Don't Let Me Go - kapitel 58

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

“The school nurse said you got a brain concussion, but not worse than that. You hit your head a bit” sa Harry med en orolig rynka i pannan. Jag suckade lätt, som om det var viktigt nu.

“What’s going to happen to Serena? I want her away, I hate her” muttrade jag och försökte snabbt sätta mig upp men kände hur jag blev alldeles yr så jag lade mig snabbt ner igen.

“Lay still, Summer. And, I don’t know. I really do hope she gets punished, though” svarade Lucy som nu hade satt sig på kanten av sängen jag låg på.

“Me too. She’s going to pay for this, one way or another” svarade jag bestämt. Och jag menade vartenda ord jag sa.


SUMMERS PERSPEKTIV

“Harry, you don’t have to do this..”, mumlade jag när Harry bar mig mot mitt hus från hans bil.

“Yes I do, the school nurse said that you have to be still for a few days which means that you’re not supposed to walk around”, svarade han och hans bestämda ansiktsuttryck gjorde att jag inte fortsatte att säga emot. Harrys grepp var stadigt och han höll mig tätt intill sig. Harry stannade utanför dörren till mitt hus och jag låste upp den. Han bar in mig och som vanligt så möttes jag av en tystnad. Kate hade slutat för ett tag sen och min mamma var som vanligt inte hemma. Jag hade vant mig vid detta nu, tystnaden, ensamheten. Den fanns alltid där, det var mycket värre nu när jag och Harry inte längre var tillsammans.

   Mina tankar avbröts av att Harry lade ner mig på något mjukt, som jag snabbt förstod var soffan i vardagsrummet.

“Do you want anything? A blanket? Water maybe..” Harrys fråga avbröt tystnaden och jag kollade upp på honom. Hans lockar var en aning rufsigare än vanligt, ett tecken på att han hade dragit sina enorma händer igenom det ett antal gånger. Hans blick var fast på mig och visade ensamhet, sorg och en aning ilska, förmodligen mot Serena. Han såg så sårbar ut och jag visste att det delvis var mitt fel. Jag visste att jag ledde honom vidare men att jag samtidigt var den som hindrade att vi skulle ha en relation igen. Jag klandrade honom inte för att vara förvirrad, jag var minst lika förvirrad jag själv.

   Harry började efter ett tag att flina vilket fick mig att inse att jag hade kollat på honom och varit i mina egna tankar alldeles för länge. Jag skakade lätt på huvudet samtidigt som en lätt rodnad spred sig på mina kinder.

“I umm.. I thought that we maybe could talk..” mumlade jag och kollade ner på mina händer som tydligen hade blivit mycket mer intressant än att kolla på Harry.

“Talk about what?” frågade Harry med sin mörka röst och jag kunde känna hur han kollade på mig med sin intensiva blick.

“Us” sa jag tyst och kollade äntligen upp på honom. Han nickade kort och satte sig sedan ner på soffan bredvid mina fötter. “I’ve been thinking of what I want..” började jag och kollade in i hans ögon. Hopp syntes i dem, ett smått leende visades på hans läppar. “I know that you’re sorry Harry and I also know that you wouldn’t do something like that again. These past weeks have been awful for me. I’ve missed you and I have felt so empty without you. Harry, I love you. I never stopped loving you and not being your girlfriend sucks”, ett skrock från hans läppar fick mig att avbryta och när jag kollade på honom kunde jag inte låta bli att le. Hans ögon hade fått mer färg och det glimtade till i dem så som det brukade göra. Tanken av att det var jag som gjorde att han såg så mycket lyckligare ut gjorde mig alldeles galen och fjärilarna i min mage dansade inte precis vals. Utan några ord från Harry så hade han snabbt satt sig närmre mig, lyft upp mig och satt mig i hans knä. Automatsikt virade jag mina armar omkring hans hals och hans armar fann sin väg runt min midja och snart var våra läppar pressade mot varandra. Om fjärilarna i min mage tidigare hade varit galna så var det ingenting mot vad de var nu. Harrys mjuka läppar mot mina var vad jag hade längtat efter och när hans tunga frågade efter ingång?? så var jag snabb med att sära på mina läppar för att ge honom det. Jag flyttade mina händer från hans nacke till hans hår och drog mina fingrar igenom det. Att få ha honom nära igen kändes så himla bra, att få känna honom igen var allt jag behövde för att må bra. Jag drog en handlängs hans rygg och vi särade lite på oss efter ett tag, båda helt andfådda och rosenkindiga. Harrys gröna ögon glänste och ett blygt leende smög sig på hans läppar.

“I love you” viskade han och tog min hand i sin egen. Ett leende spred sig på mina läppar och jag kände mig lycklig, igen.

“I love you too” svarade jag. Och just i då var det som om jag inte kände hur ont mitt huvud faktiskt gjorde. Det var som om ingenting annat spelade någon roll. Inte Serena, inte min huvudvärk, inte musikalen i skolan, inte Louis, inte mina föräldrar, ingenting. Bara Harry och jag. Harry flätade samman våra fingrar och jag kände mitt hjärta bulta. Det fanns ingen annan. Jag skulle aldrig kunna vara med någon annan, han var den enda. Det visste jag nu. Visst hade han sårat mig och jag skulle inte glömma det, men jag älskade honom. Så fruktansvärt mycket. Jag vill inte vara utan honom, och jag ville vara olycklig bara för min stolthets skull. Värmen ifrån honom kändes skönt, jag själv kände mig så kall och han värmde upp mig. Han var min andra halva, den jag ville vara med mest av allt. Han var den som fick mig att le i mina mörkaste stunder. Och jag skulle aldrig kunna vara lyckligare än här, i hans famn, med hans armar virade tajt omkring mig. Jag kunde vara lycklig, när jag väl lät mig själv vara det.


HARRYS PERSPEKTIV

Jag kunde inte ens beskriva hur jag kände mig just nu. Det töntiga leendet vägrade försvinna ifrån mina läppar och jag kände mig som gelé inuti. Summer ville ha tillbaka mig. Hon ville ha mig, jag kunde knappt fatta att det faktiskt var sant. Hon hade faktiskt förlåtit mig, för allting jag hade gjort henne. Min blick vilade lugnt på hennes sovande figur och jag strök sakta min hand över hennes kind. Hon var så söt, och hon var äntligen min igen. Jag var hel igen. Inga fler tårar, inga mer krossade föremål, inga mer sömnlösa nätter i saknad av en varm kropp bredvid min. Allting skulle bli okej igen, det bara kände jag på mig. Jag struntade i hur idiotisk Serena var, jag skulle skydda Summer vad det än krävdes. Jag var beredd att offra en bit av mig själv för att hon skulle må bra, för det var allt som betydde någonting för mig. Hon var den enda jag verkligen hade älskat och fortfarande älskade precis lika mycket som i början. Att vara utan henne hade varit ett helvete, och det var knappt så att jag hade stått ut. Leendet på mina läppar blev bara större, tänk vad förtjust man kunde bli i någon så att allt cirkulerade kring den personen. Det var väldigt galet när jag tänkte på det. Men sedan tittade jag på Summer igen, och det fanns ingen annan. Det hade det kanske heller aldrig gjort, egentligen.


SERENAS PERSPEKTIV

Kanske kunde man säga att det var först nu jag hade vunnit. Kanske var det nu jag äntligen kunde komma till toppen igen? Kanske var det nu, som det var min tur att glänsa på riktigt. Jag hade äntligen slagit Summer, och nu skulle hon säkert inte vara med i cheerleaderlaget längre och jag kunde äntligen få bort henne lite grann. Harry var ju bara allmänt dum i huvudet som inte ville ha mig, men jag hade insett att jag kanske skulle passa bättre med Louis ändå. Louis var ju ändå ledaren av dem. Om nu Harry ville vara med någon så töntig och konstig som Summer, så var det ju hans förlust, inte min. Det vägrade jag tro att det var. Jag behövde inte Harry ändå, eller hur? Han var ändå en skithög som inte insåg hur underbar jag var. Jag, Serena, skulle bli skolans topptjej igen, vad som än krävdes.


Att halva skolan hade hört att Harry sa att han verkligen inte tyckte om mig hade skämt ut mig fullständigt, och jag skämdes fortfarande. Allt var ändå Summers fel, bara för att hon hade fått Harry att bli någon slags mjuk kille som höll på med förhållanden och sådan skit. Förhållanden tog ändå bara slut, det var bara bortkastad tid på någon som i slutändan ändå inte förtjänade det. Jag suckade tungt och tittade ner på mina nyligen nymålade naglar. Det här var verkligen svårt. Jag hade verkligen trott att det skulle bli lätt att få Harry, men gud så fel jag hade. Det var jättesvårt, bara för att han gjorde det så svårt. Ärligt talat så kunde jag verkligen inte förstå vad han såg i Summer, hon var ju bara en vanlig dum tjej, och det var inte jag. Hon var en idiot och hon förtjänade att få slå i sitt lilla huvud, även om det hade varit med lite hjälp av mig. Jag hoppades att hon hade ont, för jag visste att jag hade gjort rätt sak. Ibland krävdes det lite extrema grejer för att nå dit man ville, och just nu var mitt mål Louis eller möjligtvis Zayn, eftersom jag inte kunde ha Harry. Han var inte värd min uppmärksamhet ändå, han var lika mycket bitch som Summer.


Jag skulle ha någon av dem om det så var det sista jag gjorde på den här skolan, det var jag övertygad om.


Hej alla fina läsare!! Här är kapitel 58 :D
Hoppas ni har haft en bra helg, ha en bra vecka!
Kommentera gärna vad ni tycker/tänker, vi älskar feedback :)
Kram Josefin och Frida xx

Yes yes yes yes, ÄNTLIGEN!!!! Aww så söta de ä, skriv snabbt vill läsa mer om hur det går!❤️❤️

Äntligen !! Längtar tills torsdag :)

Åååhhh vilken gullig del! :)

när kommer nästa? vad kommer hända nu när serena byter kille :P




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: