Don't Let Me Go - kapitel 55

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
“Just, a place. You’ll see” sa Niall och vägrade ge med sig. Jag suckade och följde efter honom även om detta kändes lite konstigt och skrämmande. När vi var på tredje våningen stannade Niall plötsligt framför en dörr. Min blick flög till adressen, det var ett namn jag vagt kände igen men inte kunde sätta fingret på. Niall ringde på ringklockan och efter några sekunder öppnades dörren. Plötsligt kände jag mig inte så trött längre, inte alls, när jag såg vem det var som stod där. Ingens ögon var så gröna som hans.

 

HARRYS PERSPEKTIV

Jag hade varit fruktansvärt nervös över att det inte skulle fungera. På något sätt hade jag hela tiden lyckats föreställa mig det värsta som kunde hända, att Niall antingen skulle gå bakom min rygg och strunta totalt i vår plan eller att Summer skulle vägra komma. Jag hade trott att allt bara skulle bli skit som det hade blivit den senaste tiden med Summer och att all tid jag lagt ner på detta bara skulle resultera i bortkastad tid. Det var därför jag delvis hade valt att vara hos min faster, för Summer visste inte var hon bodde och då skulle Summer inte ha någon anledning att inte komma, något hon hade haft om detta hade varit hemma hos mig. Men alla oroliga tankar sköljdes bort när jag såg henne stå där utanför, bredvid Niall. Hela hon liksom, sken. Jag kände en sådan lättnad, för hon var här och det var allt som betydde något.


Men det lilla leendet hon haft på läpparna försvann snabbt.

“Niall?” frågade hon och tittade på honom nästan på ett anklagande sätt, som om hon verkligen anklagade honom för att hon var här och inte ville vara det.

“Summer, please do this. I helped him because I really believe in the two of you. I’m going to leave you now” sa han tyst och lade en hand på hennes axel innan han drog in henne i en kram. Summer kramade honom tillbaka och nickade sakta.

“Alright.” Hon verkade lite motvillig, men hon sa ja iallafall vilket var en start. Sedan vände hon blicken emot mig, och Niall gick tillbaka nedför trapporna.

“Welcome in” sa jag och log smått. Jag steg åt sidan och släppte in Summer i lägenheten, och jag märkte att hon var lite undrande. Hennes blick flög runt i hallen, hon tittade sig omrking.

“Who lives here?”

“My aunt” svarade jag. Summer nickade kort och lät sedan sin blick vila på mig.

“Why are we doing this, Harry? I thought I told you that I-”

“Shh, just come in and I’ll show you. Okay?” avbröt jag och tog några steg förbi henne in emot vardagsrummet. Hon tog långsamt av sig sina skor och jackan innan hennes steg kom efter mig. Jag hoppades bara att hon skulle gilla detta…


SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kände mig helt snurrig, det kändes som att jag knappt visste vad som hände längre. Jag kunde inte fatta att Niall faktiskt hade gått med på att leda mig till Harry, jag visste hur mycket han varit emot Harry ända sen början. Men samtidigt så visste jag att jag alltid kunde lita på Niall, oavsett vad. Så om han sa att det var okej, så var det nog det. Jag kunde, trots allt det, inte få bort den konstiga känslan i magen när jag tänkte på att jag skulle få spendera min kväll med Harry, det kändes inte direkt jättebra. Samtidigt var jag nyfiken, det kunde jag inte hjälpa. Jag var nyfiken på varför vi var hemma hos hans faster och jag var nyfiken på varför jag var här. Min blick for runt i hallen innan jag följde efter Harry in i vardagsrummet, och där doftade det inget annat än underbart. Min mun formades till ett förvånat o när jag fick se picknickfilten på golvet och all mat som stod på den.

“What.. What is this?” frågade jag förvånat och satte mig ner mittemot Harry vid filten.

“Well.. It’s too cold for a picnic outside, so I thought I’d bring it inside instead” log han. Och jag fick kämpa hårt för att tvinga ner mina munggipor så att de inte skulle le tillbaka. Nej, så lätt skulle han inte få göra mig glad. Jag tittade istället ner på all mat som var uppdukad emellan oss. Var det möjligt att…? Nej, det kunde det inte vara. Baguetter, macaronis, ostar, vindruvor, oliver, vin och ännu mer saker låg fint uppdukade. Jag kunde inte tro att det här faktiskt var en fransk picknik, jag som alltid hade velat åka till Paris. Wow, bara wow… Jag hade aldrig trott att Harry skulle gissa mina drömmar. Vi hade aldrig riktigt pratat om våra drömmar och detta kändes så speciellt, även om vi faktiskt nu inte var i Frankrike. Jag var här, Harry var här, vi hade en fransk picknick emellan oss, något jag lagt till i drömmen när vi varit tillsammans. Men då då hade jag heller inte vetat att han inte var den jag trott. Harry log emot mig igen så att hans smilgropar syntes. Jag flyttade snabbt blicken till mitt knä och tog ett djupt andetag. Det här skulle bli jobbigt.

“Is this french food?” frågade jag honom när jag tittat upp emot honom igen.

“Yeah. I know we’re not in Paris, but I tried” sa han en aning blygt. Och det där varma leendet var tillbaka igen, som om bara min närhet verkligen gjorde honom så här glad. Jag nickade och log smått tillbaka.

“It looks very good” sa jag och tog en bit av baguetten med lite ost på. Det smakade underbart, och nybakat.

“Thank you” svarade Harry och tog också lite mat. Våra blickar möttes och för en sekund ville jag bara slänga mig i hans famn och berätta hur mycket jag faktiskt saknade honom. Men sedan påmindes jag om vad han hade gjort. Jag kunde inte göra det, han förtjänade det inte. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att han nog inte skulle lägga ner så här mycket tid på mig om han inte ville ha mig tillbaka. Jag ville också ha honom tillbaka, det var ingen tvekan om det. Men jag skulle aldrig klara av om han svek mig igen. Därför satt jag kvar där jag suttit innan.

“Why are we at your aunts?” frågade jag nyfiket medan min blick riktades emot brasan vi satt ganska nära. Den var tänd och värmen som den avgav fick mig att le smått. Det var så mysigt här, på något sätt kände jag mig trygg.

“Because I know you wouldn’t come if you knew that you were going to my house” sa han med ett roat ansiktsuttryck. Jag skrattade lite och nickade sedan.

“That’s true.” Det kändes så skönt och avslappnat att sitta här på något sätt, och det var inte stelt emellan oss som jag hade trott att det skulle bli. Det kändes som att vi pratade om allt och ingenting, och trots allt som hade hänt emellan oss så funkade det, på något konstigt sätt. Harry var snäll, omtänksam och rolig och han visade inte alls några tecken på sin arga sida, vilket kändes skönt. Maten var verkligen god och det var mysigt hos hans faster, och på något vis kände jag mig som hemma. Smilgroparna i hans söta ansikte synstes hela tiden eftersom han knappt kunde sluta le, och det kunde inte jag heller även om jag verkligen försökte att kämpa emot det. Det var mysigt, och jag trivdes bättre än vad jag egentligen ville göra.


“No, no, no! Never. I won’t do it.”

“Come on, it can’t be that bad.”

“It’s snails, Harry! That’s disgusting, only France eats it.” Jag vägrade ge med mig, jag tänkte inte äta sniglar som Harry hade försökt övertala mig till de senaste fem minutrarna. Jag visste att det skulle vara superäckligt och jag hade inte lust att göra det, men det fattade inte han.

“Summer, come on! Just a tiny, tiny bite. You won’t die, I promise” sa Harry retsamt och sträckte fram gaffeln han höll i handen en bit emot mig.

“No, ew! Take it away!” utbrast jag och vände mig bortåt, skrattandes. Harry flinade lite och tog gaffeln allt närmare min mun.

“Come on, just one bite, it’s just a snail!”

“Okay, fine” sa jag till slut och tog ett pyttelitet bett av det som tydligen skulle vara en snigel. Och det var inte det minsta gott, det kunde han nog se på mitt ansiktsuttryck. Jag tuggade lite och det smakade som rent gummi, fy fy fy. När jag till slut lyckades svälja biten så låg Harry på golvet och skrattade åt mig.

“Oh my god, you should have seen your face!” utbrast han och log emot mig. Jag gjorde en grimas och daskade till honom på armen.

“It was SO DISGUSTING! You have to eat it too!” Jag tog en klunk av vinet för att få bor den äckliga smaken i munnen innan jag tog gaffen ifrån honom och räckte den framför hans mun.

“Never.”

“You have to, I did it.”

“Nope, I won’t.”

“You will.”

“No-” Harry hann inte längre innan jag tryckte in gaffeln i hans mun. Han stirrade chockat på mig, något som fick mig att börja skratta.

“Chew it” sa jag bestämt. Han började långsamt tugga och jag kunde se att han tyckte det var lika äckligt som jag tyckte. Efter ett tag hade även han lyckats svälja ner den och han kastade sig efter något att äta som var godare. Vi båda brast ut i skratt, gud vad äckligt det var att äta sniglar.

“Okay, it was much worse than I thought” erkände Harry och log lite. Jag bara skakade på huvudet.

“Like you actually thought it would be good?” frågade jag tvivlande.

“Well-”

“Oh shut up, will you? Before I make you eat another one.”

“Fine.” Harry log mot mig och hans ögon liksom lyste. De var väldigt gröna och vackra, som vanligt. Och jag insåg att jag nog hade trevligare än vad jag ville ha, jag skulle ju inte må bra och le och känna alla känslor med honom. Men hur skulle jag kunna hindra mig själv när han gjorde det så lätt för mig? Jag ville inte bli sårad igen, men hur skulle jag kunna hålla mig undan? Jag kunde inte förlåta honom, men ändå, så saknade jag honom. Det här, det var vad jag hade saknat.

Hej alla fina läsare!
Förlåt för sent kapitel, men mycket annat har kommit emellan.
Ha en underbar fredagskväll och helg! Och kommentera gärna :D
Kram Josefin och Frida x

Åh äntligen börjar det ordna sig mellan dom !! :D längtar tills på söndag, ha det bra tills dess :) <3

Bra kapitel, vill läsa tills de blir sams igen!

Em

Sjukt bra, precis som alltid! Taggad på mer!:D

Awww Harry vad romantisk du är!

MeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeRaaa




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: