Harry satte sig närmre mig och lade en hand på min arm.

“Liam. Are you sure that you did the right decision? Because I’ve never seen you like this before” sa han och tittade in i mina ögon med en omtänksam blick. Jag bet mig i läppen och tittade ner på mina händer.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Nio månader. Nio månader och 17 dagar. Sådan lång tid hade jag och Liam varit ifrån varandra. Ja, jag räknade. Jag visste inte varför, men någonstans inne i mitt hjärta så kändes det som om det inte var det sista av oss. Jag hade försökt gå vidare, det hade jag verkligen. Men jag hade bara kommit en liten bit och det var till London. College hade varit bra de första månaderna och jag hade även lyckats få en vän. Men efter fyra månader så hade jag insett att college inte var någonting för mig så jag hoppade av och flyttade ner till London. Här stortrivdes jag även fast jag bodde i ett slumområde. Lägenheten var liten, nej minimal var nog det rätta ordet, men jag gillade den. Den låg inte så centralt men eftersom London hade en bra infrastruktur så var det inte alls svårt att ta sig in till city. Men den stora anledningen till att jag bodde här i London var för att jag jobbade på en av Londons tidningar. Det var inte en jättestor tidning och en nybörjarfotograf som mig tjänade inte så mycket. Men det gjorde inte så mycket, jag fick göra det jag älskade och hyran hade jag precis råd med. Då kanske ni undrar varför jag flyttade till London när Liam bodde där om jag nu ville gå vidare. Anledningen till det var för att jag ville följa min dröm och bli någon som folk kände igen. Att fotografera hade alltid varit en stor grej i mitt liv och att nu ha det som jobb var en magisk känsla. Och innan ni frågar, nej jag har inte träffat Liam. Det hade jag heller inte räknat med. London var en väldigt stor stad med väldigt många människor. Hur stor var oddsen att jag och Liam skulle träffas? Inte stora alls. Men jag ville träffa Liam, mer än något annat. Men samtidigt så ville jag inte… Hur skulle vi vara nära varandra? Skulle det bli spänt och helt obehagligt eller skulle vi bete oss som gamla vänner? Jag hade ingen aning och jag kände mig heller inte direkt redo att få reda på det heller. Inte just nu iallafall. Att komma över Liam hade varit hur jobbigt och svårt som helst. Jag minns inte hur många nätter jag gråtit mig till sömns och jag minns heller inte hur många gånger jag bara velat gömma mig någonstans och aldrig komma fram. Så tom kände jag mig. Men efter fem månader så började det bi bättre. Jag grät inte lika mycket längre och jag kände mig stark. Självklart gjorde det fortfarande lite ont när jag hörde Liams namn och jag visste att det var något som saknades i mitt liv. Men just idag, cirka tre månader sedan jag grät senast, så har allt bara gått nerför igen. Låt mig berätta varför.

Som vanligt så vaknade upp en aning försent på morgonen, Vilket gjorde att jag fick stressa. Jag hade snabbt tagit på mig gårdagens kläder och sminkat ett tjockt lager av eye-liner på ögonlocken. Sedan gick jag som vanligt till köket och gjorde iordning min frukost. Jag hade fortfarande lite svårt att äta. Men jag hade stöd från min familj, ja jag berättade för dem om mina problem, och det hjälpte väldigt mycket. De fick mig att bli motiverad och idag, nio månader senare, så lyckades jag äta en hel frukostskål men yoghurt och flingor till frukost. Något som jag var riktigt stolt över. Men det var inte bara min familj som peppade mig, utan också Liam. Nästan varje gång jag åt så tänkte jag på Liam och hur han hade försökt hjälpa mig så gott han kunde. Och det fick mig att vilja äta. Iallafall, efter att jag ätit upp min frukost och slängt ett öga på klockan som hängde på väggen i köket, så bestämde jag mig för att gå till bussen. Med mina gamla, slitna, vita converse på fötterna så gick jag ut från lägenheten. Trappuppgången luktade rök och hissen var segare än någonsin. Men trots det så kände jag mig på väldigt bra humör, solen sken och det kändes verkligen att sommaren var på väg. Det var sent i maj och blommorna blommade som bäst. Den varma känslan från solen spred sig i hela min kropp och fick mig att ångra att jag tagit min skinnjacka. Jaja, det fick gå. Jag hade inte tid att springa tillbaka och byta jacka.

När bussen äntligen kom så var det som vanligt mycket folk på den. Men jag tror det var min turdag, för jag fann en ledig sittplats. Jag satte mig vid fönstret och stoppade hörlurarna i öronen. Som vanligt hade jag på min favorit radio station, något som jag senare skulle ångra.

Bussen åkte långsamt framåt i Londons trafik och när vi kom till en busshållplats där de flesta gick av så kunde jag inte hjälpa att känna igen rösterna som sjöng låten som spelades i mina öron.

Don't say the word that's on your lips

Don't look at me that way

Just promise you'll remember

When the sky is grey

You were mine for the summer,

now we know it’s nearly over.

Feels like snow in September,

but I’ll always will remember.

You were my-y-y summer love,

you always will be my-y-y summer love.

Jag kunde svära på att jag kände igen Liams röst i låten som faktiskt var väldigt bra. Men jag kunde inte undgå att tänka tanken om den var om mig? Nej Kimberly, ge dig. Klart han inte skulle göra en låt till dig. Han hade säkert gått vidare för länge sedan. Och det var där allt började gå nerför. Hans röst hade nästan inte förändrats och det gjorde ont att höra den. Men jag kunde inte sluta lyssna. Trots att det värkte i mitt hjärta så ville jag lyssna klart. Jag hade stor lust att börja gråta på bussen, men jag höll inne tårarna. Hur kunde en kille få mig att känna så här? Varför kunde jag inte gå vidare? Jo för att Liam hade mitt hjärta och det skulle han alltid ha.

En lättnad suck hade farit ur mig när låten var slut. Trots att det var en bra låt så klarade jag inte av att lyssna mer på hans röst. Det blev för mycket och allt jag ville just nu var att komma till jobbet där jag skulle vara stressad och ha tankarna på annat. Men självklart så hade jag inte en sådan tur. Broöppning blev det såklart, men det som var värst var att låten inte var det sista jag hörde av Liams röst idag. För tydligen så var det någon liten intervju efter låten med One Direction och jag hörde fortfarande intervjuarens och Liams röst inne i mitt huvud om och om igen.

“So Liam, you’re the writer of this song. What is it about?” hade den kvinnliga intervjuaren frågat och precis som bommarna gått upp så man kan fortsätta köra åkt upp så svarade Liam.

“It’s about someone I met last summer who means a lot to me and also how much it hurts to say goodbye to someone you love.” Love. Love. Love. Han hade sagt love inte loved. Betydde det att han fortfarande älskade mig som jag älskade honom? Låten var ju skriven till mig och jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Skulle jag vara glad, ledsen? Jag hade ingen aning och det var nu jag var på botten igen. Det var nu jag började tänka på Liam hela dagen och jag kunde inte sluta. Dagen som hade börjat så bra var nu en enda röra.

Och nu satt jag här på mitt kontor och det var lunchdags. Som vanligt hade jag fått gå och köpa en smörgås på 7eleven då jag alltid glömde min lunch hemma. Smörgåsen åt jag på kontoret samtidigt som jag kollade igenom fotona jag tagit på Olly Murs. Jag skulle välja ut de fem bästa fotona som jag sedan skulle skicka vidare till han som redigerar bilderna. Att välja ut de fem bästa var aldrig ett problem för mig, men idag var det det. Det enda jag hade på hjärnan var Liam, Liam, hur god smörgåsen var och Liam. Han blockerade mina tankar och Olly Murs ansikte ändrades till Liams när jag såg på dem. Frustrerat stängde jag ner locket till min dator och lade huvudet mot den. Dagen kunde bara inte bli sämre. Egentligen förstod jag inte varför man sa så för varje gång man gjorde det så blev allt så himla mycket sämre och såklart så hände det mig för bara några minuter senare så satt jag nervöst inne på min chefs kontor.

“So Kimberly” började hon och tog av sig sina svarta glasögon och höll dem i höger hand. “Today we’re going to have really big guests here, it’s a big boyband and we’re doing both an interview and a photoshoot with them. And of course I want you to photograph them” sa hon med ett leende. Jag nickade osäkert. Det kunde väl inte vara…?

“Who-who is it that I’m going to take pictures of?” frågade jag osäkert och drack en klunk av det ljumma vattnet jag fått av henne.

“I don’t remember the name of the band but I know that it is five boys who’s from England and Ireland. Sounds exciting huh?” Allt jag gjorde var att nicka. Hur skulle det här gå? Hur skulle jag kunna träffa Liam. Plötsligt kändes det som om rummet var hundra grader varmare och jag hade svårt att andas. Det här gick inte. Det här kunde inte hända.

Näst sista delen av Summer Love!!! Vad tror ni kommer hända i nästa del? KOMMENTERA :D 

Var det någon av er läsare som fick biljetter till någon av konserterna förresten? Vi fick!!!!!!! :D Bara 258 dagar kvar :P 

Ha det bäst iallafall //Josefin xxx

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Bilen körde sakta ut ifrån parkeringen och jag hade sådan lust att slänga mig ut igenom bilfönstret och inte följa med hem. Att behöva åka ifrån Liam var hemskt, och jag kände mig mer ledsen för varje meter som skilde oss åt. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig mer skulle få vakna upp till hans vackra ansikte, eller känna hans mjuka grepp om min hand. Visst hade det varit ett gemensamt beslut och vi hade gjort det som vi båda visste var bäst, men det betydde inte att det kändes bäst för det. Musiken som strömmade ut ur högtalarna var glad, men den gjorde mig inte på bättre humör utan snarare tvärtom. Jag klarade inte av att le, utan jag stirrade bara ut igenom rutan utan att säga något. Mamma kastade hela tiden oroliga blickar emot mig som jag ignorerade, jag hade inte berättat för dem vad som hade hänt emellan mig och Liam. Dels så hade de väl faktiskt inte med det att göra, men sedan så var jag rädd att jag skulle bryta ihop så fort jag sa ett ord om honom. Minnen ifrån sommaren forsade igenom mitt huvud och jag kunde inte avgöra vilket minne jag saknade mest, för Liam var med i alla de lyckliga minnena, och inte med i alla de som jag helst ville glömma bort. Han var verkligen den personen jag ville vara med, men visste att jag inte kunde vara med, hur mycket jag än önskade. Min kropp hade lämnat hans, men inte mitt hjärta.

Den första veckan på college gick snabbare än vad jag hade kunnat föreställa mig, och fast jag kände mig som ett känslosamt vrak så gjorde jag mitt bästa för att dölja det. När Liam hade fått mig att inse vad jag borde och inte borde göra så hade jag redan då bestämt mig för att jag skulle göra en nystart. Jag ville skaffa kompisar och ha kul, som alla andra ungdomar. Och nu när ingen skulle känna mig så skulle ju det vara fullt möjligt. Den enda grejen var att jag var rädd. Jag var rädd att utan honom, så skulle jag falla tillbaka i det gamla mönstret och bli mitt gamla jag. Och det ville jag inte, inte nu när jag äntligen blivit en lyckligare människa. I och för sig hade det varit tack vare Liam, och han var ju inte här längre. Men jag bet ihop och fortsatte, det hade varit skönt att träffa nya människor. Jag hade faktiskt blivit förvånad första dagen, när ingen hade sagt något elakt något om mig eller hånat mig. Nervös var det minsta man hade kunnat kalla mig den första dagen, nervös för att människor fortfarande skulle slänga fula ord emot mig. Men det gjorde de inte, de var väldigt trevliga. En del kände igen mig och jag fick frågor om Liam, som återigen påminde mig om vad jag hade mist. Men jag svarade bara ärligt, att vi inte var tillsammans längre. Det var inte så att folk ville vara mer med mig bara för att jag varit med i tidningarna, och det var otroligt skönt att bli behandlad för den man var och inte för vad folk trodde att man var.

Varje liten sak påminde mig om Liam. Alla par jag såg på stan påminde mig om vad vi hade haft tillsammans. När jag hörde en låt påminde det mig om att han var artist och också hade låtar. Jag hade dock inte lyssnat på deras musik, jag trodde ärligt talat inte att jag skulle klara av det just nu, om jag nu någonsin skulle göra det. Liam dök upp i mina tankar hela tiden och fast det hade gått en tid sedan jag senast hade sett honom så såg jag honom ändå, på affisher och överallt kändes det som. Jag hade vetat att det skulle bli svårt att inte tänka på honom, men när jag hörde och läste om honom överallt så värkte det i hela mig i längtan efter honom. Om vi bara hade kunnat vara tillsammans, om det bara fortfarande hade varit sommar, så hade allting varit som det skulle. Tanken på att Liam kanske skulle glömma mig satt och gnagde i bakhuvudet, trots att jag gjorde mitt bästa för att radera tanken. Men allt det där var lönlöst när mitt hjärta inte ville gå vidare ifrån honom. Det var svårt, men jag skulle göra mitt bästa. Vissa sa att man var bättre utan kärleken, och vad visste jag? Det måste ju ha varit sant, på något sätt.

Kanske borde jag ha hållt mig till vad jag hade tänkt ifrån början. Jag borde kanske inte ha låtit mig själv falla för honom, för jag hade ju egentligen vetat hela tiden att hur länge vi kunde vara tillsammans bara var en tidsfråga, jag hade bara valt att inte tänka på det. Att vara kär betydde så otroligt många känslor, och jag kunde knappt hantera ens hälften av dem. Jag kände ilska, sorg, besvikenhet, och så himla mycket annat. En tung sten hade lagt sig vid mitt bröst och vägrade flytta på sig, hur envist jag än ville att den skulle göra det. Det var som om jag inte var mig själv utan honom. Med Liam hade allting varit så enkelt, han hade fått mig att tro på mig själv, han hade fått allt att verka så möjligt. Men nu när jag stod här ensam, var det som om jag var tillbaka på ruta ett igen. Han hade lyft mig uppåt och fått mig att se himlen istället för marken, men hur skulle jag nu kunna se himlen när det inte lyste några stjärnor där längre?

LIAMS PERSPEKTIV

Det var svårt, så himla svårt, att släppa taget om den personen jag ville hålla som hårdast i. Den sista kyssen hade lämnat mig tom inombords, för jag visste att jag aldrig skulle få känna hennes läppar emot mina, någonsin igen. Det var som om en del av mig var borta nu, jag hade aldrig trott att jag skulle känna så men det gjorde jag. Kimberly var som ingen annan jag någonsin hade mött förut. I början hade hon varit en bitch för att vara helt ärlig, men när vi hade lärt känna varandra och hon hade öppnat sig så var hon den mest underbara personen man kunde tänka sig. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag tänkte på alla våra promenader på stranden och hennes hand i min, hur jag hade lärt henne att surfa och på den där dagen vi hade blivit kvarglömda på en ö. Trots att det hade gått några veckor och jag var tillbaka i studion så kändes allt det där fortfarande precis som igår, minnena dök hela tiden upp i min hjärna. Värst var det på kvällarna. Eftersom att vi faktiskt inte var tillsammans längre visste jag inte om jag hade någon rätt att ringa henne. Var det okej, eller inte? Jag satt ofta med mobilen i handen och tvekade, ringde henne och lade på efter en sekund innan några signaler gått fram. Om hon svarade, vad skulle jag säga? Stamma fram en ursäkt om att jag ringt fel? Det skulle hon aldrig tro på. Trots att vi bara känt varandra under en sommar så kände vi varandra väldigt väl och hon skulle lätt ha hört att det inte var därför jag ringt. Skulle jag säga att jag saknade henne och inte ville ha det så här fastän vi båda visste att det inte skulle gå att vara tillsammans? Det skulle bara ha gjort allting tusen gånger jobbigare. Fast samtidigt, jag skulle ha gått igenom tusen gånger jobbigare saker om det betydde att jag fick vara med henne.

Alla omkring mig märkte att jag inte mådde bra, att det var något som var fel. Min hjärna kunde inte sluta tänka på henne och jag kunde knappt bidra med något till låtskrivandet till den nya skivan vi skulle släppa senare i år. Jag sov väldigt dåligt för att jag inte kunde sluta undra vad Kimberly gjorde just då. Var hon ute och festade? Hade hon träffat någon annan? Eller tänkte hon lika mycket på mig som jag tänkte på henne? Den största plågan var egentligen att inte veta, för management hade tydligt sagt åt mig att efter mitt förhållande med Danielle så behövde jag fokusera på min karriär och inte på förhållanden. Men jag hade inte lyssnat, eller rättare sagt, mina känslor hade inte lyssnat. Trots att jag hatade det så hade management ett litet grepp omkring oss i bandet. Det var inte så himla allvarligt, och det var heller inte därför som vi inte kunde vara tillsammans… Jag gäspade stort och tänkte på att jag knappt sovit inatt. Det hade gjort att jag inte orkat att ta i och sjunga ordentligt idag, jag hade till och med fått sminka över påsarna under ögonen så att de inte skulle synas. Kanske kunde jag lura studiokillarna och vårat band, men inte de fyra killarna som kände mig allra bäst. Jag visste att de såg att jag inte mådde bra och de hade vid flera tillfällen försökt att muntra upp mig. De visste hur det låg till med Kimberly och jag önskade att det fanns något de kunde göra, men det gjorde det inte. Jag kunde inte koncentera mig ordentligt på vad jag än gjorde och det störde mig. Kimberly var allt som fanns i min hjärna… Var hon tvungen att vara så perfekt och så vacker och så underbar hela tiden? Ja, tydligen var hon det.

“Liam, please, I know what you’re thinking about” sa Harry bekymmersamt och satte sig ner bredvid mig i den svarta, moderna skinnsoffan som stod precis vid kaffeautomaten i rummet utanför studion. Jag suckade och kastade en blick på honom. Han förde sakta upp sin kaffekopp emot munnen och tog en klunk av den innan han ställde ner den på bordet bredvid oss.

“I know. You all know. I just can’t stop thinking about her, it’s seriously impossible. Like, what if she has already met a hot guy on college and has forgotten all about me? Whatever I try to do she always seems to get into my mind” sa jag dystert och lutade ansiktet tungt i händerna. Harry satte sig närmre mig och lade en hand på min arm.

“Liam. Are you sure that you did the right decision? Because I’ve never seen you like this before” sa han och tittade in i mina ögon med en omtänksam blick. Jag bet mig i läppen och tittade ner på mina händer.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade försökt att tränga bort det hela morgonen och distrahera mig med vad som helst som kunde få mig att inte tänka på vad det var för dag idag. Gud, jag hade verkligen försökt med allt, men det var totalt hopplöst. Vad jag än gjorde, vem jag än pratade med och vad jag än hörde och såg så kunde jag inte sluta tänka på det. Idag var dagen jag hade fruktat halva sommaren lång, idag var den sista dagen för mig här ute på kusten. Det betydde även min sista dag denna sommaren med Liam. Vi båda hade tydligt försökt undvika att ta upp den här dagen så länge det gick, men det gick inte längre. Att våra liv skulle behöva delas just nu när vi hade haft en sommar full av glädje kändes väldigt deprimerande. Visst kunde vi självklart försöka hålla kontakten men vi visste nog båda hur det förmodligen skulle sluta; Liam var världskänd och skulle ut på turné, och jag skulle tillbaka till Wolverhampton, tillbaka till mitt liv jag hade innan. Jag hade aldrig trott att den här semestern skulle ge mig någonting, jag hade verkligen trott att det skulle bli en katastrof. Men nu när det hade visat sig bli motsatsen, och allt jag ville var att stanna här med Liam, så kändes det hemskt att behöva åka. Jag ville vara med honom mer än något annat, men jag visste att när vi väl båda kom hem så kunde det inte bli så som det hade varit denna sommaren. Saker skulle förändras, vare sig vi ville det eller inte. Och nej, det ville jag verkligen inte. Jag älskade Liam, han hade fått mig att må så himla mycket bättre och faktiskt gjort mig till en bättre människa. Han hade fått mig att inse att jag kunde vara lycklig utan droger och alkohol, och han hade stått vid mina sida hela tiden. Och att vara utan honom skulle vara som att tappa bort en bit av mig själv, att förlora den delen av mig som jag älskade allra mest.

Jag sparkade argt till en sten på marken där jag gick och suckade djupt, jag ville verkligen inte åka hem. Idag fick jag dessutom inte ens umgås med Liam eftersom min “underbara” familj hade bestämt att vi bara skulle umgås med familjen den sista dagen vi var här. Trots mina protester och försök att förklara att jag ville spendera dagen med Liam, så hade de bestämt sagt åt mig att det inte skulle bli så, och mamma hade gett mig den där det-är-inget-att-diskutera-blicken. Jag var arg, besviken och frustrerad när jag klev ombord på båten tillsammans med min familj, som de hade bestämt att vi skulle hyra idag. Trots att vädret var soligt med lite vind gjorde det inte mig på bättre humör alls. Jag visste att jag hade varit tystlåten och knappt pratat med mina föräldrar sedan jag fick reda på om utflykten imorse, men jag kunde inte med att försöka vara glad emot dem när det inte alls var så jag kände mig. Kanske var jag lite väl otrevlig och dum emot dem nu när jag stod på övre däck och stirrade ut emot havet medan båten lade ut ifrån hamnen, men jag kunde inte vara glad en dag som denna. Inget farväl skulle bli så smärtsamt som detta, det var jag rätt säker på. Jag suckade djupt medan min blick flög över vågorna som bildades efter båten. De försvann lika snabbt som de uppkom och blev en del av det stora havet igen. Trots att jag ville vara glad sista dagen här så var det väldigt svårt. Här uppe stod jag medan min familj var där nere. Jag visste att mamma och pappa förmodligen ville att jag skulle vara med dem och ha kul, såklart var jag väl medveten om det. Om jag bara hade kunnat.

“Are you thinking about him?” Emmas röst bakom mig fick mig att ryckas ur mina tankar och vända mig om emot henne. Jag hade stått här ett tag och bara tänkt, hur länge det var visste jag inte, men jag antog att det heller inte spelade så stor roll. Emmas blå ögon tittade intensivt och forskande på mig och jag insåg att hon nog kunde läsa av mig bättre än vad jag först hade trott. Min hand for igenom mitt blonda, ganska långa hår och jag tog bort några slingor som hade fallit fram i ansiktet.

“How did you know?” svarade jag till slut och kastade en snabb blick på min lillasyster. Hon var så himla smart för sin lilla ålder, det var något som jag beundrade henne väldigt mycket för. Hon hade vetat att jag och Liam hörde ihop redan innan jag själv hade insett det, helt och hållet. Emma tittade på mig en blick som om hon tyckte att frågan jag nyss ställt var uppenbar och nästan lite dum.

“How wouldn’t I know? Everyone can see it, that you want to be with him today” sa hon och ställde sig bredvid mig vid kanten. Jag var längre än henne, men inte jättemycket.

“Of course I do, it’s our last day here” sa jag dystert och lutade huvudet i händerna.

“Yeah but you can still see eachother at home, can’t you? Or is it something that I have missed here? Because you sound like it’s already over” sa Emma undrande. Hennes blick vilade på mig och det verkade inte som om hon tänkte ge upp sina frågor utan något svar, även om det var jobbigt för mig att prata om det här.

“Well.. It is, almost. And no, we probably can’t see eachother at home. Our lives are so different, you know? He’s a star and I’m just... A girl who’s gonna return home and continue her boring life without him. I don’t know how we’d fit into eachother’s lives at home..” Jag hade tänkt att säga något mer men visste inte riktigt vad, kanske behövde jag inte säga mer för jag såg hur Emmas min förändrades snabbt ifrån undrande till… Arg?

“Kim, have you guys talked about this or is it only your stupid thoughts?” Jag skakade på huvudet åt hennes fråga och ångrade nästan att jag hade sagt något ifrån början, jag visste ju egentligen att det var så här hon skulle reagera.

“Then why don’t you want to try? I know that you love him” sa hon envist. Men jag skakade bara på huvudet igen, hon förstod inte.

“You don’t understand, Emma. It’s not that easy. And by the way, everybody knows that distance relationships always end badly, and I don’t want that. It’s not easy at all, and especially not when he’s going to be on the other side of the world half of the time!” I början muttrade jag men i slutet så hade jag höjt rösten en aning. Jag kände att tårar kanske var på väg, men nej. Jag vägrade gråta nu innan jag ens hade pratat med Liam.

“So what? You’re just going to-” började Emma men blev snabbt avbruten av mig.

“I can’t Emma, okay?! You don’t understand, you’re only 13 years old anyway” snäste jag surt och kände direkt hur jag ångrade mig. Det var ju inte hennes fel att det var som det var.

Emma såg ledsen ut och såg ut som hon tänkte gå tillbaka, och jag fångade snabbt hennes hand och drog in henne i en kram.

“I’m sorry” mumlade jag och suckade. Hon nickade förstående emot min axel.

“It’s okay, Kim. I get it” sa hon lugnande och jag kopplade av i vår kram. Hur kunde min lillasyster, som var fem år yngre än mig, ändå oftast vara klokare än mig? Det var något jag aldrig skulle förstå mig på.

Mina steg var snabba, men nervösa. Allt jag ville var att få vara i hans famn. Jag och Liam hade bestämt att vi skulle träffas så snart jag var hemma ifrån båtturen, vilket jag var nu. Vi båda visste nog vad som skulle hända och vad vi skulle prata om, men jag brydde mig i det här läget inte. Jag småsprang emot stranden där vi skulle träffas, jag ville bara komma dit så fort jag kunde, och ändå kändes det som att det tog evigheter. Den eftermiddagsvarma sanden smekte mina fötter och gjorde det svårare att springa, eftersom sanden saktade ner stegen. Han stod redan där när jag kom, och ett leende kom över hans läppar när han fick syn på mig. De sista stegen fram till Liam var tyngre, för det var vid synen av honom jag tänkte på vad jag faktiskt skulle bli tvungen att vänja mig vid att vara utan. Vi möttes i en ordlös kram, inga ord behövdes utan vi bara omfamnade varandra och jag drog in den doften som för mig betydde trygghet, värme och kärlek.

“Hey” mumlade han och lättade lite på sin omfamning. Han fångade min blick och jag kunde se mycket i hans ögon, men glädjen sken inte i dem på det sätt den brukade.

“Have you thought about today?” frågade jag en aning tyst och tog upp det som vi båda visste att vi behövde prata om. Liam nickade.

“Well, I don’t know how you feel but a distance relationship feels kind of hard to manage” sa han tyst, så tyst att jag nästan inte hörde honom, men bara nästan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. På ett sätt hade jag nästan hoppats att han skulle säga motsatsen, att vi skulle kämpa och försöka, för det var ju så jag egentligen kände allra längst in även fast jag visste att det inte skulle fungera mellan oss där hemma. Den här sommaren hade varit fantastisk, men den hade inte riktigt varit verklig. Vi hade varit avskilda ifrån alla andra, och det hade ju varit bra eftersom vi lätt hade kunnat lära känna varandra, men nu smög sig verkligheten på och tvingade oss att inse fakta. På ett annat sätt så hade jag ändå hoppats att vi båda tyckte och kände samma sak, och det gjorde vi ju. Liam tittade på mig och tog tag i mina händer, han väntade tålmodigt på vad jag skulle säga. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig på vad jag skulle säga.

“Honestly, I don’t want to let you go” började jag medan jag tittade in i de där bruna ögonen jag var så förälskad i. “But I know that you’re right, at home we’ll both have so different lives and it’ll be hard to match together. I know what’s right, my heart just doesn’t want to realise it” fortsatte jag och fick se ett smått leende sprida sig på Liams läppar som ganska snabbt försvann och han blev allvarlig igen.

“I do love you Kim, so much” sa han varmt och drog in mig i hans famn ännu en gång, och jag kände mig varm och säker där.

“I love you too, I wish it was a way for us to just stop the time and live here forever” svarade jag medan min blick var djupt fäst i hans.

“Me too.. But it’s hard, I have tour and the fans and everything” mumlade Liam dystert och slog ner sin blick. Min hand for upp till hans kind och jag smekte den med lätta fingertoppar.

Kimberly stod fortfarande och kollade på mig med en orolig blick. När jag mötte den slog hon ner sina ögon och torkade sina tårar. Jag sträckte fram ena handen och lyfte upp hennes haka så hon skulle titta på mig. Hon såg in i mina ögon och jag gav en förstående blick. Jag log lite och sa:

LIAMS PERSPEKTIV

Två veckor senare

Det går fort när man har roligt, säger många. Och ja, det stämde ju verkligen. Dagarna med Kimberly passerade förbi en efter en i en väldigt fart, för allting som jag kände var glädje, värme och kärlek. Nu när allting äntligen var utrett emellan oss kändes det väldigt skönt, inga mer hemligheter och inga mer bråk, förhoppningsvis. Vi gjorde saker med varandra nästan varje dag, och alla i vår omgivning märkte nog också att vi båda mådde bättre av att vara tillsammans. Emma hade bara gett mig en menande blick när hon sett mina och Kimberlys händer ihopflätade, och jag hade bara henne och Noah att tacka för detta. Om det inte varit för Noah som hade fått mig att inse vad som var rätt så hade jag kanske aldrig gått till stranden den där kvällen. Att få vara med Kimberly igen var precis som jag hade trott, fast tusen gånger bättre. Allting som hon fick mig att känna var så överväldigande, men bra, på samma gång.

Vi gjorde i princip allting som man faktiskt kunde göra här på kusten. Vi besökte affärerna i staden, tog flera glassar om dagen, gick på promenader och prövade till och med på att surfa igen, trots Kimberlys små invändningar i början. Den här gången vågade hon att visa sig för mig i sin bikini mera frivilligt och trodde faktiskt på mig när jag sa att hon såg jättebra ut precis som hon var. Det gick faktiskt också hyfsat att surfa, Kimberly lärde sig mer och kunde faktiskt stå på brädan efter dagens slut. Hennes hand i min blev till en vana som jag för allt i världen inte ville skulle försvinna, och jag trodde och hoppades att hon kände samma sak som jag. Vad vi än gjorde så var jag på gott humör, även när vi fick springa mitt i spöregn och blev dyngsura. Vi var lite som ett sådant där par man kunde se i filmer, och det kändes som att det här var för bra för att faktiskt hända på riktigt.

Sedan Paul och de andra vakterna hade sagt till alla fotografer ordentligt att ta ett steg tillbaka och lämna oss ifred, så hade det varit betydligt lugnare med dem. Visst blev vi väl fortfarande fotograferade, men inte ständigt och de trängdes inte utanför våra hus. Journalisterna var det också färre av, de var inte riktigt lika påfrestande. Vi var fortfarande med i skvallertidningarna, men det var jag van vid så det var okej. Kimberly började vänja sig mer och mer vid uppmärksamheten. Hon tyckte fortfarande att det var lite jobbigt, men det var bättre nu. Vi fick vara med ifred, helt enkelt.

Veckorna gick dock fort, alldeles för fort. Visst hann vi med mycket, men det kändes bokstavligt talat som att tiden bara rann iväg och rätt som det var så skulle jag vara tillbaka i studion igen, utan Kimberly, och det ville jag inte. Jag älskade ju mitt jobb, såklart att jag gjorde det, men jag ville bara stanna i nuet och inte behöva tänka på framtiden eftersom att den var alltför nära verkligheten och nuet, som fanns just nu. Vi båda två visste nog att vi var tvungna att inse det förr eller senare; sommaren skulle ta slut, vare sig vi ville det eller inte. Det var något jag hittills inte hade velat tänka på, men tankarna hade på senaste tiden ofta smugit sig på mig utan att jag hade kunnat hindra dem. Men varje gång slog jag bort dem, ovillig att tänka på vad som skulle hända. Allt jag ville var att leva här och nu, att inte behöva tänka på vad som skulle hända sen. Vanligtvis var jag inte sådan, jag sågs ofta som den ordentliga killen i One Direction. Men sanningen var att jag för en gångs skull inte ville tänka på framtiden, för det skulle bara bli jobbigt. Nu var viktigt, det var allt som spelade roll.

“What are you thinking about?” frågade Kimberly mig med en nyfiken blick. Vi satt på en ensam bänk på stranden bredvid varandra och blickade ut över vattnet som nästan låg spegelblankt vid strandkanten, bortsett ifrån några små vågor som kom och gick. Det var nästan vindstilla och kvällen var otroligt varm, trots att det var i mitten på augusti och det så småningom skulle bli höst. Stranden var så gott som tom på folk förutom oss två, vilket bara kändes skönt. Jag tog min flickväns hand i min och log lite, fortfarande med blicken riktad emot havet.

“Us.” Kimberly log lite medan hennes blick riktades emot solnedgången framför oss. Det var verkligen vackert.

Jag tänkte inte en sekund på vad som väntade oss ganska snart. Jag tvingade mig själv att inte göra det, för det var något jag fruktade. Vem visste vad som skulle hända efter sommaren? Trots de bråk vi haft så hade den här sommaren varit en av de bästa någonsin och jag ville inte förlora det vi hade. Men jag visste det, vi båda visste nog det, att det vi levt i denna sommaren hade varit någon form av fantasivärld. De första veckorna hade vi varit nästan helt fria ifrån publicitet, fotografer och journalister. Men det var inte så som verkligheten såg ut, det visste vi alla. Jag hade något att komma hem till, och det hade även Kimberly. Jag hoppades bara att vi på något sätt skulle bli en del av varandras liv, att sommarens slut inte skulle betyda slutet.

Just som jag tryckte bort tankarna ännu en gång så drog Kimberly tag i min hand och fick med sig mig ner till vattnet. Hon försökte knuffa i mig i vattnet men eftersom jag var ganska stadig så var det istället hon som ramlade bakåt i vattnet, med kläder på och allt. Ett skratt bubblade upp i mig när jag insåg vilket misslyckat försök det faktiskt hade blivit. Kimberly som nu låg i vattnet alldeles genomblöt skrattade hysteriskt. Hennes hår som nyss varit torrt hängde nu i blöta stripor längs ansiktet och hennes vita tröja var en aning genomskinlig. Hon reste sig snabbt upp och gick närmre mig.

“I was supposed to pull you down, not myself” sa hon roat. Hon försökte att se sur ut, men misslyckades totalt och såg bara söt ut.

“Well, I can’t help that” svarade jag och flinade lite. Jag backade sakta upp emot strandkanten men försökte att göra det diskret, i ett försök att slippa bli blöt. Tyvärr gick inte det så himla bra.

“No no, if I’m wet then you have to get wet too” sa Kimberly med ett stort leende på läpparna. Hon drog sina blöta armar omkring mig och kramade mig hårt, så att jag också blev lite blöt.

“Nooo, please don’t!” protesterade jag högljutt men kunde inte hindra att ett leende spred sig på mina läppar. Kimberly skrattade lite och knuffade mig sedan neråt medan hon släppte taget om mig. Jag var inte helt beredd på det, och det resulterade i att även jag, med ett litet skrik, blev blöt ungefär överallt. Men vattnet var inte direkt kallt, det var faktiskt ganska behagligt emot min solvärmda hud. Det kom ändå som en liten chock, och att bli blöt ända in till kalsongerna var kanske inte det bekvämaste. Men nu var vi båda iallafall lika blöta, rättvist kanske? Kimberly skrattade och tittade ner på mig som låg i vattnet.

“Funny, isn’t it, Liam?” frågade hon retsamt och sträckte mig sin hand för att dra upp mig. Jag tog tacksamt emot den och blev uppdragen. Hela jag droppade av vatten och det kändes ganska knäppt, men samtidigt kunde jag tydligt se det komiska i situationen. När vi fortfarande höll varandra i händerna så tag om Kimberlys ben och armar, och bar upp henne precis som en brudgum bar sin brud. Hon skrek till i ett typiskt “tjejskrik” som fick mig att le lite, hon var förmodligen rädd att jag skulle göra just det jag hade tänkt göra. Jag svängde runt och slängde i henne i vattnet, och om hon inte hade varit blöt överallt ännu så var hon definitivt det nu. Sedan simmade jag iväg en liten bit, för att komma bort ifrån riskzonen att också bli ikastad.

“THAT WAS SO NOT COOL, LIAM!” utbrast Kimberly när hon kom upp till ytan igen. Hon försökte verkligen att se arg ut, men ett glatt leende lekte över hennes läppar och gjorde det ganska omöjligt att se arg ut.

“I’m always cool” svarade jag och plaskade runt lite i vattnet, i väntan på vad hon hade tänkt att göra som hämnd.

“No, you’re not” protesterade Kimberly och simmade närmre mig.

“Well, maybe I thought that you needed some washing” sa jag retsamt och slog mina armar omkring Kimberlys blöta kropp.

“Funny” muttrade hon och jag skrattade kort.

“I know, I’m just hilarious” svarade jag innan jag fick en lekfull smäll på axeln. Sedan kände jag ett par blöta läppar emot mina som fick mig att glömma min onda axel och mina blöta kläder. Kimberly lade sina armar kring min nacke och drog oss närmre varandra, och mitt hjärta bultade hårt.

“Better?” viskade Kimberly när vi hade särat på oss några centimeter.

“Much better.”

Efter vårt bad skyndade vi oss upp emot stugorna. Vi båda frös, och byta kläder skulle inte direkt sitta fel. Hand i hand rusade vi upp ifrån stranden, skrattandes och lyckliga. Kimberly log emot mig och jag glömde med ens bort alla negativa tankar som jag hade tänkt idag. Vi spenderade hela kvällen tillsammans och tankarna på allt allvarligt höll jag långt borta. Kanske var det också bäst så. Men vad jag inte visste var att framtiden skulle gå fortare än vad jag någonsin hade kunnat ana. Och när folk sa att man inte kunde vara lycklig för evigt, stämde det då?

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade stått här i en halvtimme nu, och Liam hade inte kommit än. OK, han ville inte prata med mig mer. Jag trodde verkligen att han skulle komma. Jag hade hoppats så hårt att det skulle hända, men han gjorde det inte. Han visste i och för sig inte att vi skulle prata om det här. Undrar om han ens visste att han skulle träffa mig? Jag visste inte vad Noah sagt till honom, men det fungerade uppenbarligen inte. Med dystra steg började jag gå tillbaks till vägen mot min stuga. Mina ögon blev tårfyllda och inom kort grät jag. Jag älskade verkligen Liam av hela mitt hjärta, och nu var han borta. När jag var halvvägs framme vid vägen så hörde jag någon skrika bakom mig.

“Kimberly!” Hördes det en bit bort. Jag kände direkt igen rösten och jag vände mig om. Längre ner på stranden såg jag Liam komma springandes emot mig. Jag skrattade till av lycka när jag såg honom och torkade snabbt bort tårarna. Han kom till slut! Jag började gå snabbt mot honom och till slut möttes vi. Han var andfådd och det såg ut som om han hade sprungit hela vägen från hans stuga. Jag log lite smått mot honom och han log tillbaka. Han såg mig i ögonen och hans ansiktsuttryck förändrades. Hans panna rynkades en aning men han såg ändå medlidsam ut.

“Have you been crying?” Frågade han mjukt. Hans arm ryckte till som om han stod emot något och jag nickade.

“I didn’t think you would show up.” Sa jag med ostadig röst.

“Well, I’m here now.” Sa Liam. Det var tyst i några sekunder men sedan började jag prata.

Jag tog ett djupt andetag och kollade in i Liams ögon. Sedan började jag.

“There are a few things I want to say, but the first is I am sorry. I am so, so sorry I did this to you and I know you are being too kind to me by coming to the beach. I know I should never have kept it from you.” Jag tog en paus och tittade på Liam. Han visade inga känslor och jag undrade om han gjorde så med flit.

“I realize now that my old life was a complete mess, and you helped me get past it. And to prove to you that my old life really is over, I brought something.” Jag grävde i fickan efter det jag tagit med mig. Jag grabbade tag i påsen med droger, den som Liam hittat och som jag inte slängt än, och visade den för honom. Han fick ett chockat ansiktsuttryck och gav mig en konstig blick.

“What are you doing walking around with that in your pocket?” Sa han. Hans fasad av att inte visa några känslor började rasa, för han lät lite orolig. Inte mycket, bara tillräckligt mycket så att jag skulle märka det.

“I wanted to show you when I got rid of them, so you’d believe me. And that’s not all.” Sa jag och stoppade handen i fickan igen. Den här gången tog jag ut mitt gamla simkort med numret till alla mina tidigare “vänner”.

“This is my simcard. It has all the numbers of the drug dealers I used to hang out with and the “friends” I used to party with. I bought a new one, so they don’t have my new number. This way, I’ll never contact them, and they’ll never contact me. Neither will my bullies.” Jag kollade på Liam för att se hans reaktion. Han såg imponerad ut.

“Wow, that’s great.” Sa han. Jag nickade.

“And now it’s time to get rid of them. Say goodbye to my old life for good.” Det fanns några klotgrillar på stranden som man kunde låna och jag gick bort till en av dem. Liam följde tveksamt efter mig.

“What are you doing?” Frågade han. Jag lade ner drogerna och simkortet i grillen och tog fram en tändare ur fickan.

“I’m going to burn them.” Svarade jag. “That way no one will find them. If I were to just bury them, someone might find the drugs and use them, and I don’t want that.”

Jag höll tändaren bredvid påsen, och den fattade långsamt eld. När jag var säker på att den brann, stoppade jag tillbaks tändaren i fickan.

“I’m doing this to prove to you that I've moved on from my old life, and that I don’t want anything to do with it anymore.” Sa jag tyst. “And I really want you to be a part of my new life, like you were before. Because I love you Liam.” Sa jag och tittade in i hans ögon. Mina ögon blev tårfyllda när jag insåg att jag inte kunde säga mer. Det var upp till honom nu.

LIAMS PERSPEKTIV

“Because I love you Liam.” Sa Kimberly och tittade in i mina ögon. Jag såg hur de fylldes med tårar och jag insåg hur svårt det måste ha varit för henne att säga det. Under hela tiden som hon pratat hade jag försökt att inte visa några känslor, men det hade inte gått så bra. Jag fick en chock när hon tog fram drogerna ur fickan och blev ännu mer förvånad när hon brände de och simkortet. Det var bra gjort av henne. Jag var stolt att hon hade tagit initiativet och gjort sig av med sitt gamla liv. Det märktes att hon verkligen var ledsen för att hon inte sagt något, och jag fick hindra mig själv från att inte förlåta henne med en gång. Jag hade bestämt att jag skulle låta henne prata klart innan jag gjorde någonting och nu hade hon gjort det. Under veckan som gått hade jag fått känna på hur det var att leva utan Kimberly. Visst det hade jag ju gjort innan också, men inte när jag var kär i henne. Jag kände mig tom inombords utan henne.

Kimberly stod fortfarande och kollade på mig med en orolig blick. När jag mötte den slog hon ner sina ögon och torkade sina tårar. Jag sträckte fram ena handen och lyfte upp hennes haka så hon skulle titta på mig. Hon såg in i mina ögon och jag gav en förstående blick. Jag log lite och sa:

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Allt var redo nu. Jag hade skaffat nytt simkort och förberett allt. Mitt gamla liv låg nu bakom mig mer än någonsin, och jag var redo att prata med Liam. Ja,redo och redo, jag visste knappt vad jag skulle säga, men det spelade ingen roll. Jag tänkte att om det kom direkt från hjärtat och var lite spontant så skulle han lyssna. Bättre än något inövat tal iallafall.

“Are you ready?” Frågade jag Noah otåligt. Hur mycket jag än ville prata med Liam så ville jag bara att det skulle vara över. Jag hade aldrig gjort något sådant här förut, det var inte direkt något man gjorde då och då för att bli bättre på det. Nervös är nog en underdrift, jag var rädd för vad som skulle hända. Det sämsta som kunde hända nu var att Liam inte lyssnade på mig och gick hem. Det bästa vore att han förstod och förlät mig. Frågan var bara hur bra det skulle gå, han hade inte direkt varit pratsam på sistone. Planen var enkel: Noah skulle på något sätt få ner Liam till stranden där jag skulle vänta. Vi skulle prata och sedan skulle allt ordna sig. Får se hur det går med den planen.

“No! You have no patience do you know that?” Sa Noah smått irriterat. Han knöt sina skor och det tog längre tid är en snigels.

“Yes I know, you remind me every chance you get.” Jag ville verkligen inte att den här planen skulle gå snett. Jag var jättenervös och tänkte hela tiden på vad som skulle kunna gå fel. Noah rätade på sig och tog ner sin jacka från kroken.

“There, done. Have you got everything?” Frågade han.

“Eehh…” Jag skulle ta med mig lite saker och kollade fickorna så att allt var med. “Yeah. Let´s go.” Noah nickade och öppnade dörren. Jag tog ett steg utanför och kände den svala brisen blåsa förbi. Jag stängde dörren bakom mig och började gå mot stranden. Nervositeten bara byggdes upp och jag började spänna mig. Tänk om han inte ville lyssna? Tänk om han inte kom alls? Ju närmare stranden jag kom, desto mer nervös blev jag. Snart hade det bildats en klump i magen och jag kände mig värre och värre. Nej nu får du skärpa dig, tänkte jag, du ska bara prata med Liam inte med Obama. När jag kom fram till stranden ställde jag mig bredvid stället där man kunde hyra surfingbrädor. Jag log och kom ihåg när Liam och jag hade hyrt varsin bräda och surfat. Det hade gått dåligt för mig men Liam hade varit jättebra. Han hade också sagt att jag var vacker när jag inte vågat visa mig i bikini. Det hade varit första gången någon kallat mig vacker och jag hade varit så glad. Liam är den enda som har kallat mig vacker, förutom mina föräldrar. Det betydde så mycket för mig och hade verkligen hjälpt med mitt självförtroende. Jag ville så gärna att vi skulle bli sams igen, men jag visste att den chansen var väldigt liten. Jag suckade för mig själv medan jag kollade ut på havet. Vågorna skvalpade lugnt in mot stranden och jag lugnade ner mig en aning. Om jag skulle vara nervös hela tiden så skulle det garanterat inte gå bra. Det här var lugnet före stormen, tänkte jag.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag satt vid twitter och kollade min timeline när det knackade på dörren. Resten av min familj hade precis gått ut för att äta middag på någon restaurang, så det var inte dem. Dessutom skulle de inte knacka eftersom de har varsin nyckel.  Vem kunde det vara? Jag fällde ner min laptop och gick ner för trappan. Det stod någon utanför men jag kunde inte se vem det var. Jag öppnade dörren och där ute stod Noah. Vad gjorde Kimberly´s bror här? tänkte jag. Visst vi kom överens, men vi var inte direkt kompisar. Det kanske hade hänt något med Kimberly?  Vi hade gjort slut men jag brydde mig fortfarande om henne. Jag tittade med en frågande blick på Noah.

“Eh hi” Sa han en aning obekvämt.

“Hi.” Svarade jag.” What are you doing here? Has something happened?”

“Here´s the thing.” började han. “Kimberly wants me to make you go down to the beach to talk to her. She wants me to tell you something; anything, to make you go down there. But I won´t. She didn’t think you would come if you knew she was there, but I hope to prove her wrong. I know you’re going through rough time, and I really want you guys to work things out. I’ve never seen her as happy as when she’s with you. And I can tell she makes you happy too.” Han tog en paus och kollade allvarligt på mig.

“She´ll be standing next to the shack were you can rent surfboards. Go down there if you want to. Just remember, she won’t be there for ever. So if you still have feelings for her, any at all; please go down and talk to her. Even if it is to break up with her for good. I know you’ll make the right choice.” Sa han som avslutning och gick sedan iväg. När han gått några steg vände han sig om och sa

“Good luck.” Och log lite smått. Jag nickade mot honom och han fortsatte att gå. Långsamt stängde jag dörren och gick tillbaka upp  till mitt rum. Så Kimberly stod nere vid stranden och väntade på mig. Jag kände mig kluven. Det Kimberly gjort mot mig var… Hemskt, men sanningen var… Jag älskade henne fortfarande. Kärlek försvinner inte på en vecka, och jag saknade henne. Jag saknade hennes hår, hennes skratt, hennes mjuka läppar mot mina. Samtidigt som jag ville gå ner, ville jag ändå inte. Jag saknade henne men hon hade ljugit för mig om något ganska allvarligt. Vad skulle jag göra? Jag kunde stanna hemma. Då skulle jag slippa ett jobbigt samtal och visa Kimberly att jag inte ville prata med henne mer. Men det ville jag ju. Om jag gick ner och pratade med henne visste jag inte vad som skulle hända. Vi kunde bli sams, vi kunde göra slut för alltid, eller något annat. Jag insåg att jag stod vid ett vägskäl. Ena vägen var ledsen och ensam, men inte komplicerad. Den andra vägen var glad och full av kärlek, men den var krånglig och komplicerad. Ville jag verkligen ta den ensamma vägen? Eller ville jag hellre ta den svåra vägen som var kärleksfylld?

KIMBERLYS PERSPEKTIV

En vecka senare

Jag hade inte pratat med Liam sedan vårt bråk. Jag hade försökt nå honom, men han hade inte svarat på varken samtal eller sms. Jag gick till och med bort till hans stuga, men han "var inte hemma". Att lösa den här situationen var det enda jag ville just nu. Liam ignorerade mig, och det kändes som om han aldrig skulle vilja prata med mig igen. Jag ville bara förklara för honom, få honom att förstå. Men han gav mig aldrig chansen. Om han bara lyssnade i några minuter så skulle vi kanske kunna komma överens. Min familj såg hur tydligt som helst att jag var ledsen och de försökte muntra upp mig.

Det fungerade inte särskilt bra. Enda gången jag log lite smått var när Emma skulle läsa upp roliga tweets från One Direction och hon hittade en rolig bild på Liam. Fast direkt efter jag hade lett åt bilden, kom jag ihåg vad jag hade gjort. Att Liam inte var min längre och att han inte ville prata med mig.

Jag försökte komma på ett sätt att få Liam att lyssna på mig, men det gick bara inte. Skulle jag tweeta honom, eftersom han kollar twitter varje dag? Det skulle säkert inte fungera plus att alla fans skulle få reda på att vi hade bråkat och förmodligen gjort slut.

Lägga ett brev i hans brevlåda? Han skulle garanterat inte läsa det när han såg att det var från mig. Det skulle gå om någon annan skrev på brevet, men började han då läsa skulle han känna igen min handstil och slänga det. Nej, det måste finnas ett bättre sätt. Jag stod nästan inte ut utan Liam, han betydde så mycket för mig och han hade hjälpt mig så mycket. Om det här var slutet för oss så visste jag inte vad jag skulle göra. Det måste finnas ett sätt att få honom att bara lyssna på mig. Han behöver inte förlåta mig, inte bli ihop med mig igen, inte säga någonting. Jag ville bara att han ska lyssna i några minuter och sedan bestämma vad han skulle göra. Några minuter var allt jag bad om, men det fick jag inte.

Jag låg i min säng och tänkte när det knackade på dörren.

“Come in” Sa jag, och kollade på dörren för att se vem det var. Det var Noah.

“What do you want Noah?” Frågade jag trött.

“We are going for a walk.” Sa han och satte sig ner på min säng. En promenad? Jag minns inte när Noah senast frågade det.

“Why? I´m comfortable here. Besides, why do you ask? Last time we went for a walk was years ago.” Noahs ansiksuttryck blev lite allvarligare.

“Because I see that you´re sad and I want to cheer you up. Make you forget about your problems. For a little while at least.” Han log lite smått. En promenad för att glömma vore skönt. Tidigare när jag ville glömma saker så drack jag eller tog droger. De var inte alternativ just nu, eftersom jag slutat. För alltid. Tiden med Liam har fått mig att inse att drickande och snortande inte hjälper. Man glömmer sina problem i några minuter, men de finns fortfarande där.

“So,” Fortsatte Noah, “Do you want to?” Det vore faktisk bra att gå på en promenad, att få tankarna på andra saker.

“Sure. Let me just get ready.” Sa jag och log.

LIAMS PERSPEKTIV

Kimberly har både ringt och smsat den senaste veckan, men jag har inte svarat. Hon kom till och med bort till min stuga och ville prata med mig. Jag sa till mamma att säga att jag inte var hemma. Vad Kimberly hade gjort sårade mig fortfarande. Okej att hon tog droger, men det värsta var att hon inte hade berättat det för mig. Hon sa att hon inte tagit det på flera veckor och det trodde jag på, men jag förstod fortfarande inte varför hon hade börjat. Jag kanske bara inte förstod hur mycket hon var mobbad, och hur djupt det sårade henne. Jag hade ju själv läst det där smset hon fick och det var riktigt elakt. Varför skulle de hacka på henne? Hon hade inte gjort något mot dem. Kimberly var snäll, omtänksam och rolig. Bara för att de hade ett så dåligt liv att de behövde hacka på andra, behövde de väl inte göra samma sak mot Kimberly?

Jag hade umgåtts mer med min familj den här veckan och det hade varit roligt. Men varje gång vi gjorde något kände jag mig en aning tom, som att något saknades. Som att någon saknades. Ja, jag saknade Kimberly, men jag kunde inte förlåta henne. Jag tänkte inte bara gå tillbaka för att jag inte klarade mig utan henne eller saknade henne för mycket. Det skulle krävas mer än det för att jag och Kimberly skulle bli tillsammans igen.

Jag hade ingenting att göra så jag bestämde mig för att gå in på twitter. Nästan de enda tweets som fanns var " Liam have you and Kimberly broken up?", " How are things between you and Kimerly? Haven't seen you two for a while", och det ständiga " Follow me Liam!". Vissa tweets var snälla och undrade bara hur det var med mig, hur saker var med Kimberly och sådant. Men några var inte lika snälla, de fanns varianter av " Have they broken up? Date me instead!". Jag uppskattar att fansen bryr sig, det gör jag verkligen, men ibland känner jag att de kan hålla sig utanför. Hela den här situationen är jobbig och även fast fansen bara försöker hjälpa till och stötta, kan det bli lite mycket ibland.

Jag stängde ner twitter och tog upp YouTube istället. Jag behövde få tankarna på annat. Ska vi se... något roligt.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Liam hade gått och jag kände mig alldeles tom inombords. Allt det jag jobbat med att begrava och aldrig prata om, hade kommit ut. Tårar rann nerför mina kinder men jag försökte inte torka bort dem. Jag förtjänade det här, efter att inte varit ärlig mot Liam. Jag kunde höra att någon kom uppför trappan och jag lade mig med ansiktet ner i kudden. Jag hade verkligen ingen lust att prata med någon just nu. Dörren öppnades och jag kände någon sätta sig ner på sängen.

“Honey what happened?” Hörde jag min mamma säga vänligt.

“I-I don’t want to talk about it” Stammade jag in i kudden. Jag kunde inte berätta för mamma allt jag har varit med med om och gjort, jag kunde bara inte. Den enda personen som visste och skulle förstå någorlunda var Liam och han var inte direkt ett alternativ just nu.

“Did you and Liam have a fight” Frågade mamma medan hon strök mig över ryggen. jag vände mig på sidan och nickade. “I´m sorry Kim. These things happen sometimes and no one is ready for it when it does.” Nej det var jag verkligen inte, tänkte jag. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade sagt något till Liam, eller gömt drogerna bättre. Nej, jag skulle bara ha slängt de. Varför hade jag inte gjort det? Var jag verkligen så svag? Ja det var jag. Jag låg där en stund och grät och mamma höll om mig. Efter några minuter sa hon: “This sadness will eventually pass Kim. Even though it may not seem like it now. The way I see it, every life is a pile of good things and … bad things. The good things don’t always soften the bad things, but vice versa, the bad things don´t neccesariy spoil the good things or make them unimportant. Remember the good times. Remember the laughs you had. You will work through this, I know you will.”

Jag kramade om min mamma, tacksam att hon inte ställde fler frågor utan bara var där för mig.

“Thanks mum” sa jag hulkande. Mamma log och kramade tillbaka.

“I suspect you need time to think things over” sa hon vänligt. “ I´ll leave you to it.”

Jag log lite smått och nickade. Hon ställde sig upp, gick ut ur mitt rum och stängde dörren försiktigt bakom sig.

Jag suckade högt för mig själv. Vilken röra allting var. Det värsta var inte att Liam hade hittat drogerna, eller att han inte litade på mig längre. Det värsta var att det var över. För alltid. Liam ville aldrig träffa mig igen, och det var mitt fel. Jag hade hela tiden velat berätta det för honom, men jag vågade inte. Jag var rädd att han skulle stöta bort  mig och inte vilja vara med mig. Liam hade hjälpt mig så mycket den senaste tiden. Han hade accepterat mig för den jag var oavsett min bakgrund eller vad jag gjorde. Men det här var nog droppen för honom.Han har inte varit något annat än ärlig mot mig, och jag kunde inte ens vara det tillbaka. Han hade förändrat mitt liv till det bättre och jag kunde bara inte låta det ta slut.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag hade bara tagit några steg utanför Kimberlys stuga när tårarna kom. Med tunga steg började jag gå mot min egen. Jag kunde inte fatta det. Kimberly tog droger? Jag hatade att hon hade gjort så mot sig själv, men jag hatade ännu mer att hon inte hade sagt något. Jag litade på henne, varför kunde hon då inte lita på mig? Visst, jag hade nog sagt att hon behövde sluta om hon hade berättat, men jag hade inte gjort slut med henne. Att hon var rädd för min reaktion sårade mig. Kimberly skulle inte behöva vara rädd för mig om hon sa eller gjorde något.

Jag kollade inte vart jag gick, så jag var redan framme vid min stuga. Jag drog en djup suck. Bara gå snabbt igenom så slipper du jobbiga frågor, tänkte jag medan jag öppnade dörren. Självklart så gick det inte som jag ville. Min mamma stod i köket och fick syn på mig när jag gick in.

“Liam? What are you doing back home, I thought you we’re going to be at Kimberly’s for the evening?” Hon kolllade frågande på mig, men hennes ansiktsuttryck förändrades när hon såg mig. Jag försökte undvika hennes frågande blick när jag gick mot trappan, men det gick inte.

“Liam sweetie, what’s wrong?” Sa hon vänligt medan hon drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och funderade vad jag skulle säga.

“Me and Kimberly… had a fight.” Sa jag ledsamt. Jag tänkte inte berätta för mamma att Kimberly tagit droger, det var hennes ensak. Plus att min mamma skulle säga till hennes mamma om hon fick reda på det.

“Oh, I´m so sorry. Do you want to talk about it?” Jag ville så gärna bara få det ur mig, men jag kunde inte säga det. Men jag kunde säga en del av sanningen.

“Kimberly had a secret, and I just found out. I thought we were going to be honest with each other. I mean, I’m always honest with her so why couldn’t she be with me?” Min röst blev starkare på slutet, och mamma märkte nog att jag var arg.

“I’m sure she had a good reason for it. From what I’ve seen, you’re a lovely boyfriend and I would be surprised if she did it to hurt you.” Mamma pratade lugnt, och jag blev också lite lugnare.

“I know she wouldn’t, but I still don’t understand.”

“I know honey.” Vi stod och kramades någon minut till innan jag drog ifrån. Mamma log mot mig och frågade “Do you want some tea?”

“Yes please.” Svarade jag tacksamt. Jag mådde alltid bättre efter en kopp te. Mamma vände sig om och gick tillbaka mot köket medan jag gick upp till mitt rum. Min dörr var redan öppen så jag gick in och slängde mig på sängen. Varför skulle det alltid bli så här? I varenda film om kärlek så ljuger någon och sedan får den andra personen reda på det. Oftast så slutar filmer lyckligt, men jag kände mig inte särskilt lycklig just nu. Allt hade varit bra mellan mig och Kimberly, och sedan händer det här. Det hade varit bättre än bra faktiskt. Jag älskade henne. Jag visste inte vad som skulle hända nu, men det som jag tänkte mest på var om det var över för alltid. Just nu kändes det så.