig hårt, så hårt. Och den här gången behövde vi inte släppa taget.

Hej alla! Här är sista delen av Moments, som bara var ett kort projekt. Förlåt för att den kom en dag försent men det tog tid att skriva och vi har en massa i skolan just nu. På lördag kommer vår nya novell upp som kommer vara myyyyycket längre :)
Kommentera gärna vad ni tycker, era åsikter är viktiga för oss!
Kram Josefin och Frida x

Moments - del 4

| Postat i: Moments
Tidigare:

“Don’t do this, please” bad jag och tog ett steg närmre honom igen. Korridoren omkring oss var helt tom på folk och hade varit det ett tag, ingen av oss skulle egentligen vara här men samtidigt så brydde sig kanske ingen av oss heller om lektionerna egentligen. Zayn tittade ner i marken, innan han tittade upp på mig igen.

“I deserved to know, Amanda.”

“I know, I’m sorry-” Han avbröt mig innan jag hann avsluta min mening.

“See you at the graduation.” Jag stod där och tittade på när min före detta pojkvän lämnade mig ensam med ett söndrigt hjärta. Ljuset i mitt liv hade nyss blivit släckt, och skulle nog aldrig tändas igen.


AMANDAS PERSPEKTIV

“Mum, I said I don’t want to talk about it” mumlade jag och tittade ner på kudden i min säng. Jag hade suttit här hela kvällen och vägrat att flytta på mig. Efter det Zayn hade sagt till mig hade jag bara gått hem ifrån skolan och struntat i resten av lektionerna, något jag aldrig hade gjort förut, men jag hade absolut inte orkat med något mer. Han var inte min längre, och det gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vi hade varit bästa vänner så himla länge innan vänskapen hade vuxit till kärlek, och nu hatade han mig istället. Jag visste att jag borde ha berättat för honom, självklart gjorde jag det, jag hade bara inte kunnat. Jag hade bara varit feg, och rädd, och jag ångrade mig så himla mycket i efterhand. Det kändes som om det var ett tomt hål i mitt hjärta, jag hade aldrig känt mig så här förut och aldrig trott att jag skulle behöva göra det heller. Men här satt jag med min mobil i ena handen och stirrade på alla meddelanden jag hade skickat till honom men som han hade ignorerat. Varför hade jag bara inte sagt det? Varför var det tvunget att bli så här, varför kunde jag inte bara stanna tiden och göra allt bra igen? Ja, jag var ju ingen tidsmaskin, tyvärr. Mitt grepp om min mobil hårdnade och jag önskade att han kunde svara, vad som helst hade varit bra, bara så att jag kunde få prata med honom. Jag älskade honom verkligen, mer än vad mina idiotiska föräldrar någonsin skulle fatta. Min mamma stod i dörröppningen med ett bekymrat uttryck i ansiktet, hennes blick var fäst på mig och hon hade stått där de senaste fem minuterna och försökt få något vettigt ur mig, något som hittills inte hade gått så bra eftersom jag inte ville prata med henne. Jag ville inte prata med någon i min familj om Zayn, ingen av dem förstod hur ont det gjorde att behöva lämna honom för att flytta med dem tvärs över hela England bara för ett dumt jobb. Det var bara inte rättvist, varför kunde jag inte få vara lycklig?

“Amanda, please, maybe I can help you” bad mamma för tredje gången och kom längre in i mitt rum. Hon stängde dörren tyst bakom sig och tog några lätta steg mot mig innan hon sjönk ner på sängkanten. Jag skakade på huvudet och ville bara att hon skulle gå härifrån, allt jag ville var att bli lämnad ifred och bara sitta här resten av mitt liv. Mamma kunde ändå inte ändra på vad som hade hänt, att han inte var min längre. Vi skulle flytta och det var ett faktum, hur mycket jag än ville stanna. Mamma suckade och våra blickar möttes, hennes full av ånger och min full av smärta.

“If you change the past and make us stay here, then yes, you can help me. If you can’t, then no, there’s no way you can help me” svarade jag surt och kurade ihop mig till en boll. Hon kunde inte ändra någonting, och hon kunde inte göra någonting. Fy vad jag hatade alltihop, Zayn var ju mitt allt. Och nu var jag ingenting för honom längre, han älskade mig inte längre. Det stack till i hjärtat och fick en klump i min hals att bildas som jag inte kunde svälja ner hur mycket jag än försökte. Det brände bakom ögonlocken igen, men nej, jag ville inte gråta. Jag hade redan gråtit tillräckligt mycket över detta, och det kändes som om jag var alldeles tom inuti. Jag kunde liksom inte riktigt gråta mer, den personen som lyste upp mina dagar mest ville inte vara med mig mer och det kändes som en kniv rakt i hjärtat. Jag hade aldrig känt mig så ensam förut, som om något nu saknades i mitt liv och det var ju sant, det var ju Zayn som saknades. Vi skulle ses på skolavslutningen, hade han sagt, som om vi inte skulle kunna ses innan det. Det var förmodligen för att han inte ville se mig, men ändå. Det gjorde ont och jag ville bara ta bort smärtan, men det gick inte. Vad skulle jag göra nu?

 

Dagarna passerade sakta utan att jag egentligen lade märke till dem så mycket. Inget var som förut, och skolan var hemsk. Jag såg honom i korridorerna, men det var som om han inte såg mig. Det var inte så att han faktiskt inte såg mig för det gjorde han, men hans blick var inte densamma som förut. Ingenting var ju detsamma som förut och Zayn ville inte prata med mig, hur många gånger jag än försökte nå fram till honom. Alla andra märkte nog också av det, jag hade svårt att le och det kändes inte som någonting kunde få mig att skratta, någonsin igen. Jag försökte verkligen att vara glad, det gjorde jag verkligen, men det var svårt. Flyttlådorna staplades på hög hemma och mitt rum tömdes allt mer och mer, och det gjorde mig ledsen. Här hade jag växt upp och nu skulle jag flytta härifrån, ifrån mitt hem där jag hade bott alla mina år. Jag var inte beredd att lämna allting bakom mig, även om Zayn var det. Hyllorna tömdes snabbt och blev tomma, och de vita kala väggarna gapade numera tomma. Det rum som jag hade bott i sedan jag var liten var nu nästan oigenkännligt och otroligt tomt, den mysiga känsla som en gång funnits där var som bortblåst. Det var som om allt liv i mitt rum var borta, när alla de små men betydelsefulla sakerna som foton och saker jag delat med Zayn inte längre fanns upphängda så var nu rummet som vilket annat som helst. Förutom min säng så fanns det inga spår av att jag, Amanda, hade bott här i hela mitt liv. Det var bara ett rum, men med en massa minnen hängandes i väggarna. Jag såg ett foto på mig och Zayn som jag plockade upp, vi båda log på det och glädjen sken omkring oss. Det fick mig att fyllas av minnen och tankar, som jag hade försökt hålla borta.

 

Jag saknar dig, jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag skulle ge vad som helst för att ha dig bredvid mig nu, att du ska krama mig och hålla mig tätt intill din kropp och säga att allt kommer bli okej. Om du säger att allt kommer bli okej, så kommer det att bli det. Det är allt jag vill, jag vill vara med dig. Jag vet att jag gjorde fel, gud, jag vet det så väl och jag borde ha berättat. Men jag älskar dig, och jag kan inte glömma dig. Jag kan bara inte, och jag vill inte. Jag vill inte vara utan dig, och jag vill stanna, men jag har inget val. Om jag bara kunde, så skulle jag. Du är allt, så snälla, förlåt mig.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

Sluta nu. Du gjorde rätt beslut, du förtjänade att få veta och hon berättade det inte för dig. Du var inte tillräckligt viktig för henne, uppenbarligen. Tänk inget annat, ångra dig inte; det kan du inte göra nu. Sluta tänka på henne varenda sekund, sluta att analysera eran sista konversation för du betydde ändå inte tillräckligt mycket för henne. Hela skolan visste före dig, så sluta bara. Det är över, och så kommer det vara. Ångra det inte, du måste bara släppa taget. Sluta tänka på vad hon gör just nu, du är inte en del av det längre ändå. Sluta undra om hon tänker på dig, för det gör hon inte. Hon kommer flytta, och då kommer allt att vara över. Du gjorde rätt sak, bara sluta. Gå vidare och tänk på något annat, vad som helst, förutom henne. För om du inte gör det så gör det ont, och det vet du. Det gör ont för att du inte kan glömma henne, fast du måste. Det gör ont för att hon tog ditt hjärta, utan att ta hand om det ordentligt. Det gör ont för att du inte kan sluta tänka på henne, trots att hon gjorde fel. Tänk på något annat, som inte får ditt hjärta att göra ont, för det är enda sättet. Det enda sättet, att glömma det oförglömliga.

 

Jag vaknade på avslutningsdagen med en konstig känsla. Jag visste att jag borde känt mig glad för trots allting så var det ju faktiskt avslutningsdagen av skolan idag, men det gjorde jag inte. Jag hade tänkt på henne igen, trots att det redan var flera dagar sedan jag hade bestämt mig för att jag inte fick det. Varför var det så svårt? Jag gnuggade mig trött i ögonen och satte mig upp. Min blick föll direkt på fotot som låg på mitt nattduksbord, det låg med bilden nedåt för att jag hade lagt det så för att inte behöva se det. Men det spelade inte någon roll, för jag hade ändå den bilden inpräntad i huvudet, för det var jag och Amanda på den. Det var när vi hade varit tillsammans en månad, och vi såg glada ut. Usch, varför kunde jag inte få den bilden ur huvudet? Jag hade tittat på den varje kväll innan jag gick och lade mig, och synen hade alltid gett mig ett leende. Men inte nu, inte nu längre. Nu gav den mig bara jobbiga känslor trots att jag inte ens tittat på den. Inte för att det behövdes, bilden ville ändå inte lämna min hjärna.


Jag ställde mig snabbt upp och drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Egentligen hade jag inte jättestor lust att gå på avslutningen, för jag skulle få se henne i klänningen hon hade visat mig, och allt det vi planerat i sommar, allt det var ändå kraschat. Jag ville inte se Amanda och veta att vi inte kunde vara tillsammans. Men jag var tvungen att gå, precis som alla andra, även om det skulle göra ont. Och det skulle det, med all säkerhet.


Hej alla, kapitel 4 är här! :) Det är det näst sista kapitlet, det kommer bara vara fem kapitel på denna novellen eftersom det är ett väldigt kort projekt. På onsdag kommer nästa del upp och på lördag kommer den nya novellen upp, den är ännu hemlig :)

Ha det bra!

Josefin och Frida. x

 

Moments - del 3

| Postat i: Moments
Tidigare:

Jag gick ut från vardagsrummet och skyndade mig till mitt rum. Jag låste dörren efter mig och satte mig på min säng och inte förrän då lät jag tårarna rinna ner för mina kinder. Jag tog en av mina kuddar och kastade den i väggen. Hur kunde allt bli såhär? Jag ville inte flytta och speciellt inte till Liverpool. Det var ju hur långt som helst dit. Kunde inte min  mamma valt ett annat jobb? Var hon tvungen att ta det som var längst bort? Jag lade mig med en suck ner på sängen. Mitt liv gick nyss från toppen till botten.  


