Don't Let Me Go - kapitel 56

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
“Fine.” Harry log mot mig och hans ögon liksom lyste. De var väldigt gröna och vackra, som vanligt. Och jag insåg att jag nog hade trevligare än vad jag ville ha, jag skulle ju inte må bra och le och känna alla känslor med honom. Men hur skulle jag kunna hindra mig själv när han gjorde det så lätt för mig? Jag ville inte bli sårad igen, men hur skulle jag kunna hålla mig undan? Jag kunde inte förlåta honom, men ändå, så saknade jag honom. Det här, det var vad jag hade saknat.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

Mina tankar vägrade att lugna sig. Skulle jag gå tillbaka till Harry som jag visste gjorde mig glad. Eller skulle jag avsluta detta en gång för alla. Jag visste att jag behövde fatta ett beslut. Att fortsätta så här var varken nyttigt för mig eller Harry. Jag visste vad han ville, det var ganska tydligt. Men ville jag verkligen detsamma? Kunde jag verkligen gå tillbaka till Harry efter det han gjorde? Kunde jag verkligen lita på honom när han sa att han älskade mig? Kunde jag verkligen ge honom mitt hjärta och säkert veta att han inte skulle krossa det, igen? Frågor snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig alldeles förvirrad. Varför kunde det inte vara lättare? Varför kunde jag inte bara bestämma mig? Harry gjorde mig glad och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade honom.


Harrys intensiva blick var på min och han log smått. En tystnad hade spritt sig i rummet, men det var ingen obekväm tystnad egentligen. Han märkte antagligen att jag tänkte på någonting, men han sa ingenting om det. Jag suckade lätt, jag var så trött på mig själv vid det här laget att jag inte visste vad jag skulle göra. Varför kunde jag bara inte bestämma mig? Kanske var det för att jag var rädd att om jag avvisade bort honom för gott och klargjorde att det aldrig skulle bli vi igen, så kanske jag skulle ångra mig. Och om jag tog tillbaka honom, kanske jag också skulle ångra mig. Detta var så himla frustrerande, varför kunde jag bara inte bestämma mig? Varför var det så fruktansvärt svårt? Allt jag ville var att vara säker på att Harry verkligen talade sanning denna gången, men jag visste inte hur jag skulle kunna vara säker på det. Jag kanske bara behövde vara för mig själv? Harrys gröna ögon, smilgropar och sneda leende gjorde det inte direkt lättare för mig att tänka. Jag hade haft väldigt trevligt här med honom, men jag borde nog inte vara kvar här allt för länge, jag ville inte att han skulle tro att jag hade förlåtit honom. Jag ställde ner glaset jag höll i handen och log smått emot Harry.

“I think I’m going home now” sa jag och ställde mig upp. I Harrys ansikte syntes ett ledset uttryck för en sekund innan han täckte upp det med ett leende. Han trodde nog inte att jag såg, men det gjorde jag.

“Alright. It’s been.. Very lovely to have you here” sa han ärligt och tittade på mig med en varm blick. Och det var nästan, men bara nästan, att jag slängde mig i hans famn. Men jag nickade och ställde mig upp. Det här var inte rätt läge eller tid för att faktiskt återförenas med honom, om jag nu skulle göra det.

“Yeah. Thanks for inviting me” svarade jag, en aning osäker på vad jag skulle säga. Vi gick till hallen och jag tog på mig mina skor och drog jackan över axlarna. Harry studerade mig hela tiden och det gjorde att jag kände mig viktig för honom, på något sätt. Det visste jag ju också att jag var. Sedan när det var dags att säga hejdå så visste jag inte riktigt om vi skulle kramas eller inte, kunde vi det eller skulle det bli fel? Men jag hann knappt tänka innan Harry drog in mig i sin famn. Det var ett lätt omfamning, ingen hård kram, och jag kunde lätt ta mig ur kramen om jag ville det. Men det visste jag inte om jag faktiskt ville. Jag kunde känna doften av hans aftershave, och det var en så välbekant doft. Åh, vad jag hade saknat den- Nej. Jag fick inte tänka så. Harrys armar var kring mig när jag drog mig ur omfamnningen och öppnade ytterdörren utan att se mig omkring.

“See you in school on monday.”


Det gick mycket fortare att komma fram till måndagen än vad jag hade velat. Helgen hade gått fort och jag hade i princip inte gjort någonting annat än att ligga i min säng och tänka och fundera. Och vad hade jag kommit fram till? Ingenting. Jag hade bara varit hemma förutom när Lucy hade lyckats dra mig ut på en promenad. Hon ville inte att jag skulle ha sådan här beslutsångest, det visste jag, men hon visste samtidigt inte hur hon skulle hjälpa mig. Herregud, jag visste ju inte ens själv vad jag skulle göra. Harry vägrade lämna mina tankar, och jag visste inte om jag ville träffa honom eller inte. När jag slöt ögonen kunde jag fortfarande känna hans varma famn och det var som om doften av hans aftershave hade hängt sig kvar i mitt rum.


“So, that means we’re probably going to learn some new things today” fortsatte Lucy prata medan vi gick in i omklädningsrummet till cheerleadingen. Jag lyssnade bara halft om halft, jag var faktiskt lite nervös över att träffa Serena. Den senaste gången jag hade sett henne så hade hon försökt få Harry att bli tillsammans med henne och det hade slutat med att Harry hade skrikit ut till halva skolan att han älskade mig… Minnet fick mig fortfarande att le svagt, men jag visste att Serena förmodligen inte var särskilt glad på mig. Inte för att det skulle hindra mig, det hade det aldrig gjort förut.

“Summer? Are you listening?” Lucy tittade frågande på mig, jag kunde se på henne att hon visste att jag inte lyssnade. Det var inte det att jag inte brydde mig om vad hon sa, jag hade bara väldigt mycket annat i tankarna just nu.

“I’m sorry, I just…” var allt jag fick fram.

“It’s alright, I know what you’re going through. Just try to not think about it, okay? Cheerleading is fun, that’s the only thing you need to think about” sa hon och log. Jag nickade och log lite tillbaka medan jag slängde upp cheerleadingkläderna ur väskan. Vi bytte snabbt om med de andra tjejerna innan vi släntrade in till gympasalen. Där stod Serena med armarna i kors, och direkt när vi kom in landade hennes blick direkt på mig.

“Now that everyone finally are here, we can begin. Sit down, everyone. We have a huge competition ahead of us, and I want everyone to be in perfect shape for it.” Serena lät inte sin blick lämna mig en enda gång medan hon fortsatte prata och det skrämde mig. Den här tjejen hatade mig verkligen, det gjorde hon ganska klart för mig. Jag satte mig ner bredvid Lucy och försökte att titta vart som helst utom på Serena, för detta skrämde mig en aning.

“So I won’t accept that people fail this. If you can’t deal with it, you’re out. And don’t piss me off unnecessarily, I’m just saying that. Okay, let’s begin” sa Serena och klappade i händerna. Vi alla ställde oss upp och gick ut på gymnastikgolvet.

“Okay, as you all know we’re going to make pyramids. It’ll probably be like three pyramids, and therefore, we’re having three persons at the top. Aryana, Jennifer and Winter, wasn’t it?” frågade Serena och hånlog åt mig. Hon hade gett en väst till Aryana och en till Jennifer, och nu höll hon fram en till mig. Jag tog den ur hennes händer och tittade bittert på henne.

“It’s Summer” sa jag uttryckslöst och tog på mig västen.

“Oh I’m sorry, that’s an common mistake from what I’ve heard” sa Serena sarkastiskt och log falskt emot mig. Hennes leende var stort, men hennes ögon var inte särskilt vänliga, inte det minsta. Jag rynkade bara på pannan och kunde inte hjälpa att undra om det var någonting på gång i hennes hjärna, någonting jag inte visste om.


HARRYS PERSPEKTIV

Jag var verkligen på bra humör. Jag hade lyckats med min plan tack vare Niall och jag hade lyckats få Summer att skratta och le flera gånger. Jag hoppades verkligen att hon snart skulle tro på mig, att hon var den enda jag ville ha. Jag hade dock inte pratat något mer med henne under helgen eftersom jag ville ge henne eget utrymme. Detta var inget jag ville tvinga fram hos henne, jag ville att hon skulle kunna känna själv att hon kunde lita på mig igen och om det tog tid så fick det göra det. Jag hade träffat Cara och min moster under helgen vilket hade gjort mig ännu gladare, jag saknade verkligen Cara när jag inte kunde vara med henne. Det var ett helvete att bo utan henne, det hade det iallafall varit i början. Nu började det bli bättre, men jag kände mig fortfarande så ensam, särskilt nu när Summer inte var med mig längre. Men jag hade bestämt mig för att få tillbaka henne, och det skulle jag inte ge upp om, om hon verkligen inte bad mig om det.


Jag lade upp fötterna på bänken där jag satt och ignorerade lärarens, Mr Hudsons, sura blick på mig. Han var nog ganska van vid mitt beteende vid det här laget. Skolan sög verkligen utan Summers hand i min, och alla lärare kändes som spyflugor som inte ville lämna mig ifred och som vaktade varenda rörelse jag gjorde. Jag hatade skolan, jag hatade ordningen från populär till nörd här och jag hatade alla blickar på mig. Min blick flög upp till klockan på väggen som verkade gå extremt långsamt fram, som om den gick extra segt bara för att irritera mig. Efter någon minut ursäktade jag mig för att gå till toaletten, bara en ursäkt för att slippa ut ifrån klassrummet. Jag tog tag i min bok och lämnade snabbt klassrummet bakom mig, med allas blickar på mig. Jag orkade inte vara kvar där längre, allt jag ville var att vara med Summer.


Jag hade inga planer på att gå tillbaka dit så jag släntrade istället ner till idrottshallen där jag visste att Summer och de andra hade cheerleaderträning just nu. Dörren var stängd och jag kunde höra musik och röster där inne, jag öppnade den försiktigt och tittade mig omkring. Alla tjejer stod i tre pyramider, med en tjej överst på varje. Min blick fastnade direkt på Summer som stod högst upp på en av pyramiderna. Wow, jag blev riktigt imponerad faktiskt. De var riktigt duktiga, och jag skulle ljuga om jag inte tyckte att Summer såg riktigt bra ut. Men jag hann inte le länge innan jag plötsligt såg hennes pyramid falla ihop lite och hon ramlade handlöst till golvet. Mina ögon vidgades och mitt hjärta började slå snabbare. Jag rusade fram till klungan som hade bildats och knuffade bort alla som var i min väg fram till Summer. Hon verkade ha slagit i sig rätt hårt. Nej, nej, nej, detta fick inte hända.

“Summer? Summer! Can you hear me?” Jag sa hennes namn upprepade gånger men hon verkade inte alls höra mig. Tankar cirkulerade runt, runt i mitt huvud och jag fick panik, jag visste inte vad jag skulle göra. Plötsligt hörde jag någon fnysa bakom mig och jag vände snabbt mitt huvud emot det hållet jag hört det. Jag stannade upp mitt i ett andetag när jag fick se Serena där, med ett nöjt leende på läpparna.

Här är kapitel 56 alla fina läsare. Hoppas ni gillar det och ni får gärna kommentera, det gör oss så glada. :) Om vi vet att ni gillar det vi skriver ger det oss motivation! :)
Hoppas ni alla har haft en bra helg, ha en bra nästa vecka!
//Josefin och Frida xx

Men herregud vad kommer nu hända ? :o det är så spännande, men tycker verkligen att summer ska förlåta Harry nu ! <3

Hej! Jag har precis startar en ny One Direction novell efter en väldigt lång paus och skulle bli väldigt glad ifall du gick in och läste första kapitlet? Kanske till och med lämnar en kommentar? :)

Svar: Hej! Visst det kan jag göra! :)Bara en upplysning: Vi är två som driver denna bloggen, inte bara en person :)
/Frida
ettdstories.blogg.se

Aaah shit, skriv snabbt jag måste få reda på vad som händer!!

För i helvete Serena nu har du gått för långt

Em

MER NUNUNU, MÅSTE FÅ VETA VAD SOM HÄNDER!:O

Meeeeeer, måste veta vad som händer

MeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeRAaaaaaaa!!!! :)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: