Don't Let Me Go - kapitel 64

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
“I only did what was the right thing, everybody needed to know what she had done Harry, even you!” utbrast hon. Hennes hand flög upp över munnen på henne direkt efter att hon hade sagt det, men det var redan för sent. 
Nu förstod jag.


HARRYS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Serena. Jag fattade, jag fattade precis, exakt, vad hon menade. Och ändå ville jag inte tro det. Varför visste jag inte riktigt, jag kanske någonstans inombords hade hoppats på att hon var bättre än så här. Att efter allt hon hade gjort, så kanske hon skulle ha lärt sig någonting. Allt jag hade hoppats på var att hon inte skulle sjunka till den här nivån, igen. Men jag hade fel, självklart hade jag haft fel om henne. Hur kunde jag någonsin tro något gott om någon som inte hade gjort annat än att förstöra för mig? Förvåning och ny ilska tog tag i mig inombords och jag tog ett djupt andetag.

“So it was you who did it, who put her voice and my fucking life on speaker! Why would you even do that?!” utbrast jag. Jag brydde mig inte ens längre om att hålla mig lugn, för nu hade hon definitivt gått för långt. Det här var droppen.

“Oh come on, why are you mad at me for it? Shouldn’t you be mad at her for even saying it from the beginning?” Serena tittade med höjda ögonbryn på mig, men hon hade ändå tagit ett steg bakåt som om jag faktiskt skrämde henne lite grann.

“Because it’s your fault that EVERYBODY knows! The whole school knows now because of YOU. And I blamed Summer for it! You disgust me!” skrek jag rakt i hennes ansikte och hade god lust att bara slå till henne, men det gjorde jag inte.

“Damn, Harry, calm down! It’s not like your life is over. Besides, isn’t it better that people know the truth?” Hon tittade på mig på ett utmanande sätt, som om hon nästan ville att jag skulle slå henne eller bara skrika mer på henne.

“No, not like this. What the hell is wrong with you?!”

“I was just doing the right thing!”

“You never do the right thing! You hurt both of us and tries to make us split up, but for what? I will never want you, no matter what, don’t you get that? Just get over it and stop ruining my life!”

“But I-”

“Yes, that’s exactly what you’re doing, ruining my life. So just STOP, okay? Leave me alone, and especially, leave Summer alone. She has done nothing to you and anything she has done to me, stays between me and her. We don’t need you to always come and fuck things up and make it worse! Now where the hell is Summer, I need to find her.”

“Harry, stop! I did all this so I could have you! You know we would have been the perfect couple!” Serenas ögon var upprörda och hon tittade på mig som om hon tyckte att jag borde vara förstående. Men det var jag inte, inte det minsta.

“No, Serena. We wouldn’t have been the perfect couple. Maybe in your world, but not in mine.” Jag gav henne en sista blick innan jag bistert vände mig om och gick i riktning emot Summers skåp. Jag behövde hitta henne och ställa allting till rätta.


SUMMERS PERSPEKTIV

“Do you really think he will ever forgive me?” Jag tittade på Lucy med en suck och hon lade en arm omkring min axel.

“Summer, you didn’t do anything wrong. He can’t be mad forever.”

“But he really looked like he hated me, Lucy… His face.. He was so angry. I’ve never seen like that… Or, maybe I have, but not at me. I don’t know, I don’t want to be without him..” Jag lutade tungt huvudet emot min bästa kompis axel som lade armen omkring mig.

“I know.. But you have all your friends, it’s going to be okay.” Lucy kramade om mig hårdare och jag nickade trött


“Summer.” Den rösten kunde jag ha känt igen ifrån var som helst. Jag vände snabbt blicken uppåt och fick syn på Harry, som stod där och såg lika perfekt ut som vanligt. Han såg andfådd ut, som om han hade sprungit. Hans blick var fäst vid mig och de gröna ögonen liksom borrade in sig i mina på ett intensivt sätt, jag kunde inte titta bort.

“Harry..” mumlade jag och ställde mig sakta upp. Mina ben kändes väldigt skakiga och som om de vore gjorda av spaghetti, och jag fick ta ett djupt andetag och fokusera på att inte ramla ner på bänken jag nyss tagit mig upp ifrån.

“I… I really need to talk to you.” sa han andfått och drog en hand igenom sitt hår, något som jag hade lärt mig att älska när han gjorde. Jag nickade snabbt och och slängde sedan en blick över axeln på Lucy, som genast förstod. Hon ställde sig upp och försvann snabbt ut genom korridoren efter att ha gett mig ett smått leende. Dörren slog igen efter henne med en liten smäll och Harry var redan framme närmre vid mig. Jag kunde inte se vad han tänkte eller kände genom att titta på honom, det var omöjligt att läsa av. När han inte sa något på ett tag utan bara tittade på mig kunde jag inte låta bli att värmen spred sig inombords på mig. Det var så skönt att se honom igen, när han inte var arg och inte skrek på mig.

“What’s on your mind? I can’t tell what you’re thinking” sa jag tyst och såg honom generat vända bort blicken ifrån mig. Han hade nog inte insett att han hade stirrat.

“I can’t believe she did this to us…” sa han frusterat och tittade nu på mig igen. Jag höjde oförstående på ögonbrynen. Vad pratade han om?

“Who did what? I don’t understand anything.” Harry suckade och bet sig i läppen, han såg både nervös och sårad ut på samma gång och jag undrade verkligen vad som var på gång.

“Serena did this, Summer. She was the one who recorded you when you were talking to Lucy. About me…” Han vände bort sin blick ifrån mig och jag kunde se att hans ögon glänste, som om han höll på att börja gråta. Mitt hjärta bankade hårt och jag sträckte försiktigt ut min hand emot hans. Hans fingrar grep tag om mina i ett hårt grepp men hans ögon var nu slutna. Jag tog tag i hans andra hand med min andra hand i ett lika starkt grepp och ställde mig ännu närmre honom.

“Harry, please, look at me…” bad jag och fick se honom öppna sina ögon och titta på mig.

“I’m so sorry for telling her. I shouldn’t have. But I didn’t have anybody else and you refused to talk to me.. I needed somebody to talk to.” Han nickade och blinkade några gånger, antagligen för att inte börja gråta.

“I’m the one who should apologize. I screamed at you and got angry even though I promised myself to never do that to you.. And I understand, even though you said you wouldn’t tell anybody. I’m sorry that I treated you like that.” Hans blick sökte min och jag kunde inte hjälpa att ett litet leende sakta spred sig över mina läppar. Harry såg inte heller lika ledsen ut längre.

“Harry, look at us…” Jag höll hårt om hans händer och mina fingrar slank in mellan hans fingrar. Det kändes som om våra händer var gjorda för att vara sammanflätade, för hans hand passade perfekt i min.

“Look at us.. We’re broken. I just can’t live like this anymore. I need you…” Harry släppte taget om mina händer och snart var hans armar omlindade kring min midja.

“I need you too. I love you so much.. I don’t care about our fights or us being mad at eachother, I just don’t want to be without you.” Våra blickar möttes igen och jag kunde inte slita ögonen ifrån honom. Han var den enda jag ville vara med och den enda som kunde få mig att känna mig så här. Det fanns ingen annan, och det hade det kanske aldrig gjort heller.

“I love you too.. I miss you so much” svarade jag medan mina armar också slank kring honom. Harry log smått emot mig och hans gröna ögon sken som en sommardag. De var lika vackra som en också.

“You won’t have to miss me anymore, I won’t let you go again. I promise” mumlade han i mitt öra. Vår omfamning kändes så naturlig och jag ville aldrig släppa taget, ville att det alltid skulle vara vi två vad som än hände.

“Be mine again?” frågade jag tyst.

“Do you even have to ask that? You know there’s only one answer to that dumb question.” Harry flinade lite och jag placerade min hand på hans kind, han var så vacker.

“Hey, don’t be so cocky. I’m not the one with a bandana on my head” svarade jag retsamt och förde min hand upp till hans hår.

“You know you love it.” Harry höjde på ena ögonbrynet och jag skrattade åt honom.

“Yeah sure, whatever you say.” Jag lutade mig emot honom i hans famn och kände tryggheten sprida sig inom mig. Han var min igen, jag var hans igen. Det var vi igen. Leendet ville inte gå bort ifrån mina läppar och jag kände mig lyckligare än vad jag hade varit på länge. Efter ett tag bröts ändå vår tystnad av att några elever gick förbi i oss i korridoren. De tittade verkligen på oss, och de såg förvånade ut. Jag hatade att vara i centrum och jag ville inte visa upp vårat förhållande, de hade ingen rätt till att veta någonting eller döma oss. Men Harry tittade bara på mig och log smått.

“Just ignore them, okay? And let me kiss you.” Och jag lät honom göra det.

Här är kapitel 64!
Vi ber om ursäkt för det väldigt långa uppehållet, hoppas att ni alla mår bra. :)
Ha det jättebra så hörs vi!
//Josefin och Frida :)

åh äntligen är det löst mellan dom på riktigt! :) det var ett bra kapitel, helt klart väntan .. kram

När kommer nästa ? :) tänkte bara fråga hur det blir nu när dom är tillsammans igen , kommer killarna bli kompisar med varandra nu eller ? :) kram

Svar: Nästa kommer när vi har tid, vi har fyra prov denna vecka :/ ååhh din sista fråga kan jag tyvärr inte svara på, vi jag inte bestämt slutet än /kram Josefin :)
ettdstories.blogg.se

när kommer nästa? längtar :)

Jättebra novell! Men jag tycker att ni ska ha bättre uppdatering och lägga ut kapitlen när ni lovar! Man tröttnar på att läsa annars. No hate! <3

Svar: Tack! Vi vet att vår uppdatering har varit VÄLDIGT dålig det senaste. Men vi har helt enkelt inte haft tid eller inspiration. Men jag kan nu avslöja att slutet är färdigskrivet så vi lägger upp det så fort vi kan :) /Josefin <3
ettdstories.blogg.se




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: