The Fame Project - Epilog

| Postat i: The Fame Project

RACHELS PERSPEKTIV

Den sommaren gick fortare än någon hade kunnat ana, nästan för fort. Tiden bara flög iväg som ingenting, men det betydde inte att jag inte hann njuta av den. För det gjorde jag. Zayn och jag pratade bokstavligen varje dag med varandra och det kändes så skönt att bara kunna prata om vad som hade hänt under dagen och att han gjorde samma sak. Trots att jag hade jobb och Zayn hade sin turné så var det ändå som om han fanns med mig hela tiden även fast vi inte kunde träffa varandra. En gång flög jag till och med till honom där han var på turné och vi spenderade någon dag ihop. Och det var exakt det som gjorde det värt att vara ifrån honom så länge, för när vi väl träffades var det som om ingenting annat spelade någon roll. Jag hade fallit pladask för en kille på några månader, och nu hade han blivit mitt allt. Vi hade inte känt varandra länge men jag skulle redan kunna säga att jag inte ville vara utan honom, inte för någonting. Det var knäppt, men det var så jag kände.


Snart kom hösten och det kunde man tydligt se på Londons gator där de gröna löven började ändra färg till gula, orangea och bruna. Den sista sommarvärmen var borta men det hindrade inte alla ifrån att fortfarande försöka gå i shorts tills det blev för kallt, det skulle ju trots allt dröja ett helt år tills sommaren skulle komma tillbaka. Solen började värma mindre och mindre och allt började gå tillbaka till som det varit innan sommaren, folk gick tillbaka till sina arbeten och allt rullade på som vanligt. Min film hade vi spelat in under större delen av sommaren och den skulle komma på premiär i vinter. Jag var väldigt exalterad över detta eftersom det varit det största jobbet jag någonsin haft. Zayns turné var fortfarande inte över men de fick några veckors ledigt då och då, vilket han uttnyttjade med att komma hem till England och hälsa på mig. Jag och Zayn spenderade mycket tid ihop eftersom vi båda hade lite ledigt då och då och jag mådde bättre än någonsin. Att veta att man var älskad av den personen man själv älskade mest var en obeskrivlig känsla och trots att jag var så van vid att träffa honom kunde jag fortfarande inte komma över den pirrande känslan jag fick i min mage varje gång han log mot mig. Och att veta att det leendet berodde på mig, det fick mig att vilja hoppa runt av lycka.


Att kunna gå hand i hand på gatan med den du gillar mest och veta att du kan det eftersom du äntligen får vara tillsammans med din pojkvän och vara stolt över det - det var nog det bästa av allt. Så fortsatte hösten, jag spenderade bara mer och mer tid med Zayn. Och jag trodde att alla i min omgivning också hade märkt att jag mådde bättre än jag någonsin hade gjort förut. Mina föräldrar och Marcus var bara glada för min skull, och Michael hade nog fattat vid det här laget att jag inte skulle bli ihop med honom. För jag hade ju redan den bästa pojkvännen man kunde få.


Och nu var det redan mitten av oktober, tiden gick så fort. Jag gick nedför gatan och tittade på alla människor omkring mig. Glada par som gick hand i hand och tittade kärleksfullt på varandra, föräldrar som skrattandes skyndade efter sina barn som rusade iväg och ensamma personer som ändå såg glada ut. Luften var så fylld av kärlek, överallt fanns det lyckliga personer. Och ja, jag trodde nog att alla kunde hitta lyckan på något sätt, så som jag hade gjort.


Jag skulle ut och handla mat idag som jag och Zayn skulle ha ikväll. Mina solglasögon var uppskjutna framför ögonen för att försöka undvika paparazzis, men var jag än gick fanns de där. Jag ignorerade dem bara och tittade ner på min inköpslista, jag var rätt nära mataffären nu. Tacos, chips och vin vad som stod på listan för ikväll. Jag och Zayn hade blivit inbjudna till något party men hade bestämt oss för att bara stanna hemma och mysa istället, något jag såg fram emot. Jag gillade partyn men att bara vara hemma med honom var något av det bästa som fanns.


Mina tankar avbröts snabbt av att jag krockade med någon och nästan tappade balansen, men i sista sekund återfann jag den. Min blick riktades snabbt uppåt och jag drog chockat efter andan när jag såg vem det var.

“Carol?” frågade jag förvånat. Vi hade inte träffats ända sen den där dagen i USA i somras och jag fylldes av ilska när jag tittade på henne. Hur vågade hon ens visa sig i mina kvarter, där jag bodde?

“Yeah, it’s me, Rachel” svarade Carol och öppnade munnen igen. “How... How have you been?” Hennes fråga lät osäker, som om hon var rädd för hur jag skulle reagera. Jag drog ett djupt andetag och lugnade ner mig själv, hon var ju inte min manager nu och kunde inte säga till mig vad jag skulle göra.

“Do you really think you have the right to ask me that, after all shit I’ve been through because of you? Or that I would believe that you actually care?” frågade jag medan jag lutade lite på huvudet och granskade henne.

“I was just asking, calm down. I know what I did and that it was wrong, I know that now. Sorry” sa hon enkelt och jag bara suckade och tänkte fortsätta gå men hennes nästa ord fick mig att stanna upp.

“I’m not a manager anymore. I’m working with social cases and helping people now”

“That’s good, then you can learn how to treat people right” mumlade jag.

“Just one last thing. I’m sorry for what I did Rachel but I didn’t have a choice. It was my job and I had to do it” sa hon en aning skuldmetvetet och lade sin hand på min ena axel.

“Take care” fortsatte hon innan hon snabbt släppte taget om mig och gick iväg innan jag hann säga något. Jag stod chockat och stirrade efter henne, hade hon just sagt förlåt? Ja, det hade hon. Herregud, vilken dag.


Mina steg fortsatte emot mataffären och snart stod jag där, utanför det stora vita supermarket som jag hade varit i så många gånger att jag numera hittade där väldigt bra. Jag tog en korg och i samma stund ringde min mobil. Jag fortsatte in i butiken samtidigt som jag plockade upp min mobiltelefon.

“Hey Zayn”

“No, I’m still out grocery shopping”

“Okay, see you soon. Love you too, bye”

Samtalet var kort, han hade bara undrat vart jag var. Men att höra hans röst gjorde mig glad, jag blev glad när jag var runt omkring honom. Vi bråkade nästan aldrig, det hade hänt några gånger men vi båda mådde så dåligt efteråt att det ofta slutade med att en av oss sprang hem till den andra nästan direkt efter och bad om ursäkt. Men vi hade ju heller inget att bråka om, vi fungerade så bra ihop.


Jag plockade till mig alla saker jag behövde och var glad för att inga fans eller fotografer kom in hit efter mig, jag kände mig lite trött idag. Till sist påminde jag mig själv om att vi också behövde flingor och gick bort till hyllan. Special K var min favorit men hade alltid stått på högsta hyllan så länge jag kunde minnas. Jag inbillade mig alltid att jag kunde nå flingorna, men det kunde jag ju inte. Som om jag skulle ha blivit längre än sist gång jag var här. Jag tog ett skutt för att nå dem men lyckades inte så bra. Efter ett tag tänkte jag ge upp, men ryckte till av en röst bakom mig.

“Do you need help?” Zayns bruna ögon glittrade och leendet på hans läppar var lekfullt. Och det var precis som när vi träffades här för första gången, enda skillnaden var att jag nu visste vilken fantastisk människa det hade varit som hade hjälpt mig med mina flingor.


Tänk att det hade börjat här, i en mataffär, med ett paket flingor... Min pojkvän tittade på mig och log stort medan han plockade ner ett paket och räckte det till mig.

“Still can’t reach them?"

Såå detta var epilogen av tfp! Hoppas ni gillade den :D Först vill vi bara säga ett STORT TACK till ALLA som har läst den här novellen. Det är jättekul att veta att folk läser och faktiskt gillar det som vi skriver! Så TACK! Sen vill jag också tacka för alla fina kommentarer vi har fått under tfp, ni är verkligen de bästa läsarna ever! :D 
 
Vi hoppas att ni stannar kvar och läser vår nästa novell som kommer komma upp när sto är klar. Den är lite annorlunda mot våra andra noveller. Så ja, hoppas ni stannar :) 
 
Ännu en gång, ett stort tack. Detta betyder enormt mycket för oss! Kommentera gärna vad ni tyckte :D
 
//Josefin & Frida xxx

The Fame Project - del 49

| Postat i: The Fame Project
Sista delen av TFP kommer idag istället för STO för vi har inte ett färdigt kapitel till STO och
igår hade vi fullt upp att göra med packning, läxor m.m. Men här är iallafall sista delen av TFP. Hoppas att ni gillar den! xxx

Tidigare:
“I just wanted to tell the world how much I love you. And if you get jealous fans after you, I’ll be by your side” sa han vilket fick mig att le ännu större. Jag hade verkligen den bästa pojkvännen man kunde tänka sig.

“Thanks. It means a lot. I loved the whole concert, you did wonderful” sa jag och lutade mitt huvud emot hans axel. Zayn gäspade lite.

“Thank you Rachel, really. Let’s go home, yeah? And sleep, I’m so tired. And this is the last night in a while that we can sleep together and I don’t wanna miss that out” sa han och slängde sin arm runt min midja. Vi gick hand i hand upp bakom scenen och jag kunde inte låta bli att tänka, att ja, jag var nog den lyckligaste tjejen i världen.


       

 


RACHELS PERSPEKTIV

Den ganska tysta, mycket väl igenkända av mig, signalen av Somewhere In Neverland av All Time Low spelades någonstans i bakgrunden av mitt huvud. Det var iallafall vad det kändes som. Jag var någonstans mellan mina drömmar och ett vaket tillstånd och jag ville egentligen inte vakna upp. Solens strålar försökte tränga igenom mina ögon men jag vägrade att öppna dem. Jag ville inte öppna dem, jag ville bara fortsätta drömma om Zayn. Det var något jag faktiskt hade gjort ofta på sistone, drömt om honom. Trots att han sov precis bredvid mig så drömde jag om honom, inget som jag hade emot förstås. Det hade också blivit rätt sent igår efter konserten och jag orkade bara inte kliva upp. Jag kände hur något rörde sig bredvid mig och Zayn mumlade något.

“Rachel, what’s that music to wake up to? Turn it off.. It’s too loud” muttrade han och jag bara kurade ihop mig mer under täcket.

“No, you can turn it off”

“It’s on your side of the bed babe” Jag bara muttrade något till svar som han omöjligt kunde ha hört. Och min metod fungerade, för snart kände jag en tyngd lyftas ifrån sängen och den blev lättare. Zayns steg hördes lite på golvet och snart tystnade musiken. Jag suckade lättat, äntligen kunde man kliva in i drömmarnas land igen...


Men nej, verkligen inte. Jag kände plötsligt hur mitt täcke rycktes bort och ersattes med en kyla, eller som andra skulle kalla det, luften.

“Zayn, why” klagade jag trött och öppnade motvilligt mina ögon.

“You won’t get up if I don’t do this” sa han och log åt mitt sura ansiktsuttryck. Men hur kunde jag någonsin vara sur på honom?

“Fine. I wanted to stay here all day, but I guess we can’t”

“No, we can’t. I’ve got a concert tonight in San Fransisco and you have some work today, don’t you?” Jag suckade lite och gick upp ifrån sängen. Mitt hår var nog lika rufsigt som vanligt men jag brydde mig inte egentligen. Den stora tröjan som från början hade varit Zayns men som numera kunde räknas som min var skrynklig och jag såg förmodligen ganska nyvaken ut, vilket jag också var.

“That means that we have to leave eachother today.. Again..” mumlade jag besviket och tittade på Zayn. Han tittade lite ledset på mig men sken sedan upp lite.

“I know, but at least this time we know that we will see eachother again soon” sa han och drog in mig i en morgonkram. Vi brukade alltid kramas på morgonen, något jag trodde vi båda gillade lika mycket. Och Zayn hade ju rätt, vi skulle ju ses snart igen.

“So we need to get dressed and eat a quick breakfast” sa Zayn och släppte taget om mig.

“Yeah, you’re right. Let’s get dressed”


“So did you enjoy the concert last night?” frågade Liam mig när vi väl satt nere matsalen på hotellet och åt frukost. Alla killarna såg lite halvt trötta ut, och det var ju förståeligt. Jag förstod att de blev trötta av att åka på turné, det skulle jag också ha blivit. Jag nickade glatt mot Liam.

“I really did, it was amazing” Min blick mötte Zayns och han hade ett finurligt leende på läpparna. Jag visste att han tänkte på sången han hade tillägnat åt mig och jag var fortfarande lite chockad att han faktiskt hade gjort det. Jag hade verkligen aldrig kunnat vänta mig det och jag antog att det fanns överallt över youtube vid det här laget. Louis såg att jag och Zayn tittade på varandra och det var som om han kunde läsa våra tankar.

“I hope you liked the love explanation Zayn dedicated to you” sa han retsamt och jag bara himlade med ögonen.

“Of course she liked it, are you dumb” sa Harry och tittade på Louis som om han vore dum i huvudet. Louis bara gav Harry en lång blick innan båda brast ut i ett kort skratt. Jag bara skakade på huvudet åt dem, ibland undrade man alltså.

“Yeah I liked it, who wouldn’t?” sa jag som svar på Louis fråga och log lite.

“So maybe you explained your love to him this night” fortsatte Louis med ett flin på läpparna. Jag kände hur jag rodnade lite och skakade snabbt på huvudet.

“Louis, please. No, we didn’t have sex if you have to know and even if we had you would really not be the first person I would tell” sa jag vilket fick alla att skratta. Louis bara flinade större åt mig och fortsatte äta på sin frukost. Ibland var han sjukt irriterande, men visst skulle jag sakna honom. Jag skulle sakna dem alla. Deras skämt och skratt var smittsamma och jag hade nog faktiskt blivit smittad av Louis sjuka humor. Zayn skulle jag sakna något så otroligt mycket. Och jag blev varm inombords när jag visste att han faktiskt skulle sakna mig också.


ZAYNS PERSPEKTIV

Att säga hej då är något av det jobbigaste som finns. Att säga hej då är ofta smärtsamt när man kommer sakna den andra personen så himla mycket. Att säga hej då är... Hemskt. Men det är alltid underbart att veta att man kommer bli saknad, att någon kommer sakna en. Om jag skulle vara ärlig mot mig själv så skulle jag nog sakna Rachel mer än vad som var bra eller hälsosamt för mig själv. Jag visste inte egentligen exakt vad det var som fick mig att känna så starkt för henne, jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Hon hade bara det där lilla speciella som fick mig att känna mig som om hon vore den enda i hela världen. Kanske var det för att hon inte hade tyckt om mig ifrån början. Hon hade stört sig på mig och inte gillat mig alls, och jag hade inte gillat henne heller. Det hade på något sett känts skönt för det var så många som hoppade på mig och älskade mig att det kunde bli lite jobbigt ibland. Visst var jag oerhört tacksam till alla våra fans men ibland kunde det bli lite för mycket. Det hade varit så skönt att för en gångs skull inte bli avgudad, även om det snarare hade varit tvärt om. Men jag kunde tydligt minnas när vi hade träffats i mataffären den där gången. Det hade varit första gången vi hade träffats och jag mindes att jag hade tyckt att hon var snygg. Hon hade sett tuff ut på något sätt, som om ingen kunde skada henne. Men nu när jag kände henne bättre än nästan någon annan så visste jag att det bara var en fasad och att hon egentligen kunde vara ganska känslosam. Rachel och jag var som två pusselbitar som passade perfekt ihop. Hon fick mig att känna mig så speciell och jag visste att det skulle bli ett jobbigt farväl. Men det var ändå inte samma sak som förra gången vi hade tagit farväl. Det hade varit när vi var i London och det hade varit ett av de jobbigaste ögonblicken jag hade varit med om.


Resan till flygplatsen var ganska tyst, iallafall för min del. Vi alla sex satt i en limousin som körde i en ganska långsam takt över Los Angeles förvånande nog regniga gator emot flygplatsen. De andra killarna satt och pratade ivrigt om både gamla och kommande konserter men jag och Rachel satt bara med lutade huvuden emot varandras axlar och njöt av stunden vi hade kvar tillsammans. Det var egentligen inte så att det skulle bli ett jättesorgligt farväl men vi skulle bara sakna varandra mycket. Efter vad som kändes som fem minuter men som förmodligen var 45 minuter stannade bilen utanför flygplatsen och vi alla klev ur, en efter en. Vårt bagage var omhändertaget och fanns redan på plats här på flygplatsen så det var bara att gå in en bakväg in dit. Som vanligt kunde vi inte ta den vanliga vägen, det stod alltid packat med fans vart vi än åkte och vi skulle bli fast där och inte kunna komma med flyget om vi tog den vanliga ingången. Min hand tog automatiskt tag i Rachels och vi alla gick in med flera säkerhetsvakter runt omkring oss. Snart var det även dags för ett farväl, något jag inte ville. Men en stund senare stod vi där, i väntrummet innan man skulle kliva på flyget. Jag kramade Rachel hårt och drog in hennes doft som doftade som vanlij blandat med rosor. Hon kramade mig hårt tillbaka och jag kunde känna henne le emot min axel.

“I’m gonna miss you so much” mumlade jag och kände att jag nästan skulle börja gråta bara för att jag så himla gärna ville att hon skulle följa med men visste att hon faktiskt inte kunde det.

“I’m gonna miss you too, you know that” sa hon varmt och strök sina fingrar längs min kind.

“Can I tell you something?” frågade jag plötsligt och hon nickade nästan direkt.

“Anything”

“You know the song They Don’t Know About Us... It reminded me of us when we had to keep our relationship hidden. It explained exactly how I felt about you, and it still does” sa jag och Rachel nickade förstående.

“I actually know the lyrics by now, and I can’t do anything but agree with you. It fitted perfect. But what fits better now is Little Things” sa hon och jag log. Jag visste att hon hade rätt.

“I love you” sa jag och stirrade rakt in i hennes ögon. De glittrade och hennes mungipor sköt upp i höjden så att jag kunde se hennes vita tänder skymta i ett stort leende.

“I love you too” svarade hon och våra läppar möttes i en kyss. Det var kanske egentligen ingen klassisk farvälkyss, det var mer en kyss som gjorde att vi skulle minnas detta ögonblicket. Det var en lång och mjuk kyss och hennes läppar kändes lena emot mina.

“Zayn, we’ve got to get going” sa en röst bakom mig vilket fick mig att dra mig ifrån Rachel en liten bit. Mina fingrar strök mjukt över hennes kinder och jag log.

“Take care” mumlade jag och kramade hennes ena hand innan jag släppte den och följde efter en av våra säkerhetsvakter.

“I will” hörde jag henne svara bakom mig och jag vände mig om och tittade på henne en sista gång. Min vackra, underbara Rachel. Min fina flickvän, den jag skulle sakna mest.


Efter den vanliga passkontrollen klev vi på flygplanet och satte oss på våra platser. Jag trodde att de andra märkte att jag kände mig lite nere eftersom jag inte skulle få träffa Rachel på länge och de gjorde sitt bästa för att muntra upp mig. Men det kändes ändå okej på något sätt. Vi skulle ses snart igen, det visste jag med all säkerhet. Det kändes som att mitt liv hade blivit så mycket bättre på så kort tid och jag kunde inte fatta varför eller hur det hade kunnat bli så. Hur jag på så kort tid hade kunnat få så djupa känslor för någon gjorde mig lite snurrig. Jag älskade verkligen Rachel och det kändes inte som något jag hade känt förut. Det kändes tråkigt att lämna henne men jag visste ju trots allt att vi skulle ses snart igen, snabbare än jag kunde ana.

Jaa, detta var sista delen av tfp :( Men det kommer en epilog! Vi skulle vara väldigt tacksamma om ni skrev vad ni tycker om novellen, vad som varit bra respektive dåligt och vad vi kan förbättra till nästa novell. För ja, det kommer en ny novell när vi är klara med STO :D Så snälla, kommentera! :) Minst 7 (det klarar ni) kommentarer för att få nästa del av sto på fredag :D
 
Hoppas ni alla får en trevlig långhelg och njuter av ledigheten! Det ska iallafall vi göra och när ni läser detta så sitter vi på tåget på väg till Stockholm! :D Är hur taggad som helst att få gå på konsert med 1D och jag hoppas att alla ni som ska dit för det helt underbart! Just det! Är det någon här som ska till konserten? Kommentera gärna det då :) Hade varit kul att träffas, vi sitter i sektion 133, rad 8 platser 272-273 :D 
 
Ha det bäst! //Josefin & Frida ♥♥♥

The Fame Project - del 48

| Postat i: The Fame Project

Tidigare:

“Erm, excuse me but get a room” hörde jag Louis säga bakom mig. Jag och Rachel särade snabbt på oss jag gav Louis en road blick.

“You must just love to interrupt us, don’t you?” frågade jag och min hand slank in i Rachels.

“You know that I do, Zayn” svarade Louis med ett flin och höjde sedan på ögonbrynen åt oss båda innan han skrattade lite. Jag tittade på Rachel och vi båda brast ut i skratt i samma sekund. Just då kunde jag inte låta bli att känna att vi passade så bra ihop, min tjej och jag. För det var ju så det var, min tjej och jag.

RACHELS PERSPEKTIV

Egentligen var det ganska ofattbart. Simon hade sagt precis motsatsen emot vad vi var så säkra på att han skulle säga, han hade ju inte alls velat lägga ner One Direction. Vi alla hade nog blivit ganska chockade, men det kändes väldigt skönt att veta att nu var verkligen Carol och Connor helt ute ur bilden. Eller ja, kanske inte Carol eftersom Simon inte hade rätt att sparka henne men hon var iallafall ute ur mitt liv. Jag och Zayn kunde äntligen vara tillsammans på riktigt, ha ett riktigt förhållande som varken var det minsta fejkat eller gömt. Jag ville visa världen att han var min underbara pojkvän, jag ville tala om för alla hur mycket jag älskade honom. Och bandet var kvar, nu med Simon högst upp i ledningen. Mitt liv hade på några få minuter, ändrats till så mycket bättre. Och jag var glad igen, något som jag inte hade varit på länge.


Jag och Zayn hade gått upp efter frukosten och lagt oss i sängen igen, vi båda kände oss lata och ingen orkade göra något nu. Så nu myste vi bara, något jag älskade att göra. Jag drog Zayn närmre mig och andades sakta in hans doft. Mina ögon var slutna och mina armar var kring Zayns midja. Ljuset i rummet störde mig inte, och det var knäpptyst runt omkring oss. Här skulle jag ha kunnat stanna för alltid. Zayn flyttade mig närmre honom om det ens var möjligt.

“We won, Rachel. Finally, we won” sa han. Jag kände hur mina mungipor sköt i höjden och jag log för säkert hundrade gången idag.

“I know, I still can’t believe it” mumlade jag och tittade upp i hans bruna, underbara ögon.

“Oh, well, you should. Because this is the reality and I can finally be with you whenever I want” sa han glatt och fick sedan ett litet mer seriöst uttryck i ansiktet.

“Do you wanna come tonight and watch us on the stage?” frågade han och jag kunde se hopp lysa i hans ögon. Jag visste att han gillade när jag kom och tittade på när de uppträdde, han hade sagt att det fick honom att känna sig säkrare och gladare när han visste att jag fanns med honom.

“It’s the last concert in the L.A, isn’t it?” frågade jag lite halvt dystert med tanke på att han snart skulle vara tvungen att åka vidare. Zayn nickade till svar och flätade sakta ihop våra fingrar.

“Of course I’ll come, you know that I would come just to see you perform. Even though I can get it free here” sa jag och höjde retsamt på ena ögonbrynet. Zayn bara skrattade men log sedan sött.

“Thanks Rach, I’ve got two tickets for you and someone you can bring tongiht.. On the first row” sa han glatt och jag strirrade på honom.

“How did you manage to do that, first row?” frågade jag häpet. Zayn bara skrattade lite.

“It has it’s advantages to be an artist, you know” sa han och pussade mig på pannan.

“Yeah, I’ve figured” svarade jag och log lite. Trots att jag hade kvar en hel del inspelning till filmen och Zayn skulle åka vidare till resten av USA, så gjorde det inget. För denna gången kunde vi åka ifrån varandra och veta att vi skulle träffas igen. Jag log åt tanken och kunde inte låta bli att längta tills ikväll - jag visste att de skulle smasha sitt framträdande fullständigt, det gjorde de alltid.


ZAYNS PERSPEKTIV

“Are you sure that you think she’ll be okay with it? That it’s not too much?” frågade jag oroligt och slängde en blick på Liam som satt framför mig och blev sminkad, precis som jag. Det var inte långt kvar tills vår sista konsert i Los Angeles skulle gå av stapeln och jag skulle sakna denna staden. Förmodligen mest för att det var här Rachel fanns, just nu iallafall.

“Zayn, relax. You’ve asked me like ten times and I always say the same, that it’s perfect. Dani would have loved if I did it to her, really. It’s perfect and you should just enjoy everything tonight” svarade Liam med ett försäkrande leende samtidigt som han nästan fick puderdosan som en tjej höll på att sminka honom med, i munnen. Han spottade på golvet och jag började skratta.

“No talking, Liam” sa tjejen koncentrerat Liam bara nickade mot mig, gjorde ännu en gång klart för mig att det jag tänkte göra ikväll var en bra sak, rätt sak. Jag nickade för mig själv medan jag ännu en gång fick en dos av puderdosan och slöt mina ögon. Liam hade rätt.

“But what if she gets all the hate on her?” frågade jag oroligt medan tjejerna som fixade oss började styla våra hår.

“Then you’re there to help her through it” svarade Liam som om det vore den mest enkla saken i världen. Och det var det kanske också, det var ju Rachel vi pratade om.

“You’re right Liam” sa jag och gav honom ett litet leende.

“Aren’t I always Zayn?” frågade han och vickade lite på sina ögonbryn. Jag bara skakade på huvudet, ibland undrade jag om inte Liam var den knäppaste av oss fem killar. Men när jag tittade på Harry och Louis som stod och räckte ut tungorna åt varandra, ändrade jag mig direkt. Nej, Liam var inte den knäppaste. Det priset hade de redan tagit.


“Hey guys, we have some news tonight. And it’s really great news”  sa Niall i mikrofonen. Publiken jublade högt, kanske hade de redan hopp i tankarna om vad vi hade tänkt att säga. När vi hade fått lite mer lugnt i arenan, om man någonsin kunde kalla det lugnt, så släppte vi nyheten.

“We can actually reveal the news that One Direction is still a band, which you guys could maybe guess since we’re here tonight, to perform for you. And we’re not planning to quit. One Direction exists!” ropade jag ut till publiken. De jublade högre än jag någonsin hört någon publik vi hade framfört för hade jublat. Det var ett öronbedövande sorl och jag såg att folk även grät på denna konserten, men här var det tårar utav glädje och inte av sorg. Jag log så stort att jag fick ont i mina mungipor och kunde inte sluta le. Publikens sorl lade sig ändå efter en stund efter många uppmaningar av oss. Min blick hade landat på Rachel, hon log stort emot mig. Mitt hjärta hoppade över ett skutt som det ofta gjorde när jag tittade på henne, och jag kunde inte hjälpa att jag faktiskt kände mig lyckligare än någonsin nu. Nu när vår nyhet var sagd kunde vi dra konserten ordentligt. Det välkända beatet till Up All Night började spelas och jag kände det pulsera genom hela min kropp. One Direction var tillbaka, även om vi egentligen aldrig hade varit riktigt borta.


RACHELS PERSPEKTIV

Jag hurrade i takt med resten av publiken. Även om jag egentligen inte var ett stort fan av One Directions musik på det viset eller skulle betala allt jag hade för att få träffa dem, ganska ironiskt eftersom jag träffade dem ofta, så älskade jag att se dem uppträda. Särskilt Zayn, när han stod på scenen förlorade han sig helt i det och det var som om det bara existerade denna kvällen i hans huvud. Han såg så bra ut när han stod där uppe och jag kunde knappt fatta att hur han kunde vara min. Men det var han, min underbara kille. Många folk hade känt igen mig och Lauren när vi hade klivit in på konserten, kanske inte så konstigt med tanke på att vi var skådespelare. Men jag och Zayn hade varit överallt i tidningarna ett tag och det hade verkligen gjort mig mer känd. Kanske inte på det mest positiva sättet i och för sig. De sjöng låt efter låt och jag blev bara gladare och gladare ju längre in på konserten vi kom. Att se de fem killarna jag tyckte om så mycket hoppa runt på scenen som idioter gjorde mig ändå så glad, jag blev full i skratt av att titta på dem. Ibland kom de ut en och en och pratade lite kort om deras karriär hittills och hur tacksamma de var för allt, ibland för att prata lite om sången som skulle komma härnäst. Efter ett tag kom Zayn ut på scenen och jag log stort, att få höra hans röst i mikrofonen gjorde mig glad.

“You guys having a good time?” frågade Zayn med ett stort leende på läpparna. Hela publiken jublade till svar, och det var ju svar nog att alla älskade konserten. Jag satt omgiven av tjejer som grät av lycka över att få se killarna på riktigt och som skrek sig hesa. Zayns blick flög runt på publiken, men han såg nog inte så många. Han hade berättat för mig att man inte kunde se så långt ifrån scenen, bara en liten del av publiken.

“We’ve come to another one of our songs on the new album. I have heard people say that this song is the most touching and beautiful one, and I can quite understand why. I personally love this song.. This is Little Things, and I barely never do this, but I’d like to dedicate this song to someone. This person means so much to me, so, so much. She has helped me through a hell of things that I couldn’t have done without her. She’s amazing and I truly love her” Jag stirrade häpet upp på Zayn och kunde knappt tro mina ögon. Jag visste precis vem han pratade om, mig. Han ville tillägna deras sång till mig, framför många tusen människor. Den tanken fick mina känslor att svamla över och jag kunde inte ens förklara för mig själv hur mycket jag älskade den här killen, ens om jag försökte.

“I’m dedicating this song, Little Things, to my girlfriend Rachel” sa Zayn och jag hörde ett aww gå ut över hela arenan. Jag kände verkligen mina kinder hetta upp medan min blick var som fastnaglad på Zayn. Han vände sitt huvud och tittade plötsligt rakt på mig med ett stort leende. Jag log tillbaka medan jag kände mitt hjärta dunka hårt i bröstet. Alla som satt nära mig eller runt omkring mig hade riktat sina blickar åt mitt håll, vilket kanske var förståeligt. De andra killarna kom ut på scenen och melodin jag kände igen så väl började spelas. När Zayn öppnade sin mun och började sjunga sitt solo kände jag hur en tår sakta rullade ner för min kind. Hans blick var fäst på mig och han sjöng med sådan känsla att jag fick gåshud på armarna. Jag sjöng tyst med i sången, jag hade hört den så många gånger förut att jag kunde den utantill. Ingen hade någonsin gjort något så här fint för mig förut. Jag kände alla blickar bränna i nacken men jag var knappt medveten om det. I min värld existerade bara Zayn och ingen annan. När han hade sjungit klart sitt solo jublade publiken lite. Fler varma tårar strömmade ner för mina kinder och jag kunde inte sluta att le. Sången fortsatte och jag sjöng också med i resten av den, jag kunde ju alla orden. Det var något av det finaste jag hade varit med om, inte något jag skulle glömma i första taget.


När konserten var slut tömdes sakta arenan ut på folk, Lauren gick hemåt och tackade mig för konserten, hon såg hur glad jag hade blivit för det Zayn hade gjort så hon förstod nog att jag ville stanna och träffa honom. Jag kände mig fortfarande rörd efter att Zayn hade tillägnat en hel låt till mig, dessutom den låten, Little Things. Han hade iallafall haft rätt när han hade sagt att folk tyckte det var den vackraste sången för det var det verkligen. Och hans ord hade gått rakt till mitt hjärta. Just nu kändes som om ingen annan faktiskt kunde göra mig lyckligare än Zayn kunde. Det tog lång tid innan arenan blev tom på folk, men jag var fast besluten att stanna och vänta på Zayn. Jag ville tala om för honom hur mycket detta hade betytt för mig. Ca en halvtimme senare hade arenan blivit tömd på folk och det såg så mycket mer annorlunda ut när det var tomt. Jag klev upp ifrån min stol och ville gå upp på scenen men funderade på vägen upp dit. Ett sms skickade jag till Zayn, jag hade i och för sig sagt innan att jag tänkte stanna efter konserten, Zayn ville det också, men han kanske skulle se mitt sms nu ändå. Då hörde jag steg på ena sidan om mig och där kom Zayn gående, han hade tagit vägen ner från scenen ut till publiken. När jag fick syn på honom strömmade mitt hjärta över av känslor igen, för det hade han gjort för mig ikväll. Jag log stort och gick upp och mötte honom. Han såg svettig ut efter att ha uppträtt så mycket på konserten men jag tyckte bara att det gjorde att han såg snyggare ut, på något konstigt vis. Men han hade en bekymrad rynka i pannan vilket fick mig att bli lite smått orolig.

“Zayn, is something wrong?” frågade jag och tittade på honom.

“I’m sorry Rachel. I really didn’t know you would hate this. I’m so sorry I made you cry and did this to you but please don’t break up with me. I did it because I love you and I need you in my life. You can do anything, but please don’t go” sa han och kupade sina händer runt mitt ansikte. Värmen från hans händer gjorde mig också varm, hela han var varm ifrån att ha sprungit runt på scenen. Jag stirrade chockat på honom och placerade mina händer över hans på mina kinder.

“Zayn... What are you talking about? I’m not mad, I loved it” sa jag och rynkade fundersamt pannan.

“But you cried...”

“I cried because it was beautiful. It was the most beautiful thing someone have ever done to me. I loved it, and I love you. I would never, ever leave you” sa jag och log lite. Mina ord fick ett leende att även sprida sig på Zayns läppar och han drog in mig i varm kram, bokstavligt talat, för han var verkligen varm.

“I just wanted to tell the world how much I love you. And if you get jealous fans after you, I’ll be by your side” sa han vilket fick mig att le ännu större. Jag hade verkligen den bästa pojkvännen man kunde tänka sig.

“Thanks. It means a lot. I loved the whole concert, you did wonderful” sa jag och lutade mitt huvud emot hans axel. Zayn gäspade lite.

“Thank you Rachel, really. Let’s go home, yeah? And sleep, I’m so tired. And this is the last night in a while that we can sleep together and I don’t wanna miss that out” sa han och slängde sin arm runt min midja. Vi gick hand i hand upp bakom scenen och jag kunde inte låta bli att tänka, att ja, jag var nog den lyckligaste tjejen i världen.

Nej, detta är inte slutet! Det kommer en del till på fredag innan epilogen! :D Vad tyckte ni? Är inte Zayn en himla bra pojkvän som tillägnar en låt till sin flickvän? Det tycker iallafall jag :D Minst 5 kommentarer för att få nästa del av sto på onsdag :)
 
//Josefin & Frida xxx
 
P:S PÅ onsdag så åker ju jag och Frida upp till vår vackra huvudstad för att gå på 1D's konsert :D SÅ därför kommer det vara ett tidsinställt kapitel då bara så att ni vet :P 

The Fame Project - del 47

| Postat i: The Fame Project

Tidigare:

“This song we’re gonna sing now, is dedicaded to all our fans around the world. You all are so beautiful and amazing, thank you guys. This is What Makes You Beautiful” sa Niall. Publiken jublade men inte riktigt som de hade gjort tidigare under kvällen, innan de visste att vi skulle splittras. Jag tittade på mina fyra bästa vänner och bandmedlemmar och log svagt. Imorgon skulle vi bara vara bästa vänner.



ZAYNS PERSPEKTIV

Varför kunde jag inte sova? Varför, varför, varför? Ja, egentligen visste jag väl varför. Det var ju idag vi skulle ha ett möte om vår framtid med Simon. Det var tidigt på morgonen, klockan kanske var nästan fem. Jag hade inte kunnat sova mycket inatt för jag hade bara tänkt på mötet, men jag hade också haft mycket adrenalin i kroppen sen konserten. Vi hade verkligen sett till att göra den till något extra eftersom det förmodligen, med stor sannolikhet var den sista vi någonsin skulle få göra tillsammans. När vi sedan hade sjungit klart What Makes You Beautiful och konserten var över hade fansen blivit som galna. Men vad kunde de göra, när Simon tänkte lägga ner vårt band? Ja, ingenting egentligen. Jag älskade våra fans och de var bäst i världen, det var de verkligen. Men i en sådan här situation kunde de inte göra någonting alls, hur mycket jag än önskade att de hade kunnat det. Och det var ju klart att vi fem kände oss ledsna efteråt, för vi hade verkligen fått göra det vi älskade mest de här tre åren och nu skulle allt det ta slut, på riktigt. Det kändes så himla konstigt och jag kunde inte tro det. Jag ville väl inte tro det heller, för den delen. Jag kurade ihop mig intill Rachel som sov djupt bredvid mig. Jag skulle sakna henne så otroligt mycket om Simon faktiskt tvingade oss att bryta upp. Men om han tvingade One Direction att bryta upp skulle jag behöva henne där vid min sida, som stöd. Jag tvinnade en slinga av hennes korpsvarta hår runt mitt pekfinger och log lite. Hon såg otroligt söt ut när hon sov. Jag var så glad över att hon var min, för det var inte ofta som man faktiskt fick vara med den man helst ville vara med, den som man var kär i. Men jag hade väl bara haft den turen att få bli så lycklig, antog jag.


Efter ungefär en timme insåg jag att jag inte skulle kunna somna hur mycket jag än försökte, tankarna snurrade helt enkelt för mycket. Jag plockade då upp mobilen och gick in på twitter, och där hände det mer än vad jag trodde var möjligt.


#1DGetBackTogether trendade i hela världen, något som fick mig att sucka. Det var ju inte vi som hade valt att ha det så här, vi ville ju inte heller detta. Våra fans trendade alltid en massa gulliga saker för oss och det var jättefint av dem, men nu hjälpte det inte. Jag ville inte heller att vi skulle splittras, men vad hade vi för val? Vi kunde inte direkt säga emot om Simon lade ner vårt band bara så där. Vart jag än kunde se var det tweets om det vi hade sagt igår kväll, folk skrev att de grät och hatade att vi skulle splittras. Våra twitterkonton var bombarderade med tweets där folk skrev till oss att inte splittras. Om det bara hade varit vårt val... Men det var det inte. Jag bestämde mig för att skriva en tweet så att alla verkligen skulle se hur mycket detta hade betytt mig för mig.


@zaynmalik Hey guys, can’t sleep.. I just want to say a massive thank you to all of you who have supported us, it means a lot.. We love you all, thank you again xx


“What are you doing? Wait.. Why are you crying?” hörde jag Rachel säga bakom mig. Jag tittade bak på henne och insåg inte förrän då att jag faktiskt grät. Rachel placerade sina händer på mina kinder som var våta av tårar, det märkte jag nu. Hon drog sina tummar under mina ögon för att få bort tårarna och drog in mig i hennes famn.

“Zayn.. Please don’t cry” mumlade hon och smög sina armar runt omkring mig.

“I’m sorry, I just can’t believe it’s all going to be over in a few hours.. Me and the boys, we’ve done so much together... And the fans are being so nice trending us on worldwide but it doesn’t matter anymore” sa jag i hennes famn och drog hennes närmre mig.

“I’m sorry Zayn, I really am. I wish I could do something. I just want you to know that I’m here no matter what, I will love you no matter what” sa Rachel och tittade djupt in i mina ögon. Hon strök varsamt min kind med baksidan av sin hand och studerade mig noga, hon ville nog att jag skulle vara okej. Hennes ord värmde verkligen och gick rakt till mitt hjärta, det fick mig att le svagt genom mitt tårögda ansikte. Jag placerade min hand över hennes och lutade mig närmre fram emot hennes ansikte.

“Thanks Rach, it really means a lot. I’m also there for you, and I love you too. So much, you have no idea” sa jag och det fick henne att le och rodna lite lätt. Hon petade mig sedan på kinden och log större.

“You’re so cute” sa hon och jag log lite.

“I made you smile, mission completed” sa hon glatt och jag skrattade lite.

“You are seriously weird” sa jag skämtsamt.

“I’m not”

“You are”

“I’m not”

“Shut up”

“Make me” sa Rachel och jag höjde ett ögonbryn åt henne. Hon bara flinade till svar och då lutade jag mig fram och pressade mina läppar mot hennes. Det var en kort kyss men det kändes ändå så himla underbart. Det var så här jag ville ha det varje dag, och det hoppades jag också att jag skulle få. Vi drog oss ifrån varandra och jag log lite. Rachels ögon glittrade i morgonljuset och hon såg lika vacker ut som vanligt. Hon log tillbaka mot mig och drog sina händer genom mitt hår. Jag brukade inte låta folk pilla med mitt hår för då förstörde de det, men Rachel var ett undantag. Jag visste att hon älskade att greja med mitt hår och jag gillade också när hon gjorde det.

“I hope I cheered you up” mumlade hon med blicken fäst vid mina ögon. Jag log större och lutade min panna mot hennes.

“You really did” svarade jag och drog in henne i en stor varm kram.

“Okay, I’m glad I did” svarade hon och ingen av oss drog oss ur kramen. Jag pussade henne mjukt på kinden och strök henne över ryggen. Och där satt vi, tätt ihopslingrade klockan sex på morgonen i en hotellsäng, min flickvän och jag.


“Tell me again why we have to go to this meeting?” frågade Niall för säkert femte gången.

“Because Simon’s gonna shut down the band” mumlade jag och tittade ner i bordet. Rachel kramade min hand under bordet. Vi satt och åt hotellfrukosten nere i lobbyn men ingen av oss kunde direkt njuta av den eftersom vi alla var så nervösa inför mötet. Jag hade ändå lyckats få ner lite kaffe och några mackor men det var allt. Liam tittade ner på klockan på sin arm.

“He’ll be here soon” sa han och försökte få i sig det sista av sin macka men man kunde se på honom att han egentligen inte kände för att äta något alls.

“Just... We’ll try our best to fix this, right?” frågade jag och mina nerver tog kontroll över mig.

“Of course” sa Louis och drog en hand genom sitt hår. Det gjorde han oftast när han var nervös. Jag kände mig också väldigt nervös och började önska att jag inte hade stoppat i mig två mackor för det kändes som att de mackorna kanske kunde komma upp igen, något jag inte kände för skulle hända. Men


Efter en stund hörde vi steg bakom oss och där framför oss, stod ingen mindre än Simon Cowell med en bittrare min än någonsin.

“Hi boys” hälsade han snabbt men formellt och slog sig ner bredvid mig. På min andra sida hade jag Rachel. Våra händer vilade fortfarande i varandras och jag kramade hennes hand medan jag tittade på Simon.

“Hi” hälsade vi alla tillbaka. Simon tittade en stund på oss, en efter en, fortfarande med ett pokerface som var omöjligt att läsa av. Efter en stund suckade han och knäppte ihop sina händer på bordet.

“Boys, I’m actually dissapointed at you” sa han i en ton som visade att han verkligen menade vad han sa.

“We know that we went far, but they wouldn’t let Zayn and Rachel be together and we were just there for him” sa Harry.

“What are you talking about, Harry? I mean that it was dumb to tell all the fans that the band is over” sa Simon med en frågade blick till Harry. Jag tappade fullständigt hakan, bokstavligt talat.

“But I thought you were mad because of the fight we had with Carol and Connor and that we didn’t do as they told us to” sa jag förvånat. Jag tittade på Rachel som såg lika förvånad ut som jag. Då gjorde Simon som jag aldrig någonsin hade förväntat mig att han skulle göra, han började skratta. Och jag som trodde att jag hade sett allt. Tydligen hade jag inte det. Simon lugnade sig lite när han såg våra förvånade miner.

“Are you kidding with me? I’ve always hated Connor, that bitch” sa han med glimten i ögat.

“Honestly, I’m just happy that it came out official that he’s an asshole. I’m just mad cause you guys said the band’s over” sa han och blev genast gravallvarlig igen.

“But wasn’t that what you were coming to tell us?” frågade jag och förstod fortfarande inte.

“No, I would never end One Direction! I created the band, for God’s sake! You guys are not shutting down the band, I won’t allow you” sa Simon och ett litet leende hade spridit sig på hans läppar.

“Are you serious?” frågade jag chockat men glatt. Leendet på Simons läppar hade försvunnit och han nickade, nu hade han återigen det där allvarliga uttrycket i sitt ansikte.

“The only thing you boys have to do, is telling your fans that the band isn’t over, not at all. Plus, you’re going to continue your tour whether you like it or not” sa Simon och vi alla tittade på varandra innan vi sprack upp i stora leenden.

“Simon, would you be mad if I jumped on you to give you a hug?” frågade Louis helt allvarligt och tittade på Simon. Simon skrattade lite.

“A normal hug is okay now when I’m head of the management” sa han och en sekund senare hade vi alla fem killar ändå kastat oss på honom i en stor gruppkram. Simon skrattade lite till innan han vänligt men bestämt knuffade bort oss.

“You’re ruining my costume” sa han lite glatt och vi bara skrattade. Jag mötte Rachels blick och såg ett stort leende på hennes läppar. Jag tog några steg emot henne och vi möttes i en hård kram.

“I’m so glad for you Zayn, you can’t even imagine” sa Rachel i mitt öra och jag kramade henne hårdare.

“Me too, we can finally be together. And One Direction exists!” Jag var så himla glad och jag kysste henne glatt, jag orkade inte bry mig om att de andra tittade på. Vem brydde sig ändå? Det var min flickvän och jag kunde kyssa henne om jag ville det. Jag kände hur Rachel besvarade kyssen mjukt och jag drog lätt handen genom hennes rufsiga hår.

“Erm, excuse me but get a room” hörde jag Louis säga bakom mig. Jag och Rachel särade snabbt på oss jag gav Louis en road blick.

“You must just love to interrupt us, don’t you?” frågade jag och min hand slank in i Rachels.

“You know that I do, Zayn” svarade Louis med ett flin och höjde sedan på ögonbrynen åt oss båda innan han skrattade lite. Jag tittade på Rachel och vi båda brast ut i skratt i samma sekund. Just då kunde jag inte låta bli att känna att vi passade så bra ihop, min tjej och jag. För det var ju så det var, min tjej och jag.

Peew! 1D splittras inte! :D Vad tyckte ni om kapitlet? Jag kan meddela att det endast är ett eller två kapitel kvar innan epilogen... Det känns konstigt att den redan är slut. Det känns som om det var igår som jag och Frida satt på Fridas säng och spånade efter idéer till en ny fanfic. Tiden går fort när man har roligt! 
 
Kommentera på nu, minst 5 kommentarer för att få nästa del av sto på söndag. Nästa del av tfp kommer på måndag :)
 
//Josefin & Frida xxx

The Fame Project - del 46

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

Jag förstod snabbt att han pratade om mig och honom och det gjorde mig orolig. Jag trodde allt det jobbiga var över nu? Zayn höjde sin röst och blev plötsligt arg på den han pratade med. Efter ett tag avslutade han samtalet med ett enkelt “okay” och tittade upp på alla oss. Jag tittade oroligt på honom.

“Zayn?” frågade jag tyst och tittade in i hans mörkbruna ögon.

“Simon wants a meeting with us. And he’s not happy” sa han och riktade sin blick emot mig. Jag drog förvånat efter andan. Okej, jag hade nog haft fel. Allt jobbigt var definitivt inte över.



RACHELS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Zayn, jag trodde inte mina ögon.

“It’s about you and me, isn’t it?” mumlade jag ledset och tittade ner i bordet. Zayn kramade mina händer över bordet och nickade nästan omärkbart till svar. Jag suckade och tittade ner på våra händer. Kunde vi aldrig få vara lyckliga? Simon ringde säkert bara för att säga till oss att göra slut, som om inte ungefär alla andra redan hade sagt det. Zayn ritade lugnande cirklar på mina händer för han såg nog mitt hårda ansiktsuttryck.

“What did he want then?” frågade jag och tittade upp hans ögon. Den gamla vanliga lystern som fanns i de chokladbruna ögonen fanns inte där, men hans ögon var ändå så otroligt vackra och kunde göra mig andlös. Hans oroliga blick gjorde också mig orolig och jag fick ingen bra känsla inom mig. Zayn drog ett djupt andetag.

“He only said he wanted a meeting, with all of us” Hans blick gick runt på alla de andra killarna innan den gick tillbaka på mig.

“Did he say anything else?” Min fråga lät mer som en viskning, men jag visste att han hörde mig. Han kanske var den enda som gjorde det, men han hörde mig.

“He said that it was important that you showed up too, he had some news for me and you” mumlade Zayn. Jag ställde mig plötsligt upp och tog några steg tills jag stod framför Zayn. Jag satte mig ner i hans knä och borrade in mitt huvud i hans nacke. Jag kände hans starka armar omkring mig och jag drog ett djupt andetag, försökte att inte bli upprörd. Jag hörde hur Zayn suckade, jag visste hur han kände sig. Han kände sig precis som jag. Jag ville inte gå igenom detta igen, jag vägrade att gå igenom detta igen. Jag skulle inte orka en gång till, det var ett som var säkert.

“Zayn, I can’t go through this once again, I just can’t” viskade jag förtvivlat i hans öra och han strök mig lugnande över ryggen. Det var då jag märkte att vi satt ensamma vid bordet, och jag kunde skymta ryggtavlorna av Niall, Liam, Harry och Louis långt där borta vid hissarna utanför matsalen. Jag pressade mitt huvud mot hans axel och kände mig hemsk. Simon skulle säkert försöka skilja på oss, som Carol och Connor hade gjort allt för att lyckas med. Och de hade nästan lyckats. Ibland hade jag de stunder då jag undrade varför jag ens försökte, varför jag ens fightade emot dem. Ibland kände jag mig bara så jävla värdelös och jag hade verkligen insett hur lite jag fick bestämma över mitt eget liv. Samma sak var det för Zayn. Så trots allt vi gick igenom nu och hade gått igenom tillsammans så hade det nog lärt oss att stå på egna ben, att våga stå för vad vi ville. Eller, egentligen hade vi varit tvungna att göra just det för vi ville ju vara tillsammans. Men jag var ändå glad att vi hade lyckats ta oss igenom detta tillsammans för jag hade blivit starkare som människa av detta. Jag kurade ihop mig mer i hans famn och jag hörde hur han suckade lite.

“Simon’s coming to the US today, he wants to meet us tomorrow” sa han ledset och jag nickade.

“Do you think that he’s gonna try to separate us just like Carol and Connor did?” frågade jag emot hans axel. Han drog ifrån sitt ansikte en bit så att vi såg varandra i ögonen. Hans ögon sken fortfarande inte på det sätt som de brukade göra när han tittade på mig och det gjorde mig ledsen.

“I honestly don’t know, he wouldn’t tell me. But if it’s that way, he’s not gonna succeed” sa Zayn och drog sakta en hand igenom mitt slarvigt uppsatta hår.

“Sometimes it feels like the whole world’s against us” mumlade jag nedstämt. Detta hade definitivt förstört min morgon och förmodligen hela min dag. Allt jag tänkte på nu vad var Simon skulle säga imorgon, om han skulle säga åt oss att sluta vara tillsammans.

“They’re not, it’s just that Carol and Connor couldn’t accept it” sa Zayn och tog tag i båda mina händer.

“Look” sa han och tittade ner på våra sammanflätade fingrar. Det fick mig att rikta blicken neråt och le. Våra händer passade så bra ihop. Hans lite större händer passade perfekt med mina som var lite mindre.

“Your hand fits in mine like it’s made just for me, it really does” sa han varmt och strök sina fingrar över mina händer. Det fick mig bara att le ännu större. Jag tittade upp och då fanns det där igen i Zayns blick. Glittret var tillbaka i hans ögon.


LOUIS PERSPEKTIV

“So you’re saying, that Simon wants a meeting with us to ‘discuss our future’?” frågade jag sarkastiskt och gjorde kaninöron på det sista jag sa. Det var ju uppenbart att Simon bara ville kritisera oss och hur allt hade blivit som det blev. Han ville väl bara slänga ännu mer skit på oss, något som han verkligen inte behövde. Vi var för första gången någonsin utan management och det kändes konstigt, men på något sätt skönt också. Vi fick bestämma själva, och bara för att vi inte hade något management så tänkte vi verkligen inte ställa in alla konserter vi hade framför oss. Simon skulle säkert förklara för oss hur mycket vi hade ställt till med och hur besviken han var på oss, allt det som vi brukade få höra ifrån honom så fort det gick ett rykte om oss. Visserligen var han inte lika hemsk som Connor, men snäll kunde man kanske inte alltid kalla Simon. Zayn tittade lite nedstämt på mig.

“Yeah. He’ll be here in America tomorrow in the morning. I told him that we have a concert tonight but he said it’ll go quick to talk to us. He wouldn’t tell me what it was, but I think we all can guess...” svarade han sedan medan han tittade ner i sin mat. Vi alla visste ändå hur det här skulle sluta. Simon skulle avskeda oss allihop och sedan skulle våra karriärer vara över för gott. Vi alla satt i Zayns och Rachels rum och åt mat. Vi hade beställt upp mat till rummet för ingen av oss var egentligen på humör för att möta alla fans utanför vi skulle få ta oss igenom om vi gick ut och åt. Tänk om detta faktiskt var slutet för One Direction? Jag hade trott det när Connor hade klivit ur hissen den där dagen. Enligt dem var One Direction över, men det var det inte för oss. Och trots att videon när vi pratade med Carol och Connor hade läckt ut verkade det inte som om det hade gjort någon skillnad. Jag grät nästan aldrig men jag var rätt säker på att jag skulle börja störtgråta om Simon skulle säga det som vi alla trodde att han skulle säga.

“Okay, just try to not think about it. You have a concert tonight, let’s make it the best concert ever. Make sure to make it into something you and everyone else will remember” sa Rachel och ställde sig plötsligt upp. Hon tittade runt på alla oss.

“I know the situation sucks now, even for me. But make the best of the time that’s left. Do something special” fortsatte hon. Jag nickade genast till svar. Hon hade rätt. Om vi inte hade mycket tid kvar, så borde vi göra konserten ikväll till något extra.

“She’s right” sa Zayn. Vi alla höll med om att det var så och jag ställde mig upp bredvid Rachel.

“We should thank the fans for everything they’ve done for us and that we love them most. That we’ll always remember this time together” sa jag, övertygad om att det var vad vi borde göra.

“You’re right, we should” instämde Harry. Då var det bestämt. Vår kanske sista konsert skulle bli extra bra, och förmodligen också extra känslosam. Till och med de som aldrig grät, kanske skulle gråta ikväll.


ZAYNS PERSPEKTIV

“Okay, I think I’m ready. I really hope this isn’t our last concert. But if it is... I love you guys so much and this has really been the best time of my life” sa jag och tittade på de fyra andra killarna som stod tillsammans med mig bakom scenen inför vår kanske sista konsert någonsin tillsammans som ett band.

“I love you too, all of you so much” sa Harry och jag kunde se att han blinkade med sina blanka ögon. Jag försökte att undvika att gråta själv men det var svårt.

“Same here, you’ll always be my best friends” sa Liam känslosamt och log svagt.

“I’m saying the same, this has really been an amazing time and I will never forget it” sa Louis och jag kunde se att han också nästan grät lite. Louis grät nästan aldrig så man kunde verkligen se att han menade vad han sa.

“I love you guys too, let’s make this the best concert ever” avslutade Niall med ett litet halvt påtvingat leende på läpparna. Vi alla ställde oss i en stor gruppkram och kramade om varandra hårt. Jag svalde och försökte stoppa undan alla jobbiga tankar för ikväll. Ikväll var det bara konserten som gällde. Jag kunde inte tänka på Rachel eller något annat nu för jag ville inte bryta ihop, det fanns chans för att jag skulle göra det annars.

“One minute, boys” sa en teknikerkille som gick förbi oss och vi alla nickade. Det var nu det gällde. Rachel stod en bit bort bakom scenen och hon tittade sig omkring lite. Jag fångade hennes blick och log mot henne.

“I love you” mimade hon till mig och gjorde ett hjärta med sina händer.

“I love you too” mimade jag tillbaka och gjorde ett likadant hjärta tillbaka emot henne. Hon log stort vilket fick mig att också le.

“Thirty seconds” kom en kille och sa vilket avbröt mina tankar och fick mig att med de andra killarna göra mig redo för att springa in på scenen. Man kunde höra sorlet ifrån publiken härifrån. Jag kunde aldrig komma över känslan av att publiken var här för vår skull, för att se oss, hur många gånger jag än stod på scenen. Jag mötte de andras blickar och log lite nervöst. Publiken började räkna ner ifrån 10 och jag slöt ögonen för en kort sekund. Det var nu eller aldrig det gällde.


“Okay, guys, now we’ve come to the last song for tonight..” sa Liam i mikrofonen. Man kunde tydligt höra ett besviket ljud gå genom hela publiken, det brukade bli så här när vi talade om att det bara var en sång kvar på våra konserter. Men vi hade såklart sparat den nästan bästa sången till sist, den som betydde mest för oss.

“This was our first single, a song we’re very proud of. And we could never have done this song without you guys, without your support. And we also got some sad news for tonight” sa jag och kände hur det högg till i hjärtat. Jag tittade på Louis som stod bredvid mig för hjälp, jag kunde inte klara av att säga detta.

“Maybe you’ve seen the video with the fight with our managers.. And it’s in this way. We don’t have any management at the moment, we’re alone” sa Louis och tystnade för en sekund för att publiken skulle få ta in vad han just hade sagt. Då hände det något som jag aldrig någonsin hade varit med om förut. Hela publiken tystnade, det var som om alla höll andan. Hela arenan blev knäpptyst. Jag tittade fascinerat runt omkring på den lilla publik vi kunde se ifrån scenen. Detta hade aldrig någonsin hänt förut.

“And we also think that this is going to be the last concert with One Direction, as a band” fortsatte Louis och då började hela publiken att skrika på en och samma gång. Jag kunde tydligt höra att de alla skrek NO. Efter ett tag och på våra uppmaningar hade sorlet lagt sig någorlunda så att vi kunde fortsätta prata. Det var Harry som fortsatte att prata.

“We’re forced to shut down our band” sa han och publiken blev helt galna. Jag kunde se att de på första raden började gråta och det fick mig att försöka svälja ner klumpen som satt fast i min hals. Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här, men vad hade vi för val? Vi visste ju vad Simon hade att säga oss imorgon.

“We just wanna say-” började Liam för att få publiken att lyssna igen.

“We just wanna say that we love every single one of you and we’re so, so thankful for the support you’ve given us. We wouldn’t be doing this without you guys and we couldn’t be more happy” sa Liam och vi alla ställde oss tillsammans på rad med armarna om varandras axlar. Jag kunde både se och höra att många i publiken grät, något jag hade lovat mig själv att inte göra, iallafall inte ikväll. Men jag insåg att det kanske skulle bli lättare sagt än gjort.

“We can really say that it’s all thanks to you guys that we could live our dream and we couldn’t be more happy because of these three years you fans have given us. A really big thank you to every single one of you” sa jag och tittade ut över publiken ännu en gång. Jag kunde inte ens beskriva hur mycket jag skulle sakna att stå här på scenen och bara göra det jag älskade att göra.

“This song we’re gonna sing now, is dedicaded to all our fans around the world. You all are so beautiful and amazing, thank you guys. This is What Makes You Beautiful” sa Niall. Publiken jublade men inte riktigt som de hade gjort tidigare under kvällen, innan de visste att vi skulle splittras. Jag tittade på mina fyra bästa vänner och bandmedlemmar och log svagt. Imorgon skulle vi bara vara bästa vänner.

Halloj everyone! Har ni haft en bra måndag? Själv så har jag och Frida haft engelska nationella, vilket kanske inte är det roligaste :P Hoppas ni gillade kapitlet även om det kanske inte är så kul att 1D lägger ner... Men tror ni verkligen det kommer hända? Kommentera vad ni tror och minst 6 kommentarer för att få nästa del av sto på onsdag :) 
 
UPPDATERINGSSCHEMA V.18

Måndag: tfp - del 46
Onsdag: sto - del 17
Fredag: tfp - del 47
Söndag: sto - del 18
 
Ha det gött! :D //Josefin och Frida ♥♥♥

The Fame Project - del 45

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

Både jag och Zayn stirrade på videon i tystnad. Herregud. Jag visste inte hur någon hade lyckats filma detta men det gjorde mig på något sätt glad. Glad att världen äntligen skulle få veta vilken riktig skit Carol var. Och Connor också. Kanske skulle nu saker ändras? Kanske, men bara kanske, var det över för dem. Men för mig, var det bara början av något nytt utan Carol.

 


ZAYNS PERSPEKTIV

Jag var helt i chock. Det var helt otroligt, jag kunde inte tro det. Vårt bråk med management hade just sänts ut rakt i tv:n och en stor del av USA:s befolkning hade förmodligen sett det. Och det fanns en möjlighet att Carol och Connor också hade det. När videoklippet var slut pratade skvallertjejen lite till om oss och videoklippet. När hon bytte ämne så tog Rachel fjärrkontrollen och stängde av tv:n. Tystnaden som lade sig över oss var nästan skrämmande, jag visste inte vad jag skulle säga. Men innan någon av oss hunnit säga något så ringde Rachels mobil. Hon sträckte sig efter den och kollade vem det var som ringde. Hon gav ifrån sig en tung suck innan hon svarade.

“What do you want?” frågade hon surt utan att ens säga hej i början. Jag förstod ju direkt vem det var hon pratade med.

“I haven’t done anything!” utbrast Rachel surt och ställde sig upp.

“Stop lying to me! I know it was you who sat this up!” hörde jag Carol skrika på andra sidan luren.

“I’m not lying Carol, I didn’t know that there was a paparazzi who filmed us. But it was quite smart” svarade Rachel, det sista lite tystare. Jag skrockade och Rachel kollade på mig med ett flin.

“Rachel just so you know! Your career is over! OVER!” skrek Carol argt.

“I know Carol, you have told me that a few times now. It’s quite old now” svarade Rachel.

“Stop it Rachel, you’re maybe laughing now. But when this is over and you have nothing left, I’ll be the one who’s laughing!” sa Carol och Rachel himlade med ögonen mot mig.

“No Carol, you’re wrong! My career isn’t over, the whole world knows about this fight and if it is a career that is over it’s yours!” sa Rachel tillbaks. Hon lade plötsligt på och hon tittade på mig medan hon suckade.

“She hung up” sa hon och lutade sitt huvud emot min axel.

“Your career isn’t over, not at all. Everybody saw the fight and what they said to us” sa jag och hon nickade.

“You’re right, she’s just mad because she showed the real her to the whole world without even knowing it” svarade hon sedan. Jag nickade, hon hade ju rätt.

“I just hope that they’ll both get kicked and that you and me can be together as long as we want to” sa jag och drog henne närmre mig.

“Me too. And believe me, after that fight the future for them isn’t exactly bright” sa hon. Jag log och ville gärna tro henne, och det gjorde jag också. Hon fick mig att tro att vi aldrig någonsin skulle behöva se vare sig Connor eller Carol igen.

“I’m glad people know how big assholes they are” sa jag och hon nickade och lutade sig emot mig och gäspade stort.

“Let’s go to sleep, I can hear you’re tired” sa jag och Rachel log mot mig som svar.

“Carry me? Please” frågade hon med hundvalpsögon. Jag suckade och visste att jag inte kunde motstå det där.

“Fine” sa jag och ställde mig upp. Jag lyfte upp henne som en brudgum lyfter upp sin brud och bar henne bort till sängen som var några steg bort.

“Thanks” svarade hon leendes och böjde sig fram för att nå sin sovtröja som låg på sängen. Eller ja, det var egentligen min tröja ifrån början men hon hade haft den så länge och sovit i nu att jag numera såg den som hennes. Men jag älskade att se henne i mina kläder, det kändes så... Rätt. Jag tog av mig allt utom mina kalsonger, vilket var det enda jag brukade sova i. Jag gick sedan till badrummet för att borsta tänderna. Snart kom Rachel indansande till mig med tandborsten i munnen och en slarvig tofs i sitt hår. Hon försökte sjunga samtidigt som hon borstade tänderna, vilket resulterade i att jag började skratta med min tandborste i munnen. Jag höll på att spotta ut allt på golvet för att hon såg så himla rolig ut. Hon svängde på höfterna och håret och jag började hoppa runt med henne på golvet, vi båda skrattade så mycket att vi nog dreglade ner lite i badrummet. Men vad gjorde det, när vi hade hotellservice och jag fick vara med den jag tyckte om mest? Jag var så himla glad i Rachels sällskap.


Efter en liten stund var vi båda klara och vi gick tillsammans till sängen igen.

“I should have filmed you” sa jag roat och Rachel bara gav mig en blick som sa ett stort nej. Jag höll skyddande upp händerna.

“Only kidding” sa jag oskyldigt och drog henne närmre mig genom att lägga armen runt hennes midja. Hon skrattade lite och kröp upp i sängen och jag var inte sen att följa efter henne. Jag drog upp mitt och hennes täckte över oss och kröp upp intill hennes kropp. Hon lade armarna omkring mig och jag drog in hennes alldeles egna doft. Hon doftade alltid så härligt, som en sommarvind eller något. Jag lutade mig fram emot hennes mun och kysste henne lätt. Jag kände hur min skäggstubb kittlades emot hennes haka och det fick henne att skratta till.

“You need to shave” sa hon och jag log i mörkret.

“I’ll just do it tomorrow” sa jag och drog henne närmre mig. I ljuset ifrån Los Angeles alla gator som reflekterades in så kunde jag se att hon sakta slöt ögonen och jag gjorde samma sak.

“Zayn?”

“Yeah?”

“Can you sing to me?”

“Sure” svarade jag och började sjunga i hennes öra, ganska tyst men jag visste att hon ändå hörde mina ord tydligt.

“Your hand fits in mine like it’s made just for me, but bear this is mind it was meant to be. And I’m joining up the dots with the freckles on your cheeks and it all makes sense to me”

Jag fortsatte sjunga hela låten och kände hur Rachel blev tyngre i mina armar. Hon hade somnat, vilket jag också snart skulle göra. Jag kysste henne lätt på pannan innan jag slöt ögonen igen. Det var så här jag ville att det skulle vara, det var här jag ville vara. Med Rachel, utan alla problem. Bara jag och hon.


RACHELS PERSPEKTIV

Solens starka ljus och alla ljud på gatan nedanför väckte mig och fick mig att trött öppna ögonen. Min blick föll på Zayn som låg bredvid mig med slutna ögon och ett litet sött leende på läpparna. Mina mungipor sköts automatiskt upp höjden och jag smekte försiktigt hans kind. Han hade en lugn andning och jag kunde känna hans bröst röra sig upp och ner i ett rytm. Han såg så söt ut när han sov och han var hur snygg som helst. Ibland när jag tittade på honom kunde jag bara inte förstå att han faktiskt var min, och bara min. Han var så vacker. Just som jag satt och stirrade på honom blev hans andning lite snabbare och han slog sakta upp ögonen.

“You’re staring at me, you’re such a creepy girlfriend” sa han med ett leende och drog in mig i en kram.

“I didn’t stare, I was just admiring” sa jag och skrattade lite. Han himlade med ögonen och jag satte mig upp i sängen. Innan jag hann gå ur sängen tog Zayn tag i min hand och drog mig mot honom.

“Where’s my good morning kiss?” frågade han och log. Jag sträckte mig upp och placerade mina läppar på hans. Han besvarade snabbt kyssen och lade en hand på min svank. När vi drog oss undan så drog jag ett djupt andetag.

“I hate that you have lungs like a singer” muttrade jag med ett leende. Zayn skakade leendes på huvudet och drog en hand under hans haka.

“Yesterday you complained about my shaving routines and now about how I kiss you. Something else Miss have to tell me?”

“Hmm, maybe that you should make me breakfast more often” sa jag retfullt och skrattade.

“Hmm, what about you kiss me more often. Or wait, then you can’t breathe because you don’t have lungs like a singer” sa han lika retfullt.

“Shut up” mumlade jag och kastade min kudde på honom.

“So that’s how you want it” sa han och kastade tillbaka kudden på mig.

“Game on” sa jag och ställde mig upp i sängen samtidigt som jag slog med en kudde på Zayn och snart var ett kuddkrig fullt igång. Jag rusade runt i den lilla ytan som fanns i rummet medan Zayn jagade mig.

“You have nowhere to hide” sa han när han hade omringat mig i ena hörnet. Jag skrattade och försökte ta mig förbi men det gick inte så bra eftersom han var ganska så mycket starkare än mig.

“Say that I win and I’ll let you go” sa han men jag skakade bara på huvudet.

“I will never say that you win, Zayn. Sorry not sorry” sa jag retsamt och var inte beredd när han då lyfte upp mig och bar mig över till sängen. Där släppte han ner mig och satte sig på min mage med ett ben på varje sida om mig.

“I will always win” sa han och skrattade. Jag protesterade, men blev snabbt avbruten med en kyss. Jag besvarade den snabbt och drog mina händer långsamt genom hans hår. Efter ett tag fick vi bryta den för att jag behövde andas. Det faktum att han kunde kyssas mycket längre än mig fick oss båda att skratta lite.

“You’re so weird, just because you’ve got sixpack and I don’t” sa jag retsamt och log lite.

“You know you like it” svarade Zayn flirtigt och jag bara skrattade åt honom.

“Now get off me, charmer” sa jag och han klev av mig medan han räckte ut tungan åt mig.

“Breakfast?” frågade han sedan. Det krävdes bara en nick av mig, jag var utsvulten. Vi tog på oss våra kläder, och självklart kunde vi inte göra det utan att titta på varandra när den andra bytte om. Men Zayn tittade mer på mig än  jag på honom, för jag kanske tittade lite i smyg...


Hissfärden ner till lobbyn gick fort och snart klev vi in i matsalen. Efter några sekunder kunde jag se de andra killarna sitta vid ett bord och äta, eller ja, Niall vräkte väl mer i sig maten. Vi tog varsin tallrik och fyllde dem med mat och efter några minuter så satte vi oss ner hos de andra.

“Slept long, lovebirds?” frågade Harry och jag skrattade till.

“What’s the time?” frågade jag sedan.

“It’s like 11 o’clock” svarade Harry och Zayn tittade roat på mig.

“We had a fight, taht’s why it took so long” sa han vilket fick de andra att stirra förvånat på oss. Jag kunde inte hålla mig för skratt, deras ansiktsuttryck var bara för roliga. Jag frustade till och började sedan skratta. Då såg de ännu mer förvirrade ut.

“With pillows” lade Zayn till och skrattade med mig. Louis började skratta.

“Gosh, you really scared me there” sa han och jag nickade.

“I think that was the point”

Vi fortsatte att äta upp vår frukost. Jag hade alltid älskat hotellfrukost, och det fanns ju en anledning till det. Det fanns verkligen allting som man kunde tänka sig på ett amerikanskt hotell.

“No concert today, right?” frågade Zayn efter en stund. Niall skakade på huvudet.

“No not today but tomorrow” sa Liam och jag Zayn nickade som svar. Vi fortsatte småprata lite och rätt som det svar började välbekanta sången av Zayns ringsignal av Don’t Cha att spelas. Det var självklart jag som hade satt dit hans ringsignal och förbjudit honom att ändra den. Jag skrattade när jag hörde den, som jag nästan alltid gjorde.

“What a manly ringtone you’ve got, Zayn” sa Louis och flinade. Zayn bara himlade med ögonen åt honom som svar och pekade på mig för att visa att det var mitt fel. Jag ryckte oskyldigt på axlarna och åt lite till av mina ananasbitar medan Zayn svarade. När han tittade på displayen fick han en rynka i pannan. Jag studerade honom noggrant när han pratade, det här verkade inte bra. Han hade fortfarande den där rynkan i pannan och han pratade i en irriterad och snabb ton. Det var något som inte stämde, det kände jag på mig. Vi alla satt tysta och tittade på honom och jag greppade Zayns hand över bordet. Han kramade den hårt. Jag förstod snabbt att han pratade om mig och honom och det gjorde mig orolig. Jag trodde allt det jobbiga var över nu? Zayn höjde sin röst och blev plötsligt arg på den han pratade med. Efter ett tag avslutade han samtalet med ett enkelt “okay” och tittade upp på alla oss. Jag tittade oroligt på honom.

“Zayn?” frågade jag tyst och tittade in i hans mörkbruna ögon.

“Simon wants a meeting with us. And he’s not happy” sa han och riktade sin blick emot mig. Jag drog förvånat efter andan. Okej, jag hade nog haft fel. Allt jobbigt var definitivt inte över.


Halloj mina kära läsare :) Hoppas ni gillade det här kapitlet :) Vad tror ni Simon vill?? Kommentera gärna vad ni tycker/tror, minst 6 kommentarer för att få nästa del av Still The One på söndag! 
 
//Josefin & Frida ♥♥♥

The Fame Project - del 44

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

“Let Zayn be in the band, and let him be with Rachel” sa Liam bestämt.

“Hmm, let me think... No, no and.. no” sa Connor och Carol skrattade till.

“I’ve been waiting to hear that for so long now. And Rcahel, you’re not finishing this film. Or any other film, for that matter. You’re going home” Rachel bara skakade på huvudet och kurade in sig i min famn.

“Okay, I’ll fix you home. Be with your gay-tattooed muslim, I’ve never liked him anyway. Just the way that I’ve never liked you” sa Carol och ställde sig i hissen med Connor som nu hade öppnats. Connor flinade elakt åt mig.

“One Direction is officially over! Oh my god, you can’t even imagine how many times I’ve wanted to say that” sa han medan hissdörrarna sakta stängdes. Det var då orden verkligen sjönk in på riktigt för mig. One Direction hade just slutat att existera.

 


RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade chockat på de andra. Var det här slutet? Fanns inte One Direction längre? Fanns inte min karriär längre? Tusen frågor cirkulerade runt i mitt huvud och allt kändes så konstigt eller tomt var nog ett bättre ord att beskriva detta.

“Is this the end?” frågade Niall och det såg ut som om han skulle börja gråta vilken sekund som helst.

“Of course not! Our true fans will stay with us even if we don’t have any management. And besides, we need to finish this tour, they can’t just say that One Direction is over and two seconds later we’re not a band anymore. We can do this without Connor. We still have Paul and Simon” sa Liam och de andra nickade.

“And we can easy find another management” instämde Zayn och tog min hand i sin.

“Grouphug!” utbrast Louis och vi alla ställde oss i en ring och kramade om varandra.

“We’ll get throgh this” sa Harry och vi andra nickade instämmande.

“Now let’s check out of this hotel and find another one” sa jag och vi gick till killarnas hotellrum för att packa ihop deras saker. Jag följde med Zayn till hans rum och väl där inne andades jag ut. Det kändes som om jag hållit andan hela vägen från hissen till hans rum för jag ville verkligen inte stöta på Connor och Carol. Det var min värsta mardröm.

“Are you okay?” frågade Zayn och kollade oroligt på mig. Jag nickade och log ett litet leende. Han lade ner det han hade i händerna i hans resväska innan han kramade om mig.

“It’s not over Rachel. They won’t get away with this” sa han och strök mig över ryggen. Jag nickade mot hans axel. Jag ville så gärna tro honom men det var något inom mig som sa att det inte skulle bli så bra som jag hoppades.

“Come on, you need to help me packing” sa han och kysste mig snabbt på munnen innan vi gick till sovrummet och började packa ner hans kläder. Eftersom de inte varit här så länge så hade han inte packat upp så mycket vilket gjorde att det gick snabbt att packa allt.


Efter tio minuter var vi ute i korridoren med Niall och Liam och väntade på att Louis och Harry skulle bli klara med sin packning.

“So Rachel, do you know any good hotels here?” frågade Niall mig och jag skakade på huvudet.

“Nope” svarade jag.

“Okay but we’ll just find one. It’ll be okay. As long as you and me are okay, everything else will also be” sa Zayn och tittade på mig. Jag började le som en idiot och kände att mina kinder hettade till.

“Someone’s blushing” kommenterade Liam vilket bara fick mig att rodna ännu mer. Jag gav honom en mörk blick. I ögonvrån såg jag att Zayn skrattade lite.

“Don’t laugh at me, it was your fault from the beginning” mumlade jag men kunde själv inte hålla borta ett leende ifrån mitt ansikte. Jag hade saknat Zayn så sjukt mycket och nu stod han här, framför mig. Och han hade rätt, tillsammans kunde vi klara allting. Vad som helst. Trots denna jobbiga dagen med Carol kunde han alltid få mig att le. Vi alla stod och småskrattade när Louis och Harry kom fram till oss med varsin enorm fullproppad väska.

“What’s so funny?” frågade Harry snabbt och tittade runt på oss. Hans blick fastnade självklart på mig.

“You look funny when you blush, I bet it was Zayn who made you look like a tomato” sa han, som svar på sin egen fråga han nyss hade ställt.

“Oh, shut it Harry” mumlade jag och tog ett steg in i Zayns famn. Jag kurade ihop huvudet emot hans bröst så att ingen kunde se mitt ansikte.

“Don’t be mean to my my girlfriend, I’ll punch your ass” sa Zayn skämtsamt och tog tag i min ena hand.

“Let’s go and find a hotel then?” frågade jag och alla ja-ade i kör. Vi gick tillsammans ner till lobbyn där en massa folk stirrade på oss. Kanske inte så konstigt om de hade hört det högljudda grälet som vi hade haft utanför hissarna på vår våning med Carol och Connor. Och så var ju killarna världskändisar, och nästan jag med. Jag hade bara blivit mer känd sen jag blev tillsammans med Zayn, men så länge jag fick vara med honom brydde jag mig inte om hur känd jag var. Jag försökte ignorera alla blickar som vi fick men det var svårt. Eftersom världen nu trodde att vi hade gjort slut, ja eftersom att vi inte hade setts på länge plus att Carol och Connor hade försökt få alla att tro det, så kanske folk som kände igen oss och såg oss gå hand i hand blev förvånade. Men skitsamma, jag var med Zayn. Han var här, och det skulle bli okej. Vi skyndade ut ifrån lobbyn och började leta efter ett bra hotell som låg en bit härifrån så att Carol och Connor skulle få för sig att följa efter oss. Och för en gångs skull, så brydde jag mig inte om vad Carol tyckte. Jag brydde mig heller inte om alla fåniga paprazzis som var överallt. Det var ändå över, som ett avslutat kapitel i mitt liv. Och jag visste att jag klarade mig bättre utan henne.


LOUIS PERSPEKTIV

“Finally, I’m so tired” suckade jag och slängde mig ner i den stora hotellsängen. Vi var nu på ett nytt hotell som vi ganska snabbt hade hittat och här tänkte vi stanna. Eftersom vi varken hade management eller Rachels manager kvar eftersom de alla hade sparkat oss, iallafall vad de trodde, så fick vi helt enkelt klara oss själva nu. Det kändes konstigt, för vi var alltid så vana vid att bli uppassade. Vi alla satt eller stod i mitt hotellrum och funderade på vad vi skulle göra nu. Vi hade trots allt en konsert ikväll, och hur skulle vi ta oss dit utan något management? Vi fick ta taxin som alla andra och hoppas att inte bli alltför upptäckta.

“We need to go soon if we’re gonna make it in time to the concert, with all the preperations” sa Harry och jag nickade.

“I just think I need an energy drink or something” sa jag och reste mig upp ifrån sängen. Zayn ringde en taxi och vi packade allt vi behövde ha med oss. Det mesta skulle ju redan finnas där när vi kom dit, men lite smågrejer behövdes ändå. Vi alla hade varsitt rum förutom Zayn och Rachel som delade. De hade inte setts på så himla länge och det var som om de var nykära igen fast de inte var det. Det kändes bra att se Zayn så glad trots den allmänt kritiska situationen. De stod och gosade i ett av hörnen och det fick mig att sakna Eleanor. Vi hade ju verkligen inte setts på länge sen turnén startade och jag saknade henne mycket.


ZAYNS PERSPEKTIV

“I don’t wanna go yet” mumlade jag i Rachels öra. Vi låg och gosade i vår säng som vi delade i vårt hotellrum och vi skulle egentligen ge oss av till konserten nu.

“Me neither, but you have too. And besides, I haven't been at one of your concerts yet so I don't wanna miss this" svarade Rachel. Jag nickade och ställde mig upp från sängen.

“Let’s go then” sa jag och höll ut min hand mot Rachel som hon tog.


Väl framme vid arenan så gick tiden snabbt och snart var det dags att gå upp på scenen. Jag fann Rachel sittandes på en av sofforna här backstage och jag gick fram till henne.

“You can stand over there when the show starts, Paul will be there too” sa jag till henne och pekade bort vid sidan av scenen. Hon nickade leendes och mötte sedan min blick.

“Zayn!” hörde jag Liam ropa och jag vände mig om för att se Liam vinka dit mig. Jag vände mig mot Rachel igen och pussade henne lätt på munnen innan jag gick bort till resten av killarna.

“Good luck!” hörde jag Rachel ropa och jag vände mig om och log innan jag ställde mig med killarna och fick min mikrofon.

“Five seconds!” hörde vi någon ropa och vi ställde upp oss vid ingången av scenen. Jag kollade bak och mötte Rachels blick hon vinkade mot mig och jag vinkade tillbaks innan vi sprang ut på scenen och publikens skrik fyllde mina öron. Vi vinkade till publiken innan introt till I Would började och snart var konserten igång för fullt.


RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade leendes på när killarna gjorde sin grej på scenen. De hade kommit längre än hälften av konserten och publiken var galna. De skrek högt, hoppade, dansade, grät, skrattade. Ja, allt.

“Okay, so we was thinking that we would answer som Twitter questions now” sa Harry i mikrofonen och alla skrek ännu högre.

“The first one is from HannahStyles, and she’s asking; Can you do “screw tha lightbulb pat the dog”?” sa Liam och Louis började genast göra någon konstig dans som de andra sedan också gjorde. Jag kollade på Paul som skrattandes skakade på huvudet samtidigt som han höll koll på publiken. Killarna fortsatte med några Twitter frågor och när de kom till den sista så sa Louis;

“I’ve saved this for the last because it’s my favourite!” i mikrofonen vilket fick alla att skrika ännu högre.

“I don’t know if I want to know this” mumlade Harry med ett leende innan han vände sig om mot skärmen för att kolla på tweeten som nu syntes. Jag gapade, varför hade Louis valt den tweeten av alla som fanns?

“The question is: Is it true that you, Zayn, are back together with Rachel?” sa Louis med ett flin och jag kollade på Zayn som också verkade chockad. Bredvid frågan så fanns det en bild som visade mig och Zayn när vi höll handen ute idag. Min första  tanke var, hur skulle Carol reagera? Men sen kom jag på att hon och Connor inte var med i bilden längre eftersom de redan sparkat oss så därför kunde Zayn säga vad han ville. Jag mötte Zayns blick och log mot honom innan Louis ännu en gång förde mikrofonen mot munnen.

“So Zayn, what are you saying?” frågade han så seriöst som han kunde. Zayn log mot mig  innan han också förde mikrofonen mot munnen.

“I guess you can say that we’re back together. And I couldn’t be more happy” svarade han och kollade in i mina ögon. Publiken “aawwade” och jag log. Zayn var den mest underbara kille man kunde få.


Konserten var över och vi var nu tillbaka i våra hotellrum. Jag i Zayns armar samtidigt som vi kollade på tv.

“You were amazing tonight” sa jag och strök hans arm som var runt mig. Han log och kysste mig på munnen innann han svarade.

“Thank you Rachel, it means a lot.” Jag vände blicken mot tv:n igen som nu visade kändis skvaller och skulle precis ta en klunk av vattnet jag hällt upp i ett glas när nyheten som kom upp stoppade mig.

“Today we got confirmed by Zayn, from One Direction, that he and his ex-girlfriend Rachel Moore are back together. But after I got in this video a few minutes ago I’m not sure about their managers anymore. How could they do this to the couple that everybody loved? It’s breathtaking, take a look by yourself” sa programledaren och snart visades en video på när vi hade bråkat med Carol och Connor idag i lobbyn av vårt gamla hotell. Videon visade allt som hade hänt och man hörde klart och tydligt vad Carol och Connor sa. Jag höll på att tappa glaset jag hade i handen men fångade i sista sekunden upp det. Både jag och Zayn stirrade på videon i tystnad. Herregud. Jag visste inte hur någon hade lyckats filma detta men det gjorde mig på något sätt glad. Glad att världen äntligen skulle få veta vilken riktig skit Carol var. Och Connor också. Kanske skulle nu saker ändras? Kanske, men bara kanske, var det över för dem. Men för mig, var det bara början av något nytt utan Carol.
 

Heeeej!! Först vill jag bara tacka för alla kommentarer i förra kapitlet :D Det betyder jättemycket! ♥ Sen ville jag också säga att vi har ändrat våra låtar på bloggen från One Direction låtar till våra favoriter (förutom 1D) för tillfället. Vi har kvar Still The One, They Don't Know About Us och Live While We're Young eftersom de låtarna tänker vi på när vi skriver på våra noveller, i alla fall de två första :P 
 
Anyway, vad tyckte ni om kapitlet? Det tog lite tid att få klart det men jag hoppas ni gillade det :) Vad tror ni kommer hända? Kommentera påååå :P Minst 6 kommentarer för att få nästa del av STO på onsdag :)
//Josefin & Frida ♥♥♥

The Fame Project - del 43

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

“Okay, now you’ve met me. Can you go now?” frågade jag och Harry flinade.

“Aww, the lovebirds want some alone time” sa han och jag himlade med ögonen.

“No we can’t leave. We came here to tell you that we saw Carol in the lobby” sa Liam och mina ögon spärrades upp. Jag kollade på Zayn som också såg ut att ha panik innan jag snabbt ställde mig upp från sängen.

“You need to get out of here!” utbrast jag och drog upp Zayn ur soffan. Han tog på sig sin tröja och jag gick med dem ut till den lilla hallen. Jag kysste Zayn snabbt på munnen samtidigt som jag hörde en harkling vid dörren.

 


RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade chockat mot dörren där Carol stod. Hon kollade surt på mig och killarna.

“Didn’t I tell you to forget about Zayn!” sa hon argt.

“I can’t just forget about someone that I love! Neither do I want to” sa jag lika argt och satte armarna i kors.

“Rachel I’m your manager you need to listen to me. You’re not supposed to date Zayn. He’s a distraction for your career and you don’t need him in your life!”

“He’s not a distraction! And I do need him in my life! Do you really want me to stop dating Zayn? Because then I won’t be the same Rachel again. Without him I’m nothing. I want to date Zayn and that’s exactly what I’m going to do” sa jag genom sammanbitna tänder.

“I’m tired of your bullshit Rachel. Listen to me when I say this. Either you stop dating Zayn or I’ll ruin your career. And I mean it, you know how much” svarade hon. Jag kollade på Zayn innan jag gick in i sovrummet och började packa mina saker.

“I knew you would choose the right thing” sa Carol från dörrkarmen eftersom hon tydligen följt efter mig. Jag nickade och kastade snabbt i mina kläder och andra saker jag hade med mig i mina tre resväskor och gick ut från sovrummet.. Killarna kollade på mig samtidigt som jag tog på mig mina skor. Jag såg Carol från ögonvrån. Hon visste att hon skulle vinna. Men det hon inte visste var att jag inte tänkte stanna med henne längre.

“Are you coming or are you staying here with that bitch?” frågade jag killarna och Carol gapade. De flinade och Zayn lade armen om mina axlar.

“Rachel, if you go out of this room you won’t have any career left” sa Carol desperat men samtidigt ilsket.

“That’s the thing Carol. I can still have a career even if you’re not my manager” sa jag och kastade kortet, som låste upp dörren, på golvet. Jag vände mig om och gick ut från hotellrummet.

“You’re going to regret this. Your career is over” hörde jag Carol säga innan jag smällde igen dörren i hopp om att aldrig få se henne igen.


ZAYNS PERSPEKTIV

Jag kollade på när Rachel gick in i sovrummet och snart kom hon ut med alla sina resväskor. Jag kollade förvånat på henne men hon log bara försäkrande mot mig.

“Are you coming or are you staying here with that bitch?” sa Rachel till oss och jag såg i ögonvrån hur Louis och Harry flinade. Jag gav dem en menande blick och ställde mig sedan bredvid Rachel och lade en arm om hennes axlar.

“Rachel if you go out of this room you won’t have any career left” sa Carol. Hon såg nästan rädd ut. Rädd att förlora Rachel eftersom hon var Carols väg till pengar. Men efter alla samtal jag haft med Rachel det senaste så hade jag förstått att Carol redan förlorat min Rachel.

“That’s the thing, Carol. I can still have a career even if you’re not my manager” sa Rachel vasst tillbaka. Hon kastade kortet till hotellrummet på golvet innan hon drog med mig ut från rummet. Jag hörde Carol mumla något om att ångra detta men jag brydde mig inte så mycket. Allt jag ville var att vara med tjejen jag älskade.

“Rachel, are you sure about this?” frågade jag ändå, för jag var orolig för hur detta skulle sluta för henne.

“Yes, Zayn. I’m sure” svarade hon och tog mina händer i sina.

“I want to be with you, right now more than anything else. So yes, I’m sure” fortsatte hon. Det fick mig att spricka upp i ett stort leende. Jag kramade hennes händer i mina och kramade henne snabbt. Vi gick tillsammans med resten av killarna i släptåg till hissarna för att åka ut ifrån hotellet.

“That was... So freaking brave” sa Harry imponerat till Rachel som skrattade lite åt honom.

“Thank you, I guess. I hate her anyway, she has ruined half of my summer. I’m not gonna let her ruin the rest of it” sa hon och vände sin blick emot mig. Det kändes helt obeskrivligt bra att få vara med henne igen, att få ha henne nära.

“But where are we going now? And where are you going to stay, and what are you going to do?” frågade Liam Rachel  när vi kommit ut från hissen. Hon stannade upp mitt i en rörelse och rynkade fundersamt på pannan innan hon svarade.

“I’m not sure. I can’t stay here, not with Carol. I’m gonna finish my film, but without her.”

“I can move and share a room with you” sa jag och Rachel log tacksamt mot mig som svar. Plötsligt hörde vi steg bakom oss och vi alla vände oss om, i hopp om att det inte skulle vara Carol. Men när fick man som man önskade? Carol gick med snabba steg på sina smala klackar fram till oss. Och tro mig när jag säger att så arg hade jag aldrig någonsin sett henne.

“You!” utbrast hon och pekade på Rachel. “You, how can you do this?! I FREAKING CREATED YOUR CAREER, I DID EVERYTHING TO MAKE YOU FAMOUS AND HELP YOU UP ON THE CAREER LADDER! DON’T YOU DARE LEAVE AND KICK ME!” skrek hon upprört.

“I am not some stupid money project! I’m leaving and that’s it. Deal with it, you have to find some new stupid celebrity to fool. I am with Zayn and there’s nothing you can do about it” svarade Rachel i en ovanligt lugn ton.

“I will ruin you” sa Carol med sammanbitna tänder. Hennes blick var fastnaglad på Rachel och hennes händer var hårt knutna, som om hon försökte hindra sig sig själv ifrån att slå till Rachel. Jag tog varnande ett steg närmre Rachel ifall Carol skulle försöka göra något.

“Go on. Do it. Ruin my career and yours in the same time. I don’t care anymore” sa Rachel och stirrade tillbaka på Carol. Detta provocerade bara Carol ännu mera och hon pressade argt ihop läpparna till ett smalt streck.

“You little shitty brat. You don’t deserve any of your fame, or him” sa Carol och riktade sitt finger emot mig. Rachel öppnade munnen men hann inte säga något förrän Carol fortsatte.

“Oh wait, I forgot. You do deserve that fucking singer, cause he’s just as shitty as you are. The perfect ugly couple, right?”

“You did not just call him fucking singer, did you? Say what you want about me because I don’t care, but don’t pull him into this. This fight is between you and me, not him. Keep him out of this” sa Rachel men Carol bara flinade elakt åt henne.

“Oh shut up, we both know that he’s not worth it” svarade Carol. Då fick jag nog.

“SHUT THE HELL UP, LET HER GO. She hates you and it’s all your fault. Now come on, let’s go” sa jag och drog lite i Rachels arm. Hon protesterade inte utan lutade sitt ansikte emot mitt bröst. Jag drog in henne i min famn och gav Carol en blick full av avsky. Jag suckade lättat när hissdörrarna bakom oss öppnades, nu skulle vi äntligen få komma häriifrån.

“Oh, finally” sa Carol. Då vände jag mig med Rachel och fick se ett allt för välbekant ansikte.

“And where do you think you’re going?” frågade Connor med ett höjt ögonbryn medan han klev ur hissen och hindrade oss ifrån att kliva in i den.

“Away from you” mumlade jag argt. Jag hatade att Connor alltid skulle komma vid de mest olämpliga tillfällena. Jag slöt ögonen för en kort sekund och beredde mig på att få en massa skit från honom.

“You lied to me, Zayn. Honestly it was expected from you, but still” sa han med blicken på mig. Han hade ett roat leende på läpparna, som om han njöt av detta. Det gjorde mig irriterad, som om allt detta bara var ett spel för honom. Det var det väl visserligen, men ändå.

“I lied to you because I don’t care about you. I lied to you, because only one person can make this happy. And it’s Rachel. I’m not losing her just cause you’re a dickhead” svarade jag och tryckte på hissknappen för att öppna hissen igen.

“Fine, you’re not a part of One Direction anymore. I warned you” sa Connor enkelt. Han sade det bara sådär i förbifarten, han kunde lika gärna ha pratat om vädret. Det gjorde mig arg, riktigt arg. Som om han inte brydde sig om något annat än sina pengar, vilket han heller inte gjorde.

“First, you force me to fake date someone I didn‘t even know at that time, when I didn’t want to. And when I do as you want and fall in love with her, you force me to break everything with her. And when I don’t want to because I love her, you’re kicking me from my band. Thank you, Connor. Thank you for that” sa jag sarkastiskt och bet ihop tänderna i ren frustration. Nu var allt borta. Mitt band, mina fyra bästa kompisar. Det kändes som om jag bara ville gråta just i denna sekunden.

“So what? That’s just the reality, deal with it. You’re already fired from the band” sa Connor som om det vore den mest självklara saken i världen.

“I don’t think so, Connor” hörde jag en röst bakom mig säga. Jag urskiljde den snabbt som Liams. Connor höjde ett ögonbryn mot Liam medan Liam klev fram bredvid mig.

“Zayn’s not leaving. If he does, One Direction is over. We won’t continue without him” sa han självsäkert. Men jag kände ju Liam, och jag visste att det krävdes en hel del för att säga det där till Connor.

“You aren’t the right person to decide about that, little Liam” sa Connor överlägset. Han hade fortfarande sitt flin på läpparna, han gillade verkligen ingen av oss.

“Well, actually I think I am” svarade Liam. “I’m leaving too, if Zayn’s leaving” fortsatte han. Jag insåg plötsligt vad han höll på att göra. Jag fylldes av panik, de kunde ju inte förlora sina karriärer bara på grund av mig.

“Liam, no” sa jag. Liam gav mig en övertygande blick, men jag kunde ju bara inte låta detta ske.

“I’m also leaving if Zayn is” hörde jag Harry säga. Han ställde sig bredvid Liam och följdes av Louis och Niall.

“Me too” sa de samtidigt. Connor tittade på oss, en efter en.

“Really? Everything for a little shitty muslim boy who didn’t listen to me?” frågade han med ett höjt ögonbryn.

“He’s not-” började Rachel men jag satte en hand framför hennes mun.

“It’s not worth it” viskade jag i hennes öra.

“Let Zayn be in the band, and let him be with Rachel” sa Liam bestämt.

“Hmm, let me think... No, no and.. no” sa Connor och Carol skrattade till.

“I’ve been waiting to hear that for so long now. And Rcahel, you’re not finishing this film. Or any other film, for that matter. You’re going home” Rachel bara skakade på huvudet och kurade in sig i min famn.

“Okay, I’ll fix you home. Be with your gay-tattooed muslim, I’ve never liked him anyway. Just the way that I’ve never liked you” sa Carol och ställde sig i hissen med Connor som nu hade öppnats. Connor flinade elakt åt mig.

“One Direction is officially over! Oh my god, you can’t even imagine how many times I’ve wanted to say that” sa han medan hissdörrarna sakta stängdes. Det var då orden verkligen sjönk in på riktigt för mig. One Direction hade just slutat att existera. 


Dun dun duuun!!! :P Har 1D verkligen slutat att existera? D: Let me know what you think! :) Minst 6 kommentarer för att få nästa del av STO på onsdag. 
 
Denna novell börjar komma mot sitt slut, det känns konstigt jag vet och det känns inte alls som om det har gått 43 delar :P Haha ha det braaaaa mina fina läsare :D 
 
//Josefin xxx
 

The Fame Project - del 42

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

När jag tänkte efter kanske det skulle vara enkelt att få Rachel kickad, Zayn också. På något sätt hade det känts som att hon inte hade släppt honom helt, även om jag otaliga gånger hade sagt åt henne att göra just det. Jag bestämde mig snabbt för att snacka med Connor och kolla upp om Rachel verkligen hade släppt Zayn helt. Och hade hon inte gjort det, skulle nog hennes liv ta en intressant vändning.


1 månad senare

RACHELS PERSPEKTIV

“I told you that I’m not speaking to you. For the last time, just shut up” sa jag surt till Carol.

“You can’t ignore me forever, I’m your manager” svarade Carol lite irriterat.

“Oh I doubt that wouldn’t be hard, to ignore you” sa jag och vände ryggen emot henne.

Jag hade kommit till hotellet efter en jobbig inspelningsdag och hon försökte fortfarande att hela tiden få kontakt med mig. Den senaste månaden hade varit hemsk, det enda som hade varit bra var mina filmkollegor och samtalen med Zayn. Carol hade varit en plåga vilket hon fortfarande var och jag stod nästan inte ut med henne. Hon skulle alltid kontrollera allt jag gjorde och en gång hade jag till och med blivit medsläpad bort ifrån ett köpcenter för att Carol tyckte att jag hade uppfört mig ohövligt. Den där killen jag hade sett den dagen som hade varit otrogen mot sin tjej hade faktiskt förtjänat att få mina ord skrikna i ansiktet. Men självklart skulle Carol alltid kontrollera allt jag gjorde så att hon inte på något sätt skulle kunna bli utskämd på grund av mig. De senaste veckorna hade hon varit värre än vanligt, gud vet vad det kunde bero på. Jag kunde inte njuta av min vistelse här när hon var som en svans som följde efter mig vart jag än gick. Jag kunde inte ens minnas senaste gången hon faktiskt hade varit snäll mot mig. Ingen av oss hade nämnt ett ord om Zayn, jag ville göra det men jag antog att hon förväntade sig att jag skulle ha glömt honom för länge sen. Ja, det kunde hon väl drömma om. Jag och Zayn hade försökt vara försiktiga men det slutade ändå alltid med att vi satt och smsade till sent på natten. Det gick inte att inte vara kär när det var allt man ville vara. Jag trodde iallafall inte att Carol hade märkt något. Och om hon hade det, skitsamma. Jag tänkte inte ge upp Zayn för någonting i hela världen. Och snart skulle vi ju ses igen. Mer än halva sommaren hade gått och det hade varit ungefär min sämsta sommar bara på grund av Carol, men också den första sommaren med Zayn i mitt liv. Det han hade gjort för mig den här sommaren... Han hade fått mig att tro på oss gånger när jag bara hade velat krypa in i ett svart hål och stanna där förevigt. Vi skulle ju ses snart och det skulle bli bra. Jag önskade att jag på något sätt hade kunnat avskeda Carol, hon brydde sig ändå bara om att få pengar. Hon hade aldrig brytt sig ett piss om mig.


Jag kände mig så himla otålig. Jag hade skickat ett antal sms till Zayn och han svarade inte. Han brukade alltid svara jättesnabbt, det hände liksom aldrig att han inte svarade. Men det var väl inget att oroa sig för. Han kanske var ute eller något. Äsch, jag var bara löjlig. Jag stängde ute Carol från mitt rum och ringde upp Zayn, men även där fick jag inte något svar. Jag suckade för mig själv. Jag kanske bara skulle sova, drömma om Zayn och hoppas att han på något magiskt sätt skulle vara här när jag vaknade upp? Ja, drömma kunde man ju alltid göra. Våga drömma, som One Directions bok faktiskt hette. Och visst var det sant, våga drömma. För vem hade någonsin kunnat tro att jag skulle få världens mest underbara kille? Ja, inte jag iallafall.


CONNORS PERSPEKTIV

Ända sedan jag hade fått det där samtalet ifrån Carol hade jag känt mig arg. Jag trodde i och för sig inte att det var sant, men eftersom det hade väckt misstankar hos Carol så var jag nyfiken på att få kolla upp om det verkligen var sant. Jag hade ärligt talat inte trott att Zayn och Rachel skulle släppa varandra bara sådär, inte med tanke på hur mycket de kämpade emot mig och Carol. Men vi hade varit tydliga med reglerna i detta spelet, och spelet var slut. Kunde inte bara skitungarna göra som vi sa och strunta i varandra? Jag hade varit många kändisars chef men aldrig hade jag mött några så jobbiga som Rachel och Zayn. De kunde inte ens lyssna på en simpel order och det var riktigt frustrerande Barnrungarna förstod ingenting om affärsvärlden, man kunde inte låta något så fånigt som känslor komma i vägen för affärer och kändisskap. Det var iallafall en sak som jag hade lärt mig, att om man ville en sak var man tvungen att fokusera bara på det och göra vad som än krävdes för att få det. Men jag var ju trots allt Connor, den som satt med Zayns karriär i min hand. Och den kunde jag förstöra med bara ett knäpp med fingrarna. Och det var precis vad jag hade tänkt att göra. Nu hade jag kanske fått en anledning att äntligen sparka Zayn, och den chansen tänkte jag inte gå miste om. Jag hade aldrig gillat den där idiotiska muslimen, han förstörde bara för resten av bandmedlemmarna. De klarade sig jättebra utan honom, det hade de alltid gjort, enligt min åsikt. De var ett sött pojkband och Zayn med sin muslimska bakgrund och en massa skit förstörde bara deras image. Dessutom var fyra medlemmar alltid bättre än fem, för fem betydde en utanför. Nu hade jag honom precis där jag ville. Och min plan var genialisk, jag kunde bara inte misslyckas. Ingen förväntade sig det här. Jag kände mig stolt över mig själv för att jag var så fruktansvärt smart. Men usch ändå, hur kunde Rachel gilla en sådan kille? Fast å andra sidan var hon ungefär lika fel som han så de passade bra ihop. Så synd bara att de inte kunde vara tillsammans då. Jag gick fram till tjejen bakom disken när det var min tur och lämnade fram mitt pass. Snart fick jag ett okej och jag kunde gå vidare in mot planet. Snart skulle jag ha den fula idioten sparkad, då kunde jag bara tjäna ännu mera på de mer normala fyra killarna som var kvar. Det hade varit mitt mål ända sedan Zayn hade klivit in i rummet för första gången, när vi hade setts för första gången. Från den stunden jag hade sett honom hade jag vetat att jag ville ha bort honom. Han var fel, han hade aldrig passat in. Vi alla visste det nog egentligen, han borde aldrig ha blivit en del av One Direction ifrån hela början.


RACHELS PERSPEKTIV

Med Ben & Jerry’s i handen och filtar runt mig så satt jag i soffan på hotellrummet och kollade på Twilight. Zayn hade fortfarande inte svarat och även om jag inte försökte tänka på det så kunde jag inte undgå att låta det komma in i min hjärna. Men jag visste att om det var något fel så skulle jag få reda på det. Men tänk om Connor och Carol hade kommit på oss? Connor hade kanske tagit hans mobil. Nej. Connor var inte lika mycket som en svans som Carol. Jag låste upp min mobil och gick in på min och Zayns sms-konversation.

From Zayn<3:

Good night babe, sleep tight. Just 2 months left and then you’ll be in my arms again :D xx


Det var det senaste smset från honom och det skickades igår kväll. Jag suckade och lade ifrån mig mobilen i soffan bredvid mig. Jag vände blicken mot tv:n och filmen hade kommit till att Bella kommit på att Edward var en vampyr. 


Med trötta steg begav jag mig mot min säng och slängde mig ner på den. Jag drog täcket upp till hakan och lät värmen omfamna mig. Jag gäspade stort och blundade och snart var jag i det omedvetna.


Nästa morgon vaknade jag av att solen lös in i rummet. Jag kände en arm om mig och att jag var uppressad mot något. Eller någon kanske jag skulle säga. Mitt hjärta började genast att dunka extra snabbt. Vem hade tagit sig in i mitt rum och dessutom lagt sig bredvid mig i min säng? Jag tog ett djupt andetag i ett försök att lugna ner mig själv och blev genast lugn när jag kände igen den välkända doften. Zayn. Jag gnuggade ögonen och när jag vände mig om i sängen så var det tomt bredvid mig. Såklart. Det var bara en dröm. Jag suckade besviket och lade mig med huvudet ner mot kudden. Att sakna Zayn var jobbigt men att nu faktiskt tro att han var här inne i rummet var ännu jobbigare. Jag suckade tungt innan jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Jag låste upp den och såg att Zayn fortfarande inte svarat på mina sms. Jag lade tillbaka den och återgick till det jag gjorde innan. Kolla ner i kudden. Jag låg så ett bra tag innan jag kände att sängen tryckas ner på högra sidan om mig. Såklart att Carol skulle komma nu också. Men mina tankar ändrades snabbt när personen strök undan mitt hår och började lämna kyssar från axeln till precis under örat.

“I’ve missed you so much” viskade rösten som jag gillade så mycket i mitt öra. Ett leende spred sig på mina läppar och jag satte mig upp i sängen. Där bredvid mig satt Zayn. Jag kastade mig på honom och slog armarna om hans hals. Han skrockade lite och kramade om mig hårt.

“I’ve missed you too Zayn” svarade jag. Zayn placerade sina händer på mina kinder och pressade sedan sina läppar mot mina. Jag kysste direkt tillbaka och insåg genast hur mycket jag saknat detta. Vi drog oss ifrån varandra efter ett tag och vi kollade in i varandras ögon.

“I hope you’re hungry cause I’ve ordered room-service” sa han och jag nickade innan vi begav oss ut till köket.


“I love you” sa Zayn när vi hade ätit klart och nu satt i soffan.

“I love you too, and I have really missed you” sa jag och log.

“But why are you here and not in UK?” frågade jag. Jag hade inget minne om att han skulle komma till LA.

“Oh, the tour got extended so now we’re here in the US before we go Australia, New Zeeland and Japan” svarade han.

“That’s awesome! But won’t Connor notice that you’re gone?”

“Since we live in the same hotel as you it’s not so hard to sneak out.” Och med det sagt så kom fyra galna killar inspringandes genom dörren.

“Rachel!!” ropade de och hoppade på oss i soffan.

“How did you get in here?” frågade jag förvånat när vårt kramkalas var över.

“Zayn gave us a key, and Zayn got the key from the reception” svarade Louis och ryckte på axlarna.

“Okay, now you’ve met me. Can you go now?” frågade jag och Harry flinade.

“Aww, the lovebirds want some alone time” sa han och jag himlade med ögonen.

“No we can’t leave. We came here to tell you that we saw Carol in the lobby” sa Liam och mina ögon spärrades upp. Jag kollade på Zayn som också såg ut att ha panik innan jag snabbt ställde mig upp från sängen.

“You need to get out of here!” utbrast jag och drog upp Zayn ur soffan. Han tog på sig sin tröja och jag gick med dem ut till den lilla hallen. Jag kysste Zayn snabbt på munnen samtidigt som jag hörde en harkling vid dörren.


Hoppas ni gillade det här kapitlet för vi älskade att skriva det. Är inte Zayn för gullig? :) Men vem tror ni det är som står vid dörren? Tack för alla fina kommentarer på förra delen, kan ni kommentera lika bra denna gång? Minst 5 kommentarer för att få nästa del av STO på onsdag :) 

 

Ha det gött //Josefin xxx


The Fame Project - del 41

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

“Zayn, you can do whatever you want but giving up. You’re not giving up, do it for her” sa jag mjukt. Jag var fast besluten att få honom på bättre tankar.

“I’m not giving up, it’s just hard to pretend to not care about someone that your whole life is about. It’s hard to not being in love, when you really are. And now we’re on world tour and I have to be okay even though I’m not really are” sa han och jag nickade emot hans axel.

“It’s okay, Zayn. You don’t have to pretend that you’re okay if you’re not, not in front of us. We’re here for you, always” sa jag och han log svagt.

“Thanks Lou, I appreciate it” svarade han och jag log tillbaka.

“Well, no one of us seems able to sleep right now, so what about we get some popcorn, the other lads and Toy Story?” frågade jag glatt. Zayn skrattade lite men nickade.

“Liam’s gonna love it at least”.


RACHELS PERSPEKTIV

“Hey Lauren, can you pass me the sunscreen?” frågade jag vänligt Lauren som gav den till mig. Vi satt på stranden i Los Angeles på våra handdukar och chillade. Det var otroligt varmt här. Visserligen hade det nästan varit bra väder under hela min vistelse här men idag var det sådär äckligt varmt så att man bara ville kasta sig i havet och stanna där resten av livet. Jag satte på mig mina solglasögon och tog ett djupt andetag. Efter dagens repetitioner hade jag och Lauren åkt direkt till stranden för att fånga den sista värmen innan kvällen kom. Jag hade inte pratat med Carol sen bråket och hade gjort mitt bästa för att undvika henne, vilket faktiskt hade gått förvånansvärt bra. Jag tittade på Lauren som såg ut att njuta lika mycket som jag gjorde. Min mobil pep till och ett nytt sms från Zayn dök upp på skärmen.

From: Zayn<3

“Hey, I missssss youuuuuu<3 What are you doing today? I’m at Nandos with Niall :) xx


Jag log stort och knappade snabbt in ett svar. Lauren sneglade på mig, jag kunde se att hon hade något i tankarna. Jag lade undan mobilen och vände min blick mot henne. Hon tittade nyfiket på mig.

“What?” frågade jag oförstående.

“Why are you always texting so much? Who is it? Do you have a boyfriend that you haven’t told me about, Rachel?” frågade hon med sin blick fäst på mig. Men jag skakade snabbt på huvudet till svar, jag kunde ju inte berätta detta. Inte ens för Lauren. Eller?

“Then if it’s not your boyfriend, who is it?” fortsatte Lauren fråga.

“Just, my family” svarade jag och undvek hennes blick. Visst var jag skådespelerska, men det betydde inte att jag var superbra på eller ville ljuga för mina vänner. Men det var farligt om detta kom ut, något jag kunde riskera även om jag litade på Lauren.

“I can see that you’re lying. Come on, tell me. Please?” frågade hon och jag suckade, visste att jag inte kunde komma undan.

“Okay, yes I have a boyfriend” sa jag och tänkte genast på Zayn. Jag log automatiskt och Lauren såg detta.

“Okay, who is it?”

“I can’t tell you. It’s like, complicated” försökte jag förklara utan att säga för mycket.

“Oh come on Rachel, you know you can trust me. I won’t tell anyone, if that’s what you afraid of” sa Lauren allvarligt och log lite.

“Okay then” Jag suckade lite. “His name’s Zayn” Lauren såg fundersam ut, som om hon försökte komma på vem det kunde vara.

“Zayn, as in Zayn Malik?” sa hon efter någon minut. Jag behövde inte säga något, hon såg nog svaret på sin fråga på minen jag hade.

“Are you dating Zayn Malik? Wow, and I didn’t know” sa hon förvånat.

“We have kept it as a secret, you can say” svarade jag och hon nickade förstående.

“Well, two big celebrities like you two dating causes a lot of attention. So I can understand why you’re hiding it” sa hon sedan. Jag skakade lätt på huvudet.

“We’re not really allowed to be together, to make a long story short” förklarade jag. Jag ville inte gå in på några detaljer eftersom jag visste att jag förmodligen skulle bli mer ledsen och sedan inte kunna sluta tänka på det. För det var ju så det brukade bli. Men det jag nyss hade sagt gjorde Lauren nyfiken. Hennes gröna ögon granskade mig medan en rynka spred sig mellan hennes ögonbryn. Hon såg inte ut att förstå.

“Our management decided that we were going to fake date a couple of months ago, we were both against it. But we didn’t really had a choice and so we did it. And I falled for him, hard” sa jag och kände hur mina kinder hettade till. “And the feelings were mutual, we became a couple. It was all good until...” Jag tystnade mitt i meningen och tittade ner på mina händer. Lauren lade en hand på min axel och tittade medlidande på mig. Det såg nästan ut som om hon inte ville höra resten av min mening, men snart så kom frågan ändå.

“Until what?”

“Until our managers said the fake dating was over and that we had to break up” sa jag och lyfte min blick uppåt. På något sätt, i mina konstiga drömmar hade jag hoppats att Zayn skulle stå där borta på stranden och le åt mig. Hålla om mig tajt och säga att allt var bra. Säga att allt skulle bli bra, bara vi var tillsammans. Men där stod ingen Zayn som kunde rädda mig. Lauren tittade förvånat på mig, hennes mun var formad till ett o. Jag log sorgset mot henne och hon stängde munnen igen.

“So... Did you break up?” frågade hon efter en liten stund. Jag skakade snabbt på huvudet. Bara tanken på mig och Zayn som gjorde slut fick mitt hjärta att värka. Aldrig, aldrig i livet.

“No, we couldn’t. So that’s why we’re having it as a secret. Our managers don’t know about us, they think that we broke up before i travelled to the US. But we never did. Nobody knows about us” sa jag och tittade in i Laurens gröna förvånade ögon. Hon blinkade några gånger medan hon tog in allt jag hade sagt. Sedan nickade hon sakta.

“Is that why you’re always fighting with Carol?” frågade hon och jag nickade till svar.

“Yes, I hate her. And she hates me too. She expects that I’m going to forget about Zayn and just focus on my career but I can’t do that, you know” sa jag och slöt ögonen medan jag lät den milda vinden blåsa igenom mitt hår.

“I know, I understand” sa hon och jag log. Det kändes skönt att ha fått berätta för någon, att dela bördan med någon.

“But...” började Lauren och jag öppnade ögonen. Hon tittade oroligt på mig. Jag höjde frågande på ett ögonbryn.

“What happens if they find out about you and Zayn? Rachel, what happens if the worlds finds out?” frågade hon oroligt. Jag kände hur mitt ansikte bleknade, jag stelnade till och musklerna i min kropp spändes för att sedan slappna av igen. Jag tittade ner i sanden innan jag lyfte huvudet igen och mötte Laurens blick. Svaret visste jag så himla väl. Hennes ögonbryn var rynkade och öppnade munnen för att säga något.

“Would they? No, they wouldn’t, right” sa hon tveksamt. Fast det lät mer som en fråga. Jag svalde hårt innan jag svarade henne.

“Yes, they would. If they find out about us both me and Zayn will be kicked from our jobs” sa jag. Jag tystnade och visste inte om min röst skulle hålla just nu till att säga mer. Och vad mer kunde jag säga? Det var den bittra sanningen, och närmare min verklighet än vad jag någonsin hade kunnat tro.


ZAYNS PERSPEKTIV

“So we’re staying in Paris one more day then”

“Yeah, that’s what planned for us at least. One concert tonight and then to Belgium”

“It’s gonna be so much fun!”

“I know right, can just be better than the Up All Night tour.”

Niall och Liam fortsatte att diskutera turnén vid frukostbordet på hotellet medan jag fortsatte att bara halvt lyssna på dem. Mina tankar var någon annanstans, eller snarare på någon annan. Rachel. Sen hon hade lagt på telefonen i öret på mig och sedan förklarat att det varit Carol som hade stört så jag hade börjat förstå vad det verkligen var vi höll på med. Vad det var som stod på spel, hur mycket som stod på spel. Hur många gånger det hade varit så nära att vi blivit upptäckta. Jag hade nog inte fattat förrän nu hur allvarligt detta var, och vi var inte försiktigta nog. Men det var väl inte så himla konstigt om man ville prata med sin flickvän ibland? Det kunde jag inte alltid göra, hur gärna jag än ville. Det var så lätt att bli upptäckta. Ibland kunde jag känna att jag inte orkade eller ville bry mig, bara jag fick vara med Rachel. Men jag visste ju precis lika bra som alla andra att jag inte ville bli kickad ifrån One Direction. Verkligen inte. Jag suckade åt mina och Rachels jobbiga situation, vilket jag nog råkade göra mitt i Liams mening. Båda riktade genast sina blickar emot mig och jag ryckte ursäktande på axlarna.

“Zayn, did you even listen to what we said?” frågade Liam med rynkad panna.

“No... sorry. I just can’t focus on this right now” mumlade jag och drog en hand genom mitt hår. Niall tog en till tugga mat och Liam suckade.

“You need to try to focus on the tour. I know it isn’t easy, but can you please try? For the fans?” frågade han lite oroligt. Jag nickade till svar.

“It’s just... It’s been so many times they’ve almost catched us and it feels like they know, somehow” erkände jag. Jag behövde inte tala om vilka jag pratade om, de förstod att det var Carol och Connor. Jag tittade mig omkring och upptäckte nu att Harry och Louis inte var där.

“Where’s Haz and Lou by the way?” frågade jag fundersamt.

“Sleeping, like always. Or fixing their hairstyles” svarade Liam och Niall började skratta med mat i munnen.

“Eww, close your mouth irish!” utbrast jag skrattandes. Niall log ett stort leende där han stolt visade upp all tuggad mat i hans mun innan han stängde den igen.

“Food, can I marry you?” frågade han sedan och tittade ner på sin tallrik.

“Of course, I’ll be the priest” svarade jag.

“And I’ll be the best man” sa Liam vilket fick Niall att frusta av skratt.

“And you guys said I was weird! Take a look at yourselves”.


CAROLS PERSPEKTIV

Jag visste att det var något som inte stod rätt till. Något var fel. Det var som att det var något jag hade missat, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Rachel brukade aldrig ringa och prata så mycket med sin familj när hon var på olika filmjobb. Det var som att hon dolde något för mig, men jag kunde inte fatta vad. Hon hade gjort klart för mig att hon inte ville vara min vän, men det respekterade jag inte ett dugg. Varför skulle jag respektera henne när hon inte respekterade mig? Hon var en bortskämd skitunge som inte fattade saker. Det var otroligt att hon faktiskt hade blivit tillsammans med den där idiotiska killen ifrån One Direction. Men eftersom båda var korkade så kanske de passade bra ihop? Vem vet. Att det skulle vara så svårt att få dem att separera. De hade ju inte ens velat vara tillsammans på riktigt! Det var nästan som om de gjorde detta bara för att trotsa mig och Connor. Det gjorde mig arg att tänka på det på det sättet. Efter allt som jag hade gjort för Rachel, hon skulle inte vara något utan min hjälp! Och så behandlade hon mig som skit. Jag tänkte inte tolerera detta, jag kunde allt se till så att hon fick sparken. Egentligen var det ganska enkelt, bara att sprida ett rykte eller säga att Rachel hade gjort något hon kanske inte hade gjort. Så skulle hon vara borta. Det kanske skulle vara det bästa. Det enda jag oroade mig för var då att bli utan jobb, det var väl det som hindrade mig. Jag hade fått Rachel att tro att jag hade brytt mig, men pengarna var det viktigaste för mig. Hon var bara en hjälp upp i min karriär, och eftersom jag ansåg mig själv vara den bästa managern som alltid såg till att Rachel kom i tid till allting så tyckte jag att jag förtjänade någon bättre kändis att vara manager till. När jag tänkte efter kanske det skulle vara enkelt att få Rachel kickad, Zayn också. På något sätt hade det känts som att hon inte hade släppt honom helt, även om jag otaliga gånger hade sagt åt henne att göra just det. Jag bestämde mig snabbt för att snacka med Connor och kolla upp om Rachel verkligen hade släppt Zayn helt. Och hade hon inte gjort det, skulle nog hennes liv ta en intressant vändning.


Halloj allihopa! Först vill vi bara tacka för alla fina kommentarer på förra kapitlet! :D Vi blev jätteglada när vi såg att i fått så många fina kommentarer :'D <3 Ni är verkligen bäst. 

Skriv gärna vad ni tyckte om kapitlet. Det händer inte så jättemycket nu men vi har planer för drama om några delar :P Kan vi försöka med minst 10 kommentarer för att få nästa del av STO på söndag? Skulle betyda sjukt mycket :D

Ha en bra fredagskväll i alla fall hihi :) //Josefin & Frida xxx

The Fame Project - del 40

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
“Yeah I’d love to! I’ll text you, okay?” frågade jag glatt Rachel. Vi skulle skypa imorgon, jag kunde knappt vänta. Rachel svarade inte och jag hörde henne prata med någon men det lät svagt.

“Rachel?” frågade jag med rynkad panna. Fortfarande inget svar.

“Rachel, where did you-” började jag men blev avbruten.

“I’ll talk to you soon mum, bye. Love you” sa hon och innan jag visste ordet av det hade hon lagt på.

“What the hell” mumlade jag för mig själv. Varför kallade hon mig för sin mamma? Jag kunde inte fatta någonting.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

“What do you mean with the tour has been extended? I thought it would last in three months” sa Harry efter att Simon och Connor berättat att vi skulle förlänga vår tour till Nord Amerika, Australien, Nya Zeeland och Japan.

“Instead of just having a tour in Europe we thought that it would be much better if you had an world tour” svarade Connor. Hans röst gav mig kalla kårar.

“Of course you wanted to, you just want to get as much money as possible. But let me tell you something. Nobody in here likes you” sa jag vasst och kollade in i hans ögon.

“Watch your mouth kid” svarade han.

“Really? Why? Because last time I checked you weren’t so nice yourself” sa jag spydigt tillbaka. Simon och killarna kollade storögt på fighten som utspelade sig mellan mig och Connor.

“If you just had listened to me and Carol about your relationship with that actress nothing of this would’ve happened and we two would’ve been on good terms” sa han och satte nävarna i bordet.

“‘That actress’ does actually have a name” muttrade jag surt.

“Anyway, we need to check the dates of the concerts in the US one more time” sa Simon och kollade mellan mig och Connor. Ett leende spred sig på mina läppar. Att åka till USA var kanske inte så dåligt iallafall.

“Don’t even dare to think of that Zayn” sa Connor som tydligen kunde kolla in i andras hjärnor.

“Think of what?” svarade jag.

“The actress! When you’re in the US I don’t want to see or even hear any rumours about you and the actress again, understood?” sa han och blängde på mig.

“I don’t know what you’re talking about. I just love the fans in the US. Can’t wait to be there” svarade jag och ryckte på axlarna. Om han bara visste vad jag hade för planer.


RACHELS PERSPEKTIV

Det hade gått snart en vecka och repetitionerna gick bra. Även om vi inte hade kommit så långt så var det riktigt kul. Jag och Zayn hade pratat varje dag. Men det kändes som om Carol anade något. Många av de gånger som jag pratat med Zayn så hade hon kommit in och jag hade fått låtsas att det var någon i min familj varje gång. Men jag vet att hon inte litade på mig och att hon skulle göra allt för att få reda på sanningen. Därför var jag tvungen att ligga lågt och inte smsa m.m. med Zayn när det fanns en risk att Carol kan märka vad jag gör. Den risken var ju förstås väldigt stor. Så det var därför som jag här om dagen köpte en till telefon. Då kan Carol kolla den gamla hur mycket hon vill eftersom jag ändå  har en ny. Super! Eller hur?


Jag raskade på stegen mot studion när jag insåg att jag skulle bli sen. Carol skulle bli ännu mer sur. Solen sken som vanligt här i LA och jag och en av mina motspelare, Lauren Sweetser, hade bestämt oss för att gå till stranden efter våra repetitioner. Hon var den som jag hade kommit närmst här i LA och vi hade blivit bra kompisar. Men jag hade inte berättat för henne om Zayn. Jag var rädd att någon som inte skulle, skulle höra när vi pratade om det. Därför höll jag tyst. Men jag ville ändå berätta, det var jobbigt att hålla allting inom sig hela tiden.


“Rachel! You’re late” sa Carol när hon mötte upp mig i studion.

“And you think I don’t know that?” svarade jag medan jag gick rakt förbi henne och ignorerade hennes arm som hon hållit ut för mig. Jag behanlade henne praktiskt taget som luft.

“Rachel, stop being so mad and immature” sa hon när hon följde efter mig.

“You know, Carol...” började jag och vände mig om. Våra blickar möttes och jag sträckte på ryggen. Hon skrämde mig inte ett dugg.

“I don’t really care about what you think about me and how I am. Because we’re not even friends anymore, and we’re never gonna be that again. And it’s all your fault, so I’m gonna do this film and do my best to ignore you. Now if you excuse me please, I have so much better things to do than talking to you” fortsatte jag vasst.

“Don’t treat me like that, you’re acting like you still care about that stupid famous boy” sa Carol. Hon spände sina käkmuskler, något hon bara gjorde när hon var på väg att bli riktigt arg. Men jag lät inte det skrämma mig, hon var bara för mycket.

“Well, just because we broke up it doesn’t mean that I just stopped caring about him like that. Especially when it wasn’t me and him that decided about the broke-up. You need to understand that I can’t just be fine and happy and smiling to everything. I’m a human and I have feelings too. But of course you wouldn’t understand that, because I don’t think you have any feelings yourself. Now I’m gonna go back to ignore you, that worked better” svarade jag argt och vände på klacken. Jag gick därifrån och in till de andra skådespelarna. Jag kanske hade sagt för mycket, men jag ville inte vika mig inför Carol. Inte en gång till. Hon förtjänade inte min respekt och då skulle hon heller inte få den. Vi hade bråkat i princip varje dag och hon försökte prata med mig. Men varje gång hon gjorde det ignorerade jag henne för jag ville inte prata. Men det verkade tydligen inte gå in i hennes idiotiska huvud. Det var nästan som om hon försökte bygga upp vår relation igen, vilket var fullständigt patetiskt. Som om det hon hade gjort aldrig hade hänt. Att skilja på mig och Zayn var en stor grej och Carol bara viftade med handen och betedde sig som om det inte hade hänt. Jag ville inte vara med henne, jag hade klarat mig jättebra själv. Carol var minst lika sliskig som Connor och hon var ändå bara ute efter pengar. Hur hade jag kunnat vara så blind för det de senaste åren? Carol och Connnor var väldigt lika. Om bara Carol hade vetat att jag fortfarande var med Zayn hade hon strypt mig levande. Bokstavligt talat.


LOUIS PERSPEKTIV

“Bonjour Paris!” utbrast Niall i det ögonblicket vi landat i Frankrike och nu stod på fransk mark. Vi andra började skratta åt hans dåliga uttal men Harry suckade.

“Niall, I told you it was bonjour Paris” sa han med perfekt franskt uttal och Niall bara skakade på huvudet åt Harry.

“I can say it as I want to Haz, and-” Han avbröts av tusentals tjejer som på en och samma gång skrek allt var de hade när de fick syn på oss. Paul ställde sig framför oss.

“Boys, just keep calm. The security and I will help you through without any problems” sa han och vi alla nickade bara enkelt. Vi var vana vid enkla instruktioner och oftast blev det aldrig några problem på flygplatserna, vi fick ofta gå in och ut bakvägar eftersom fansen bokstavligt talat var överallt. Vi lyckades komma ut till en limousin säkra och hela, vilket var tur. Vi alla var nog ändå för trötta för att skriva autografer och ta bilder, allt jag ville var att sova. Jag tittade på Zayn som satt med sin mobil, igen. Han hade gjort det väldigt mycket det senaste, men det var förståeligt för han höll ju trots allt kontakt med Rachel.

“How is Rachel?” frågade jag honom nyfiket. Vi hade ju inte sett henne på länge heller och jag saknade henne och hennes galna idéer. Han nickade tyst och satte ett finger framför läpparna, som att jag inte fick prata om Rachel. Jag höjde frågande på ögonbrynet åt honom och han nickade diskret åt Pauls håll. Det gjorde mig inte mycket klokare och jag rynkade pannan åt honom. Han gav mig bara en blick vände sedan sin blick ut genom fönsret. Jag korsade irriterat armarna. Jag fattade ju ingenting, varför fick jag helt plötsligt inte prata om Rachel?


“Zayn, what is wrong? Why can’t I ask you about Rachel?” frågade jag trött. Vi hade kommit fram till hotellet för att sova, men jag hade inte kunnat sluta grubbla över varför Zayn hade betett sig som han hade gjort. Och nu satt jag i hans rum, mitt i natten i ett hotell i Frankrike. När jag hade kommit in i hans rum hade det varit tänt, han hade nog inte kunnat sova precis som jag. Jag tittade på Zayn som suckade och grejade med sitt hår.

“Well, Paul was in the car. Plus the driver” sa han och jag ryckte på axlarna.

“So what? I thought...” började jag men tystnade när det gick upp för mig hur det hela låg till. “Paul doesn’t know about you and Rachel, does he?” frågade jag trots att jag redan hade fattat att det var så. Han nickade.

“No one knows, except us. But it’s so easy that it comes out! I’m so scared, Louis. For every person who knows it’s becoming a bigger chance for it to come out” sa han och jag tittade på honom, fanns där för att lyssna.

“You don’t have to be scared Zayn, you know that me and the other lads are totally on your side in this fight against management” sa jag och lade en hand på hans axel.

“I know and I’m really thankful, but this isn’t easy and just because you’re on my side it doesn’t mean that we can win. I’m so scared that Connor or Carol will find out in some way. Do you understand what will happen if they do? Both me and Rachel will be kicked from our jobs and become nothing. And I’m not doing that Louis, I’m not. Rachel told me that Carol is suspicious about us. How are we gonna make this work the whole summer?” sa han och lutade sig emot mig. Jag kramade honom hårt.

“Zayn, you can do whatever you want but giving up. You’re not giving up, do it for her” sa jag mjukt. Jag var fast besluten att få honom på bättre tankar.

“I’m not giving up, it’s just hard to pretend to not care about someone that your whole life is about. It’s hard to not being in love, when you really are. And now we’re on world tour and I have to be okay even though I’m not really are” sa han och jag nickade emot hans axel.

“It’s okay, Zayn. You don’t have to pretend that you’re okay if you’re not, not in front of us. We’re here for you, always” sa jag och han log svagt.

“Thanks Lou, I appreciate it” svarade han och jag log tillbaka.

“Well, no one of us seems able to sleep right now, so what about we get some popcorn, the other lads and Toy Story?” frågade jag glatt. Zayn skrattade lite men nickade.

“Liam’s gonna love it at least”.


Good morning my lovely readers! :) Vad tyckte ni om kapitlet och vad tror ni Zayn har för planer? Kommentera på!! :D Kan också meddela er att vi igår hade besökrekord på hela 191 LÄSARE!!! Guuud, det är helt ofattbart! Älskar varenda en av er! :) Det skulle vara jättekul om ni kommenterade hur ni hittade hit till vår blogg :) Iallafall, tack till er som läser. Ni är bäst! :D //Josefin & Frida xxxxxxx

The Fame Project - del 39

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:
“Okay, it’s now or never” sa Liam och vi kramades alla en till gång. Jag log stort och tittade på de andra, som också hade leenden på sina läppar. Det var ju det här vi älskade att göra. Och vi skulle få göra det även ikväll. Någon ropade upp ONE DIRECTION! och vi rusade ut på scenen, fulla av adrenalin. Introt till Up All Night började och publiken blev som galna när vi äntligen började sjunga.


ZAYNS PERSPEKTIV

“Up All Night!” sjöng vi alla fem som var den sista raden i Up All Night. Publiken skrek som vilda galningar och jag log stort medan jag tog några djupa andetag. Vi väntade ett litet tag tills det hade lugnat sig någorlunda och sedan skulle vi prata lite.

“Hellooooooo London! How are you tonight?” ropade Liam vilket bara fick publiken att skrika mera.

“We’re so glad to be here tonight, our very first concert of the Take Me Home Tour” fortsatte han att prata. Vi andra gick längre ut på scenen och vinkade lite till fansen som jublade.

“So we want you to really live yourself into the concert tonight. We started up with Up All Night, and now we’re gonna sing I Would for you! Let’s go!” ropade Liam och publiken skrek vilt medan Niall började spela gitarrintrot till I Would. Liam började sjunga på sin vers och snart fyllde Harry på. Jag kände mig så himla lycklig, nästan ingenting kunde slå en öppningskonsert för en ny turné.


Vi hade precis sjungit klart They Don’t Know About Us och höll nu på att byta om till andra kläder. Under hela låten så hade jag tänkt på min och Rachels relation. Den stämde in så bra på oss. Speciellt mitt stick. Om bara världen visste hur Carol och Connor betedde sig så skulle allt förändras till det bättre och de skulle inte få vara våra managers längre. Men både jag och Rachel visste vilka konsekvenser det skulle bli om vi berättade det för världen. Jag skulle bli kickad från One Direction och Rachel skulle inte ha någon skådespelarkarriär kvar. Mina tankar avbröts när vi ännu en gång sprang ut på scenen. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som introt till Rock Me började. Vår favoritlåt att framföra på scen.


RACHELS PERSPEKTIV

Jag kollade på klockan som hängde på väggen lite längre bort och räknade snabbt ut att den var runt åtta i England. Jag hade varit här på Los Angeles teater i flera timmar och om ungefär en timme så skulle jag få reda på vem som fått huvudrollen i Winter’s Bone. Jag drog fram mobilen från min ficka och slog in Zayns nummer. Om jag inte mindes fel så borde han vara på arenan nu. Jag tryckte på “call” och bara två toner hann gå innan Zayn svarade.

“Hi Rachel” svarade Zayn glatt och jag log samtidigt som jag gick in på toaletten för att få möjlighet att höra något av det han sa eftersom det var så mycket ljud där ute i teatern.

“Hi Zayn, what are you doing?”

“Me and the lads are ate the O2. The concert starts soon. How did the audtition go?”

“It went well I think” svarade jag och log.

“I’m proud of you Rachel. Even if you get the role or not” sa han och mitt leende blev ännu större.

“Thanks Zayn” svarade jag och hörde Niall klaga att han var hungrig i bakgrunden.

“Is someone hungry or what?” frågade jag och skrattade.

“Yeah it’s Niall, he’s always like this when we’re going somewhere” förklarade Zayn och jag skrattade.

“Anyway, when do you know if you get the role or not?” frågade Zayn.

“In less than an hour ish” svarade jag och suckade. Om jag ska vara ärlig så var jag riktigt nervös. Även om jag från början inte ville åka till USA så ville jag ha rollen. För jag visste att om jag inte fick rollen så skulle jag behöva åka tillbaka till London och där skulle jag sakna Zayn ännu mer.

“You don’t need to be nervous. Everything will go fine” sa Zayn och jag log.

“I hope so” svarade jag.


“The auditions are now finished and we have the results. We need every actor and actress out on stage now please” hördes en mansröst från högtalaren.

“I gotta go now Zayn, have fun tonight” sa jag och plockade upp min väska jag lagt på golvet.

“Okay and I will. Good luck, I love you Rachel” sa han.

“I love you too” svarade jag och lade på. Jag gick ut från toaletten och såg att allt folk nu var på väg ut till scenen. Jag ställde mig bredvid en tjej som stod ganska långt fram på scenen så att jag skulle se något.

“Okay, first of all we just want to thank everyone of you that have been here today. All of you are really talanted and even if you don’t get a role in this movie. Don’t give up, go to other auditions and we wish all of you good luck in the future” började den gråhåriga kvinnan säga. Den ena mannen ställde sig upp och drog en mikrofon till sin mun. Han kollade på sitt papper innan han började presentera vem som hade fått vilken roll.

 

“And last, but not least. The main role, Ree Dolly, goes to...” började han och det kändes som om han drog ut på det extra länge innan han äntligen sa vem som fått rollen.


ZAYNS PERSPEKTIV

“Thank you London! It has been a pleasure to be here tonight!” ropade jag i mikrofonen efter att vi sjungit klart What Makes You Beautiful.

“Bye London, see ya soon” ropade Louis innan vi sprang av scenen. Vi hörde fansen skrika “ONE MORE SONG” efter oss. Ärligt talat hade vi nog alla gärna sjungit en till sång men det kunde vi inte, vi fick aldrig göra något superoplanerat för management på våra konserter. Och jag ville ju inte att Connor skulle få ännu en anledning att kicka mig. Fansen jublade och skrek långt efter att vi sprungit ut ifrån scenen och det hördes lång väg. Eftersom O2 var enormt så var det en bra bit till vårt omklädningsrum. Trots att vi faktiskt hade uppträtt här en hel del gånger gjorde det inte att vi hittade bättre. Fullpumpad med adrenalin i kroppen sprang jag in till vårt omklädningsrum med de andra killarna. Vi slängde oss trötta ner i sofforna och lyssnade för någon minut på sorlet som var ute i arenan. Det lät så högt trots att vi inte ens var kvar på scenen längre. Jag tog upp min handduk ifrån ett bord och torkade mitt lite smått svettiga ansikte. Så mycket som vi alltid hoppade runt på scenen var det omöjligt att inte bli lite svettig. Jag tittade på Louis vars ögon lyste av upprymdhet. Han var alltid så glad efter konserter och förmodligen den som var mest pigg av oss också, men ikväll kanske det skulle bli fest? Ibland festade vi efter våra konserter och ibland stupade vi rakt i sängen, det berodde på lite.

“What an amazing crowd” sa Harry och fyllde tystnaden som hade uppstått. Trots att ingen av oss svarade så höll vi nog alla med, det hade varit en fantastisk öppningskonsert på vår turné. Jag plockade snabbt upp min mobil för att ringa Rachel, min älskling som jag saknade så mycket.


RACHELS PERSPEKTIV

“I got the role Zayn!” utbrast jag lyckligt i telefonen innan jag hunnit säga hej till Zayn.

“I knew you would get it, I’m proud of you” sa han och jag log.

“Thanks Zayn, so how did the concert go?” frågade jag.

“Awesome! The crowd was amazing. I really love our fans” svarade han och jag kunde se hans leende framför mig.

“I’m glad that you’re happy. I am too, it’s just Carol who ruins it a bit” sa jag och stirrade in i väggen. Det var väl ungefär vad jag hade gjort sedan jag kommit hem ifrån min audition. Carol sket jag fullständigt i, trots att jag visste att jag inte kunde bli av med henne. Hon var ju min manager, men det betydde inte att jag behövde tycka om henne. Ja, det gjorde jag ju inte heller. Klockan var inte ens så mycket på dagen och även om jag var glad för att jag hade fått huvudrollen så orkade jag inte med Carol.

“Oh babe cheer up, it’s summer. And even if we can’t be together, I can promise you, that this summer is going to be great. It’s you and me, and no one can change that. This summer is going to be great, because we’re together. Even if we don't are in the same country we have eachother".

Hans ord fick mig att le som en idiot och jag kände mig som den lyckligaste tjejen någonsin.

“Thanks Zayn, you know it means a lot to hear that.. Do you wanna skype tomorrow or so? I miss your pretty face” sa jag glatt medan jag tittade mig i den stora spegeln som fanns mittemot sängen i mitt hotellrum.

“Yeah I’d love to! I’ll text you, okay?” svarade Zayn.

“Sounds great” svarade jag och stelnade till när jag kände en hand på min axel.


“What exactly is it that sounds great, if I can ask?”


ZAYNS PERSPEKTIV

Jag log medan jag pratade i telefonen med Rachel och de andra killarna satt och flinade åt något medan de tittade på mig. De flinade förmodligen ut hur jag såg ut när jag pratade med Rachel, men ärligt talat orkade jag inte bry mig så mycket.

“Yeah I’d love to! I’ll text you, okay?” frågade jag glatt Rachel. Vi skulle skypa imorgon, jag kunde knappt vänta. Rachel svarade inte och jag hörde henne prata med någon men det lät svagt.

“Rachel?” frågade jag med rynkad panna. Fortfarande inget svar.

“Rachel, where did you-” började jag men blev avbruten.

“I’ll talk to you soon mum, bye. Love you” sa hon och innan jag visste ordet av det hade hon lagt på.

“What the hell” mumlade jag för mig själv. Varför kallade hon mig för sin mamma? Jag kunde inte fatta någonting.


Okidoki del 39. Vad tyckte ni? Vi vill gärna höra era åsikter. Kommentera på nu för att få nästa del av STO på söndag :) Då får ni reda på vinnaren av tävlingen och även vad det är med Ellie ;)
 
Ha en bra fredag :) //Josefin & Frida xxx
 

 


The Fame Project - del 38

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
“Vas happenin guys?” frågade jag och de skrattade bara lite medan bussen började köra igen.

“Nothing much, waited for you to come cause you’re always so slow” sa Louis och jag skakade på huvudet.

“I’m not the only one” svarade jag med ett litet flin på läpparna.

“Oh, shut up bradford bad boi” svarade han och jag slog till honom lekfullt på armen.

“I don’t even say that anymore, you should shut up” sa jag och log lite. Jag hade nog allt saknat att turnera väldigt mycket. Hela upplevelsen, liksom. Dessutom med de fyra bästa killarna i världen, mina fyra bästa kompisar.


 


RACHELS PERSPEKTIV

Jag stod med andan i halsen på det stora scengolvet och stirrade nervöst på juryn. Jag hade knappt andats under alla repliker, jag hade varit så nervös innan. Mest för all press som Carol satte på mig, hon hade verkligen varit tydlig med varför vi var här. Jag var inte här för att göra en dålig audition direkt. Men det kändes ändå som om det hade gått bra, jag hade gått ut och gett allt. Mest var det faktiskt för Zayn, jag ville göra mitt bästa och med honom som stöd, jag visste att han alltid stöttade mig, så hade jag kunnat gå ut dit och ge allt jag hade. Carol brydde jag mig inte ett skit om, hon fick tycka i princip vad hon ville. Jag svalde nervöst och fortsatte titta emot juryn som hade ansiktslösa uttryck, som alltid. Man kunde aldrig läsa av vad de tänkte eller tyckte, vilket både var positivt och negativt. Om de hade tyckt att jag var dålig och hade visat det hade det ju inte blivit så himla kul för mig. Carol stod bakom scenen, hon hade förmodligen hört min audition. Jag bet mig läppen och släppte ut ett djupt andetag, i väntan på juryns åsikter.

“So... Rachel Moore, wasn’t it?” frågade en äldre kvinna med grått långt hår och glasögon. Hon hade ett allvarligt ansiktsuttryck och såg ut som en sådan där kvinna man bara inte vill reta upp.

“Yeah, that’s me” svarade jag och log ett försiktigt leende. Hon besvarade inte mitt leende utan tittade ner i sina papper istället.

“Well, I should start off with saying what a great actress you are. You know how to make a great show of an ordniary audition” sa en kille som såg ut att vara i 30-årsåldern. Jag log mot honom och han tittade på den tredje jurynmedlemmen, en ung tjej som trots sitt utseende såg ut att veta mycket. Hon hade blont, kort hår uppsatt i en hästsvans och hon såg pigg ut. Alla de här tre var säkert kända i USA men eftersom jag var ifrån England visste jag inte vem någon av dem var. De alla riktade sina blickar emot mig igen och den blonda tjejen öppnade munnen för att säga något.

“You totally ruled the stage, damn girl” sa hon vilket fick mig att le. Detta kanske skulle gå vägen ändå.

“I think that you catched all the lines well and you didn’t forget anything. It feels like you’re comfortable up there. But I still have to say that it felt like you were somewhere else for a moment or two. You were here but in the same time not really here, get what I mean?” frågade den gråhåriga allvarliga kvinnan. Hon puttade upp glasögon på näsan som hade halkat ned på näsan och jag nickade. Klart jag visste vad hon pratade om, jag hade haft Zayn i bakhuvudet hela tiden vilket kanske hade gjort att jag inte kunde släppa allt helt. Men jag var professionell och jag hade aldrig haft problem med att släppa allt annat förut när det gällde filmer och jobbet. Men jag antog att detta var annorlunda, jag hade ju aldrig känt så här starkt för någon som jag gjorde för Zayn.

“But on the other hand, you did everything else in a proffessional way and I like you” fortsatte den gråhåriga kvinnan med allvarlig stämma. Men jag kunde se ett litet leende skymta fram på hennes smala läppar och hennes ansikte mjuknade upp en aning.

“I think you’re really talented and you didn’t fail at all. You didn’t even seem nervous, were you?” frågade den blonda tjejen. Jag log lite.

“Yeah I was actually really nervous” erkände jag och hon skrattade lite.

“I didn’t notice that at all!” sa hon glatt. Jag log tillbaka mot henne och knäppte ihop mina händer, jag visste inte riktigt vad de skulle säga som slutgiltlig bedömning.

“But remember, the competition is really hard. We have many talented people here today” fortsatte den blonda tjejen. Leendet på hennes läppar hade redan försvunnit. Jag nickade till svar, det visste jag mycket väl om.

“Well, we want you to stay around here awating for the results. Thank you for auditioning” sa kvinnan med grått hår i en affärsmässig tur. Alla tre hade åter uttrycklösa ansiktsuttryck, men de såg mer roade ut nu än när jag hade klivit in på scenen.

“Thanks, okay I’ll hang around” svarade jag och klev av scenen. Bakom där väntade Carol på mig, hon såg lite halvt nervös ut.r

“Well, how did it went? What did they say?” frågade hon mig nyfiket och hoppade på mig med frågor. Då bestämde jag mig för att skoja lite med henne, trots att hon var väldigt allvarlig av sig och inte gillade skämt. Eftersom hon jämt var elak mot mig förtjänade hon väl att bli lite orolig. Jag ändrade snabbt min min till ledsen och bekymrad med en rynka i pannan.

“It went awful, they didn’t like it at all. I forgot some lines and they thought I didn’t have any talent at all” svarade jag och tittade ner i marken. Carol gapade av förvåning och jag kunde se i ögonvrån hur hon spände sig. Hon såg inte särskilt glad ut.

“You what?” frågade hon lågt och tittade på mig. Om blickar hade kunnat döda så hade jag varit rätt så körd nu.

“I screwed it up, I’m really sorry” sa jag tyst och blickade försiktigt upp emot henne.

“You’re kidding with me, right?” frågade hon mellan sammanbitna tänder. Jag skakade på huvudet till svar och förvånades över mina skådespelartalanger. Carol trodde ju på mig. Hon knöt nävarna i ren ilska och jag kunde se att hon försökte behålla lugnet.

“Rachel, the reason we came to USA wasn’t for you to screw up the audition” mumlade hon och satte en hand för hennes panna som om hon hade huvudvärk.

“I’m sorry okay? I got nervous and yeah” sa jag och Carol bara suckade till svar.

“Well, this is all your fault. It’s not like you can just get a new chance like that” sa hon irriterat och stirrade på mig med rynkade ögonbryn.

“And I’m not begging you to! All you care about is that you get your damn money, isn’t it?” svarade jag spydigt tillbaka. Hennes läppar formades till ett smalt streck och hon tog tag i min handled och drog mig närmre henne. Jag försökte ta mig ur hennes grepp men lyckades inte så bra. Hon lutade sig fram emot mig.

“Don’t cause a scene here, not again” sa hon hårt rakt i mitt öra vilket fick mig att rysa till av obehag. På senaste tiden hade Carol skrämt mig lite, hon var så himla bestämd och inte alls lika snäll längre. Inte alls som hon hade varit i början. Jag stirrade in i hennes kalla ögon.

“You aren’t any better than Connor” sa jag tyst. Men jag visste att hon hörde. Hon ryckte till och jag drog mig ur hennes grepp. Jag började gå iväg ifrån henne men hon tog tag i mig ännu en gång, men inte lika hårt denna gången.

“Where are you going?” frågade hon lite smått irriterat. Jag tyckte på axlarna.

“Well, I don’t know. Just away from you” svarade jag och tog bort hennes hand ifrån mig.

“But...” började hon när jag ännu en gång gick ifrån henne. Jag vände mig om och tittade på henne.

“Oh, and by the way. I was just joking, the audition went really good” sa jag innan jag styrde stegen till andra sidan av det enorma rummet där alla människorna satt som hade varit på uttagningarna idag. Det var proppfullt med folk överallt och jag lyckades hitta en bänk där jag satte mig ner och vilade. Jag hade inte tittat bakom mig på Carol en enda gång, ärligt talat var jag så sjukt trött på henne. Visst för att det jag hade sagt om min audition inte hade varit sant, men nu visste jag iallafall hur hon skulle ha reagerat om det varit sant. Carol gillade nog inte ens mig, varför var jag tvungen att ha henne som manager? Ända sen jag träffade Connor för första gången i det där kontoret i London när jag och Zayn först fick reda på att vi skulle göra slut så hade jag alltid tagit Connor för den värsta av dem två. Men jag kanske hade fel, vad visste jag? Jag suckade för mig själv och försökte tänka på det positiva istället. Min audition hade ju åtminstone gått bra, och jag hade ju Zayn som stöttade mig och som visste hur hemsk Carol kunde vara. Men ibland orkade jag bara inte. Carol följde konstigt nog inte efter mig, för ovanlighetens skull. Jag drog upp min vattenflska ifrån väskan jag bar på och tog ett par snabba klunkar. Åh, jag saknade redan England.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

“When do we get there?” frågade Niall för säkert tjugonde gången. Vi satt i vår turnébuss och var snart framme på det första stället vi skulle ha konsert i, London. Även om vi bodde i London så skulle vi ta turnébussen för att vi skulle åka vidare till Glasgow nästan direkt efter konserten här i London. Där hade vi varit förut och det var en fin stad. Dock brukade vi inte hinna utforska städerna så mycket innan vi skulle vidare, och inte den här gången heller. Ofta åkte vi på kvällen efter en konsert och sov inte förrän vi kom till nästa. Nialls mage kurrade ännu en gång och han hade redan ätit upp i princip all mat som vi hade med oss i bussen.

“We need to stop somewhere where we can eat before Niall dies here” sa jag skämtsamt till vår chaufför Luke som nickade.

“Yeah, I know. I’m used to it” svarade han med ett litet skratt. Niall tittade dödsallvarligt på mig.

“Zayn, me not getting food isn’t funny at all” sa han och jag kramade honom ifrån sidan där han satt bredvid mig.

“I know, I’m sorry” svarade jag och vi fortsatte köra. Efter ett tag var vi äntligen framme vid hotellet och Niall nästan kastade sig ur bussen när vi hade stannat. Vi andra klev ur efter honom och tittade oss omkring på den stora skara fans som stod bakom barriärer och skrek som galna när de såg oss. Vi alla vinkade och log lite mot dem medan Paul hjälpte oss in i hotellet utan några missöden som t.ex. fans som tog våra mössor eller så. Det hade hänt förut men Paul var sträng och lät alltid vår säkerhet komma i första hand. Vi kom in i lobbyn och blev varmt välkomnade av personalen. Paul checkade in oss allihop och vi stod snart i hissen upp till våra hotellrum. Ingen av oss hade förväntat oss så himla mycket fans utanför. Visst, det brukade alltid vara en del men här var det verkligen massor. Jag tittade på de andra killarna. De såg alla glada men lite trötta ut, precis som jag kände mig. Ja, förutom Niall då som såg ut som han ville lägga sig ner och dö.

“I’m seriously sooo hungry” muttrade han och Paul nickade.

“We know Niall, we’ll order some food up to all of yours rooms as soon as we can” sa han och hissen plingade till. Vi alla klev ut ur hissen och in gick en äldre dam. Hon tittade surt på oss och hon förstod nog att det var vi som orsakade all uppståndelse och alla skrikande tjejer utanför hotellet. Hon gav oss en blick och vi gick bara vidare. Det var många äldre människor som inte gillade oss, de gillade nog inte alla uppståndelse vi orsakade var vi än gick.

 

“Mm, finally” sa Niall mellan alla tuggor. Vi alla hade egna hotellrum men vi satt på hans rum och åt mat. Klockan var inte så mycket, runt 12 på dagen. Vi skulle vara där tidigt  för det var en massa saker att göra innan konserten så när vi hade ätit upp skulle vi åka nästan direkt till arenan. Jag var väldigt exalterad inför ikväll eftersom det var vår första konsert på vår Take Me Home-turné. Vi alla åt med stor aptit och jag kunde se på de andra killarnas ansikten att de också var spända inför ikväll. Våra fans var alltid fantastiska på våra konserter och det var så kul att få roliga twitterfrågor, vi kunde få de mest udda frågorna.

“So, are you boys alert for tonight?” frågade Paul medan han stoppade in en sked pasta i sin mun. Niall nickade ivrigt.

“Yes, I think I might do one of my jumps tonight!” utbrast han och och jag skrattade.

“Just be careful, we don’t want another leg to get hurt” sa Harry vilket fick oss alla att minnas att flera gånger hade Niall hoppat och sedan fått ont.

“I will be careful” sa han och den enda vi nu satt och väntade på som skulle äta upp var Niall själv. Han tuggade i sig hur mycket mat som helst på så himla kort tid och snart var han också klar.

“Time to go then, concert time!” utbrast Louis och ställde sig upp och drog sig med mig och Harry i farten.

 

“Up on the stage with the boys! Hurry up, we need to do a soundcheck” hördes en av teknikerkillarnas stämma i en mikrofon. Jag log nervöst och tittade på Niall som satt mitt emot mig. Vi alla blev sminkade inför konserten av stressade make-up artister som sprang runt och försökte hinna med allting. Så här var det alltid innan konserterna, stressigt. Men det gick alltid bra och vi var rätt vana vid detta laget.

“Okay, done” sa tjejen och killen som sminkade oss och vi hoppade ner ifrån stolarna. Jag drog på mig min skinnjacka jag skulle ha ikväll och hjälpte Niall att fixa till sin jeansväst. Vi hade alltid stylister som redan hade valt ut kläder till oss när vi kom till arenorna eftersom vi alla hade vår egen stil, så vi tog bara på oss kläderna och blev lite sminkade. Jag och Niall gick ut på scenen till de andra killarna som redan stod där. Jag blickade ut över den nu folktomma arenan, den var enorm. Om några timmar skulle den vara proppfull med tusentals skrikande fans. Även fast jag var så van vid att uppträda nu så kändes det fortfarande galet att de var här för oss. Att de skrek för att de fick se oss sjunga, hoppa runt och dansa, vilket vi inte kunde, på scenen. Jag skulle nog aldrig riktigt komma över den mäktiga känslan. Jag log för mig själv och ställde mig vid en av de fem mikrofonerna, mellan Liam och Harry stod jag. Vi hade alla våra speciella mikrofoner som passade våra röster.

“Okay, boys. Soundcheck! Louis, you start” sa en kille som jag ärligt talat inte kunde komma ihåg namnet på. Vi träffade så många människor överallt att man omöjligt kunde komma ihåg allas namn. Louis började prata och sjunga i mikrofonen, han fick oss alla att skratta.

 

“It’s time” sa en tekniker till oss. Vi alla fem stod med armarna om varandra i en liten ring och laddade inför konserten. Fansen skrek som galna där utanför och vi nickade åt teknikern som lämnade oss.

“Okay, it’s now or never” sa Liam och vi kramades alla en till gång. Jag log stort och tittade på de andra, som också hade leenden på sina läppar. Det var ju det här vi älskade att göra. Och vi skulle få göra det även ikväll. Någon ropade upp ONE DIRECTION! och vi rusade ut på scenen, fulla av adrenalin. Introt till Up All Night började och publiken blev som galna när vi äntligen började sjunga.


Vad tyckte ni? Tror ni Rachel får rollen? Bara för att klargöra saker för er; vi vet att deras tour egentligen startade i februari. Men eftersom vår novell just no utspelar sig i juni 2013 så börjar den där istället. Vi kommer följa samma schema som de har fast det är inte samma datum bara :)
En annan viktig sak att meddela är att på onsdag så kommer det inte komma någon del från TFP utan en del av STO istället. För det börjar strax dra ihop sig för drama i STO och då blir det inte så lång tid mellan delarna (onsdag och söndag). I sånna fall så kommer schemat för delarna se ut såhär den här veckan:
Måndag -  TFP del 38
Onsdag - STO del 9
Fredag - TFP del 39
Söndag - STO del 10
 
Låter det bra? Kan också passa på att meddela att vinnaren av tävlingen kommer presenteras i del 10! 
 
Iallafall, ha en bra dag! Hej då //Josefin xxx
UPDATE: Kan också meddela att en ny design är på g! Yaaay :D

The Fame Project - del 37

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
“I’m going with you. You can’t go by yourself” sa hon och ställde sig upp.
“No! I rather get mobbed by fans than going to eat lunch with a horrible person like you” svarade jag och försvann ut. Jag skyndade mig förbi allt folk och snart var jag ute från studion och befann mig nu ute i det fina vädret. Jag torkade bort tårarna som rann på mina kinder och hoppades att ingen skulle se mig. Jag hatade Carol. Av hela mitt hjärta. Jag hatade att hon skulle förstöra vad jag och Zayn hade tillsammans. Men mest av allt så hatade jag henne för att hon såg mig som ett projekt. Ett projekt där jag skulle bli så känd som möjligt och att hon skulle tjäna pengar på mig, när jag egentligen hoppades att hon skulle se mig som en vanlig tjej och vara som en extra mamma när jag inte var hemma. För så var hon i början. Hon fick mig att tro att allt skulle vara perfekt. Men jag antog att det enda som hon nu ville var att bli en känd manager med en massa pengar som gillade att förstöra andras liv. Jag hoppas att hon är nöjd för mig har hon förlorat. För alltid.


ZAYNS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp av att min mobil ringde. Jag gnuggade mig i ögonen och kollade på min digital klocka som visade 04.38. Jag suckade men ett leende spred sig genast när jag såg vem det var som ringde.

“Rachel” sa jag glatt när jag tryckt på svara.

“Hi Zayn” sa hon tyst och snyftade till.

“Rachel! What happened?” frågade jag oroligt.

“I just had an interview and they asked me about us” svarade hon och jag hörde hur hon stängde en dörr. “The reality is hitting on me and I can’t believe what’s happening to us. I mean I love you Zayn. But Carol is a bitch who deserves to go to hell” fortsatte hon.

“Shh baby it’s okay. Take a deep breath and stop worrying. I love you and that’s all that matters. We’ll make it through this and I also think that she should go to hell” tröstade jag och jag hörde Rachel skratta åt mig lite, vilket fick mig att le.

“Okay Zayn, we will make it” svarade hon och jag kunde höra att hon log. Vi kände i och för sig varandra så bra så att jag nästan visste när hon log och när hon inte gjorde det utan att behöva se henne.

“Have Connor said something?” frågade hon när våra skratt hade lagt sig. Jag skakade på huvudet och glömde bort att hon inte kunde se det.

“No, he haven’t. And I’m not in the mood for talking to him” svarade jag sedan med en liten suck.

“Then don’t. I’m always here even if I can’t be with you at the moment” sa hon och det fick mig att le.

“I know, I miss you” sa jag kärleksfullt och kramade om kudden i min famn.

“I miss you too, really. But I think I should go now, before Carol’s coming. I can’t let her hear me, we both know that.” sa hon och jag log svagt, visste så väl om att hon hade rätt.

“Okay Rach, see you on skype later. Love you” sa jag varmhjärtat med ett litet leende på läpparna.

“Yeah see you, I love you too Zayn” sa hon och innan vi både lade på luren. Jag bestämde mig för att få några mer timmars sömn, men det var omöjligt nu. Jag var klarvaken och mina tankar snurrade runt och runt. Jag kunde bara inte sova, det gick inte. Efter ett tag gav jag upp och satte mig upp i sängen, klockan verkade  gå i extra seg fart bara för att irritera mig, för den var bara 05.03. En film och en kopp te kanske skulle göra susen? Förmodligen skulle det hjälpa mig att koppla av lite. Jag behövde ju vara pigg ikväll då vår turné skulle starta idag. Faktiskt skulle jag ändå upp om två timmar så det var väl lika bra att kolla på en film så länge. Jag var exalterad för turnén, det var jag alltid när vi skulle någonstans. Det kändes dock skönt att europaturnén inte skulle starta än, utan att det bara var runt här i UK. Men jag saknade såklart Rachel, det gjorde jag ju hela tiden. De andra killarna hade väl säkert märkt att jag hade varit lite nedstämd igår när vi hade hängt hela kvällen. Men de visste nog vad det berodde på så de hade inte sagt något, vilket ändå var skönt. Jag satte mig upp i sängen och slängde benen över sängkanten. Jag huttrade till när det kalla golvet träffade mina bara fötter och jag letade snabbt fram strumpor och mjukiskläder jag kunde ha på mig. När jag stod vid min garderob föll en hoodtröja ut, som inte var min. Jag plockade upp den och granskade den. Det var Rachels oversizade tröja som hon hade lämnat kvar här. Ett litet leende spred sig på mina läppar när jag tryckte den i famnen och drog in Rachels doft som fortfarande satt kvar i tröjan i den. Efter ett par sekunder hade jag dragit den över huvudet. Jag ville ha den på mig, det påminde mig om Rachel och den tanken gjorde mig glad. Tröjan passade mig ganska bra eftersom det praktiskt taget var Rachels största tröja. Jag log fortfarande för mig själv medan jag gjorde min väg nedför trappan. Tanken på att jag hade på mig något som var hennes gjorde mig lycklig. Jag gick in i köket och fixade en kopp te. Vanligtvis hade jag nog sett en Harry Potter-film eller något liknande, men idag kände jag för något mera soft och romantiskt, som hängde ihop med mitt humör och alla min tankar om Rachel. Jag tittade igenom det stora skåpet med filmer och hittade den jag ville se, The Notebook. Och ja, eftersom skåpet var fullt med filmer så hade nog Harry varit här och lagt dit ett antal. Jag skrattade smått för mig själv innan jag satte i filmen i dvd-spelaren och satte mig tillrätta i soffan med min tekopp. Mörkret utanför gjorde att det även var väldigt mörkt inomhus hos mig också, jag orkade inte tända några lampor. TV-ljuset var starkt emot mina ganska nyvaknade ögon och jag kisade, lät dem vänja sig vid det. Filmen sattes igång och jag riktade uppmärksamheten mot den. Trots att Harry hade fått mig att se den säkert minst fem gånger så tyckte jag fortfarande att den var bra. Teet värmde mina smått kalla händer och snart var jag helt inne i handlingen, omedveten om omvärlden för en stund.


Efter ca 1 ½ timme, en kopp te och någon enstaka tår så hade jag kollat klart filmen och den hade varit lika bra som alltid. Det enda som kunde varit bättre hade varit om Rachel hade varit här, och inte bara jag med hennes tröja. Men när fick man någonsin som man ville? Jag suckade lite. Ännu en dag utan Rachel, ännu en dag närmre tills jag skulle få se henne igen.


RACHELS PERSPEKTIV

“Who were you talking to on the phone?” frågade Carol när hon klev in i mitt rum. Det var födmiddag och klockan var nästan tolv, jag hade nyss avslutat mitt korta telefonsamtal med Zayn. Men även fast det inte var ett långt samtal, hade han fått mig att få bättre. Det kändes underbart att höra hans röst och veta att han brydde sig. Men det kunde jag ju förstås inte säga till Carol. Aldrig förut hade jag ljugit för henne om en så här stor sak, men efter allt hon hade gjort mot mig så undrade jag vad hon egentligen förtjänade. Ja, inte min tillit iallafall. Jag log lite mot henne.

“I was talking with Marcus, he wished me good luck for today” svarade jag och Carol nickade.

“Yeah, best for you that you don’t screw this one up” sa hon med blicken på mig. Hon synade mg uppifrån och ner, som om hon bedömde om det jag hade på mig var okej eller inte. Som om hon kunde bestämma det! Jag klistrade på ännu ett leende medan jag försökte att tolerera henne.

“We’re going soon, so get ready. The cab is waiting outside” sa hon medan hon gick ut genom mitt hotellrum och styrde stegen mot sitt eget som var bredvid. Jag suckade frusterat och drog händerna genom mitt hår. Gud vad jag ville sabba min audition, gud vad jag ville sabba det för Carol. Men jag visste inte vad hon var kapabel till att göra om jag sabbade rollen medvetet och hon på något sätt fick reda på att jag gjort det med flit. Så det var egentligen inget alternativ. Jag antog att jag bara fick göra mitt bästa och se vart det ledde. Jag klickade upp min mobil och tittade på bakgrundsbilden av oss. Jag saknade honom så mycket redan, men vad kunde jag göra åt saken?

“Rachel, let’s go” sa Carol som hade dykt upp i dörröppningen.

“Coming!” svarade jag och försökte låta glad på rösten så att hon inte skulle förstå hur mycket jag faktiskt saknade Zayn. Jag tog min väska ifrån den stora luxulösa sängen, tog en sista titt i spegeln i badrummet på mig själv och gick sedan ut till henne. Hon stängde dörren bakom mig och krokade sin arm i min. Det var inte förrän nu jag började känna mig nervös, hur skulle det här egentligen gå?

“Nervous?” frågade Carol medan vi stod i hissen på väg ner till lobbyn. Det var som om hon kände av min nervositet på något sätt. Jag nickade till svar.

“A bit”

“Just relax, it will be fine if you do your really best” svarade hon med blicken fäst på mig. Jag nickade ännu en gång. Hennes ögon var vänliga, men de hade något hårt i sig som sa; Fixa det här. Förstör inte det här. Egentligen var jag nog inte nervös inför själva auditionen, det var mer Carols reaktion jag var nervös över. Vad hon skulle göra om jag failade totalt. Skulle hon skicka hem mig till England igen, eller vad? Jag skakade på huvudet och försökte istället att fokusera på dagens uppgift. Jag hade lärt mig replikerna jag skulle tills idag, jag skulle bara ge allt när det väl gällde. Och det tänkte jag göra också. Vi båda satte oss i caben och Carol höll ögonen fästa vid mig hela tiden vilket inte precis förbättrade den redan nervösa situationen. Resan dit var ganska tyst, vi hade väl inget att prata om och ärligt talat så trodde jag nog att Carol avskydde mig minst lika mycket som jag avskydde henne. Inte för att det gjorde mig något, det gjorde det verkligen inte.


När jag äntligen stod där utanför scenen och skulle gå in började mina tankar vandra iväg mot den brunögda, underbara kille jag älskade och jag slappnade sakta av.

“Rachel Moore” hörde jag det ropas ut och jag drog ett djupt andetag och mumlade orden tyst för mig själv.

“This is for you, Zayn”.


ZAYNS PERSPEKTIV

“Yeah Liam I’m coming, I’m coming” sa jag med telefonen fast mellan axeln och örat medan jag slängde ner de sista sakerna i mina resväskor.

“I know, but I’m almost done” fortsatte jag prata med Liam som uppenbarligen var sur för att jag var sen. Det kanske inte var första gången vilket han påpekade, men ändå. Jag var faktiskt inte alltid den som var sen, ofta kunde det också vara Louis. Det försökte jag iallafall att övertyga mig själv om. Jag drog igen det sista blixtlåset med lite kraft och gick sedan ut till hallen med alla väskor. Tungt var det, men vi skulle ju trots allt vara borta länge. Först hela Storbritannien, sedan också Europa. Jag hörde hur dörren öppnades och in kom Liam med rynkad panna.

“Come on Zayn, the bus is waiting, we are waitng outside” sa han och tog två av mina väskor. Vi bar dem tillsammans ut till turnébussen som stod redo utanför mitt hus efter att jag hade låst dörren för sista gången på länge. Liam klev direkt in men jag stannade precis utanför bussdörren och vände min blick emot huset och log lite innan jag gick på bussen. Jag skulle sakna mitt hus i London, men att turnera var inte särskilt dåligt det heller. Jag dumpade väskorna där de andra hade lagt sina och satte mig ner bredvid Niall på en av de rödsvarta sofforna.

“Vas happenin guys?” frågade jag och de skrattade bara lite medan bussen började köra igen.

“Nothing much, waited for you to come cause you’re always so slow” sa Louis och jag skakade på huvudet.

“I’m not the only one” svarade jag med ett litet flin på läpparna.

“Oh, shut up bradford bad boi” svarade han och jag slog till honom lekfullt på armen.

“I don’t even say that anymore, you should shut up” sa jag och log lite. Jag hade nog allt saknat att turnera väldigt mycket. Hela upplevelsen, liksom. Dessutom med de fyra bästa killarna i världen, mina fyra bästa kompisar.


Okej, vi firar in påsklovet med att ge ut ett kapitel till er! :) Hoppas ni får en underbra påsk och ett underbart lov :D 

Hur tror ni att Rachels audition går? Kommentera vad ni tror och nästa del på STO kommer på söndag :) 

Kram!! //Josefin xxx


The Fame Project - del 36

| Postat i: The Fame Project
Tidigare

”Niall, don’t eat up my whole fridge!” ropade jag och en smaskande Niall kom ut till oss med mat i händerna.

“I’m not” sa han med munnen full och vi alla kunde inte hålla oss ifrån att skratta åt honom. Jag kände något hårt som jag satt på och jag drog upp vad det än var som störde mig. Min blick möttes av fotoramen på mig och Rachel jag hade somnat med igår och mitt leende bleknade genast. Jag saknade henne. Liam såg mitt ansiktsuttryck och tog tag i min arm för att dra mig upp.

“Come on now, let’s have some fun”. 

 

RACHELS PERSPEKTIV

När både jag och Carol fått våra väskor så gick vi ut från den folkfyllda flygplatsen i L.A. Det var verkligen hur mycket folk som helst. När vi äntligen mött upp vår chaufför så började vi åka mot hotellet vi skulle bo på. Jag satte i mina hörlurar i öronen och satte på musik samtidigt som jag kollade ut genom fönsterrutan. Jag såg hur L.A.X skylten kom längre och längre ifrån mig samtidigt som jag kunde skymta Hollywood skylten långt borta. Jag suckade. Solen sken starkt ute och här i L.A var det redan sommar. Det skulle vara jätteskönt med sommar. Det är min favorit årstid och jag har längtat jättelänge. Men att inte kunna spendera den med Zayn var verkligen ett stort minus.


Efter ungefär 40 minuter så var vi äntligen framme på hotellet. Jag gick snabbt ut från bilen och tackade chauffören innan jag tog mina väskor och gick in på hotellet. Den varma luften ersattes mot en sval luft när jag kom in. Jag gick fram till receptionen och checkade in. Och utan att vänta på Carol så gick jag upp till mitt rum.


Mannen som hade tagit mina väskor öppnade mitt rum med ett kort och vi steg in.

“Welcome to Hilton hotel, hope you’re having a good time” sa han och jag gav honom dricks innan han försvann ut genom dörren. Jag ställde undan mina väskor lite och tänkte packa upp dem senare då jag var trött efter flygresan. Jag tog en liten rundtur i mitt rum som var mer som en svit. Det fanns ett mini-kök, ett stort badrum, en dubbelsäng och en balkong med utsikt över Hollywood. Jag slängde mig på sängen och kollade klockan för att se att den var 19.37 vilket betydde att den borde vara tjugo i tolv hemma i England. Jag bestämde mig för att ringa till Zayn. Jag slog in det memorerade numret och efter bara några signaler så svarade den personen jag så gärna ville prata med.

“Hi Rachel” sa han och jag log. Bara att höra hans röst fick mig att le.

“Hi Zayn, I miss you” svarade jag och vände mig om så att jag låg på mage på sängen.

“I miss you too, love” sa han och jag hörde Louis i bakgrunden som sa; “You have been without eachother for just a few hours”.

“You’re exactly the same with Eleanor” svarade Zayn och efter det hörde jag en dörr stängas.

“So, how was the flight?” frågade han.

“Boring, boring and boring” svarade jag och skrattade lite åt min beskrivning.

“It doesn’t surprise me” svarade han.

“What are you doing?” frågade jag.

“The guys just came and woke me up, so we’re heading out later to hang out and tomorrow we’ll start our tour” svarade han.

“That sounds fun” svarade jag med glädje i rösten.

“Yeah, it’s going to be fun to go on tour, but I still miss you” svarade han.

“I miss you too, but we need to think positive right? And -” började jag men hann inte längre förrän jag hörde hur dörren till hotellrummet öppnades. Jag förstod genast att det var Carol.

“Carol’s here, gotta go. I love you” sa jag tyst och lade på. Jag vände mig om när jag hörde någon bakom mig och mötte Carols blick. Hon höll en bunt med papper i handen som hon slängde ner på sängen bredvid mig. Jag tog upp det översta pappret och såg genast att det var en del av ett manus. Jag kollade frågandes på Carol.

“It’s for your audition that is in two days” svarade hon.

“Two days! How am I supposed to know all of this in two damn days!” utbrast jag argt och pekade på bunten med papper.

“Calm down Rachel, you just need to learn the two first pages for your audition” svarade hon. “But if you get the role, which I think you do, you need to learn all of that” fortsatte hon. En tanke for genast genom min hjärna samtidigt som jag log.

“And don’t you dare to mess this up” sa hon hårt innan hon försvann ut ur rummet. Mitt leende försvann genast. Min plan var att göra dåligt ifrån mig på min audition så att jag inte skulle få rollen och istället åka hem till England. Men självklart så var Carol tvungen att se igenom mina planer och förstöra dem.


Nästa morgon vaknade jag, tråkigt nog, inte upp bredvid Zayn. Jag suckade och kollade på den tomma platsen bredvid mig. Om bara Zayn var här, tänkte jag och begravde ansiktet i kudden. Som om det inte var jobbigt som det var så kom snart djävulen själv in på hotellrummet. Klackarna skrapades mot trägolvet och motvilligt så kollade jag upp. Jag mötte Carols bruna ögon som kollade stressat på mig.

“You need to get up! You have an interview in 3 hours and after that, you need to practice for your audition” sa hon snabbt och satte upp sitt hår i en stram knut. Jag gnuggade mig i ögonen och gick upp från sängen. Jag bytte snabbt om från min pyjamas, som bestod av Zayns tröja och ett par shorts, till ett par jeansshorts och en t-shirt. Jag sminkade mig och plattade mitt hår innan jag var redo att vistas ute i Los Angeles. Jag drog på mig mina vita converse och ett par solglasögon, dels för att det var soligt ute men också för att minska risken att bli upptäckt, och mötte Carol vid dörren. Vi gick ut till hissen där en jobbig tystnad uppstod. Man kunde känna spänningen i luften mellan oss, men jag brydde mig inte. Carol förtjänade att bli så gott som ignorerad.


När vi kom ner till lobbyn så såg jag flera fans och paprazzis utanför. Jag suckade. Såklart hade de redan lyckats lista ut vart jag befann mig. Carol och Connor hade i alla fall rätt i en sak. Jag var kändare nu än vad jag var innan jag dejtat Zayn. Men i detta läget vet jag inte om det var så positivt. Ibland önskade jag bara att jag var en vanlig tjej som kunde gå ut utan att bli attackerad av fans. Men livet är inte alltid som man själv vill, det har jag ju märkt av egna erfarenheter. Och även om jag gillar - rättelse, älskar - det jag gör så kan jag inte undgå att vara avundsjuk på vanliga tjejer jag ser på stan som går runt med sin kompisar och skrattar och inte alls behöver bry sig om om någon paparazzi gömmer sig i buskarna eller vad man har på sig.


“Ladies and gentlemen, here is Rachel Moore!” ropade mannen som höll i intervjun. Jag gick ut på “scenen” och vinkade till kamerorna och publiken. Jag var lite nervös eftersom det här var en live intervju och det var ett tag sen som jag gjorde en. Jag log och skakade hand med Alexander, intervjuaren.

“It’s nice to have you here Rachel” sa han och log.

“It’s nice to be here” svarade jag och slog mig ner på den vita soffan. Jag kollade upp på den gråhåriga mannen framför mig som kollade ner på sina kort innan han kollade på mig igen.

“So Rachel, you came to Los Angeles yesterday right?” frågade han och jag nickade.

“What do you think of L.A then?”

“I haven’t seen so much of L.A yet because I was so tired yesterday so I just went straight to bed when I came to my hotel room. But I think it’s really nice. It’s different from UK because it’s much warmer here” svarade jag. Han nickade.

“Everyone likes it in L.A, right?” sa han och vände sig mot publiken när han sa det sista ordet. Publiken jublade och applåderade Jag skrattade lite och tog en klunk vatten från glaset som stod på soffbordet.

“You’re going to an audition tomorrow. For which movie?” frågade han när publiken lugnat sig.

“Yeah, it’s for Winter’s Bone. I’m really excited” svarade jag med ett stort leende på läpparna. Alexander fortsatte med sina frågor och allt gick bra tills han kom till den frågan jag hoppades att han skulle skippa.

“The rumours about you and Zayn from One Direction are saying that you two broke up. Anything you want to comment about that?” frågade han och det blev knäpptyst i hela studion. Jag suckade. Jag visste ju att den här frågan skulle komma men ändå var jag inte förberedd nog att veta vad jag skulle svara. Egentligen skulle jag vilja säga att jag var tillsammans med Zayn och att jag älskade honom av hela mitt hjärta. Men jag visste mycket väl att jag inte kunde det. Då skulle jag få säga hej då till min karriär och Zayn skulle få säga hej då till One Direction. Och så egoistisk var jag inte. Jag skulle aldrig, under några omständigheter göra så att Zayn förlorade sin karriär. Därför svarade jag;

“Yes it’s true. Me and Zayn broke up because we don’t feel that way for eachother like we did in the beginning in our relationship. But we’re still friends and no matter what Zayn will always have a place in my heart” svarade jag och kollade in i kameran.


När jag kom av scenen så drog Carol med sig mig till ett omklädningsrum där vi var ensamma.

“Why did you say that!” utbrast Carol när hon stängt dörren om oss.

“Say what?” frågade jag surt tillbaka och satte armarna i kors.

“That you and Zayn are still friends and that he always will have a place in your heart” förklarade hon argt och satte sig ner på en stol.

“What did you want me to say then? That me and Zayn broke up because you and Connor forced us to?!” sa jag argt och tog på mig min skinnjacka.

“Of course not! I wanted you to say that what you and Zayn had was just a fling and that you’re not talking to eachother anymore” svarade hon surt tillbaka.

“What me and Zayn had was NOT just a fling!” sa jag lite högre och började gå mot dörren.

“Yeah yeah whatever, and where do you think you’re going?” frågade hon och brydde sig inte ett dugg om att lyssna på det jag nyss sa.

“I’m going out to get some lunch” svarade jag surt och bad till Gud i mitt huvud att jag inte skulle börja gråta mitt framför henne.

“I’m going with you. You can’t go by yourself” sa hon och ställde sig upp.

“No! I rather get mobbed by fans than going to eat lunch with a horrible person like you” svarade jag och försvann ut. Jag skyndade mig förbi allt folk och snart var jag ute från studion och befann mig nu ute i det fina vädret. Jag torkade bort tårarna som rann på mina kinder och hoppades att ingen skulle se mig. Jag hatade Carol. Av hela mitt hjärta. Jag hatade att hon skulle förstöra vad jag och Zayn hade tillsammans. Men mest av allt så hatade jag henne för att hon såg mig som ett projekt. Ett projekt där jag skulle bli så känd som möjligt och att hon skulle tjäna pengar på mig, när jag egentligen hoppades att hon skulle se mig som en vanlig tjej och vara som en extra mamma när jag inte var hemma. För så var hon i början. Hon fick mig att tro att allt skulle vara perfekt. Men jag antog att det enda som hon nu ville var att bli en känd manager med en massa pengar som gillade att förstöra andras liv. Jag hoppas att hon är nöjd för mig har hon förlorat. För alltid. 

Good morning sunshines! Tänkte slänga upp ett kapitel nu på morgonen så släng gärna in en kommentar! :) 
Hoppas ni hade en bra tisdag och att ni får en bra onsdag, hörs snart! :) //Josefin xxx
 

The Fame Project - del 35

| Postat i: The Fame Project

Tidigare

“Call me when you’re there” sa jag och hon nickade. 

“Bye Zayn” sa hon och kysste mig en sista gång innan hon satte sig i baksätet på taxin. Hon kollade ut genom fönstret och jag vinkade till henne. Hon formade ett hjärta med sin händer och jag gjorde det samma innan taxin började köra mot flygplatsen. Jag kollade på taxin så långt jag kunde innan jag gick in i huset igen. Det kändes tomt utan Rachel. Hur skulle jag klara att vara utan min underbara flickvän i tre hela månader? 



RACHELS PERSPEKTIV

Jag tittade på Zayn ifrån bilen tills jag inte kunde se honom mer. Jag suckade tungt och vände mig framåt igen när vi åkte längre och längre bort ifrån huset,och ifrån honom. Det kändes redan jobbigt och vi hade inte ens kommit fram till flygplatsen än. Jag hatade tanken på att vara utan honom i tre hela månader, det var som tortyr för mig. För jag kunde ju faktiskt ärligt säga att jag älskade honom. Väldigt mycket. Visst var det kanske sådan där “ny kärlek” som folk skulle kalla det men jag ville vara med honom och jag fick inte. Jag hatade Carol och allt jag ville var att avskeda henne, men när fick jag någonsin som jag ville? Aldrig, faktiskt. Jag suckade och plockade upp min iPhone, tittade på min bakgrundsbild som bestod av mig och Zayn, när vi hade sminkat killarna. Vi båda log stort på bilden med armarna om varandra. Bilden fick mig att le samtidigt som det gjorde lite ont i hjärtat. Han fick mig att må så bra. Vår sista kyss hade känts som en typisk avskedskyss, som om vi inte skulle ses på ett tag, vilket vi inte skulle heller. Men nog skulle jag överleva det, det vara bara lite jobbigt. Men, jag skulle försöka fokusera på mitt jobb och inte tänka på det så mycket. Snart skulle jag ju se Zayn igen. Men, tre månader var så himla lång tid ändå. Men vi skulle ju höras varje dag, gärna mer än en gång om dagen. Jag försökte övertyga mig själv om att det var okej, men på något sätt kändes det inte så. För varje minut som gick kom jag längre och längre bort ifrån Zayn, längre och längre bort från den jag älskade. Jag lutade mig tungt bakåt och slöt ögonen i hopp om att kunna sova den återstående halvtimmen av resan.

 

“Miss Moore? Miss Moore, we’re here now” hörde jag avlägset någon säga. Jag mumlade något och öppnade trött ögonen. Taxichauffören hade stannat taxin vi flygplatsen och han tittade bak på mig ifrån framsätet med en liten irriterad rynka i pannan. Jag ruskade nyvaket på huvudet och log ett ursäktande leende.

“Oh sorry” sa jag och gick ur taxin. Chauffören nickade åt mig innan han också klev ut och tog ur mitt bagage ur bagageluckan. Jag betalade honom och han satte sig i bilen igen och körde iväg. Jag tog mina tre enorma resväskor och mitt handbagage och lyckades på något sätt få med mig allt in i dörrarna till Heathrow. Jag satte mig trött ner på en bänk och pustade ut. Detta var tyngre än man trodde. Min mobil vibrerade och jag drog upp den ur fickan, bara för att mötas av min bakrundsbild ännu en gång. Mina tankar vandrade genast bort till Zayn medan jag låste upp den och kollade mitt sms. Det var från Carol, hon undrade vart jag var. Jag suckade, hur kunde jag för en sekund ens glömma bort att Carol skulle med? Såklart hon skulle, jag hade bara haft för mycket Zayn i tankarna för att ens bry mig om att komma ihåg det. Jag svarade Carol att jag satt på en bänk vid ingången och efter ca 5 minuter stod Carol framför mig, mer redo än någonsin. Hennes strama knut på huvudet, glasögon och allvarliga uppsyn visade att det var något hon var irriterad över, och jag var ganska säker på att det hade att göra med mig. Jag suckade tungt.

“What?” frågade jag med en rynkad panna.

“You know that I don’t think it’s good for you to come alone like this when it can be paparazzi’s around here” sa Carol, fortfarande med en rynka i pannan. Ärligt talat fick jag lust att bara slå henne på pannan för att få bort den där rynkan som alltid fanns där.

“You know what? I don’t actually care” sa jag känslokallt och stirrade upp i hennes isblå ögon. Hon blinkade förvånat till och klämde sig ner bredvid mig.

“Well, you should cause you know that the rumours about you is important, it’s important that there’s no more shit around you” sa hon i en affärsmässig ton. Jag gapade av förvåning och kunde inte förmå mig att få fram ett ord.

“What...?” sa han frågande och tittade på mig. Jag försökte samla mig.

“Did you just call my- uhm Zayn for shit?” fick jag fram. Jag kände hur min bröstkorg gick ut och in snabbt och jag drog ett snabbt andetag.

“Maybe I did, but it shouldn’t matter now that you have broke up” svarade Carol med blicken på mig.

“Just because we broke up it doesn’t mean I just hate him like that and it clearly doesn’t mean that you can call him shit” sa jag stadigt och möttes hennes blick. Hon suckade.

“I say what I want, now come on and let’s get to the right gate and check in our bags” svarade Carol och drog upp mig ifrån bänken. Jag bet mig i läppen för att inte svara något elakt som jag skulle få ångra senare och följde efter henne. Lyckligtvis hade hon en vagn där vi lastade på alla våra väskor, hon var nog van vid hur många väskor jag brukade ha med mig när vi reste någonstans. Men nu skulle vi ju faktiskt vara borta i tre månader så vem behövde inte mycket kläder? Jag och Carol hjälptes åt att dra vagnen genom flygplatsen. Jag såg paparazzis lite här och var men jag försökte att inte bry mig om dem, jag hade som tur var solbrillorna på mig. Några försökte prata med mig och ställa frågor till mig, de sprang bredvid oss med block i händerna. Men så snart de märkte att det var hopplöst, jag skulle inte svara på några frågor, så gav de upp och vi lämnade dem bakom oss. Vi kom äntligen fram till gaten och fick först checka in med våra väskor. Det var skönt att bli av med dem och vi hade bara våra handbagage kvar. De lade vi i lådor på ett rullband för att bli tittade igenom och mina tankar vandrade iväg igen. Som om det vore den första gången idag som jag tänkte på Zayn igen. Nej, inte direkt. Jag tänkte på hur många gånger han hade fått göra det här, han var nog van nu. Varför tänkte jag på honom nu, det var väl inte särskilt smart nu när jag låtsades att vi inte var tillsammans inför Carol. Men jag kunde liksom inte hjälpa det, han bara poppade upp i mitt huvud stup i kvarten. Ingen av oss blev stoppade och vi satte oss ner för att vänta på att få gå på flyget. Jag kände mig trött och ville helst av allt sova, vilket var vad jag hade tänkt att göra på planet. Carol vände sig emot mig. Hennes blick var mjukare än förut och rynkan inte lite lika stor i pannan.

“Rachel, listen. I think this is good for you, to come away and do some work far from England. To start up your life in a new way” sa hon och om jag inte hade fel hade hennes ögon nästan ett sting av medlidande. Jag nickade mot henne och försökte se glad ut.

“Yeah,you’re probably right” svarade jag och värmdes inombords av känslan av det var så mycket hon inte visste om mig och Zayn. Och jag ville att det skulle förbli så. Senare skulle vi bli tillsammans för hela världen att se, jag hade redan bestämt med mig själv att allt annat var otänkbart. Det var så det skulle vara, vi hörde ihop. Jag väcktes i mina tankar av att vi skulle ta fram passen och gå på flyget. Vi kom igenom utan problem och gick på flyget, letade upp våra platser som var i första klass. Jag flög alltid första klass. Missförstå mig inte, jag hade absolut inga problem med att flyga andra klass. Det var bara det att Carol skötte allt sådant åt mig och hon bokade alltid första klass. Vi lade upp våra handbagade på hyllan ovanför och satte oss ner på sätena. Jag lutade mig bakåt och suckade tungt. När alla passagerare äntligen var på flyget fastspända och klara, vilket hade tagit en evighet, så gjordes flyget redo. Saker som gick segt gjorde mig lätt irriterad och jag försökte att inte visa att allt jag ville bara var att det dumma planet skulle lyfta någon gång. Efter en evighet började en tjejröst i högtalarna prata och sa det där gamla vanliga jag hade hört så många gånger.

“Welcome onboard on British Airways. We just want to remind about...”

Längre än så lyssnade jag inte, jag kopplade bort det. Jag var van vid att göra det nu, allt kändisskap kunde göra en galen ibland. Carol tittade på mig och jag log ett litet trött leende.

“Tired?” frågade hon trots att hon nog såg svaret på sin fråga. Jag nickade bara och efter en stund kände vi alla hur planet sakta började röra på sig framåt. Det började sakta men säkert få upp farten på landningsbanan och det gick fortare och fortare. Carol gav mig ett tuggummi som jag genast började tugga på för att inte få lock över öronen. Vi fick upp farten mer och mer och till slut gick det riktigt fort. Jag riktade blicken ut emot fönstret och bet mig i läppen. Det här var sista gången jag skulle få se England på ett långt tag, tre hela månader. Och jag skulle sakna det, mycket. Det sög till i magen när vi slutligen lyfte. I samma sekund slöt jag ögonen och tillät mig själv att tänka på Zayn.

“I love you” mumlade jag tyst för mig själv när vi sakta lyfte mer och mer. Och jag kunde inte ha menat det mer till honom.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

Jag suckade tungt och satte mig ner i soffan bland alla kuddar. Jag gosade in mig i dem och ville på något konstigt sätt försöka lura mig själv att det var Rachel och inte ett par mjuka kuddar. Men det tjänade ingenting till, för det var inte hon och det skulle det inte vara på tre månader. Jag skulle få vänja mig vid att sova själv vilket jag inte ens ville, men ingen av oss hade ju egentligen något val. Jag tittade på bilden på mig och Rachel som stod på byrån. Hon log stort medan jag pussade henne på kinden. Jag log sorgset mot bilden som om hon skulle kunna le tillbaka. Vad fånig jag var, vi hade inte ens varit ifrån varandra en dag och jag började redan noja över det. Hur klarade Liam att vara borta ifrån Danielle så här länge utan att bli deprimerad? Fast de kunde åtminstone visa sin kärlek - vilket jag och Rachel inte kunde. Jag hoppades över allt annat att vi skulle lyckas hålla vårt förhållande hemligt, men man kunde ju aldrig vara säker. Varför var livet så orättvist? Varför existerade det ens sådana människor som Connor? Jag plockade ner fotot ifrån byrån som jag nådde ifrån där jag satt i soffan och tittade på Rachels leende ansikte. Att en enda människa kunde göra mig så här lycklig. Det kunde man kalla magi.

But everything you do is magic...” poppade direkt upp i min hjärna och jag log. Den låten beskrev henne så bra. Faktiskt fanns det så många låtar vi hade som jag skulle kunna sjunga för Rachel och mena vartenda ord. Jag bestämde mig direkt för att göra det någon gång, sjunga för henne. Jag mindes när hon hade sagt att jag sjöng vackert och log svagt åt minnet. Alla minnen vi hade ihop var fina, förutom de första hemska dejterna som inte varit de bästa. Jag lade mig trött i soffan. Det kändes som om jag kanske skulle gråta men jag varken ville eller orkade inte. Vi skulle vara ifrån varandra tre månader, jag kunde bara inte gråta första dagen. Nej Zayn, gråt inte. Du kan inte gråta. Gråt inte, bara sov. Bara sov, allt blir bra sen. Ja, allt blir så bra så. Mm, visst. Du kommer känna dig lika jävlig imorgon. Så bara face it. Det är sanningen. Jag suckade medan mina tankar fortsatte att slåss mot varandra i mitt huvud och det gav mig huvudvärk. Det gjorde att jag kurade ihop mig tätare intill kuddarna och slöt ögonen, i hopp om att bara kunna stänga av allt och få sova.

 

“Is he still sleeping?”

“I think so”

“Nahh or he’s just pretending”

“Should we wake him up?”

“No, let him sleep”

“Come on, he needs to wake up soon anyways”

“Well, fine. But do it in a nice way, not like last time you woke us all up”

“Yeah yeah, whatever you say”

 

Jag vaknade upp av röster som pratade i bakgrunden. Jag mumlade något och vände mig om, ville gå tillbaka till min dröm med Rachel.

“He’s awake” sa en röst som jag kunde urskilja var Liams.

“Aww, then I couldn’t do my wake up joke on him” sa en ljusare röst som lät som Louis.

“Were you actually going to do that? Quite mean, you know” sa en djup röst som måste ha varit Harrys.

“Yeah” svarade Louis.

“Will you guys let me sleep?” mumlade jag trött och öppnade sakta ögonen men var inte beredd på allt ljus som träffade dem så jag slöt dem snabbt igen.

“No, sorry. It’s already the middle of the day so you need to get up” sa Louis och drog av filten ifrån mig. Det fick mig att rysa och jag saknade genast värmen som filten hade gett mig.

“Why?” sa jag och suckade lätt.

“Because the weather is awesome today and you are going out with us” sa Louis bestämt och satte sig på mig. Det gjorde lite ont för jag låg ju fortfarande ner i soffan och jag gjorde ett konstigt läte som visade att det inte var bekvämt för mig.

“Get off me” mumlade jag och försökte knuffa av honom.

“Only if you get up” svarade han och tittade på mig med ett flin.

“Fine, just get off me man, you’re heavy” svarade jag och Louis gick av mig med en trumpen min.

“I’m not” sa han och jag satte mig bara upp, brydde mig inte om att svara. Det var då jag såg att Liam, Louis och Harry alla var här. Men inte Niall, av någon anledning.

“How did you get into my house? And where’s Niall, by the way?” frågade jag och gnuggade mig i ögonen.

“Oh, he’s in the kitchen” sa Liam med ett leende och jag skrattade kort. Såklart att han var i köket och åt upp halva mitt kylskåp. Ja, det skulle inte förvåna mig om han gjorde det iallafall.

”Niall, don’t eat up my whole fridge!” ropade jag och en smaskande Niall kom ut till oss med mat i händerna.

“I’m not” sa han med munnen full och vi alla kunde inte hålla oss ifrån att skratta åt honom. Jag kände något hårt som jag satt på och jag drog upp vad det än var som störde mig. Min blick möttes av fotoramen på mig och Rachel jag hade somnat med igår och mitt leende bleknade genast. Jag saknade henne. Liam såg mitt ansiktsuttryck och tog tag i min arm för att dra mig upp.

“Come on now, let’s have some fun”.


Kapitel 35 gott folk :) Slutade kl 12 idag så passade på att lägga upp det nu. Nu ska jag och Frida bara chilla med våra underbara kompisar och om ni har lust så får n gärna slänga in en kommentar om vad ni tyckte om kapitlet :) Ha en bra måndag! //Josefin xxx


The Fame Project - del 34

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
Lite senare kom All Time Low på scenen och vi alla skrek vilt när de kom in på scenen. Nästan inget gick upp emot känslan av att vara på en konsert. Stämningen var på topp när de spelade sin mest kända låt, Weightless. Hela publiken stod upp med händerna höjda uppe i luften och det var hur härligt som helst. När jag tittade på Zayn glömde jag nästan bort att Michael också var med oss, för Zayn var allt i mina ögon. Att få gå på konsert med honom var jättekul, även om Michael och Marcus var med. Han verkade gilla musiken och det gjorde mig glad. Stämningen var bara magisk, vilken kväll alltså.
 


MARCUS PERSPEKTIV

“And it was so great, the sound, the light and everything!” fortsatte jag glatt att berätta för mamma och pappa om konserten. Michael satt bredvid mig, han hade sovit över här inatt. Jag tittade på honom, han såg lite bortkommen och dagdrömmande ut. Mamma log mot mig.

“It sounds amazing honey, I’m glad you had fun, and that you two could agree so good with Rachel and Zayn” sa hon och jag nickade instämmande.

“Yeah, Zayn’s cool”

“Rachel’s also cool” sa Michael helt plötsligt och jag skrattade.

“No she’s not, she’s my annoying sister” sa jag till honom och han ryckte på axlarna till svar.

“Anyway, thanks for the breakfast. Let’s go upstairs Michael” fortsatte jag och reste mig upp. Michael följde efter mig och tackade också för frukosten innan vi gick upp till mitt rum. Jag satte mig på min säng och Marcus satte sig på min skrivbordsstol.

“What did you think of the concert?” frågade jag honom och han ryckte på axlarna.

“It was good” svarade han.

“Marcus c’mon, stop think about my sister” sa jag. Han blängde på mig och återgick sedan till att kolla ut genom fönstret igen. Jag suckade. Jag visste mycket väl att han tänkte på Rachel och att han gillade henne. Om jag ska vara ärlig så var det kanske inte något jag gillade. Men jag visste mycket väl att man inte kan styra sina känslor. Jag tog upp min mobil från fickan när jag kände att den vibrerade till. Jag låste upp den och läste det nya smset jag fått.

From Robin

Party my house 9pm, wanna join?

“It’s a party at Robin’s tonight, wanna go?” frågade jag Michael som nickade glatt. Att festa var nog en av de sakerna som han gillade mest.

To Robin 

Sure! Me and Michael will be there :)

RACHELS PERSPEKTIV

“Zayn turn it off!!” sa jag till honom och försökte ta fjärrkontrollen från hans hand.

“No, I want to watch it” svarade han och flinade. Jag och Zayn hade bestämt oss för att kolla på tv nu på morgonen och självklart så hade en av mina filmer varit på. Jag hade aldrig gillat att kolla på filmer jag gjort. Speciellt inte med sådana som jag känner. Det var pinsamt och även om jag visste att Zayn inte skulle säga något elakt eller skratta åt mig så ville jag ändå inte kolla på min film med honom.

“C’mon Rach, you should be proud of what you have done” sa han.

“I am, I just dont like to watch the film with people I know” svarade jag.

“It’s not that terrible” svarade han och riktade blicken mot tv:n igen. Jag suckade.

“Fine watch it, but you’re the one who don’t get a kiss today then!” sa jag och flinade. Han kollade storögt på mig.

“You wouldn’t do that” svarade han. Jag nickade bara och gick ut i hans kök för att slippa kolla på filmen. Jag tog fram te och började koka vatten. En kopp te var alltid en bra start på dagen. Även om det var varmt ute.

Jag kollade på min mobil och såg att det redan var den trettonde juni. Det betydde att jag skulle åka till USA om 5 dagar. Jag suckade tungt. Hur skulle jag klara mig utan Zayn nu när vi praktiskt taget hade träffats nästan varje dag det senaste? Jag ville inte göra det, men det kanske var bra för oss att öva på att ha ett distansförhållande? Det skulle vi ju ändå  behöva ha i framtiden när vi båda reste runt så mycket. Men jag skulle så klart sakna honom, väldigt mycket.

Plötsligt kände jag en arm på min axel och jag hoppade till, i tanke på att en galen yxmördare hade kommit för att ha ihjäl mig. Men när jag vände mig om så stod ju bara min Zayn där. Han skrattade lite åt min reaktion och lade sin hand på min kind.

“Zayn! Don’t scare me like that, you always do that! I thought you were an axemurderer that would kill me” sa jag med ett lättat leende och han skrattade bara och skakade på huvudet åt min reaktion.

“Well, firstly if a axemurderer camer in here I would be the first one to protect you, plus it’s getting quite lonely without you” sa han och placerade sin andra arm omkring min midja.

“It’s your fault, no kisses” sa jag retsamt och räckte ut tungan åt honom. Han suckade och skakade på huvudet åt mig.

“Now you’re acting like Louis” sa han leendes och jag gapade åt honom.

“I’m not, shut up!” utbrast jag och slog till honom lekfullt på armen.

“Make me” sa han retsamt och flinade.

Jag höjde på ena ögonbrynet medan ett litet skratt for ur min mun.

“You have to catch me first if you want a kiss” sa jag och drog mig ur Zayns grepp. Jag rusade ut ur hans kök och ut till vardagsrummet där det fanns en dörr ut till hans altan. Han följde snabbt efter mig med ett barnsligt leende på läpparna men jag hade tur. Dörren var inte låst utan bara stängd och jag öppnade den snabbt och rusade utomhus. Skrattandes sprang jag runt huskruten i bara strumpor och jag hörde Zayns steg tätt efter mig. Jag sprang runt huset och in genom ytterdörren igen. Väl inne tog jag trappan upp till övervåningen där jag stannade för att hämta andan och lyssnade efter Zayn. Men det var knäpptyst. Nästan för tyst. Jag bestämde mig för att gömma mig bakom Zayns sovrumsdörr. Jag andades så tyst som möjligt och försökte leta efter vilket tecken som helst på att Zayn var inomhus. Plötsligt hörde jag trappan knaka till och jag förstod då att Zayn försökte så tyst som möjligt att ta sig upp för trappan. Jag sprang till hans badrum som hade en dörr från Zayns dörr samt en dörr som ledde till hallen. Jag satte på dushen så att han skulle tro att jag var där inne innan jag rusade smög ut från den andra dörren. Jag hann precis se Zayn gå in i sitt rum innan jag sprang ner till hallen och gömde mig i hans lilla städskrubb. Jag satte mig ned bakom dammsugaren och hörde samtidigt hur Zayn rusade ner för trappan. Jag försökte hålla inne skrattet som bubblade inom mig. Han kunde inte ens fånga mig, inga kyssar för hans del inte. Just som jag trodde att jag var säker flög dörren upp och där stod Zayn, med ett malligt leende på läpparna.

“Gotcha”.

ZAYNS PERSPEKTIV, 5 dagar senare 

“Do you have everything?” frågade jag Rachel för kanske tionde gången.

“Yes, you don’t need to worry. And besides, you sounds like my mom” svarade hon och flinade.

“Is that a compliment?” frågade jag och kollade på när hon stängde sina tre väskor.

“I’m gonna miss you Zayn” sa hon och struntade i min fråga.

“I’m gonna miss you too baby” svarade jag och drog henne tätt intill mig. Jag kände något blött på min ena axel och fröstod genast att Rachel grät. Jag drog ifrån mig från kramen och ställde mig framför Rachel med mina händer på hennes kinder som torkade bort tårarna.

“Don’t cry. We’ll see eachother soon” svarade jag och försökte pressa fram ett leende. Fast egentligen var jag nära tårar. Men jag kunde inte gråta nu framför Rachel. Då skulle det vara ännu svårare för henne att åka. Hon nickade lätt och kollade ner i marken. Jag lyfte upp hennes huvud med mina fingrar under hennes haka.

“Three months, it’ll go fast” sa jag tröstande och kysste henne på munnen. Vi drog oss ifrån varandra efter en liten stund och lutade våra pannor mot varandra. Efter några sekunder hördes en tutning utanför. Jag kollade ut genom fönstret och såg Rachels taxi stå där. Rachel kollade på mig och strök mig över kinden.

“I gotta go” sa hon. Jag nickade och tog två av hennes väskor och följde sedan med henne ut i hallen.

“Why can’t I go with you to the airport?” frågade jag även om jag visste svaret.

“I wish you could but we need to keep a low profile, remember?” svarade hon och tog på sig sina ytterkläder.

“Yeah I know, but I want to spend as much time that I can with you” sa jag. Hon kollade upp på mig och ställde sig upp efter att hon knytit klart sina skor. Hon kastade sig i min famn och kramade om mig hårt. Jag kramade om henne tillbaks och ville inte släppa taget. men jag visste att jag var tvungen. Om inte Carol och Connor hade bestämt sig för att lägga sig i vår realation så hade jag sluppit att säga hej då till Rachel nu och istället haft henne i mina armar. Men så var det inte. Vi var tvungna att säga hej då för attjag skulle på någon min-tour som inte alls hade varit planerad från början medan Rachel skulle till USA för någon film audition.

“I love you Zayn” sa hon.

“I love you too Rachel” svarade jag och böjde mig ner för att kyssa henne. Hon besvarade den men avslutade den när taxi chauffören ännu en gång tutade. Rachel öppnade dörren och tog sin ena väska. Jag följde med ut med de andra två och öppnade bagage dörren. Vi lastade in väskorna och stängde sedan dörren. Jag vände mig mot Rachel som såg ut som om hon var nära på att börja gråta.

“Call me when you’re there” sa jag och hon nickade.

“Bye Zayn” sa hon och kysste mig en sista gång innan hon satte sig i baksätet på taxin. Hon kollade ut genom fönstret och jag vinkade till henne. Hon formade ett hjärta med sin händer och jag gjorde det samma innan taxin började köra mot flygplatsen. Jag kollade på taxin så långt jag kunde. Innan jag gick in i huset igen. Det kändes tomt utan Rachel. hur skulle jag klara att vara utan min underbara flickvän i tre hela månader?

Okej äntligen är TFP del 34 uppe! Vi vet att uppdateringen har varit kass men nu rä vi tillbaka på banan igen :D Det är såhär, till varje kapitel så ägnar vi en massa tid åt det och vi har et mål varje gång. Att skriva mins tre sidor. Annars tycker vi det blir för kort och vill inte lägga upp något då för det blir så händelserikslöst... Hoppas att ni förstår, och det är ni läsare som får oss att fortsätta skriva, glöm inte det! :D Ni är bäst! 
 
Iaf, glöm inte att kommentera och var gärna med i tävlingen. Inlägget om tävlingen hittar ni HÄR :) 
Ha en awesome fredag, själv har jag lust att kolla på GG hela kvällen :D //Josefin & Frida xxx

The Fame Project - del 33

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
“Thanks for choosing that film, I had totally forgotten how funny it is” sa jag glatt och Rachel log tillbaka.
“Told you!”
Jag skrattade lite och började kittla henne. Hon brast ut i skratt och försökte komma bort ifrån mig men det gick inte så bra. Jag skrattade nog ändå minst lika mycket som henne och jag kände mig lycklig trots det Connor hade sagt. Rachel gjorde mig iallafall lycklig, det var ett som var säkert. Jag fortsatte att kittla henne och vi ramlade ner på golvet, men jag slutade inte för det. Vi båda log och det slutade med att vi skrattandes rullade runt på golvet i en hög.

 

RACHELS PERSPEKTIV
Nästa morgon vaknade jag av att ljuset från fönstret sken i mina ögon. Självklart så hade vi glömt att dra ner persiennerna igår kväll. Det förvånade mig faktiskt inte längre. Det var något som vi gjorde ofta. Jag vände mig om och min blick föll på en djupt sovande Zayn och jag log lite, han såg så söt ut. Jag lade mig närmre honom och kände värmen från hans kropp värma mig. Hans arm låg beskyddande runt min midja och mina på hans bara bröst. Jag tittade på alla hans tatueringar och kunde inte hjälpa att jag nästan kände mig lite avundsjuk. De alla var så snygga, särskilt på honom. Jag följde tatueringarna på hans högra arm med mina fingrar och log igen. Mina fingrar fann deras väg till hans mage där han hade ett svart ifyllt hjärta. Någon gång skulle jag fråga honom vad de alla stod för. Jag var rätt säker på att de alla hade en rätt djup mening, för Zayn var en djup person. Men jag gillade honom för det, för var det något han inte var så var det ytlig. Zayn rörde lite på sig och öppnade försiktigt sina ögon. Han gnuggade sig i dem och kollade på mig med ett leende.
“Good morning beautiful” sa han och mötte mig i en morgon kyss.
“Good morning” svarade jag leendes efter kyssen.
“Did you stare at me for a long time?” frågade han och höjde på ena ögonbrynet.
“No, I didn’t! Just for a little time, cause you’re also beautiful” svarade jag och fick honom att le.
“I want breakfast” sa han och satte sig upp.
Jag satte mig upp bredvid honom och lade en arm omkring honom.
“Let’s get some breakfast then” sa jag medan jag drog upp oss båda ifrån sängen.

Vi båda satt vid köksbordet med juice, kaffe och mackor. Vi tävlade om vem som kunde få in den största tuggan i munnen och det slutade med att Zayn vann.
“Not fair, you’re a guy so that’s why you won!” utbrast jag med munnen full av mat.
Zayn öppnade bara sin mun som var full med tuggad mat till svar.
“Eww, gross” mumlade jag och svalde maten med ett leende.
“I’m not gross” sa han och tittade på mig med allvarlig blick.
Han såg så seriös ut att jag blev full i skratt.
“I’m kidding, Zayn!”
“Not funny”
“Yes”
“No”
“Fine. So, can’t we do something funny today before the concert?” frågade jag och Zayn nickade.
“Does cuddling all day counts as funny?” frågade han sedan leendes.
“Yes. It does” svarade jag glatt.
“Then it’s decided. We’re not leaving your house until tonight” sa han och drack lite juice.
“Indeed” svarade jag med ett leende.

LOUIS PERSPEKTIV
Jag kunde bara inte tro det. Det kunde bara inte vara så. Skulle Connor kicka Zayn ifrån One Direction? Ärligt talat så lät det inte vettigt. Visst, han hade sagt ifall de inte slutade träffas men det skulle inte hända. Och jag hade en känsla av att så fort han ens såg en bild på dem tillsammans skulle det inte sluta bra. Jag hade aldrig riktigt förstått det men Connor verkade verkligen inte gilla Zayn. Han hade alltid varit oschyst men det här var extremt. Han kunde ju inte kicka Zayn, vi var inte One Direction utan honom! Ingen Zayn, ingen One Direction. Allt jag hade gjort sen jag hörde nyheten var att vara ledsen. Jag hade försökt hålla skenet uppe men det var svårt, särksilt nu när Zayn visste om det. De andra killarna hade också varit ledsna men det hade nog synts mest på mig. Alla skämt vi hade gjort, alla pranks på de andra killarna. Allt det som vi hade gjort, skulle aldrig mer komma tillbaka om han blev kickad. Han var den som jag alltid kunde lita på att han var med på mina skoj och skämt. Vi hade kommit bra överens ifrån början och om han kickades skulle allt bara bli... Fel. Så in i helvete fel. Usch vad jag hatade Connor, kunde inte vi kicka honom? Vi var One Direction, någon makt hade vi väl ändå? Kanske inte, management bestämde ju allt annat åt oss. Ärligt talat var jag lite trött på det och det visste jag att de andra också var.

Och Rachel, hur skulle hon må? Hon skulle också bli kickad och inte få spela in några mer filmer. Och allt detta bara för att de ville vara ett par. Men jag visste hur tufft det var, det var precis så att jag fick dejta Eleanor. Och Harry fick inte ens ha någon tjej alls då han var så populär bland alla tjejer. Och hur sjutton skulle de göra om båda förlorade sina karriärer och kanske varandra på kuppen? Det skulle inte Zayn klara, han skulle bryta ihop och gå in i väggen. Som med Perrie fast tusen gånger värre. Zayn hade varit brusten en tid efter uppbrottet med Perrie och när han hade träffat Rachel var han glad igen. Jag mindes så tydligt den dagen han kommit hem ifrån mataffären till mig och Eleanor. Han hade kommit hem med ett leende på läpparna och börjat babbla om någon supersnygg tjej han hade träffat i affären som hette Rachel Moore, en skådespelerska. Jag hade inte lyssnat så noga då men kunde nu minnas hur glad han hade sett ut. Och det hade bara varit första gången de hade träffats. Rachel hade förändrat Zayn så mycket. Efter hans sorg hade hon nog fått honom att bli kär och lycklig igen. Han var alltid mycket gladare när hon var med. De hade inte känt varandra länge men det kändes som om det gått ett år eller något. Någonstans inom mig visste jag ändå att de inte skulle ge upp. Ibland var Zayn svår att förstå sig på men inte den här gången. Och vi andra kunde ju hjälpa till och “strejka” om Connor ville kicka Zayn. Ingen Zayn, inget One Direction heller. Vi skulle stå upp för honom. För de ville vara tillsammans och förr eller senare skulle Connor se en bild eller hitta en anledning till att kicka dem båda. Det skulle han, och Carol var inte direkt så mycket bättre. En tår rullade sakta ner för min kind och jag torkade irriterat bort den. Jag ville inte gråta, det kändes som om jag hade gråtit tillräckligt mycket över detta. Men min kropp höll tydligen inte med för snart rann tårarna igen och jag kunde inte hejda dem. Jag kröp ihop längre in i soffhörnet och suckade tungt. Harry var här, vi hade umgåtts idag bara han och jag. Eleanor var ute en heldag med Danielle och några andra tjejer och det kändes skönt att bara var med Harry. Han var ju den som jag kom bäst överens med och ja, jag älskade alla killarna men Harry var min absolut bästa vän. Mina tankar på Zayn och allt annat fortsatte att gå på rundgång medan Harry kom ut ifrån mitt kök med två koppar te. Han gav den ena till mig och jag tog tacksamt emot den medan han satte sig bredvid mig.
“Are you crying again?” frågade han ledsamt och tittade bekymrat på mig.
“I’m sorry, I can’t help it. I just feel so bad for Zayn and Rachel” mumlade jag och drack en klunk rykande varmt te.
“It’s okay, it’s like all I can think about too” svarade Harry och satte sig närmre mig.
Han drog sina tummar under mina ögon för att få bort mina tårar vilket fick mig att le svagt.
“But they can’t fire him without firing us too” fortsatte han sedan och drack lite mer te.
“I know, they can’t. I just hope that... I mean, now when Zayn’s happy again they’re ruining it” sa jag dystert och lutade mitt tungt emot Harrys axel.
“Yeah, but don’t give up. We’ll make it through, in some way”.

ZAYNS PERSPEKTIV
Jag lade i lite mer vax i mitt hår och fixade till min quiff. Jag kollade mig nöjt i spegeln och log när jag såg Rachel bakom mig som sminkade sig. Hon var så vacker, och bara min.
“What time is it?” frågade hon och vände sig mot mig. Hon hade på sig ett par korta jeansshorts med ett linne med fransar i änden.
“Ehm, it’s soon a quarter to six I think” svarade jag och granskade henne upp och ner.
“What!” utbrast hon och återgick till att sminka sig. Jag skrattade åt henne, alltid skulle hon vara ute i sista minuten med sin sminkning. Jag sprayade på lite parfym och kollade mig ännu en gång i spegeln. ‘Wow Zayn, you’re so adorable’ tänkte jag för mig själv och strax hörde jag Rachel skratta. Jag kollade bak på henne och hon hade handen för munnen för att hålla inne sitt skratt.
“I said that out loud, didn’t I?” frågade jag. Hon nickade till svar och en rodnad spred sig snabbt på mina kinder. Jag vände mig om igen så att inte Rachel skulle se mig rodna men Rachel hade andra planer. Hon ställde sig bakom mig och lade armarna om min midja.
“Well, I think you’re right. You’re adorable” sa hon och pussade mig på kinden. Jag log. Den tjejen gjorde mig galen.

MICHAELS PERSPEKTIV
Jag och Marcus satt i Zayns bil på väg till konserten. Egentligen så gillade jag inte All Time Low så mycket, men jag skulle ju vara där med bland annat Rachel, och det  var bra. Eller nej, mer än bra. Helt underbart. Ända sedan jag blivit kompis med Marcus så har jag gillat henne. Men jag vet att hon alltid kommer att se mig som Marcus kompis. Och att hon hade Zayn, som dessutom var en popstjärna, gjorde inte saken bättre. Men på något konstigt vänster så var det något som gjorde att jag drogs till henne.

Mina tankar avbröts när vi kom fram till O2 Arena. Jag kollade ut på den gigantiska byggnaden. Jag hade aldrig varit här förut. Det här skulle bli kul, riktigt kul.

RACHELS PERSPEKTIV
Med Zayns arm runt min midja så gick vi in i arenan. Den var inte helt fylld än, men det var massor av folk där. Jag gapade. Det var hur längsedan som helst som jag hade varit på en konsert. Jag kollade mig leendes omkring, det skulle bli en perfekt kväll.

Efter några minuter så hade vi lyckats ta oss till våra platser. Jag satte mig utmattad ner på en stol och lutade mig bakåt. Zayn satte sig ner bredvid mig och tog sin hand i min. Han tittade förväntansfullt på mig och jag log tillbaka.
“I’m so exited, this is gonna be so much fun” sa jag över den höga ljudnivån och han nickade. Michael satt självklart på andra sidan om mig. Han var så jobbig, nästan som om han fortfarande gillade mig vilket var extremt löjligt. Marcus hade lovat att det inte var så men på något sätt hade jag en känsla av att han hade ljugit så som Michael tittade på mig när han inte trodde att jag såg. Men det gjorde jag, och det gjorde även Zayn. Jag klämde åt Zayns hand lite hårdare och riktade blicken mot den tomma scenen som snart All Time Low skulle befinna sig på. Michael försökte hela tiden att få min uppmärksamhet men jag försökte ignorera honom så gott det gick. Jag suckade lättat när förbandet började spela. Det var några jag inte hade så bra koll på, men de var rätt bra. Det var något killband som spelade lite punkigt. Min blick riktades mot Zayn och vi log mot varandra.
“Isn’t it weird being in the crowd for once instead of up there?” frågade jag och han nickade till svar.
“It is, but I also like it down here”
Lite senare kom All Time Low på scenen och vi alla skrek vilt när de kom in på scenen. Nästan inget gick upp emot känslan av att vara på en konsert. Stämningen var på topp när de spelade sin mest kända låt, Weightless. Hela publiken stod upp med händerna höjda uppe i luften och det var hur härligt som helst. När jag tittade på Zayn glömde jag nästan bort att Michael också var med oss, för Zayn var allt i mina ögon. Att få gå på konsert med honom var jättekul, även om Michael och Marcus var med. Han verkade gilla musiken och det gjorde mig glad. Stämningen var bara magisk, vilken kväll alltså. 
Vem är bäst?! Haha kyckades alt komma in efter ett tag! :P Så här har ni kapitel 33, vad tycker ni? 
Och ni som inte är med i tävlingen, skicka gärna in ett "bidrag" :) 
Ha det bra! :) //Josefin xxx

The Fame Project - del 32

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
Jag och Niall satt i soffan och de andra killarna var och köpte kaffe eller något. Jag hade precis avslutat min vers och skulle börja på Liams när Harry kom in. Han hade ett oroligt ansiktsuttryck och man kunde lätt se att något var fel. Han ställde ner några kaffekoppar på bordet.
“Harry, time to tell him?” frågade Niall som hade slutat spela.
Harry harklade sig och riktade blicken mot mig.
“Well, yes...” sa han och jag stirrade chockat på honom.
Vad snackade han om?

 

HARRYS PERSPEKTIV
Jag satte mig ner på soffan och sträckte fram en kopp kaffe till Zayn som tog emot den.
“Harry.. What is it?” frågade Zayn undrande och drack en klunk kaffe.
“There’s something we need to tell you” sa jag och försökte att låta som vanligt men det var svårt med tanke på vad det var jag var tvungen att säga till Zayn.
“Okay, I’m listening” sa Zayn och jag kunde se att han såg lite nervös ut.
“So, uhm, basically, when you were in Bradford two weeks ago with Rachel we were here some days and just chilled out. Connor was here too” sa jag och jag såg hur Zayn stelnade till när jag sa Connors namn.
“Ans what has that to do with me?” frågade han och såg lite vilsen ut.
“One day, I was walking past his office, and I kinda heard him say your name.. So basically I just stopped and listened to what he said, he was talking to someone on the phone” sa jag och svalde.
Jag hade inte ens kommit till den värsta biten än och det var redan jobbigt.
“What was he saying about me?” frågade Zayn.
Jag tittade ner i mina knän utan att svara, rädd för hans reaktion.
“Harry” sa Zayn skarpt. “What was Connor saying about me?”
“He...” Jag började om på min mening igen. “He talked about firing you, Zayn” sa jag tyst och mötte Zayns blick.
Hans ansikte  bleknade och han stirrade chockat på mig.
“A-are you sure?” frågade han tyst och jag kände hur mina ögon tårades medan jag nickade till svar.
“It’s because of me and Rachel, isn’t it?” frågade han och jag nickade ännu en gång och blinkade en massa gånger.
Jag vägrade låta tårarna falla, jag hade gråtit så mycket för det här redan.
“I’m sorry” viskade jag och gick ut ur rummet innan jag skulle börja böla på riktigt.
Jag satte mig inne på toaletten och torkade tårarna ifrån mitt ansikte som frenetiskt hade börjat rinna.

RACHELS PERSPEKTIV
“Okay, I’ll see you soon then” sa jag till Zayn i telefonen.
“Good, and Rach!”
“Yeah?”
“I love you” sa han och fjärilarna i min mage blev som galna samtidigt som ett leende spred sig på mina läppar.
“I love you too, Zayn” svarade jag och lade på. Jag kunde inte undgå att tänka på att något var fel när Zayn ringde. Hans röst lät nedstämd och det lät också som om han hade gråtit. Mina tankar avbröts av att någon gick in genom dörren. Jag kollade bakom mig och såg ingen annan än Marcus. Hans ansikte lös av lycka och han sprang fram till mig och kramade om mig samtidigt som han snurrade mig runt. Jag skrattade och efter ett tag så släppte han ner mig.
“Hi on you too” sa jag och rättade till mitt linne som hade hamnat konstigt efter kramen, om man nu kan kalla den det.
“I just got tickets to All Time Low!” utbrast han glatt. Ett stort leende spred sig på mina läppar. All Time Low hade varit mitt och Marcus favoritband i flera år och nu när han äntligen fått biljetter så kändes det helt underbart.
“You gotta be kidding me! When did you get them?” sa jag och kollade på de fyra biljetterna i hans högra hand.
“I’m not kidding, I’ve got them when you were in Bradford with Zayn” svarade han.
“So, who is going?”
“You, me, Zayn if he wants to and Michael” sa han och sa Michaels namn snabbt så att jag inte skulle kunna tyda det, fast det gjorde jag.
“Must Micheal come?” frågade jag.
“Please Rach, he’s my best friend”.
“Okay, but just because you have the tickets” svarade jag.
“Great, the concert is tomorrow night, so pick us up around six pm” sa Marcus och försvann ut genom dörren. När han öppnat dörren så såg vi Zayn stå där utanför. De hälsade på varandra innan Zayn kom in och stängde dörren bakom sig.
“Hi Zayn” sa jag och gick fram och mötte honom i en kyss.
“Hey baby” svarade han när vi dragit oss ifrån varandra. Hans ögon såg lite röda ut och jag drog försiktigt min tumme under dem för att torka bort de tårar som fanns kvar.
“What happened?” frågade jag honom oroligt.
“Ha-harry told me-” började han men slutade av att hans underläpp började darra och ett par tårar trängde sig fram.
“Shh, it’s okay. You can tell me” sa jag tröstande och smekte honom över kinden.
“Connor wants us both fired” sa han tyst och drog in mig i en hård kram. Hans ena hand fann sin väg på min svank medan den andra var i mitt hår.
“What!?” utbrast jag.
“Harry heard him say that he wanted to fire us if we don’t break up. I don’t wanna lose you Rach, I just don’t” sa han och snyftade till.
“You won’t lose me Zayn. Everything will just be fine if we pretend that we have broke up” tröstade jag och försökte hålla inne mina tårar som envist försökte tränga sig fram. Men jag skulle inte bryta ut i tårar nu när Zayn var svag och behövde mig som mest. Jag kände hur han nickade som svar på det jag nyss sagt.
“I love you Zayn. Nothing or nobody can change that” sa jag och pillade med hans hårtoppar.
“I love you too Rachel, I really do” svarade han och kysste mig passionerat.

“So we’re going to a concert tomorrow?” frågade Zayn med ett litet leende.
“Yup, but only if you want to of course” svarade jag.
“Of course I want to, I want to spend as much time as possible with you and I love to go to concerts” sa han.
“How long are you out touring?” frågade jag.
“Simon said today that it will be a bit bigger tour than expected, we will go to a few countries here in Europe also. But I think four months” svarade han. Jag kollade ner i soffan. Fyra månader var lång tid, men förhoppningsvis så skulle jag vara upptagen i USA så att tiden går snabbare. Zayn lyfte upp min haka med två av hans fingrar så att hans ögon mötte mina.
“It’ll go fast, I’m gonna call you everyday and you can call me whenever you want to, I’ll answer. Except when we’re having a concert” sa han och skrattade lite.
“I actually understand that, Zayn” sa jag och flinade.
“Really? I didn’t think it was something up there” svarade han och knackade mig på huvudet. Jag slog lekfullt till honom på bröstet innan jag lutade mig mot honom och gav honom en lång kram.
“I’m gonna miss you” sa jag och drog in hans doft.
Han luktade alltid så gott, som en blandning av hans aftershave och hans egen härliga doft.
“I’m gonna miss you too babe, but it’s still a week left before the tour starts and you’ll go to the US” svarade han och kramade mig tillbaks.
Jag suckade lite.
“I know, but we’ve spent so much time together and it’s gonna feel weird when we won’t. And I’d rather be with you than go to the US, I hate Carol right now. I wanted to fire her but I can’t” sa jag och lutade mitt huvud mot Zayns axel.
“I know, I want to fire Connor too. He hates me just as much as I hate him” mumlade Zayn och jag suckade lite igen.
“You know... I love my job and my fans but sometimes I wish I could just be a normal girl” sa jag och Zayn nickade förstående.
“I know what you mean, I feel the same sometimes” svarade han.
“Can you stay here tonight? I don’t want you to go” sa jag och tittade upp i hans ögon.
Han log lite.
“Sure, I don’t want to go either” sa han och kramade om mig hårdare.
Jag lutade huvudet mot hans bröst och slöt sakta mina ögon. I samma sekund kurrade min mage och Zayn skrattade lite.
“Hungry?”
“Yes, want to order thai?” frågade jag leendes.
“Sounds perfect”.

ZAYNS PERSPEKTIV
“I told you that I didn’t want to see any scary film” sa jag för säkert tionde gången och Rachel lade ner filmen hon hade i handen.
“Okay, no scary film. Can I decide if it’s not a scary one?” frågade hon glatt och jag nickade.
Hon plockade fram en film och jag dukade fram thaimaten vi nyss hade fått på bordet. Jag hämtade också några filtar och satte mig tillrätta i soffan. Jag tittade på Rachel som stoppade någon film i dvd:n innan hon satte sig bredvid mig.
“What film did you pick?” frågade jag nyfiket.
Hon höll upp ett fodral och jag stirrade på det.
“Finding Nemo, are you serious?” frågade jag med ett skratt och hon nickade gravallvarligt.
“You said no scary one.. In case you’re afraid of the sharks” sa hon och skrattade med mig.
“I loved this film when I was little, please I wanna watch it” fortsatte hon och jag nickade.
“Sure, why not?”
Rachel satte sig närmre mig och gosade in sig i mitt knä. Vi hade lite mat var och började titta på filmen. Jag hade inte sett den på länge och den fick oss att skratta flera gånger. Det var nog skönt att hon hade valt en sådan film, vi behövde få tankarna på annat än allt jobbigt och det fick mig att glömma bort Connor och Carol, om så bara för ett par timmar. Maten var snart slut och även vi, fast slut på skratt. Vi satte oss tillsammans under en filt och myste medan eftertexterna rullade. Jag stängde av tv:n och tittade leendes på Rachel.
“Thanks for choosing that film, I had totally forgotten how funny it is” sa jag glatt och Rachel log tillbaka.
“Told you!”
Jag skrattade lite och började kittla henne. Hon brast ut i skratt och försökte komma bort ifrån mig men det gick inte så bra. Jag skrattade nog ändå minst lika mycket som henne och jag kände mig lycklig trots det Connor hade sagt. Rachel gjorde mig iallafall lycklig, det var ett som var säkert. Jag fortsatte att kittla henne och vi ramlade ner på golvet, men jag slutade inte för det. Vi båda log och det slutade med att vi skrattandes rullade runt på golvet i en hög.

God morgon! Tänkte slänga in ett kapitel nu på morgonkvisetn innan jag drar till skolan. Ikväll så ska alla nior på vår opera så det ska bli kul! :) Vill ni hellre ha nästa del på STO på fredag istället för på söbdag? För kapitlet är ändå klart :)
Kommentera på och ha det gött 
Kram Josefin & Frida xxx

The Fame Project - del 31

| Postat i: The Fame Project
Tidigare
“Zayn! Are you okay? Are we going now then?” frågade jag och ställde mig upp men stannade till när jag såg att han skakade på huvudet.
“Wait.. Where is Rachel?” frågade jag med rynkad panna och Zayn tittade ledset på mig.
“She’s not here, I don’t think she’s coming...”
“But, why not?”
“Well, something happened...”
Jag mötte Zayns blick och jag såg i ögonvrån hur Waliyha ställde sig bredvid mig mittemot Zayn. 

 

RACHELS PERSPEKTIV
“Rachel come back here! You can’t just be an actress without a manager” hördes Carols gälla röst bakom mig. Jag knökade mig förbi människorna på trottoaren och försökte så snabbt som möjligt ta mig ifrån Carol.
“Watch me!” ropade jag tillbaka. Jag hörde hennes steg komma närmre och snart var hon framför mig.
“Rachel, listen to me. What me and Connor are doing is for the best” sa hon och tog sinna armar på mina axlar som jag snabbt puttade bort.
“Why can’t you just understand that what you’re doing is not the best!” skrek jag och kände tårarna brinna i ögonen. Folket som var nära hade nu stannat för att kolla på scenen som vi hade skapats.
“You don’t need Zayn in your life, you can be a world famous actress if you just focused on the right things” sa hon tillbaka.
“You’re unbelievable, I don’t want you as my manager anymore” sa jag surt och torkade bort en tår som rann ner för min en kind.
“That’s the thing Rachel, you can’t just fire me like that. I’m more powerful than you think and it will be a lot of concequences if you’d fire me” sa hon sammanbitet.
“Fine! Be my manager then, but I won’t listen to you. I want to be with Zayn because I love him. And if you’re not letting us stay together it will be a lot of “concequences”” sa jag och gjorde citattecken vid concequences. Jag pressade mig förbi Carol och fortsatte fram till där jag såg en taxi. Jag gav chauffören adressen till Zayns hem och var snart på väg dit.

ZAYNS PERSPEKTIV
Jag hade precis förklarat klart för mina systrar vad som hade hänt när en ledsen Rachel kom inspringandes genom dörren. Hennes ögon var röda och puffiga och det syntes lång väg att hon hade gråtit. Jag skyndade mig fram till henne och lade armarna omkring henne.
“Rach, what happened?” frågade jag och strök henne över ryggen.
“I hate her Zayn, I really do” snyftade hon fram.
“I know Rachel, I know. But it’s okay, it’s you and me and nothing can change that” sa jag och fick henne att le lite genom alla tårar.
“But who knows what they can do? What if they fire both of us?”
Hon skakade snabbt på huvudet åt sin egen fråga.
“I can’t do that, I wouldn’t stand that you lose that Zayn” fortsatte hon tyst och tittade upp på mig.
“They can’t do that Rachel. We’re gonna fight, okay? We’re gonna fight till the end. You know why? Because I love you. After this short time we’ve known eachother I already love you. And maybe it’s crazy, but it’s true. I’m not gonna leave you” sa jag och våra blickar möttes igen.
“You’re amazing, you know that right?” sa Rachel vi båda log lite.
“Eh, guys?” frågade Wailyha och jag hoppade förvånat till.
Jag hade helt glömt att hon och Safaa också stod i hallen.
“Yeah?” svarade Rachel.
“You’re the cutest couple I’ve ever seen. Don’t break up” sa hon och drog sedan med sig Safaa uppför trappan.
Rachel log lite mot mig och torkade sina ögon.
“Let’s do something funny” sa jag medan jag bar in alla kassar till vardagsrummet.
Jag satte mig sedan på soffan och Rachel satte sig bredvid mig.
“They actually scare me” sa hon och suckade lite.
“Me too, but we can’t let them win. Not like this. And not again. Connor always gets what he wants, but not this time” sa jag bestämt och satte mig närmre Rachel.
“So, what are we going to do then? We can’t continue like this, but I just don’t want to break up” sa Rachel och jag nickade.
“What about that we say to Connor and Carol that we have broke up but we’ll be together, like secretly” funderade jag och tittade sedan på Rachel för att se vad hon tyckte.
“I guess we could, but then we can’t be seen together in public, ever” svarade Rachel.
“Yeah, but if we just meet not in public it should work, shouldn’t it?” svarade jag.
“It would work, but Connor and Carol didn’t say anything about being friends so we can go out in public but like friends, right?”
Jag nickade ivrigt, glad över att vi kommit på en plan som förhoppningsvis skulle fungera.
“Yes we can, but I don’t think they want us to be friends.. But let’s ignore them” svarade jag leendes.
“So, how long do we need to keep a low profile?” frågade hon fundersamt.
“Just for a time before we have talked to uncle Simon, he will help us” svarade jag och Rachel suckade.
“I hope you’re right..”

RACHELS PERSPEKTIV
“So, that’s the plan then” sa jag till Zayn som nickade.
Han lutade huvudet mot min axel och i samma sekund ringde min mobiltelefon. Jag drog snabbt upp den ur fickan.
“Hi, it’s Rachel”
“Hey darling, we were just wondering how Bradford is?” hörde jag mamma säga på andra sidan luren.
“It’s good” ljög jag för jag ville inte säga som det var just nu.
Om jag gjorde det skulle de aldrig sluta fråga saker och gud vet vad de skulle tycka att jag skulle göra. Dessutom orkade jag inte ta den diskussionen nu.
“Rachel, you don’t sound okay” sa mamma oroligt och jag suckade.
Hon kunde alltid genomskåda mig.
“Okay, it could be better but do I really have to te-” började jag men blev avbruten.
“Rachel, if something is wrong you know that you can tell me” sa mamma lugnt och jag suckade.
“Well, we met Carol and Connor and they said that we have to stop dating and that we can’t be with eachother. But we want to. It was that meeting I told you about, you know” sa jag och försökte kortfattat förklara för mamma hur situationen låg till.
“So you have broken up?” frågade mamma försiktigt.
Jag skakade chockat på huvudet som om hon skulle kunna se det.
“No! We haven’t. And we’re not going to.. Or yes, but not for real. We’ll tell everyone we have broke up but we won’t” svarade jag mamma medan jag lekte lite med Zayns hår.
“Okay, I support you no matter what decision you make. We just want you to be happy, you know that” svarade mamma och jag log lite.
“I know, thanks mom. I think I should go now, see you soon” sa jag och lade snart på samtalet med henne.

Jag lutade mig mot Zayn som hade blicken mot sin mobil.
“What are you doing?” frågade jag trött och gäspade lite.
“Checking twitter. You should probably see this...” mumlade han och gav mig hans telefon.
Jag scrollade igenom twitter och fick en chock. “Zayn Malik and Rachel Moore breaking up” stod det överallt. Jag visste ju att det här skulle hända och det var ju inte på riktigt, men på något sätt var det som om orden brände ändå. Jag ville inte att folk skulle tro att vi inte var tillsammans längre.
“Carol and Connor” mumlade jag medan Zayn lade en arm omkring mig.
“Screw them” sa han i mitt öra.
Hans andedräkt värmde mitt öra och fick mig att slappna av.

CONNORS PERSPEKTIV
“What the hell is wrong with them!” utbrast jag argt och drämde knytnäven i bordet.
Det skulle jag ju inte ha gjort eftersom det bara gjorde ont, men jag var arg. Riktigt arg. Varför kunde Zayn och Rachel inte bara göra som de blev tillsagda?! De ville inte ens dejta i början och nu kom de och sa att ‘vi älskar varandra!’ Det var det löjligaste jag någonsin hade hört. Man kan inte älska någon på ett par månader, det gör man bara inte. De visste att det bara för en tid och ändå så inledde de något slags riktigt förhållande. Jag hade aldrig hört något mer knäppt. De gjorde det bara för att gå emot oss, bara för att de visste att de kunde. Om jag kunde bestämma så hade Zayn varit kickad ifrån One Direction för länge sedan. Nej, hade jag fått bestämma hade han aldrig ens fått vara med i One Direction. Han rökte och var en extremt dålig förebild och de andra skulle gott och väl klara sig utan honom. Usch, ja det skulle de verkligen. Zayn vägrade också att lyssna vilket gjorde att jag inte precis tyckte om honom mer.
“Calm down Connor, I actually think they’ve listened this time” sa Carol och suckade tungt medan hon vred sig på kontorsstolen.
“God I just hate them both! Fire them and make them understand what a mistake it is to not listen to us!” röt jag argt.
“Connor, we can’t just fire them even though we want to, it’ll give us bad publicity” sa min kollega Steven och jag nickade, jag visste att han hade rätt.
“Then we’ll have to do something else” sa jag och log för mig själv.
Nog skulle vi nog komma på något.

TVÅ VECKOR SENARE
ZAYNS PERSPEKTIV
“Your hand fits in mine like it’s made just for me, but bear this is mind it was meant to be. And I’m joining up the dots with the freckles on your cheeks and it all makes sense to me” sjöng jag medan Niall klinkade på sin gitarr. Vi var redan tillbaka på jobbet efter vår semester vi haft och vi satt och lirade lite och tog det lugnt, sjöng lite. Om en vecka skulle vår tour i UK börja och jag var riktigt taggad. Men tanken på att behöva lämna Rachel gjorde ont. Att vi också skulle vara i två olika länder gjorde inte saken bättre. Men det var ju som sagt en vecka kvar och den här veckan skulle jag spendera så mycket tid som möjligt med Rachel.
Jag och Niall satt i soffan och de andra killarna var och köpte kaffe eller något. Jag hade precis avslutat min vers och skulle börja på Liams när Harry kom in. Han hade ett oroligt ansiktsuttryck och man kunde lätt se att något var fel. Han ställde ner några kaffekoppar på bordet.
“Harry, time to tell him?” frågade Niall som hade slutat spela.
Harry harklade sig och riktade blicken mot mig.
“Well, yes...” sa han och jag stirrade chockat på honom.
Vad snackade han om?

Vad tror ni att Harry ska berätta för Zayn? Kommentera vad ni tror! Ha en bra måndag :)
Kram Josefin & Frida xxx

Tidigare inlägg