Summer Love - epilog

| Postat i: Summer Love
KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Liam!!!” ropade jag från det ångande badrummet.

“Yeah?”

“Can you get me a towel?!” Som vanligt så hade jag glömt att ta med mig  en handuk in till badrummet. Jag hörde Liam skratta för sig själv innan steg hördes utanför badrummet. Liam kom in med en handuk i famnen. Jag klev ut från dushen och han virade om mig i handuken.

“Thank you” sa jag mot hans bröst samtidigt som han  strök mig över ryggen.

“You always forget the towel” sa han med en retsam röst.

“I know.” Liam pussade mig på pannan innan han gick ut från badrummet för att låta mig torka mig. Jag ställde mig framför spegeln. Mitt blonda hår var mycket kortare än vad det brukade vara och jag kände mig mer självsäker nu. Tack vare Liam. Jag och Liam hade . varit tillsammans i snart två år och allt gick så himla bra, eller nej perfekt är nog det rätta ordet. Vi hade tillsammans köpt en lägenhet i London där vi stortrivdes.  Det var en trea med två badrum och ett stort kök. Den låg i centrala London, vilket var ganska praktiskt då båda våra jobb utgick därifrån. Dock var inte Liam här så mycket då han ofta var iväg med sitt jobb. Men när han väl var här så var det hur underbart som helst. Jag själv reste också väldigt mycket med mitt jobb. Jag hade slutat på den där tidningen för snart ett och ett halvt år sedan. Jag kände att det inte var min grej, nu reste jag ofta runt med journalister och gjorde reportage tillsammans med dem. Jag älskade det verkligen och Liam stöttade mig till 110 procent.

När jag torkat min kropp så gick jag till sovrummet där jag fann Liam sittandes på sängen med sin mobil i handen. Han kollade upp när han hörde mig och log sitt fina leende mot mig. Jag öppnade garderoben och tog fram ett par svarta jeans och en svart t-shirt med ett vitt tryck på. Jag slängde kläderna på sängen innan jag tog på mig rena underkläder. Jag såg Liam följa mig med blicken när jag tog på mig kläderna. Ett leende spred sig på mina läppar men jag försökte att inte bry mig om honom. Jag gick bort till byrån som stod längs ena väggen och tog på mig tre stycken halsband. Ett ännu större leende spred si g på mina läppar när jag trädde på guldringen på mitt vänstra ringfinger. Liam hade friat för några dagar sedan men vi hade bestämt oss för att vänta med bröllopet, men att vara förlovad med Liam var helt magiskt. Jag kunde inte ha hittat än bättre kille.

Jag kände två armar om min midja bakifrån. Liams händer vilade på min mage och jag flätade samman våra fingrar. Han kysste mig på nacken och jag log.

“Are you ready to go?” mumlade han mot min nacke och jag nickade. Vi skulle åka till Wolverhampton i några dagar och hälsa på våra familjer och såklart så skulle vi berätta om förlovningen. Jag vände mig om i hans famn och kysste han snabbt på munnen.

“Let’s go, it’s a long car ride” sa jag och gäspade. Vi hade bestämt oss att åka tidigt på förmiddagen så att vi skulle vara framme vid tre på eftermiddagen. Han nickade och tog min hand i sin. Vi gick till hallen där vi tog på oss våra ytterkläder. Som vanligt så regnade det, men det gjorde inte så mycket då vi skulle sitta i en bil i ungefär fem timmar. Jag gillade att åka bil när det regnade. Det gav en mysig känsla.

Vi tog våra väskor och gick ut från lägenheten. Vi tog hissen ner till lobbyn och gick ut till vår parkerade bil som stod utanför entrén. Vi lastade in våra väskor innan Liam satte sig bakom ratten och jag i passagerarsätet. Liam började köra och en skön tystnad lade sig över oss. Jag kollade på rutan och följde regndropparna med fingret tills de försvann. Jag gjorde alltid det, jag visste inte varför. Jag gillade det bara. Jag kände Liam lägga sin hand på mitt lår. Jag kollade mot honom och log innan jag flätade samman våra fingrar och kysste hans knogar. Han vände huvudet mot mig och log. Det där leendet alltså. Det lös upp hela min värld.

 

3 månader senare

“Liam seriously! You promised!” sa jag surt och lade armarna i kors när vi stod i hissen.

“It’s not a big deal Kim” sa han tillbaka och kollade på mig i spegeln som fanns där.

“Not a big deal?! Liam this is a damn big deal for me! You promised and you broke it. Good work” sa jag och himlade med ögonen.

“I’m sorry babe” sa han och försökte ta min hand men jag drog undan den. Hissen plingade till och signalerade att vi var på rätt våning. Jag skyndade mig till vår lägenhet och låste snabbt upp dörren innan jag smällde igen den efter mig. Jag kastade av mig skorna och jackan samtidigt som jag hörde dörren öppnas igen.

“Kim, let’s talk about this. It was a mistake and it won’t happen again” sa han bakom mig men jag ignorerade honom och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan. Jag hörde Liam sucka och snart hördes även en ringsignal.

“Hello?” hörde jag Liam svara.

“Oh, that would have been fun. But Kimberly is on her period and right now she’s quite moody. Think I have to stay home” fortsatte han. Mina ögon vidgades samtidigt som jag rusade ut i hallen. Liam kollade med ett flin på mig och jag räckte ut tungan mot honom innan jag försvann in i sovrummet. Hur kunde han glömma? Ett förhållande byggde på förtroende, det borde han av alla veta. Jag gav ifrån mig en djup suck och lade mig ner i sängen. Plötsligt öppnades sovrumsdörren och in kom Liam. Jag suckade och vände mig om så att min rygg var emot honom.

“I thought we didn’t break our promises here Liam” mumlade jag ner i kudden. Jag kände Liam sätta sig ner bredvid mig då sängen sjönk ner på ena sidan.

“Baby…” började han och lade en hand på min svank. “It’s just chocolate, I’ll buy it tomorrow.” Bara choklad?! Det var inte bara choklad. Han visste att choklad var min svaga punkt. Jag sa ingenting när han lade sig ner bredvid mig med en arm omkring mig. “I promise” viskade han i mitt öra. Jag vände mig snabbt om i hans famn och slog till honom på armen. Han skrattade högt och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

“You better buy it tomorrow” sa jag allvarligt och han höjde på händerna och nickade.  “Gosh, I can’t believe you told any of the guys that I’m on my period. It’s embarrassing Liam” muttrade jag.

“I’m sorry, but you’re just so funny when you’re mad about small things that no one wouldn’t be mad at” svarade han och ryckte på axlarna. Jag himlade med ögonen och lade min hand på hans underarm.

“You should be happy that I love you, or I would have threw you out of that widnow” sa jag och pekade mot fönstret.

“I’m really happy that you love me” sa han med ett leende och ignorerade min sista kommentar. Han lade sig närmare mig och pussade mig på kinden.

 


Okej, detta var Summer Love. Vi hoppas att ni gillat att läsa den lika mycket som vi har gillat att skriva den. Vi vill tacka alla som har följt oss genom denna novell och speciellt för alla fina kommentarer! <3 Kommentera gärna vad ni tycker om epilogen och eller novellen. Skriv gärna vad vi kan göra bättre och om det är något ni vill läsa om (t.ex. mer kärlek eller något).

 

I alla fall, som ni kanske vet så håller vi just nu på med TVÅ projekt. Det ena projektet är en kort novell som är fortsättningen på en one shot om Zayn och det andra projektet är en helt ny novell! :D Vi har kommit väldigt långt på den och har hållit på med den längre än Summer Love. Hihi!

 

På måndag så kommer första delen av Moments (fortsättningen av Zayns one shot) och den kommer ungefär bara vara fem delar. Så vi hoppas att du, Amanda som är huvudrollen, fortfarande läser för du kommer snart få en egen novell kan man säga :)

 

Glöm nu inte att kommentera och ha en jättebra helg! :D //Josefin & Frida xxx

 


Summer Love - del 40

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“So Kimberly” började hon och tog av sig sina svarta glasögon och höll dem i höger hand. “Today we’re going to have really big guests here, it’s a big boyband and we’re doing both an interview and a photoshoot with them. And of course I want you to photograph them” sa hon med ett leende. Jag nickade osäkert. Det kunde väl inte vara…?

“Who-who is it that I’m going to take pictures of?” frågade jag osäkert och drack en klunk av det ljumma vattnet jag fått av henne.

“I don’t remember the name of the band but I know that it is five boys who’s from England and Ireland. Sounds exciting huh?” Allt jag gjorde var att nicka. Hur skulle det här gå? Hur skulle jag kunna träffa Liam. Plötsligt kändes det som om rummet var hundra grader varmare och jag hade svårt att andas. Det här gick inte. Det här kunde inte hända.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag tog flera djupa andetag utanför studion där jag skulle fotografera “det berömda pojkbandet” som jag direkt hade förstått hade varit One Direction. Jag gick nervöst fram och tillbaka i korridoren. Jag fasade över att gå in där. Att se Liams ansikte var jag inte redo för, men samtidigt så visste jag att detta var bra för min karriär. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag drog i mitt hår om och om igen. Hur skulle jag agera framför honom? Skulle jag ignorera honom och bete mig som om jag aldrig sett honom förut, eller skulle allt bara bli allmänt awkward och photoshooten skulle sluta i katastrof? Jag hade ingen aning och egentligen så hade jag inte så stor lust att få reda på det heller.


Ta dig samman Kimberly!! Det är bara en kille, okej kanske inte bara en kille. Det är Liam Payne. Killen jag föll för och som fortfarande har mitt hjärta. Jag satte mig ner längs väggen och suckade tungt. Nio månader. Nio månader och 17 dagar hade jag klarat mig utan Liam, det kanske inte alltid hade varit det lättaste men jag hade ändå klarat mig, men skulle allt bara rinna mellan mina fingrar som sand nu? Jag visste att om jag träffade Liam igen så skulle det ta ytterligare nio månader, minst, att komma över honom igen. Jag visste inte om jag skulle klara av det, mitt hjärta hade varit sönder alldeles för länge och jag behövde inte ännu mer hjärtesorg.


Jag ställde mig långsamt upp, jag skulle klara det här. Jag skulle visa Liam att jag var stark nog att kunna träffa honom utan att det påverkade mig, även fast det gjorde det. Liam kanske inte ens kände igen mig. Han hade kanske förträngt alla minnen från förra sommaren och gått vidare. Jag tog ett djupt andetag, så var det säkert. Liam hade säkert glömt mig och jag skulle kunna göra denna shooten utan några problem. Jag drack en klunk vatten från vattenflaskan jag köpt på 7eleven innan jag långsamt öppnade dörren. Killröster hördes innefrån blandat med skratt men det tystnade genast när de såg mig. Jag kollade med stora ögon på dem. Detta var inte One Direction.

“Hello, love! Nice to meet you” sa en av killarna som hade lockigt, mörkt hår och skägg. Han log ett litet leende emot mig och jag log försiktigt tillbaka. Min blick gled över de fem killarna som stod framför mig, det var inga mindre än The Wanted. Vart någonstans var One Direction? Jag var helt säker på att det var dem jag skulle fotografera, allt det som min chef stämde ju in med dem. Hade One Direction inte kunnat komma och The Wanted fått komma istället, eller…? Jag fylldes både av lättnad och besvikelse, för samtidigt som jag hade fasat inför att träffa Liam så hade jag nog djupt där inne någonstans ändå sett fram emot det. 9 månader var en lång tid och jag antog att jag bara hade velat få se hans ansikte igen, trots att jag visste att det skulle ha gjort ont inombords. Jag både hade velat och inte velat det, men nu var Liam inte här alls och jag hade istället fem andra killar framför mig, The Wanted. Jag fylldes plötsligt av en avsky emot dem när jag mindes vad Liam hade berättat, de här killarna var inte så schysta. Han hade pratat om bråket mellan One Direction och The Wanted, och det hade fått mig att genast inte tycka så bra om dem. Om någon gjorde min Liam ledsen så var den personen en riktig skit. Nej shit, han var ju inte ens min längre och hade inte varit det på tio månader…


En harkling ifrån andra sidan av rummet fick mig att slita mig ifrån de jobbiga tankarna och återigen rikta min uppmärksamhet emot bandet framför mig. The Wanted, ja jag undrade ju förstås hur mycket folk ville ha dem här, för jag ville det inte iallafall. Okej, var professionell Kim, var professionell. De här killarna var jag tvungen att behandla precis som alla andra och det visste jag.

“Okay, uhm. Hi guys” sa jag och gav dem alla en lätt kram som jag visste att man alltid skulle göra när man fotade någon för att göra ett mjukt och trevligt intryck. Jag försökte att inte tänka på allt dåligt jag hört om dessa killar, även om jag inte trodde att Liam hade haft fel om dem.

“Hey, okay so you probably know our names but do you want me to present us anyway?” frågade en av killarna, han som hade minst hår. Han hade blå ögon och hans huvud var så gott som rakat. Jag nickade och rynkade lätt på pannan, jag märkte redan nu vilken attityd de verkade ha.

“Well, sure” svarade jag och fingrade lite på kameran som hängde kring halsen på mig. Killen log ett leende som inte riktigt och nådde hans ögon och jag fick känslan av att det var han som var ledaren bland de här killarna.

“I’m Max and this is Jay, Siva, Tom and Nathan” sa han och pekade på killarna i tur och ordning. Jag nickade och plockade av locket ifrån kameran.

“Okay, I’m Kimberly, nice to meet you guys. Well, let’s go into the photo room then, it’s prepared for you all. You will meet the costume guy and the rest of the team too. Just follow me, it’s not that far” sa jag innan jag öppnade dörren till korridoren utanför och gick till fotorummet där photoshooten skulle hålla rum.

“Hey, I recognize you from somewhere. Weren’t you Liam Paynes gir-” hörde jag Max säga som gick bakom mig men jag avbröt honom så fort jag hade hört vad han tänkte säga.

“No, I wasn’t and let’s not talk about me. Just let us begin and take this shoot, okay?” sa jag och svalde hårt innan jag pressade fram ett krampaktigt leende. Jag såg att han tittade forskande på mig, han trodde inte på vad jag sa de alla kanske visste vem jag var trots att det gått snart ett år sedan jag senast hade blivit sedd tillsammans med Liam. Om jag bara kunde få träffa honom… Fast han hade ju säkert gått vidare, och då skulle det bara göra ont ändå. Jag skakade på huvudet och tittade upp på mina fem fotoobjekt för dagen. Bort med Liam och fokusera på jobbet nu. Ja, det var ju som lagom lätt när de påminde mig om honom. Men jag tvingade mig själv att pressa fram ett leende och låtsas som att allt var bra. För det var det ju, nästan.


Jag satte mig tungt ner på min stol inne på mitt kontor. Photshooten hade gått hyfsat bra, även fast jag inte kunde få bort Liam från mina tankar. Det hade varit lite stelt i början men det släppte sedan och de var faktiskt trevliga. Men nu kände jag mig bara trött och allt jag ville var att komma hem till min lägenhet och äta mat. Magen hade kurrat konstant ett tag nu men jag visste att jag var tvungen att ladda in bilderna på datorn först. Så med en mödosam suck satte jag på datorn och tog fram kameran. Jag kopplade in den i datorn när den satts på och sparade alla bilder. Sedan stängde jag av både kameran och datorn innan jag tog på mig mina ytterkläder och gick ut från mitt kontor. Jag sa hej då till mina kollegor och försvann sedan in i hissen. Jag drog upp min mobil ur fickan och såg självklart inte att jag gick in i någon.

“Oh gosh, I’m sorry” sa jag och kollade upp på personen som jag gick in i. Mina ögon vidgades och jag backade för att gå ut från hissen igen men såklart så hade dörrarna stängts och jag var fast här inne.

“Kimberly?” hörde jag Liams förvånade röst säga.

“That’s me…” sa jag tyst och kollade in i hans ögon. De lös inte lika mycket längre som de brukade göra men jag kunde se hopp i dem.

“W-what are you doing here?” frågade han och kliade sig nervöst i nacken. Förmodligen så tyckte han att detta var lika jobbigt och awkward som jag tyckte och det var väl egentligen inte så konstigt.

“Um, I’m working here. What are you doing here?” frågade jag och tryckte på hissknappen igen för att den skulle gå snabbare, men det gjorde den ju inte.

“I had an interview here…” började han. Stämningen var stel och vi båda visste nog inte vad vi skulle säga. “So, how have you been?” Jag har mått skit, jag har gråtit över dig flera kvällar och ibland inte kunnat sova på grund av dig. Jag har tänkt på dig hur mycket som helst och jag saknar dig något enormt mycket. Jag har försökt gå vidare men den enda som jag kan tänkas vara med är du. Jag drömmer om dig var och varannan natt och jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud som säger hur mycket du älskar mig.

“I’ve been okay I guess” svarade jag bara och ryckte lätt på axlarna. Han nickade långsamt.

“Me too… I guess” han log smått och jag gjorde allt för att inte le som ett fån när jag såg hans leende. Jag bet mig hårt i läppen vilket Liam verkade märka för han flinade mot mig.

“But I’ve missed you” sa han sedan tyst men när han väl sagt det så verkade han ångra det för en rodnad spred sig på hans kinder och hans ögon vidgades.

“I’ve missed you too Liam” sa jag och precis då öppnades hissdörrarna. Jag kollade en sista gång på honom innan jag gick ut till den lilla lobbyn som fanns i byggnaden. Jag hörde snabba steg bakom mig och snart kände jag en hand ta tag om min axel och snurra runt mig så att jag stod mittemot personen, eller Liam som jag listat ut att det var.

“Wanna grab a coffee?”


Och här är det sista officiella kapitlet av Summer Love, hoppas att ni tycker om det! :) Nu har vi bara epilogen kvar innan våra nya projekt kommer komma upp här på bloggen. Tack till alla som stannat genom hela novellen och till alla nya läsare :)
Kommentera gärna vad ni har tyckt/tycker om innehållet!
Kram, Josefin & Frida.

Summer Love - del 39

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Harry satte sig närmre mig och lade en hand på min arm.

“Liam. Are you sure that you did the right decision? Because I’ve never seen you like this before” sa han och tittade in i mina ögon med en omtänksam blick. Jag bet mig i läppen och tittade ner på mina händer.

“I don’t know, I just miss her so much” sa jag och tog tacksamt emot kramen som Harry gav mig. Vad skulle jag göra utan Kimberly? Jag kunde inte känna mig så här olycklig för alltid, men hur skulle jag bli lycklig igen utan Kimberly, när hon var anledningen till att jag var lycklig?

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Nio månader. Nio månader och 17 dagar. Sådan lång tid hade jag och Liam varit ifrån varandra. Ja, jag räknade. Jag visste inte varför, men någonstans inne i mitt hjärta så kändes det som om det inte var det sista av oss. Jag hade försökt gå vidare, det hade jag verkligen. Men jag hade bara kommit en liten bit och det var till London. College hade varit bra de första månaderna och jag hade även lyckats få en vän. Men efter fyra månader så hade jag insett att college inte var någonting för mig så jag hoppade av och flyttade ner till London. Här stortrivdes jag även fast jag bodde i ett slumområde. Lägenheten var liten, nej minimal var nog det rätta ordet, men jag gillade den. Den låg inte så centralt men eftersom London hade en bra infrastruktur så var det inte alls svårt att ta sig in till city. Men den stora anledningen till att jag bodde här i London var för att jag jobbade på en av Londons tidningar. Det var inte en jättestor tidning och en nybörjarfotograf som mig tjänade inte så mycket. Men det gjorde inte så mycket, jag fick göra det jag älskade och hyran hade jag precis råd med. Då kanske ni undrar varför jag flyttade till London när Liam bodde där om jag nu ville gå vidare. Anledningen till det var för att jag ville följa min dröm och bli någon som folk kände igen. Att fotografera hade alltid varit en stor grej i mitt liv och att nu ha det som jobb var en magisk känsla. Och innan ni frågar, nej jag har inte träffat Liam. Det hade jag heller inte räknat med. London var en väldigt stor stad med väldigt många människor. Hur stor var oddsen att jag och Liam skulle träffas? Inte stora alls. Men jag ville träffa Liam, mer än något annat. Men samtidigt så ville jag inte… Hur skulle vi vara nära varandra? Skulle det bli spänt och helt obehagligt eller skulle vi bete oss som gamla vänner? Jag hade ingen aning och jag kände mig heller inte direkt redo att få reda på det heller. Inte just nu iallafall. Att komma över Liam hade varit hur jobbigt och svårt som helst. Jag minns inte hur många nätter jag gråtit mig till sömns och jag minns heller inte hur många gånger jag bara velat gömma mig någonstans och aldrig komma fram. Så tom kände jag mig. Men efter fem månader så började det bi bättre. Jag grät inte lika mycket längre och jag kände mig stark. Självklart gjorde det fortfarande lite ont när jag hörde Liams namn och jag visste att det var något som saknades i mitt liv. Men just idag, cirka tre månader sedan jag grät senast, så har allt bara gått nerför igen. Låt mig berätta varför.


Som vanligt så vaknade upp en aning försent på morgonen, Vilket gjorde att jag fick stressa. Jag hade snabbt tagit på mig gårdagens kläder och sminkat ett tjockt lager av eye-liner på ögonlocken. Sedan gick jag som vanligt till köket och gjorde iordning min frukost. Jag hade fortfarande lite svårt att äta. Men jag hade stöd från min familj, ja jag berättade för dem om mina problem, och det hjälpte väldigt mycket. De fick mig att bli motiverad och idag, nio månader senare, så lyckades jag äta en hel frukostskål men yoghurt och flingor till frukost. Något som jag var riktigt stolt över. Men det var inte bara min familj som peppade mig, utan också Liam. Nästan varje gång jag åt så tänkte jag på Liam och hur han hade försökt hjälpa mig så gott han kunde. Och det fick mig att vilja äta. Iallafall, efter att jag ätit upp min frukost och slängt ett öga på klockan som hängde på väggen i köket, så bestämde jag mig för att gå till bussen. Med mina gamla, slitna, vita converse på fötterna så gick jag ut från lägenheten. Trappuppgången luktade rök och hissen var segare än någonsin. Men trots det så kände jag mig på väldigt bra humör, solen sken och det kändes verkligen att sommaren var på väg. Det var sent i maj och blommorna blommade som bäst. Den varma känslan från solen spred sig i hela min kropp och fick mig att ångra att jag tagit min skinnjacka. Jaja, det fick gå. Jag hade inte tid att springa tillbaka och byta jacka.


När bussen äntligen kom så var det som vanligt mycket folk på den. Men jag tror det var min turdag, för jag fann en ledig sittplats. Jag satte mig vid fönstret och stoppade hörlurarna i öronen. Som vanligt hade jag på min favorit radio station, något som jag senare skulle ångra.


Bussen åkte långsamt framåt i Londons trafik och när vi kom till en busshållplats där de flesta gick av så kunde jag inte hjälpa att känna igen rösterna som sjöng låten som spelades i mina öron.


Don't say the word that's on your lips

Don't look at me that way

Just promise you'll remember

When the sky is grey


You were mine for the summer,

now we know it’s nearly over.

Feels like snow in September,

but I’ll always will remember.

You were my-y-y summer love,

you always will be my-y-y summer love.


Jag kunde svära på att jag kände igen Liams röst i låten som faktiskt var väldigt bra. Men jag kunde inte undgå att tänka tanken om den var om mig? Nej Kimberly, ge dig. Klart han inte skulle göra en låt till dig. Han hade säkert gått vidare för länge sedan. Och det var där allt började gå nerför. Hans röst hade nästan inte förändrats och det gjorde ont att höra den. Men jag kunde inte sluta lyssna. Trots att det värkte i mitt hjärta så ville jag lyssna klart. Jag hade stor lust att börja gråta på bussen, men jag höll inne tårarna. Hur kunde en kille få mig att känna så här? Varför kunde jag inte gå vidare? Jo för att Liam hade mitt hjärta och det skulle han alltid ha.


En lättnad suck hade farit ur mig när låten var slut. Trots att det var en bra låt så klarade jag inte av att lyssna mer på hans röst. Det blev för mycket och allt jag ville just nu var att komma till jobbet där jag skulle vara stressad och ha tankarna på annat. Men självklart så hade jag inte en sådan tur. Broöppning blev det såklart, men det som var värst var att låten inte var det sista jag hörde av Liams röst idag. För tydligen så var det någon liten intervju efter låten med One Direction och jag hörde fortfarande intervjuarens och Liams röst inne i mitt huvud om och om igen.

“So Liam, you’re the writer of this song. What is it about?” hade den kvinnliga intervjuaren frågat och precis som bommarna gått upp så man kan fortsätta köra åkt upp så svarade Liam.

“It’s about someone I met last summer who means a lot to me and also how much it hurts to say goodbye to someone you love.” Love. Love. Love. Han hade sagt love inte loved. Betydde det att han fortfarande älskade mig som jag älskade honom? Låten var ju skriven till mig och jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Skulle jag vara glad, ledsen? Jag hade ingen aning och det var nu jag var på botten igen. Det var nu jag började tänka på Liam hela dagen och jag kunde inte sluta. Dagen som hade börjat så bra var nu en enda röra.


Och nu satt jag här på mitt kontor och det var lunchdags. Som vanligt hade jag fått gå och köpa en smörgås på 7eleven då jag alltid glömde min lunch hemma. Smörgåsen åt jag på kontoret samtidigt som jag kollade igenom fotona jag tagit på Olly Murs. Jag skulle välja ut de fem bästa fotona som jag sedan skulle skicka vidare till han som redigerar bilderna. Att välja ut de fem bästa var aldrig ett problem för mig, men idag var det det. Det enda jag hade på hjärnan var Liam, Liam, hur god smörgåsen var och Liam. Han blockerade mina tankar och Olly Murs ansikte ändrades till Liams när jag såg på dem. Frustrerat stängde jag ner locket till min dator och lade huvudet mot den. Dagen kunde bara inte bli sämre. Egentligen förstod jag inte varför man sa så för varje gång man gjorde det så blev allt så himla mycket sämre och såklart så hände det mig för bara några minuter senare så satt jag nervöst inne på min chefs kontor.


“So Kimberly” började hon och tog av sig sina svarta glasögon och höll dem i höger hand. “Today we’re going to have really big guests here, it’s a big boyband and we’re doing both an interview and a photoshoot with them. And of course I want you to photograph them” sa hon med ett leende. Jag nickade osäkert. Det kunde väl inte vara…?

“Who-who is it that I’m going to take pictures of?” frågade jag osäkert och drack en klunk av det ljumma vattnet jag fått av henne.

“I don’t remember the name of the band but I know that it is five boys who’s from England and Ireland. Sounds exciting huh?” Allt jag gjorde var att nicka. Hur skulle det här gå? Hur skulle jag kunna träffa Liam. Plötsligt kändes det som om rummet var hundra grader varmare och jag hade svårt att andas. Det här gick inte. Det här kunde inte hända.


Näst sista delen av Summer Love!!! Vad tror ni kommer hända i nästa del? KOMMENTERA :D 

Var det någon av er läsare som fick biljetter till någon av konserterna förresten? Vi fick!!!!!!! :D Bara 258 dagar kvar :P 

Ha det bäst iallafall //Josefin xxx

 

Summer Love - del 38

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Jag svalde hårt och förde sakta upp min hand emot hans hår, och lät mina fingrar glida emellan de mjuka bruna hårstråna. Just då hörde vi någon som ropade mitt namn, det lät mycket bestämt som min mamma. Det var alltså dags nu. Jag bet mig hårt i läppen och tittade på killen som hade förändrat allt. Och nu skulle det förändras igen.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Bilen körde sakta ut ifrån parkeringen och jag hade sådan lust att slänga mig ut igenom bilfönstret och inte följa med hem. Att behöva åka ifrån Liam var hemskt, och jag kände mig mer ledsen för varje meter som skilde oss åt. Allt jag kunde tänka på var att jag aldrig mer skulle få vakna upp till hans vackra ansikte, eller känna hans mjuka grepp om min hand. Visst hade det varit ett gemensamt beslut och vi hade gjort det som vi båda visste var bäst, men det betydde inte att det kändes bäst för det. Musiken som strömmade ut ur högtalarna var glad, men den gjorde mig inte på bättre humör utan snarare tvärtom. Jag klarade inte av att le, utan jag stirrade bara ut igenom rutan utan att säga något. Mamma kastade hela tiden oroliga blickar emot mig som jag ignorerade, jag hade inte berättat för dem vad som hade hänt emellan mig och Liam. Dels så hade de väl faktiskt inte med det att göra, men sedan så var jag rädd att jag skulle bryta ihop så fort jag sa ett ord om honom. Minnen ifrån sommaren forsade igenom mitt huvud och jag kunde inte avgöra vilket minne jag saknade mest, för Liam var med i alla de lyckliga minnena, och inte med i alla de som jag helst ville glömma bort. Han var verkligen den personen jag ville vara med, men visste att jag inte kunde vara med, hur mycket jag än önskade. Min kropp hade lämnat hans, men inte mitt hjärta.


Den första veckan på college gick snabbare än vad jag hade kunnat föreställa mig, och fast jag kände mig som ett känslosamt vrak så gjorde jag mitt bästa för att dölja det. När Liam hade fått mig att inse vad jag borde och inte borde göra så hade jag redan då bestämt mig för att jag skulle göra en nystart. Jag ville skaffa kompisar och ha kul, som alla andra ungdomar. Och nu när ingen skulle känna mig så skulle ju det vara fullt möjligt. Den enda grejen var att jag var rädd. Jag var rädd att utan honom, så skulle jag falla tillbaka i det gamla mönstret och bli mitt gamla jag. Och det ville jag inte, inte nu när jag äntligen blivit en lyckligare människa. I och för sig hade det varit tack vare Liam, och han var ju inte här längre. Men jag bet ihop och fortsatte, det hade varit skönt att träffa nya människor. Jag hade faktiskt blivit förvånad första dagen, när ingen hade sagt något elakt något om mig eller hånat mig. Nervös var det minsta man hade kunnat kalla mig den första dagen, nervös för att människor fortfarande skulle slänga fula ord emot mig. Men det gjorde de inte, de var väldigt trevliga. En del kände igen mig och jag fick frågor om Liam, som återigen påminde mig om vad jag hade mist. Men jag svarade bara ärligt, att vi inte var tillsammans längre. Det var inte så att folk ville vara mer med mig bara för att jag varit med i tidningarna, och det var otroligt skönt att bli behandlad för den man var och inte för vad folk trodde att man var.


Varje liten sak påminde mig om Liam. Alla par jag såg på stan påminde mig om vad vi hade haft tillsammans. När jag hörde en låt påminde det mig om att han var artist och också hade låtar. Jag hade dock inte lyssnat på deras musik, jag trodde ärligt talat inte att jag skulle klara av det just nu, om jag nu någonsin skulle göra det. Liam dök upp i mina tankar hela tiden och fast det hade gått en tid sedan jag senast hade sett honom så såg jag honom ändå, på affisher och överallt kändes det som. Jag hade vetat att det skulle bli svårt att inte tänka på honom, men när jag hörde och läste om honom överallt så värkte det i hela mig i längtan efter honom. Om vi bara hade kunnat vara tillsammans, om det bara fortfarande hade varit sommar, så hade allting varit som det skulle. Tanken på att Liam kanske skulle glömma mig satt och gnagde i bakhuvudet, trots att jag gjorde mitt bästa för att radera tanken. Men allt det där var lönlöst när mitt hjärta inte ville gå vidare ifrån honom. Det var svårt, men jag skulle göra mitt bästa. Vissa sa att man var bättre utan kärleken, och vad visste jag? Det måste ju ha varit sant, på något sätt.


Kanske borde jag ha hållt mig till vad jag hade tänkt ifrån början. Jag borde kanske inte ha låtit mig själv falla för honom, för jag hade ju egentligen vetat hela tiden att hur länge vi kunde vara tillsammans bara var en tidsfråga, jag hade bara valt att inte tänka på det. Att vara kär betydde så otroligt många känslor, och jag kunde knappt hantera ens hälften av dem. Jag kände ilska, sorg, besvikenhet, och så himla mycket annat. En tung sten hade lagt sig vid mitt bröst och vägrade flytta på sig, hur envist jag än ville att den skulle göra det. Det var som om jag inte var mig själv utan honom. Med Liam hade allting varit så enkelt, han hade fått mig att tro på mig själv, han hade fått allt att verka så möjligt. Men nu när jag stod här ensam, var det som om jag var tillbaka på ruta ett igen. Han hade lyft mig uppåt och fått mig att se himlen istället för marken, men hur skulle jag nu kunna se himlen när det inte lyste några stjärnor där längre?


LIAMS PERSPEKTIV

Det var svårt, så himla svårt, att släppa taget om den personen jag ville hålla som hårdast i. Den sista kyssen hade lämnat mig tom inombords, för jag visste att jag aldrig skulle få känna hennes läppar emot mina, någonsin igen. Det var som om en del av mig var borta nu, jag hade aldrig trott att jag skulle känna så men det gjorde jag. Kimberly var som ingen annan jag någonsin hade mött förut. I början hade hon varit en bitch för att vara helt ärlig, men när vi hade lärt känna varandra och hon hade öppnat sig så var hon den mest underbara personen man kunde tänka sig. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag tänkte på alla våra promenader på stranden och hennes hand i min, hur jag hade lärt henne att surfa och på den där dagen vi hade blivit kvarglömda på en ö. Trots att det hade gått några veckor och jag var tillbaka i studion så kändes allt det där fortfarande precis som igår, minnena dök hela tiden upp i min hjärna. Värst var det på kvällarna. Eftersom att vi faktiskt inte var tillsammans längre visste jag inte om jag hade någon rätt att ringa henne. Var det okej, eller inte? Jag satt ofta med mobilen i handen och tvekade, ringde henne och lade på efter en sekund innan några signaler gått fram. Om hon svarade, vad skulle jag säga? Stamma fram en ursäkt om att jag ringt fel? Det skulle hon aldrig tro på. Trots att vi bara känt varandra under en sommar så kände vi varandra väldigt väl och hon skulle lätt ha hört att det inte var därför jag ringt. Skulle jag säga att jag saknade henne och inte ville ha det så här fastän vi båda visste att det inte skulle gå att vara tillsammans? Det skulle bara ha gjort allting tusen gånger jobbigare. Fast samtidigt, jag skulle ha gått igenom tusen gånger jobbigare saker om det betydde att jag fick vara med henne.


Alla omkring mig märkte att jag inte mådde bra, att det var något som var fel. Min hjärna kunde inte sluta tänka på henne och jag kunde knappt bidra med något till låtskrivandet till den nya skivan vi skulle släppa senare i år. Jag sov väldigt dåligt för att jag inte kunde sluta undra vad Kimberly gjorde just då. Var hon ute och festade? Hade hon träffat någon annan? Eller tänkte hon lika mycket på mig som jag tänkte på henne? Den största plågan var egentligen att inte veta, för management hade tydligt sagt åt mig att efter mitt förhållande med Danielle så behövde jag fokusera på min karriär och inte på förhållanden. Men jag hade inte lyssnat, eller rättare sagt, mina känslor hade inte lyssnat. Trots att jag hatade det så hade management ett litet grepp omkring oss i bandet. Det var inte så himla allvarligt, och det var heller inte därför som vi inte kunde vara tillsammans… Jag gäspade stort och tänkte på att jag knappt sovit inatt. Det hade gjort att jag inte orkat att ta i och sjunga ordentligt idag, jag hade till och med fått sminka över påsarna under ögonen så att de inte skulle synas. Kanske kunde jag lura studiokillarna och vårat band, men inte de fyra killarna som kände mig allra bäst. Jag visste att de såg att jag inte mådde bra och de hade vid flera tillfällen försökt att muntra upp mig. De visste hur det låg till med Kimberly och jag önskade att det fanns något de kunde göra, men det gjorde det inte. Jag kunde inte koncentera mig ordentligt på vad jag än gjorde och det störde mig. Kimberly var allt som fanns i min hjärna… Var hon tvungen att vara så perfekt och så vacker och så underbar hela tiden? Ja, tydligen var hon det.


“Liam, please, I know what you’re thinking about” sa Harry bekymmersamt och satte sig ner bredvid mig i den svarta, moderna skinnsoffan som stod precis vid kaffeautomaten i rummet utanför studion. Jag suckade och kastade en blick på honom. Han förde sakta upp sin kaffekopp emot munnen och tog en klunk av den innan han ställde ner den på bordet bredvid oss.

“I know. You all know. I just can’t stop thinking about her, it’s seriously impossible. Like, what if she has already met a hot guy on college and has forgotten all about me? Whatever I try to do she always seems to get into my mind” sa jag dystert och lutade ansiktet tungt i händerna. Harry satte sig närmre mig och lade en hand på min arm.

“Liam. Are you sure that you did the right decision? Because I’ve never seen you like this before” sa han och tittade in i mina ögon med en omtänksam blick. Jag bet mig i läppen och tittade ner på mina händer.

“I don’t know, I just miss her so much” sa jag och tog tacksamt emot kramen som Harry gav mig. Vad skulle jag göra utan Kimberly? Jag kunde inte känna mig så här olycklig för alltid, men hur skulle jag bli lycklig igen utan Kimberly, när hon var anledningen till att jag var lycklig?

Kapitel 38 allihop! Kommentera jättegärna vad ni tycker, hur tror ni det kommer sluta? :)
Ha det bra allihopa, vi hörs på lördag då näst sista kapitlet kommer!
Kram Josefin och Frida :)

Summer Love - del 37

| Postat i: Summer Love
Tidigare:
Vi spenderade hela kvällen tillsammans och tankarna på allt allvarligt höll jag långt borta. Kanske var det också bäst så. Men vad jag inte visste var att framtiden skulle fortare än vad jag någonsin hade kunnat gissa. När folk sa att man inte kunde vara lycklig för evigt, stämde det då?

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade försökt att tränga bort det hela morgonen och distrahera mig med vad som helst som kunde få mig att inte tänka på vad det var för dag idag. Gud, jag hade verkligen försökt med allt, men det var totalt hopplöst. Vad jag än gjorde, vem jag än pratade med och vad jag än hörde och såg så kunde jag inte sluta tänka på det. Idag var dagen jag hade fruktat halva sommaren lång, idag var den sista dagen för mig här ute på kusten. Det betydde även min sista dag denna sommaren med Liam. Vi båda hade tydligt försökt undvika att ta upp den här dagen så länge det gick, men det gick inte längre. Att våra liv skulle behöva delas just nu när vi hade haft en sommar full av glädje kändes väldigt deprimerande. Visst kunde vi självklart försöka hålla kontakten men vi visste nog båda hur det förmodligen skulle sluta; Liam var världskänd och skulle ut på turné, och jag skulle tillbaka till Wolverhampton, tillbaka till mitt liv jag hade innan. Jag hade aldrig trott att den här semestern skulle ge mig någonting, jag hade verkligen trott att det skulle bli en katastrof. Men nu när det hade visat sig bli motsatsen, och allt jag ville var att stanna här med Liam, så kändes det hemskt att behöva åka. Jag ville vara med honom mer än något annat, men jag visste att när vi väl båda kom hem så kunde det inte bli så som det hade varit denna sommaren. Saker skulle förändras, vare sig vi ville det eller inte. Och nej, det ville jag verkligen inte. Jag älskade Liam, han hade fått mig att må så himla mycket bättre och faktiskt gjort mig till en bättre människa. Han hade fått mig att inse att jag kunde vara lycklig utan droger och alkohol, och han hade stått vid mina sida hela tiden. Och att vara utan honom skulle vara som att tappa bort en bit av mig själv, att förlora den delen av mig som jag älskade allra mest.


Jag sparkade argt till en sten på marken där jag gick och suckade djupt, jag ville verkligen inte åka hem. Idag fick jag dessutom inte ens umgås med Liam eftersom min “underbara” familj hade bestämt att vi bara skulle umgås med familjen den sista dagen vi var här. Trots mina protester och försök att förklara att jag ville spendera dagen med Liam, så hade de bestämt sagt åt mig att det inte skulle bli så, och mamma hade gett mig den där det-är-inget-att-diskutera-blicken. Jag var arg, besviken och frustrerad när jag klev ombord på båten tillsammans med min familj, som de hade bestämt att vi skulle hyra idag. Trots att vädret var soligt med lite vind gjorde det inte mig på bättre humör alls. Jag visste att jag hade varit tystlåten och knappt pratat med mina föräldrar sedan jag fick reda på om utflykten imorse, men jag kunde inte med att försöka vara glad emot dem när det inte alls var så jag kände mig. Kanske var jag lite väl otrevlig och dum emot dem nu när jag stod på övre däck och stirrade ut emot havet medan båten lade ut ifrån hamnen, men jag kunde inte vara glad en dag som denna. Inget farväl skulle bli så smärtsamt som detta, det var jag rätt säker på. Jag suckade djupt medan min blick flög över vågorna som bildades efter båten. De försvann lika snabbt som de uppkom och blev en del av det stora havet igen. Trots att jag ville vara glad sista dagen här så var det väldigt svårt. Här uppe stod jag medan min familj var där nere. Jag visste att mamma och pappa förmodligen ville att jag skulle vara med dem och ha kul, såklart var jag väl medveten om det. Om jag bara hade kunnat.


“Are you thinking about him?” Emmas röst bakom mig fick mig att ryckas ur mina tankar och vända mig om emot henne. Jag hade stått här ett tag och bara tänkt, hur länge det var visste jag inte, men jag antog att det heller inte spelade så stor roll. Emmas blå ögon tittade intensivt och forskande på mig och jag insåg att hon nog kunde läsa av mig bättre än vad jag först hade trott. Min hand for igenom mitt blonda, ganska långa hår och jag tog bort några slingor som hade fallit fram i ansiktet.

“How did you know?” svarade jag till slut och kastade en snabb blick på min lillasyster. Hon var så himla smart för sin lilla ålder, det var något som jag beundrade henne väldigt mycket för. Hon hade vetat att jag och Liam hörde ihop redan innan jag själv hade insett det, helt och hållet. Emma tittade på mig en blick som om hon tyckte att frågan jag nyss ställt var uppenbar och nästan lite dum.

“How wouldn’t I know? Everyone can see it, that you want to be with him today” sa hon och ställde sig bredvid mig vid kanten. Jag var längre än henne, men inte jättemycket.

“Of course I do, it’s our last day here” sa jag dystert och lutade huvudet i händerna.

“Yeah but you can still see eachother at home, can’t you? Or is it something that I have missed here? Because you sound like it’s already over” sa Emma undrande. Hennes blick vilade på mig och det verkade inte som om hon tänkte ge upp sina frågor utan något svar, även om det var jobbigt för mig att prata om det här.

“Well.. It is, almost. And no, we probably can’t see eachother at home. Our lives are so different, you know? He’s a star and I’m just... A girl who’s gonna return home and continue her boring life without him. I don’t know how we’d fit into eachother’s lives at home..” Jag hade tänkt att säga något mer men visste inte riktigt vad, kanske behövde jag inte säga mer för jag såg hur Emmas min förändrades snabbt ifrån undrande till… Arg?

“Kim, have you guys talked about this or is it only your stupid thoughts?” Jag skakade på huvudet åt hennes fråga och ångrade nästan att jag hade sagt något ifrån början, jag visste ju egentligen att det var så här hon skulle reagera.

“Then why don’t you want to try? I know that you love him” sa hon envist. Men jag skakade bara på huvudet igen, hon förstod inte.

“You don’t understand, Emma. It’s not that easy. And by the way, everybody knows that distance relationships always end badly, and I don’t want that. It’s not easy at all, and especially not when he’s going to be on the other side of the world half of the time!” I början muttrade jag men i slutet så hade jag höjt rösten en aning. Jag kände att tårar kanske var på väg, men nej. Jag vägrade gråta nu innan jag ens hade pratat med Liam.

“So what? You’re just going to-” började Emma men blev snabbt avbruten av mig.

“I can’t Emma, okay?! You don’t understand, you’re only 13 years old anyway” snäste jag surt och kände direkt hur jag ångrade mig. Det var ju inte hennes fel att det var som det var.

Emma såg ledsen ut och såg ut som hon tänkte gå tillbaka, och jag fångade snabbt hennes hand och drog in henne i en kram.

“I’m sorry” mumlade jag och suckade. Hon nickade förstående emot min axel.

“It’s okay, Kim. I get it” sa hon lugnande och jag kopplade av i vår kram. Hur kunde min lillasyster, som var fem år yngre än mig, ändå oftast vara klokare än mig? Det var något jag aldrig skulle förstå mig på.


Mina steg var snabba, men nervösa. Allt jag ville var att få vara i hans famn. Jag och Liam hade bestämt att vi skulle träffas så snart jag var hemma ifrån båtturen, vilket jag var nu. Vi båda visste nog vad som skulle hända och vad vi skulle prata om, men jag brydde mig i det här läget inte. Jag småsprang emot stranden där vi skulle träffas, jag ville bara komma dit så fort jag kunde, och ändå kändes det som att det tog evigheter. Den eftermiddagsvarma sanden smekte mina fötter och gjorde det svårare att springa, eftersom sanden saktade ner stegen. Han stod redan där när jag kom, och ett leende kom över hans läppar när han fick syn på mig. De sista stegen fram till Liam var tyngre, för det var vid synen av honom jag tänkte på vad jag faktiskt skulle bli tvungen att vänja mig vid att vara utan. Vi möttes i en ordlös kram, inga ord behövdes utan vi bara omfamnade varandra och jag drog in den doften som för mig betydde trygghet, värme och kärlek.

“Hey” mumlade han och lättade lite på sin omfamning. Han fångade min blick och jag kunde se mycket i hans ögon, men glädjen sken inte i dem på det sätt den brukade.

“Have you thought about today?” frågade jag en aning tyst och tog upp det som vi båda visste att vi behövde prata om. Liam nickade.

“Well, I don’t know how you feel but a distance relationship feels kind of hard to manage” sa han tyst, så tyst att jag nästan inte hörde honom, men bara nästan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. På ett sätt hade jag nästan hoppats att han skulle säga motsatsen, att vi skulle kämpa och försöka, för det var ju så jag egentligen kände allra längst in även fast jag visste att det inte skulle fungera mellan oss där hemma. Den här sommaren hade varit fantastisk, men den hade inte riktigt varit verklig. Vi hade varit avskilda ifrån alla andra, och det hade ju varit bra eftersom vi lätt hade kunnat lära känna varandra, men nu smög sig verkligheten på och tvingade oss att inse fakta. På ett annat sätt så hade jag ändå hoppats att vi båda tyckte och kände samma sak, och det gjorde vi ju. Liam tittade på mig och tog tag i mina händer, han väntade tålmodigt på vad jag skulle säga. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig på vad jag skulle säga.

“Honestly, I don’t want to let you go” började jag medan jag tittade in i de där bruna ögonen jag var så förälskad i. “But I know that you’re right, at home we’ll both have so different lives and it’ll be hard to match together. I know what’s right, my heart just doesn’t want to realise it” fortsatte jag och fick se ett smått leende sprida sig på Liams läppar som ganska snabbt försvann och han blev allvarlig igen.

“I do love you Kim, so much” sa han varmt och drog in mig i hans famn ännu en gång, och jag kände mig varm och säker där.

“I love you too, I wish it was a way for us to just stop the time and live here forever” svarade jag medan min blick var djupt fäst i hans.

“Me too.. But it’s hard, I have tour and the fans and everything” mumlade Liam dystert och slog ner sin blick. Min hand for upp till hans kind och jag smekte den med lätta fingertoppar.

“Shh, its okay. I understand” viskade jag och log ett halvhjärtat leende. Liam nickade och drog mig ännu närmre sig så att våra kroppar var tätt ihoppressade, jag kunde känna värmen ifrån honom smitta av sig på mig. Vi lutade oss fram emot varandra och när våra läppar äntligen möttes var det som om känslorna svämmade över inom mig. Allt det som jag känt under den här sommaren men haft problem med att säga, allt han hade gjort för mig, allt det som han betydde för mig, allting som han fått mig att känna. Allt det uttrycktes i en enda kyss, och jag försökte att visa honom just det genom att kyssa honom med allt jag hade. Liam kysste mig tillbaka precis lika desperat, vi båda visste att detta var vårt sista ögonblick tillsammans och jag ville verkligen minnas det för alltid. Allt det som Liam hade fått mig att känna, det var just det jag gjorde mitt bästa för att visa nu. Vi gick sakta isär en bit och jag blickade in i de ögonen som jag skulle sakna så fruktansvärt mycket. Hans ögon var blanka, nästan som om han skulle börja gråta vilken sekund som helst. Jag svalde hårt och förde sakta upp min hand emot hans hår, och lät mina fingrar glida emellan de mjuka bruna hårstråna. Just då hörde vi någon som ropade mitt namn, det lät mycket bestämt som min mamma. Det var alltså dags nu. Jag bet mig hårt i läppen och tittade på killen som hade förändrat allt. Och nu skulle det förändras igen.

Hej allihopa! Sent lördagskapitel nu på kvällen, skrev precis klart det :)
Hoppas ni gillar det, kommentera gärna vad ni tycker! :D
Inte mer än ca 4 kapitel kvar av novellen innan vi startar på en ny :)
Ha det bra, vi hörs på onsdag!
Kram Josefin och Frida x

Summer Love - del 36

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Kimberly stod fortfarande och kollade på mig med en orolig blick. När jag mötte den slog hon ner sina ögon och torkade sina tårar. Jag sträckte fram ena handen och lyfte upp hennes haka så hon skulle titta på mig. Hon såg in i mina ögon och jag gav en förstående blick. Jag log lite och sa:

“I forgive you.” Sedan böjde jag mig ner och kysste henne.

LIAMS PERSPEKTIV

Två veckor senare

Det går fort när man har roligt, säger många. Och ja, det stämde ju verkligen. Dagarna med Kimberly passerade förbi en efter en i en väldigt fart, för allting som jag kände var glädje, värme och kärlek. Nu när allting äntligen var utrett emellan oss kändes det väldigt skönt, inga mer hemligheter och inga mer bråk, förhoppningsvis. Vi gjorde saker med varandra nästan varje dag, och alla i vår omgivning märkte nog också att vi båda mådde bättre av att vara tillsammans. Emma hade bara gett mig en menande blick när hon sett mina och Kimberlys händer ihopflätade, och jag hade bara henne och Noah att tacka för detta. Om det inte varit för Noah som hade fått mig att inse vad som var rätt så hade jag kanske aldrig gått till stranden den där kvällen. Att få vara med Kimberly igen var precis som jag hade trott, fast tusen gånger bättre. Allting som hon fick mig att känna var så överväldigande, men bra, på samma gång.


Vi gjorde i princip allting som man faktiskt kunde göra här på kusten. Vi besökte affärerna i staden, tog flera glassar om dagen, gick på promenader och prövade till och med på att surfa igen, trots Kimberlys små invändningar i början. Den här gången vågade hon att visa sig för mig i sin bikini mera frivilligt och trodde faktiskt på mig när jag sa att hon såg jättebra ut precis som hon var. Det gick faktiskt också hyfsat att surfa, Kimberly lärde sig mer och kunde faktiskt stå på brädan efter dagens slut. Hennes hand i min blev till en vana som jag för allt i världen inte ville skulle försvinna, och jag trodde och hoppades att hon kände samma sak som jag. Vad vi än gjorde så var jag på gott humör, även när vi fick springa mitt i spöregn och blev dyngsura. Vi var lite som ett sådant där par man kunde se i filmer, och det kändes som att det här var för bra för att faktiskt hända på riktigt.


Sedan Paul och de andra vakterna hade sagt till alla fotografer ordentligt att ta ett steg tillbaka och lämna oss ifred, så hade det varit betydligt lugnare med dem. Visst blev vi väl fortfarande fotograferade, men inte ständigt och de trängdes inte utanför våra hus. Journalisterna var det också färre av, de var inte riktigt lika påfrestande. Vi var fortfarande med i skvallertidningarna, men det var jag van vid så det var okej. Kimberly började vänja sig mer och mer vid uppmärksamheten. Hon tyckte fortfarande att det var lite jobbigt, men det var bättre nu. Vi fick vara med ifred, helt enkelt.


Veckorna gick dock fort, alldeles för fort. Visst hann vi med mycket, men det kändes bokstavligt talat som att tiden bara rann iväg och rätt som det var så skulle jag vara tillbaka i studion igen, utan Kimberly, och det ville jag inte. Jag älskade ju mitt jobb, såklart att jag gjorde det, men jag ville bara stanna i nuet och inte behöva tänka på framtiden eftersom att den var alltför nära verkligheten och nuet, som fanns just nu. Vi båda två visste nog att vi var tvungna att inse det förr eller senare; sommaren skulle ta slut, vare sig vi ville det eller inte. Det var något jag hittills inte hade velat tänka på, men tankarna hade på senaste tiden ofta smugit sig på mig utan att jag hade kunnat hindra dem. Men varje gång slog jag bort dem, ovillig att tänka på vad som skulle hända. Allt jag ville var att leva här och nu, att inte behöva tänka på vad som skulle hända sen. Vanligtvis var jag inte sådan, jag sågs ofta som den ordentliga killen i One Direction. Men sanningen var att jag för en gångs skull inte ville tänka på framtiden, för det skulle bara bli jobbigt. Nu var viktigt, det var allt som spelade roll.


“What are you thinking about?” frågade Kimberly mig med en nyfiken blick. Vi satt på en ensam bänk på stranden bredvid varandra och blickade ut över vattnet som nästan låg spegelblankt vid strandkanten, bortsett ifrån några små vågor som kom och gick. Det var nästan vindstilla och kvällen var otroligt varm, trots att det var i mitten på augusti och det så småningom skulle bli höst. Stranden var så gott som tom på folk förutom oss två, vilket bara kändes skönt. Jag tog min flickväns hand i min och log lite, fortfarande med blicken riktad emot havet.

“Us.” Kimberly log lite medan hennes blick riktades emot solnedgången framför oss. Det var verkligen vackert.


Jag tänkte inte en sekund på vad som väntade oss ganska snart. Jag tvingade mig själv att inte göra det, för det var något jag fruktade. Vem visste vad som skulle hända efter sommaren? Trots de bråk vi haft så hade den här sommaren varit en av de bästa någonsin och jag ville inte förlora det vi hade. Men jag visste det, vi båda visste nog det, att det vi levt i denna sommaren hade varit någon form av fantasivärld. De första veckorna hade vi varit nästan helt fria ifrån publicitet, fotografer och journalister. Men det var inte så som verkligheten såg ut, det visste vi alla. Jag hade något att komma hem till, och det hade även Kimberly. Jag hoppades bara att vi på något sätt skulle bli en del av varandras liv, att sommarens slut inte skulle betyda slutet.


Just som jag tryckte bort tankarna ännu en gång så drog Kimberly tag i min hand och fick med sig mig ner till vattnet. Hon försökte knuffa i mig i vattnet men eftersom jag var ganska stadig så var det istället hon som ramlade bakåt i vattnet, med kläder på och allt. Ett skratt bubblade upp i mig när jag insåg vilket misslyckat försök det faktiskt hade blivit. Kimberly som nu låg i vattnet alldeles genomblöt skrattade hysteriskt. Hennes hår som nyss varit torrt hängde nu i blöta stripor längs ansiktet och hennes vita tröja var en aning genomskinlig. Hon reste sig snabbt upp och gick närmre mig.

“I was supposed to pull you down, not myself” sa hon roat. Hon försökte att se sur ut, men misslyckades totalt och såg bara söt ut.

“Well, I can’t help that” svarade jag och flinade lite. Jag backade sakta upp emot strandkanten men försökte att göra det diskret, i ett försök att slippa bli blöt. Tyvärr gick inte det så himla bra.

“No no, if I’m wet then you have to get wet too” sa Kimberly med ett stort leende på läpparna. Hon drog sina blöta armar omkring mig och kramade mig hårt, så att jag också blev lite blöt.

“Nooo, please don’t!” protesterade jag högljutt men kunde inte hindra att ett leende spred sig på mina läppar. Kimberly skrattade lite och knuffade mig sedan neråt medan hon släppte taget om mig. Jag var inte helt beredd på det, och det resulterade i att även jag, med ett litet skrik, blev blöt ungefär överallt. Men vattnet var inte direkt kallt, det var faktiskt ganska behagligt emot min solvärmda hud. Det kom ändå som en liten chock, och att bli blöt ända in till kalsongerna var kanske inte det bekvämaste. Men nu var vi båda iallafall lika blöta, rättvist kanske? Kimberly skrattade och tittade ner på mig som låg i vattnet.

“Funny, isn’t it, Liam?” frågade hon retsamt och sträckte mig sin hand för att dra upp mig. Jag tog tacksamt emot den och blev uppdragen. Hela jag droppade av vatten och det kändes ganska knäppt, men samtidigt kunde jag tydligt se det komiska i situationen. När vi fortfarande höll varandra i händerna så tag om Kimberlys ben och armar, och bar upp henne precis som en brudgum bar sin brud. Hon skrek till i ett typiskt “tjejskrik” som fick mig att le lite, hon var förmodligen rädd att jag skulle göra just det jag hade tänkt göra. Jag svängde runt och slängde i henne i vattnet, och om hon inte hade varit blöt överallt ännu så var hon definitivt det nu. Sedan simmade jag iväg en liten bit, för att komma bort ifrån riskzonen att också bli ikastad.

“THAT WAS SO NOT COOL, LIAM!” utbrast Kimberly när hon kom upp till ytan igen. Hon försökte verkligen att se arg ut, men ett glatt leende lekte över hennes läppar och gjorde det ganska omöjligt att se arg ut.

“I’m always cool” svarade jag och plaskade runt lite i vattnet, i väntan på vad hon hade tänkt att göra som hämnd.

“No, you’re not” protesterade Kimberly och simmade närmre mig.

“Well, maybe I thought that you needed some washing” sa jag retsamt och slog mina armar omkring Kimberlys blöta kropp.

“Funny” muttrade hon och jag skrattade kort.

“I know, I’m just hilarious” svarade jag innan jag fick en lekfull smäll på axeln. Sedan kände jag ett par blöta läppar emot mina som fick mig att glömma min onda axel och mina blöta kläder. Kimberly lade sina armar kring min nacke och drog oss närmre varandra, och mitt hjärta bultade hårt.

“Better?” viskade Kimberly när vi hade särat på oss några centimeter.

“Much better.”

 

Efter vårt bad skyndade vi oss upp emot stugorna. Vi båda frös, och byta kläder skulle inte direkt sitta fel. Hand i hand rusade vi upp ifrån stranden, skrattandes och lyckliga. Kimberly log emot mig och jag glömde med ens bort alla negativa tankar som jag hade tänkt idag. Vi spenderade hela kvällen tillsammans och tankarna på allt allvarligt höll jag långt borta. Kanske var det också bäst så. Men vad jag inte visste var att framtiden skulle gå fortare än vad jag någonsin hade kunnat ana. Och när folk sa att man inte kunde vara lycklig för evigt, stämde det då?



Del 36 allihopa, hoppas ni gillar den :) Verkligen inte mycket kvar av denna novellen nu!
Vi tackar Lisa för alla kapitel, någon gång i framtiden kanske vi har någon sådan tävling igen, vem vet?
Hoppas ni alla har det bra, själva har vi kört igång hårt med gymnasiet.
Kram! //Josefin och Frida

Summer Love - del 35

| Postat i: Summer Love
Tidigare:
Jag kollade på klockan och märkte att jag stått här och tänkt i säkert 20 minuter. Nej, nu måste jag bestämma mig: det är nu eller aldrig. Jag tog ett djupt andetag: jag hade bestämt mig.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade stått här i en halvtimme nu, och Liam hade inte kommit än. OK, han ville inte prata med mig mer. Jag trodde verkligen att han skulle komma. Jag hade hoppats så hårt att det skulle hända, men han gjorde det inte. Han visste i och för sig inte att vi skulle prata om det här. Undrar om han ens visste att han skulle träffa mig? Jag visste inte vad Noah sagt till honom, men det fungerade uppenbarligen inte. Med dystra steg började jag gå tillbaks till vägen mot min stuga. Mina ögon blev tårfyllda och inom kort grät jag. Jag älskade verkligen Liam av hela mitt hjärta, och nu var han borta. När jag var halvvägs framme vid vägen så hörde jag någon skrika bakom mig.

“Kimberly!” Hördes det en bit bort. Jag kände direkt igen rösten och jag vände mig om. Längre ner på stranden såg jag Liam komma springandes emot mig. Jag skrattade till av lycka när jag såg honom och torkade snabbt bort tårarna. Han kom till slut! Jag började gå snabbt mot honom och till slut möttes vi. Han var andfådd och det såg ut som om han hade sprungit hela vägen från hans stuga. Jag log lite smått mot honom och han log tillbaka. Han såg mig i ögonen och hans ansiktsuttryck förändrades. Hans panna rynkades en aning men han såg ändå medlidsam ut.

“Have you been crying?” Frågade han mjukt. Hans arm ryckte till som om han stod emot något och jag nickade.

“I didn’t think you would show up.” Sa jag med ostadig röst.

“Well, I’m here now.” Sa Liam. Det var tyst i några sekunder men sedan började jag prata.


Jag tog ett djupt andetag och kollade in i Liams ögon. Sedan började jag.

“There are a few things I want to say, but the first is I am sorry. I am so, so sorry I did this to you and I know you are being too kind to me by coming to the beach. I know I should never have kept it from you.” Jag tog en paus och tittade på Liam. Han visade inga känslor och jag undrade om han gjorde så med flit.

“I realize now that my old life was a complete mess, and you helped me get past it. And to prove to you that my old life really is over, I brought something.” Jag grävde i fickan efter det jag tagit med mig. Jag grabbade tag i påsen med droger, den som Liam hittat och som jag inte slängt än, och visade den för honom. Han fick ett chockat ansiktsuttryck och gav mig en konstig blick.

“What are you doing walking around with that in your pocket?” Sa han. Hans fasad av att inte visa några känslor började rasa, för han lät lite orolig. Inte mycket, bara tillräckligt mycket så att jag skulle märka det.

“I wanted to show you when I got rid of them, so you’d believe me. And that’s not all.” Sa jag och stoppade handen i fickan igen. Den här gången tog jag ut mitt gamla simkort med numret till alla mina tidigare “vänner”.

“This is my simcard. It has all the numbers of the drug dealers I used to hang out with and the “friends” I used to party with. I bought a new one, so they don’t have my new number. This way, I’ll never contact them, and they’ll never contact me. Neither will my bullies.” Jag kollade på Liam för att se hans reaktion. Han såg imponerad ut.

“Wow, that’s great.” Sa han. Jag nickade.

“And now it’s time to get rid of them. Say goodbye to my old life for good.” Det fanns några klotgrillar på stranden som man kunde låna och jag gick bort till en av dem. Liam följde tveksamt efter mig.

“What are you doing?” Frågade han. Jag lade ner drogerna och simkortet i grillen och tog fram en tändare ur fickan.

“I’m going to burn them.” Svarade jag. “That way no one will find them. If I were to just bury them, someone might find the drugs and use them, and I don’t want that.”

Jag höll tändaren bredvid påsen, och den fattade långsamt eld. När jag var säker på att den brann, stoppade jag tillbaks tändaren i fickan.

“I’m doing this to prove to you that I've moved on from my old life, and that I don’t want anything to do with it anymore.” Sa jag tyst. “And I really want you to be a part of my new life, like you were before. Because I love you Liam.” Sa jag och tittade in i hans ögon. Mina ögon blev tårfyllda när jag insåg att jag inte kunde säga mer. Det var upp till honom nu.


LIAMS PERSPEKTIV

“Because I love you Liam.” Sa Kimberly och tittade in i mina ögon. Jag såg hur de fylldes med tårar och jag insåg hur svårt det måste ha varit för henne att säga det. Under hela tiden som hon pratat hade jag försökt att inte visa några känslor, men det hade inte gått så bra. Jag fick en chock när hon tog fram drogerna ur fickan och blev ännu mer förvånad när hon brände de och simkortet. Det var bra gjort av henne. Jag var stolt att hon hade tagit initiativet och gjort sig av med sitt gamla liv. Det märktes att hon verkligen var ledsen för att hon inte sagt något, och jag fick hindra mig själv från att inte förlåta henne med en gång. Jag hade bestämt att jag skulle låta henne prata klart innan jag gjorde någonting och nu hade hon gjort det. Under veckan som gått hade jag fått känna på hur det var att leva utan Kimberly. Visst det hade jag ju gjort innan också, men inte när jag var kär i henne. Jag kände mig tom inombords utan henne.

Kimberly stod fortfarande och kollade på mig med en orolig blick. När jag mötte den slog hon ner sina ögon och torkade sina tårar. Jag sträckte fram ena handen och lyfte upp hennes haka så hon skulle titta på mig. Hon såg in i mina ögon och jag gav en förstående blick. Jag log lite och sa:

“I forgive you.” Sedan böjde jag mig ner och kysste henne.

Kapitel 35! Även denna delen har Lisa skrivit. :) Nu har Lisa gjort sitt på bloggen, och vi kommer att ta över igen från och med nu. Tack för alla fina delar Lisa! :) Som sagt, inte mycket kvar av Summer Love!
//Josefin och Frida och Lisa !

Summer Love - del 34

| Postat i: Summer Love
 Tidigare:
Jag hade kommit på ett sätt att förklara för Liam, men det behövde planeras. Jag skulle bevisa för honom att jag inte tar droger längre, att det ligger bakom mig. Det första steget kunde jag göra redan nu. Radera mina " vänners" kontakter så att jag inte tar några mer droger eller går på fester o.sv., och köpa ett nytt simkort. Om jag köper ett nytt simkort så kan inte Victoria eller någon annan skicka elaka sms och då tar jag inte åt mig. Jag bestämde mig för att börja med min plan redan nu. Att få Liam att förstå eller åtminstone lyssna skulle bli svårt, men jag skulle försöka. Om det inte gick... då är det slut för alltid. Vi går tillbaka till våra vanliga liv och träffas aldrig mer. Jag kunde inte låta det hända.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Allt var redo nu. Jag hade skaffat nytt simkort och förberett allt. Mitt gamla liv låg nu bakom mig mer än någonsin, och jag var redo att prata med Liam. Ja,redo och redo, jag visste knappt vad jag skulle säga, men det spelade ingen roll. Jag tänkte att om det kom direkt från hjärtat och var lite spontant så skulle han lyssna. Bättre än något inövat tal iallafall.


“Are you ready?” Frågade jag Noah otåligt. Hur mycket jag än ville prata med Liam så ville jag bara att det skulle vara över. Jag hade aldrig gjort något sådant här förut, det var inte direkt något man gjorde då och då för att bli bättre på det. Nervös är nog en underdrift, jag var rädd för vad som skulle hända. Det sämsta som kunde hända nu var att Liam inte lyssnade på mig och gick hem. Det bästa vore att han förstod och förlät mig. Frågan var bara hur bra det skulle gå, han hade inte direkt varit pratsam på sistone. Planen var enkel: Noah skulle på något sätt få ner Liam till stranden där jag skulle vänta. Vi skulle prata och sedan skulle allt ordna sig. Får se hur det går med den planen.

“No! You have no patience do you know that?” Sa Noah smått irriterat. Han knöt sina skor och det tog längre tid är en snigels.

“Yes I know, you remind me every chance you get.” Jag ville verkligen inte att den här planen skulle gå snett. Jag var jättenervös och tänkte hela tiden på vad som skulle kunna gå fel. Noah rätade på sig och tog ner sin jacka från kroken.

“There, done. Have you got everything?” Frågade han.

“Eehh…” Jag skulle ta med mig lite saker och kollade fickorna så att allt var med. “Yeah. Let´s go.” Noah nickade och öppnade dörren. Jag tog ett steg utanför och kände den svala brisen blåsa förbi. Jag stängde dörren bakom mig och började gå mot stranden. Nervositeten bara byggdes upp och jag började spänna mig. Tänk om han inte ville lyssna? Tänk om han inte kom alls? Ju närmare stranden jag kom, desto mer nervös blev jag. Snart hade det bildats en klump i magen och jag kände mig värre och värre. Nej nu får du skärpa dig, tänkte jag, du ska bara prata med Liam inte med Obama. När jag kom fram till stranden ställde jag mig bredvid stället där man kunde hyra surfingbrädor. Jag log och kom ihåg när Liam och jag hade hyrt varsin bräda och surfat. Det hade gått dåligt för mig men Liam hade varit jättebra. Han hade också sagt att jag var vacker när jag inte vågat visa mig i bikini. Det hade varit första gången någon kallat mig vacker och jag hade varit så glad. Liam är den enda som har kallat mig vacker, förutom mina föräldrar. Det betydde så mycket för mig och hade verkligen hjälpt med mitt självförtroende. Jag ville så gärna att vi skulle bli sams igen, men jag visste att den chansen var väldigt liten. Jag suckade för mig själv medan jag kollade ut på havet. Vågorna skvalpade lugnt in mot stranden och jag lugnade ner mig en aning. Om jag skulle vara nervös hela tiden så skulle det garanterat inte gå bra. Det här var lugnet före stormen, tänkte jag.


LIAMS PERSPEKTIV

Jag satt vid twitter och kollade min timeline när det knackade på dörren. Resten av min familj hade precis gått ut för att äta middag på någon restaurang, så det var inte dem. Dessutom skulle de inte knacka eftersom de har varsin nyckel.  Vem kunde det vara? Jag fällde ner min laptop och gick ner för trappan. Det stod någon utanför men jag kunde inte se vem det var. Jag öppnade dörren och där ute stod Noah. Vad gjorde Kimberly´s bror här? tänkte jag. Visst vi kom överens, men vi var inte direkt kompisar. Det kanske hade hänt något med Kimberly?  Vi hade gjort slut men jag brydde mig fortfarande om henne. Jag tittade med en frågande blick på Noah.

“Eh hi” Sa han en aning obekvämt.

“Hi.” Svarade jag.” What are you doing here? Has something happened?”

“Here´s the thing.” började han. “Kimberly wants me to make you go down to the beach to talk to her. She wants me to tell you something; anything, to make you go down there. But I won´t. She didn’t think you would come if you knew she was there, but I hope to prove her wrong. I know you’re going through rough time, and I really want you guys to work things out. I’ve never seen her as happy as when she’s with you. And I can tell she makes you happy too.” Han tog en paus och kollade allvarligt på mig.

“She´ll be standing next to the shack were you can rent surfboards. Go down there if you want to. Just remember, she won’t be there for ever. So if you still have feelings for her, any at all; please go down and talk to her. Even if it is to break up with her for good. I know you’ll make the right choice.” Sa han som avslutning och gick sedan iväg. När han gått några steg vände han sig om och sa

“Good luck.” Och log lite smått. Jag nickade mot honom och han fortsatte att gå. Långsamt stängde jag dörren och gick tillbaka upp  till mitt rum. Så Kimberly stod nere vid stranden och väntade på mig. Jag kände mig kluven. Det Kimberly gjort mot mig var… Hemskt, men sanningen var… Jag älskade henne fortfarande. Kärlek försvinner inte på en vecka, och jag saknade henne. Jag saknade hennes hår, hennes skratt, hennes mjuka läppar mot mina. Samtidigt som jag ville gå ner, ville jag ändå inte. Jag saknade henne men hon hade ljugit för mig om något ganska allvarligt. Vad skulle jag göra? Jag kunde stanna hemma. Då skulle jag slippa ett jobbigt samtal och visa Kimberly att jag inte ville prata med henne mer. Men det ville jag ju. Om jag gick ner och pratade med henne visste jag inte vad som skulle hända. Vi kunde bli sams, vi kunde göra slut för alltid, eller något annat. Jag insåg att jag stod vid ett vägskäl. Ena vägen var ledsen och ensam, men inte komplicerad. Den andra vägen var glad och full av kärlek, men den var krånglig och komplicerad. Ville jag verkligen ta den ensamma vägen? Eller ville jag hellre ta den svåra vägen som var kärleksfylld?

Jag kollade på klockan och märkte att jag stått här och tänkt i säkert 20 minuter. Nej, nu måste jag bestämma mig: det är nu eller aldrig. Jag tog ett djupt andetag: jag hade bestämt mig.

Kapitel 34, här är det!
Även detta är Lisas verk, riktigt bra tycker vi det var. Vad tycker ni? :)
Lisa kommer att skriva några kapitel till innan vi tar över igen, så att ni vet! Vad tror ni kommer hända nu då, vad har Liam valt?
Ha det så bra, vi hörs på lördag!
Kram Josefin, Frida, och Lisa :)
 

Summer Love - del 33

| Postat i: Summer Love
Tidigare:
Oftast så slutar filmer lyckligt, men jag kände mig inte särskilt lycklig just nu. Allt hade varit bra mellan mig och Kimberly, och sedan händer det här. Det hade varit bättre än bra faktiskt. Jag älskade henne. Jag visste inte vad som skulle hända nu, men det som jag tänkte mest på var om det var över för alltid. Just nu kändes det så.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

En vecka senare


Jag hade inte pratat med Liam sedan vårt bråk. Jag hade försökt nå honom, men han hade inte svarat på varken samtal eller sms. Jag gick till och med bort till hans stuga, men han "var inte hemma". Att lösa den här situationen var det enda jag ville just nu. Liam ignorerade mig, och det kändes som om han aldrig skulle vilja prata med mig igen. Jag ville bara förklara för honom, få honom att förstå. Men han gav mig aldrig chansen. Om han bara lyssnade i några minuter så skulle vi kanske kunna komma överens. Min familj såg hur tydligt som helst att jag var ledsen och de försökte muntra upp mig.

Det fungerade inte särskilt bra. Enda gången jag log lite smått var när Emma skulle läsa upp roliga tweets från One Direction och hon hittade en rolig bild på Liam. Fast direkt efter jag hade lett åt bilden, kom jag ihåg vad jag hade gjort. Att Liam inte var min längre och att han inte ville prata med mig.

Jag försökte komma på ett sätt att få Liam att lyssna på mig, men det gick bara inte. Skulle jag tweeta honom, eftersom han kollar twitter varje dag? Det skulle säkert inte fungera plus att alla fans skulle få reda på att vi hade bråkat och förmodligen gjort slut.

Lägga ett brev i hans brevlåda? Han skulle garanterat inte läsa det när han såg att det var från mig. Det skulle gå om någon annan skrev på brevet, men började han då läsa skulle han känna igen min handstil och slänga det. Nej, det måste finnas ett bättre sätt. Jag stod nästan inte ut utan Liam, han betydde så mycket för mig och han hade hjälpt mig så mycket. Om det här var slutet för oss så visste jag inte vad jag skulle göra. Det måste finnas ett sätt att få honom att bara lyssna på mig. Han behöver inte förlåta mig, inte bli ihop med mig igen, inte säga någonting. Jag ville bara att han ska lyssna i några minuter och sedan bestämma vad han skulle göra. Några minuter var allt jag bad om, men det fick jag inte.


Jag låg i min säng och tänkte när det knackade på dörren.

“Come in” Sa jag, och kollade på dörren för att se vem det var. Det var Noah.

“What do you want Noah?” Frågade jag trött.

“We are going for a walk.” Sa han och satte sig ner på min säng. En promenad? Jag minns inte när Noah senast frågade det.

“Why? I´m comfortable here. Besides, why do you ask? Last time we went for a walk was years ago.” Noahs ansiksuttryck blev lite allvarligare.

“Because I see that you´re sad and I want to cheer you up. Make you forget about your problems. For a little while at least.” Han log lite smått. En promenad för att glömma vore skönt. Tidigare när jag ville glömma saker så drack jag eller tog droger. De var inte alternativ just nu, eftersom jag slutat. För alltid. Tiden med Liam har fått mig att inse att drickande och snortande inte hjälper. Man glömmer sina problem i några minuter, men de finns fortfarande där.

“So,” Fortsatte Noah, “Do you want to?” Det vore faktisk bra att gå på en promenad, att få tankarna på andra saker.

“Sure. Let me just get ready.” Sa jag och log.


LIAMS PERSPEKTIV

Kimberly har både ringt och smsat den senaste veckan, men jag har inte svarat. Hon kom till och med bort till min stuga och ville prata med mig. Jag sa till mamma att säga att jag inte var hemma. Vad Kimberly hade gjort sårade mig fortfarande. Okej att hon tog droger, men det värsta var att hon inte hade berättat det för mig. Hon sa att hon inte tagit det på flera veckor och det trodde jag på, men jag förstod fortfarande inte varför hon hade börjat. Jag kanske bara inte förstod hur mycket hon var mobbad, och hur djupt det sårade henne. Jag hade ju själv läst det där smset hon fick och det var riktigt elakt. Varför skulle de hacka på henne? Hon hade inte gjort något mot dem. Kimberly var snäll, omtänksam och rolig. Bara för att de hade ett så dåligt liv att de behövde hacka på andra, behövde de väl inte göra samma sak mot Kimberly?

Jag hade umgåtts mer med min familj den här veckan och det hade varit roligt. Men varje gång vi gjorde något kände jag mig en aning tom, som att något saknades. Som att någon saknades. Ja, jag saknade Kimberly, men jag kunde inte förlåta henne. Jag tänkte inte bara gå tillbaka för att jag inte klarade mig utan henne eller saknade henne för mycket. Det skulle krävas mer än det för att jag och Kimberly skulle bli tillsammans igen.


Jag hade ingenting att göra så jag bestämde mig för att gå in på twitter. Nästan de enda tweets som fanns var " Liam have you and Kimberly broken up?", " How are things between you and Kimerly? Haven't seen you two for a while", och det ständiga " Follow me Liam!". Vissa tweets var snälla och undrade bara hur det var med mig, hur saker var med Kimberly och sådant. Men några var inte lika snälla, de fanns varianter av " Have they broken up? Date me instead!". Jag uppskattar att fansen bryr sig, det gör jag verkligen, men ibland känner jag att de kan hålla sig utanför. Hela den här situationen är jobbig och även fast fansen bara försöker hjälpa till och stötta, kan det bli lite mycket ibland.

Jag stängde ner twitter och tog upp YouTube istället. Jag behövde få tankarna på annat. Ska vi se... något roligt.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade kommit på ett sätt att förklara för Liam, men det behövde planeras. Jag skulle bevisa för honom att jag inte tar droger längre, att det ligger bakom mig. Det första steget kunde jag göra redan nu. Radera mina " vänners" kontakter så att jag inte tar några mer droger eller går på fester o.sv., och köpa ett nytt simkort. Om jag köper ett nytt simkort så kan inte Victoria eller någon annan skicka elaka sms och då tar jag inte åt mig. Jag bestämde mig för att börja med min plan redan nu. Att få Liam att förstå eller åtminstone lyssna skulle bli svårt, men jag skulle försöka. Om det inte gick... då är det slut för alltid. Vi går tillbaka till våra vanliga liv och träffas aldrig mer. Jag kunde inte låta det hända.

Hej alla, här är kapitel 33! Kommentera gärna vad ny tycker, ännu en gång Lisas verk :)
Ha det bra, vi hörs! :)
/Josefin och Frida (&Lisa)

Summer Love - del 32

| Postat i: Summer Love
Tidigare: 
Jag försökte att inte tänka på hur förstörd jag var inuti, för om jag gjorde det skulle jag bryta ihop totalt. Jag kunde höra mina föräldrar prata med Liam där nere, och inte långt efter hörde jag dörren slå igen, och Liam kom allt längre bort ifrån mig. Hur skulle jag klara av att vara utan den personen som betydde mest för mig, hur var det ens möjligt? Jag sprang in i mitt rum och slängde mig i min säng, och det var då känslorna tog över som gjorde sönder mig, igen.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Liam hade gått och jag kände mig alldeles tom inombords. Allt det jag jobbat med att begrava och aldrig prata om, hade kommit ut. Tårar rann nerför mina kinder men jag försökte inte torka bort dem. Jag förtjänade det här, efter att inte varit ärlig mot Liam. Jag kunde höra att någon kom uppför trappan och jag lade mig med ansiktet ner i kudden. Jag hade verkligen ingen lust att prata med någon just nu. Dörren öppnades och jag kände någon sätta sig ner på sängen.

“Honey what happened?” Hörde jag min mamma säga vänligt.

“I-I don’t want to talk about it” Stammade jag in i kudden. Jag kunde inte berätta för mamma allt jag har varit med med om och gjort, jag kunde bara inte. Den enda personen som visste och skulle förstå någorlunda var Liam och han var inte direkt ett alternativ just nu.

“Did you and Liam have a fight” Frågade mamma medan hon strök mig över ryggen. jag vände mig på sidan och nickade. “I´m sorry Kim. These things happen sometimes and no one is ready for it when it does.” Nej det var jag verkligen inte, tänkte jag. Jag förbannade mig själv för att jag inte hade sagt något till Liam, eller gömt drogerna bättre. Nej, jag skulle bara ha slängt de. Varför hade jag inte gjort det? Var jag verkligen så svag? Ja det var jag. Jag låg där en stund och grät och mamma höll om mig. Efter några minuter sa hon: “This sadness will eventually pass Kim. Even though it may not seem like it now. The way I see it, every life is a pile of good things and … bad things. The good things don’t always soften the bad things, but vice versa, the bad things don´t neccesariy spoil the good things or make them unimportant. Remember the good times. Remember the laughs you had. You will work through this, I know you will.”

Jag kramade om min mamma, tacksam att hon inte ställde fler frågor utan bara var där för mig.

“Thanks mum” sa jag hulkande. Mamma log och kramade tillbaka.

“I suspect you need time to think things over” sa hon vänligt. “ I´ll leave you to it.”

Jag log lite smått och nickade. Hon ställde sig upp, gick ut ur mitt rum och stängde dörren försiktigt bakom sig.


Jag suckade högt för mig själv. Vilken röra allting var. Det värsta var inte att Liam hade hittat drogerna, eller att han inte litade på mig längre. Det värsta var att det var över. För alltid. Liam ville aldrig träffa mig igen, och det var mitt fel. Jag hade hela tiden velat berätta det för honom, men jag vågade inte. Jag var rädd att han skulle stöta bort  mig och inte vilja vara med mig. Liam hade hjälpt mig så mycket den senaste tiden. Han hade accepterat mig för den jag var oavsett min bakgrund eller vad jag gjorde. Men det här var nog droppen för honom.Han har inte varit något annat än ärlig mot mig, och jag kunde inte ens vara det tillbaka. Han hade förändrat mitt liv till det bättre och jag kunde bara inte låta det ta slut.


LIAMS PERSPEKTIV

Jag hade bara tagit några steg utanför Kimberlys stuga när tårarna kom. Med tunga steg började jag gå mot min egen. Jag kunde inte fatta det. Kimberly tog droger? Jag hatade att hon hade gjort så mot sig själv, men jag hatade ännu mer att hon inte hade sagt något. Jag litade på henne, varför kunde hon då inte lita på mig? Visst, jag hade nog sagt att hon behövde sluta om hon hade berättat, men jag hade inte gjort slut med henne. Att hon var rädd för min reaktion sårade mig. Kimberly skulle inte behöva vara rädd för mig om hon sa eller gjorde något.

Jag kollade inte vart jag gick, så jag var redan framme vid min stuga. Jag drog en djup suck. Bara gå snabbt igenom så slipper du jobbiga frågor, tänkte jag medan jag öppnade dörren. Självklart så gick det inte som jag ville. Min mamma stod i köket och fick syn på mig när jag gick in.

“Liam? What are you doing back home, I thought you we’re going to be at Kimberly’s for the evening?” Hon kolllade frågande på mig, men hennes ansiktsuttryck förändrades när hon såg mig. Jag försökte undvika hennes frågande blick när jag gick mot trappan, men det gick inte.

“Liam sweetie, what’s wrong?” Sa hon vänligt medan hon drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och funderade vad jag skulle säga.

“Me and Kimberly… had a fight.” Sa jag ledsamt. Jag tänkte inte berätta för mamma att Kimberly tagit droger, det var hennes ensak. Plus att min mamma skulle säga till hennes mamma om hon fick reda på det.

“Oh, I´m so sorry. Do you want to talk about it?” Jag ville så gärna bara få det ur mig, men jag kunde inte säga det. Men jag kunde säga en del av sanningen.

“Kimberly had a secret, and I just found out. I thought we were going to be honest with each other. I mean, I’m always honest with her so why couldn’t she be with me?” Min röst blev starkare på slutet, och mamma märkte nog att jag var arg.

“I’m sure she had a good reason for it. From what I’ve seen, you’re a lovely boyfriend and I would be surprised if she did it to hurt you.” Mamma pratade lugnt, och jag blev också lite lugnare.

“I know she wouldn’t, but I still don’t understand.”

“I know honey.” Vi stod och kramades någon minut till innan jag drog ifrån. Mamma log mot mig och frågade “Do you want some tea?”

“Yes please.” Svarade jag tacksamt. Jag mådde alltid bättre efter en kopp te. Mamma vände sig om och gick tillbaka mot köket medan jag gick upp till mitt rum. Min dörr var redan öppen så jag gick in och slängde mig på sängen. Varför skulle det alltid bli så här? I varenda film om kärlek så ljuger någon och sedan får den andra personen reda på det. Oftast så slutar filmer lyckligt, men jag kände mig inte särskilt lycklig just nu. Allt hade varit bra mellan mig och Kimberly, och sedan händer det här. Det hade varit bättre än bra faktiskt. Jag älskade henne. Jag visste inte vad som skulle hända nu, men det som jag tänkte mest på var om det var över för alltid. Just nu kändes det så.

 
Kapitel 32! Och som ni vet så är det Lisa som har skrivit detta så all cred går till henne. Vi tycker att hon är ätteduktig så det vore välsigt snällt om ni kunde slänga in  några kommentarer till henne. Vad ni tcyket var bra respektive dåligt. Kritik är alltid bra kritik :) 
 
Ha det bäst så hörs vi på lördag!! :D //Josefin & Frida xxx
 

Summer Love - del 31

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Jag rusade ut ur Kimberlys rum med påsarna i mina händer och bankade febrilt på badrumsdörren där jag visste att hon var. Mitt hjärta bankade hårt medan jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut, och jag fortsatte att banka ända tills en förvånad och väldigt blöt Kimberly i badlakan öppnade dörren.

“Liam, what’s the matter?” frågade hon med rynkad panna. Jag drog ett djupt andetag och mötte hennes blick så stadigt jag kunde.

“Please tell me this isn’t what I think it is.”

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Liam som höll påsarna med mina droger i handen, och jag kunde inte få fram ett endaste litet ljud. Den sista luckan jag hittills hade hållt stängd för honom var nu öppen. Nu visste han precis allt om mig, även de saker jag allra helst aldrig någonsin hade tänkt att berätta. Allt låg nu framme för oss båda att se, och jag hatade det. Jag hatade att Liam hade hittat den sidan av mig som jag skämdes allra mest över, jag hatade att det jag hade gjort allt för att undvika just hade hänt, och vad jag hatade mest av allt var att Liam nu skulle lämna mig. Allt var över, det var slut. Nu skulle han inte vilja vara med mig mer, om ens vilja se mig igen. Hur kunde jag varit så dum och trott att jag kunde gömma detta för Liam? Han var min pojkvän och förtjänade att få veta, som han nu gjorde, men han hade inte fått veta det av mig vilket jag skämdes enormt över. Vilken idiot jag var, jag förtjänade honom inte. Liam var god rakt igenom och jag var raka motsatsen, jag kunde inte ens vara ärlig med allting om mig själv. Gud vad jag skämdes, och jag hade lust att både gråta men också skrika på samma gång över hur dum jag var. Jag visste att jag aldrig skulle kunna titta honom i ögonen igen, jag var en så stor lögnare att det knappt var sant. Att Liam nu visste om det och skulle hata mig gjorde inte precis saken mycket bättre.

“Is this what I think it is?” frågade Liam mig igen med darrande röst. Trots att jag hade sagt till mig själv att inte titta honom i ögonen för att jag inte ville se den besvikelse jag visste skulle finnas där, så möttes våra blickar iallafall. Jag visste att jag hade gjort Liam besviken, och det var en av de värsta grejerna med det här. Jag hade aldrig menat att såra honom, jag hade aldrig velat att det skulle bli så här.

“Answer me, Kim! Is this drugs?” frågade Liam mig igen utan att släppa min blick. Mitt andetag fastnade i halsen och jag kände mig plötsligt yr, jag skulle ha gett vad som helst för att slippa denna situationen. När jag insåg vad jag egentligen redan visste, att jag aldrig skulle kunna ta mig ur denna situationen, så jag drog ett djupt andetag och nickade sedan. Det var slut med lögner, Liam hade ändå nu fått reda på det enda han inte redan visste om mig. När han fick se mig nicka släppte han påsarna i på golvet bara så där och vände sig bort ifrån mig så att det enda jag kunde se var hans ryggtavla. Jag såg hans muskulösa kropp skaka lite och jag förstod att han grät, och att veta att det var mitt fel gjorde så fruktansvärt ont.

“Liam..” sa jag tyst och lade en hand på hans axel för att visa att jag brydde mig om honom. Men han reagerade blixtsnabbt och ryckte till, slog bort min hand och tittade på mig med tårar i ögonen. Smärtan var oundviktig, aldrig hade Liam stött bort mig på det här viset och det stack till i hjärtat att se vad jag faktiskt hade gjort.

“I was asking about one thing, Kimberly. The truth, it was all I asked about and you couldn’t even give me that.” Sättet han sa det på fick mig att vilka kräkas på mig själv, jag hade verkligen betett mig som en riktig skitstövel och nu fick jag betala priset för det. Vi båda visste nog mycket väl att det priset var vårat förhållande, det som jag värdesatte mest av allt.

“I couldn’t, I’m sorry…” mumlade jag och hörde själv hur ynkligt det där faktiskt lät, inte ens tusen ursäkter skulle räcka för att gottgöra det här.

“You couldn’t what?! Tell me the truth, be honest with me? I find it weird that what you couldn’t do with me, while I was totally willing to do with you. This is something serious and you’ve just… Hidden it from me?” frågade Liam uppgivet. Jag kunde se ilska i hans ögon, men bakom den fanns en fruktansvärd massa smärta som jag hade orsakat. Jag vek ner min blick, jag kunde inte titta honom i ögonen. Det var helt enkelt för smärtsamt.

“I knew what you would think about me if I told you” sa jag och svalde hårt. Min hals kändes jättetorr och mina ögon var raka motsatsen, det kändes som om jag skulle börja gråta i vilken sekund som helst och aldrig sluta.

“Are you seriously judging me again? I never judged you and I knew about all of your problems! Oh wait, I didn’t because you never told me! I helped you through all shit and still you couldn’t trust me with this?!” utbrast Liam frustrerat och drog en hand igenom sitt hår som jag visste var så mjukt och lent att man lätt kunde låta fingertopparna glida igenom de bruna hårstråna, men som jag förmodligen aldrig skulle få röra igen.

“This isn’t like bulimia, this isn’t like anything else we’ve been through, Liam. This is different” försökte jag förklara och hoppades innerligt väl att mina föräldrar inte var i stugan och inte kunde höra vad som pågick mellan mig och Liam.

“In what way, can you tell me that? In what way is it different? Because I’m pretty sure, that in a relationship, you tell eachother stuff, don’t you?” Liams bröstkorg hävde sig snabbt ut och in, jag kunde tydligt se på honom att han var arg. Inte för att jag faktiskt kunde klandra honom direkt...

“Can wetake this in my room or outside?” frågade jag med blicken i marken. Jag sa det inte särskilt högt, men jag såg på Liam att han hade hört mig. Hanskrämde mig nästan med hur arg han var, de bruna ögonen som annars var så varma och som gav en känsla av trygghet var nu baratårfyllda och ilskna. Han nickade snabbt och styrde snabbt sina steg in emot mitt rum. Jag drog igen badrumsdörren och drog på mig mina kläder fortare än jag någonsin hade gjort det förut. Vi båda var nog medvetna om att vårt förhållande hängde på en skör tråd just nu, och det absolut sista jag ville var att förlora Liam. Han var verkligen den som lyste upp mina dagar, och han hade fått mig att känna mig värdefull igen på ett sätt jag inte hade känt mig på väldigt, väldigt länge. Snyftningar som jag inte kunde hindra for ur mig hela tiden och längs mina kinder rann varma tårar som inte ville sluta rinna. Om det här var slutet för oss, vad skulle jag då leva för? Vad skulle jag göra utan Liam, nu när han var en del av det jag alltid ville ha med mig i mitt liv? Vad skulle jag då ha att se fram emot när jag vaknade på morgonen? Liam hade förändrat mitt liv med att ta sig in i det, och allt skulle förändras om han också försvann ifrån det. Jag var inte ens säker på att jag skulle överleva det… Påsarna med pulver i som låg slängda på golvet fick mig att må illa istället för att ge mig den bra känslan de brukade, och jag plockade snabbt upp dem och tryckte ner dem längst ner i papperskorgen under allt annat skräp. Jag ville inte se dem mer, även om jag visste att jag kanske någon gång skulle vilja ta fram dem i framtiden. Det var drogerna som hade förstört det här emellan mig och Liam, och även om vi inte hade gjort slut än så var det nog precis vad Liam hade tänkt att göra med mig nu.


När jag kom i mitt rum några minuter senare fick jag se Liam sitta i min säng med ryggen emot mig. Han vände sig inte om när jag kom in, men jag trodde att han hade hört mig ändå. Jag gick försiktigt fram till sängen och satte mig bredvid honom. Jag trodde kanske att han skulle säga något men det gjorde han inte. Det blev tyst en stund innan jag suckade för mig själv och insåg att jag var den som behövde börja vårt samtal, detta var ju trotsallt mitt fel.

“Liam, I’m really sorry.” Liam vände sig om emot mig med ett bittert ansiktsuttryck.

“That’s not going to make it all okay, and we both know that.” Jag svalde ännu en gång och försökte få bort den växande klumpen i min hals, men det var omöjligt. Hur skulle jag någonsin kunna tala om för Liam hur jag kände?

“I know, but I want you to know that I am really sorry.. And why I didn’t tell you is because I was so afraid of what you would think, Liam. I know that what I’m doing isn’t okay, not for anyone. But that was the only way for me to take me through the hardest days. You know how it used to be, it was awful. And all these.. Drugs, they helped me” sa jag och tittade på Liam som inte verkade förstå. Och det kunde jag kanske heller inte begära.

“Maybe they did, but it’s not real feelings, Kim! What you feel when you’ve taken those things, isn’t real and it will never be. Don’t you want to be happy for real instead? You can get through anything without these illegal things, please!” utbrast Liam argt och korsade armarna över bröstet.

“You don’t understand..” mumlade jag och bet mig så hårt i läppen att jag nästan kunde känna smaken av blod i min mun.

“You know what? Maybe I don’t, because I don’t do that kind of stuff. But you never gave me the chance to understand either cause you didn’t tell me in the first place. So don’t blame me for not understanding something you never gave me a chance to understand. Not because I really think I would have, but you could at least have been honest with me, I think I actually deserved that” sa Liam och ställde sig upp. Jag fick genast panik och ställde mig upp bredvid honom, lade en hand på hans arm, som han snabbt ryckte åt sig, utan att tänka mig för.

“I didn’t tell you because you’ve always been the angel and never did something wrong! How was I supposed to tell you that I do something I know you’d be terrified to hear? You’ve always been the good person in our relationship, and you’re always gonna be. I didn’t know how to tell you something I know you would hate to hear, and I couldn’t stand you leaving me because I love you more than I’ve ever loved anyone” sa jag i en rasande fart och drog sedan ett djupt andetag. Liams blick var fäst i min och jag kunde svära på att han både såg och kände hur nervös jag var just nu, men han gjorde ingen antydan till vare sig förståelse eller förlåtelse.

“I’ve never been an angel, I’m just a guy who fell in love with someone I thought I knew” sa han bistert och drog ur sin arm ur mitt lätta grepp.

“You know me, Liam! You know that you do, please. I stopped it because you made me feel like I didn’t need it, I haven’t even touched the drugs in weeks. Please Liam, don’t do this” sa jag desperat och försökte grabba tag i hans hand med han drog sig undan och tog några steg bakåt i riktning emot dörren.

“Where are you going?” frågade jag oroligt och kände hur en knut började hårdna i bröstet på mig. Det här hände inte.

“Home” blev Liams korta svar. Han mötte inte inte min blick men jag hörde att hans röst höll på att brista, jag hörde det bara på det lilla korta ordet för att jag kände honom så väl vid det här laget efter bara fem veckor.

“Liam, please”  bad jag och gick efter honom ut ifrån mitt rum i ett sista försök att få honom att ändra sig.

“No, I can’t. Done is done, Kim” svarade han med tårar i ögonen som hotade att svämma över hans vackra kinder som jag så många gånger hade pussat. Jag ville göra det nu med, men visste att jag inte hade rätt till det längre, jag visste ju vad som skulle hända nu.

“But.. What about us?” frågade jag med bultande hjärta. Jag var rätt säker på att det inte fanns något oss kvar längre men hoppades med allt jag hade att det här inte var slutet.

“There’s no us anymore” sa Liam i en dyster ton innan han styrde stegen ner för trappan. Jag hade tänkt följa efter honom vad han än hade tänkt säga, men kunde inte. Dessutom visste jag att han inte skulle ändra sig vad jag än sa, och den tanken gjorde mig så ledsen att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Fastfrusen i golvet stod jag medan jag tog in hans ord. Det fanns inget vi, inget oss, ingenting. Och allt var på grund av de dumma drogerna som hade förstört allt. Jag försökte att inte tänka på hur förstörd jag var inuti, för om jag gjorde det skulle jag bryta ihop totalt. Jag kunde höra mina föräldrar prata med Liam där nere, och inte långt efter hörde jag dörren slå igen, och Liam kom allt längre bort ifrån mig. Hur skulle jag klara av att vara utan den personen som betydde mest för mig, hur var det ens möjligt? Jag sprang in i mitt rum och slängde mig i min säng, och det var då känslorna tog över som gjorde sönder mig, igen.

Hej alla, här är kapitel 31! :)
Hoppas ni gillar det! Idag är sista gången på ett litet tag vi två kommer att skriva kapitlerna, eftersom vår gästbloggare Lisa kommer att skriva här nu. Vi hoppas och tror att ni även kommer gilla hennes kapitel! Ni får ha det bra så hörs vi på onsdag. Förresten så såg vi ju killarnas film och den var verkligen toppen! Någon mer som har sett den? :)
Kram Josefin & Frida x

Summer Love - del 30

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“You’re a real nerd Liam” sa Louis som satt på andra sidan om mig. Liam bara skrattade och slog sig också ner. Vi fick alla plats i soffan om vi trängdes, Louis satt med sina ben i Nialls knä men det gick. Niall hade klagat över Louis stinkade fötter ungefär tio gånger och filmen hade inte ens startat än, vilket var väldigt många gånger. Men eftersom Louis inte använde strumpor så blev det ju så.

“Just start the movie already” sa Harry till Liam som nickade och satte på filmen. Jag kände mig glad när jag satt med alla killarna, de kunde alltid göra en på bättre humör hur man än mådde innan. Batman-filmen gick igång, och entusiastiska var det minsta man kunde säga att de var.

LIAMS PERSPEKTIV

5 dagar senare

“So what are you all doing today?” frågade mamma mig när vi satt vid köksbordet och åt vår frukost som idag bestod av ägg, mackor, juice och kaffe.

“Me and Ruth are going to walk around the area and well.. Explore the things we haven’t already seen” svarade Nicola glatt med munnen fullproppad av mackor.

“Liam, do you want to join us or are you going to meet your lovie?” frågade Ruth som nu satt vänd emot mig med ett höjt ögonbryn. Jag log lite och nickade sedan.

“Yeah, I’m gonna meet Kimberly today. We’re going into the town and see the shops and stuff” svarade jag och kände genast hur jag blev gladare av tanken på Kimberly. Allt var bra och jag såg fram emot en lugn dag med henne. Killarna hade åkt hem igår och jag saknade dem redan, men jag visste också att de ville spendera lite tid med sina familjer. Dessutom skulle vi vara hela året ihop så vi skulle ses mycket ändå. Det var samtidigt skönt att få vara ensam med Kimberly och bara vara med henne, min fina tjej. De senaste dagarna hade de fyra och hon fått chans att lära känna varandra bättre vilket var ett väldigt upplyft både för mig men även för dem, för när de väl gjorde det så kom de bra överens, precis som jag hade trott att de skulle göra. Killarna hade haft det bra här, och de verkade gilla Kimberly precis som jag hade hoppats att de skulle göra. Idag var jag dock inte jätteorolig för att folk skulle vara på oss, vi skulle dessutom ha med oss en av Pauls killar med oss så det skulle nog gå bra.

“Okay, me and Geoff are going down to the beach today and hire surfboards” sa mamma glatt och skrattade hjärtligt. Jag himlade med ögonen och tänkte på vilken pinsam syn det skulle vara att se mina föräldrar försöka surfa med den pyttelilla erfarenhet de hade. Ja, jag skulle alltså hålla mig borta ifrån stranden idag, så mycket var klart för mig.


Efter frukosten tog jag en dusch och gjorde mig fin. Jag tog på mig en kortärmad skjorta och ett par jeansshorts, och efter en kort styling av mitt hår så kände jag mig faktiskt väldigt fin. Inte för att det spelade någon roll eftersom jag bara skulle träffa Kimberly, men efter att ha varit känd ganska länge visste jag att utseendet spelade stor roll för media, även om det inte gjorde det för mig. Jag log ett leende emot mig själv i spegeln och nickade sedan, det här skulle bli en kul dag och ingenting annat.


“Hey Liam” sa Kimberly glatt när jag kommit fram till busshållplatsen som inte låg så långt bort ifrån våra stugor. Vi möttes i en varm kram som fick mig att aldrig vilja släppa taget om henne, bokstavligt talat. Kimberly var så varm, mjuk och trygg, hon fick mig att känna mig älskad, en känsla jag inte upplevt förut så starkt som nu.

“Hey love, excited for today?” frågade jag med ett leende på läpparna.

“Totally, I’m not really into shopping that much like girls usually are but I’m sure it’s gonna be fun with you” svarade Kimberly och kramade mig hårdare.

“You’re so right” sa jag och skrattade lite. “I’m not a shopping girl either but there’s always coffee you know.” Vi skulle faktiskt inte ens ta bussen eftersom jag inte kunde det med tanke på alla påhopp och publicitet vi då skulle få, vi väntade bara på Tom, vår livvakt för dagen, som skulle komma och hämta upp oss här. Jag gillade egentligen inte tanken på att inte kunna få vara helt själv med Kimberly, men samtidigt skulle jag aldrig ens överväga att inte ha en vakt med oss efter vad som hade hänt henne sist gång med alla fans och paparazzis. Det kom förbi lite folk och jag fick skriva min autograf mer än en gång, men det gjorde inget för alla höll sig lugna och var trevliga emot oss, förvånansvärt nog var det ingen som skrek eller gjorde stor uppståndelse vilket var väldigt skönt eftersom jag kände att vi båda nog hade fått tillräckligt av det häromdagen utanför Kimberlys stuga. När de sista tjejerna hade gått så tog jag Kimberlys hand i min. Jag tittade ner på våra händer och kände bara värme inombords, vi hörde ihop oavsett vad. Vi hade nu delat allt och lite till med varandra, och det kändes skönt. Tänk vad mycket vi hade gått igenom tillsammans på så kort tid, vi var starka.


“So you guys actually pull down each others trousers on stage?” frågade Kimberly innan ett sött skratt for ur henne. Jag hade nyss berättat om vad jag och killarna gjorde emot varandra både bakom och framför scenen vilket var, ja, en hel del saker. Kimberly satte en slinga av sitt hår bakom örat och försökte att sluta skratta, vilket jag märkte inte gick sådär jättebra.

“Yeah, we do. It’s pretty funny actually, the fans think so too” svarade jag och tittade roat på henne.

“But, isn’t that... You know, embarassing?” frågade Kimberly när hon hade lugnat ner sig lite grann.

“It is, but very funny too. And well, we hate eachother for it like one second because, well, we can’t really stay mad at eachother” erkände jag med ett leende.

“I see. I’ve never been exposed in that way but I have to admit, I would probably laugh if I ever watched you do that.” Kimberly tog en klunk av sin kaffe och jag nickade förstående.

“I understand, you’re not the only one.” Vi satt nu på ett fik som låg på en liten sidogata där inte så många verkade vara eller bo. Men det var bara positivt, för det var inte stor uppståndelse när vi klivit in. Visst hade personalen känt igen mig, men jag och Kimberly kunde sitta här i lugn och ro, något jag inte kunde göra särskilt ofta numera. Det blev tyst en liten stund och jag studerade Kimberly medan hon drack av sin kaffe. Jag undrade om hennes huvud fortfarande gjorde ont, hon hade trotsallt slagit i det ganska hårt i asfalten. Även om hon hade sagt att det var okej så var jag osäker.

“Are you okay, with your head?” frågade jag omtänksamt och sträckte fram min hand emot hennes panna. Mina fingrar fann försiktigt sin väg över hennes ömtåliga panna medan min blick var fäst i hennes. Såret hade läkt en del de senaste dagarna men var fortfarande en blandning av rött och rosa, och det såg ut att göra ont. Hon hade ett ärr i bakhuvudet också, som var tejpat av läkarna.

“I’m okay, I promise” sa Kimberly och log lite åt mig innan hon tog ner min hand ifrån hennes panna och tog den i hennes egna hand istället.

“Okay, I’m just worried about you as always” sa jag och log lite. Min blick for till Tom som satt bredvid Kimberly, han satt med sin mobil. Han ville förmodligen störa så lite som möjligt, vilket jag ändå förstod.

“Don’t worry, it’ll be okay” svarade Kimberly och tittade varmt på mig. Hennes havsblå ögon borrade in sig djupt i mina och jag fann mig själv nästan bli förlorad i dem. Efter ett tags stirrande på varandra hörde jag en harkling ifrån andra sidan bordet som inte var Kimberly, och det fick mig att komma tillbaka till verkligheten.

“Maybe we should be heading home soon, before everyone realises we’re here” sa Tom lite ursäktande och jag nickade. Han hade rätt, det var så här det var att vara kändis. Vi reste oss upp och kom tillbaka till Toms bil utan några missöden, men vi såg allt en del fans på vägen som vi stannade lite kort för och jag tog några bilder med dem, det var ju faktiskt tack till alla våra fans som vi fick göra vad vi älskade att göra varenda dag. Bilresan hem gick snabbt, eller ja hem var det ju inte utan till våra stugor, faktiskt till Kimberlys stuga som var dit vi skulle nu. Vi hade shoppat lite grann innan vår fika, men ingen av oss hade varit på ett sådant toppen-shoppinghumör så vi hade mest vandrat runt lite grann, vilket också hade varit trevligt eftersom att England idag förvånande nog bjöd på ännu mera fint väder. När vi kom fram till Kimberlys stuga möttes vi av varma hälsningar ifrån hennes föräldrar som var mycket glada att se oss.

“Hey sweethearts, how’s your day been?” frågade hennes mamma vänligt. Jag kunde inte låta bli att le åt hur söta de var emot oss, men jag märkte att Kimberly tyckte de var lite pinsamma. Det tyckte ju jag i och för sig ganska ofta om mina föräldrar också, så det var ju ingenting konstigt med det.

“It’s been great, thank you” svarade jag medan vi tog av oss våra ytterkläder.

“Okay so Liam, are you staying for dinner?” Den här gången var det Kimberlys pappa som frågade, och jag nickade glatt.

“Sure, if you want it?” sa jag frågande med blicken på Kimberly.

“Of course, now come on let’s go upstairs” sa hon och tog tag i min hand. Hon drog mig uppför trappan och in i hennes rum, och jag följde glatt efter. Kimberly gick direkt fram till sin garderob medan jag sjönk ner i hennes mjuka säng.

“I’m just going to have a quick shower, but you can stay here and enjoy yourself with something” sa hon med lite rena kläder i famnen.

“Okay, don’t stay in there too long” sa jag skämtsamt och pussade henne på kinden. Hon skrattade kort och log sedan.

“Don’t miss me too much.”

“I already do.” Kimberly försvann ut till badrummet och jag lade mig ner i hennes säng ännu en gång. Jag bestämde mig för att skoja lite och lade mig därför under täcket, jag skulle låtsas sova när hon kom tillbaka, bara jag inte somnade på riktigt… Men det var något under madrassen som irriterade mig, förmodligen en träplanka som hamnat fel eller något. Jag satte mig trött upp och satte mig istället på huk framför sängen. Med båda händerna var det inte särskilt svårt att lyfta upp madrassen och titta vad som fanns därunder, och när jag såg vad det var tappade jag andan. Det kunde inte vara sant, det fick inte vara sant. Det var bara inte sant, det här hände inte. Jag plockade upp påsarna med vitt pulver och tittade på dem. Var det vad jag trodde att det var? Nej, aldrig i livet. Aldrig att hon skulle göra så här emot mig och gå bakom min rygg så där. Trots att jag försökte övertala mig själv om att det där vita pulvret inte alls var något olagligt så hade jag ändå en känsla som sa precis raka motsatsen. Ilska och sorg bubblade upp inom mig på samma gång och fick mig att både vilja slå ett hål i väggen och störtgråta just nu, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Vi hade ju sagt inga hemligheter, hur svårt kunde det vara egentligen? Jag rusade ut ur Kimberlys rum med påsarna i mina händer och bankade febrilt på badrumsdörren där jag visste att hon var. Mitt hjärta dunkade hårt medan jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut, och jag fortsatte att banka på dörren ända tills en förvånad och väldigt blöt Kimberly i badlakan öppnade den.

“Liam, what’s the matter?” frågade hon med rynkad panna. Jag drog ett djupt andetag och mötte hennes blick så stadigt jag kunde, med påsarna fullt synliga i mina händer.

“Please tell me this isn’t what I think it is.”

Kapitel 30, allihop! Nu händer det lite saker :)
Tack för alla fina kommentarer vi får, det betyder mycket och gör att vi blir peppade till att skriva, så tusen tack!
Som sagt, inte så mycket kvar av Summer Love men en ny novell är ju på väg, ännu är den hemligstämplad :D
IMORGON AVSLUTAS TÄVLINGEN OM ATT FÅ VARA MED OCH SKRIVA HÄR PÅ BLOGGEN! Så om du vill delta har du fortfarande chansen, regler och annat finns i inlägget längre ner :)
Ha det bra, kram på er! xx
//Josefin och Frida.

Summer Love - del 29

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“Do you know what my last thought was before I passed out?” frågade jag och placerade försiktigt mina armar kring hans hals. Som tur var så hade ju nålen i min arm tagits ut för en stund sedan, annars hade jag nog knappt vågat röra på den.

“Yeah?” svarade Liam nyfiket med blicken djupt inborrad i min.

“That I love you” sa jag och kände färgen stiga på mina kinder. Det kändes så bra att säga det, och Liam var underbar och förtjänade verkligen att få höra det.

“Well that’s good because I love you too” svarade han innan våra läppar möttes i en kyss som skulle slagit romantiska filmer med hästlängder.

 


KIMBERLYS PERSPEKTIV

“When can I go home?” frågade jag när en sjuksköterska kommit in i rummet.

“Tomorrow sweetie” svarade hon och tog bort min bricka med mat. Jag nickade och suckade.

“It’s not that bad babe” tröstade Liam och jag blängde på honom.

“I can’t do anything here” muttrade jag och kollade runt i det tomma rummet. Sjukhus borde vara lite roligare. Om man hade ont så borde det ju ändå finnas något att göra.

“The visit time is over, you have to go home” sa sjuksköterskan till Liam.

“Can’t he stay over the night? I don’t want to be alone” sa jag och kollade upp på den gamla tanten.

“We don’t have an extra bed and he’s not allowed to sleep in the same bed as you. He can hurt you” sa hon och jag himlade med ögonen.

“It’s a sofa over there, he can sleep there. Right Liam?” sa jag och han nickade.

“Yeah, I don’t want to leave my girlfriend alone here” sa han och hon suckade.

“Fine, you can stay. But only if you sleep on the sofa” sa hon och gick sedan ut från rummet samtidigt som ett leende spred sig på mina läppar.

“That was easy” sa jag och han nickade. Liam tog mina händer i sina och det sände elektriska stötar genom hela min kropp.

“You should sleep love” sa han och jag kollade på klockan som var halv elva. Jag nickade och lade mig försiktigt ner igen. Liam kysste mig snabbt på mina läppar innan han ställde sig upp. Han tog av sig sin tröja och sina byxor som han sedan hängde på stolen han nyss suttit på. Jag bet mig läppen, han såg så himla bra och snygg ut. Hans vältränade kropp och några tatueringar här och var. Jag flyttade min blick neråt lite och en rodnad spred sig på mina kinder när jag tänkte på hur stor... nej bort med tankarna!

“Good night” sa han och gick mot soffan. Jag kollade upp på honom och han log smått mot mig.  

“Where are you going?” frågade jag och han kollade på mig med en rynka i pannan.

“I’m gonna sleep” sa han och satte sig ner.

“Are you seriously going to listen to her? I want you here, next to me” sa jag och flyttade lite på mig för att göra plats åt Liam.

“I don’t want to hurt you Kim, it’s better if I just sleep here” sa han och jag himlade med ögonen.

“Don’t be silly, just get over here” sa jag bestämt.

“You’re the one who’s going to deal with the concequenses later” sa han med ett flin och lade sig försiktigt ner bredvid mig. Han lade en arm om min midja och drog mig tätt intill honom. “Happy now?” frågade han och jag nickade glatt. Jag lutade mig fram och snodde en kyss innan jag slöt ögonen för att försöka sova.


Trots den obekväma sängen hade jag på något sätt lyckats somnat igår kväll för jag vaknade av att jag hörde Liam stöna till.

“What’s going on Liam?” frågade jag sömnigt och gnuggade mig i ögonen. “Didn’t you sleep well?”

“No..” sa han med pipig röst och ett fnitter for ur min mun.

“Okay Liam, that was the funniest voice you’ve ever made” utbrast jag och skrattade. Han blängde på mig innan han stängde ögonen i vad jag förmodar smärta.

“Liam, what has happened?” frågade jag nu oroligt och lade en hand på hans muskulösa arm.

“You kicked me in the balls four times when you slept” sa han och mitt ansikte blev genast rött.

“Oh my god Liam! I’m so sorry” sa jag och tog min hand framför min mun för att hålla inne mitt skratt.

“It’s okay, I guess you didn’t mean to” sa han med någorlunda normal röst och jag skakade på huvudet.

“Of course not” sa jag och lade mitt huvud på hans bara bröst. Han lade en hand på min nedre rygg och strök försiktigt upp och ner.

“Are you feeling better today?” frågade han och jag nickade.  

“Yeah, my head hurts a bit but that’s all” sa jag och kysste hans bröst.

“That’s good” mumlade han och lekte lite med mitt hår. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag flätade samman våra fingrar. Liam böjde sig ner och placerade försiktigt sina läppar på min panna.

“Can we watch Batman when I get out of here?” frågade jag och Liam skrockade. Han visste hur svag jag var för Batman, vi hade sett alla Batman filmer MINST tre gånger var.

“Sure, but I decide the food.”

“Deal!”


Jag hade precis blivit utskriven från sjukhuset och jag kände mig mycket bättre. Självklart så värkte huvudet men att äntligen vara ute från sjukhuset gjorde allt bättre. Jag kunde äntligen andas vanlig luft och slapp sitta instängd i ett urtråkigt rum. Jag satte mig försiktigt i vår bil och stoppade i hörlurarna i mina öron. Avril Lavignes nya singel “Here’s to never growing up” var på hög nivå och jag sjöng tyst med. Jag orkade inte med att prata med min familj just nu. Jag visste att de bara skulle ställa en massa frågor och Emma skulle bara prata om hur mycket snyggare One Direction var i verkligheten än på bild. Vilket kanske var sant men jag visste att hennes tjat skulle bli alldeles för mycket. “Singin Radiohead at the top of our lungs, with the boom box blaring as we’re falling in love…” När jag hörde de tre sista orden så spred sig ett leende på mina läppar. Falling in love… en underbar känsla som jag fick uppleva med en underbar person. Jag var fortfarande inte bra på att visa mina känslor, vilket Liam visste, men jag gjorde mitt bästa. Liam och jag hade varit tillsammans i snart en månad, vilket betydde att om ungefär två månader skulle sommaren vara slut. Tanken om att skiljas åt från Liam hade slagit mig flera gånger. Men jag vägrade att tänka på det förrän det närmade sig. Trots att det hade gått en sådan kort tid så hade jag och Liam kommit väldigt nära varandra och vi träffades nästan varje dag. Jag mådde bra och hade snabbt bestämt mig för att glömma bort denna händelsen och blicka framåt. Dessutom visste jag att detta inte skulle hända igen, jag var säker nu.


“Kimberly, how are you?!” utbrast min mamma så fort jag klev innanför ytterdörren till stugan. Jag skulle träffa Liam och de andra killarna lite senare och var nu hemma för att vila lite och bara ta det lugnt. Men mina föräldrar ville tydligen inte ta det särskilt lugnt.

“I’m fine, just hitted my head but the hospital released me today. I’m just gonna rest” sa jag och plockade snabbt av mig alla ytterkläder. Mamma kom kram till mig och gav mig en stor kram.

“Are you sure that you’re okay? We’ve been so worried.”

“I’m sure, just let me rest now, okay?” försäkrade jag och fick en nick av henne till svar. Jag log ett smått leende innan jag gick uppför trappan och in i mitt rum. Min stora säng var obäddad som vanligt men jag brydde mig inte utan slängde mig bara i den. När jag låg där kände jag en knöl under sängen och jag påmindes genast om vad som fanns därunder, mina droger. Jag hade gömt allting där, den enda biten av mig som jag höll gömd för Liam och alla andra. Jag drog upp påsen med kokain och tittade på det vita pulvret som låg däri och bara väntade på att jag skulle plocka upp det. Ett plötsligt sug kom till mig och jag ville så gärna ha det där pulvret, även om jag visste hur fel det faktiskt var. Inte bara emot lagen och mig själv utan även emot Liam och alla andra, särskilt emot Liam. Han förtjänade att veta, men vad skulle han tycka om mig efter jag berättat allting? Skulle han ens vilja vara med mig efter det? Jag var inte säker på det, och jag kunde bara inte förlora honom. Min blick vandrade tillbaka till påsen jag fortfarande höll i handen och jag drog den närmre mitt ansikte. Kunde jag ens stå emot? Jag hade aldrig gjort det förut, aldrig velat kämpa emot. Men nu hade jag ju faktiskt något att kämpa för. Jag spände argt käkarna och slöt ögonen, drog ett djupt andetag och lugnade ner mig en aning. Jag behövde inte det här, jo det gjorde jag. Jag ville inte det här, jo det gjorde jag. Mina tankar slogs emot varandra och jag ville stå emot samtidigt som jag visste vilken lugn känsla jag skulle få i kroppen ifall jag lät mig själv sluta stå emot det. Liam kom som alltid upp i mina tankar och jag mindes sist gång, när jag hade tänkt på honom, men ändå inte lyckats stå emot. Var jag inte starkare än så här? Jag ville väl något annat i mitt liv än detta? Jag tänkte på alla de gånger Liam sagt att han älskade mig precis för den jag var och det fick mig att bli alldeles varm inombords. Nej, jag skulle stå emot det här. Jag kastade argt iväg påsen i ett hörn där den inte syntes och tryckte ner mitt huvud i min kudde så hårt som jag kunde. Mina andetag var häftiga och vad jag behövde nu var att vila, men utan droger. Jag hade redan en drog som var större än alla andra, och den drogen hette Liam Payne.


“Got everything for Batman?” frågade Zayn som satt på vänster sida om mig. Jag nickade och tittade ner på godispåsen som för tillfället var i mitt knä.

“No Batman without candy!” ropade Liam som kom in genom rummet med glas och två flaskor cola.

“You’re a real nerd Liam” sa Louis som satt på andra sidan om mig. Liam bara skrattade och slog sig också ner. Vi fick alla plats i soffan om vi trängdes, Louis satt med sina ben i Nialls knä men det gick. Niall hade klagat över Louis stinkade fötter ungefär tio gånger och filmen hade inte ens startat än, vilket var väldigt många gånger. Men eftersom Louis inte använde strumpor så blev det ju så

“Just start the movie already” sa Harry till Liam som nickade och satte på filmen. Jag kände mig glad när jag satt med alla killarna, de kunde alltid göra en på bättre humör hur man än mådde innan. Batman-filmen gick igång, och entusiastiska var det minsta man kunde säga att de var.

Kapitel 29 som lovat, allihop! Hoppas ni gillar det. :)
Kommentera gärna vad ni tycker, och oroa er inte snart händer det kanske saker.
Det är faktiskt så att vi inte har supermånga kapitel kvar på denna novellen :(, men vi har en annan på gång som kommer att komma upp efter denna! :)
Ha det bra allihopa, vi hörs på onsdag!
Kram Josefin & Frida.

Summer Love - del 28

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Snart hörde jag sirenera som tjöt och folkmassan började faktiskt att skingras, för att bilen skulle komma fram. Jag drog ett djupt andetag och kysste försiktigt Kimberlys panna. Jag kunde känna hennes kalla hud under mina läppar och i det ögonblicket insåg jag hur mycket jag faktiskt älskade henne. Vi skulle klara det här, på ett eller annat sätt. Och om inte... Den tanken existerade inte ens.


LIAMS PERSPEKTIV

“OUT OF THE WAY!” hörde jag någon ropa och ganska snart insåg jag att det var ambulanspersonalen. De satte sig ner bredvid Kimberly och började undersöka henne.

“Do you know what happened to her?” frågade en kvinna mig.

“No” sa jag och torkade mig under ögonen.

“Is she your girlfriend?” frågade hon mig och jag nickade. “Okay listen to me, we’re going to do everything we can so she’ll be alright again. Right now we can tell that she will wake up soon. But we don’t know how much damage her head is” fortsatte hon och lade en tröstande hand på min axel. Jag nickade och kollade på när de lyfte på Kimberly på en bår.

“Hey! What’s going on with your girlfriend Liam?!”

“Will she be okay?!” Paparazzin var som galna och jag blängde surt på dem.

“Give us some space!” ropade Paul och kollade medlidande på mig. “She’ll be fine” sa han och log smått mot mig. Jag nickade och följde efter när dem bar bort Kimberly mot ambulansen. Återigen började fansen och pressen tränga sig mot mig, men som tur var hade både jag och Kimberly vakter om oss. Tårarna fortsatte rinna ner från mina kinder och jag hade aldrig känt någon sådan här smärta. Att se Kimberly skadad var något av det värsta jag visste och nu när jag visste att det delvis var mitt fel så gjorde det inte saken bättre. Men jag gjorde allt jag kunde för att vara stark, hon skulle vakna upp snart och allt skulle bli okej. Det var det jag intalade mig iallafall. Jag såg personalen lyfta in båren med Kimberly i ambulansen och jag svalde hårt. Paul gjorde allting för att mota bort alla fans och annat folk, som faktiskt flyttade på sig en bit. När jag insåg att ingen skulle få plats i ambulansen så satte vi oss alla i Pauls bil istället och blev körda till sjukhuset dit Kimberly också var på väg till. Detta skulle gå bra, allt skulle bli okej.. Eller hur?


Jag hade alltid hatat sjukhus. Om det berodde på lukten som bara var äckligt ren, alla kala vita väggar eller på all stressande personal visste jag inte riktigt, allt jag visste var att jag inte gillade sjukhus. Och detta sjukhuset var precis som de andra, luften här var så ren att man nästan mådde illa när man kom in. Allt såg så livlöst ut härinne, det såg inte ut som att någon hade lagt ned mycket tid på någon inredning. Det fanns något ironiskt med att sjukhusmiljön kändes som en miljö där man tog liv, när det faktiskt var här man räddade många liv. Men här var jag ändå, snabbt gåendes med killarna och Paul i ett virrvarr av korridorer som korsade varandra, för att få se att Kimberly var okej och mådde bra. Det var allt jag ville, min enda önskan just nu. Om hon bara blev okej så skulle jag kunnat be om ursäkt tusen gånger om och göra vad som helst för att hålla henne säker, allting för att bevisa hur ledsen jag faktiskt var för att ha utsatt henne i fara. Jag borde ha vetat bättre, men kanske var jag bara så kär i henne att jag inte hade tänkt mig för. Det skulle jag göra i framtiden, för hon var viktig för mig, väldigt viktig.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp i en hård säng som inte alls kändes som min egen, eller den jag hade i stugan. Direkt när jag försiktigt öppnade ögonen kände jag en smärta i huvudet som gjorde att jag direkt sökte mina händer emot huvudet. Men när jag nuddade det stället jag hade ont på så gjorde det så fruktansvärt ont att jag snabbt lade tillbaka mina händer på sängen. Vart var jag någonstans? När jag rörde på armen kände jag något som jag sedan fick se var en nål med drop i. Varför hade jag en nål i armen?! Då slog det mig, jag var på ett sjukhus. Rummet jag var i hade vita väggar med en blå rand längst ner och ett nattduksbord bredvid sängen jag låg i. Några stolar fanns i rummet men det var allt. Jag kände mig hjälplös som låg här och visste heller inte hur länge jag hade varit här.. Men jag mindes dock vad som hade hänt med alla fans, paprazzis och journalister, allt hade varit så galet att jag inte hade klarat av det. Nu hade dessutom alla fått reda på allt om mig och Liam... Tanken gjorde mig trött och nervös på samma gång, och min längtan efter att få träffa Liam blev allt starkare. Vad skulle folk tycka om mig nu, skulle de hata mig ännu mer än vad de redan gjorde? Vad skulle egentligen hända emellan mig och Liam nu? Vad som än hände så ville jag vara med honom, för han var den som fått mig att våga ta ett kliv ut  med honom i allmänheten ifrån första början. Dessutom var det inte hans fel att vi hade kommit ifrån varandra, det var folkmassans. Min blick for runt i rummet och helst ville jag bara hoppa upp ifrån sängen och rusa härifrån för jag tyckte inte om sjukhus, men vem gjorde det egentligen? Och det var kanske inte så smart att springa iväg när jag hade en nål med en sladd till i fastsatt i armen. Men jag ville träffa någon, vem som helst, som kunde säga vad som hade hänt och vart alla andra var, vart Liam var.


Efter en liten stund ropade jag på folk för att få någon att komma in, men jag insåg snabbt att min röst inte höll särskilt bra. Halsen värkte och jag var väldigt hes, något som gjorde det betydligt svårare att få någon att komma hit.Just som jag var beredd att trycka på nödknappen för att få någons uppmärksamhet öppnades dörren till rummet. Mitt hjärta hoppade till i hopp om att det var Liam, men besvikelsen var stor när jag såg att det bara var en sköterska. Hon såg drog på en vagn med en tallrik full av mat som hon ställde bredvid sängen, men jag var inte alls hungrig och kände inte för att äta något. Hon log lite emot mig och kom fram till sängkanten.

“Hi, how are you feeling?” frågade hon försiktigt. Hennes vänliga ögon tittade bekymmersamt på min panna, där jag av all smärta antog att jag hade ett sår.

“Pretty okay, I think. My head really hurts and my throat is dry, my body hurts a bit but apart from that I think I’m okay” svarade jag. Hon nickade och kliade sig fundersamt i sitt blonda hår som var upsatt i en hög hästsvans.

“Well, you need to rest because you’ve just been lying there for at least five hours without waking up.. But we’re very sure about that rest and good food is all you need to be good again” kvittrade hon glatt medan hon ställde tallriken med mat på mitt nattduksbord. Jag fattade ingenting, hade jag varit medvetslös i fem timmar? Herregud...

“Where’s my phone? There’s someone I want to call” sa jag och lade mig tillrätta bak i sängen eftersom att jag ändå behövde Liam. Jag ville verkligen ringa Liam för att se så att han och de andra var okej efter allting som hade hänt utanför min stuga, jag ville faktiskt hellre ringa honom än min familj just nu. Självklart var de också viktiga för mig, men Liam var annorlunda och jag ville bara krypa upp i hans famn.

“I’m not sure about that, but I don’t think you’ll need it anyway. You see, there’s a lot of people outside your room who wants to see you. They’ve already been here, but then you were asleep. Actually it was this one guy, I could tell that he really loves you.. It’s him you wanted to call, isn’t it?” Sköterskan hade det där leendet på läpparna som om hon förstod, och det gjorde hon nog också.

“Yeah, it was. He’s my boyfriend, my everything, really. Do you mean that they’re all here, right now?” frågade jag exalterat och förvånades över hur lätt jag hade att prata med någon som var en främling till mig.

“I can see that. Do you want to see him? Oh, stupid question, course you want to. But your family has the first right to see you so you can see him after that.” Jag nickade och längtade genast efter mina föräldrars kramar och leende ansikten, och även mina syskon. På sistone hade jag inte haft så mycket tid med dem eftersom jag hade varit så mycket med Liam, så det skulle bli jätteskönt att se dem.

“Okay, sounds good” svarade jag och en gäspning for ur min mun.

“You should eat your food, and they can visit for a little while. Our visiting time isn’t for that long and I think you need rest too” sa sköterskan vänligt och jag nickade återigen. Trots att jag inte var så hungrig eller sugen på mat så förstod jag att jag förmodligen behövde äta, så jag fick brickan i min famn och tog små tuggor av magen som serverades här idag; potatis med köttbullar.

“Okay, should I send them in?” frågade söterskan som jag fått reda på hette Isabelle. Jag nickade och började genast le över att jag skulle få träffa alla igen. Isabelle gick ut ur rummet och kom snart in med mamma, pappa, Noah och Emma i släptåg. När mina föräldrar fick se mig kunde jag se glädje och lättnad lysa i deras ansikten.

“Kimberly, oh my god! You scared us so much, honey” sa mamma och gav mig en försiktig kram. Jag log svagt och kände att det stramade åt i pannan, som förmodligen var tejpad eller något. Bakhuvudet var nog ännu värre eftersom jag hade fallit bakåt, ja, jag ville inte ens veta. Alla gav mig kramar och vi pratade en stund, allt skulle bli okej med mig. Det kändes skönt att veta att min familj inte hade råkat ut för samma sak som jag, att de mådde bra. Men efter en stunds pratande och när jag hade fått i mig lite mat ville jag inget hellre än att få se Liam, och jag var ganska säker på att de förstod det för mamma motade ut resten av familjen och in kom fem nya killar. Jag blev glad över att få se dem alla, men min blick var ändå mest fäst vid Liam som jag kramade om så hårt jag orkade.

“I’m so sorry” viskade han i mitt öra. Jag kunde se hans blanka och röda ögon, och det var uppenbart att han hade gråtit.

“It’s okay” svarade jag och placerade min hand på hans kind som var lite våt av tårar.

“No, it’s not. I shouldn’t ha-” började Liam innan jag placerade min hand över hans mun för att stoppa honom.

“Don’t take it now.. Right now I’m just glad you’re here, please just be happy with me.” Det jag sa fick ett leende att sprida sig på Liams läppar och han nickade snabbt. De andra killarna såg lite bortkomna ut även om de sa att de var glada att jag var okej, och det kunde jag förstå för jag kände ju inte dem så väl ännu. Jag kramade dem innan Niall, Louis Harry och Zayn gick ut och Liam blev kvar med mig. Han satt på en stol bredvid sängen och höll i mina händer. De kändes mjuka och varma emot mina som var ganska kalla. Ett leende fanns på mina läppar hela tiden för Liam var här, och jag hade saknat honom så mycket.


“It was wrong of me to push us out there, I’m sorry” sa Liam med en suck.

“I chose to go out there myself, please don’t blame yourself. It’s not your fault that we lost eachother. Now that I’m almost okay, I just want to be with you” svarade jag och kramade om hans händer.

“And I just want to be with you too. Kimberly, you mean so much to me and I don’t want to lose you” sa Liam allvarligt och lutade sig fram. Hans läppar snuddade min kind när han försiktigt placerade en puss där som fick mig att le som en liten tonårstjej som träffade sin största crush eller något sådant.

“Do you know what my last thought was before I passed out?” frågade jag och placerade försiktigt mina armar kring hans hals. Som tur var så hade ju nålen i min arm tagits ut för en stund sedan, annars hade jag nog knappt vågat röra på den.

“Yeah?” svarade Liam nyfiket med blicken djupt inborrad i min.

“That I love you” sa jag och kände färgen stiga på mina kinder. Det kändes så bra att säga det, och Liam var underbar och förtjänade verkligen att få höra det.

“Well that’s good because I love you too” svarade han innan våra läppar möttes i en kyss som skulle slagit romantiska filmer med hästlängder.


Hej! Först vill vi bara be om ursäkt för ingen uppdatering. Men vi har inte haft några kapitel. Iallafall, om bara en timma så sitter vi på bussen på väg till vår första dag på gymnasiet. Vi vet att vi kommer ha mycket i skolan detta året så därför har vi bestämt oss för att bara uppdatera två gånger i veckan. På onsdagar och på lördagar. Vi hoppas att ni inte blir besvikna men vi vill inte känna oss stressade m.m. för då finns chansen att vi slutar skriva. Vilket vi inte vill! Men så är läget just nu iallafall :) Hoppas ni har det bra i skolan (för er som har börjat) så ses vi på lördag! 

 

Ha det bäst!! ♥♥♥ //Josefin & Frida 

 

P.S Var det någon som såg på deras film premiär igår? Så JÄVLA SNYGGA ATT MAN DÖR ASHDFGJH!!! :D //J

 

Summer Love - del 27

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“Yeah Liam, I’m sure” sa jag och log ett övertygande leende. Han log mot mig och drog mig närmre honom. Hans blick vandrade mellan mina ögon och mina läppar innan han långsamt pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Are you ready for this? It’s gonna be okay” sa Liam lugnande och kramade min hand som var placerad i hans. Jag nickade beslutsamt men kände i mage hur nervös jag i själva verket var. Egentligen var jag inte alls säker på att jag var redo för det här, men jag visste att jag behövde göra det, både för min skull men även för Liams. Vi skulle ut idag med killarna, vilket betydde att vi förmodligen skulle behöva möta alla paparazzis, vilket jag hade fruktat en del. Jag hade blivit rädd när jag sett dem inifrån mitt hus, och nu skulle jag behöva ta mig förbi dem... Ja, det kändes inte precis som det lättaste. Men jag antog att jag och Liam inte kunde gömma vårt förhållande för evigt,  Jag såg de andra killarna titta på Liam som för tillåtelse att kliva ut genom dörren ifrån min stuga där det hördes en massa röster utanför. Liam nickade emot Louis som snabbt öppnade ytterdörren. När den väl var öppen var det som att titta på ett levande krig, nästan bokstavligt. Journalister och fotografer trängdes vilt med varandra för att få både bilder och ord ifrån oss, och detta var absolut inget som jag varken var van vid eller kände för att börja vänja mig vid. Jag klamrade mig desperat fast vid Liam som stadigt höll en arm kring min midja. Någon av killarna stängde dörren bakom oss, men jag vågade inte vända på huvudet och titta vem det var, för då var jag rädd att jag skulle bli överfallen av någon eller så. Visst lät det inte särskilt realistiskt, men när jag tittade ut på havet av fotografer och andra personer så förstod jag att detta faktiskt var Liams och de andras verklighet. De behövde gå igenom detta varenda dag, jag kunde inte ens föreställa mig hur det kändes. Det här var vad de behövde hantera varenda dag. Men Liam hade berättat för mig att de då alltid hade säkerhetsvakter, något som jag väldigt gärna hade velat ha just nu. Vi trängde oss långsamt igenom folkvimlet och ingen av oss svarade på några frågor. Men alla röster trängde sig in i mitt huvud och gjorde att jag snabbt hade huvudvärk, något som jag knappt klarade av. Det kändes som att ju längre vi gick, desto mer folk blev det omkring oss. Förmodligen var det inte så, men det kändes verkligen så. Som att verkligen alla hade åkt hit när de fått reda på att hela. Dessutom så kändes det heller inte som om vi faktiskt kom någonvart, det var som att vi gick framåt men ändå var kvar på samma ställe.

“Liam, Kimberly! Are you a couple?”

“Are you confirming the rumours?”

“One Direction, look here!”

“Tell us the truth!”

Det hördes ljud överallt och jag kunde inte avgöra vem som sa vad, allt jag brydde mig om var att inte tappa bort Liam. Men när jag tittade runt omkring mig en till gång så insåg jag några av personerna som stod omkring oss var fans till killarna, directioners. De hade One Directions namn ritade på både kinderna och i pannan och de skrek nästan mer än alla fotografer och journalister. Jag försökte att titta bara på Liam medan han drog mig igenom folkvimlet för att inte tappa bort honom. Men det var svårt, för hur man än gjorde så kändes det hela tiden som om folk slet och drog i en allt vad de hade. Jag höll hårt jag kunde i Liam men insåg snabbt att mitt grepp lossade allt mer och mer. Jag försökte att skrika till honom så att jag kunde få ett bättre grepp om honom, men mitt skrik drunknade bara i alla de andras. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle göra, för allting bara snurrade runt omkring mig. När något fan skrikande trängde sig emellan oss gjorde det att greppet om Liam lossnade, och han försvann snabbt bort i folkmängden, bort ifrån mig. Jag skrek hans namn så högt jag kunde och visst hade han märkt vad som hade skett. Jag mötte hans blick när han försökte ta sig tillbaka till mig, men vi kom bara längre och längre ifrån varandra. Jag fick rent ut av panik, herregud, vad skulle jag göra nu? Jag tittade runt omkring mig för att kanske ha tur och få se någon av killarna, men allt jag såg var kamerablixtar och skrikande folk. Min hals kändes torr och jag kände mig helt hopplös, jag var fast i en situation jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Jag gjorde mitt allra bästa för att knöka mig förbi alla, jag armbågade till och med vissa rakt i magen. Men det hjälpte inte ett dugg, jag var fortfarande fast. Jag skulle aldrig ha gått ut... Jag hatade mig själv för att jag inte bara hade stannat inomhus. Ett skrik jättenära mitt öra fick mig att rycka till av både chock och rädsla. Men jag hann inte långt innan jag fick en hård knuff framifrån av någon som trängde sig förbi, och trots att jag var omgiven av folk så var det oväntat, kanske just för att det var en så hård knuff. Min balans blev genast sämre och jag famlade efter någon att rycka tag i, men det var för sent. Inom någon sekund hade jag landat på den steniga och hårda marken med huvudet rakt i backen. Smärtan slog till som en bomb i mitt redan värkande huvud och jag kände mig som en hund någon lämnat, som blivit nertrampad av allmänheten. Folk bara klev runt mig och det var nog till och med någon som klev på mig. Jag hann inte tänka så mycket, det gjorde ont överallt och röster hördes någonstans långt bortifrån.

“Call an ambulance!”

“Are you okay?!”

“What happened?”

“Do something!”


Jag älskar dig Liam var min sista tanke innan allt blev svart framför ögonen.


LIAMS PERSPEKTIV

Jag tittade överallt och ville bara se ett ansikte, Kimberlys. Men jag kunde inte hitta henne någonstans, ända sedan någon slitit isär oss så var det omöjligt bland allt folk. Jag var jätteorolig, tänk om något faktiskt hade hänt? Kimberly hade varit osäker inställd till detta men jag hade lovat henne och sagt att det skulle gå bra. Vad jag insåg nu var att sådant kunde jag egentligen inte lova, inte med alla fans här. Jag hade vetat att något kunde hända utan livvakter men jag hade bara valt att ignorera tanken för att det faktiskt skulle inträffa och velat hjälpa Kimberly. Jag trängde mig igenom allt folk och struntade fullständigt i att vara trevlig och signera någons grejer, Kimberly var borta och det var inte bra, inte det minsta. Jag hörde extra mycket skrik till vänster om mig och fick syn på Harry. Tack och lov, någon som jag kände igen.

“Harry, Kimberly’s gone! We have to find her!” ropade jag i hans öra så att han skulle höra. Den irriterade rynkan som nyss funnits i hans panna var nu ersatt av ett oroligt ansiktsuttryck och han krokade arm med mig, förmodligen för att inte tappa bort mig. Han nickade snabbt och jag förstod att han hade förstått precis vilket allvar som låg i det jag sa. Jag började långsamt att få panik medan vi tillsammans trängde oss förbi alla. Just när jag kände mig för att bara sätta mig på marken och be för att Kimberly skulle vara okej så hörde jag en välbekant röst, något som lät som min räddning.


“EVERYONE, KEEP CALM AND QUIET.” Det var ingen mindre än Pauls röst jag hörde ur någon slags megafon, som hördes över hela området. Då fick jag syn på dem. Först kom Paul och sedan våra andra livvakter, på en lång rad. Paul knuffade irriterat undan en massa folk som faktiskt flyttade sig ur vägen när de kom. Om det berodde på deras stora figurer eller att de var väldigt bestämda visste jag inte, men det spelade kanske ingen roll i nuläget. Paul fick syn på mig och Harry och kom fram till oss.

"Where's the others?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"We've lost them" skrek Harry för att överösta fansen. Paul suckade och kollade sig omkring. Folkmassan hade blivit större men de var inte lika nära oss längre. Jag kollade frenetiskt omkring för att se någon av killarna eller Kimberly. Jag började bli riktigt orolig. Jag visste att Kimberly inte kunde hantera allt detta ensam.

“SHE’S DEAD” skrek ett fan som rusade förbi mig. Herregud, pratade hon om Kimberly? Jag blev genast mer orolig och rusade med Harry och alla andra efter mig åt det håll tjejen hade kommit ifrån. När jag hade kommit en bit fick jag se att det var folk som stod runt omkring någonting, eller rättare sagt förmodligen någon, och på något sätt utan att behöva se så visste jag att det var Kimberly. Jag rusade fram dit och knuffade undan alla, bara för att få se Kimberly ligga på marken. Jag tvärstannade framför henne och tappade fullständigt andan. Hon var väldigt blek och det blödde ifrån hennes huvud, och hon såg inte ens ut som om hon andades. Jag slängde mig ner på marken bredvid henne och kände på hennes hjärta, som verkade slå som det skulle.

“Kimberly! Kim, please say something” utbrast jag desperat och smekte hennes kind som kändes kall och livlös. Det här hände bara inte, det hände bara inte! Jag hörde Pauls röst bakom mig men allt jag brydde mig om var Kimberly. Det såg ut som om hon hade slagit i huvudet rejält, hon måste ha blivit nerknuffad.. Jag tittade snabbt uppåt på alla som stod där.

“Do something!” skrek jag argt och höll hårt i hennes hand. Jag fick snart reda på att en ambulans var på väg och det lugnade mig en aning, men jag var rädd att Kimberly skulle försvinna för evigt och det skulle jag inte klara. Jag hade nyss fått min flickvän tillbaka och nu hände det här, allt på grund av de dumma fotograferna och fansen. Visst älskade jag våra fans, men inte i en stund som denna. Snart hörde jag sirenera som tjöt och folkmassan började faktiskt att skingras, för att bilen skulle komma fram. Jag drog ett djupt andetag och kysste försiktigt Kimberlys panna. Jag kunde känna hennes kalla hud under mina läppar och i det ögonblicket insåg jag hur mycket jag faktiskt älskade henne. Vi skulle klara det här, på ett eller annat sätt. Och om inte... Den tanken existerade inte ens.


Heeeej!!! Kapitlet blev klart så här är det :D Hoppas att ni gillade det :) Vad tror ni händer? Kommentera era idéer och/eller synpunkter :) 

 

 
Minst 8 kommentarer för del 28 :D //Josefin & Frida xxx

Summer Love - del 26

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Jag gick emot dörren och försökte att tänka på att jag skulle få träffa Liam snart, att tänka på det positiva. Men allt ljud utanför dörren fick mig att undra om det verkligen var han. I och för sig så var de ju fem högljudda killar, så det kanske var dem ändå. Men när jag öppnade dörren fick jag definitivt se att det inte var Liam, Niall, Louis, Harry och Zayn som stod där.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

En massa blixtrar och kameror bländade mina ögon och jag kunde knappt höra mina egna tankar i havet av röster som alla försökte prata med mig på en och samma gång. Utan att förstå vad det faktiskt var som hände så kände jag mig som om alla människor utanför min dörr på samma gång försökte skrika och hoppa på mig. Jag hade aldrig varit med om något liknande och förstod inte vad alla dessa människor gjorde här, hos oss. Kanske hade de gått till fel person och egentligen skulle till Liam? Ja, så var det förmodligen.

“Kimberly, over here! Is it true about you and Liam dating?”

“Tell us the truth about you and the star!”

“Is Liam single or not?” Alla frågor fick mig att bli förvirrad när jag insåg att de faktiskt var här på grund av mig, och att de faktiskt hade kommit rätt. Jag hade redan ont på så många ställen och min hals kändes torr som en öken. Jag kisade på grund av alla blixtrar innan jag smällde igen dörren. Jag ville inte bli uppmärksammad men det jag nu på något vis lyckats bli. Jag låste dörren och gick upp på mitt rum igen. Jag tog fram min mobil och skrev in Liams nummer. Signalerna gick fram och efter tredje så svarade han.

"Hi love" svarade han och ett leende skapades på mina läppar. Men det suddades genast ut när jag kom på varför jag ringde.

"Hey Li, I think we have a problem.." sa jag och satte mig ner på sängen.

"What are you talking about? Are you okay?" frågade han oroligt och jag suckade.

"There's a lot of paparazzis outside my door" sa jag och kollade ut genom mitt fönster för att se att det var ännu mer folk där nu.

"What? How could they find you?" frågade han och jag kunde höra de andra killarnas röster i bakgrunden som frågade vad det var som hände.

"I don't know Li, just don't come here. I don't want it to get worse and I definitely don't want you to get hurt" sa jag och drog sedan ner persiennerna.

"Okay, we'll stay home at me. Are your parents home?"

"No, I'm alone" sa jag och jag kunde se Liams rynka på pannan, han alltid fick, framför mig.

"Babe, I don't want you to be alone. The paparazzis can be a bit... Rough."

"Yeah but it's a bit hard to get in and out of the house. I don't want to get killed" muttrade jag och gick fram och tillbaka i rummet.

“Just stay inside, I’ll fix this” sa han och jag nickade.

“Okay Li” sa jag och lade på. Jag suckade och tog fram min svarta bag från garderoben. Jag tog fram en cigarett som jag snabbt tände på. Hur kunde det bli såhär? Jag visste att jag varit med i tidningar. Men mitt ansikte hade ju inte visats. Hur fan kunde de veta vart jag bodde? Jag drog in ett djupt bloss för att försöka lugna ner mig själv. Jag ville inte få en massa uppmärksamhet jag visste bara vad det ledde till. Hat. En massa jävla hat. Jag ville inte att fler skulle tycka att jag var ful som ett svin. Jag ville inte bli kallad fet. Jag hade berättat för Liam att jag inte var redo för att gå ut med vårt förhållande vilket han hade förstått. Men ändå så hade det blivit såhär. En suck for ur mig samtidigt som jag fimpade min cigarett. Jag ställde mig upp och gick ner för trappan till undervåningen men när jag kom ner fick jag en chock. Fotografer tryckte sig mot fönsterena och bankade. Jag kollade skrämt på dem innan jag sprang upp på mitt rum igen. Jag smällde igen dörren. Jag satte på min dator och loggade in på facebook och tumblr. På facebook hände typ ingenting, som vanligt så hade jag fått ganska många elaka kommentarer i chatten. Men när jag gick in på tumblr så höll jag på att tappa datorn från mitt knä. Mina följare var över två tusen och jag hade fått väldigt många meddelanden. “Stay away from Liam, he’s mine bitch!!” var en av dem. Jag lade argt ifrån mig datorn och ställde mig snabbt upp. Jag drog hårt i mitt hår för att få ur min ilska och sparkade i väggen. Något som jag ångrade. Smärtan spred sig i min fot och tog mina händer om den  och hoppade omkring i rummet.

“Fucking paparazzis, I hate you!” skrek jag argt och satte mig surt ner på golvet. Jag satte armarna i kors  och blundade. Att hantera arghet hade aldrig varit min grej. Med en suck tände jag ännu en cigarett. Lugnet spred sig och jag suckade. Livet var verkligen inte det enklaste.


FROM: Batman <3

We have a plan :D ♥♥♥


Ett sms från Liam fick mig att vakna till. Jag lade undan min bag och satte mig i sängen med mobilen i handen.


TO: Batman <3

It better be good babe... xx


FROM: Batman <3

It is, see ya soon <3


Ses snart? Vadå snart? Hade han inte fattat att det INTE gick att komma in i mitt hus. Speciellt för han eftersom han var en popstjärna. Ja, jag kunde ju bara säga att jag inte alls visste hur Liam tänkte ibland. Jag ställde mig upp med en suck. Om Liam sa att vi snart skulle ses så betydde väl det att han skulle komma hit. Jag sprayade parfym i rummet för att få bort röklukten och stoppade in tre mint tuggummin i munnen. Om Liam skulle få reda på att jag hade rökt så skulle allt bara gå snett. Det behövdes verkligen inte i vårt förhållande nu. Jag visste att det var fel av mig att inte berätta för honom men jag vågade inte. Jag ville inte veta vad konsekvenserna skulle bli. Antingen så kunde han förstå och hjälpa mig att sluta. Eller så kunde allt gå tvärtom. Han lämnade mig. Det skulle jag inte klara. Inte nu. Inte sen. Inte någonsin. Liam var en stor pelare i mitt liv som jag kunde luta mig mot. Men jag visste att den skulle välta om jag inte var försiktig. Jag visste att Liam inte skulle klara hur mycket som helst. Han var ju trotsallt en människa. En mycket älskvärd sådan.


En tuta hördes utifrån vilket fick mig att kolla ut. Min haka föll till golvet när jag såg vad som hände. Där ute i en svart Range Rover satt fyra killar från One Direction. De hade vevat ner rutorna och tutade hur mycket som helst. Fotograferna var som flygor brukar va vid socker och sprang snabbt till sina egna bilar för att köra efter killarna. Jag kollade ner vid min dörr och såg att inte en enda fotograf var kvarsamtidigt som ett leende spred sig på mina läppar. Liam hade ju hållt sitt ord om att han skulle fixa detta. Och det var som om han visste att jag tänkte på honom för helt plötsligt så kom han gående mot dörren. Ringklockan ringde och jag gick ner och öppnade dörren.

“Hi” sa Liam och log smått.

“Hey” sa jag och klev åt sidan så att han skulle kunna komma in.

“I’m sorry for what happened, I know that you don’t want to go out with our relationship and well this didn’t exactly help” sa han kollade ner i marken.

“It’s not your fault Li” sa jag och tog hans händer i mina.

“I don’t want this to happen again. You never know what they can do” sa han och kramade om mina händer.

“I’m fine, right.”

“Are you sure?” frågade han oroligt och kollade in i mina ögon. Nej, såklart jag inte var säker. Jag ville inte uppmärksammas i media men jag ville så himla vara med Liam att jag fick stå ut med det. Jag visste ju att jag ändå hade Liam som kunde hjälpa mig. Men någonstans inom mig var det någon röst som sa nej. Jag visste inte till vad, jag bara hörde ordet nej. Kanske var inte jag redo för detta. Kanske var detta ett för stort steg för mig. Oavsett vad det var så vägrade jag att lyssna på det. Liam var min och jag var hans.

“Yeah Liam, I’m sure” sa jag och log ett övertygande leende. Han log mot mig och drog mig närmre honom. Hans blick vandrade mellan mina ögon och mina läppar innan han långsamt pressade sina läppar mot mina i en passionerad kyss.


Awww, är inte Liam gullig? Vår inspiration är på väg tillbaka men har ni några idéer får ni gärna kommentera det. Följ oss gärna på twitter också. (@oned_stories) Där skriver vi när nästa del kommer m.m. :) 
 
Minst 8 kommentarer för att få del 27 :)
 

//Josefin & Frida

Summer Love - del 25

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“How can you put up with me?” frågade jag mot hans axel.

“Because I know you better than anyone and who you really are” svarade han och kramade mig tillbaka. Plötsligt var det som om verkligheten slog till mig. Jag drog mig ur hans famn och slog till honom på armen.

“Ow, why did you do that?” frågade han och strök med sin hand på stället där jag hade slagit honom.

“You deserved it, since you left me all alone with four guys I barely know in your room” sa jag och han skrockade.

“You’re funny Kim” sa han och drog in mig i en till kram.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Okay, I’m gonna do my best but it’s hard” mumlade jag nervöst i Liams öra medan vi gick hand i hand in till mitt rum där killarna satt kvar. De pratade om något jag inte uppfattade men tystnade snabbt när de fick syn på oss. Jag såg hur Liam gav killarna ett litet leende och satte mig ner på en stol. Jag satte mig snabbt ner i hans knä och var glad för all den support jag fick av honom.

“I’m sorry for my behaviour earlier guys” sa jag och kollade ner på mina händer. Jag skämdes faktiskt, för killarna hade ju inte gjort något fel, det var ju jag som hade gjort det.

“Well.. We sat here and wondered if we did something wrong?” sa Louis frågande. Jag kände hur jag stelnade till och drog ett djupt andetag för att sedan förklara hur jag egentligen kände. Liam strök lugnande sin hand över min rygg och jag kände mig säker i hans famn. Han ville detta, så himla gärna, och det minsta jag kunde ge honom tillbaka efter allt han hade gjort för mig var att åtminstone försöka att klara av det här.

“No, you did nothing wrong. It’s just me. Basically, I have a kind of problem with meeting new people and it’s just hard... I didn’t mean to be rude to any of you and I’m truly sorry. Honestly, I just suck at making new friends” sa jag ärligt och tittade på Liam som såg ut att förstå. Min blick föll runt på alla fyra och ingen verkade, förvånansvärt nog, ett dugg arg.

“Yeah that can sometimes be hard” svarade Louis och nickade till svar. Ett tunt leende spred sig sig över mina läppar och jag kände mig genast på lite bättre humör.

“I agree. And I just want you all to know that this is all thanks to Liam. He has helped me through hell and back, through so much. And he’s the best guy ever” svarade jag och tittade på Liam bakom mig som log stort.

“Oh my gosh, look at the love couple. May I take a photo?” frågade Louis och jag skakade snabbt på huvudet med röda kinder.

“Nope, you may not” sa Liam sedan och jag tittade in i hans bruna ögon. De lyste av värme. Jag insåg snabbt att även om detta var jobbigt för mig så skulle jag göra det och så mycket mer, om det gjorde Liam glad. Och var han glad, kunde jag också lättare vara glad.

“So, what do you all say about an ice-cream at the beach, later?” frågade Liam och jag nickade sakta. Jag var lite tveksam, men killarna hade än så länge inte sagt någonting om min kropp eller hur jag såg ut, så kanske skulle de inte döma mig så mycket som jag hade varit rädd för att de kanske skulle göra.

“Sure, sounds fun” var ungefär det svaret vi fick ifrån alla killarna. Niall log som om ingenting hade hänt, men det förvånade mig inte. Jag hade inte alls träffat dem mycket alls men jag hade ändå inte undgått att märka att den killen skrattade och log mer än de flesta andra. Inte för att det egentligen var något dåligt, för han spred en positiv stämning runt omkring sig.

“Okay, now when we’ve solved that out we’d love to get to know you, the one who took Liams heart in just some weeks” sa Harry överdramatiskt med ett stort leende på läpparna. Jag log smått och satte mig på sängen bredvid Zayn som satt längst ut.

“Okay, then I’d like to get to know stuff about you guys too” sa jag och Liam log.

“The first thing you should know is that they’re really big idiots” sa han skämtsamt och fick en kudde i huvudet av Louis till svar.

“We’re totally normal, Liam! Don’t embarass us out for her before we’ve even got the chance to do it” sa Louis som tittade surt på Liam. Fast vem som helst hade kunnat se att det inte var ett dugg äkta. Jag såg hur han kämpade emot ett leende på sina läppar men det gick inte så bra. Ett skratt bubblade upp ur mig och jag höll snabbt handen för munnen. Jag brukade inte skratta så mycket eftersom jag ofta var nedtyngd i alla mina sorger och problem, men samtidigt så var det ju innan jag ens hade träffat Liam. Numera mådde jag ju mycket bättre, och det var ju tack vare honom. Louis ögon var varma och han visade ingenting annat än vänlighet, och kanske, men bara kanske, så kunde jag bli vän med dem.

“I’m sorry Louis, I just thought that warning her would be a good thing” svarade Liam och flinade. Man kunde se på dem alla att de verkligen var bästa vänner, de betedde sig så och tittade på varandra med en sådan uppskattning. Kanske var detta svårt för mig för att jag själv saknade det där? Att ha en eller flera bästa vänner som verkligen brydde sig om en. En gång i tiden hade jag och Victoria varit så, men när hon hade lämnat mig hade jag insett att hon inte var någon äkta vän. Men förhoppningsvis var jag just nu på väg att få fyra nya vänner.


Glassen på stranden blev det bestämt att vi skulle göra, så jag gick efter en stunds pratande med dem hem för att äta och göra iordning mig. Jag behövde också ta in faktan att jag faktiskt hade kunnat vara trevlig emot killarna och skrattat, utan att ha behövt klistra på ett leende eller en vänlig kommentar. Det hade för första gången på riktigt länge känts okej med nya människor, och jag kunde inte tacka Liam nog för det. Jag tog snabbt en dusch och bytte om innan jag satte mig vid köksbordet och deltog i middagen som resten av min familj också gjorde. Vi pratade på och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte få bort det där fåniga leendet ifrån mina läppar. Jag var rätt säker på att de märkte det eftersom jag var högst säker på att Emma skvallrat, hon kunde verkligen inte behålla någonting för sig själv. Men det var ingen som sa något, och tur var väl kanske tur det, för jag visste inte direkt om jag hade lust att dela allting om Liam med dem, särskilt inte mina föräldrar. Det kändes skönt att för en gångs skull inte behöva fejka att jag mådde bra som jag alltid gjorde annars. Visst mådde jag bra, men jag kunde fortfarande inte komma ifrån känslan att jag åt för mycket...


Efter middagen gick jag direkt upp till toaletten och tänkte göra vad jag alltid gjorde. Jag låste snabbt dörren omkring mig och öppnade toalocket. Liam hade fått mig att må mycket bättre, men jag kunde inte sluta med det här. När jag åt var det som att tvinga i mig själv maten bara för att mina föräldrar inte skulle misstänka något. Jag satte snabbt upp håret i en knut och drog ett djupt andetag innan jag precis tänkte sticka ner mina fingrar i halsen. Då dök en bild på Liams ansikte upp i mitt huvud, och jag hejdade mig plötsligt. Jag visste så väl att han inte skulle ha velat det här. Han skulle ha hatat det om han visste, jag var så väl medveten om det. Jag hatade också mig själv för att jag gjorde så här men jag kunde inte sluta. Liam hade fått mig att förändra så mycket, jag ville göra det för honom, men det var fortfarande så mycket han inte visste om mig. Bilder i mitt huvud när Liam grät fick mig att sätta mig ner på golvet bredvid toaletten och försöka ta några djupa andetag. Jag ville inte göra det, jag ville vara stark nog att stå emot för Liams skull. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde klara mig utan det här, att jag kunde sluta. Samtidigt så ville jag bara bli av med maten för att inte lägga på mig ännu mera vikt än vad jag redan hade gjort. Alla mina tankar snurrade runt och runt, fastän de bara innehöll en enda sak; Liam, Liam och Liam. Jag ville inte se honom gråta, jag hatade att alla bilder på honom var tvungna att komma upp i min hjärna just nu. Jag ville göra detta för Liam... Men jag kunde inte, jag kunde bara inte. Hur mycket jag än tänkte på honom så kunde jag inte hjälpa det viset som jag såg mig själv på, och även om Liam hade hjälpt mig massor så kunde han inte förändra allting. Jag hade så djupa sår inombords som inte ens Liam kunde klara av att bota, det ar iallafall vad jag trodde. Och med de tankarna hade jag snart två fingrar i halsen, igen.


Jag vaknade av att ringklockan i huset ljöd, om och om igen utan något stopp. När jag slog upp ögonen kände jag en smärta i kroppen och speciellt i nacken. Min blick for runt och jag upptäckte att jag fortfarande var kvar i badrummet, liggandes på golvet. Jag satte mig försiktigt upp och jämrade mig när jag kände smärtan rycka tag i både mina axlar och min nacke på ett sätt som gjorde fruktansvärt ont. Varför var jag fortfarande här inne? Vad hade hänt egentligen? En blick i toaletten och jag förstod genast allting, alla bitar föll på plats för mig. Jag hade kräkts och sedan svimmat. Det var inte första gången det här hände, och tur som jag hittills verkade ha haft så hade ingen märkt någonting. Jag visste att det inte var hälsosamt alls eftersom att jag svimmade, men samtidigt så hade jag kanske inte så mycket val. Jag reste långsamt på mig och försökte att ignorera värken i nacken som verkligen kändes hemsk, men det var svårt. När jag tittade på min ena axel fick jag se att den var alldeles blå av ett stort blåmärke. Jag strök försiktigt ett finger över och ryckte till av smärtan som slog emot mig, det gjorde så ont. Jag måste ha landat på axeln, insåg jag snabbt. Toaletten ville jag inte se så jag slängde snabbt ner locket och spolade ner alla minnen av att detta hade hänt. Eller ja, jag kunde kanske inte spola bort minnena men jag kunde åtminstone spola bort allt det som bevisligen pekade på att detta hade hänt. Jag kände mig verkligen hemsk, för jag hade verkligen försökt för Liams skull. Jag hade velat klara det. Men jag var svag, och hade inte kunnat motstå det som gjorde att jag kände mig hemsk, men åtminstone inte tjock. En djup suck for ur mig medan jag försiktigt tog mig till handfatet och sköljde ur både munnen och ansiktet ordentligt. Typiskt mig att alltid misslyckas med allting, att inte vara stark nog. Jag hoppades ändå att nästa gång kanske tankarna på Liam kunde hindra mig, för trots alla mina problem så älskade jag ändå honom. Om han bara hade vetat allting så kanske det hade varit annorlunda, om jag hade varit modig nog att berätta för honom... Men det var jag inte. Jag var rädd att han skulle tycka att det var äckligt och kanske inte vilja vara med mig mer, och jag hade jag ju genom erfarenhet märkt att det inte gick så bra när jag var utan honom...


När ringklockan fortsatte att ringa fick det mig att reagera och gå ner för trappan. Varje steg fick mig bita ihop tänderna av smärta, det kändes verkligen som om jag hade fått stenar kastade på mig eller något. Jag undrade varför Liam och killarna var här och ringde på så länge när de visste att vi skulle träffas på stranden? Bra fråga.. Här var det helt tomt, jag verkade vara ensam hemma. Min familj syntes inte alls till, de hade nog gått ut och trott att jag var i duschen eller något. Jag gick emot dörren och försökte att tänka på att jag skulle få träffa Liam snart, att tänka på det positiva. Men allt ljud utanför dörren fick mig att undra om det verkligen var han. I och för sig så var de ju fem högljudda killar, så det kanske var dem ändå. Men när jag öppnade dörren fick jag definitivt se att det inte var Liam, Niall, Louis, Harry och Zayn som stod där.

Här är äntligen del 25, skrev förut på Twitter att vi inte hade så mycket inspiration men nu har Frida lyckats skriva klart det :) Hoppas ni gillade det iallafall, satt typ hela dagen haha. Vem tror ni det är som står vid dörren? Kommentera vad ni tror/ tycker och om ni har synpunkter är det bara att säga det. Var inte blyga :)
 
Minst 8 kommentarer för att få del 26 :D 
 
Nu ska jag (Josefin) kolla på Nialls twitcam :D //Josefin & Frida ♥♥♥
 

Summer Love - del 24

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“Liam, I really don’t know what to say” mumlade hon tyst. Jag suckade och blinkade flera gånger med ögonen för att försöka förhindra att tårarna skulle börja rinna.

“It’s okay, I think I already know” viskade jag medan min blick riktades emot marken. Jag kunde inte titta henne i ögonen, det var för jobbigt just nu.

“No, you don’t” svarade Kimberly vilket fick mig att rikta blicken upp emot henne igen och tålmodigt vänta på vad hon skulle säga härnäst, även fast jag var rätt säker på vad som skulle komma.


 

 


LIAMS PERSPEKTIV

Jag trodde verkligen att jag visste, jag trodde verkligen att jag hade koll. Men gud så fel jag hade. Kimberly öppnade munnen för att säga vad jag hade väntat på och jag drog in ett djupt andetag och försökte övertala mig själv om att det var okej vad hon än sa, fast jag innerst inne visste att det inte alls var så.

“Maybe you know that I’m not that good at explaining what I feel and think..” Jag svalde hårt och nickade åt henne att hon kunde fortsätta vad hon hade börjat säga. “So let me show you instead.” Kimberly lirkade ur sin hand ur mitt grepp och jag trodde för en fasansfull sekund att hon skulle gå ifrån mig, men istället så placerade hon sina armar omkring min nacke och drog oss närmre varandra. Ett ljud av förvåning for ur min mun men det svaldes snabbt av Kimberlys läppar som pressades emot mina. Jag visste inte hur det hände, men rätt som det var var mina armar kring hennes midja och vi kysstes som om det var sista gången vi skulle se varandra någonsin. Kimberly var i mina armar igen, och det var allt jag kunde tänka på just nu. Jag tog desperat ett bättre grepp om hennes midja som om hon skulle försvinna i mina armar om jag inte höll om henne tillräckligt väl, vilket jag inte skulle tillåta att hända. Värme och kyla sprudlade genom hela min kropp på en och samma gång, och jag kunde känna fjärilarna i min mage som hoppade runt. Det kändes som om jag brann inombords, jag var så varm och allt kändes så himla bra just i det ögonblicket.. Och trots våra olikheter och svårigheter att förstå varandra, så var jag ändå säker på att nu när vi stod i en park tillsammans på en semester vi nyss hade träffats på, så hörde vi ihop. Jag hörde ihop med henne och hon hörde ihop med mig, det var så det var. Våra läppar rörde sig passionerat tillsammans och vi slutade inte kyssa varandra förrän vi båda var alldeles andfådda och rosenkindiga. Då gick vi isär, men bara någon halvmeter. Jag stirrade förvånat in i Kimberlys ögon och såg att den kalla blicken hon haft tidigare var utbytt emot något varmt och välkomnande. Ett stort leende spred sig på hennes läppar medan hon drog in några djupa andetag och sträckte upp handen emot mitt hår. Hon drog den igenom det på det mjuka sättet som bara hon kunde och jag log försiktigt.

“What was that for?” frågade jag med ett höjt ögonbryn fast jag egentligen nog visste varför hon hade kysst mig.

“I think we both know the answer to that, but I can tell you anyway. It was my way to tell you that you’re right about this and that I feel the same way about you. Everything you said, Liam, you were right. I thought I needed time to think, but now I’m pretty sure what I want” svarade Kimberly fortfarande med handen intrasslad i mitt hår. Hon log lite, men inte jättestort. Hennes leende var mjukt och varmt, precis som hennes blick och hennes famn. Hennes leende blev inte större, men inte heller mindre utan det stannade bara på sin plats.

“And what is that?” frågade jag leendes trots att jag mycket väl visste vad Kimberly egentligen menade.

“You, us. I want it to be us again, Liam. You made me realise that I almost lost the one who makes me strong and the one I want to be the most with. We both made mistakes and I know neither of us meant to hurt the other one. But I’m in love with you, and even if I sometimes can’t understand how you can be in love with me I’m glad you are” sa Kimberly och jag log stort och lutade mitt ansikte närmre hennes igen.

“I can hear the lads cheering” sa jag med rösten full av skratt. Kimberly tittade förvirrat på mig och jag skrattade medan jag nickade emot buskarna längre bort där vi båda såg killarna, Emma och Noah se väldigt glada ut. Vi båda förstod att det var för oss, och ett ögonblick av pinsam tystnad passerade förbi innan Kimberly tog mina händer i sina och flätade ihop dem. Mina var mycket större och mer solbrända emot hennes som var mindre och lite ljusare. Men våra händer passade så bra ihop ändå, och det kändes så rätt.

“Let them cheer, they’ve waited for this” svarade hon och jag nickade.

“Have you ever eskimo kissed someone?” frågade jag nyfiket och fick en nyfiken huvudskakning ifrån Kimberly som svar.

“What’s that?”

“It’s like, nose kissing. Like this” svarade jag och böjde mig fram emot henne så att våra näsor nuddade varandra. Jag gnuggade sedan näsan emot hennes näsa i en så kallad eskimokyss. Kimberly förstod snabbt och gnuggade tillbaka sin näsa emot min. Men snart så började hon att skratta.

“It tickles” sa hon innan vred sitt ansikte en aning och kysste mig lätt. Jag log i kyssen innan jag burade in mitt huvud i hennes nacke och kramade henne hårt. Hon doftade så gott, precis som vanligt. Åh, vad jag hade saknat den doften alltså. Kimberlys fingertoppar skrapade lätt över min hårbotten och det kändes som massage, jag gav ifrån mig en lätt men nöjd suck till svar.

“So we’re fine then?” frågade jag och Kimberly nickade direkt.

“We totally are, I really need to thank my siblings for bringing me here” svarade hon leendes med armarna kring min hals.

“Yeah you should” sa jag och lade armarna om hennes midja.

“Yes! My favourite celebrity couple are back together!” hörde jag Emma ropa. Jag kollade på henne och såg henne stå där med ett stort leende på läpparna.

“Oh my god, she’s so embarrassing” sa Kimberly och gömde sitt huvud i min nacke. Jag skrockade och kollade ner på Kimberly.

“She’s cute” sa jag och Kimberly kollade upp på mig med stora ögon.

“Cute? You know she talks about you all the time, it’s creepy because she knows more about you than what I do” sa hon och pillade lite med mina hårtoppar.

“Well there is crazier fans than her.”

“You’re kidding right? I thought Emma was the worst.”

“Haha nope, a girl once flashed us in Sweden” förklarade jag och hennes mun öppnades.

“Should I be worried?”

“No, not at all.”

 

KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Are you sure they won’t judge me?” frågade jag Liam. Jag skulle träffa resten av One Direction och ja, jag var väldigt nervös. Jag hade sett dem tidigare idag men inte pratat med dem och nu stod jag här i Liams hall för att träffa dem.

“I’m positive” svarade han och kramade om min hand.

“I’m nervous Liam” sa jag och suckade.

“Don’t be, they are really kind and they will like you” sa Liam och log uppmuntrande mot mig. Jag andades in ett djupt andetag och kollade in i Liams ögon.

“You’re right, I’m just a pussy.”

“Watch your language young woman” sa Liam och jag himlade med ögonen. Jag visste att Liam inte gillade när jag sa något fult ord, men jag var van vid det.

“Whatever Liam” sa jag och han log smått mot mig.

“It will be fine” sa han och pussade mig snabbt på munnen. Han drog med mig mot trappan till övervåningen och snart stod vi utanför hans sovrumsdörr. Skratt hördes innefrån men tystandes när Liam öppnade dörren. Jag gick bakom Liam, i hopp om att han skulle vara en sköld och ta emot alla elaka ord som de kanske sa.

“Hey guys, this is like you already know Kimberly. My girlfriend” sa Liam med ett leende och drog fram mig så att jag stod framför honom med hans händer på mina axlar. Jag kollade på de andra killarna som kollade på mig med små leenden.

“Hi” sa jag tyst och den blonda, Niall tror jag, ställde sig upp.

“Hey, I’m Niall it’s nice to meet you” sa han och sträckte fram sin hand emot mig. Jag tog den och skakade. De andra presenterade sig likadant och jag tror att jag greppade namnen.

“Umm, it’s nice to meet you” sa jag och kollade på Liam som log uppmuntrande mot mig.

“I’m gonna go and get som snacks, be right back” sa Liam och gick ut genom dörren. Jag blängde på honom och gjorde en notering i mitt huvud att jag skulle slå honom senare för att han lämnade mig ensam med fyra killar jag inte alls kände.

“So, are you in school?” frågade Harry och jag nickade.

“Yes, I-I’m starting my last year after the summer” sa jag och ville ge mig själv en face-palm. Stammar? Sen när stammade jag? Ta dig samman Kim, det är bara fyra killar och Liam hade ju faktiskt sagt att de var hur snälla som helst.

“What do you want to do after school?” frågade Louis mig och log smått. Jag satte mig på golvet och lutade mig mot väggen så att jag kunde se killarna som satt i Liams säng.

“I want to be a photographer” sa jag och de nickade.

“That’s cool, what kind?” frågade Zayn. Gud, var detta någon slags intervju?

“What is this, some kind of interview?” sa jag en aning irriterat och ångrade mig genast när jag sagt det. De andra killarna kollade på varandra och jag bet mig läppen. Fan också, var jag tvungen att säga fel sak. Just då kom Liam in i rummet med en skål med godis. Han måste ha märkt den pinsamma tystnaden eftersom han kollade på oss med en bekymrad min. Jag ställde mig upp och kollade på Liam. Jag tog Liams hand och kollade in i hans ögon.

“I can’t do this, I suck at making new friends” viskade jag och han kollade på mig med en ledsen min. Han ställde ner skålen på golvet och drog med mig ut i hallen.

“Please Kim, it would mean a lot to me if you became friends with them” sa Liam och kollade bedjande på mig.

“I snapped at them, I was rude. Liam, they are stupid if they want to be friends with me” sa jag och satte armarna i kors.

“Kim, they aren’t people who judge others. Just please stay, I can talk to them if you want to” fortsatte Liam.

“Talk to them about what Liam? That I’m a weird person who can’t make friends?” sa jag en aning surt.

“Don’t say that. I know that it may be hard to you, but they’re really good guys. And I know that they want to get to know you” sa Liam och tog ett steg närmre mig. Jag kollade upp i hans bruna ögon som kollade hoppfullt på mig. Jag suckade och drog in honom i en kram.

“How can you put up with me?” frågade jag mot hans axel.

“Because I know you better than anyone and who you really are” svarade han och kramade mig tillbaka. Plötsligt var det som om verkligheten slog till mig. Jag drog mig ur hans famn och slog till honom på armen.

“Ow, why did you do that?” frågade han och strök med sin hand på stället där jag hade slagit honom.

“You deserved it, since you left me all alone with four guys I barely know in your room” sa jag och han skrockade.

“You’re funny Kim” sa han och drog in mig i en till kram.


Kapitel 24 allihop, det blev som många av er väntat er! :)

Hoppas ni gillade det, kommentera gärna vad ni tyckte! Minst 8 kommentarer för nästa del. :)

Ha det bra!

//Josefin och Frida xx

 

Summer Love - del 23

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“Someone is knocking on the door” sa han och jag skulle precis gå öppna dörren när någon annan gjorde det.

“Hello sweetie, did you forget something?” hörde jag min mamma fråga personen vid dörren.

“No, I just wanted to tell Liam something” hörde jag personen svara. Rösten kände jag mycket väl igen och det var väldigt förvånande att höra den här faktiskt.

“Hi Liam” hörde jag en röst bakom mig säga.

LIAMS PERSPEKTIV

Jag vände mig om och mötte Emmas blick.

“Hi Emma, what are you doing here?” frågade jag och hennes ögon vidgades när hon såg resten av killarna men de blev snabbt normala igen.

“I just, I wanted to know what’s going on between you and Kim? You both look destroyed and she’s in her room with your shirt on and won’t get out” sa hon och jag suckade.

“I made a mistake and now we’re fighting” sa jag.

“Liam, you have to make it right again. She’s so happy with you, I haven’t seen her like this since more than a year ago. I don’t know if you know what happened but I do” sa hon och jag kollade häpet på henne samtidigt som hennes ögon började vattnas.

“How do you know?” frågade jag och kände killarnas blickar på oss.

“I saw a text she got a few days ago, I had no idea something like that was going on in her life. I feel so terrible” sa hon och begravde ansiktet i händerna. Jag ställde mig upp och drog in henne i min famn.

“Don’t say that, you couldn’t know. She hasn’t told anyone except me” tröstade jag. Jag mötte Zayns blick och han log smått.

“Just fix this relationship Liam” sa hon och klev ur min famn. “She told me that she don’t want to break up with you but that she maybe have too. I know that you’re taking a break right now. But seriously? You guys have to talk. And I’m not saying this because I’m a fan of you, I’m doing this for my sister who needs to be happy.”

“I have tried to talk to her, but your sister is really stubborn” sa jag och hon nickade.

“I know Liam, therefore I want you to be in the park a bit down on the road tomorrow at two PM. And you guys have to come too” sa hon och jag kollade konstigt på henne. “I will help you get her back, just be there” fortsatte hon och jag nickade.

“Thanks Emma.”

“Don’t thank me yet” sa hon och gick sedan ut från stugan.

“What just happened?” frågade Louis förvånat.

“I have no idea” sa jag ärligt och satte mig ner.


Nästa dag klockan två står jag och killarna i parken som just nu är folktom.

“What are we doing here?” frågade Louis, förmodligen uttråkad.

“I don’t know, waiting for Emma I guess” sa jag och ryckte på axlarna.

“I’m bored” muttrade Niall.

“We have been here for two minutes Niall” sa Zayn och himlade med ögonen.

“So? I’m still bored” sa han.

“No Noah! Just put me down!” hörde jag en mycket välbekant röst skrika. Jag riktade mitt huvud åt det håll jag hörde skrik ifrån men såg inga.

“Can’t do that Kim” svarade Noah.

“Can you please just tell me why you have to put a blindfold around my eyes?!”

“You’ll see soon” sa Emma och nu kunde jag skymta de tre figurena. Emma kom gåendes först med ett smått leende på sina läppar och Noah kom efter med Kimberly hängandes över axeln. De stannade framför oss och Noah ställde ner Kimberly på marken.

“Okay, we will soon take off your blindfold, but you have to promise to not run away” sa Noah.

“Yeah yeah, whatever” muttrade Kimberly och jag gjorde allt jag kunde för att inte skratta. Hon såg så gullig ut när hon stod där framför mig med en ögonbindel för ögonen och med armarna i kors.

“We have people here who won’t let you run away” sa Emma och kollade på resten av killarna.

“Okay guys seriously, you’re scaring me? What have you done?” frågade hon och jag såg flin på killarna. Jag antog att de hade kopplat vad som hände. Något som jag också gjort.

“Make the boys go over there” viskade Emma i mitt öra och pekade mot några träd längre bort. “Me and Noah will be there too, just take off her blinfold and try to talk to her. Do. Not. Let. Her. Go” fortsatte hon sedan och jag nickade innan jag vände mig om mot killarna. Jag berättade vart de skulle och de hängde med Noah och Emma. Jag drog in ett nervöst andetag och tog försiktigt av hennes ögonbindel. Jag hoppades bara att detta skulle fungera, för annars visste jag inte vad jag skulle göra. Kimberly blinkade förvånat emot ljuset som om hon var alldeles nyvaken. Synen av hennes vackra blå ögon fick mig att le, men mitt leende blev genast mindre när hennes blick fastnade på mig. Kimberly såg både nervös och rädd ut på samma gång när hennes blick drogs emot min hand som utan att jag själv märkt det hade tagit ett tag om hennes handled. Jag var rädd att hon skulle gå, och jag ville inget hellre än att hon skulle stanna här med mig.

“Liam, w-what are you doing here?” frågade hon nervöst och drog sin lediga hand igenom sitt hår. Jag suckade och strök min tumme över hennes hand, men när jag kände att min rörelse fick henne att rycka till var det som om någonting brast i mitt hjärta.

“Please, stay” mumlade jag och tittade djupt in i hennes ögon. Vanligtvis var jag bra på att läsa av folk, jag kunde se om de var ärliga eller inte och vad de ville eller inte ville. Jag kunde se på dem om de mådde dåligt eller bra, och jag kunde förstå vad de egentligen menade. Därför hade jag ofta fått höra att jag var en bra människokännare eftersom jag kunde läsa av folk så bra genom att bara titta på dem och studera dem. Men just nu kunde jag inte se någonting. Första gången jag hade träffat Kimberly under den där middagen så hade jag direkt sett att hon gömde en massa smärta under det där påklistrade leendet, jag hade lätt kunnat se det. Nu var det helt omöjligt, jag kunde inte förstå eller se alls vad hon kände bakom de där blå gnistrande ögonen, det var som en vägg hade satts upp emellan oss ända sedan Kimberly sagt till mig att vi kanske inte borde vara tillsammans längre och att en paus var vad vi behövde. Jag ville inte att hon skulle stänga ute mig igen bakom hennes vägg och jag var rädd att just det höll på att hända nu. När hon äntligen hade börjat lita på mig och låtit mig se hennes riktiga jag så var jag nu på väg att bli utestängd, igen. Jag märkte inte att jag hållt andan förrän ett djupt andetag for ur mig och jag kom tillbaka till verkligheten.

“Liam.. This isn’t easy. We both know that I shouldn’t stay.” Kimberly pratade inte särskilt högt, men jag kunde höra henne. Jag ville dock inte höra de där orden, för det stämde inte. Jag ville vara med Kimberly och jag hatade tanken på att hon skulle gå ifrån mig. För på något sätt, så visste jag inombords att detta var sista chansen. Emma hade tydligt sagt till mig att inte sabba detta och inte låta Kimberly gå, och det tänkte jag heller inte göra. Jag brydde mig inte om hur många gånger Kimberly sa att vi inte passade ihop eller hur många gånger hon sa att vi inte borde vara tillsammans, vad vi kände för varandra var vad som spelade roll. Jag var villig att kämpa för att det skulle fungera mellan oss, jag ville inte bara ge upp det som vi hade.

“I’m not letting you go. Look, I know that what I did was wrong and that I should have listened to you. Believe me when I say that I’m really sorry about that. But  we can’t just give up what we have” sa jag och tog hela Kimberlys hand i min. Hon tittade på mig med så mycket tvivlan att jag undrade om jag hade kommit för sent.

“We had it good, we really did. But you and I are so different, in so many ways and maybe, we’re just too different for eachother. You’re one of the kindest persons I know and there’s so much I like about you. But maybe we just weren’t meant to be. You’re a superstar and I’m the opposite” sa Kimberly medan hennes blick aldrig lämnade min. Hon hade inte tagit ur sin hand ur mitt grepp men hon gjorde heller ingenting som visade att hon ville att vi skulle hålla varandra i händerna.

“Listen to me” började jag och förberedde mig för vad jag skulle säga. Jag hade bara sagt det här en gång förut till Kimberly och då hade jag ändå inte sagt det så klart och tydligt rakt ut som jag tänkte göra nu. Men jag ville att hon skulle veta hur jag kände för henne, även om hon nu inte kände likadant längre.

“I remember when we first met, and I was the twat to tell a stranger like you what you shouldn’t do. But then we got to know eachother, and you let me into your world behind your walls. I learned so much, and there’s so much to love about you. And you’re right about that we’re different, that’s true because we really are. But you know what? I don’t care about any of that, because who said that’s a bad thing? Maybe we didn’t get along at first... But Kimberly, I’m in love with you.” Så fort orden hade lämnat min mun ångrade jag att jag någonsin sagt något om det, för att döma av Kimberlys min så kände hon inte likadant längre.

“You dont’ feel the same, do you?” frågade jag med gråten i halsen. Mina tårar som brände bakom ögonlocken hotade att svämma över och fick mig att irriterat försöka svälja klumpen i halsen som bara växte. Jag borde aldrig ha sagt något, såklart att hon inte kände likadant för mig efter allt som hade hänt. Varför hade jag ens varit så dum och trott på det Emma hade sagt? Hon hade kanske trott att hon visste eller så ville hon bara att jag och Kimberly skulle vara tillsammans, jag visste inte. Samtidigt var det ibland svårt att veta med Kimberly hur hon kände, och Emma kunde ju bara haft fel om hela grejen. Jag kände hur Kimberly kramade min hand och våra blickar möttes. Ännu en gång kunde jag inte tyda vad hon kände, om det kanske berodde på mitt suddiga synfält eller inte visste jag inte riktigt.

“Liam..” började hon och log ett litet leende emot mig som snabbt förändrades till en allvarlig min istället.

“Mm?” frågade jag tyst och tittade spänt på henne. Om hon sa vad jag trodde hon skulle säga var jag faktiskt rädd att jag skulle bryta ihop fullständigt, vilket jag verkligen inte ville.

“Liam, I really don’t know what to say” mumlade hon tyst. Jag suckade och blinkade flera gånger med ögonen för att försöka förhindra att tårarna skulle börja rinna.

“It’s okay, I think I already know” viskade jag medan min blick riktades emot marken. Jag kunde inte titta henne i ögonen, det var för jobbigt just nu.

“No, you don’t” svarade Kimberly vilket fick mig att rikta blicken upp emot henne igen och tålmodigt vänta på vad hon skulle säga härnäst, även fast jag var rätt säker på vad som skulle komma.

Här är kapitel 23, hoppas ni gillar det!
Tack för alla fina kommentarer på den förra delen :D
Minst 8 kommentarer för nästa del av Summer Love! :)
Ha det bra!
//Josefin och Frida :)

Summer Love - del 22

| Postat i: Summer Love
Tidigare:
Jag plockade fram min kamera som låg på bordet bredvid sängen och tittade på bilderna som fanns i den. Många av dem var på mig och Liam, bara mig eller bara Liam. Vi såg så glada ut på alla kort, som om ingenting kunde göra att vi skulle splittras. Men gud så fel det där var. Jag blev bara arg när jag såg dem och jag kastade argt kameran rakt i sängen. Jag ville inte se bilderna, nej. Jag reste mig snabbt upp och plockade fram en av mina påsar med vitt pulver. Jag behövde detta, det gjorde jag verkligen. Jag rullade vant ihop en liten pappersbit med pulvret i medan jag log ett litet leende. Snart skulle allt kännas bra igen, iallafall för en stund.

 


LIAMS PERSPEKTIV

Det var inte så här jag hade planerat det. Det var inte så här jag ville att det skulle vara. Och det var definitivt inte så här jag skulle stå ut att ha det resten av sommaren. Kimberly hade inte förlåtit mig, men allt var inte över ännu. Jag hade verkligen inte velat såra henne, och det trodde jag att hon var minst lika medveten om som jag. Jag visste att jag borde ha lyssnat på henne istället för att anta att det jag trodde var rätt. Jag visste inte varför jag bara hade skickat ut henne, men förmodligen berodde det på att jag verkligen hade velat att hon skulle gilla killarna och att de skulle komma bra överens, och när det inte blev så hade jag väl känt att allt var hennes fel just där och då. Men så var det ju inte. Jag var bara ledsen för att hon inte kunde förlåta mig, för det var allt jag ville. Jag ville att allt skulle bli bra igen, och jag hoppades att efter hon hade tänkt så kunde vi bli tillsammans igen. Men vad visste jag, när hon hade stängt ute mig? Jag förstod henne samtidigt som jag inte gjorde det, men ville hon ha egen tid så var det vad jag skulle ge henne. Men det som jag var mest rädd för var att hon skulle förlora sina känslor för mig, för det var jag verkligen inte på väg att göra med henne. Om vi kunde ta oss igenom det här, så hade jag en känsla av att det bara skulle göra oss båda starkare vilket var bra. Jag behövde Kimberly, och jag hoppades att hon också behövde mig. Men problemet var bara att jag inte var alldeles 100 procent säker på det där sista.


Jag tog de sista stegen upp för trappan till vår stuga och öppnade dörren så tyst jag kunde. Mitt hår droppade av allt regn jag hade fått på mig men jag försökte att vara så tyst som möjligt så att jag skulle slippa jobbiga frågor av mina föräldrar. Det var något jag hade fått en del det senaste, och det var bara allmänt jobbigt eftersom de trodde att de visste så mycket och så gjorde de inte det iallafall. Men när jag kom in i hallen så lyckades min mamma ändå höra mig, och komma ut till mig.

“Liam, you’re dripping of water! Where did you go, now when it’s raining so much? And I’m sure the other boys are waiting for you” sa hon och tittade undrande på mig. Jag ryckte på axlarna och log ett påtvingat litet leende emot henne.

“It was nothing important, mum. I didn’t know it was raining when I went outside and I’m about to go upstairs to the boys now and change clothes” sa jag och tog av mig mina skor som vid det här laget var dungsura av vatten. Jag tittade inte så noga in i hennes ögon för jag var verkligen inte den som var bra på att ljuga, och jag var inte särskilt van vid det heller. Mamma nickade vagt åt mig men släppte mig inte med blicken, som om hon visste att det var något som var fel. Det kanske hon gjorde också, men hon var snäll nog att inte säga något om det eftersom hon kanske såg att jag tyckte det var jobbigt.

“Oh, okay. Have fun tonight then” sa hon och log emot mig innan hon styrde stegen tillbaka emot köket igen. Jag nickade till hennes ryggtavla trots att jag visste att hon inte kunde se det och gick sedan snabbt uppför trappan för att försöka blöta ner där så lite som möjligt. När jag kom in till mitt rum såg jag fyra förväntansfulla par ögon som direkt riktades emot mig. Men deras miner ändrades snabbt när de såg hur jag såg ut; jag hade kanske inte direkt det största möjliga leendet på läpparna. Dessutom hade jag hoppats att kanske få Kimberly tillbaka hit med mig när jag gick dit, men det hade jag inte heller fått. Jag drog av mig mina blöta kläder och gick till garderoben för att ta fram torra medan jag väntade på att de skulle ta in faktan att jag inte hade lyckats.

“Mate, what happened?” hörde jag Louis fråga. Det fick mig att sucka och vända mig emot dem.

“Well, she’s not here with me.. So it didn’t go that well” sa jag dystert och satte mig ner på sängen där de andra satt när jag hade fått på mig torra kläder.

"What happened?" frågade Harry.

"I totally misunderstood her and didn't let her explain, so now she's all mad at me" förklarade jag.

"Why can't you just talk about it?" frågar Louis.

"Because she's shut me out again. I know that she's not comfortable to meet new people and still I didn't tell her you would come. I really want you to like each other and I thought she was ready since she's opened up so much for me" sa jag och suckade.

"Why doesn't she like to meet new people? We're not dangerous" frågade Niall.

"Let's just say that she has a rough past and she's trying to make her life good again, with my help" sa jag och de andra nickade.

“Maybe you just need time from each other?” sa Zayn fast det lät som en fråga. Jag nickade, det han sa var ju det som Kimberly ville. Men jag ville inte vara ifrån henne. Inte ett dugg. Jag önskade bara att jag kunde spola tillbaka tiden och lyssna på henne. Men dum som jag hade varit så hade jag inte låtit henne förklara. Jag suckade, hon hade kanske rätt. Vi var nog inte redo för sådana djupa känslor.


KIMBERLYS PERSPEKTIV

Den tomma påsen som nyss hade haft kokain inuti sig låg på bordet framför mig och stirrade på mig. Jag visste om att jag var hög och mina ögon var säkert röda. Men det stoppade inte mig. Än hade smärtan inte försvunnit och jag hade väldigt svårt med att få bort den. De elaka orden hade alltid varit enkla att glömma för en stund. Men min och Liams relation var något helt annat och den betydde så enormt mycket. Därför spelade det inte någon roll vad jag gjorde, eller hur mycket droger jag tog. Liam cirkulerade ändå runt i hela mitt huvud. Överallt såg jag någonting som påminde mig om Liam. Min Batman kudde, Liams tröja som han hade glömt här, kameran till och med drogerna fick mig att påminna mig om Liam. När jag hade varit med Liam så hade jag känt att det inte behövdes. Liam hade istället blivit min drog som jag inte kunde hålla mig ifrån. Jag suckade och lade mig ner i sängen. Jag drog på mig Liams tröja. På något sätt så kände jag mig trygg i den.


En knack på dörren fick mig att väckas från mina tankar.

“Come in” fick jag fram och harklade mig. Dörren öppnades och Emma kom in. Hon log smått mot mig.

“Hey” sa hon och satte sig ner bredvid mig på sängen.

“Hi, did-did you have fun at Liam’s?” frågade jag och hade lite problem med att säga hans namn.

“Umm yeah, but it was an awkward moment after you left” sa hon och jag nickade. “Kim, are you and Liam breaking up?” frågade hon sedan och hennes fråga fick mig att stanna upp. Skulle vi göra slut? Eller skulle vi klara oss över detta guppet i vårt förhållande?

“I don’t know Em” sa jag som svar och kollade ner på mina händer.

“I don’t want you two to break up Kim, and it’s not because that I’m a 1D fan. I want you to be happy, and I know that Liam is the perfect guy for you. You won’t find anyone that is so smart, kind and funny like he is. I haven’t seen you this happy for a really long time” sa hon och hennes ord förvånade mig faktiskt. Vi hade aldrig pratat så här och jag förstod inte vad som gjorde att vi gjorde det nu.

“I don’t want to break up with him Em, but sometimes you have to do things you don’t like. Right now we’re just taking a break. Wait a minute, how did you even know about this?” frågade jag henne.

“It was obvious. The moment Liam walked in to the kitchen I knew something was wrong between you two” sa hon och jag nickade.

“Stop worrying about me Em, I’ll be fine” sa jag och log smått. Hon nickade och gick långsamt ut från rummet. Hon stängde dörren och jag suckade. Varför brydde hon sig så mycket?


LIAMS PERSPEKTIV

Jag och de andra killarna satt i mitt rum och kollade på film. Jag hoppades på att få tankarna på något annat, något som inte gick så bra. Kimberly var överallt i min hjärna och ville inte lämna den. Killarna hade försökt få mig på bättre humör, något som jag uppskattade, men det gick bara inte. Allt jag ville var att prata med Kimberly och be om ursäkt. Men jag visste att hon inte ville prata med mig. En viftande  hand framför mitt ansikte fick mig att återkomma till nuet.

“What?” frågade jag och kollade på Harry som hade viftat med handen.

“Someone is knocking on the door” sa han och jag skulle precis gå öppna dörren när någon annan gjorde det.

“Hello sweetie, did you forget something?” hörde jag min mamma fråga personen vid dörren.

“No, I just wanted to tell Liam something” hörde jag personen svara. Rösten kände jag mycket väl igen och det var väldigt förvånande att höra den här faktiskt.

“Hi Liam” hörde jag en röst bakom mig säga.
Kapitel 22 är här!
Vi har varit borta några dagar men nu är vi tillbaka. :)
Hoppas ni gillar det, och kommentera gärna era åsikter för det betyder mycket för oss.
8 kommentarer för nästa del :)

Ha det bra så länge,
//Josefin och Frida.

Tidigare inlägg