AMANDAS PERSPEKTIV

“Moving?!” skrek Ida och jag satte snabbt min hand över hennes mun. Jag hade precis släppt bomben om att jag skulle flytta och ja låt mig bara säga att Ida tog det som en chock.

“Shhh, I don’t want everyone to know. Or more like, I don’t want Zayn to know...”

“You haven’t told Zayn?” frågade hon förvånat och jag skakade på huvudet.

“I don’t know how I’m gonna do it. We have so many summer plans together and I don’t want to ruin our relationship. I love Zayn but it’s so hard to tell him. It feels like if I’m telling him it’s going to be more real. And I know how his reaction is going to be” förklarade jag och kollade ner i marken.

“You have to tell him Amanda” sa hon och jag suckade. “He deserves to know.”

“I know, I just can’t. I want to spend the last weeks with him without any crying and everything. It’s better if I don’t tell him yet” sa jag och hon himlade med ögonen.

“Whatever you say Amanda, just know that I think that you have to tell him” sa hon och jag nickade.

“It’s my choice and I’m not going to tell him yet, and neither are you” sa jag och hon suckade men nickade.

“I’m gonna miss you so much Amanda” sa hon och ställde sig framför mig. Jag log smått mot henne och drog in  henne i en kram.

“I will miss you too, you’re the bestest friend ever” sa jag och hon skrattade.

“That’s not even a word, but you’re also the bestest friend ever” sa hon och kramade mig hårdare.

“We still have one and a half week left together” sa jag och hon nickade och drog sig ur kramen.

“You’re right, and we’re going to make the best out of it” sa hon och log.

“Exactly, no sour faces” sa jag leendes och krokade arm med henne. Hon gjorde det samma och tillsammans började vi gå mot matten. Om bara en vecka skulle skolan vara över. För alltid. Ja, om man inte ville studera vidare då.


"Hey babe" hörde jag Zayn säga innan han satte sig ner bredvid mig och Ida i matsalen. Det hade äntligen blivit lunch. Tiden hade gått så långsamt.

"Hi Zaynie" sa jag och flinade. Jag hörde Ida fnittra och jag kollade upp och mötte hennes blick.

"That's the worst nickname ever" sa hon och skrattade.

"I know right, but she won't stop using it" sa han och kollade leendes på mig.

"You have to admit that you like it" sa jag och skrattade.

"Never in a million years. Anyway, do you wanna do something tonight?"

"Changing subject Zayn, but sure I would love to" sa jag leendes. Han skrockade och gav mig en puss på kinden. "See ya later" sa han innan han gick iväg.

"Awww you're so cute together. I totally understand why you don't want to leave him. He's an angel" sa Ida och jag nickade.

"Yeah I know, he's amazing" sa jag och kollade på honom när han gick ut från matsalen. Varför var allt tvunget att bli så komplicerat på grund av ett jobb?


Dagarna gick fort framåt och jag spenderade så mycket tid som möjligt med Zayn. Slutproven var fullt igång och om fem dagar så var skolavslutningen. Många tyckte säkert att det skulle vara kul och alla skulle ut och fira att vi slutat skolan. Men inte jag, visst jag hade blivit bjuden till flera olika fester men jag skulle ju flytta då. Något som jag verkligen inte såg fram emot. Jag hade försökt få mina föräldrar att ändra sig, men det gick inte alls bra. Allt de gjorde var att sucka och skaka på huvudet så fort jag nämnde det. Jag hade fortfarande inte berättat för Zayn om flytten och jag hade ingen aning om hur jag skulle säga det heller. Jag ville inte lämna honom och åka till norra England när han betydde så himla mycket för mig.


En suck for ur mig samtidigt som jag stängde igen skåpet. Korridorerna hade börjat tömmas på folk förmodligen för att klockan nyss ringt, men jag kunde inte gå till lektionen. Jag hade för mycket att tänka på. Jag visste hur Zayn skulle reagera och det sista jag ville var att vi skulle göra slut, jag älskade ju honom. Jag slöt ögonen en kort sekund men öppnade dem igen när jag hörde någon ställa sig bredvid mig. Jag kollade upp i Zayns ögon som var alldeles blodsprängda, det såg ut som om han hade gråtit.

“Zayn? Babe, are you okay? What happened?” Jag kollade oroligt på honom och lade min ena hand på hans högra kind. Han tog snabbt bort den och kollade besviket på mig.

“Wasn’t I important enough for you so you would tell me?” sa han surt och jag kollade konstigt på honom.

“What are you talking about babe?”

“Don’t babe me, you know exactly what I’m talking about! You’re moving and you haven’t told me!” sa han ännu surare och höjde rösten. Jag drog efter andan och kollade skamset på honom.

“I-I was going to tell you Zayn…”

“When? Two minutes before you left?”

“No, of course not!”

“I thought I deserved to know, I’m your boyfriend for god’s sake!”

“Of course you deserve to know, I just didn’t know how to tell you and I knew you would react this way.” Zayns blick var full av tårar och värmen som brukade finnas där var som bortblåst. Hans ansikte hade ett hårt uttryck som jag inte hade sett många gånger, och de gånger jag gjort det så hade det aldrig varit riktat emot mig. Men nu tittade hans besvikna ögon rakt in i mina och det gjorde ont.

“The whole school knew, the whole fucking school! But I didn’t. Moving is a big thing, and it’s not like it’s just ten minutes from here, it’s over the whole country and still, you didn’t care enough to tell me?” frågade Zayn upprört. Han andades häftigt och hans bröstkorg sjönk upp och ner i en snabb takt.

“You don’t understand, I wanted our last days to be happy and not sad, I just wanted the last time to be good!” protesterade jag och försökte att grabba tag i Zayns hand men han drog sig undan med ett steg bakåt. Det gjorde ont i mig att han inte ville röra mig, efter hur länge vi faktiskt hade varit tillsammans. Och allt detta var min familjs fel, att vi var tvungna att flytta härifrån. Jag svalde hårt och drog tillbaka min utsträckta hand, jag visste att han aldrig mer skulle ta den i sin igen. Zayn bara skakade på huvudet åt mig.

“I thought you knew that the truth’s alwast the best thing, Amanda. I was the last one to get to know, not the first one.” Han gav mig en sista blick innan han vände på sig och började gå bort ifrån mig. Mitt hjärta bankade hårt och jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde bara inte låta honom gå. Jag älskade ju honom, det fick inte sluta så här. Jag skyndade mig efter honom och tog ett tag om hans arm. Jag visste att han kanske inte ville prata med mig eller ens röra mig, men jag kunde bara inte förlora den kille som hade mitt hjärta.

“Zayn, wait!” utbrast jag och fick honom att vända sig om emot mig igen.

“Wait for what, that you’re gonna move away from me?” svarade han med kallhet i rösten. Hans bruna ögon tittade kallt på mig och fick håren på mina armar att resa sig. Tonen han använde emot mig… Vi hade aldrig pratat så med varandra förut. Visst hade vi bråkat, men aldrig på det här sättet och aldrig så här allvarligt. Hans hårda blick brändes och allt jag ville var att han skulle krama mig och säga att allt skulle bli okej. Men det skulle han inte göra, och det var det som gjorde mest ont.

“Zayn, please. I love you” viskade jag tyst medan min hand sakta föll längs hans arm tills jag inte rörde honom längre. Zayn tittade på mig medan tårar vällde upp i hans ögon. Han skakade sakta på huvudet.

“No, no Amanda. I can’t. I just can’t” mumlade han och vände sig bort ifrån mig. Det var som en kniv rakt i hjärtat och jag fick kämpa för att inte falla ihop i en hög på golvet. Varje gång vi hade sagt “jag älskar dig” till varandra så hade jag fått höra samma sak tillbaka, men inte den här gången och det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet på mig och jag försökte desperat att svälja klumpen i min hals som bara växte, det var omöjligt.

“Zayn.” Att säga hans namn gjorde ont, jag oroade mig så otroligt mycket för vad han skulle säga, jag ville inte höra det. Jag visste vad det var, men jag ville inte höra det. Jag kände hur mina ögon blev våta och snart vällde tårar ur mina ögon.

“Don’t do this, please” bad jag och tog ett steg närmre honom igen. Korridoren omkring oss var helt tom på folk och hade varit det ett tag, ingen av oss skulle egentligen vara här men samtidigt så brydde sig kanske ingen av oss heller om lektionerna egentligen. Zayn tittade ner i marken, innan han tittade upp på mig igen.

“I deserved to know, Amanda.”

“I know, I’m sorry-” Han avbröt mig innan jag hann avsluta min mening.

“See you at the graduation.” Jag stod där och tittade på när min före detta pojkvän lämnade mig ensam med ett söndrigt hjärta. Ljuset i mitt liv hade nyss blivit släckt, och skulle nog aldrig tändas igen.


Och här är del 3 gott folk! Som Josefin skrev så kommer vi att börja med kollage till nästa novell då det blir lättare, för vi vet inte exakt hur Amanda ser ut och vi har inte så många delar kvar här.
Hoppas ni gillar del 3, kommentera gärna vad ni tycker :)
Kram Josefin och Frida x

Moments - del 2

| Postat i: Moments
Tidigare:

“This was a perfect way to celebrate two months with you. I’m so glad I met you” viskade Zayn i mitt öra.

“I’m more than glad than you are.”

“No, I win.”

“No, I do”

“Fine, Amanda. I’ll let you win this time” sa han och vi möttes i en kyss.

“Thank you” svarade jag sedan innan jag slöt ögonen. Mitt liv var verkligen helt perfekt.

AMANDAS PERSPEKTIV

Nästa morgon vaknade jag i min pojkväns armar. Ett leende spred sig så fort jag såg honom. Han såg så himla fridfull ut när han sov. Jag drog en hand genom hans hår och han vaknade direkt till liv.

“Are you playing with my hair?” frågade han och gnuggade sig i ögonen.

“Mhm” hummade jag och drog ännu en gång en hand genom hans hår som nu blivit mycket intressant.

“You know I don’t like when people do that” sa han och harklade sig.

“I’m your girlfriend Zayn, I can do anything with you” sa jag och han skrockade.

“Whatever you say sweetie” sa han och pussade mig på kinden.

“Zaynie I’m hungry” sa jag och lade huvudet på hans bara bröst.

“Me too” sa han och strök mig över ryggen.

“Go fix something”

“Do you really want to eat burned food?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

“No, but I don’t want to go down there alone” sa jag och han kollade på dig med ett slött leende.

“Let’s cook together then” sa han och ställde sig upp. Jag gjorde det samma och drog på mig Zayns mjukisbyxor över mina bara ben. Zayn tog min hand och tillsammans gick vi ner till köket. Huset var alldeles tyst så jag antog att hans familj fortfarande sov. En blick på klockan fick mig att inse att den bara var nio.

“It’s just two weeks left before the summer holidays. I can’t wait” sa jag glatt och satte mig på diskbänken.

“I know right, the time has passed so fast” sa Zayn och log mot mig. Jag nickade instämmande och hoppade ner från diskbänken.

“I want eggs, do you want eggs?” frågade jag även fast jag redan visste vad svaret skulle bli. Enda sedan vi var små så hade vi haft som en tradition att alltid äta någon slags form av ägg till frukost när vi sov över. Jag visste egentligen inte varför. Det var ju inte något speciellt med ägg direkt. det var väl bara att vi båda gillade det.

“Of course I want to, we can do scramble eggs” sa han.

“Sure, but you can change that sentence a bit because both you and me know that you won’t do anything since you can’t do scramble eggs” sa jag och räckte retfullt ut tungan åt honom.

“Pfft, then I’ll just sit here and watch my beautiful girlfriend cook” sa han och satte sig ner vid bordet. En rodnad spred sig på mina kinder samtidigt som jag började ta fram ingredienser.


“This was lovely babe, thanks” sa Zayn och började duka undan.

“Anytime Zaynie” sa jag och han himlade med ögonen.

“When are you going to stop with that nickname?” frågade han och jag fnittrade.

“Hmm let’s see...” började jag och låtsades fundera. “What about never!” sa jag med ett flin på läpparna. Zayn suckade bara och log mot mig. Vi diskade all disk och dukade undan innan vi gick upp på hans rum igen. Jag lade mig ner under hans täcke och lät värmen omfamna min kropp. Zayn gjorde det samma och lade sig ner tätt intill mig med ett leende på läpparna.

“I didn’t get my morning kiss before” sa han och putade med läpparna. Jag skakade skrattandes på huvudet och böjde mig framåt för att placera en puss på hans läppar.

“No no, not enough” sa han och lade en hand bak på min nacke för att pressa samman våra läppar ännu en gång. Denna gång var kyssen dock längre och mer passionerad. Min ena hand fann sin väg mot hans kind medan den andra lade jag i hans nacke. Fjärilarna var som vilda tjurar i min mage och jag kände mig hur lycklig som helst. När vi båda var andlösa så drog vi oss ifrån varandra. Vi pressade våra pannor mot varandra och Zayn log.

“I love you Amanda” sa han och strök bort en hårslinga från mitt ansikte.

“I love you too Zaynie” sa jag leendes.


Dejten med Zayn kunde inte ha blivit bättre. Därför gick jag nu hem från Zayn med ett stort leende på läpparna. Vi hade spenderat halva dagen tillsammans och nu var jag på väg hem. Att Zayn hade sagt att han älskade mig betydde mycket. Vi hade sagt det förut till varandra, fast då hade vi bara varit vänner. Nu betydde det på något sätt mycket mer. Fjärilarna i min  mage vägrade sluta dansa även fast jag inte var med Zayn längre. Jag kunde inte förstå hur en kille kunde ha en sådan effekt på mig. Men jag älskade det. Jag älskade känslan av att veta att jag hade någon där som gillade mig för den jag var. Jag svängde in på vår gata och såg att både mamma och pappa var hemma eftersom bilarna stod där. En suck for ur mig när jag också förstod att då mina två småsyskon var hemma. På den senaste tiden hade de varit extra jobbiga och jag hoppades innerligt att de skulle lugna sig snart.


“Hi Amanda” sa min mamma när hon såg mig komma in i hallen. “How was it at Zayn’s?” frågade hon och vickade på ögonbrynen.

“Muuuum” gnällde jag och kände en rodnad sprida sig på mina kinder.

“What? I didn’t say anything sweetie” sa hon och ställde sig framför mig med hennes händer på mina kinder. Jag himlade med ögonen och hon skrattade lågt. Hon pussade mig på pannan och gick sedan mot vardagsrummet.

“Can you come to the living room with me?” frågade hon och jag nickade. Jag tog av mig mina skor och min jacka innan jag hängde efter henne in till vardagsrummet. Jag fann resten av min familj i soffan och min pappa gav mig ett smått leende. Jag satte mig i en fåtölj och drog upp knäna mot mitt bröst.

“So, now when we’re all here me and your mum have something to tell you” började pappa och kollade på min mamma. Hon log stort och kollade på mig.

“I got a job!” sa hon glatt och ett leende spred sig på mina läppar. Min mamma hade varit arbetslös ett bra tag nu och nu hade hon äntligen lyckats få ett jobb.

“Really?! What kind of job is it?” frågade jag glatt.

“I’m gonna start teaching again” sa hon leendes och jag log mot henne. Hon hade alltid älskat att vara lärare.

“That’s cool mum, then you can do my homeworks” sa min lillebror och jag himlade med ögonen. Mamma skrattade bara och ruffsade till honom i håret.

“So, when are you starting?” frågade jag och vände blicken mot mamma och pappa igen.

“After the summer. But it’s one catch..” sa hon och kollade ner i marken. Pappa tog hennes hand och kollade uppmuntrande på henne.

“Catch? What kind of catch?” frågade jag och kände mig lite orolig. Hake? Vadå för hake? Var det samma skola som jag gick på som hon skulle börja på? Nej gud, det hoppades jag verkligen inte.

“The school I’m gonna start working at is in Liverpool” sa hon och jag tappade bokstavligt hakan. Liverpool, en stad långt ifrån London. Vad fan var det här? Jag kunde inte lämna allt här. Skolan, mina vänner och Zayn... Zayn jag skulle aldrig klara att vara ifrån honom.

“You’ve gotta be kidding me” muttrade jag och pappa skakade på huvudet.

“It’s not a joke honey, your mum is going to work in Liverpool and we’re moving” sa han och så fort som orden lämnat hans mun så kände jag mina ögon tåras.

“I’m not leaving London” sa jag lugnt och kollade på dem.

“Sweetie you will make new friends in Liverpool and you can always go to London and visit once in a while” sa mamma och jag kollade med stora ögon på dem.

“Maybe I will make new friends but no one can ever replace those who I already have. And Zayn? Do you really think I can leave him? He’s my boyfriend and we have been best friends since kindergarden. Please mum, I don’t wanna go. I can stay here with dad. He

has his work here” sa jag samtidigt som jag kände att jag var väldigt nära till att börja gråta. Men jag ville inte gråta och jag tänkte inte gråta framför dem. Jag hatade att gråta framför andra. Jag ville inte visa mina ledsna känslor för någon.

“We know that you have Zayn but sometimes you have to let go of the persons you love. And your dad won’t stay here. He’s going to work in Liverpool since they have an office there too” sa mamma lugnt. Jag ställde mig argt upp.

“I really hope that you know that you’re destroying my life right now.” Deras uttryck förändrades snabbt från hoppfullt till sorgsenhet och besvikelse. Jag gick ut från vardagsrummet och skyndade mig till mitt rum. Jag låste dörren efter mig och satte mig på min säng och inte förrän då lät jag tårarna rinna ner för mina kinder. Jag tog en av mina kuddar och kastade den i väggen. Hur kunde allt bli såhär? Jag ville inte flytta och speciellt inte till Liverpool. Det var ju hur långt som helst dit. Kunde inte min  mamma valt ett annat jobb? Var hon tvungen att ta det som var längst bort? Jag lade mig med en suck ner på sängen. Mitt liv gick nyss från toppen till botten.

Har inte så mycket att säga mer än att ni gärna får kommentera :) Vad tror ni kommer hända? 
 
Nästa del kommer på lördag :) (vi kommer uppdatera varje måndag, onsdag och lördag framöver) 
 
//Josefin & Frida xxx

Moments - del 1

| Postat i: Moments


OBS! Läs one shoten om Zayn före denna delen!! (Den finns under kategorierna Moments och One Shots) 


AMANDAS PERSPEKTIV

2 månader senare

"Hi baby" hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och sprack upp i ett leende när jag såg Zayn.

"Hi Zaynie" sa jag glatt och tog hans hand i min. Jag sträckte mig upp och placerade mina läppar på hans i en snabb kyss.

"It's our anniversary today, wanna come over to my place?" frågade han mig samtidigt som vi gick hand i hand genom korridoren i skolan.

"No, I rather stay home and pat my dog that I don't have" svarade jag med ett flin vilket fick Zayn att himla med ögonen. "Of course I'll be there, what time?" fortsatte jag.

"At six, then my family won't be home" sa han och jag nickade. Jag släppte Zayns hand när vi kom till delen av korridoren där den delades i två. Åt höger var killkorridoren och åt vänster var tjejkorridoren. Det var absolut förbjudet att gå in i det motsatta könets korridor. Något som Zayn klagat högljutt om. Jag själv tyckte inte heller om det. Dels så var det helt idiotiskt. Det var ju ändå blandade klasser. Men också för att jag och Zayn inte kunde träffas lika mycket under rasterna.

 

Jag vände mig om mot Zayn som suckade.

"I'll see you in class" sa jag och började gå åt vänster men stoppades av att Zayn drog mig till sig i en kram. Han gav mig en puss på munnen innan vi gick åt varsitt håll.

 

När jag kom fram till mitt skåp såg jag min bästa vän Ida stå där. Vi möttes i en kram och började genast att småprata.

"So, it's yours and Zayn's second month anniversary today. What are you going to do?" frågade hon.

"I'm going home to him, I don't know what he has planned but it will probably be perfect" svarade jag leendes och började ta ut mina engelska böcker.

"Ooohh, what are you going to do?" frågade hon retsamt och blinkade med ena ögat.

"Shut it Ida" mumlade jag samtidigt som en rodnad spred sig på mina kinder. Ida skrattade bara innan vi började gå mot klassrummet.

 

Vi gick in genom den öppna dörren till klassrummet. Några elever var redan där inne bland annat Zayn och hans kompisar, Louis, Harry, Niall och Liam. Jag satte mig ner bredvid Zayn som gav mig ett leende.

"Hi" sa han och lade sin hand på mitt lår. Det var som en stöt for igenom min kropp samtidigt som fjärilarna i min mage dansade omkring. Och det var inte någon vals kan jag säga er. Jag lade min hand ovanför hans och lutade mitt huvud mot hans axel.

 

Skoldagen var äntligen över. Det hade varit segt och tråkigt som vanligt men Zayn hade iallafall gjort närvaron roligare.

"I'll see you tonight then, babe" sa Zayn när han stod bakom mig vid mitt skåp.

"Yup" svarade jag och tog på mig min jeansjacka som hängde i skåpet. Jag låste sedan skåpet och tog Zayns hand innan vi tillsammans gick ut från skolan.

"I can't believe we've already been together two months, feels like so much longer" sa jag och svingade våra händer fram och tillbaka i takt med att vi gick emot parkeringsplatsen där skolbussen skulle komma och hämta mig. Zayn hade så nära hem så han kunde gå men brukade alltid vara snäll och vänta med mig vilket jag uppskattade mycket. Han nickade och kramade mig hårt.

“Take care” sa han innan jag klev på bussen för att åka hem. Jag såg verkligen fram emot ikväll, jag var säker på att det skulle bli något alldeles speciellt.

 

“Hi love” sa Zayn och gav mig en stor kram när jag stop på hans trappa och hade ringt på hans dörr. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra ikväll, men jag var väldigt nyfiken.

“So what are we doing?” frågade jag nyfiket och Zayn skrattade.

“You’re always curious, aren’t you?”

“Of course.”

“Well, as the greatest boyfriend ever I have actually cooked for you” sa han och ett leende spred sig på mina läppar.

“Wow Zayn, that’s surprising” sa jag retfullt och han himlade med ögonen.

“Just come in” sa han och jag tog av mig mina skor och min jacka. Zayn gick ut i köket igen, och efter några sekunder hörde jag en massa svordomar, som kom enbart ifrån honom.

“Zayn, is everything alright?” frågade jag medan jag gick in i köket och fick se honom stå vid spisen. Då kände jag hur bränt det luktade... Min pojkvän kunde mycket, men laga mat var inte hans starka sida.

“No, I think I burned the food..” sa han lite skamset. Jag ställde mig bakom honom och tittade på all mat som han hade tagit ut ur ugnen. Den var svart, till och med potatisen. Jag började skratta när jag såg det, Zayn såg så ledsen ut. Vi hjälptes åt att tillsammans slänga all mat, för den gick inte att äta.

“Amanda, I’m so sorry. I really wanted to make dinner for us but I screwed it up” sa han sorgset och tog mina händer i sina. Jag log mjukt och drog in honom i en hård kram.

“It’s okay, I’m really happy that you did this for me. Thank you” sa jag glatt. Att Zayn gjorde detta för mig betydde väldigt mycket, och det gjorde inget att det inte hade blivit som han tänkt ifrån början.

“But I wanted it to be perfect tonight, just like the latest months have been with you.” Hans ord värmde djupt och fick mig att känna mig som en 12-åring som just fått sin första kyss.

“It is perfect. As long as I’m with you, it is” svarade jag och kramade honom hårdare.

“Thank you.. Well I think we’re both hungry, so what do you say about pizza? That can’t go wrong” sa Zayn och log emot mig.

“Sounds lovely” svarade jag med en nick.

 

En halvtimme senare satt vi båda i soffan med pizza framför oss och pratade.

“So what are we going to do this summer?” frågade jag och tog ännu en bit av min pizza.

“Well I’m going to be home for the most, I’m maybe meeting up my grandparents’ for a week or two in Bradford. But maybe you can come with me” föreslog Zayn glatt och jag nickade.

“There’s so much we can do” sa jag glatt och kurade ihop mig bredvid Zayn i hans famn.

“We can go to lots on dates together, and watch the sun together, and have a bunch of sleepovers. We can go swim and stuff.” Våra sommarplaner lät oroligt bra och jag kunde knappt vänta, för jag visste att vi skulle spendera mycket av den ihop.

“And you can come with me to my family. It’ll be amazing” sa jag och log stort.

“Yeah, it really will.” En lugn tystnad lade sig över oss, men snart bröt han den igen.

“Amanda?”

“Yeah?”

“I think that I really love you.” Jag började att le som en galning och krama honom igen.

“I love you too.” En gäsp for sedan ur mig och Zayn skrattade.

“Already tired?” frågade han och drog en hand igenom mitt hår. Jag nickade och gäspade igen.

“Wanna sleep here?” frågade han med ett leende. Jag hade gjort det så många gånger, men bara någon gång när vi hade varit ett par. Men jag älskade att sova över hos Zayn, det var tryggt och varmt i hans famn och när jag var med honom, kunde jag stanna där förevigt. Jag nickade åt hans fråga och vi reste på oss och gick upp till hans sovrum. Zayns sovrum var som de flesta andra killars, men det var mysigt. Han hade en snedvägg och ett foto på oss två uppsatt på sitt nattduksbord. Sängen var också stor, så vi båda fick plats i den. När vi hade borstat tänderna kröp vi båda ner i hans säng, i varandras armar.

“This was a perfect way to celebrate two months with you. I’m so glad I met you” viskade Zayn i mitt öra.

“I’m more than glad than you are.”

“No, I win.”

“No, I do”

“Fine, Amanda. I’ll let you win this time” sa han och vi möttes i en kyss.

“Thank you” svarade jag sedan innan jag slöt ögonen. Mitt liv var verkligen helt perfekt.

 

Heeej!! Hur har ni det? :D Dett är då Moments, vår nya novell (dock bara 5 max 6 delar) och vi hoppas att ni kommer gilla den :) Vi har (ÄNTLIGEN) fått våra skoldatorer så nu kommer vi kunna skriva oftare :D 
 
Kommentera gärna om vad ni tycker och nästa del kommer på onsdag :)
 
Ha det bäst! //Josefin & Frida

ONE SHOT - Zayn Malik

| Postat i: Moments, One Shots
Hej på er alla! Hoppas ni har ett bra sommarlov än så länge :D Det har iallafall vi :D Här kommer iallafal den tredje one shoten som är om Zayn. Och personen som vann äääääääärrrrrrr..... AMANDA!!! GRATTIS!! Det var flera som hette Amanda men här är vinnarens beskrivning så du som skrev detta vet att det är du :P ; Kille: Niall eller Zayn :) Utseende: Jag har cendré färgat hår typ(men det lutar lite mer åt brunt) Jag har grönblåa ögon (jag använder linser) jag har ganska avslappnad stil (typ oversize tröjor och trasiga jeans och shorts) själv tycker jag att jag är mullig till kroppsbyggnad. vad jag tycker om bloggen: Jag har tyvärr varken blogg eller Twitter jag heller. men jag är väldigt intresserad av att skriva, och jag vill bara säga att ni har varit en stor förebild för mitt skrivande. tack för att ni film.
Finns*

Det var en helt vanlig fredagseftermiddag och skolan var slut. Du hade verkligen haft det jobbigt denna veckan och ärligt talat kände du dig extremt skoltrött. Som tur var hade du din bästa kompis Zayn som gjorde dagarna uthärdliga. Utan honom hade du förmodligen inte velat gå till skolan alls, han var den som kunde göra även den tråkigaste stunden rolig. Och du ville nog inte erkänna att du faktiskt hade en liten crush på honom... Men det visste han inte om, och skulle heller aldrig få veta. Inte för att han kände likadant, det visste du att han inte gjorde. Men ibland kunde du liksom inte låta bli att hoppas att han på något sätt gjorde det.


Precis när du skulle gå ut grabbade en arm tag i dig och den välbekanta doften som bara en viss speciell person kunde bära med sig fyllde luften runt omkring dig. Zayn. Du kunde inte låta bli att le när du vände dig om och såg din bästa kompis stå lutad emot skåpen bredvid dig.

“Amanda, hey.” Du som alltid hade känt dig så avslappnad kring Zayn kände dig nu helt plötsligt nervös och svettig i handflatorna. Det hade aldrig hänt förut men helt plötsligt kände du dig som om han helt plötsligt kunde se hur lätt som helst hur du kände inför honom. Visste han? Det kändes som att han gjorde det. Du visste inte vad du skulle göra men försökte intala dig att allt var lugnt, att han faktiskt bara var din bästa kompis och att du bara borde skärpa dig. Du hade lyckats så bra hittils att dölja dina känslor men nu kändes det så svårt. Det kändes så svårt att agera normalt mot din bästa vän när du egentligen ville att ni skulle vara mer än vänner.

“Are you alright?” Nu såg Zayn mer orolig ut än förut och han hade en liten rynka i pannan.

“Yeah,” lyckades du få fram och även pressa fram ett leende. Han nickade innan han fortsatte prata, fortfarande omedveten om hur du kände dig inuti. Du ville berätta, det ville du, men det gick bara inte... Han skulle bara ha skrattat åt dig och du skulle stå kvar där utan din bästa vän, och det ville du bara inte riskera.

“So I was wondering what you’re doing tonight?” Zayns fråga fick dig att hoppa till av förvåning, du hade varit så inne i dina tankar att du inte hade märkt honom.

“Nothing I think, why?” svarade du trots att du egentligen hade planer. På något sjukt sätt hoppades du att det här var det ögonblicket du hade väntat så länge på, att han nu skulle bjuda ut dig. Men självklart var det inte så.

“I was wondering if you wanted to see a movie tonight? One of our favourites maybe?” Självklart så hade dina dumma tankar lurat dig igen, självklart skulle han inte bjuda ut dig. Varför skulle han det? Detta var bara en helt vanlig filmkväll, precis som alla de andra ni hade haft tillsammans. Inget speciellt, iallafall inte för honom...


Och så blev det också. Snart nog stod du i ditt rum och tittade på dig själv i spegeln. Du ville klä dig upp finare för honom bara för att, ja... Du ville helt enkelt göra det. Men det kändes samtidigt fel, eftersom detta bara var en filmkväll och ingenting annat. Ditt ljusbruna hår som låg slätt längs din rygg hade du bara borstat och linserna satt i dina blågröna, tråkiga enligt dig, ögon. Men Zayn hade sagt att han gillade dem. De trasiga jeansshortsen och den grå mysiga stickade tröjan kändes bara så himla du. Trots att du ibland kände dig mullig hade Zayn sagt så många gånger att du såg bra ut precis som du var att du faktiskt själv hade börjat tro på det. Dina uggs satt på fötterna och du kände dig klar för en filmkväll med den du helst skulle spendera din kväll med. Synd bara att han själv inte visste om det...


Dörrklockan ringde prick sju, Zayn var alltid så punktlig. Du kände dig nervös trots att du otaliga gånger hade sagt till dig själv att inte vara det. För guds skull, han var ju bara din bästa kompis! Men i ditt hjärta kändes det som så mycket mer. När du öppnade dörren fick du en chock, för killen som stod framför dig var inte din bästa kompis. Eller det var ju honom, men... Samtidigt inte. Han hade på sig en svart kavaj med en vit tröja under och hans favoritjeans. Att du visste vilka som var hans favoritjeans fick dig att rodna lite. Han höll i några blommor som såg handplockade ut vilket fick dig att le stort när du insåg vem de faktiskt var till.

“Hey Zayn.. I thought we were just going to have a movie night?” sa du frågande och undrade om han hade kommit till fel adress eller något.

“Yeah, we will. In the cinema, because then it can be counted as a date.” Hans ord fick dig att rodna igen och du visste inte vad du skulle göra. Plötsligt såg Zayn osäker ut.

“I’m sorry, I thought you liked me ba-” Du avbröt honom snabbt och ivrigt, för nu kände du dig genast glad igen.

“I do like you, a lot. And I’m so glad that you feel the same.” Dina armar slank snabbt kring hans hals och du kunde inte låta bli att le stort medan Zayn drog dig närmre sig.

“Would you mind if I kiss you?” mumlade han i ditt öra och du skakade på huvudet. Hur skulle du någonsin kunna säga nej till din största dröm? Era läppar möttes och det var verkligen som du alltid hade föreställt dig; fast tusen gånger bättre.

Aww, var det inte gulligt? Det är Frida som har skrivit den här, riktigt bra om jag får säga så jag själv :P Grattis ännu en gång Amanda, kul att du var med i tävlingen och vi hoppas verkligen att du gillade den :D 
 
Imorgon kommer nästa One Shot som är om Louis (som jag har skrivit :P ) :D Kika in då! 
 
Ha det bäst! //Josefin ♥♥♥