Don't Let Me Go - kapitel 57

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
“Summer? Summer! Can you hear me?” Jag sa hennes namn upprepade gånger men hon verkade inte alls höra mig. Tankar cirkulerade runt, runt i mitt huvud och jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle göra. Plötsligt hörde jag någon fnysa bakom mig och jag vände snabbt mitt huvud emot det hållet jag hört det. Jag stannade upp mitt i ett andetag när jag fick se Serena där, med ett nöjt leende på läpparna.

HARRYS PERSPEKTIV

Mitt hjärta stannade nästan. Det kändes iallafall som det. Min blick var på Serena men min hand var i Summers, och jag kunde bara inte förstå att ens Serena var så grym att hon gjorde en sådan här sak.

“Why would you do this?” frågade jag argt till Serena som bara log oskyldigt emot mig.

“I did nothing! It’s such a pity, isn’t it? So tragic.”

“I know you don’t mean a word you say. Get away from us and never talk to us again, okay?!” utbrast jag argt innan jag vände mig tillbaka emot Summer. Jag svalde hårt pch hoppades så fruktansvärt mycket att inget allvarligt hade hänt henne, jag skulle inte klara av det. Jättemånga tjejer hade samlats kring mig och Summer, och de stod och tittade på som om de vore lyktstolpar oförmögna att göra något åt detta. Min blick gled över alla tjejer med hästsvansar i håret och jag suckade frustrerat.

“Well go and get the school nurse or something, don’t just stand there!” Jag märkte knappt att jag hade höjt rösten ganska mycket, men jag skulle inte brytt mig om det ändå. Detta var Summer det handlade om, och hon var viktigare än någon annan. Jag böjde mig försiktigt över henne och lyfte upp henne i mina armar långsamt, jag var så försiktig med henne som jag kunde. Jag bet mig hårt i läppen och blinkade flera gånger med ögonen för att hindra tårar ifrån att rinna nedför mina kinder. Att gråta var det sista jag behövde just nu…

“Harry, the school nurse is on her way right now” sa Lucy som jag nu märkte hade satt sig bredvid mig. Hon lade en hand på min axel och även fast det kändes ovant, så skakade jag inte av mig den. Lucy var en bra person, det visste jag. Och eftersom hela min värld just nu låg i min famn och var medvetslös så kändes det bra med lite stöd ifrån Lucy som jag också visste brydde sig jättemycket om Summer. Jag nickade som svar åt henne och hon försökte le smått åt mig, även om vi båda nog visste att det var väldigt svårt att vara glad i en sådan här situation. Mitt hjärta bultade hårt när jag tittade ner på Summers bleka ansikte, jag ville skaka om henne och få henne att vakna upp men jag visste inte var hon hade slagit sig och då kanske jag bara skulle göra det värre. Allt jag ville var att hon skulle bli okej, det var allt jag önskade. Och Serena? Hon var verkligen grymmare än vad jag någonsin trott. Hon hade alltid varit elak och idiotisk, men idag hade hon gått över gränsen. Långt över gränsen.


LUCYS PERSPEKTIV

Först hade jag varit arg. Så fruktansvärt arg och besviken. Jag hade inte trott att det var möjligt för någon att vara med någon annan på grund av ett vad. Jag hade hatat Harry med allt vad jag kunde, och jag hade önskat att han skulle försvinna ifrån jordens yta. Så som han hade sårat Summer, så gjorde man bara inte. Det var helt enkelt inte okej, och inga av hans lama ursäkter skulle någonsin räcka till. Trodde jag.


Men sedan hade jag sett det. Jag hade sett blickarna, de förtvivlade ansiktsuttrycken, tårarna som hotade att komma fram ur de blanka ögonen. Ringarna under ögonen som tydde på för lite sömn, blicken som mer och mer vandrade över golven istället för upp på folks ansikten och leendet som aldrig fanns där längre. Jag hade sett hur det verkligen var. Harry hade sårat Summer, det hade han, men han älskade henne verkligen. Han var inte lycklig utan henne, han var trasig utan henne. Efter att ha sett hur de var tillsammans till att se hur de var när de var ifrån varandra hade egentligen gjort det hela så uppenbart. Även om det varit ett vad, så ville Harry inte ge upp om Summer. Han ville verkligen ha henne, och jag visste att hon verkligen ville ha honom, men jag förstod om hon inte kunde ta tillbaka honom. Det gjorde jag verkligen. Han hade betett sig så dåligt emot henne, men han ångrade sig djupt, det förstod jag.


Harry höll Summer mjukt i sin famn. Hans blick var på hennes livlösa, bleka ansikte och han slet inte ögonen ifrån henne en sekund. Han höll henne så försiktigt, som om hon vore gjord av glas och minsta lilla hårda beröring kunde göra att hon skulle gå sönder i miljontals bitar. Hans blick var full av omsorg och kärlek, och det såg nästan ut som om han skulle börja gråta. Hans hand strök mjukt över hennes kind medan ett sorgset leende spred sig över hans läppar. Det fick mig att le smått och faktiskt tro på att Harry inte skulle såra henne igen. Jag hoppades bara att jag hade rätt i det.


Det tog inte lång tid för skolsystern att komma till idrottshallen, och hon kom genast fram till oss.

“What has happened?” frågade hon oroligt när hon fick se Summer ligga där i Harrys armar. Jag och Harry utväxlade en blick innan jag tittade på vår skolsyster, Christina, igen.

“She fell down.. During cheer practice” sa jag snabbt och nickade för att förstärka det jag redan sagt. Både jag och Harry visste hur det egentligen var och Serena skulle inte få komma undan med det här, men vad som var viktigast nu var Summer och vi kunde ta itu med Serena senare. Christina nickade och tittade på Summer.

“She has probably just hit herself pretty badly and if we’re lucky her head is fine” sa hon och tittade sedan på Harry.

“Could you carry her to my office?” Harry nickade och ställde sig försiktigt upp med Summer som fortfarande låg som en docka i hans famn. Jag var orolig för Summer, jag hoppades verkligen att inget hemskt hade hänt henne…


Vi gick sakta igenom korridorerna fram till skolsköterskans rum, jag fick leda Harry för att han inte ville ta sina ögon ifrån Summer ifall hon skulle vakna till eller något. Snart var vi framme och allt jag ville var att hon skulle vakna och att allt skulle vara bra igen. Men det var kanske inte så enkelt.


SUMMERS PERSPEKTIV

“I really hope she’s okay, I’m so worried about her.”

“God, me too. Serena’s a real bitch… I love her so much, she has to be okay.”

“Yeah, you’re right.”


Röster som lät någonstans långt bortifrån var det som sakta väckte mig. Mina ögon kändes tunga när jag skulle öppna dem så jag lät dem vara slutna och mitt huvud kändes verkligen tungt som bly. Efter några sekunder kunde jag känna hur det dunkade i mitt bakhuvud, som ständig huvudvärk av något slag. Jag rörde lite på mig och min kropp var alldeles mörbultad, iallafall kändes det som det.

“Summer? Are you awake?” Nu kunde jag höra rösterna tydligare, jag skulle kunnat urskilja dem ifrån vart som helst. Harry var här. På något sätt gjorde det att jag kände mig trygg, även om jag inte visste riktigt vad jag gjorde här. Jag öppnade långsamt ögonen och slogs direkt av det starka ljuset som sken in genom fönstret. Jag blinkade några gånger innan min blick fokuserade på det framför mig, Harry.

“Summer, oh my god, hi” sa han och tittade på mig med ett trött leende.

“Hi” svarade jag med ett leende.

“How are you?” frågade han oroligt och lade sin hand ovanpå min. Jag orkade inte skaka av mig den, även om jag inte var säker på om jag ville det ändå.

“I’m… Fine, I think. Except my head, it’s pounding. And my body feels kind of numb” mumlade jag och fick se Lucy som stod bakom Harry. Jag log smått emot henne och hon log tillbaka, även om det såg ut som att hon inte riktigt var glad. Harry nickade emot mig som om han förstod varför.

“Uhm, do you know why I’m here? And why I’m feeling like this?” frågade jag en aning förvirrat. Harry och Lucy utväxlade en snabb blick som jag nästan missade innan Harry vände sig emot mig igen.

“Well, you had cheer practice, as usual. And you were on top on this pyramide thing. And Serena, she let you fall down on purpose.” Harry sa Serenas namn som om hon var en giftig orm som kunde ta död på oss alla på en och samma sekund, och ja, hon kanske var någonting liknande när man tänkte efter. När han hade sagt det så mindes jag plötsligt alltihop. Rädslan över att vara högst upp på toppen, men stoltheten som kom med det. Misstänksamheten emot Serena och fallet emot marken som hade fått mig att tro att jag skulle dö, i den sekunden. Och nu låg jag här, inne i skolsysterns rum. Min blick gick ifrån Harry till Lucy, och sedan tillbaka till Harry igen. Hans tumme strök långsamt över min hand, och det gjorde mig lugn, konstigt nog. Det var inte så att jag hade glömt vad han gjort, verkligen inte, men hans närhet gjorde mig ändå lugn på något vis även om jag visste att det egentligen var fel.

“The school nurse said you got a brain concussion, but not worse than that. You hit your head a bit” sa Harry med en orolig rynka i pannan. Jag suckade lätt, som om det var viktigt nu.

“What’s going to happen to Serena? I want her away, I hate her” muttrade jag och försökte snabbt sätta mig upp men kände hur jag blev alldeles yr så jag lade mig snabbt ner igen.

“Lay still, Summer. And, I don’t know. I really do hope she gets punished, though” svarade Lucy som nu hade satt sig på kanten av sängen jag låg på.

“Me too. She’s going to pay for this, one way or another” svarade jag bestämt. Och jag menade vartenda ord jag sa.

Hej här är kapitel 57!
Förlåt för att det kom en dag sent. Vi hoppas kunna uppdatera som vi ska nästa vecka, men vi har väldigt mycket i skolan då så vi får se. Vi ska göra vårt bästa! :)
Ta hand om er!
//Josefin och Frida xx

Den där jävla Serena alltså. Men bra att Summer mår bra :)

👌❤️😍 looove it!!

Em

ÅH, lika bra som alltid!:D

skitbra kpaitel!!! Men när kommer nästa går och väntar varje dag här heheh ;)

Svar: Tack! Nästa del kommer imorrn :)
ettdstories.blogg.se




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: