Jag hoppades att hon hade ont, för jag visste att jag hade gjort rätt sak. Ibland krävdes det lite extrema grejer för att nå dit man ville, och just nu var mitt mål Louis eller möjligtvis Zayn, eftersom jag inte kunde ha Harry. Han var inte värd min uppmärksamhet ändå, han var lika mycket bitch som Summer.

Jag skulle ha någon av dem om det så var det sista jag gjorde på den här skolan, det var jag övertygad om. 

LOUIS PERSPEKTIV

Det var konstigt egentligen, att se Harry och Summer tillsammans igen. Jag hade nästan vant mig vid en ledsen Harry som hela tiden trånade efter henne, men nu gick de hand i hand igen och leendet på Harrys läppar hade aldrig varit större. Först hade jag varit arg, det hade känts som att han hade svikit mig på något sätt. Vi hade alltid varit sådana som inte brytt oss om förhållanden, och vi hade hållt ihop på något sätt, varit likadana. Men sedan hade jag insett att det fanns anledningar till varför han gjorde som han gjorde. Man kunde ju inte hjälpa vem man blev kär i… Jag hade kanske bara aldrig trott att han faktiskt skulle vara tillsammans med någon så här länge. Men Summer verkade vara bra för honom, jag visste att han hade det tufft hemma och fortfarande hemma. Efter hans pappa hade gått bort och hans lillasyster hade flyttat hade Summer verkat vara det enda som kunde hålla ihop honom.

Om jag skulle vara ärlig så var jag kanske lite avundsjuk. Kärleken mellan de två verkade så stark, även om jag inte kunde förstå hur. Jag hade aldrig varit tillsammans med någon så länge och det var en konstig tanke att leka med. Jag hade aldrig riktigt gillat Summer och jag mindes alla gånger vi hade retat henne, men jag kunde inte förneka att de gjorde varandra glada. Det kunde nog vem som helst se. Och även fast jag inte var alls säker på vad jag ville, så var det kanske lite det som var problemet. Förut hade jag alltid vetat vad jag ville, att jag inte ville ha förhållanden. Men nu var jag inte så säker längre, och faktan att det var så skrämde mig en aning.

“Louis, wait! I want to speak to you.” Jag drog upp min väska över axeln och slängde en blick bakåt, som landade på Serena. En tyst suck for ur mig. Även om jag inte hade något emot henne så hade Harry berättat för mig vad hon hade gjort emot Summer. Jag hade gjort många taskiga saker på den tiden jag gått på denna skolan, men till och med jag hade insett att Serena hade gått över gränsen den här gången. Att vara taskig var en sak, något jag hade varit många gånger för att det helt enkelt var en del av min image, men att skada någon fysiskt var på en helt annan nivå. Jag tittade på Serena och visst var hon snygg, men var hon verkligen mer än så? Hon log självsäkert emot mig och påminde mig faktiskt om… Mig själv.

“Hey. So I was just wondering, what are you doing this weekend? I thought we could have some fun, you know” sa hon och slängde sitt blonda hår bakom axeln. Jag höjde på ögonbrynen och tittade ner på henne. Var hon verkligen så desperat? Jag visste att Harry i princip hade sagt inför halva skolan att han hatade henne och att hon var en bitch. Tanken på det fick mig fortfarande att le lite, jag önskade bara att jag hade varit där för att se hennes ansiktsuttryck när han sagt att han inte ville ha henne. Det hade verkligen varit obetalbart. Och nu ville hon träffa mig, men varför? För att hon inte kunde få Harry, och jag också var populär? Visst var hon snygg men hon var en riktig bitch, och var jag verkligen så desperat?

“Well, I already have plans. I’m sorry” svarade jag och tittade på henne. Först såg hon bestört ut, som om ingen någonsin hade sagt nej till henne förut. Fast sedan kom jag ju på, det hade ju någon gjort. Harry. Efter någon sekund hämtade Serena sig och leendet var snabbt tillbaka på hennes läppar.

“Then maybe next week? Or on thursday or something?” fortsatte hon fråga, som om hon inte hade fattat vinken riktigt.

“Uhm, no. I don’t think so. But thanks anyway, I guess?” svarade jag och log kort. Jag visste inte riktigt varför, men jag kände inte för att vara med henne. Kanske var det för att jag tydligt nog verkade vara hennes, ja, inte direkt förstaval.

“Why the hell not? Come on, I know you wouldn’t have turned down this oppurtunity a month ago. Have Harry, the idiotic piece of shit and his bitchy girlfriend changed you or something?” frågade Serena och himlade med ögonen, som om hon på helt fullt allvar trodde att precis vem som helst skulle vilja ha henne. Det var lite väl självsäkert, kanske. Mina ögonbryn rynkades samman när jag hörde vad hon kallade Harry, för även om jag också hade varit väldigt skeptisk i början till hur mycket han ville ha Summer, så hade Serena ingen rätt att säga så om min kompis.

“Say what you want about her but don’t call him an idiotic piece of shit, okay? Because he’s not. God, you don’t even know the guy and still, you’re so fucking good at talking shit about him that it’s almost funny” muttrade jag och korsade armarna över bröstet. Jag hade ingen lust att slösa mer tid på Serena, inte ens att hon var snygg verkade hjälpa nu när hon var så bitchig. Jag kanske verkade vara ett svin som låg med alla, men när folk snackade skit om mina kompisar hade jag inga problem med att säga ifrån och göra vad som behövdes för att få dem att sluta.

“Oh come on, please don’t tell me they turned you into an idiot too. It’s just one night, who would it hurt? That’s right, no one. You’re popular, I’m popular. What could possibly be wrong wih that?” frågade Serena med ett höjt ögonbryn. Jag himlade med ögonen och förstod verkligen inte vad jag hade sett i henne förr.

“Well, no. I’m not an idiot, and neither are they. Actually, maybe you’re the idiot here, who’s still trying. Like you really think I would go away and have some fun with you when you talk shit about my friend? Just go already” svarade jag irriterat och drog en hand igenom mitt hår. Jag hade redan slutat för dagen och allt jag ville var att komma hem.

“God, why are you all so stupid these days? Fine, but you will be the one regretting yourself.” Och med de orden klampade Serena surt iväg från mig så fort hon kunde på sina höga klackar. Jag skakade på huvudet och flinade nästan lite åt hur dum hon var. Trodde hon verkligen att jag skulle vilja vara med henne när hon kallade Harry för idiotisk skit? Så dålig kompis var jag inte.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kunde känna blickarna på mig även om jag inte såg dem. Jag kunde se att det förmodligen hade kommit ut i skolan vad som hänt eftersom rykten här verkligen gick snabbare än blixten. Nu visste säkert alla att jag hade haft hjärnskakning, och att det varit därför jag varit hemma några dagar för att vila upp mig. Men idag var jag äntligen tillbaka. Jag kunde inte direkt säga att jag saknade skolan för det gjorde väl ingen, men jag hade saknat alla mina kompisar här. Sedan fanns de också dem som jag inte hade saknat, som till exempel Serena. Men vad kunde jag göra? Ja, att stanna hemma för resten av livet var inte något alternativ direkt. Så här var jag, och gjorde mitt bästa för att ignorera allas blickar på mig. Jag kom fram till mitt skåp och slängde in alla mina grejer utan att bry mig om riktigt var de hamnade, det var så stökigt där inne ändå. Jag kände hela mitt ansikte skina upp när jag fick se Harry komma gående i korridoren emot mig. Han log stort och gav mig en mjuk kram, som om jag var gjord av glas. Under de senaste dagarna hade han besökt mig varje dag efter skolan och hållt mig sällskap, det blev så ensamt och tyst att vara själv hemma flera dagar i sträck nu när mamma var iväg igen och Kate inte fanns kvar hos oss längre.

“Hi, how are you?” frågade han i mitt öra. Jag log emot honom och placerade mina armar kring hans midja.

“I’m good, how are you?” frågade jag tillbaka till honom.

“I’m good too, now that you are here.”

“Cheesy.”

“You know it.” Jag skrattade lite och tittade sedan på klockan på väggen. Då insåg jag vilken lektion jag hade nu på morgonen. Det gav mig nästan kväljningar att tänka på det, cheerleading. Efter vad Serena hade gjort emot mig sist gång jag hade varit inne i den gympasalen hade jag ingen aning om vad hon faktiskt var kapabel till att göra numera. Tanken på att träna cheerleading var alldeles för läskig så jag skulle bara titta på idag. Jag hade försökt att lägga det bakom mig men jag var fortfarande arg inombords, väldigt arg. Hur kunde man ens göra något sådant, att medvetet tappa greppet om någon så att den slår sig? Jag förstod mig verkligen inte på Serena.

“What’s wrong?” frågade Harry som nu studerade mitt ansikte.

“Nothing, it’s just, I have cheerleading now. I’m just going to watch today, but still” svarade jag och suckade lätt. Jag kanske var löjlig, men jag hade ingen lust att träffa Serena. Harry strök handen över min kind.

“Will you be okay?” frågade han en aning oroligt. Jag log smått åt hans omtänksamhet och nickade sedan.

“Yeah, don’t worry. I’ll be okay” svarade jag och pussade honom lätt innan jag tog mig ur omfamningen och slängde igen mitt otroligt tröga skåp. Dags för cheerleading då.

Jag hann inte komma långt innan jag höll på att krocka med någon, men jag hann väja undan i sista sekund.

“Oh my god, are you already back? I thought you would be gone for a longer time” sa Serena och log emot mig. Men leendet nådde inte hennes ögon, inte ens i närheten av dem.

“Yeah, I am back. And I’m not really happy about what you did. You hurt me, you know. I got a brain concussion!” sa jag argt och korsade armarna. Serena bara höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“I didn’t do anything. And maybe it was just meant to happen. People who deserve to get hurt, often does.” Det hon sa äcklade mig verkligen, vilken vidrig människa hon var.

“I can’t believe you just said that. Just leave me alone, okay? I can’t help that you’re too bitchy for anyone to want you” svarade jag och började sedan att snabbt gå iväg ifrån henne emot omklädningsrummet. Jag visste att man egentligen gjorde fel i att bråka med Serena, men jag var så fruktansvärt trött på henne. Det dröjde inte mer än någon sekund förrän jag kände henne dra tag i min tröjärm.

“What did you just say?”

Här är kapitel 59!!

Vi ber om ursäkt för att det bara kom ett kapitel denna veckan och inget i torsdags, men skolan har tagit väldigt mycket tid och vi har lite svårt att få till något bra att skriva.

Och om ni gillar det vi skriver, så kommentera jättegärna! Det betyder så mycket om ni gillar det :) Det spelar ingen roll om det är långa eller korta kommentarer, allt peppar oss!

Ni alla får ha en jättebra vecka, vi ska försöka uppdatera bättre denna veckan.

//Josefin och Frida.

“The school nurse said you got a brain concussion, but not worse than that. You hit your head a bit” sa Harry med en orolig rynka i pannan. Jag suckade lätt, som om det var viktigt nu.

“What’s going to happen to Serena? I want her away, I hate her” muttrade jag och försökte snabbt sätta mig upp men kände hur jag blev alldeles yr så jag lade mig snabbt ner igen.

“Lay still, Summer. And, I don’t know. I really do hope she gets punished, though” svarade Lucy som nu hade satt sig på kanten av sängen jag låg på.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Harry, you don’t have to do this..”, mumlade jag när Harry bar mig mot mitt hus från hans bil.

“Yes I do, the school nurse said that you have to be still for a few days which means that you’re not supposed to walk around”, svarade han och hans bestämda ansiktsuttryck gjorde att jag inte fortsatte att säga emot. Harrys grepp var stadigt och han höll mig tätt intill sig. Harry stannade utanför dörren till mitt hus och jag låste upp den. Han bar in mig och som vanligt så möttes jag av en tystnad. Kate hade slutat för ett tag sen och min mamma var som vanligt inte hemma. Jag hade vant mig vid detta nu, tystnaden, ensamheten. Den fanns alltid där, det var mycket värre nu när jag och Harry inte längre var tillsammans.

   Mina tankar avbröts av att Harry lade ner mig på något mjukt, som jag snabbt förstod var soffan i vardagsrummet.

“Do you want anything? A blanket? Water maybe..” Harrys fråga avbröt tystnaden och jag kollade upp på honom. Hans lockar var en aning rufsigare än vanligt, ett tecken på att han hade dragit sina enorma händer igenom det ett antal gånger. Hans blick var fast på mig och visade ensamhet, sorg och en aning ilska, förmodligen mot Serena. Han såg så sårbar ut och jag visste att det delvis var mitt fel. Jag visste att jag ledde honom vidare men att jag samtidigt var den som hindrade att vi skulle ha en relation igen. Jag klandrade honom inte för att vara förvirrad, jag var minst lika förvirrad jag själv.

   Harry började efter ett tag att flina vilket fick mig att inse att jag hade kollat på honom och varit i mina egna tankar alldeles för länge. Jag skakade lätt på huvudet samtidigt som en lätt rodnad spred sig på mina kinder.

“I umm.. I thought that we maybe could talk..” mumlade jag och kollade ner på mina händer som tydligen hade blivit mycket mer intressant än att kolla på Harry.

“Talk about what?” frågade Harry med sin mörka röst och jag kunde känna hur han kollade på mig med sin intensiva blick.

“Us” sa jag tyst och kollade äntligen upp på honom. Han nickade kort och satte sig sedan ner på soffan bredvid mina fötter. “I’ve been thinking of what I want..” började jag och kollade in i hans ögon. Hopp syntes i dem, ett smått leende visades på hans läppar. “I know that you’re sorry Harry and I also know that you wouldn’t do something like that again. These past weeks have been awful for me. I’ve missed you and I have felt so empty without you. Harry, I love you. I never stopped loving you and not being your girlfriend sucks”, ett skrock från hans läppar fick mig att avbryta och när jag kollade på honom kunde jag inte låta bli att le. Hans ögon hade fått mer färg och det glimtade till i dem så som det brukade göra. Tanken av att det var jag som gjorde att han såg så mycket lyckligare ut gjorde mig alldeles galen och fjärilarna i min mage dansade inte precis vals. Utan några ord från Harry så hade han snabbt satt sig närmre mig, lyft upp mig och satt mig i hans knä. Automatsikt virade jag mina armar omkring hans hals och hans armar fann sin väg runt min midja och snart var våra läppar pressade mot varandra. Om fjärilarna i min mage tidigare hade varit galna så var det ingenting mot vad de var nu. Harrys mjuka läppar mot mina var vad jag hade längtat efter och när hans tunga frågade efter ingång?? så var jag snabb med att sära på mina läppar för att ge honom det. Jag flyttade mina händer från hans nacke till hans hår och drog mina fingrar igenom det. Att få ha honom nära igen kändes så himla bra, att få känna honom igen var allt jag behövde för att må bra. Jag drog en handlängs hans rygg och vi särade lite på oss efter ett tag, båda helt andfådda och rosenkindiga. Harrys gröna ögon glänste och ett blygt leende smög sig på hans läppar.

“I love you” viskade han och tog min hand i sin egen. Ett leende spred sig på mina läppar och jag kände mig lycklig, igen.

“I love you too” svarade jag. Och just i då var det som om jag inte kände hur ont mitt huvud faktiskt gjorde. Det var som om ingenting annat spelade någon roll. Inte Serena, inte min huvudvärk, inte musikalen i skolan, inte Louis, inte mina föräldrar, ingenting. Bara Harry och jag. Harry flätade samman våra fingrar och jag kände mitt hjärta bulta. Det fanns ingen annan. Jag skulle aldrig kunna vara med någon annan, han var den enda. Det visste jag nu. Visst hade han sårat mig och jag skulle inte glömma det, men jag älskade honom. Så fruktansvärt mycket. Jag vill inte vara utan honom, och jag ville vara olycklig bara för min stolthets skull. Värmen ifrån honom kändes skönt, jag själv kände mig så kall och han värmde upp mig. Han var min andra halva, den jag ville vara med mest av allt. Han var den som fick mig att le i mina mörkaste stunder. Och jag skulle aldrig kunna vara lyckligare än här, i hans famn, med hans armar virade tajt omkring mig. Jag kunde vara lycklig, när jag väl lät mig själv vara det.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag kunde inte ens beskriva hur jag kände mig just nu. Det töntiga leendet vägrade försvinna ifrån mina läppar och jag kände mig som gelé inuti. Summer ville ha tillbaka mig. Hon ville ha mig, jag kunde knappt fatta att det faktiskt var sant. Hon hade faktiskt förlåtit mig, för allting jag hade gjort henne. Min blick vilade lugnt på hennes sovande figur och jag strök sakta min hand över hennes kind. Hon var så söt, och hon var äntligen min igen. Jag var hel igen. Inga fler tårar, inga mer krossade föremål, inga mer sömnlösa nätter i saknad av en varm kropp bredvid min. Allting skulle bli okej igen, det bara kände jag på mig. Jag struntade i hur idiotisk Serena var, jag skulle skydda Summer vad det än krävdes. Jag var beredd att offra en bit av mig själv för att hon skulle må bra, för det var allt som betydde någonting för mig. Hon var den enda jag verkligen hade älskat och fortfarande älskade precis lika mycket som i början. Att vara utan henne hade varit ett helvete, och det var knappt så att jag hade stått ut. Leendet på mina läppar blev bara större, tänk vad förtjust man kunde bli i någon så att allt cirkulerade kring den personen. Det var väldigt galet när jag tänkte på det. Men sedan tittade jag på Summer igen, och det fanns ingen annan. Det hade det kanske heller aldrig gjort, egentligen.

SERENAS PERSPEKTIV

Kanske kunde man säga att det var först nu jag hade vunnit. Kanske var det nu jag äntligen kunde komma till toppen igen? Kanske var det nu, som det var min tur att glänsa på riktigt. Jag hade äntligen slagit Summer, och nu skulle hon säkert inte vara med i cheerleaderlaget längre och jag kunde äntligen få bort henne lite grann. Harry var ju bara allmänt dum i huvudet som inte ville ha mig, men jag hade insett att jag kanske skulle passa bättre med Louis ändå. Louis var ju ändå ledaren av dem. Om nu Harry ville vara med någon så töntig och konstig som Summer, så var det ju hans förlust, inte min. Det vägrade jag tro att det var. Jag behövde inte Harry ändå, eller hur? Han var ändå en skithög som inte insåg hur underbar jag var. Jag, Serena, skulle bli skolans topptjej igen, vad som än krävdes.

Att halva skolan hade hört att Harry sa att han verkligen inte tyckte om mig hade skämt ut mig fullständigt, och jag skämdes fortfarande. Allt var ändå Summers fel, bara för att hon hade fått Harry att bli någon slags mjuk kille som höll på med förhållanden och sådan skit. Förhållanden tog ändå bara slut, det var bara bortkastad tid på någon som i slutändan ändå inte förtjänade det. Jag suckade tungt och tittade ner på mina nyligen nymålade naglar. Det här var verkligen svårt. Jag hade verkligen trott att det skulle bli lätt att få Harry, men gud så fel jag hade. Det var jättesvårt, bara för att han gjorde det så svårt. Ärligt talat så kunde jag verkligen inte förstå vad han såg i Summer, hon var ju bara en vanlig dum tjej, och det var inte jag. Hon var en idiot och hon förtjänade att få slå i sitt lilla huvud, även om det hade varit med lite hjälp av mig. Jag hoppades att hon hade ont, för jag visste att jag hade gjort rätt sak. Ibland krävdes det lite extrema grejer för att nå dit man ville, och just nu var mitt mål Louis eller möjligtvis Zayn, eftersom jag inte kunde ha Harry. Han var inte värd min uppmärksamhet ändå, han var lika mycket bitch som Summer.

Jag skulle ha någon av dem om det så var det sista jag gjorde på den här skolan, det var jag övertygad om.

HARRYS PERSPEKTIV

Mitt hjärta stannade nästan. Det kändes iallafall som det. Min blick var på Serena men min hand var i Summers, och jag kunde bara inte förstå att ens Serena var så grym att hon gjorde en sådan här sak.

“Why would you do this?” frågade jag argt till Serena som bara log oskyldigt emot mig.

“I did nothing! It’s such a pity, isn’t it? So tragic.”

“I know you don’t mean a word you say. Get away from us and never talk to us again, okay?!” utbrast jag argt innan jag vände mig tillbaka emot Summer. Jag svalde hårt pch hoppades så fruktansvärt mycket att inget allvarligt hade hänt henne, jag skulle inte klara av det. Jättemånga tjejer hade samlats kring mig och Summer, och de stod och tittade på som om de vore lyktstolpar oförmögna att göra något åt detta. Min blick gled över alla tjejer med hästsvansar i håret och jag suckade frustrerat.

“Well go and get the school nurse or something, don’t just stand there!” Jag märkte knappt att jag hade höjt rösten ganska mycket, men jag skulle inte brytt mig om det ändå. Detta var Summer det handlade om, och hon var viktigare än någon annan. Jag böjde mig försiktigt över henne och lyfte upp henne i mina armar långsamt, jag var så försiktig med henne som jag kunde. Jag bet mig hårt i läppen och blinkade flera gånger med ögonen för att hindra tårar ifrån att rinna nedför mina kinder. Att gråta var det sista jag behövde just nu…

“Harry, the school nurse is on her way right now” sa Lucy som jag nu märkte hade satt sig bredvid mig. Hon lade en hand på min axel och även fast det kändes ovant, så skakade jag inte av mig den. Lucy var en bra person, det visste jag. Och eftersom hela min värld just nu låg i min famn och var medvetslös så kändes det bra med lite stöd ifrån Lucy som jag också visste brydde sig jättemycket om Summer. Jag nickade som svar åt henne och hon försökte le smått åt mig, även om vi båda nog visste att det var väldigt svårt att vara glad i en sådan här situation. Mitt hjärta bultade hårt när jag tittade ner på Summers bleka ansikte, jag ville skaka om henne och få henne att vakna upp men jag visste inte var hon hade slagit sig och då kanske jag bara skulle göra det värre. Allt jag ville var att hon skulle bli okej, det var allt jag önskade. Och Serena? Hon var verkligen grymmare än vad jag någonsin trott. Hon hade alltid varit elak och idiotisk, men idag hade hon gått över gränsen. Långt över gränsen.

LUCYS PERSPEKTIV

Först hade jag varit arg. Så fruktansvärt arg och besviken. Jag hade inte trott att det var möjligt för någon att vara med någon annan på grund av ett vad. Jag hade hatat Harry med allt vad jag kunde, och jag hade önskat att han skulle försvinna ifrån jordens yta. Så som han hade sårat Summer, så gjorde man bara inte. Det var helt enkelt inte okej, och inga av hans lama ursäkter skulle någonsin räcka till. Trodde jag.

Men sedan hade jag sett det. Jag hade sett blickarna, de förtvivlade ansiktsuttrycken, tårarna som hotade att komma fram ur de blanka ögonen. Ringarna under ögonen som tydde på för lite sömn, blicken som mer och mer vandrade över golven istället för upp på folks ansikten och leendet som aldrig fanns där längre. Jag hade sett hur det verkligen var. Harry hade sårat Summer, det hade han, men han älskade henne verkligen. Han var inte lycklig utan henne, han var trasig utan henne. Efter att ha sett hur de var tillsammans till att se hur de var när de var ifrån varandra hade egentligen gjort det hela så uppenbart. Även om det varit ett vad, så ville Harry inte ge upp om Summer. Han ville verkligen ha henne, och jag visste att hon verkligen ville ha honom, men jag förstod om hon inte kunde ta tillbaka honom. Det gjorde jag verkligen. Han hade betett sig så dåligt emot henne, men han ångrade sig djupt, det förstod jag.

Harry höll Summer mjukt i sin famn. Hans blick var på hennes livlösa, bleka ansikte och han slet inte ögonen ifrån henne en sekund. Han höll henne så försiktigt, som om hon vore gjord av glas och minsta lilla hårda beröring kunde göra att hon skulle gå sönder i miljontals bitar. Hans blick var full av omsorg och kärlek, och det såg nästan ut som om han skulle börja gråta. Hans hand strök mjukt över hennes kind medan ett sorgset leende spred sig över hans läppar. Det fick mig att le smått och faktiskt tro på att Harry inte skulle såra henne igen. Jag hoppades bara att jag hade rätt i det.

Det tog inte lång tid för skolsystern att komma till idrottshallen, och hon kom genast fram till oss.

“What has happened?” frågade hon oroligt när hon fick se Summer ligga där i Harrys armar. Jag och Harry utväxlade en blick innan jag tittade på vår skolsyster, Christina, igen.

“She fell down.. During cheer practice” sa jag snabbt och nickade för att förstärka det jag redan sagt. Både jag och Harry visste hur det egentligen var och Serena skulle inte få komma undan med det här, men vad som var viktigast nu var Summer och vi kunde ta itu med Serena senare. Christina nickade och tittade på Summer.

“She has probably just hit herself pretty badly and if we’re lucky her head is fine” sa hon och tittade sedan på Harry.

“Could you carry her to my office?” Harry nickade och ställde sig försiktigt upp med Summer som fortfarande låg som en docka i hans famn. Jag var orolig för Summer, jag hoppades verkligen att inget hemskt hade hänt henne…

Vi gick sakta igenom korridorerna fram till skolsköterskans rum, jag fick leda Harry för att han inte ville ta sina ögon ifrån Summer ifall hon skulle vakna till eller något. Snart var vi framme och allt jag ville var att hon skulle vakna och att allt skulle vara bra igen. Men det var kanske inte så enkelt.

SUMMERS PERSPEKTIV

“I really hope she’s okay, I’m so worried about her.”

“God, me too. Serena’s a real bitch… I love her so much, she has to be okay.”

“Yeah, you’re right.”

Röster som lät någonstans långt bortifrån var det som sakta väckte mig. Mina ögon kändes tunga när jag skulle öppna dem så jag lät dem vara slutna och mitt huvud kändes verkligen tungt som bly. Efter några sekunder kunde jag känna hur det dunkade i mitt bakhuvud, som ständig huvudvärk av något slag. Jag rörde lite på mig och min kropp var alldeles mörbultad, iallafall kändes det som det.

“Summer? Are you awake?” Nu kunde jag höra rösterna tydligare, jag skulle kunnat urskilja dem ifrån vart som helst. Harry var här. På något sätt gjorde det att jag kände mig trygg, även om jag inte visste riktigt vad jag gjorde här. Jag öppnade långsamt ögonen och slogs direkt av det starka ljuset som sken in genom fönstret. Jag blinkade några gånger innan min blick fokuserade på det framför mig, Harry.

“Summer, oh my god, hi” sa han och tittade på mig med ett trött leende.

“Hi” svarade jag med ett leende.

“How are you?” frågade han oroligt och lade sin hand ovanpå min. Jag orkade inte skaka av mig den, även om jag inte var säker på om jag ville det ändå.

“I’m… Fine, I think. Except my head, it’s pounding. And my body feels kind of numb” mumlade jag och fick se Lucy som stod bakom Harry. Jag log smått emot henne och hon log tillbaka, även om det såg ut som att hon inte riktigt var glad. Harry nickade emot mig som om han förstod varför.

“Uhm, do you know why I’m here? And why I’m feeling like this?” frågade jag en aning förvirrat. Harry och Lucy utväxlade en snabb blick som jag nästan missade innan Harry vände sig emot mig igen.

“Well, you had cheer practice, as usual. And you were on top on this pyramide thing. And Serena, she let you fall down on purpose.” Harry sa Serenas namn som om hon var en giftig orm som kunde ta död på oss alla på en och samma sekund, och ja, hon kanske var någonting liknande när man tänkte efter. När han hade sagt det så mindes jag plötsligt alltihop. Rädslan över att vara högst upp på toppen, men stoltheten som kom med det. Misstänksamheten emot Serena och fallet emot marken som hade fått mig att tro att jag skulle dö, i den sekunden. Och nu låg jag här, inne i skolsysterns rum. Min blick gick ifrån Harry till Lucy, och sedan tillbaka till Harry igen. Hans tumme strök långsamt över min hand, och det gjorde mig lugn, konstigt nog. Det var inte så att jag hade glömt vad han gjort, verkligen inte, men hans närhet gjorde mig ändå lugn på något vis även om jag visste att det egentligen var fel.

“The school nurse said you got a brain concussion, but not worse than that. You hit your head a bit” sa Harry med en orolig rynka i pannan. Jag suckade lätt, som om det var viktigt nu.

“What’s going to happen to Serena? I want her away, I hate her” muttrade jag och försökte snabbt sätta mig upp men kände hur jag blev alldeles yr så jag lade mig snabbt ner igen.

“Lay still, Summer. And, I don’t know. I really do hope she gets punished, though” svarade Lucy som nu hade satt sig på kanten av sängen jag låg på.

SUMMERS PERSPEKTIV

Mina tankar vägrade att lugna sig. Skulle jag gå tillbaka till Harry som jag visste gjorde mig glad. Eller skulle jag avsluta detta en gång för alla. Jag visste att jag behövde fatta ett beslut. Att fortsätta så här var varken nyttigt för mig eller Harry. Jag visste vad han ville, det var ganska tydligt. Men ville jag verkligen detsamma? Kunde jag verkligen gå tillbaka till Harry efter det han gjorde? Kunde jag verkligen lita på honom när han sa att han älskade mig? Kunde jag verkligen ge honom mitt hjärta och säkert veta att han inte skulle krossa det, igen? Frågor snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig alldeles förvirrad. Varför kunde det inte vara lättare? Varför kunde jag inte bara bestämma mig? Harry gjorde mig glad och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade honom.

Harrys intensiva blick var på min och han log smått. En tystnad hade spritt sig i rummet, men det var ingen obekväm tystnad egentligen. Han märkte antagligen att jag tänkte på någonting, men han sa ingenting om det. Jag suckade lätt, jag var så trött på mig själv vid det här laget att jag inte visste vad jag skulle göra. Varför kunde jag bara inte bestämma mig? Kanske var det för att jag var rädd att om jag avvisade bort honom för gott och klargjorde att det aldrig skulle bli vi igen, så kanske jag skulle ångra mig. Och om jag tog tillbaka honom, kanske jag också skulle ångra mig. Detta var så himla frustrerande, varför kunde jag bara inte bestämma mig? Varför var det så fruktansvärt svårt? Allt jag ville var att vara säker på att Harry verkligen talade sanning denna gången, men jag visste inte hur jag skulle kunna vara säker på det. Jag kanske bara behövde vara för mig själv? Harrys gröna ögon, smilgropar och sneda leende gjorde det inte direkt lättare för mig att tänka. Jag hade haft väldigt trevligt här med honom, men jag borde nog inte vara kvar här allt för länge, jag ville inte att han skulle tro att jag hade förlåtit honom. Jag ställde ner glaset jag höll i handen och log smått emot Harry.

“I think I’m going home now” sa jag och ställde mig upp. I Harrys ansikte syntes ett ledset uttryck för en sekund innan han täckte upp det med ett leende. Han trodde nog inte att jag såg, men det gjorde jag.

“Alright. It’s been.. Very lovely to have you here” sa han ärligt och tittade på mig med en varm blick. Och det var nästan, men bara nästan, att jag slängde mig i hans famn. Men jag nickade och ställde mig upp. Det här var inte rätt läge eller tid för att faktiskt återförenas med honom, om jag nu skulle göra det.

“Yeah. Thanks for inviting me” svarade jag, en aning osäker på vad jag skulle säga. Vi gick till hallen och jag tog på mig mina skor och drog jackan över axlarna. Harry studerade mig hela tiden och det gjorde att jag kände mig viktig för honom, på något sätt. Det visste jag ju också att jag var. Sedan när det var dags att säga hejdå så visste jag inte riktigt om vi skulle kramas eller inte, kunde vi det eller skulle det bli fel? Men jag hann knappt tänka innan Harry drog in mig i sin famn. Det var ett lätt omfamning, ingen hård kram, och jag kunde lätt ta mig ur kramen om jag ville det. Men det visste jag inte om jag faktiskt ville. Jag kunde känna doften av hans aftershave, och det var en så välbekant doft. Åh, vad jag hade saknat den- Nej. Jag fick inte tänka så. Harrys armar var kring mig när jag drog mig ur omfamnningen och öppnade ytterdörren utan att se mig omkring.

“See you in school on monday.”

Det gick mycket fortare att komma fram till måndagen än vad jag hade velat. Helgen hade gått fort och jag hade i princip inte gjort någonting annat än att ligga i min säng och tänka och fundera. Och vad hade jag kommit fram till? Ingenting. Jag hade bara varit hemma förutom när Lucy hade lyckats dra mig ut på en promenad. Hon ville inte att jag skulle ha sådan här beslutsångest, det visste jag, men hon visste samtidigt inte hur hon skulle hjälpa mig. Herregud, jag visste ju inte ens själv vad jag skulle göra. Harry vägrade lämna mina tankar, och jag visste inte om jag ville träffa honom eller inte. När jag slöt ögonen kunde jag fortfarande känna hans varma famn och det var som om doften av hans aftershave hade hängt sig kvar i mitt rum.

“So, that means we’re probably going to learn some new things today” fortsatte Lucy prata medan vi gick in i omklädningsrummet till cheerleadingen. Jag lyssnade bara halft om halft, jag var faktiskt lite nervös över att träffa Serena. Den senaste gången jag hade sett henne så hade hon försökt få Harry att bli tillsammans med henne och det hade slutat med att Harry hade skrikit ut till halva skolan att han älskade mig… Minnet fick mig fortfarande att le svagt, men jag visste att Serena förmodligen inte var särskilt glad på mig. Inte för att det skulle hindra mig, det hade det aldrig gjort förut.

“Summer? Are you listening?” Lucy tittade frågande på mig, jag kunde se på henne att hon visste att jag inte lyssnade. Det var inte det att jag inte brydde mig om vad hon sa, jag hade bara väldigt mycket annat i tankarna just nu.

“I’m sorry, I just…” var allt jag fick fram.

“It’s alright, I know what you’re going through. Just try to not think about it, okay? Cheerleading is fun, that’s the only thing you need to think about” sa hon och log. Jag nickade och log lite tillbaka medan jag slängde upp cheerleadingkläderna ur väskan. Vi bytte snabbt om med de andra tjejerna innan vi släntrade in till gympasalen. Där stod Serena med armarna i kors, och direkt när vi kom in landade hennes blick direkt på mig.

“Now that everyone finally are here, we can begin. Sit down, everyone. We have a huge competition ahead of us, and I want everyone to be in perfect shape for it.” Serena lät inte sin blick lämna mig en enda gång medan hon fortsatte prata och det skrämde mig. Den här tjejen hatade mig verkligen, det gjorde hon ganska klart för mig. Jag satte mig ner bredvid Lucy och försökte att titta vart som helst utom på Serena, för detta skrämde mig en aning.

“So I won’t accept that people fail this. If you can’t deal with it, you’re out. And don’t piss me off unnecessarily, I’m just saying that. Okay, let’s begin” sa Serena och klappade i händerna. Vi alla ställde oss upp och gick ut på gymnastikgolvet.

“Okay, as you all know we’re going to make pyramids. It’ll probably be like three pyramids, and therefore, we’re having three persons at the top. Aryana, Jennifer and Winter, wasn’t it?” frågade Serena och hånlog åt mig. Hon hade gett en väst till Aryana och en till Jennifer, och nu höll hon fram en till mig. Jag tog den ur hennes händer och tittade bittert på henne.

“It’s Summer” sa jag uttryckslöst och tog på mig västen.

“Oh I’m sorry, that’s an common mistake from what I’ve heard” sa Serena sarkastiskt och log falskt emot mig. Hennes leende var stort, men hennes ögon var inte särskilt vänliga, inte det minsta. Jag rynkade bara på pannan och kunde inte hjälpa att undra om det var någonting på gång i hennes hjärna, någonting jag inte visste om.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag var verkligen på bra humör. Jag hade lyckats med min plan tack vare Niall och jag hade lyckats få Summer att skratta och le flera gånger. Jag hoppades verkligen att hon snart skulle tro på mig, att hon var den enda jag ville ha. Jag hade dock inte pratat något mer med henne under helgen eftersom jag ville ge henne eget utrymme. Detta var inget jag ville tvinga fram hos henne, jag ville att hon skulle kunna känna själv att hon kunde lita på mig igen och om det tog tid så fick det göra det. Jag hade träffat Cara och min moster under helgen vilket hade gjort mig ännu gladare, jag saknade verkligen Cara när jag inte kunde vara med henne. Det var ett helvete att bo utan henne, det hade det iallafall varit i början. Nu började det bli bättre, men jag kände mig fortfarande så ensam, särskilt nu när Summer inte var med mig längre. Men jag hade bestämt mig för att få tillbaka henne, och det skulle jag inte ge upp om, om hon verkligen inte bad mig om det.

Jag lade upp fötterna på bänken där jag satt och ignorerade lärarens, Mr Hudsons, sura blick på mig. Han var nog ganska van vid mitt beteende vid det här laget. Skolan sög verkligen utan Summers hand i min, och alla lärare kändes som spyflugor som inte ville lämna mig ifred och som vaktade varenda rörelse jag gjorde. Jag hatade skolan, jag hatade ordningen från populär till nörd här och jag hatade alla blickar på mig. Min blick flög upp till klockan på väggen som verkade gå extremt långsamt fram, som om den gick extra segt bara för att irritera mig. Efter någon minut ursäktade jag mig för att gå till toaletten, bara en ursäkt för att slippa ut ifrån klassrummet. Jag tog tag i min bok och lämnade snabbt klassrummet bakom mig, med allas blickar på mig. Jag orkade inte vara kvar där längre, allt jag ville var att vara med Summer.

Jag hade inga planer på att gå tillbaka dit så jag släntrade istället ner till idrottshallen där jag visste att Summer och de andra hade cheerleaderträning just nu. Dörren var stängd och jag kunde höra musik och röster där inne, jag öppnade den försiktigt och tittade mig omkring. Alla tjejer stod i tre pyramider, med en tjej överst på varje. Min blick fastnade direkt på Summer som stod högst upp på en av pyramiderna. Wow, jag blev riktigt imponerad faktiskt. De var riktigt duktiga, och jag skulle ljuga om jag inte tyckte att Summer såg riktigt bra ut. Men jag hann inte le länge innan jag plötsligt såg hennes pyramid falla ihop lite och hon ramlade handlöst till golvet. Mina ögon vidgades och mitt hjärta började slå snabbare. Jag rusade fram till klungan som hade bildats och knuffade bort alla som var i min väg fram till Summer. Hon verkade ha slagit i sig rätt hårt. Nej, nej, nej, detta fick inte hända.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag hade varit fruktansvärt nervös över att det inte skulle fungera. På något sätt hade jag hela tiden lyckats föreställa mig det värsta som kunde hända, att Niall antingen skulle gå bakom min rygg och strunta totalt i vår plan eller att Summer skulle vägra komma. Jag hade trott att allt bara skulle bli skit som det hade blivit den senaste tiden med Summer och att all tid jag lagt ner på detta bara skulle resultera i bortkastad tid. Det var därför jag delvis hade valt att vara hos min faster, för Summer visste inte var hon bodde och då skulle Summer inte ha någon anledning att inte komma, något hon hade haft om detta hade varit hemma hos mig. Men alla oroliga tankar sköljdes bort när jag såg henne stå där utanför, bredvid Niall. Hela hon liksom, sken. Jag kände en sådan lättnad, för hon var här och det var allt som betydde något.

Men det lilla leendet hon haft på läpparna försvann snabbt.

“Niall?” frågade hon och tittade på honom nästan på ett anklagande sätt, som om hon verkligen anklagade honom för att hon var här och inte ville vara det.

“Summer, please do this. I helped him because I really believe in the two of you. I’m going to leave you now” sa han tyst och lade en hand på hennes axel innan han drog in henne i en kram. Summer kramade honom tillbaka och nickade sakta.

“Alright.” Hon verkade lite motvillig, men hon sa ja iallafall vilket var en start. Sedan vände hon blicken emot mig, och Niall gick tillbaka nedför trapporna.

“Welcome in” sa jag och log smått. Jag steg åt sidan och släppte in Summer i lägenheten, och jag märkte att hon var lite undrande. Hennes blick flög runt i hallen, hon tittade sig omrking.

“Who lives here?”

“My aunt” svarade jag. Summer nickade kort och lät sedan sin blick vila på mig.

“Why are we doing this, Harry? I thought I told you that I-”

“Shh, just come in and I’ll show you. Okay?” avbröt jag och tog några steg förbi henne in emot vardagsrummet. Hon tog långsamt av sig sina skor och jackan innan hennes steg kom efter mig. Jag hoppades bara att hon skulle gilla detta…

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kände mig helt snurrig, det kändes som att jag knappt visste vad som hände längre. Jag kunde inte fatta att Niall faktiskt hade gått med på att leda mig till Harry, jag visste hur mycket han varit emot Harry ända sen början. Men samtidigt så visste jag att jag alltid kunde lita på Niall, oavsett vad. Så om han sa att det var okej, så var det nog det. Jag kunde, trots allt det, inte få bort den konstiga känslan i magen när jag tänkte på att jag skulle få spendera min kväll med Harry, det kändes inte direkt jättebra. Samtidigt var jag nyfiken, det kunde jag inte hjälpa. Jag var nyfiken på varför vi var hemma hos hans faster och jag var nyfiken på varför jag var här. Min blick for runt i hallen innan jag följde efter Harry in i vardagsrummet, och där doftade det inget annat än underbart. Min mun formades till ett förvånat o när jag fick se picknickfilten på golvet och all mat som stod på den.

“What.. What is this?” frågade jag förvånat och satte mig ner mittemot Harry vid filten.

“Well.. It’s too cold for a picnic outside, so I thought I’d bring it inside instead” log han. Och jag fick kämpa hårt för att tvinga ner mina munggipor så att de inte skulle le tillbaka. Nej, så lätt skulle han inte få göra mig glad. Jag tittade istället ner på all mat som var uppdukad emellan oss. Var det möjligt att…? Nej, det kunde det inte vara. Baguetter, macaronis, ostar, vindruvor, oliver, vin och ännu mer saker låg fint uppdukade. Jag kunde inte tro att det här faktiskt var en fransk picknik, jag som alltid hade velat åka till Paris. Wow, bara wow… Jag hade aldrig trott att Harry skulle gissa mina drömmar. Vi hade aldrig riktigt pratat om våra drömmar och detta kändes så speciellt, även om vi faktiskt nu inte var i Frankrike. Jag var här, Harry var här, vi hade en fransk picknick emellan oss, något jag lagt till i drömmen när vi varit tillsammans. Men då då hade jag heller inte vetat att han inte var den jag trott. Harry log emot mig igen så att hans smilgropar syntes. Jag flyttade snabbt blicken till mitt knä och tog ett djupt andetag. Det här skulle bli jobbigt.

“Is this french food?” frågade jag honom när jag tittat upp emot honom igen.

“Yeah. I know we’re not in Paris, but I tried” sa han en aning blygt. Och det där varma leendet var tillbaka igen, som om bara min närhet verkligen gjorde honom så här glad. Jag nickade och log smått tillbaka.

“It looks very good” sa jag och tog en bit av baguetten med lite ost på. Det smakade underbart, och nybakat.

“Thank you” svarade Harry och tog också lite mat. Våra blickar möttes och för en sekund ville jag bara slänga mig i hans famn och berätta hur mycket jag faktiskt saknade honom. Men sedan påmindes jag om vad han hade gjort. Jag kunde inte göra det, han förtjänade det inte. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att han nog inte skulle lägga ner så här mycket tid på mig om han inte ville ha mig tillbaka. Jag ville också ha honom tillbaka, det var ingen tvekan om det. Men jag skulle aldrig klara av om han svek mig igen. Därför satt jag kvar där jag suttit innan.

“Why are we at your aunts?” frågade jag nyfiket medan min blick riktades emot brasan vi satt ganska nära. Den var tänd och värmen som den avgav fick mig att le smått. Det var så mysigt här, på något sätt kände jag mig trygg.

“Because I know you wouldn’t come if you knew that you were going to my house” sa han med ett roat ansiktsuttryck. Jag skrattade lite och nickade sedan.

“That’s true.” Det kändes så skönt och avslappnat att sitta här på något sätt, och det var inte stelt emellan oss som jag hade trott att det skulle bli. Det kändes som att vi pratade om allt och ingenting, och trots allt som hade hänt emellan oss så funkade det, på något konstigt sätt. Harry var snäll, omtänksam och rolig och han visade inte alls några tecken på sin arga sida, vilket kändes skönt. Maten var verkligen god och det var mysigt hos hans faster, och på något vis kände jag mig som hemma. Smilgroparna i hans söta ansikte synstes hela tiden eftersom han knappt kunde sluta le, och det kunde inte jag heller även om jag verkligen försökte att kämpa emot det. Det var mysigt, och jag trivdes bättre än vad jag egentligen ville göra.

“No, no, no! Never. I won’t do it.”

“Come on, it can’t be that bad.”

“It’s snails, Harry! That’s disgusting, only France eats it.” Jag vägrade ge med mig, jag tänkte inte äta sniglar som Harry hade försökt övertala mig till de senaste fem minutrarna. Jag visste att det skulle vara superäckligt och jag hade inte lust att göra det, men det fattade inte han.

“Summer, come on! Just a tiny, tiny bite. You won’t die, I promise” sa Harry retsamt och sträckte fram gaffeln han höll i handen en bit emot mig.

“No, ew! Take it away!” utbrast jag och vände mig bortåt, skrattandes. Harry flinade lite och tog gaffeln allt närmare min mun.

“Come on, just one bite, it’s just a snail!”

“Okay, fine” sa jag till slut och tog ett pyttelitet bett av det som tydligen skulle vara en snigel. Och det var inte det minsta gott, det kunde han nog se på mitt ansiktsuttryck. Jag tuggade lite och det smakade som rent gummi, fy fy fy. När jag till slut lyckades svälja biten så låg Harry på golvet och skrattade åt mig.

“Oh my god, you should have seen your face!” utbrast han och log emot mig. Jag gjorde en grimas och daskade till honom på armen.

“It was SO DISGUSTING! You have to eat it too!” Jag tog en klunk av vinet för att få bor den äckliga smaken i munnen innan jag tog gaffen ifrån honom och räckte den framför hans mun.

“Never.”

“You have to, I did it.”

“Nope, I won’t.”

“You will.”

“No-” Harry hann inte längre innan jag tryckte in gaffeln i hans mun. Han stirrade chockat på mig, något som fick mig att börja skratta.

“Chew it” sa jag bestämt. Han började långsamt tugga och jag kunde se att han tyckte det var lika äckligt som jag tyckte. Efter ett tag hade även han lyckats svälja ner den och han kastade sig efter något att äta som var godare. Vi båda brast ut i skratt, gud vad äckligt det var att äta sniglar.

“Okay, it was much worse than I thought” erkände Harry och log lite. Jag bara skakade på huvudet.

“Like you actually thought it would be good?” frågade jag tvivlande.

“Well-”

“Oh shut up, will you? Before I make you eat another one.”

“No, don't. This was a mistake, Harry, now the whole school really does knows everything about this. Clever, Harry, really clever. This is just too much... All I asked about was for you to leave me alone, and when I do, you serenade me in front of everyone!" Summer hade en djup rynka i pannan och allt jag ville var att släta ut den. Jag som trodde jag hade gjort något bra, jag hade fel.

"But Summer..." försökte jag.

"No, just don't. This was a big mistake Harry, a song won't change things. Nothing will."

HARRYS PERSPEKTIV

Hennes ord ekade i mitt huvud. Jag trodde verkligen att hon skulle falla för låten och att jag skulle ha henne tillbaka nu. Men som vanligt så hade jag haft fel. Jag skulle inte ge upp, aldrig i hela mitt liv. Dock så skulle det nog bli en aning svårare än vad jag trodde. Summer var envis, det visste jagmen jag hade inga planer på att bara låta henne gå. Hon var den enda jag hade som förstod mig och som faktiskt brydde sig om mig som ingen annan tidigare gjort.

Jag suckade lätt. Bilden på Summers lista var framme på min mobil och jag funderade på vad jag skulle göra för att få tillbaka henne. Att åka till Paris stod nästan högst upp på hennes lista men det skulle jag aldrig fixa. Jag hade inte ens råd att ta mig ifrån London. Pengarna från bageriet räckte till att betala hyran och all annan skit som behövdes betala men nästan inget annat. Att åka till Paris var omöjligt. Men kanske, kanske kunde jag få hit Paris.

Senare den kvällen när jag jobbade i bageriet hade jag kommit på några idéer om mina Paris planer. De var förmodligen inte så jättebra men jag visste att Summer ändå skulle uppskatta det. Hon var för snäll för att säga något elakt eller något annat som inte var positivt för den delen.

Inte ett ljud hördes. Alla hade gått hem från dagens arbetspass men jag var kvar. Jag höll på att baka till Summer. Hon förtjänade det bästa och det var vad jag skulle ge henne. Just nu var jag väldigt glad över att jag jobbade på ett bageri, vilket betydde att jag faktiskt visste hur man bakade det mesta. Jag rullade snabbt ut degen jag höll på med i långa längder och lade dem på plåten. Baguetter var bara en av många saker jag hade tänkt att göra, men jag skulle också göra crêpes och macaronis. Det här skulle bli den bästa franska picknicken någonsin - och den bästa. Jag hade bara ett problem: hur skulle jag få Summer att gå med på detta när hon inte ville ha mig tillbaka? Jag var tvungen att komma på en lösning.

“What? Why would I help you?” frågade Niall dagen därpå, när vi stod i skolan. Jag korsade irriterat armarna över bröstet, jag hade verkligen inte tid, vilja eller vänlighet för det här.

“Because I said so, it’s not that hard, is it?” frågade jag tillbaka, med sammanbitna tänder. Niall eller Liam var de enda som kunde hjälpa mig med det här, Lucy skulle aldrig göra det och Liam hade precis för en kort stund sedan, vägrat att hjälpa mig.

“No, it’s not going to happen. Everybody know what you did, you’re a freak” sa Niall och rynkade på ögonbrynen. Jag suckade tungt, det här var svårare än vad jag först hade trott.

“For fucks sake, just do it! I need you to help me, it’s easy!” Jag tittade argt på Niall som bara skakade på huvudet.

“I don’t want to. Come on, you’re an asshole, Harry. Realize it. You screwed up, it’s your own fault.” Jag suckade tungt och ställde mig i vägen för honom så att han inte kunde passera förbi mig i korridoren.

“Just help me, I need to do this. Don’t be so fucking hard to deal with, Liam said he would never help me so you have to do this!” utbrast jag och hade lust att slå till Niall.

“Why? Because you need this? Well maybe what I need is for Summer to not get hurt again, by you” muttrade Niall. Han började att se lite arg ut nu, med det var inget som skrämde mig.

“I didn’t mean to, okay? I want to make it right with her!” Niall höjde på ögonbrynen åt mig.

“And if I just refuse to help you, then?” frågade han utmanande. Jag suckade och drog en hand igenom mina trassliga lockar. Jag insåg då att Niall faktiskt hade rätt. Utan honom så skulle min plan inte fungera, och jag insåg också att jag kanske hade fel taktik. Det var inte så här man fick folk att hjälpa en.

“Then I’m screwed…” Jag suckade lätt innan jag fortsatte. “Look, all I want is Summer. I know that I did a mistake, a huge mistake. And I couldn’t possibly regret it more. I love her more than anything, Niall, I really do. I can’t function without her, she’s my everything. She was the only good thing working in my life. I fell in love with her and there’s no way I can stop feeling this way.” Niall tittade förvånat på mig, och jag var faktiskt förvånad själv. Jag brukade aldrig säga så här mycket om hur jag kände, och särskilt inte till dem jag inte hade pratat mycket med innan.

“Niall, please. That’s all I need, you have my word on that I won’t hurt her. I just really love her” bad jag och tittade in i hans ögon. Hans blick for runt ett tag innan den hamnade på mig.

“I just don’t want her to get hurt again” sa han tyst. Jag nickade förstående.

“Believe me, me neither” svarade jag. Efter någon minuts tystnad gav Niall äntligen med sig.

“Fine” suckade han. “But if you do the tiniest thing to make her sad, mad or something you’re going to regret this.” Ett stort leende spred sig på mina läppar.

“I promise, I will treat her the best way possible” lovade jag. Äntligen kunde detta bli av, tack och lov.

SUMMERS PERSPEKTIV

Gud vilken seg och tråkig dag det hade varit, jag hade verkligen halvsovit mig igenom hälften av mina lektioner. Fast jag inte ville tänka på det så antog jag att det berott på att jag inte kunde sova inatt, jag hade vaknat mitt i natten alldeles kallsvettig efter att ha drömt om mig och Harry, när allt hade varit bra emellan oss. Jag hade drömt om vår första kyss, och när vi först hade mötts i bageriet. Det kändes som om det var flera år sedan, men samtidigt som om det var igår. Efter det hade jag inte kunnat sova mera, hur mycket jag än försökt. Och det resulterade i att jag inte kunnat koncentrera mig alls idag, jag orkade helt enkelt inte. Som tur var hade jag iallafall inte träffat på Harry än idag, vilket var positivt. Inte för att han försvann ordentligt ifrån min hjärna ändå, men det var skönt att slippa möta honom. Jag slog snabbt igen mitt skåp och slängde min väska över axeln, allt jag ville var att komma hem och banka ur tankarna av Harry ur mitt huvud. Hah, som om det ens var möjligt.

När jag gick ut igenom dörrarna till skolan krockade jag nästan med Niall som var på väg in.

“Summer! There you are, just the person I was looking for” log han och drog med mig utåt på skolgården.

“Me? Why?” frågade jag förvånat. Jag och Niall var jättebra vänner men jag kunde inte minnas att vi hade planerat någonting idag.

“Because I want to take you out on picnic today” svarade han glatt och log ett stort leende emot mig. Jag höjde på ena ögonbrynet men nickade sakta.

“Alright.. Why today?” frågade jag nyfiket. Niall gestikulerade upp emot himlen med ena armen.

“Look at the weather, Summer! It’s beautiful, sunny. This is the perfect day for this” sa han och log sedan ännu en gång emot mig. Min blick for upp till den klarblå himlen och ja, det var faktiskt sant. Nog för att det var höst och snart vinter men solens strålar fanns fortfarande kvar där uppe i den blå himlen.

“Outside?” frågade jag skeptiskt. Bara för att solen sken så var det inte direkt varmt.

“Of course not, inside” sa Niall och skrattade lite åt mig.

“Now come on, let’s go. I know the perfect place.”

Vi hade suttit på tunnelbanan ett bra tag och jag höll inte ens räkningen längre på vilka stationer vi åkte förbi, det var så många.

“Where are we going, Niall?” frågade jag otåligt för säkert tionde gången. Han skrattade åt mig och skakade sedan roat på huvudet.

“I told you, it’s a surprise.”

“But I hate surpises” klagade jag, fastän vi båda visste att jag inte alls var sur på riktigt.

“I know” svarade Niall innan han krokade sin arm i min och vi gick av på en station jag inte ens visste vad den hette. Vi gick en stund, och jag kände vagt igen mig här. Jag hade nog varit här någon gång utan att jag verkligen hade lagt det på minnet. Niall ledde mig förbi gata efter gata och till slut stannade vi framför ett stort hus.

“What is this place?” frågade jag medan Niall öppnade dörren. Huset såg ut som ett lägenhetshus, dock hade jag ingen aning om vem som kunde tänkas bo här. Jag tittade runt omkring mig när vi gick upp i trappuppgången och kunde se lägenhetsdörrar, några på varje våning.

“Just, a place. You’ll see” sa Niall och vägrade ge med sig. Jag suckade och följde efter honom även om detta kändes lite konstigt och skrämmande. När vi var på tredje våningen stannade Niall plötsligt framför en dörr. Min blick flög till adressen, det var ett namn jag vagt kände igen men inte kunde sätta fingret på. Niall ringde på ringklockan och efter några sekunder öppnades dörren. Plötsligt kände jag mig inte så trött längre, inte alls, när jag såg vem det var som stod där. Ingens ögon var så gröna som hans.

Här är kapitel 54 allihopa, enjoy!

Glöm inte att lämna en kommentar. :D Ha det bra!!

//Josefin och Frida.

Så i slutet av dagen stod jag utanför dörren till dramasalen, trots allting som hade hänt. Men eftersom jag var en av huvudrollerna så kände jag att jag behövde gå dit iallafall. Jag öppnade tveksamt dörren och fick se alla dramaelever sitta på de röda, slitna stolarna. Sorlet tystnade när jag kom in, och jag riktade blicken emot scenen. Och där stod han, med en mikrofon framför sig, som han började prata i. Jag satte mig ner på en ledig stol och tittade på Harry, jag kunde bara ana vad detta skulle komma att handla om.

Jag stirrade på Harry som stod på scenen, han såg lite nervös ut. Han hade nyss sagt att han skulle sjunga en sång, kunde det vara…? Nej, då skulle det ju vara som att han sjöng en låt till mig framför alla här, det var ju bara inte möjligt. Var det möjligt att han skulle kunna göra en sådan sak? Harrys blick for runt i den stora salen, våra blickar möttes för en sekund innan han harklade sig i mikrofonen.

“This song that I’m about to sing, I’ve written it all by myself. I made a huge mistake, which probably the whole school knows about. And I regret it, so much. This is for trying to make up for it.” Ingen musik sattes på, inga ljud var i bakgrunden, inget sa ett ljud. Det var bara Harry och hans röst.

Now you were standing there right in front of me

I hold on it's getting harder to breathe

All of a sudden these lights are blinding me

I never noticed how bright they would be

I saw in the corner there is a photograph

No doubt in my mind it's a picture of you

It lies there alone in its bed of broken glass

This bed was never made for two

I'll keep my eyes wide open

I'll keep my arms wide open

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

I promised one day that I'd bring you back a star

I caught one and it burned a hole in my hand oh

Seems like these days I watch you from afar

Just trying to make you understand

I'll keep my eyes wide open yeah

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me go

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of feeling alone

Don't let me

Don't let me go

'Cause I'm tired of sleeping alone

När han hade tagit den sista tonen var mina ögon tårfyllda, och jag kunde inte hindra alla mina känslor inombords ifrån att tumla runt. Jag kände mig rörd, så otroligt rörd, för detta var den sången som Harry hade sjungit för mig och skrivit till mig. Då hade jag inte hört hela, men nu när jag hade det så ville mina ögon inte sluta tåras. Harry mötte min blick, ett blygt leende spreds över hans läppar. Tystnaden hade lagt sig som en dimma över salen och jag var medveten om att alla förmodligen förstod vad denna låten handlade om. Jag var djupt glad över att Serena inte fanns i rummet just nu. Efter några sekunder ställde jag mig upp och gick så snabbt jag kunde ut ur salen, utan att titta bakom mig. Här kunde jag inte vara kvar.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag hade precis slutat sjunga och tagit ett steg bort ifrån mikrofonen. Allas blickar var riktade emot mig, några såg beundrade ut medan andra, som Serenas kompisar, inte såg lika glada ut. Jag kunde inte hindra att ett leende spreds på mina läppar, min blick flög till Summer. Denna låten hade varit till henne, och jag hoppades att hon visste om det. Men hon såg inte glad ut, inte glad alls. Jag kunde se hennes ögon blänka till innan hon snabbt försvann ut ur salen. Nej, det var inte så här det skulle gå till, det var inte så här jag hade planerat det. Helvete också. Jag nästan snubblade ner för scenen efter henne och ignorerade alla andra, de var inte viktiga just nu. Allt som var viktigt nu var hon.

Det var inte särskilt svårt att komma ikapp henne, och när jag väl gjorde det, fick jag tag i hennes hand och stoppade hennes takt. Hon vände sig snabbt emot mig och drog bort sin hand ifrån mig. Och det var då jag verkligen såg henne. Några salta tårar rann sakta nedför hennes kinder som jag bara ville stryka bort med min hand, men jag visste inte om jag faktiskt fick det. Hennes bruna ögon sken men inte med glädje, med smärta.

“Summer…”

“No, Harry, no! You don’t understand so don’t even try” sa hon sammanbitet och strök irriterat bort en tår som runnit ner till hakan på henne.

“Listen to me. You know who that song was about, right?” frågade jag och tittade på henne. Jag var tvungen att få henne att förstå att jag verkligen ville ha henne tillbaka.

“Of course I know, I’m not stupid. But it’s not that easy!” utbrast hon och hennes ögonbryn rynkades samman. Hon var verkligen inte glad.

“But that obviously means I want you back and I won’t give up about you!” utbrast jag minst lika högt. Jag bet mig sedan i läppen, jag hade nyss skrikit åt den människan jag älskade allra mest…

“You don’t understand, do you? This, this was way too much. A fucking song can’t change it all, this made me cry in front of everyone. You’re practically forcing me to take you back” svarade hon och korsade sedan armarna över bröstet.

“I know you feel the same as I do. I did a mistake, a huge mistake, and I regret is so much. All I want is you, Summer. It’s all that I want” mumlade jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

“No, don't. This was a mistake, Harry, now the whole school really does knows everything about this. Clever, Harry, really clever. This is just too much... All I asked about was for you to leave me alone, and when I do, you serenade me in front of everyone!" Summer hade en djup rynka i pannan och allt jag ville var att släta ut den. Jag som trodde jag hade gjort något bra, jag hade fel.

"But Summer..." försökte jag.

"No, just don't. This was a big mistake Harry, a song won't change things. Nothing will."

Ohhhhh spännande? :)

Kommentera gärna, era kommentarer är guld värda :D

Ha det super

/Josefin & Frida.

HARRYS PERSPEKTIV

Tankar på hur jag skulle kunna vinna tillbaka Summer cirkulerade i mitt huvud medan jag gick nedför korridoren i skolan. Det var svårt, men jag skulle komma på någonting. Jag hade suttit uppe hela natten och kladdat ner oläsliga ord på ett papper som ändå sedan hade åkt i papperskorgen. Men jag ville inte ge upp, inte nu, när jag hade sett i hennes blick att hon kanske skulle kunna förlåta mig. Ja, jag kanske inte hade det men jag intalade mig själv att det var så.

Min blick for runt korridoren, det var många som tittade på mig. Det hade kommit ut i skolan vad som hade hänt, och jag antog att jag och Summer var veckans snackis just nu. Inte alls rättvist för henne när hon inte hade gjort annat än att ta mig för den jag var… Jag hade blivit en bättre person med henne och jag ville inte gå tillbaka till den falska, idiotiska människan jag varit innan. Alla som jag passerade i korridoren tittade på mig, men när jag kom närmre tog de ett steg åt sidan och fokuserade sina blickar på det smutiga, rutiga golvet. Jag bet mig hårt i läppen och drog en hand igenom mitt lockiga hår som aldrig ville vara i styr. Jag var så frukansvärt trött på alla rykten och nyheter på vår skola. Här gick rykten snabbare än vad som ens var möjligt, folk viskade och pratade så himla mycket om varandra bakom ryggen på dem att man kunde börja undra vilka som var lojala och vilka som inte var det. Och jag hatade det. Louis, Zayn och jag var ofta snackisen här på skolan, men på senaste tiden hade det mest varit jag. Förr hade jag älskat det, jag hade älskat alla blickar man fick av folk och hur de gick åt sidan för att släppa fram en. Men inte längre, det var inte längre vad som var viktigt för mig. Just nu ville jag bara vara en vanlig student som ingen brydde sig om. Men tyvärr kunde det ju inte bli så.

Jag öppnade trött mitt skåp och slängde in min väska i röran som redan var där, en blandning av papper, böcker, kläder och ännu mera papper. Jag städade aldrig där, det var inget som jag brydde mig om. En knack på axeln fick mig att vända mig om och i hemlighet hoppas att det var Summer, men vad jag såg fick mig att rynka på ögonbrynen.

“Serena? What are you doing here?” frågade jag förvånat. Jag hade i princip glömt att hon och hennes lilla gäng fortfarande existerade, när Summer var allt jag tänkte på. Serena log stort emot mig och placerade sin hand på min höft, något som fick mig att rynka pannan ännu mera.

“Well, since you finally broke up with that ridiculous girl, I thought it’s time for us to get together” sa hon och log ännu en gång emot mig, något som nästan fick mig att grimasera.

“Uhm, sorry but no. I’m not going to get together with you” sa jag och tog bort hennes armar ifrån min midja. Jag kunde registera förvåning i Serenas ögon någon sekund innan leendet var tillbaka.

“Come on, do you really expect me to believe that she is actually what you want? She’s a loser, Harry, and she has always been. I think we both know that you and I fit much better together. Come on, it’s obvious” sa hon som om det var en självklarhet. Jag tog ett steg ifrån henne och brydde mig inte om ifall jag skapade en scen nu, hon kunde inte bara hålla på så här.

“You can’t tell me what I know and what I don’t. Summer isn’t any loser, you don’t know her so just shut up please, okay? And I will NEVER be with you, never in a million years, so just forget that stupid idea. I don’t like you, and you don’t even know me. So just leave me alone, will you?” Jag hade börjat lugnt men jag blev mer och mer irriterad för varje ord som lämnade min mun, jag hatade Serena. Allt hon någonsin gjort var att förstöra, och jag tänkte inte stå och titta på och acceptera det längre. Varför kunde hon inte acceptera att jag inte ville ha något att göra med henne? Jag tyckte att jag hade varit rätt tydlig med mitt budskap.

“Harry, stop it. Why are you trying to deny you feelings for m-”

“I don’t have any fucking feelings for you, do you get it?! You’re a bitch and if I should be honest, I hate you quiet much” avbröt jag henne snabbt emellan sammanbitna tänder. Mina axlar höjdes och sänktes i en rask takt och mina andetag var snabbare nu, ett tecken på att om hon fortsatte i den här takten skulle det inte dröja länge innan jag skulle få ett raseriutbrott. Och jag var väldigt medveten om att jag inte kunde kontrollera mig själv då.

“You don’t, you’re just saying that. Come on, you have to see that we’re the perfect match! I’m popular, so are you. We could rule everything here, Harry! You’re stupid to not see that, just forget that damn girl, she’s not worth any of your attention” sa Serena en aning irriterat. Hon korsade armarna över bröstet och verkade inte märka att jag hade god lust att slå till henne, hårt.

“And you think you are? You think you are worth my attention?” frågade jag argt och drog ett djupt andetag. Jag ville inte få ett raseriutbrott men det var svårt.

“Of course I am, I’m popular.” Serena sa ordet som om det var allt som räknades. För ett år sedan hade jag kanske sagt samma sak, men oj så fel hon faktiskt hade.

“That’s not what matters, oh my god! Will you ever understand? You don’t matter to me, you’re just annoying and you ruin everything. You don’t understand anything, you don’t know me so stop think that you do!” utbrast jag argt. Jag struntade fullständigt i att det var massa människor runt omkring oss som tittade på scenen vi nu hade skapat, jag ville bara ha bort Serena ifrån mitt liv för alltid.

“Come on, I must matter to you. I’m Serena.” Jag tittade argt på henne och hade just då, så himla god lust att bara slå till henne i ansiktet, för hon verkade inte förstå. Hon fattade inte att jag inte brydde mig.

“Want to know what matters? Fine. The only thing that matters right now to me is Summer. I don’t care about anyone else and I definitely don’t care about you!” utbrast jag ilsket och tog hotfullt ett steg emot Serena, en varning att hon inte skulle ta det här längre än vad hon redan hade gjort. Hon backade ett steg och rädsla flackade i hennes ögon.

“But Harry-”

“No, shut up! You don’t understand!”

“But I’m Ser-”

“Stop, I know you’re Serena but I don’t care, okay? You don’t understand anything. Summer’s the only reason I’m still in this stupid school, she’s the one person that keeps me want to continue living. And that’s something special, but of course you wouldn’t know that. The only thing I want is her, okay? Nothing else. So if that’s all you have to say, then don’t say anything at all!” Jag tog ett djupt andetag och tog några steg bakåt, bort ifrån Serena. Hon stirrade chockat på mig, som om det jag sagt äntligen gått in i hennes lilla hjärna.

Då vred jag mitt huvud och min blick flög över korridoren, som var fullproppad med folk, som alla tittade på mig och Serenas lilla fight. När de såg att jag tittade dit flög alla blickar genast till golvet, förutom en person, Summer. När hon tittade mig i ögonen kunde jag svära att mitt hjärta hoppade över ett slag. Men efter en sekund så vände hon sig om och trängde sig förbi alla andra, och skyndade sig bort i korridoren, bort ifrån mig. En klump i min hals började växa, nej nej nej. Varför gick hon bort ifrån mig? Jag hade nyss, bokstavligt talat om för halva skolan vad hon betydde för mig. Jag tittade inte ens på Serena innan jag gav mig av efter Summer. Hon hade tittat på mig med en blick som jag inte riktigt kunde tolka, jag visste inte vad hon kände nu och jag ville veta. Jag skyndade mig efter henne och kom snart ikapp henne borta vid hennes eget skåp, där det var tomt för stunden förutom oss två.

“Summer, wait!” ropade jag och tog mjukt tag i hennes arm. Hon vände sig emot mig, och jag kunde inte se vad hon kände på hennes ansiktsuttryck, även om hon inte drog bort sin arm ifrån min hand.

“Harry…” mumlade hon och försökte varsamt att lossa sin arm ifrån mig. Nej, det fick bara inte bli så här… Och det var då jag visste vad jag behövde göra.

“Summer, listen to me. You don’t have to talk to me, but please come to the auditorium this afternoon at the drama lesson? That’s the only thing I’m asking about, just please, come. You’ll see when you get there.”

SUMMERS PERSPEKTIV

Varför var det så viktigt att jag skulle komma just idag? Jag förstod mig inte på Harry. Men samtidigt så ville jag gå, för jag var nyfiken. Han hade uppenbarligen planerat något, men jag kunde inte för allt i världen komma på vad. Jag suckade för mig själv, jag visste att han inte skulle ge upp om mig, det hade han klargjort för mig tydligt igår kväll på min balkong.

Sedan att han också hade ropat ut till halva skolan att jag var den enda som fick honom att må bra, det hade ärligt talat faktiskt gett ett litet leende på mina läppar, men det var inget han hade sett. Jag hade sett hur han stått upp emot Serena och det hade varit väldigt skönt, äntligen, var vad jag hade känt då. Jag visste inte hur jag skulle känna över att alla nu visste om oss, men jag orkade inte fundera över allas reaktioner, de fick ta det som de ville.

Så i slutet av dagen stod jag utanför dörren till dramasalen, trots allting som hade hänt. Men eftersom jag var en av huvudrollerna så kände jag att jag behövde gå dit iallafall. Jag öppnade tveksamt dörren och fick se alla dramaelever sitta på de röda, slitna stolarna. Sorlet tystnade när jag kom in, och jag riktade blicken emot scenen. Och där stod han, med en mikrofon framför sig, som han började prata i. Jag satte mig ner på en ledig stol och tittade på Harry, jag kunde bara ana vad detta skulle komma att handla om.