Don't Let Me Go - kapitel 6

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

Snart nog hörde jag en duns och tittade upp på den som jag trodde var Lucy. Men istället möttes jag av ett par mörkgröna ögon, ett stort vitt leende och en massa chokladbruna lockar. Jag suckade djupt för mig själv medan Harry tittade på mig. Det här skulle definitivt inte bli så lätt som jag hade trott.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

Varför kunde Harry inte bara lämna mig ifred? Vad var det för fel på honom? Jag tittade ner i min mat medan Harry drog sin stol närmre in till bordet. Jag kunde se honom le i ögonvrån och det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Hade jag inte varit tydlig nog vid kapprummet innan lunchen, att jag inte ville ha något med honom att göra? Tydligen inte, för här satt han, trögfattad som han verkade vara.

“What do you want now? I told you to leave me alone” muttrade jag och fokuserade på spaghettin på tallriken framför mig som smakade diskmedel.

“I know what you said, but I didn’t want to listen. I’m gonna keep asking you until you say yes” svarade Harry. Det där retsamma leendet fanns kvar på hans läppar vilket talade om att han fortfarande var road över att jag sa nej till honom, Harry Styles.

“But I’m not gonna say yes because I really dislike you” svarade jag och mötte för första gången, sedan han kommit in i matsalen, hans blick. Jag kunde inte tyda vad han tänkte, förutom leendet var hans ansiktsuttryck blankt ifrån känslor och annat. Dessutom blev leendet mindre och mindre för varje sekund som gick och snart hade han bara en knappt märkbar rynka i pannan.

“Just say yes, I mean, I’m Harry Styles. I don’t get it” sa han och såg väldigt fundersam men också förvånad ut. Jag ville bara spy rakt ut över bordet på honom för att han ens sa så där.

“Just because you’re Harry Styles and a player, which everybody knows, it doesn’t mean that everybody likes you. Besides, you’re a bitch and why would I ever go out with someone like you? Go away and bother someone else.” Vid det här laget var jag ganska sur. Harry vägrade lämna mig ifred och han uppehöll min tid. Jag gillade verkligen inte honom eller de andra och jag hade god lust att bara gå därifrån. Det tänkte jag nog göra också, dagens mat var ju inte precis aptitlig ändå. Harry stirrade chockat på mig, men snart ändrades hans ansiktsuttryck ifrån chockat till argt.

“You did not just call me a bitch” mumlade han mellan sammanbitna tänder. Jag ryggade instinktivt tillbaka emot stolsstödet och tog tag i min bricka med mat.

“I should go, just leave me alone. Okay?” sa jag utan att titta på honom och reste mig snabbt upp ur stolen.

“We’ll see about that” mumlade han till svar och reste sig också upp ur sin stol. Han struntade i sin bricka som stod kvar på bordet och jag såg honom gå med snabba steg ut ur matsalen. Jag tittade mig runt omkring och det var som om hela matsalen hållit andan. Självklart hade jag och Harry blivit det som var i centrum, för de killarna var ju alltid i centrum. Toppen, nu skulle folk skvallra runt om oss. Men nu återgick folk till det normala, till att inte titta emot mig längre och fokusera på sitt, sina egna kompisar och sin egen mat. Medan jag gick emot disken för att lämna av mina saker kunde jag inte låta bli att undra varför han höll på just med mig när han kunde ligga med vilken annan tjej som helst. Ja, nästan vem som helst iallafall. Men hur mycket jag än vände och vred på det, så var det fortfarande lika obegripligt. Jag visste inte vad han plötsligt gjorde här i mitt liv, men vad jag visste var att jag inte ville att han skulle stanna kvar. Vad kunde jag göra för att bli av med honom?


“Where were you on the lunch today? And why is everyone staring at you?” frågade Niall medan vi tillsammans gick till den sista lektionen vi skulle ha idag innan dagen var slut, engelskan. Som tur var hade jag inte engelska samtidigt som Harry och behövde därför inte oroa mig för att han skulle göra... Ja, vad som helst egentligen. Jag ville helst också undvika honom, Louis och Zayn så gott som det gick. Oturligt nog hade jag engelska med Zayn, men han var ju iallafall inte Harry. Det var förhållandevis enkelt eftersom man alltid kunde förstå när de kom, hela korridoren praktiskt taget stannade ju upp när de gick förbi. Jag suckade och ville helst ändå undvika att svara på Nialls fråga eftersom jag visste hur mycket han avskydde Louis och hans gäng, till och med mer än vad jag gjorde, men jag visste att det inte skulle fungera.

“Summer? What happened during the lunch?” frågade Niall igen som nu hade stannat oss i hörnet av en korridor. Jag drog en hand igenom mitt hår och sneglade på klockan i hopp om att kunna säga att jag inte hann berätta eftersom lektionen skulle börja nu men jag hade otur som vanligt för den började inte förrän om 10 minuter. Min blick riktades tillbaka emot Niall som tålmodigt väntade på att jag skulle förklara för honom vad allt detta handlade om.

“Okay, it’s like this. Before lunch Harry came up to me and-” började jag men blev snabbt avbruten av en nyfiken Niall som nu tittade på mig med stora ögon.

“Wait a minute. When you say Harry, are we talking about Harry Styles now?” Han tittade förvånat på mig och jag nickade sakta innan jag fortsatte.

“He came up to me and asked me out on friday” sa jag och väntade bara på Nialls reaktion. Jag trodde knappt på vad jag själv sa, det lät helt sjukt. Och det var det ju också.

“What?!” utbrast Niall och stirrade på mig.

“Are you kidding with me” fortsatte han i samma höga tonläge. Jag hyssjade honom snabbt för han skrek nästan nu här i korridoren.

“No, it’s not a joke” svarade jag sedan. Niall såg ut som om hans ögon skulle trilla ut ur ögonhålorna på honom, bokstavligt talat.

“And what the hell did you answer to him?” Nialls ton var nu lugnare men jag kunde fortfarande se rynkan i pannan på honom. Jag blev förvånad över att han kunde överväga en för en sekund att jag faktiskt hade sagt ja till Harry, det skulle jag aldrig göra.

“I said no, of course! I would never say yes. But he kept asking me and he wouldn’t stop, even though I said no more than once. Then I just left and went down to the canteen, but I couldn’t find any of you guys so I just sat down and waited for you. And guess who came and sat beside me at my table?” frågade jag och suckade ännu en gång. Nialls svar var dessutom väldigt väntat.

“Harry fucking Styles” muttrade Niall med armarna i kors.

“Yeah. And he kept bothering me and telling me to go out with him. But I really didn’t want to so I ended calling him a bitch” Det sista mumlade jag ganska tyst, men baserat på Nialls ansiktsuttryck så hade han hört vad jag hade sagt, klart och tydligt.

“You called him a what?” Nu stirrade Niall bara allmänt chockat på mig. Ja, ingen bråkade med Louis och hans gäng. Det var sådant som man bara inte gjorde på den här skolan. Och nu hade jag nyss trotsat en oskriven regel, något jag visste att jag kanske skulle få betala för senare. Men när Harry inte hade slutat irritera mig hade jag blivit sur och inte kunnat hålla mig för att säga till honom vad jag alltid hade tyckt att han var, en riktig bitch.

“Yeah, I called him a bitch” sa jag som svar och insåg inte förrän nu vad jag faktiskt hade gjort. Jag hade kallat Harry Styles, en av skolans mest populära personer, även känd som en player som hade legat med 90 % av tjejerna på min skola, för en bitch. Det var kanske inte så smart, men det var samtidigt inget jag ångrade att jag hade gjort. Han hade förtjänat det.

“Summer... You know how much I hate them, but maybe that wasn’t so smart” mumlade Niall och lade en arm löst omkring min axel. Jag suckade tungt.

“I know, but he deserved it. I just hope he leaves me alone now, because that’s what I want” svarade jag och hoppades verkligen att jag hade rätt om det där. Men säker kunde jag inte vara, det kunde man nog aldrig vara när det gällde Harry.


HARRYS PERSPEKTIV

Bitch. Summer hade kallat mig för bitch. Jag fattade det bara inte, hur mycket jag än försökte. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Ingenting! Summer hade lyckats skämma ut mig rejält och jag kunde bara hoppas att ingen hade hört vårt samtal i matsalen. Jag fattade bara inte varför hon vägrade gå ut med mig och varför hon inte gillade mig när alla andra verkade gilla mig. Kanske inte gilla, men iallafall respektera mig. Men hon gjorde inte det, hon verkade avsky mig trots att jag aldrig hade gjort någonting emot henne. Ja, förutom att reta henne lite för hennes namn då men det var ju ingenting. Dessutom tyckte jag att alla tjejer borde tycka om mitt utseende, ja jag var ganska självgod, men Summer gjorde inte alls det, hon verkade inte ens se mitt yttre som något tilldragande utan snarare tvärtom. Jag förstod det bara inte, allt verkade så förvirrande. Jag hade verkligen inte förväntat mig ett nej, och definitivt inte att bli kallad för bitch. Jag skulle få henne att gilla mig, på ett eller annat sätt.


När jag hade gått ut ur matsalen hade jag försökt göra det värdigt och med stil, för att inte visa hur otroligt förödmjukad jag kände mig av Summer, hur konstigt och fel det hade känts att för första gången någonsin bli nekad av en tjej. Usch, jag visste inte hur jag skulle reagera. När hon hade kallat mig för bitch hade jag haft god lust att slå till henne där och då men jag visste att jag skulle ha fått skit för det från antingen rektorn som helst ville slänga ut oss ifrån skolan eller från lärarna som skulle ringa hem till mina föräldrar och ha ett “allavarligt samtal” med dem. Men de samtalen hjälpte aldrig ett skit, för pappa var ändå alltid full om han nu var hemma och mamma hade stuckit när jag var liten. Så ja, jag kunde i princip göra vad jag ville, så länge jag tog hand om min lillasyster Cara. Den som jag verkligen brydde mig om mest var henne. Hon var den som faktiskt kunde skapa ett äkta leende på mina läppar. Det var därför jag stod ut med att ta hand om henne alldeles själv, för hon betydde så mycket för mig.

 

Men jag hade verkligen trott att detta skulle bli lättare. Tydligen så gillade inte Summer mig, men det skulle jag ändra på. Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på det, hon hade verkligen mycket saker att vänta sig.


 
Hej allihopa! Här är kapitel 6, en dag försent för vi har haft annat för oss, men hoppas ni gillar det!
Kommentera på, det gillar vi :)
Hoppas alla har haft en fint höstlov! (kanske en aning regnigt :P )
Ha det bra!
Kram Josefin och Frida xx
 
 
 
 
 
 
 

Don't Let Me Go - kapitel 5

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

“You could never keep yourself to only one girl” sa Louis retsamt medan han vickade på sina ögonbryn utmanande åt mig. Jag skakade snabbt och protesterande på huvudet.

“You don’t know that, maybe I could” svarade jag. Tanken på det gjorde mig lite fundersam, något sådant hade ju jag aldrig gjort förut.

“No, I’m sure you wouldn’t” sa Louis självsäkert och log ett övertygande litet leende. Visst, jag hade inte haft ett riktigt förhållande förut, men det betydde inte att jag inte ville. Att ha någon vid min sida hela tiden kändes väldigt tryggt på något sätt, och jag skulle verkligen vilja uppleva den känslan. Mer än något annat. Även om jag inte kunde erkänna det för någon.


 

SUMMERS PERSPEKTIV

Det hade varit en stressig tisdagsmorgon. Både jag och Kate hade försovit oss, trots att vi faktiskt hade ställt klockan. Jag hade inte hunnit fixa mig riktigt som jag ville, men det fick jag liksom överleva med idag. Och första lektionen hade såklart Louis, Harry och Zayn suttit och viskat och pratat så att läraren hade fått säga till dem tiotusen gånger och då hade vi inte kunnat gå igenom saker för provet imorgon. Jag hade också sett The Plastics idag, de såg ut som dockor precis som vanligt. Ja, det mesta var väl som vanligt. Men jag kände mig bara trött på systemet som existerade i vår skola, att det alltid fanns de coola killarna och tjejerna och att de inte brydde sig om andra. Jag var trött på det, och jag var rätt säker på att många andra i min skola också var det. Men vad kunde jag göra? Inte särskilt mycket. Jag kunde heller inte få ur synen på Harry och Alina ur mitt huvud. Jag visste ju vad Harry höll på med och att det var sådant som han gjorde men det kändes ändå konstigt och som att jag hade inkräktat på deras privatliv, på något sätt. Inte för att de faktiskt hade sett mig, men ändå. Det kändes bara konstigt att jag hade sett dem, det hade inte direkt varit meningen. Men så länge de inte hade sett mig så hade det väl inte spelat någon roll, antog jag. Det var väl ändå tur att det var lunch snart, då betydde det att dagen snart var slut och jag kunde få komma hem för att sedan dra till cheerleadingen. Ja, jag gick i skolans cheerleadinglag och det var väldigt roligt. Förutom ledaren till laget som självklart var Serena, skolans största bitch. Jag gillade cheerleading men hon älskade att klaga på andra och se ner på dem när de gjorde fel istället för att uppmuntra och försöka hjälpa dem. Det var ganska tröttsamt om jag skulle vara ärlig, men jag stod ut för att jag älskade sporten så mycket.


Jag ställde mig upp ifrån stolen i klassrummet och gick tillsammans ut med de andra eleverna i ur salen. Nu var det äntligen lunch, något jag hade längtat efter länge. Lunchen var ofta höjdpunkten på dagen, förutom cheerleadingen. Ja, förutom de gångerna som Louis och de andra kom och retade mig för att jag hette Summer. Det var i och för sig inte bara på lunchen, det kunde vara när som helst på dagen egentligen när de kände för det. Men jag brukade skita i dem, i alla fall försöka. När jag nästan var framme vid mitt skåp kände jag någon ta tag i min arm och dra mig åt sidan så att resten av eleverna gick förbi mig men jag själv stannade i ena hörnet. Jag tittade upp och förväntade mig Lucy men fick istället se ingen mindre än Harry Styles själv stå där. Han var förvånansvärt nog själv och inte med Louis och Zayn för en gångs skull men han såg inte mindre självsäker ut för det. Jag rynkad irriterat pannan och suckade, det hade redan varit en stressig dag och jag hade inte lust med att Harry skulle göra den ännu värre.

“What do you want?” frågade jag och tittade runt omkring mig. Några tjejer och killar stod och tittade på oss men när de märkte att jag hade sett dem så gick de med snabba steg ut ur kapprummet där Harry och jag nu stod ensamma kvar. Han tittade på mig och log ett av sina berömda leenden. Det skulle säkert ha gjort vilken annan tjej som helst knäsvag men det påverkade inte ens mig. Eller jo, det äcklade mig nästan. Och tanken på vad han ville med mig äcklade mig ännu mer, jag gillade honom verkligen inte.

“I wanted to ask you out, on friday” sa Harry fullt allvarligt, fortfarande med det där leendet på sina läppar. Jag stirrade chockat på honom.

“What?” sa jag frågande och kunde fortfarande inte fatta vad han nyss hade sagt till mig.

“You and me. Friday” svarade Harry. Hans leende hade förvandlats till ett litet skratt och jag kunde se att han var road av detta vilket bara gjorde mig ännu mer irriterad.

“No, I don’t want to go out with you. Is this some kind of sick joke or something?” frågade jag irriterat och korsade armarna över bröstet. Det här var med stor säkerhet ett skämt han hade lust att lura in mig på, något som jag däremot verkligen hade mindre lust med. Jag tyckte att jag för ett ögonblick kunde se förvåning i hans ögon, men bara efter en sekund var det borta och leendet var tillbaka på hans läppar.

“Yes, it’ll be fun. Come on, aren’t you glad that I’m asking you out?” sa han en aning förvånat. Jag fnös tyst och skakade snabbt på huvudet.

“That’s nothing to be happy about, why would I?” frågade jag och förstod inte för mitt liv vad jag gjorde här, ensam i en korridor med skolans största player. Det kändes helt sjukt, och helt sjukt fel. Jag ville inte vara här, och jag ville definitivt inte ta del av Harrys dumma skämt. Men han fortsatte bara le roat, som om det någonsin skulle kunna ändra mitt beslut och vad jag tyckte om honom.

“It is, I can promise you that no matter what we do, it will be fun. How can you even deny it, considering to who I am?” Han såg nästan irriterad ut, det var ju hans eget fel att jag tyckte illa om honom.

“Because I don’t even like you, haven’t you understood yet? Just leave me alone and find someone else to play your jokes with” muttrade jag surt innan jag trängde mig förbi honom och snabbt låste in mina saker i mitt skåp. När jag vände mig uppåt igen stod han inte kvar där. Och lika bra var kanske det, för jag ville inte ha honom här iallafall. Jag gick ner till matsalen för mig själv medan jag grubblade på vad som faktiskt nyss hade hänt. Harry hade frågat ut mig, men frågan var bara varför. Jag ville inte vara någon del av hans skämt, eller något sådant. Vad ville han mig? Av alla på hela skolan så valde han att fråga mig. För egentligen visste jag ju vad detta handlade om. Harry var en stor player och allt han ville ha var ett ligg. Jag suckade medan jag gick in i matsalen och tog en bricka och tallrik med mat. Jag ville inte ens ha något med dem att göra. Jag kunde inte se varken Niall, Liam eller Lucy någonstans och antog att deras klasser inte hade slutat än och att de skulle komma snart, så jag satte mig ner vid ett bord själv så länge och åt av min spaghetti. Den smakade diskmedel som vanligt, inte direkt upplyftande.


Snart nog hörde jag en duns och tittade upp på den som jag trodde var Lucy. Men istället möttes jag av ett par mörkgröna ögon, ett stort vitt leende och en massa chokladbruna lockar. Jag suckade djupt för mig själv medan Harry tittade på mig. Det här skulle definitivt inte bli så lätt som jag hade trott.


Harry är på hugget ;) Haha! Vad tycker ni än så länge? Vi gillar verkligen att skriva denna novell :D
 
Iallfall, imorgon så ska jag till Göteborg med en kompis och gissa vad jag ska göra där?! Jo jag ska till 1D-world så jävla lycklig! :D Äntligen har den kommit till Göteborg :D Någon annan som har varit där eller ska dit? :D 
 
Glöm inte att kommentera om vad ni tycker och om ni har någon kritik får ni säga det också :) 
 
//Josefin xxx (Frida är uppe i Ed så nu är det jag som sköter uppdateringen!) 
 

Don't Let Me Go - kapitel 4

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare

“We don’t care, haven’t you figured yet” muttrade Louis och drog en hand igenom sitt hår. Det var redan perfekt stylat, men jag som kände Louis visste att han knappt gick någonstans utan sin hårspray. Min uppmärksamhet riktades snabbt tillbaka till Mr Barnes som hade fått en djupare rynka i pannan.

“These meetings never help. Just go already, and try to behave” sa han lite irriterat innan han snabbt och bestämt schasade ut oss ur rummet. Väl därute började vi alla tre att skratta lite, han verkade inte orka med oss. Och det var faktiskt precis så som jag ville ha det.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

“Are you sure about that this looks okay?” frågade jag osäkert medan jag granskade mig själv i den stora runda spegeln som hängde på min vägg i mitt rum. Lucy nickade ivrigt med ett stort leende på läpparna.

“I’m sure, come on now Summer. I don’t wanna be late for my boyfriend’s party” fortsatte hon och drog med mig ut ifrån mitt rum och ner för trappan som ledde ner till min hall. Jag tittade ner på jeansshortan som var knuten på magen och på mina svarta jenas som satt tight mot mina ben. Jag log lite, Lucy hade nog rätt, min outfit såg bra ut. Mitt hår var utsläppt och jag kände mig faktiskt fin. Snart stod jag och Lucy redo i min hall med våra handväskor och klackskor. Ikväll skulle vi ha kul, det var ju trotsallt fredag.


Snart nog stod vi utanför Lucas hus där hans fest skulle vara. Det var populärt med hemmafester på vår skola och de flesta brukade faktiskt bli väldigt lyckade. Jag var ju inte den som gick på jättemånga fester heller, inte direkt som de mest populära på skolan. Men när jag väl gick brukade jag nästan alltid ha kul. Niall och Liam skulle också komma ikväll, vilket gjorde att jag förmodligen inte skulle ha särskilt tråkigt även om Lucy var upptagen med Lucas. Dörren stod öppen in till huset och man kunde höra musik spelas högre och högre ju längre in vi klev i huset. Vi gick rakt emot vardagsrummet där det var en massa folk. Det var rätt fullt där inne redan och en massa ungdomar dansade, drack, pratade och skrattade på en och samma gång.

“I’m gonna find Lucas, I’ll see you later” Lucy gav mig en snabb kram innan hon försvann bortåt i folkvimlet. Jag tittade mig runt omkring och kunde se många ansikten jag kände igen ifrån vår skola men också många nya personer som jag inte kunde känna igen. Nu när Lucy hade gått kände jag mig lite halvt bortkommen, det var ju ändå inte så många personer jag kände som var här. Det kändes som om det bara strömmade in mer och mer folk hela tiden och jag började snart att undra hur många Lucas hade bjudit. Men snart såg jag två bekanta ansikten i folkmängden vilket fick mig att le. Niall och Liam trängde sig fram mellan alla folk och stod snart vid mig. Jag gav dem varsin stor kram, nu kände jag mig genast på gott humör.

“Guys come on, let’s grab something to drink” sa jag och drog med dem bort till köket där all dricka och alkohol förmodligen fanns. Vi tog varsin öl och gick sedan ut till dansgolvet igen. Just idag hade jag tänkt mycket på pappa vilket hände ibland, särskilt när mamma var borta. Då saknade jag honom extra mycket eftersom jag varken hade mamma eller pappa med mig. Jag ville dricka för att glömma, dricka för att slippa tänka på honom. Mamma var ju fortfarande borta som pilot och även om Kate var snäll så räckte hon inte till. Jag drack snabbt upp min öl och blev sedan utdragen på dansgolvet av Liam. Jag vred på huvudet och såg att Niall hade gått och bjudit upp en tjej han hade gillat länge, Nicole. Och det verkade som om han hade lyckats, för jag såg dem stå och sakta dansa med varandra. Det gjorde mig riktigt glad, att han var glad. Liam log emot mig och jag placerade mina armar kring hans nacke som i en kram. Som bästa vänner gjorde vi väldigt mycket tillsammans, alla visste dessutom att vi var bästa vänner och inget mer så jag oroade mig inte direkt för att någon skulle tro att vi var något mer. Jag gillade faktiskt inte någon, jag antog att jag bara inte hade hittat någon än som passade mig. På något sätt hade jag en vag känsla av att detta året skulle bli annorlunda, men jag visste bara inte hur, när eller var.


Snart tystnade musiken och jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig snabbt om och fick syn på “The Plastics”, som vi så vackert kallade dem. De fyra tjejerna stod vid dörren och gjorde... Ja, vad gjorde de egentligen? Inte särkilt mycket, de bara stod där och såg snygga ut. Och de var väldigt medvetna om att alla tittade på dem också. Hela grejen fick mig att vilja spy här och nu, ingenting jag visste kändes mer oäkta än dem. Serena, som var ledaren i deras lilla gäng, tittade sig omkring. Hennes blick flög bara förbi alla oss som hon inte ansåg vara värdiga att titta på och stannade på någon. Jag tittade dit och såg Louis, Harry och Zayn stå där. Självklart. Självklart var de också här, jag förstod inte hur vi hade kunnat missa deras entré in hit. Egentligen borde jag väl ha fattat att de alla skulle komma, särskilt Louis och Harry som var större players och egon än vad någon kunde föreställa sig. Dessutom tyckte de att Lucas var ganska cool, iallafall helt okej, så det förvånade mig inte att han hade bjudit hit dem. Vi alla såg tjejerna gå fram till killarna och göra vad de gjorde bäst, slänga med håret och leka barbiedockor. I min åsikt var det faktiskt exakt vad de gjorde, flera av dem såg också ut som barbiedockor. Jennifer, Alina och Poppy, som utgjorde resten av deras gäng, gjorde exakt som Serena gjorde och följde henne som hundvalpar. Jag tittade bort och min blick mötte Liams. Jag kunde se att han tyckte precis samma sak om dem som jag gjorde. Snart såg jag tjejerna och killarna försvinna bortåt och alla i rummet återgick till vad de hade gjort innan. Det var otroligt löjligt att folk blev så stilla och tittade så mycket på dem så fort de klev in i rummet. Jag drog med mig Liam tillbaka till köket och bestämde mig snabbt för att jag definitivt skulle behöva mer att dricka för att stå ut hela kvällen med de nyinkomna gästerna.


Några timmar och många glas senare hade jag faktiskt riktigt roligt. Jag och Lucy dansade runt med en massa annat folk, ingen av oss särskilt nyktra. Alla mina sorger och problem var trängda långt bak i mitt huvud och allt jag kunde tänka på var den väldigt höga musiken som vibrerade runt i min varma kropp när jag rörde mig i takt till musiken. Det enda som kanske var synd var att jag inte hade någon kille att dansa med, men inte sörjde jag för det. Det var en härlig kväll, jag var ung och levde livet just nu. Efter en stund fick jag ursäkta mig och gå till toaletten för att dricka lite vatten och pusta ut, jag kände mig väldigt trött. Mina steg styrde jag emot den långa korridoren som fanns i Lucas hus medan jag letade efter dörren som han hade sagt att det skulle stå WC på. Den mörka korridoren lystes upp av några enstaka lampor som gav hela rummet ett dämpat ljus. Jag mötte folk här och där som var på väg till olika ställen medan jag tittade i alla rum som var där. Snart kom jag fram till rätt dörr och öppnade den snabbt - kanske lite för snabbt... För det jag fick se var något jag helst hade varit utan att se. Harry, ifrån killgänget, och Alina, ifrån tjejgänget, stod emot väggen och praktiskt taget åt tungorna av varandra. Jag var egentligen inte förvånad, men det äcklade mig något rejält. Jag skyndade mig bort ifrån toalettdörren och gick tillbaka längs korridoren, fortfarande med synen kvar i mitt minne. Plötsligt var jag inte så törstig på vatten längre.


HARRYS PERSPEKTIV

Jag suckade nöjt för mig själv medan jag snabbt drog på mig alla mina kläder igen. Jag tittade på tjejen jag inte kunde minnas namnet på som låg däckad i sängen där jag nyss hade befunnit mig. Jag hade fått ännu en tjej på fall, något som i mitt fall i och för sig inte var så svårt. Nu när jag hade fått det jag ville ha för ikväll så var det dags att dricka en massa och glömma, och att bara komma till en annan värld. Nu var det dags att festa på riktigt. Jag kastade en sista blick på tjejen innan jag snabbt gick ut ur rummet. Vi var på fest hos någon kille som hette Lucas, som Louis tydligen verkade gilla lite så det var därför vi hade gått hit. Jag gick egentligen mest på fester för att få tjejer och för att få gratis alkohol. Vi var ute i princip varje helg och det var något jag gillade mycket. Egentligen var det inte själva drickandet, det var mer känslan man fick när man var full. Jag ville komma bort ifrån mitt liv, bort ifrån verkligheten till en värld där allt var bra och enkelt utan  några som helst problem. För i verkliga livet fanns det så många problem och så mycket som var jobbigt. När man full var man lycklig, den känslan älskade jag. Jag ville bara vara lycklig igen, som jag hade varit när jag var liten. Och även om det bara varade för en kväll och man hade en jävla baksmälla dagen efter så var det ändå på något sätt värt det. För då kunde jag glömma bort verkligheten och bara vara glad.


Min hand sökte sig snabbt till fickan där mitt cigarettpaket låg. Jag var medveten om att jag rökte en del, men det var ingen som brydde sig om att jag inte borde göra det, än mindre jag själv så då hade det liksom bara blivit så att jag hade fortsatt. Jag drog snabbt upp paketet och satte en cigarett mellan mina läppar. Tändaren åkte snabbt upp ur min andra ficka och snart fyllde den lugnande röken mina lungor. Den här känslan var så härlig, cigaretterna gjorde mig lugn och fick mig att både känna och vilja tro på att allt var bra och lugnt, att allt skulle bli bra, även hemma. Jag drog några djupa bloss utan att hosta det minsta och gick snabbt ut till vardagsrummet där folk fortfarande höll på att dricka, dansa, skratta och prata med varandra. Några ölglas stod på ett bord och jag tog tag i ett av dem och tog en stor klunk. Zayn och Louis stod en bit bort och jag kom snabbt fram till dem.

“Hey Haz, got any girl?” frågade Louis och höjde på ena ögonbrynet. Jag flinade och det räckte nog gott och väl som svar för dem. Louis höjde sitt ölglas och flinade tillbaka emot mig.

“Cheers, man. You’re worse than me” Jag och Zayn höjde också våra glas och skålade med Louis.

“The girls love me, you know” sa jag skämtsamt och tog en till klunk. Efter några fler bloss fimpade jag min cigarett på golvet och stampade på den.

“You could never keep yourself to only one girl” sa Louis retsamt medan han vickade på sina ögonbryn utmanande åt mig. Jag skakade snabbt och protesterande på huvudet.

“You don’t know that, maybe I could” svarade jag. Tanken på det gjorde mig lite fundersam, något sådant hade ju jag aldrig gjort förut.

“No, I’m sure you wouldn’t” sa Louis självsäkert och log ett övertygande litet leende. Visst, jag hade inte haft ett riktigt förhållande förut, men det betydde inte att jag inte ville. Att ha någon vid min sida hela tiden kändes väldigt tryggt på något sätt, och jag skulle verkligen vilja uppleva den känslan. Mer än något annat. Även om jag inte kunde erkänna det för någon.


Hej! Förlåt att kapitket kommer sent men har helt enkelt glömt bort samt varit upptagen. Här är det iallafall. Så himla skönt med höstlov nu, eller vad säger nu?! :D 

 
Ha det bäst iallafall och glöm inte att kommentera! 
//Josefin xxx

Don't Let Me Go - kapitel 3

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

Jag kände en hand läggas på min axel och jag vände mig. Jag mötte min mammas blick som hade tårar i ögonen. Jag slängde mig i hennes famn och hon kramade om mig hårt samtidigt som jag storgrät.

“Shh, it’ll be okay” hörde jag hon säga och jag ville så gärna tro henne. Men skulle verkligen allt bli bra igen, utan en pappa i bilden var jag inte så säker längre...

 


SUMMERS PERSPEKTIV

“So how did you sleep?” frågade Kate vår hushållerska när jag äntligen hade lyckats släpa ner mig nedför trappan efter en dålig natts sömn. Drömmen jag hade drömt hade jagat mig nästan varje natt enda sedan den där dagen när pappa försvann och jag hade knappt kunnat sova någonting för att jag istället vaknade upp svettig och rädd i min säng. I hela mitt liv hade jag känt mig lite ensam. Inte för att jag hade varit ensam egentligen, jag hade alltid haft mina kompisar och Niall och jag hade ju känt varandra sen vi var jättesmå. Min mamma hade dock inte funnits där så mycket för mig, men jag hade haft Kate vid min sida. Så jag hade aldrig varit ensam, men det hade alltid saknats någon person i mitt liv. Min pappa. Men jag visste ju om varför han hade lämnat oss, det gjorde alla, och jag saknade honom inte, jag tyckte bara att han var självisk som inte tänkte på mig och mamma. Jag bara... Önskade att han inte hade gjort som han hade gjort. Jag tittade upp emot Kate som plockade fram frukost på bordet medan jag suckade.

“I slept okay, I guess..” sa jag och tittade runt omkring mig men kunde inte se mamma någonstans.

“Where’s mum, by the way?”

“She had to take an important flight, she’ll be home in some days” svarade Kate och fick ännu en suck ifrån mig till svar.

“As usual” mumlade jag och slog mig ner vid frukostbordet. Såklart att mamma alltid skulle iväg, så var det om man var pilot för ett känt företag. Jag bara önskade att hon kunde vara hemma lite mera och tänka lite mer på mig. Men som det var nu så var Kate den som tog hand om mig och inte mamma, fast det borde varit tvärt om.


Jag tog för mig av frukosten trots att jag inte direkt var hungrig, jag ville inte göra Kate besviken när hon hade ansträngt sig så, trots att hon ändå fick betalt för det. Numera sov jag alltid dåligt, något som var jobbigt. Vi småpratade lite om allt möjligt, Kate hade under de senaste åren blivit mer och mer som en mamma för mig eftersom mamma ofta inte var hemma.

“What are you doing today honey?” frågade Kate nyfiket med sin blick fäst på mig. Jag ryckte på axlarna till svar.

“The usual I guess, cheer training” svarade jag sedan.

“You know, I was thinking about something..” sa Kate vilket fångade min uppmärksamhet betydligt mer än förut. Jag nickade som svar på att hon skulle fortsätta vilket hon snart också gjorde.

“I was thinking that you could maybe get a job? I know you’ve talked about that you wanted to earn your own money and that could be a good way” fortsatte Kate medan hon fick fler nickningar ifrån mig. Det var sant, jag ville tjäna mina egna pengar. Visst var jag lite bortskämd, det kunde ingen blunda för, men bara för det betydde det inte att jag alltid uppskattade att vara så rik. Jag ville kunna tjäna egna pengar och känna att jag gjorde någonting själv, inte bara få ifrån min mamma.

“So what do you say?” frågade Kate och tittade uppfodrande på mig.

“Sounds great” svarade jag med ett litet leende. Dagen kändes genast ljusare med tanken på ett jobb. Många kanske tänkte att det bara var tråkigt, men jag höll inte med. Jag ville kunna tjäna egna pengar och känna att jag för en gångs skull gjorde något själv utan någons hjälp eller sponsring. Dessutom kunde man alltid få nya kompisar, eller hur?


Med raska steg skyndade jag mig in i skolan. Klockan hade ringt för ungefär tio minuter sedan och på något sätt hade jag lyckats bli sen även om jag gick i tid hemifrån. När jag kom fram till mitt skåp så slängde jag in väskan och min jacka, tog mina geografiböcker och skyndade mig sedan till klassrummet.


HARRYS PERSPEKTIV

Med långsamma steg gick jag mot skolan. Geografi var mitt första ämne, något jag verkligen inte gillade. Egentligen gillade jag väl nästan inget ämne, förutom idrott. Det var det enda roliga. Jag kollade på klockan som visade att lektionen redan börjat. Jag drog upp cigarettpaketet från min ficka och tände en cigarett som jag sedan drog ett djupt bloss ifrån och lät nikotinet spridas i min kropp. Det gjorde mig lugnare och mer avslappnad. Min promenad till skolan fortsatte och snart såg jag den bruna tegelbyggnaden komma närmre och närmre. Jag fimpade cigaretten när jag var på skolgården och drog en hand genom mitt hår. Sedan öppnade jag den tunga grå dörren och gick direkt till klassrummet. Jag öppnade dörren och allas blickar vändes mot mig.

“You’re late Harry” sa Mr Harris surt och drog upp sina glasögon som alltid åkte ner till nästippen.

“Yeah yeah, whatever” muttrade jag och satte mig längst bak i klassrummet bredvid Louis. Han gav mig en road blick och ett skratt for ur hans mun innan han återgick till att luta sig tillbaka på stolen och chilla. Han slöt ögonen och lade upp sina fötter på bänken. Jag skrattade lite och riktade blicken emot Zayn som satt på andra sidan om Louis.

“Did I miss anything important, or funny?” Jag höjde på ögonbrynet när jag sa det sista ordet eftersom att jag visste att många i min klass var klumpiga eller bara allmänt idiotiska, det var de flesta förresten, och jag ville aldrig missa chansen att få ett gott skratt åt någon. Eftersom att det fortfarande var kvar lite sommar i luften och soligt hade jag självklart inte missat att få med mig mina solglasögon till skolan. Jag satte dem snabbt upp på huvudet ifrån där de hade suttit tidigare, framför mina ögon, och studerade Zayn som bara ryckte på axlarna åt min fråga.

“Not really, but we’re just waiting for it to happen” sa han och flinade lite åt mig. Jag gjorde som Louis och placerade mina fötter på bänken framför mig medan jag stoppade in ett tuggummi i munnen för att försöka dölja röklukten som med stor säkerhet satt runt omkring mig sen jag hade rökt förut. Mr Harris gav oss en sur blick men gjorde inga försök att försöka stoppa oss ifrån att göra det vi gjorde. Och lika bra var väl det, för vi skulle inte ha lyssnat ett ord på honom ändå. Det var bara så vi var, jag, Louis och Zayn. Och jag trivdes med det. Att vara en av skolans populäraste killar var inte bara härligt utan också ganska roande, särskilt när man såg hur folk försökte prata med en och stammade fram något ord eller två men inte vågade mer än så i rädsla för att säga fel sak. Vissa dagar kände man sig verkligen som kungen på toppen och andra dagar var det bara skönt att veta att många tyckte om en, eller åtminstone inte vågade konkurrera med en. Lektionen fortsatte i samma tråkiga anda som alltid och allt kändes som vanligt, nästan för tråkigt. Under en tråkig genomgång slängde jag en blick runt omkring mig och fick syn på en brunett som satt på raden framför mig.

“Oh, Winter’s here” mumlade jag roat till Louis som skrattade lite. Zayn flinade medan han satt och pillade med sitt suddigum och rätt som det var kastade han det rakt i Summers huvud. Det var ingen hårt kast och såg inte ut att göra särskilt ont utan egentligen var det bara irriterande. Ja, inte för oss förstås utan för Summer. Hon vände sig så att hennes bruna hår slängdes över axeln och gav Zayn en blick som visade att hon inte var särskilt road. Jag skrattade lite med de andra två killarna och höjde på ögonbrynen åt henne. Det var alltid kul att retas med folk för att göra dem irriterade, särskilt när man själv var uttråkad.

“Having fun?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Hon verkade lite smått irriterad kanske, men inte särskilt arg.

“Actually, yes” svarade jag roat medan jag fortsatte tugga på mitt tuggummi.

“Maybe you can have fun with someone else then” muttrade hon med hennes blick fäst på mig. Hon vände sig sedan framåt och jag suckade lite.

“That girl can’t even take a joke” sa jag till Louis som himlade med ögonen lite åt Summer.


Vi fortsatte att roa oss med att prata och ignorera Mr Harris tills vi blev utslängda ur klassrummet och skickade upp till rektorns kontor för tredje gången denna månaden. Som vanligt hade Zayn käftat emot en hel del men till slut stampat ut ur klassrummet på begäran av både Mr Harris och oss. Han hade ett väldigt hett temperament och hade svårt för när folk sa till honom vad han fick och inte fick göra, vilket ofta visade sig. Hur som helst hade han lugnat ner sig ganska fort. Personligen tyckte jag att dessa besök var ganska roande eftersom det alltid var samma sak vi fick höra av honom varenda gång. Vi visste liksom redan vad vi skulle få för uppläxning när vi gick där i korridoren och det var förmodligen det som gjorde det så roande. Det var alltid tjatet om att vi borde tänka på våra betyg och uppföra oss, trots att alla lärare och även rektorn själv egentligen hade gett upp om att vi skulle bry oss om saker som skolan och läxor. För det gjorde vi inte, varför skulle vi? Det fanns något roligt med att alltid ställa till med saker, att alltid vara i centrum. Att alltid ha folks blickar på sig, det var något jag älskade även om det var för lite elaka saker folk tittade efter mig. Massor av tjejer frågade jämt ut mig och det skulle säkert ha varit ännu fler om alla hade vågat. Det var bara de tjejerna som var lite mer framåt som vågade. Och jag gick allt ut en hel del med tjejer, det var liksom naturligt för mig att göra det. Jag gick ju inte ut med alla som frågade mig för det skulle faktiskt ha blivit på tok för mycket. Dessutom ville jag inte gå ut med alla heller, det fanns en del tjejer som var rätt så fula. Ja, jag dömde folk rätt snabbt, egentligen efter att ha slängt en blick på dem och pratat några sekunder med dem. Jag själv ansåg inte det som något dåligt då jag snabbt kunde rensa bland människor, vilka jag ville och inte ville vara med. Men ibland var det också svårt, för det kändes inte alltid som jag. Visst ville jag vara populär, och det var jag, men ibland var det bara för mycket av alltihop. Jag sågs nog också som skolans stora player, men visst hade jag gjort mig förtjänt av det ryktet. Jag låg runt en hel del med olika tjejer, mest för att jag kände för det. Men det kändes också som om något saknades i mitt liv trots att jag verkade ha allt - utseendet, beundrarna och drömlivet. Men så var det inte, det var bara ingen som visste hur det egentligen var.


Jag suckade lätt medan vi alla tre klev in på kontoret hos skolans rektor, Mr Barnes. Han var den typen som aldrig skrek, men som kunde se lika besviken ut som om någon nyss hade dött. Han tittade upp på oss med en bitter min ifrån sina papper när vi ställde oss framför honom på en linje.

“Boys...” började han med sin mörka röst. Han blick granskade var och en av oss jag hade bara lust att slå till honom för hans dömande ögon. Vad visste han om mig, vilken rätt hade han att döma mig? Han kände inte mig.

“Yes?” frågade Louis i en lätt ton. Jag kastade en blick på honom och kunde se den roade glimten i hans öga. Han roades av att göra andra upprörda, det gjorde jag med.

“Why do you keep messing up your chances here? It’s not hard to sit down behind the school bench and listen to a teacher” sa han med en besviken stämma. Ja, precis det som jag hade väntat mig. Det vanliga gnället om hur besviken han var på oss.

“And I’m really dissapointed at you all three because I know you can do better than this. You are better than this, boys. Just give it a shot, alright?” sa han med en glimt hopp i ögonen som snabbt försvann.

“We don’t care, haven’t you figured yet” muttrade Louis och drog en hand igenom sitt hår. Det var redan perfekt stylat, men jag som kände Louis visste att han knappt gick någonstans utan sin hårspray. Min uppmärksamhet riktades snabbt tillbaka till Mr Barnes som hade fått en djupare rynka i pannan.

“These meetings never help. Just go already, and try to behave” sa han lite irriterat innan han snabbt och bestämt schasade ut oss ur rummet. Väl därute började vi alla tre att skratta lite, han verkade inte orka med oss. Och det var faktiskt precis så som jag ville ha det.

Här är kapitel 3! Hoppas ni gillar det, här får ni lite av Harrys perspektiv också :)
Kommentera gärna vad ni tycker än så länge, vi är väldigt spända inför vad ni kommer tycka om denna novellen.
Ha det bra!
Kram Josefin och Frida xx
 

Don't Let Me Go - kapitel 2

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

“Aaww, I’m sure you missed me. Maybe I should’ve come to your house and we could’ve had some fun” sa han och blinkade med ena ögat. Jag kollade äcklat på honom och reste mig upp.

“Let’s go” sa jag till Liam och Niall. Vi skyndade oss att slänga maten. Jag kollade åt bordet där vi nyss suttit och såg Louis flina mot mig och blinkade ännu en gång med ena ögat. Jag gick ut från matsalen med en suck. Dagen hade varit riktigt bra tills Louis, Harry och Zayn kom och förstörde den. Ovanligt? Inte direkt.   

 

 

SUMMERS PERSPEKTIV

Skoldagen var slut och jag, Lucy, Niall, Liam och Lucas, Lucys pojkvän, tog sällskap till tunnelbanan. Solen lös och sommar värmen fanns fortfarande kvar. Jag log. Det här skulle bli ett bra år. Det näst sista innan alla gick skilda vägar för college. Min och Lucys dröm hade alltid varit att komma in på samma collage.

“So, there’s a party this weekend at my place. Are you coming?” frågade Lucas oss alla. Vi svarade glatt ja.

“Cool, it starts around nine o’clock” sa han. Vi rundade glasskiosken som funnits här i flera år innan vi gick ner för trapporna till tunnelbanan. Som vanligt så var det fullt med folk och det stank unket, rök och svett. Jag krokade arm med Niall och vi vände oss om mot de andra.

“Lucy are you going home or are you going to Lucas’s?” frågade jag Lucy.

“I’m going to Lucas’s, but I’ll see you tomorrow” svarade hon och kramade om mig innan hon gick med Lucas till rätt spår för deras tunnelbana. Jag kollade på skärmen med alla avgångar och såg att den tunnelbana som jag och Niall skulle med gick om en minut.

“Bye Liam, see you tomorrow” sa jag snabbt och drog med mig Niall. Victoria var en väldigt stor station med både tåg och tunnelbanor. Därför var det ganska långt mellan varje spår. Vi knökade oss förbi alla och kom fram till rätt spår precis när vår tunnelbana kom. Vi gick in och lyckades hitta en plats. Niall satte sig ner och drog mig ner på hans knä. De som såg oss trodde säkert att vi var tillsammans men det var vi inte. Vi provade att dejta förra året men insåg ganska snabbt att vi passade bättre som vänner.


Snart kände jag hur tunnelbanan började rulla och vi var på väg mot Islington och efter bara 5 minuter så stannade tunnelbanan där Niall skulle av. Jag klev av hans knä och gav honom en kram innan vi sa hej då och han gick av. Jag satte mig ner igen fast denna gång på sätet. Jag kollade ut genom fönstret och såg bara reflektionen av mig eftersom det var ljusare i tåget än i tunneln.

“Next stop, Angel” sa den kvinnliga inspelade rösten. Jag reste mig upp eftersom det var där jag skulle gå av och började gå mot utgången. Tåget saktade in och snart var jag på perrongen.


Fem minuter senare stod jag på den lilla trappan till vårt gigantiska hus. Jag drog upp dörren och såg Kate, vårt hembiträde dammsuga. Kate hade varit vårt hembiträde sedan jag var liten och hade alltid varit som en mamma för mig när inte min riktiga mamma var hemma vilket var ganska ofta eftersom hon jobbar som en pilot runt om i hela världen. Det var inget jag gillade eftersom jag inte alls träffade henne så ofta. Men jag visste att min mamma älskade sitt jobb och att det hade varit hennes dröm sedan hon var 16 år så därför sa jag aldrig något till henne.


Jag tyckte egentligen att vi hade för stort hus för bara två personer. Men mamma insisterade på att ha det stort. Jag tror det kom från att hon gillade inredning och höll nästan alltid på att renovera något av alla rum. Sammanlagt så var det två våningar och en källare. På första våningen så var det ett stort kök, en matsal, ett vardagsrum, ett arbetsrum, ett badrum och ett gästrum. På andra våningen så fanns mammas sovrum med ett tillhörande badrum, mitt sovrum också med ett tillhörande badrum, tre gästrum samt ett litet sällskapsrum. I källaren fanns tvättstugan och saker som vi tog fram när vi behövde. Bakgården var stor och hade en pool och en altan. Det låter som om jag hade allt man kunde önska, men jag skulle hellre önska att min mamma var hemma mer så att jag kunde träffa henne mer än två gånger varje vecka.


“Hi darling” sa Kate och ställde undan dammsugaren i städskåpet.

“Hi Kate” svarade jag och tog av mig mina ytterkläder.

“Are you hungry?” frågade hon och satte upp hennes svarta hår i en knut.

“Yeah, a bit” svarade jag. Jag hade inte ätit sen lunch. Hon nickade och gick ut till köket. Jag gick upp till mitt rum och satte mig på sängen med min mac i mitt knä. Mitt rum var stort och ljust och hade en säng, ett skrivbord, en walk-in-closet och en liten tv. Jag gick in på facebook och kollade på alla statusar om att folk ville ha sommarlov och att skolan sög. Det var alltid sådana statusar man fick läsa efter något lov. Det plingade till på datorn och jag så att Liam hade skickat ett meddelande till mig. Vi började genast chatta och bestämde oss för att ses på Milkshake City senare.


“Summer! Dinner’s ready!” ropade Kate från nedervåningen. Jag loggade ut från facebook och gick ner för trappan och in i matsalen. Jag satte mig mitt emot Kate vid det stora träbordet och lade på potatis och fisk på min tallrik.

“I’m going to Milkshake City with Liam after dinner” sa jag till Kate efter ett tags tystnad.

“Okay, don’t come home too late. It’s school tomorrow” svarade hon och jag nickade. Vi åt upp under tystnad och när jag var klar så ställde jag undan min tallrik och gick mot tunnelbanestationen.


“Hi Summer!” ropade Liam när han såg mig vid Milkshake City.

“Hi” svarade jag och kramade om honom när jag kommit fram. Vi gick in och ställde oss i den lilla kön som var där. Jag kollade på menyn och bestämde mig direkt för en milkshake med daim smak.


Vi betalade våra milkshakes och satte oss vid ett bord vid fönstret.

“What are you doing tomorrow?” frågade Liam mig och tog en klunk av sin milkshake.

“I have cheerleading, you?”

“Football” svarade han. Liam hade varit med i skolans fotbollslag tillsammans med Niall så länge jag kunde minnas och båda två var riktigt duktiga.

“Right, when is your next match?” frågade jag nyfiket.

“Umm, next weekend I think... Wanna come and watch?”

“Of course I wanna watch. I wouldn’t miss it for the world” svarade jag och log. Att kolla på när Liam och Niall spelade tyckte jag var jättekul. Jag hade själv gått i fotboll ett tag. Men eftersom det inte var så många tjejer intresserade så lade dem ned laget tillslut. Så nu fick jag nöja mig med att kolla på när killarna spelade. Men det var kul, speciellt eftersom de var så duktiga.

“What about you? When do you have any championship with your cheerleading team?” frågade Liam mig.

“In one and a half month I think” svarade jag.

“I will be there, a lot of girls in short skirts is amazing” sa han och blinkade med ena ögat.

“Of course you think that” sa jag och himlade med ögonen.  


Vi drack upp våra milkshakes och begav oss sedan till tunnelbanan.

“Wanna do something now?” frågade Liam mig.

“Sure, we can go to my place” svarade jag och han nickade.


“Which film do you wanna watch?” frågade jag och kollade på alla filmer jag hade.

“You can choose. But not a girl movie” svarade han och satte sig i min säng. Jag drog fram Pirates of the Caribbean. Jag satte i den och satte mig sedan bredvid Liam.

“Which film did you choose?” frågade han och jag pekade på tv-skärmen där menyn nu kommit fram. Han nickade gillande och satte en kudde bakom sitt huvud och lutade sig mot väggen.


När klockan var runt tio på kvällen så gick Liam hem och jag gjorde mig i ordning för kvällen. Jag tvättade bort mitt smink och borstade sedan tänderna innan jag bytte om till pyjamas. Jag lade mig ner i sängen och lät sömnen ta över mig.


“Are you just going to leave us?! It’s your own daughter for God’s sake! Stay for her, fine if you don’t want to be with me anymore but it’s your daughter too and she needs you in her life!!” hörde jag min mamma skrika. Jag såg skuggorna från deras kroppar på väggen från trappan där jag satt och kunde tydligt se hur pappa knöt sina nävar. Något som han alltid gjorde när han var arg. Han gjorde det varje gång som han märkte att jag hade gjort sönder någonting eller varit busig i skolan. Men den här gången var det värre. Från det som jag kunde se så såg han argare än argast ut och som om han skulle kunna slå hål i väggen för att få ut sin ilska.

“I can’t stay, Jayden!” skrek min pappa ilsket tillbaks.

“Why?! Why can’t you stay with your family? I need an explanation!”

“I met someone else” sa han tyst och en tystnad spred sig över huset. Jag flyttade ner några trappsteg, men var noga med att inte trampa på det fjärde uppifrån eftersom det knarrade, och kunde nu se pappas rygg och mammas ansikte. Plötsligt såg jag mamma höja sin hand och jag höll för ögonen. Snart hördes en smäll och inte förrän då vågade jag kolla igen. Pappas hand var på hans vänstra kind medan mamma såg arg, ledsen och sårad ut.

“How could you? How could you betray your family like this?!” utbrast mamma argt och satte armarna i kors över bröstet.

“Don’t you get it?! I don’t love you anymore!” skrek han argt och jag såg mamma dra efter andan.

“What about Summer? Don’t you love her?” sa mamma sårat men samtidigt argt.

“Summer won’t understand anything, she’s just nine years old and a stupid kid. You can tell her anything you want. I don’t care anymore” sa pappa och tog upp en väska från golvet. Mamma kollade argt och förvånat på honom men sa ingenting. Pappa vände sig om och mötte min blick. En tår rann ner för min kind när jag förstod vad som skulle hända. Jag sprang ner för trappan och kramade om han.

“Please don’t leave” mumlade jag och han suckade.

“I have to Summer” började han och satte sig ner på huk framför mig. “Be nice to your mother” sa han och ställde sig upp, tog sin väska innan han försvann ut från huset. Bort från mig. Bort från min mamma. Bort från vår familj som nu var söndrig.


Jag stirrade på dörren länge. Sekunder och minuter passerade men det enda jag gjorde var att stirra på dörren. I hopp om att min pappa skulle komma tillbaka som om det vore vilken dag som helst. Jag hoppades att han skulle komma in med det där leendet han brukade ha när jag var mindre. Jag hoppades att detta bara skulle vara en dröm. En mardröm och när jag vaknade skulle min pappa sitta där bredvid mig på sängkanten och skulle inte alls vara borta. Men jag visste att det inte skulle hända.


Jag kände en hand läggas på min axel och jag vände mig. Jag mötte min mammas blick som hade tårar i ögonen. Jag slängde mig i hennes famn och hon kramade om mig hårt samtidigt som jag storgrät.

“Shh, it’ll be okay” hörde jag hon säga och jag ville så gärna tro henne. Men skulle verkligen allt bli bra igen, utan en pappa i bilden var jag inte så säker längre...


Kapitel 2! Hoppas ni gillar den so far :) Ni fick en liten bakgrund om Summer och om det är något som är otydligt eller som ni inte förstår så är det bara att säga till så förklarar vi det så gott vi kan :) 
 
Glöm nu inte att kommentera, ni gör oss så glada med era fina kommentarer :D
 
//Josefin & Frida xxx
 

Don't Let Me Go - kapitel 1

| Postat i: Don't Let Me Go
SUMMERS PERSPEKTIV

Sommaren var slut och jag stod vid mitt skåp i skolan och väntade på Niall och Liam. Sommaren hade gått fort, för fort och vi var nu tillbaka till det gamla vanliga. Jag kollade åt vänster och såg direkt Serena och Jennifer. Jag hade hört att Serena hade varit i Spanien i en månad så var det något som jag inte såg fram emot så var det att ha samma lektion som henne. Då skulle jag få höra på hennes prat om hur hon hade det där. Något som jag verkligen inte brydde mig om. Serena och Jennifer passerade några elever och kollade på dem som om de var smuts. Vår skola var väldigt grupperad, något som jag inte gillade så mycket. Det fanns nördar, de med högre status och de "vanliga" som varken var nördar eller personer med hög status. Jag vände mig om när jag kände en knack på axeln och mötte Liam. Jag log mot honom och han drog in mig i en kram.

“Hello love, ready for school?” frågade han samtidigt som vi drog ifrån oss från kramen.

“Hi, no. I miss the summer holiday already” svarade jag. Han skrattade lite och tog fram sina matteböcker från sitt skåp som han hade bredvid mitt.

“Me too, but it’s lovely to see you” sa han sedan. Han såg faktiskt glad och pigg ut, och han var lite solbränd ifrån i somras. Vi hade inte setts på ett tag, han hade varit hos sin släkt på landet nästan hela sommaren och jag hade... Ja, vad hade jag gjort? Varit mest hemma och tagit det lugnt. Jag var inte den personen som höll på med sprit och sådant, även om många på skolan gjorde det.

“So, how was your family at the countryside?” frågade jag glatt.

“They were good, but it rained a lot so it was a bit boring” svarade Liam. Vår konversation avbröts av några höga röster. Folk verkade akta sig i korridoren för att släppa fram någon. Jag suckade och förstod att det var tjejgänget igen. Jag förstod ärligt talat inte varför man hade sådan respekt för dem, för jag gillade dem inte ens. Några killröster hördes högt i korridoren och dunsar här och var lät. Jag förstod att folk knuffades undan. Jag och Liam såg dem nog ungefär samtidigt. På bredden i korridoren gick tre killar. Louis Tomlinson, Harry Styles och Zayn Malik. Skolans tre badboys. De var lärarnas mardröm och vissa tjejers dröm. Jag sneglade lite diskret mot dem och såg att alla tre såg lite äldre ut än innan sommaren. Och de var nästan lite snyggare än innan. Ja, bara för att de var snygga betydde det inte att de var trevliga, för det var det sista de skulle kunna vara. Louis, som var ledaren gick i mitten med Harry och Zayn på var sin sida. Deras uttryckslösa ansiktsuttryck hade alltid skrämt mig lite. När de inte såg arga ut hade de stora flin på läpparna. Jag suckade för mig själv och undrade hur detta året skulle bli. Vad skulle bli årets största katastrof? En eldsvåda? Ingen visste. Men alla visste vilka som bestämde, och det var verkligen inte jag och mina kompisar. Killarnas blickar vandrade runt på alla i korridoren men stannade inte någonstans. Enligt dem var vi väl inte värda att titta på. Zayn hade några fler tatueringar på armarna och han hade en lite annorlunda frisyr emot förut. Han var snygg, väldigt snygg. Harry hade kvar sina lockar som slängde runt hans huvud. Det skulle ha varit gulligt om han inte hade varit en så hemsk person, vilket han var. Och Louis, ja han var bara allmänt tuffare. Zayns och Louis quiffar var snyggt stylade, Harry behövde ingen quiff för att vara snygg. Alla hade kanske växt några centimeter under sommaren. Och de var mer än väl medvetna om att de såg väldigt bra ut allihop. Som om deras ego behövde bli större, knappast. När de passerat så vände jag mig mot Liam igen och himlade med ögonen. Japp, allt var som vanligt.


När Niall kom så gick vi tillsammans bort till vår Engelska sal. Niall var Liams bästa kompis och en väldigt nära vän till mig. Jag och Niall hade umgåtts mycket under sommaren förutom då han hade varit i Irland och hälsat på sin släkt där.


Vi gick in i det öppna klassrummet och satte oss ner vid ett bord bredvid varandra. Några andra elever var där. T.ex. de som klassades som nördar. De var där minst tjugo minuter tidigare varje morgon. Vilket jag inte kunde förstå. Snart kom läraren och resten av eleverna in.

“Good morning students. Have you had a good holiday?” frågade vår engelskalärare, Miss Jones. Alla svarade ett trött ja, samma sak som varje år.

“Great, I hope you’re ready for another semester” sa hon och tog fram en whiteboard penna. Precis när hon började skriva så öppnades klassrumsdörren och in kom ingen annan än Zayn.

“And where have you been Zayn” frågade Miss Jones och blängde på Zayn. Han svarade inte utan gick bara förbi och satte sig på platsen längst bak. När han passerade mig och Niall så kände jag en stark lukt av cigarettrök och mint. Som om han ville täcka över att han rökte. Vilket han inte lyckades så bra med.

“Late for the first lesson Zayn, not good” sa Miss Jones och forsatte att skriva på tavlan.

“I don’t care” mumlade han och lade upp fötterna på bordet samtidigt som han lutade sig bakåt på stolen. Några av tjejerna längre fram kollade med stora ögon på honom. Det var uppenbart att de tyckte att han var snygg men så som de kollade på honom fick mig nästan att börja skratta. Det såg nästan ut som om de skulle börja dregla. Zayn flinade belåtet. Såklart så visste han vilken effekt han hade på tjejer.


“Please Niall, please please please” bad jag Niall. Han suckade.

“Fine, but just to the canteen” svarade han och böjde sig ner. Jag log och hoppade upp på hans rygg.

“You’re so lazy Summer” sa han och jag slog retfullt till honom i bakhuvudet. Det var alltid kul att rida på Nialls rygg. Vi hade haft engelska och sedan hade vi haft ett långt matte pass tillsammans. Men nu var det äntligen lunch. Vi mötte upp Liam vid våra skåp och tillsammans gick vi till matsalen.

“Jump down” sa Niall och släppte taget av mina ben. Jag höll kvar armarna runt hans nacke och höll hårt i hans t-shirt.

“I don’t want to. Just carry me to the table” svarade jag envist och Liam skrattade. Niall suckade och jag såg framför mig hur Niall himlade med ögonen.

“I hate you” mumlade han och började gå mot ett av de tomma borden.

“No, you love me”.

“Whatever floats your boat” svarade han och skrattade sitt höga skratt. Jag skakade skrattandes på huvudet. Niall och jag var som syskon. Han fanns alltid där om det var något som jag inte ville prata med Lucy, min bästa vän, om. Lucy gick också på den här skolan och vi hade känt varandra sen barnsben. Men tyvärr så var lärarna dumma nog att inte låta oss ha så många klasser tillsammans. Men det gjorde de kanske rätt i. När jag och Lucy var i samma klass så brukade vi ofta prata bort mer än halva lektionen. Men hur skulle man överleva skolan om man inte fick ha lite kul?


Vi satt och åt när hela matsalen tystnade. Jag suckade. In kom såklart Louis och company. Alla följde vad de gjorde med deras blickar. Det var som om de var kända, men det kan man väl säga att de var här på skolan. Allt som kretsade kring dem ansågs vara coolt och ja, deras egon var större än de själva och deras egon växte bara mer och mer desto mer tjejer som föll för dem. De gick före alla i kön och tog mat innan de betalade. De kollade runt i matsalen och såg ganska snabbt att det var fullt. Synd för dem, tänkte jag men ändrade snabbt åsikt när jag såg att de kollade åt vårt håll. Louis flinade och gjorde sin väg mot oss. Min tanke ändrades snabbt till synd för oss, istället. Med en duns ställde Louis ner sin bricka på vårt bord.

“Hello Winter, how was your summer” sa han och fick de andra att skratta. Jag himlade med ögonen.

“Great, because you weren’t in it” svarade jag. Winter hade han kallat mig länge bara för att jag hette Summer. Väldigt patetiskt, men det insåg inte han.

“Aaww, I’m sure you missed me. Maybe I should’ve come to your house and we could’ve had some fun” sa han och blinkade med ena ögat. Jag kollade äcklat på honom och reste mig upp.

“Let’s go” sa jag till Liam och Niall. Vi skyndade oss att slänga maten. Jag kollade åt bordet där vi nyss suttit och såg Louis flina mot mig och blinkade ännu en gång med ena ögat. Jag gick ut från matsalen med en suck. Dagen hade varit riktigt bra tills Louis, Harry och Zayn kom och förstörde den. Ovanligt? Inte direkt.

Tada!!! Här är den, vår nya novell :D Den kommer då handla om Summer och Harry och vi hoppas verkligen att ni kommer gilla den. Vi har skrivit ungefär fyrtio delar och vi har kommit ungefär hälften, så det blir en lång novell med MYCKET drama :D 
 
Lite info, One Direction finns inte så de är alltså inte kända. Harry kommer vara huvudrollen men vi försöker ha med de andra också så mycket det går (speciellt Niall och Liam). 
 
Här är iallafall rollistan: 

Summer - Nina Dobrev
Lucy  - Kat Graham
Serena - Cassie Scerbo
Jennifer - Sasha Pieterse
 
Killarna spelas ju då av sig själva :) Mer roller kan förekomma men de är inte så viktiga, men är det något ni undrar över så är det bara att fråga! 
 
För övrigt så vill vi väldigt gärna ha en ny design så om ni gör designer (gratis) eller vet någon annan som gör det så får ni gärna berätta det :) 
 

Moments - del 5

| Postat i: Moments
Tidigare:

Jag ställde mig snabbt upp och drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Egentligen hade jag inte jättestor lust att gå på avslutningen, för jag skulle få se henne i klänningen hon hade visat mig, och allt det vi planerat i sommar, allt det var ändå kraschat. Jag ville inte se Amanda och veta att vi inte kunde vara tillsammans. Men jag var tvungen att gå, precis som alla andra, även om det skulle göra ont. Och det skulle det, med all säkerhet.

AMANDAS PERSPEKTIV

Det gick sakta, väldigt sakta, att gå igenom skolan den sista dagen. Vi skulle samlas klassvis, varje klass i en sal för att sedan ha en gemensam avslutning utomhus. Korridorerna såg så rena och tomma ut, förmodligen för att de var städade igår efter att alla elever hade gått hem. Det kändes konstigt att jag gick här för sista gången, efter så många gånger jag faktiskt hade varit just här. Framtiden väntade runt hörnet, men på något sätt var jag inte glad. Jag borde ha varit det, om det inte hade varit för honom. De bruna ögonen var fortfarande lika klara som igår och dagen innan det, sen senast han hade tittat på mig. Jag skulle dessutom flytta idag, och jag hade vägrat in i det sista och föreslagit att jag kunde bo kvar själv, men det var uppenbarligen inte ett alternativ för mina föräldrar. Jag ville vara glad för att äntligen få sluta och komma ur denna skolan, men saker hade inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag visste inte ens om jag skulle få se Zayn idag, om han ens skulle vilja titta på mig. Vi gick inte i samma klass och nu satt jag emellan min bästa vän Ida och en annan tjej i vår klass. Det kändes bara fel och allt jag ville var att hålla hans hand i min och krama honom, att han skulle säga att allt var okej.


“Amanda, come on. Don’t think about him, please. This is your day” viskade Ida till mig när vi satt utomhus med alla andra avgångselever vid den stora scenen de hade byggt upp på gräsmattan. Vi väntade på att rektorn skulle upp på scenen och prata, och jag hade utan att kunna hjälpa det automatiskt tittat runt efter den mörka quiffen som betydde Zayn. Jag kunde inte sluta tänka på honom, det gick bara inte. Vanligtvis brukade Ida kunna hjälpa mig när jag hade det jobbigt, men den här gången gick det bara inte. Jag suckade för mig själv och mötet Idas blick som såg orolig ut. Hon skannade mitt ansikte och suckade sedan lätt, när hon såg att jag inte lyssnade på henne. Min blick for runt på alla runt omkring medan jag försökte se honom, trots att jag inte visste vad det skulle tjäna till att sitta och titta på den personen som ändå inte ville vara med mig längre. När jag hade skannat alla framför mig och vänt mig bakåt fick jag syn på honom, faktiskt på raden bakom mig. Jag vände snabbt bort blicken när jag märkte att han redan tittade på mig och tvingade mig själv att inte titta dit. Han ville ju inte ha något med mig att göra, trots att jag inte kände likadant. Frågorna blev genast många i mitt huvud. Hade han tittat på mig länge? Vad tänkte han? Var han fortfarande arg? Varför tittade han på mig när han inte ville se mig? Jag ville så gärna ställa alla de där frågorna men det Zayn hade sagt till mig sist vi hade pratat gjorde det väldigt svårt. Jag tittade rakt fram på rektorn som talade, jag hade inte lyssnat på honom hittills och jag gjorde inte det nu heller, det gick inte när Zayn satt bakom mig. Jag försökte att bara glömma alltihop, som så många andra gånger.


Men det där hjälpte inte direkt. Snart tittade jag på honom igen och bara tog in hela bilden av honom framför mig. Han såg så perfekt ut i sin vita skjorta och svarta kostym, ihop med det lite smått stylade håret. De svarta skorna satt som gjutna på hans fötter och glänste i solskenet som omgav oss. Och ja, jag sträckte lite på mig för att kunna se hans skor. Han var så otroligt vacker, och hans chokladbruna ögon fick mig att tänka på värme, kärlek och trygghet, något som jag inte hade längre. Våra blickar möttes igen och den här gången kunde jag inte titta bort. Det gjorde inte Zayn heller. Jag försökte se i hans ögon vad det var han tänkte men det var helt omöjligt, ibland var Zayn som en öppen bok att läsa av men ibland gick det inte alls. Vi bara tittade på varandra innan jag insåg att jag förmodligen hade tittat på honom alldeles för länge och vände huvudet framåt igen. Men Zayns blick brände sig fast på näthinnan, fanns det något som fortfarande gjorde att han ville titta på mig? Fanns det något som gjorde att han fortfarande- Nej, det kunde inte vara så, eller hur?


“I can’t believe you’re actually moving, I’m gonna miss you so freaking much” sa Ida ledset och vägrade släppa taget om mig i vår omfamning. Jag suckade och placerade mitt huvud emot hennes axel.

“I’m gonna miss you too, I love you Ida” svarade jag och kände mig alldeles grötig i halsen. Jag ville inte flytta och lämna alla här, och särskilt inte Ida eller Zayn. Men vad hade jag egentligen för val?

“I love you too Amanda, we’ll have to visit eachother and everything, don’t forget it” svarade Ida och jag kunde se att hennes ögon blänkte till lite av tårar. Jag nickade och vi drog oss sakta ifrån varandra. Det kändes som om jag skulle börja gråta över att behöva lämna henne här, hon var som en familjemedlem för mig och att behöva flytta så långt ifrån henne var tufft. Jag tittade in i hennes ögon och begav mig sedan bort emot min familj, där de stod och såg superglada ut allihop. Jag klistrade på ett leende på läpparna innan jag blev attackerad av en massa kramar ifrån alla håll.

“Congratulations, love!” utbrast mamma glatt, hon var nog den som höll hårdast i mig. Jag kände att hon kanske kramade mig lite för tajt, men eftersom det var min avslutningsdag tyckte jag att jag nog kunde ta det.

“Thank you mum, thank you guys” svarade jag och blickade bortåt på skolgården i hopp om att han inte hade gått än. Och med honom, menade jag som vanligt Zayn. Mitt andetag fastnade i halsen när jag fick syn på honom, han hade blicken på mig medan han kramade sin mamma som stod med ryggen emot mig. Hade han stått så länge? Jag hade ingen aning, men jag önskade att jag visste. Hans ögon lämnade inte mina, och jag undrade vad hans blickar idag betydde. Det kunde inte vara över än, jag hoppades att det inte var det.


“Honey, we have to leave later tonight” påminde mamma mig när vi klev in genom dörren efter lite firande på skolan. Jag nickade tunt och försvann snabbt uppför trappan, jag visste att de hade tårta och allting men jag kände inte för det. Jag visste vad jag behövde göra nu, och jag var inte ens det minsta tveksam om det. Mitt hjärta skulle faktiskt komma först, och jag skulle fixa det här. Rösterna ifrån min släkt fyllde hallen där nere och jag kunde höra dem ifrån mitt rum, det var många här för att fira mig. Alla var här, förutom den personen jag saknade allra mest. Det var därför jag var tvungen att göra det här, hur fel det än kanske var. Jag tittade mig runt omkring i mitt tomma vita rum som var fullt med packade flyttlådor. Det här skulle verkligen hända, wow. Jag öppnade snabbt de två lådorna det stod kläder på och började kasta i många av dem i resväskan som var det enda förutom alla flyttlådor som nu var kvar i mitt rum. Jag brydde mig egentligen inte så mycket om vad det var för kläder, jag kastade bara i dem och knökade i så många jag kunde. Det tog en liten stund, och som tur var så var det ingen som kom upp på mitt rum och undrade vad jag höll på med. Hade de gjort det, så hade jag blivit förbjuden. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag hoppades så otroligt mycket att saker och ting skulle fungera, nu när jag äntligen visste vad jag ville. Just tanken på att jag gjorde detta trots att jag inte fick, gjorde det hela så mycket mer spännande och jag log smått för mig själv medan jag stängde igen den röda stora resväskan med en kraftansträngning och tog tag i handtaget. Dörren knarrade som vanligt när jag försiktigt öppnade den och jag tog några försiktiga steg ner i trappan. Ytterdörren stod öppen och det hördes en massa röster utifrån, jag kunde urskilja min mammas och min pappas. De lät glada, och de väntade förmodligen på mig.


Det gick fort att ta bakdörren ut till trädgården och ta mig bort ifrån huset utan att någon såg mig, även om den fulla resväskan saktade ner mig något. Mina steg styrde sig snabbt bort emot Zayns hus, jag hoppades bara att han var hemma för nu tänkte jag inte backa tillbaka. Vi bodde rätt nära varandra, han och jag, och det var bra eftersom att jag gick i bara strumpor. Om jag hade gått till hallen hade de fått syn på mig och jag hade då inte kunnat smita därifrån. Det såg nog rätt roligt ut, när jag gick där i bara klänning och strumpor kånkades på en stor resväska, men det hindrade mig inte. Snart nog stod jag framför Zayns hus, jag hade mött en del folk på vägen men det enda som var viktigt för mig nu var honom. Det var nu eller aldrig, vad skulle han säga?


ZAYNS PERSPEKTIV

“Have some more cake, love” sa mamma och log ett brett leende emot mig. Jag satt tillsammans med min familj och släkt på altanen och åt tårta, vi firade mig och jag hade fått le så mycket att jag nästan hade ont i smilbanden. De var väldigt snälla, min släkt, men ibland kunde det bli lite för mycket, särskilt nu när jag fick låtsas att jag var superglad fast jag inte var det. Jag hade tänkt mycket på Amanda, och förbannat mig själv för att jag inte hade kunnat sluta titta på henne. Det hade varit som om tiden hade stannat när våra blickar hade mötts, och jag saknade henne så otroligt mycket. Hon var förmodligen i full färd med att packa ner det sista just nu, innan hon skulle flytta ikväll. Och när det ringde på dörren såg jag min räddning att komma bort, om så bara för ett litet tag. Jag ursäktade mig och gick snabbt inomhus, och öppnade sakta ytterdörren. Synen framför mig fick mig att titta förbryllat på henne och bita mig i kinderna för att inte le. Visst hade hon gjort fel, men alla kunde ju göra fel. Amandas ögon tittade ett ögonblick på mig innan hon släppte den stora resväskan hon hade i händerna och steg in i min famn. Och det kändes så naturligt, som om vi aldrig hade varit ifrån varandra och bråkat.

“Zayn, I’m so sorry” mumlade hon och tittade hoppfullt in i mina ögon för förlåtelse. Och mitt hjärta ville inget hellre.

“It’s okay” viskade jag och kramade henne hårt, jag ville aldrig släppa taget. Hon mjuknade upp i min famn och kramade mig hårt tillbaka.

“I love you” sa hon tyst och borrade in sitt huvud i min famn, jag var ju en bit längre än henne.

“I love you too, and no matter how mad I was, it can’t make me stop loving you” svarade jag och drog isär en bit så att våra blickar möttes. Ett litet leende lekte över hennes läppar och hon höll armarna stadigt omkring min midja. En plötslig tanke kom till min hjärna som fick mig att sucka svagt.

“Is this goodbye?” frågade jag ledset och strök min tumme längs hennes kind. Amanda bet sig lite i läppen och sa något oväntat.

“It is.. Unless-” Jag avbröt henne snabbt och lite ivrigt.

“Unless what?”

“Unless I can stay here, with you. Like, permanently. I know it’s much to ask about but I just can’t leave you, I love you so much. And I’ve just gotten you back” sa hon och en röd färg spred sig över hennes kinder. Jag började att le och tog hennes händer i mina.

“I will ask, but first…” Jag böjde mig fram och kraschade samman våra läppar, och det kändes precis som vår första kyss. Mitt hjärta dunkade hårt och det lät ju rätt töntigt att erkänna det, men även på en kille kunde det finnas fjärilar i magen. Amanda började att skratta mitt i kyssen och höll ett tajt grepp omkring mig.

“I love you, thank you so much.” Jag flätade samman våra fingrar och log smått.

“It’s alright. I’m just gonna ask them, I have no idea what they’re gonna say though” erkände jag.

“You don’t have to ask us, we’re saying yes” hördes en röst bakom mig som fick både mig och Amanda att snabbt vända oss om emot inga mindre än båda mina föräldrar. De båda log stort som idioter

“Mum, dad, have you been standing here for a long time? Or wait, I don’t even care, did you just say yes?” frågade jag och tog ett steg närmre dem. Mamma nickade och skrattade lite åt min entusiasm.

“Yes, it’s a yes. Welcome home, Amanda” sa hon och öppnade sina armar för Amanda som kramade henne hårt, och sedan även min pappa. Jag bara log, för jag kunde knappt tro det. Tro att detta kanske skulle få hända. Men mitt leende slocknade snabbt när det ringde på dörren som hade blåst igen bakom oss förut utan att vi märkt det. Vi alla visste nog vilka det var. Jag hann knappt reagera innan Amanda hade rusat uppför trappan och satt sig där, hon var inte längre synlig ifrån dörren. Och jag förstod varför. Jag gick efter henne och grabbade tag i hennes händer medan mina föräldrar öppnade dörren, och jag kunde höra Amandas familjs röster utanför.

“Shh, it’s gonna be okay” mumlade jag och kramade om henne. Det var tvunget att bli okej, jag ville inte låta henne gå nu.

“Where’s Amanda?” hörde jag hennes mamma säga. Amanda tittade in i mina ögon och hon såg rädd ut och jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne känna sig bättre till mods. Men jag visste att vi skulle behöva möta det här förr eller senare ändå, så jag höll hårt i Amandas hand medan jag drog upp oss och ledde henne nerför trappan tills vi stod framför hennes familj.

“How did you know where I was?” frågade Amanda sin mamma som bara log smått till svar, hennes blick var på våra sammanflätade händer.

“It was pretty easy to guess. And I know what you’re want to ask about” sa hon och log ännu större.

“You want to stay here, don’t you?” frågade hennes pappa och tittade på hennes mamma, de båda log konspiratoriskt emot varandra när de såg våra chockade miner.

“Yeah, I… I do” svarade Amanda, med en något darrig röst. Hennes hand höll ett krampaktigt tag om min och jag strök min tumme över hennes i en gest av kärlek.

“Well, we know how you feel. And we can’t take you with us, if it means that you have to leave him” sa hennes mamma och nickade emot mig.

“Is that a yes, can I stay?” Amanda började le som en galning och jag kunde heller inte hindra mina mungipor ifrån att skjuta i höjden.

“What are you waiting for? Go pack up your stuff.” En sekund senare fanns ett par armar omkring min midja som kramade mig hårt, så hårt. Och den här gången behövde vi inte släppa taget.

Hej alla! Här är sista delen av Moments, som bara var ett kort projekt. Förlåt för att den kom en dag försent men det tog tid att skriva och vi har en massa i skolan just nu. På lördag kommer vår nya novell upp som kommer vara myyyyycket längre :)
Kommentera gärna vad ni tycker, era åsikter är viktiga för oss!
Kram Josefin och Frida x

Moments - del 4

| Postat i: Moments
Tidigare:

“Don’t do this, please” bad jag och tog ett steg närmre honom igen. Korridoren omkring oss var helt tom på folk och hade varit det ett tag, ingen av oss skulle egentligen vara här men samtidigt så brydde sig kanske ingen av oss heller om lektionerna egentligen. Zayn tittade ner i marken, innan han tittade upp på mig igen.

“I deserved to know, Amanda.”

“I know, I’m sorry-” Han avbröt mig innan jag hann avsluta min mening.

“See you at the graduation.” Jag stod där och tittade på när min före detta pojkvän lämnade mig ensam med ett söndrigt hjärta. Ljuset i mitt liv hade nyss blivit släckt, och skulle nog aldrig tändas igen.


AMANDAS PERSPEKTIV

“Mum, I said I don’t want to talk about it” mumlade jag och tittade ner på kudden i min säng. Jag hade suttit här hela kvällen och vägrat att flytta på mig. Efter det Zayn hade sagt till mig hade jag bara gått hem ifrån skolan och struntat i resten av lektionerna, något jag aldrig hade gjort förut, men jag hade absolut inte orkat med något mer. Han var inte min längre, och det gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Vi hade varit bästa vänner så himla länge innan vänskapen hade vuxit till kärlek, och nu hatade han mig istället. Jag visste att jag borde ha berättat för honom, självklart gjorde jag det, jag hade bara inte kunnat. Jag hade bara varit feg, och rädd, och jag ångrade mig så himla mycket i efterhand. Det kändes som om det var ett tomt hål i mitt hjärta, jag hade aldrig känt mig så här förut och aldrig trott att jag skulle behöva göra det heller. Men här satt jag med min mobil i ena handen och stirrade på alla meddelanden jag hade skickat till honom men som han hade ignorerat. Varför hade jag bara inte sagt det? Varför var det tvunget att bli så här, varför kunde jag inte bara stanna tiden och göra allt bra igen? Ja, jag var ju ingen tidsmaskin, tyvärr. Mitt grepp om min mobil hårdnade och jag önskade att han kunde svara, vad som helst hade varit bra, bara så att jag kunde få prata med honom. Jag älskade honom verkligen, mer än vad mina idiotiska föräldrar någonsin skulle fatta. Min mamma stod i dörröppningen med ett bekymrat uttryck i ansiktet, hennes blick var fäst på mig och hon hade stått där de senaste fem minuterna och försökt få något vettigt ur mig, något som hittills inte hade gått så bra eftersom jag inte ville prata med henne. Jag ville inte prata med någon i min familj om Zayn, ingen av dem förstod hur ont det gjorde att behöva lämna honom för att flytta med dem tvärs över hela England bara för ett dumt jobb. Det var bara inte rättvist, varför kunde jag inte få vara lycklig?

“Amanda, please, maybe I can help you” bad mamma för tredje gången och kom längre in i mitt rum. Hon stängde dörren tyst bakom sig och tog några lätta steg mot mig innan hon sjönk ner på sängkanten. Jag skakade på huvudet och ville bara att hon skulle gå härifrån, allt jag ville var att bli lämnad ifred och bara sitta här resten av mitt liv. Mamma kunde ändå inte ändra på vad som hade hänt, att han inte var min längre. Vi skulle flytta och det var ett faktum, hur mycket jag än ville stanna. Mamma suckade och våra blickar möttes, hennes full av ånger och min full av smärta.

“If you change the past and make us stay here, then yes, you can help me. If you can’t, then no, there’s no way you can help me” svarade jag surt och kurade ihop mig till en boll. Hon kunde inte ändra någonting, och hon kunde inte göra någonting. Fy vad jag hatade alltihop, Zayn var ju mitt allt. Och nu var jag ingenting för honom längre, han älskade mig inte längre. Det stack till i hjärtat och fick en klump i min hals att bildas som jag inte kunde svälja ner hur mycket jag än försökte. Det brände bakom ögonlocken igen, men nej, jag ville inte gråta. Jag hade redan gråtit tillräckligt mycket över detta, och det kändes som om jag var alldeles tom inuti. Jag kunde liksom inte riktigt gråta mer, den personen som lyste upp mina dagar mest ville inte vara med mig mer och det kändes som en kniv rakt i hjärtat. Jag hade aldrig känt mig så ensam förut, som om något nu saknades i mitt liv och det var ju sant, det var ju Zayn som saknades. Vi skulle ses på skolavslutningen, hade han sagt, som om vi inte skulle kunna ses innan det. Det var förmodligen för att han inte ville se mig, men ändå. Det gjorde ont och jag ville bara ta bort smärtan, men det gick inte. Vad skulle jag göra nu?

 

Dagarna passerade sakta utan att jag egentligen lade märke till dem så mycket. Inget var som förut, och skolan var hemsk. Jag såg honom i korridorerna, men det var som om han inte såg mig. Det var inte så att han faktiskt inte såg mig för det gjorde han, men hans blick var inte densamma som förut. Ingenting var ju detsamma som förut och Zayn ville inte prata med mig, hur många gånger jag än försökte nå fram till honom. Alla andra märkte nog också av det, jag hade svårt att le och det kändes inte som någonting kunde få mig att skratta, någonsin igen. Jag försökte verkligen att vara glad, det gjorde jag verkligen, men det var svårt. Flyttlådorna staplades på hög hemma och mitt rum tömdes allt mer och mer, och det gjorde mig ledsen. Här hade jag växt upp och nu skulle jag flytta härifrån, ifrån mitt hem där jag hade bott alla mina år. Jag var inte beredd att lämna allting bakom mig, även om Zayn var det. Hyllorna tömdes snabbt och blev tomma, och de vita kala väggarna gapade numera tomma. Det rum som jag hade bott i sedan jag var liten var nu nästan oigenkännligt och otroligt tomt, den mysiga känsla som en gång funnits där var som bortblåst. Det var som om allt liv i mitt rum var borta, när alla de små men betydelsefulla sakerna som foton och saker jag delat med Zayn inte längre fanns upphängda så var nu rummet som vilket annat som helst. Förutom min säng så fanns det inga spår av att jag, Amanda, hade bott här i hela mitt liv. Det var bara ett rum, men med en massa minnen hängandes i väggarna. Jag såg ett foto på mig och Zayn som jag plockade upp, vi båda log på det och glädjen sken omkring oss. Det fick mig att fyllas av minnen och tankar, som jag hade försökt hålla borta.

 

Jag saknar dig, jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag skulle ge vad som helst för att ha dig bredvid mig nu, att du ska krama mig och hålla mig tätt intill din kropp och säga att allt kommer bli okej. Om du säger att allt kommer bli okej, så kommer det att bli det. Det är allt jag vill, jag vill vara med dig. Jag vet att jag gjorde fel, gud, jag vet det så väl och jag borde ha berättat. Men jag älskar dig, och jag kan inte glömma dig. Jag kan bara inte, och jag vill inte. Jag vill inte vara utan dig, och jag vill stanna, men jag har inget val. Om jag bara kunde, så skulle jag. Du är allt, så snälla, förlåt mig.

 

ZAYNS PERSPEKTIV

Sluta nu. Du gjorde rätt beslut, du förtjänade att få veta och hon berättade det inte för dig. Du var inte tillräckligt viktig för henne, uppenbarligen. Tänk inget annat, ångra dig inte; det kan du inte göra nu. Sluta tänka på henne varenda sekund, sluta att analysera eran sista konversation för du betydde ändå inte tillräckligt mycket för henne. Hela skolan visste före dig, så sluta bara. Det är över, och så kommer det vara. Ångra det inte, du måste bara släppa taget. Sluta tänka på vad hon gör just nu, du är inte en del av det längre ändå. Sluta undra om hon tänker på dig, för det gör hon inte. Hon kommer flytta, och då kommer allt att vara över. Du gjorde rätt sak, bara sluta. Gå vidare och tänk på något annat, vad som helst, förutom henne. För om du inte gör det så gör det ont, och det vet du. Det gör ont för att du inte kan glömma henne, fast du måste. Det gör ont för att hon tog ditt hjärta, utan att ta hand om det ordentligt. Det gör ont för att du inte kan sluta tänka på henne, trots att hon gjorde fel. Tänk på något annat, som inte får ditt hjärta att göra ont, för det är enda sättet. Det enda sättet, att glömma det oförglömliga.

 

Jag vaknade på avslutningsdagen med en konstig känsla. Jag visste att jag borde känt mig glad för trots allting så var det ju faktiskt avslutningsdagen av skolan idag, men det gjorde jag inte. Jag hade tänkt på henne igen, trots att det redan var flera dagar sedan jag hade bestämt mig för att jag inte fick det. Varför var det så svårt? Jag gnuggade mig trött i ögonen och satte mig upp. Min blick föll direkt på fotot som låg på mitt nattduksbord, det låg med bilden nedåt för att jag hade lagt det så för att inte behöva se det. Men det spelade inte någon roll, för jag hade ändå den bilden inpräntad i huvudet, för det var jag och Amanda på den. Det var när vi hade varit tillsammans en månad, och vi såg glada ut. Usch, varför kunde jag inte få den bilden ur huvudet? Jag hade tittat på den varje kväll innan jag gick och lade mig, och synen hade alltid gett mig ett leende. Men inte nu, inte nu längre. Nu gav den mig bara jobbiga känslor trots att jag inte ens tittat på den. Inte för att det behövdes, bilden ville ändå inte lämna min hjärna.


Jag ställde mig snabbt upp och drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Egentligen hade jag inte jättestor lust att gå på avslutningen, för jag skulle få se henne i klänningen hon hade visat mig, och allt det vi planerat i sommar, allt det var ändå kraschat. Jag ville inte se Amanda och veta att vi inte kunde vara tillsammans. Men jag var tvungen att gå, precis som alla andra, även om det skulle göra ont. Och det skulle det, med all säkerhet.


Hej alla, kapitel 4 är här! :) Det är det näst sista kapitlet, det kommer bara vara fem kapitel på denna novellen eftersom det är ett väldigt kort projekt. På onsdag kommer nästa del upp och på lördag kommer den nya novellen upp, den är ännu hemlig :)

Ha det bra!

Josefin och Frida. x

 

Moments - del 3

| Postat i: Moments
Tidigare:

Jag gick ut från vardagsrummet och skyndade mig till mitt rum. Jag låste dörren efter mig och satte mig på min säng och inte förrän då lät jag tårarna rinna ner för mina kinder. Jag tog en av mina kuddar och kastade den i väggen. Hur kunde allt bli såhär? Jag ville inte flytta och speciellt inte till Liverpool. Det var ju hur långt som helst dit. Kunde inte min  mamma valt ett annat jobb? Var hon tvungen att ta det som var längst bort? Jag lade mig med en suck ner på sängen. Mitt liv gick nyss från toppen till botten.  


AMANDAS PERSPEKTIV

“Moving?!” skrek Ida och jag satte snabbt min hand över hennes mun. Jag hade precis släppt bomben om att jag skulle flytta och ja låt mig bara säga att Ida tog det som en chock.

“Shhh, I don’t want everyone to know. Or more like, I don’t want Zayn to know...”

“You haven’t told Zayn?” frågade hon förvånat och jag skakade på huvudet.

“I don’t know how I’m gonna do it. We have so many summer plans together and I don’t want to ruin our relationship. I love Zayn but it’s so hard to tell him. It feels like if I’m telling him it’s going to be more real. And I know how his reaction is going to be” förklarade jag och kollade ner i marken.

“You have to tell him Amanda” sa hon och jag suckade. “He deserves to know.”

“I know, I just can’t. I want to spend the last weeks with him without any crying and everything. It’s better if I don’t tell him yet” sa jag och hon himlade med ögonen.

“Whatever you say Amanda, just know that I think that you have to tell him” sa hon och jag nickade.

“It’s my choice and I’m not going to tell him yet, and neither are you” sa jag och hon suckade men nickade.

“I’m gonna miss you so much Amanda” sa hon och ställde sig framför mig. Jag log smått mot henne och drog in  henne i en kram.

“I will miss you too, you’re the bestest friend ever” sa jag och hon skrattade.

“That’s not even a word, but you’re also the bestest friend ever” sa hon och kramade mig hårdare.

“We still have one and a half week left together” sa jag och hon nickade och drog sig ur kramen.

“You’re right, and we’re going to make the best out of it” sa hon och log.

“Exactly, no sour faces” sa jag leendes och krokade arm med henne. Hon gjorde det samma och tillsammans började vi gå mot matten. Om bara en vecka skulle skolan vara över. För alltid. Ja, om man inte ville studera vidare då.


"Hey babe" hörde jag Zayn säga innan han satte sig ner bredvid mig och Ida i matsalen. Det hade äntligen blivit lunch. Tiden hade gått så långsamt.

"Hi Zaynie" sa jag och flinade. Jag hörde Ida fnittra och jag kollade upp och mötte hennes blick.

"That's the worst nickname ever" sa hon och skrattade.

"I know right, but she won't stop using it" sa han och kollade leendes på mig.

"You have to admit that you like it" sa jag och skrattade.

"Never in a million years. Anyway, do you wanna do something tonight?"

"Changing subject Zayn, but sure I would love to" sa jag leendes. Han skrockade och gav mig en puss på kinden. "See ya later" sa han innan han gick iväg.

"Awww you're so cute together. I totally understand why you don't want to leave him. He's an angel" sa Ida och jag nickade.

"Yeah I know, he's amazing" sa jag och kollade på honom när han gick ut från matsalen. Varför var allt tvunget att bli så komplicerat på grund av ett jobb?


Dagarna gick fort framåt och jag spenderade så mycket tid som möjligt med Zayn. Slutproven var fullt igång och om fem dagar så var skolavslutningen. Många tyckte säkert att det skulle vara kul och alla skulle ut och fira att vi slutat skolan. Men inte jag, visst jag hade blivit bjuden till flera olika fester men jag skulle ju flytta då. Något som jag verkligen inte såg fram emot. Jag hade försökt få mina föräldrar att ändra sig, men det gick inte alls bra. Allt de gjorde var att sucka och skaka på huvudet så fort jag nämnde det. Jag hade fortfarande inte berättat för Zayn om flytten och jag hade ingen aning om hur jag skulle säga det heller. Jag ville inte lämna honom och åka till norra England när han betydde så himla mycket för mig.


En suck for ur mig samtidigt som jag stängde igen skåpet. Korridorerna hade börjat tömmas på folk förmodligen för att klockan nyss ringt, men jag kunde inte gå till lektionen. Jag hade för mycket att tänka på. Jag visste hur Zayn skulle reagera och det sista jag ville var att vi skulle göra slut, jag älskade ju honom. Jag slöt ögonen en kort sekund men öppnade dem igen när jag hörde någon ställa sig bredvid mig. Jag kollade upp i Zayns ögon som var alldeles blodsprängda, det såg ut som om han hade gråtit.

“Zayn? Babe, are you okay? What happened?” Jag kollade oroligt på honom och lade min ena hand på hans högra kind. Han tog snabbt bort den och kollade besviket på mig.

“Wasn’t I important enough for you so you would tell me?” sa han surt och jag kollade konstigt på honom.

“What are you talking about babe?”

“Don’t babe me, you know exactly what I’m talking about! You’re moving and you haven’t told me!” sa han ännu surare och höjde rösten. Jag drog efter andan och kollade skamset på honom.

“I-I was going to tell you Zayn…”

“When? Two minutes before you left?”

“No, of course not!”

“I thought I deserved to know, I’m your boyfriend for god’s sake!”

“Of course you deserve to know, I just didn’t know how to tell you and I knew you would react this way.” Zayns blick var full av tårar och värmen som brukade finnas där var som bortblåst. Hans ansikte hade ett hårt uttryck som jag inte hade sett många gånger, och de gånger jag gjort det så hade det aldrig varit riktat emot mig. Men nu tittade hans besvikna ögon rakt in i mina och det gjorde ont.

“The whole school knew, the whole fucking school! But I didn’t. Moving is a big thing, and it’s not like it’s just ten minutes from here, it’s over the whole country and still, you didn’t care enough to tell me?” frågade Zayn upprört. Han andades häftigt och hans bröstkorg sjönk upp och ner i en snabb takt.

“You don’t understand, I wanted our last days to be happy and not sad, I just wanted the last time to be good!” protesterade jag och försökte att grabba tag i Zayns hand men han drog sig undan med ett steg bakåt. Det gjorde ont i mig att han inte ville röra mig, efter hur länge vi faktiskt hade varit tillsammans. Och allt detta var min familjs fel, att vi var tvungna att flytta härifrån. Jag svalde hårt och drog tillbaka min utsträckta hand, jag visste att han aldrig mer skulle ta den i sin igen. Zayn bara skakade på huvudet åt mig.

“I thought you knew that the truth’s alwast the best thing, Amanda. I was the last one to get to know, not the first one.” Han gav mig en sista blick innan han vände på sig och började gå bort ifrån mig. Mitt hjärta bankade hårt och jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde bara inte låta honom gå. Jag älskade ju honom, det fick inte sluta så här. Jag skyndade mig efter honom och tog ett tag om hans arm. Jag visste att han kanske inte ville prata med mig eller ens röra mig, men jag kunde bara inte förlora den kille som hade mitt hjärta.

“Zayn, wait!” utbrast jag och fick honom att vända sig om emot mig igen.

“Wait for what, that you’re gonna move away from me?” svarade han med kallhet i rösten. Hans bruna ögon tittade kallt på mig och fick håren på mina armar att resa sig. Tonen han använde emot mig… Vi hade aldrig pratat så med varandra förut. Visst hade vi bråkat, men aldrig på det här sättet och aldrig så här allvarligt. Hans hårda blick brändes och allt jag ville var att han skulle krama mig och säga att allt skulle bli okej. Men det skulle han inte göra, och det var det som gjorde mest ont.

“Zayn, please. I love you” viskade jag tyst medan min hand sakta föll längs hans arm tills jag inte rörde honom längre. Zayn tittade på mig medan tårar vällde upp i hans ögon. Han skakade sakta på huvudet.

“No, no Amanda. I can’t. I just can’t” mumlade han och vände sig bort ifrån mig. Det var som en kniv rakt i hjärtat och jag fick kämpa för att inte falla ihop i en hög på golvet. Varje gång vi hade sagt “jag älskar dig” till varandra så hade jag fått höra samma sak tillbaka, men inte den här gången och det gjorde så ont, så fruktansvärt ont. Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ut ur bröstet på mig och jag försökte desperat att svälja klumpen i min hals som bara växte, det var omöjligt.

“Zayn.” Att säga hans namn gjorde ont, jag oroade mig så otroligt mycket för vad han skulle säga, jag ville inte höra det. Jag visste vad det var, men jag ville inte höra det. Jag kände hur mina ögon blev våta och snart vällde tårar ur mina ögon.

“Don’t do this, please” bad jag och tog ett steg närmre honom igen. Korridoren omkring oss var helt tom på folk och hade varit det ett tag, ingen av oss skulle egentligen vara här men samtidigt så brydde sig kanske ingen av oss heller om lektionerna egentligen. Zayn tittade ner i marken, innan han tittade upp på mig igen.

“I deserved to know, Amanda.”

“I know, I’m sorry-” Han avbröt mig innan jag hann avsluta min mening.

“See you at the graduation.” Jag stod där och tittade på när min före detta pojkvän lämnade mig ensam med ett söndrigt hjärta. Ljuset i mitt liv hade nyss blivit släckt, och skulle nog aldrig tändas igen.


Och här är del 3 gott folk! Som Josefin skrev så kommer vi att börja med kollage till nästa novell då det blir lättare, för vi vet inte exakt hur Amanda ser ut och vi har inte så många delar kvar här.
Hoppas ni gillar del 3, kommentera gärna vad ni tycker :)
Kram Josefin och Frida x

Moments - del 2

| Postat i: Moments
Tidigare:

“This was a perfect way to celebrate two months with you. I’m so glad I met you” viskade Zayn i mitt öra.

“I’m more than glad than you are.”

“No, I win.”

“No, I do”

“Fine, Amanda. I’ll let you win this time” sa han och vi möttes i en kyss.

“Thank you” svarade jag sedan innan jag slöt ögonen. Mitt liv var verkligen helt perfekt.

AMANDAS PERSPEKTIV

Nästa morgon vaknade jag i min pojkväns armar. Ett leende spred sig så fort jag såg honom. Han såg så himla fridfull ut när han sov. Jag drog en hand genom hans hår och han vaknade direkt till liv.

“Are you playing with my hair?” frågade han och gnuggade sig i ögonen.

“Mhm” hummade jag och drog ännu en gång en hand genom hans hår som nu blivit mycket intressant.

“You know I don’t like when people do that” sa han och harklade sig.

“I’m your girlfriend Zayn, I can do anything with you” sa jag och han skrockade.

“Whatever you say sweetie” sa han och pussade mig på kinden.

“Zaynie I’m hungry” sa jag och lade huvudet på hans bara bröst.

“Me too” sa han och strök mig över ryggen.

“Go fix something”

“Do you really want to eat burned food?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

“No, but I don’t want to go down there alone” sa jag och han kollade på dig med ett slött leende.

“Let’s cook together then” sa han och ställde sig upp. Jag gjorde det samma och drog på mig Zayns mjukisbyxor över mina bara ben. Zayn tog min hand och tillsammans gick vi ner till köket. Huset var alldeles tyst så jag antog att hans familj fortfarande sov. En blick på klockan fick mig att inse att den bara var nio.

“It’s just two weeks left before the summer holidays. I can’t wait” sa jag glatt och satte mig på diskbänken.

“I know right, the time has passed so fast” sa Zayn och log mot mig. Jag nickade instämmande och hoppade ner från diskbänken.

“I want eggs, do you want eggs?” frågade jag även fast jag redan visste vad svaret skulle bli. Enda sedan vi var små så hade vi haft som en tradition att alltid äta någon slags form av ägg till frukost när vi sov över. Jag visste egentligen inte varför. Det var ju inte något speciellt med ägg direkt. det var väl bara att vi båda gillade det.

“Of course I want to, we can do scramble eggs” sa han.

“Sure, but you can change that sentence a bit because both you and me know that you won’t do anything since you can’t do scramble eggs” sa jag och räckte retfullt ut tungan åt honom.

“Pfft, then I’ll just sit here and watch my beautiful girlfriend cook” sa han och satte sig ner vid bordet. En rodnad spred sig på mina kinder samtidigt som jag började ta fram ingredienser.


“This was lovely babe, thanks” sa Zayn och började duka undan.

“Anytime Zaynie” sa jag och han himlade med ögonen.

“When are you going to stop with that nickname?” frågade han och jag fnittrade.

“Hmm let’s see...” började jag och låtsades fundera. “What about never!” sa jag med ett flin på läpparna. Zayn suckade bara och log mot mig. Vi diskade all disk och dukade undan innan vi gick upp på hans rum igen. Jag lade mig ner under hans täcke och lät värmen omfamna min kropp. Zayn gjorde det samma och lade sig ner tätt intill mig med ett leende på läpparna.

“I didn’t get my morning kiss before” sa han och putade med läpparna. Jag skakade skrattandes på huvudet och böjde mig framåt för att placera en puss på hans läppar.

“No no, not enough” sa han och lade en hand bak på min nacke för att pressa samman våra läppar ännu en gång. Denna gång var kyssen dock längre och mer passionerad. Min ena hand fann sin väg mot hans kind medan den andra lade jag i hans nacke. Fjärilarna var som vilda tjurar i min mage och jag kände mig hur lycklig som helst. När vi båda var andlösa så drog vi oss ifrån varandra. Vi pressade våra pannor mot varandra och Zayn log.

“I love you Amanda” sa han och strök bort en hårslinga från mitt ansikte.

“I love you too Zaynie” sa jag leendes.


Dejten med Zayn kunde inte ha blivit bättre. Därför gick jag nu hem från Zayn med ett stort leende på läpparna. Vi hade spenderat halva dagen tillsammans och nu var jag på väg hem. Att Zayn hade sagt att han älskade mig betydde mycket. Vi hade sagt det förut till varandra, fast då hade vi bara varit vänner. Nu betydde det på något sätt mycket mer. Fjärilarna i min  mage vägrade sluta dansa även fast jag inte var med Zayn längre. Jag kunde inte förstå hur en kille kunde ha en sådan effekt på mig. Men jag älskade det. Jag älskade känslan av att veta att jag hade någon där som gillade mig för den jag var. Jag svängde in på vår gata och såg att både mamma och pappa var hemma eftersom bilarna stod där. En suck for ur mig när jag också förstod att då mina två småsyskon var hemma. På den senaste tiden hade de varit extra jobbiga och jag hoppades innerligt att de skulle lugna sig snart.


“Hi Amanda” sa min mamma när hon såg mig komma in i hallen. “How was it at Zayn’s?” frågade hon och vickade på ögonbrynen.

“Muuuum” gnällde jag och kände en rodnad sprida sig på mina kinder.

“What? I didn’t say anything sweetie” sa hon och ställde sig framför mig med hennes händer på mina kinder. Jag himlade med ögonen och hon skrattade lågt. Hon pussade mig på pannan och gick sedan mot vardagsrummet.

“Can you come to the living room with me?” frågade hon och jag nickade. Jag tog av mig mina skor och min jacka innan jag hängde efter henne in till vardagsrummet. Jag fann resten av min familj i soffan och min pappa gav mig ett smått leende. Jag satte mig i en fåtölj och drog upp knäna mot mitt bröst.

“So, now when we’re all here me and your mum have something to tell you” började pappa och kollade på min mamma. Hon log stort och kollade på mig.

“I got a job!” sa hon glatt och ett leende spred sig på mina läppar. Min mamma hade varit arbetslös ett bra tag nu och nu hade hon äntligen lyckats få ett jobb.

“Really?! What kind of job is it?” frågade jag glatt.

“I’m gonna start teaching again” sa hon leendes och jag log mot henne. Hon hade alltid älskat att vara lärare.

“That’s cool mum, then you can do my homeworks” sa min lillebror och jag himlade med ögonen. Mamma skrattade bara och ruffsade till honom i håret.

“So, when are you starting?” frågade jag och vände blicken mot mamma och pappa igen.

“After the summer. But it’s one catch..” sa hon och kollade ner i marken. Pappa tog hennes hand och kollade uppmuntrande på henne.

“Catch? What kind of catch?” frågade jag och kände mig lite orolig. Hake? Vadå för hake? Var det samma skola som jag gick på som hon skulle börja på? Nej gud, det hoppades jag verkligen inte.

“The school I’m gonna start working at is in Liverpool” sa hon och jag tappade bokstavligt hakan. Liverpool, en stad långt ifrån London. Vad fan var det här? Jag kunde inte lämna allt här. Skolan, mina vänner och Zayn... Zayn jag skulle aldrig klara att vara ifrån honom.

“You’ve gotta be kidding me” muttrade jag och pappa skakade på huvudet.

“It’s not a joke honey, your mum is going to work in Liverpool and we’re moving” sa han och så fort som orden lämnat hans mun så kände jag mina ögon tåras.

“I’m not leaving London” sa jag lugnt och kollade på dem.

“Sweetie you will make new friends in Liverpool and you can always go to London and visit once in a while” sa mamma och jag kollade med stora ögon på dem.

“Maybe I will make new friends but no one can ever replace those who I already have. And Zayn? Do you really think I can leave him? He’s my boyfriend and we have been best friends since kindergarden. Please mum, I don’t wanna go. I can stay here with dad. He

has his work here” sa jag samtidigt som jag kände att jag var väldigt nära till att börja gråta. Men jag ville inte gråta och jag tänkte inte gråta framför dem. Jag hatade att gråta framför andra. Jag ville inte visa mina ledsna känslor för någon.

“We know that you have Zayn but sometimes you have to let go of the persons you love. And your dad won’t stay here. He’s going to work in Liverpool since they have an office there too” sa mamma lugnt. Jag ställde mig argt upp.

“I really hope that you know that you’re destroying my life right now.” Deras uttryck förändrades snabbt från hoppfullt till sorgsenhet och besvikelse. Jag gick ut från vardagsrummet och skyndade mig till mitt rum. Jag låste dörren efter mig och satte mig på min säng och inte förrän då lät jag tårarna rinna ner för mina kinder. Jag tog en av mina kuddar och kastade den i väggen. Hur kunde allt bli såhär? Jag ville inte flytta och speciellt inte till Liverpool. Det var ju hur långt som helst dit. Kunde inte min  mamma valt ett annat jobb? Var hon tvungen att ta det som var längst bort? Jag lade mig med en suck ner på sängen. Mitt liv gick nyss från toppen till botten.

Har inte så mycket att säga mer än att ni gärna får kommentera :) Vad tror ni kommer hända? 
 
Nästa del kommer på lördag :) (vi kommer uppdatera varje måndag, onsdag och lördag framöver) 
 
//Josefin & Frida xxx

Moments - del 1

| Postat i: Moments


OBS! Läs one shoten om Zayn före denna delen!! (Den finns under kategorierna Moments och One Shots) 


AMANDAS PERSPEKTIV

2 månader senare

"Hi baby" hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och sprack upp i ett leende när jag såg Zayn.

"Hi Zaynie" sa jag glatt och tog hans hand i min. Jag sträckte mig upp och placerade mina läppar på hans i en snabb kyss.

"It's our anniversary today, wanna come over to my place?" frågade han mig samtidigt som vi gick hand i hand genom korridoren i skolan.

"No, I rather stay home and pat my dog that I don't have" svarade jag med ett flin vilket fick Zayn att himla med ögonen. "Of course I'll be there, what time?" fortsatte jag.

"At six, then my family won't be home" sa han och jag nickade. Jag släppte Zayns hand när vi kom till delen av korridoren där den delades i två. Åt höger var killkorridoren och åt vänster var tjejkorridoren. Det var absolut förbjudet att gå in i det motsatta könets korridor. Något som Zayn klagat högljutt om. Jag själv tyckte inte heller om det. Dels så var det helt idiotiskt. Det var ju ändå blandade klasser. Men också för att jag och Zayn inte kunde träffas lika mycket under rasterna.

 

Jag vände mig om mot Zayn som suckade.

"I'll see you in class" sa jag och började gå åt vänster men stoppades av att Zayn drog mig till sig i en kram. Han gav mig en puss på munnen innan vi gick åt varsitt håll.

 

När jag kom fram till mitt skåp såg jag min bästa vän Ida stå där. Vi möttes i en kram och började genast att småprata.

"So, it's yours and Zayn's second month anniversary today. What are you going to do?" frågade hon.

"I'm going home to him, I don't know what he has planned but it will probably be perfect" svarade jag leendes och började ta ut mina engelska böcker.

"Ooohh, what are you going to do?" frågade hon retsamt och blinkade med ena ögat.

"Shut it Ida" mumlade jag samtidigt som en rodnad spred sig på mina kinder. Ida skrattade bara innan vi började gå mot klassrummet.

 

Vi gick in genom den öppna dörren till klassrummet. Några elever var redan där inne bland annat Zayn och hans kompisar, Louis, Harry, Niall och Liam. Jag satte mig ner bredvid Zayn som gav mig ett leende.

"Hi" sa han och lade sin hand på mitt lår. Det var som en stöt for igenom min kropp samtidigt som fjärilarna i min mage dansade omkring. Och det var inte någon vals kan jag säga er. Jag lade min hand ovanför hans och lutade mitt huvud mot hans axel.

 

Skoldagen var äntligen över. Det hade varit segt och tråkigt som vanligt men Zayn hade iallafall gjort närvaron roligare.

"I'll see you tonight then, babe" sa Zayn när han stod bakom mig vid mitt skåp.

"Yup" svarade jag och tog på mig min jeansjacka som hängde i skåpet. Jag låste sedan skåpet och tog Zayns hand innan vi tillsammans gick ut från skolan.

"I can't believe we've already been together two months, feels like so much longer" sa jag och svingade våra händer fram och tillbaka i takt med att vi gick emot parkeringsplatsen där skolbussen skulle komma och hämta mig. Zayn hade så nära hem så han kunde gå men brukade alltid vara snäll och vänta med mig vilket jag uppskattade mycket. Han nickade och kramade mig hårt.

“Take care” sa han innan jag klev på bussen för att åka hem. Jag såg verkligen fram emot ikväll, jag var säker på att det skulle bli något alldeles speciellt.

 

“Hi love” sa Zayn och gav mig en stor kram när jag stop på hans trappa och hade ringt på hans dörr. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra ikväll, men jag var väldigt nyfiken.

“So what are we doing?” frågade jag nyfiket och Zayn skrattade.

“You’re always curious, aren’t you?”

“Of course.”

“Well, as the greatest boyfriend ever I have actually cooked for you” sa han och ett leende spred sig på mina läppar.

“Wow Zayn, that’s surprising” sa jag retfullt och han himlade med ögonen.

“Just come in” sa han och jag tog av mig mina skor och min jacka. Zayn gick ut i köket igen, och efter några sekunder hörde jag en massa svordomar, som kom enbart ifrån honom.

“Zayn, is everything alright?” frågade jag medan jag gick in i köket och fick se honom stå vid spisen. Då kände jag hur bränt det luktade... Min pojkvän kunde mycket, men laga mat var inte hans starka sida.

“No, I think I burned the food..” sa han lite skamset. Jag ställde mig bakom honom och tittade på all mat som han hade tagit ut ur ugnen. Den var svart, till och med potatisen. Jag började skratta när jag såg det, Zayn såg så ledsen ut. Vi hjälptes åt att tillsammans slänga all mat, för den gick inte att äta.

“Amanda, I’m so sorry. I really wanted to make dinner for us but I screwed it up” sa han sorgset och tog mina händer i sina. Jag log mjukt och drog in honom i en hård kram.

“It’s okay, I’m really happy that you did this for me. Thank you” sa jag glatt. Att Zayn gjorde detta för mig betydde väldigt mycket, och det gjorde inget att det inte hade blivit som han tänkt ifrån början.

“But I wanted it to be perfect tonight, just like the latest months have been with you.” Hans ord värmde djupt och fick mig att känna mig som en 12-åring som just fått sin första kyss.

“It is perfect. As long as I’m with you, it is” svarade jag och kramade honom hårdare.

“Thank you.. Well I think we’re both hungry, so what do you say about pizza? That can’t go wrong” sa Zayn och log emot mig.

“Sounds lovely” svarade jag med en nick.

 

En halvtimme senare satt vi båda i soffan med pizza framför oss och pratade.

“So what are we going to do this summer?” frågade jag och tog ännu en bit av min pizza.

“Well I’m going to be home for the most, I’m maybe meeting up my grandparents’ for a week or two in Bradford. But maybe you can come with me” föreslog Zayn glatt och jag nickade.

“There’s so much we can do” sa jag glatt och kurade ihop mig bredvid Zayn i hans famn.

“We can go to lots on dates together, and watch the sun together, and have a bunch of sleepovers. We can go swim and stuff.” Våra sommarplaner lät oroligt bra och jag kunde knappt vänta, för jag visste att vi skulle spendera mycket av den ihop.

“And you can come with me to my family. It’ll be amazing” sa jag och log stort.

“Yeah, it really will.” En lugn tystnad lade sig över oss, men snart bröt han den igen.

“Amanda?”

“Yeah?”

“I think that I really love you.” Jag började att le som en galning och krama honom igen.

“I love you too.” En gäsp for sedan ur mig och Zayn skrattade.

“Already tired?” frågade han och drog en hand igenom mitt hår. Jag nickade och gäspade igen.

“Wanna sleep here?” frågade han med ett leende. Jag hade gjort det så många gånger, men bara någon gång när vi hade varit ett par. Men jag älskade att sova över hos Zayn, det var tryggt och varmt i hans famn och när jag var med honom, kunde jag stanna där förevigt. Jag nickade åt hans fråga och vi reste på oss och gick upp till hans sovrum. Zayns sovrum var som de flesta andra killars, men det var mysigt. Han hade en snedvägg och ett foto på oss två uppsatt på sitt nattduksbord. Sängen var också stor, så vi båda fick plats i den. När vi hade borstat tänderna kröp vi båda ner i hans säng, i varandras armar.

“This was a perfect way to celebrate two months with you. I’m so glad I met you” viskade Zayn i mitt öra.

“I’m more than glad than you are.”

“No, I win.”

“No, I do”

“Fine, Amanda. I’ll let you win this time” sa han och vi möttes i en kyss.

“Thank you” svarade jag sedan innan jag slöt ögonen. Mitt liv var verkligen helt perfekt.

 

Heeej!! Hur har ni det? :D Dett är då Moments, vår nya novell (dock bara 5 max 6 delar) och vi hoppas att ni kommer gilla den :) Vi har (ÄNTLIGEN) fått våra skoldatorer så nu kommer vi kunna skriva oftare :D 
 
Kommentera gärna om vad ni tycker och nästa del kommer på onsdag :)
 
Ha det bäst! //Josefin & Frida

Summer Love - epilog

| Postat i: Summer Love
KIMBERLYS PERSPEKTIV

“Liam!!!” ropade jag från det ångande badrummet.

“Yeah?”

“Can you get me a towel?!” Som vanligt så hade jag glömt att ta med mig  en handuk in till badrummet. Jag hörde Liam skratta för sig själv innan steg hördes utanför badrummet. Liam kom in med en handuk i famnen. Jag klev ut från dushen och han virade om mig i handuken.

“Thank you” sa jag mot hans bröst samtidigt som han  strök mig över ryggen.

“You always forget the towel” sa han med en retsam röst.

“I know.” Liam pussade mig på pannan innan han gick ut från badrummet för att låta mig torka mig. Jag ställde mig framför spegeln. Mitt blonda hår var mycket kortare än vad det brukade vara och jag kände mig mer självsäker nu. Tack vare Liam. Jag och Liam hade . varit tillsammans i snart två år och allt gick så himla bra, eller nej perfekt är nog det rätta ordet. Vi hade tillsammans köpt en lägenhet i London där vi stortrivdes.  Det var en trea med två badrum och ett stort kök. Den låg i centrala London, vilket var ganska praktiskt då båda våra jobb utgick därifrån. Dock var inte Liam här så mycket då han ofta var iväg med sitt jobb. Men när han väl var här så var det hur underbart som helst. Jag själv reste också väldigt mycket med mitt jobb. Jag hade slutat på den där tidningen för snart ett och ett halvt år sedan. Jag kände att det inte var min grej, nu reste jag ofta runt med journalister och gjorde reportage tillsammans med dem. Jag älskade det verkligen och Liam stöttade mig till 110 procent.

När jag torkat min kropp så gick jag till sovrummet där jag fann Liam sittandes på sängen med sin mobil i handen. Han kollade upp när han hörde mig och log sitt fina leende mot mig. Jag öppnade garderoben och tog fram ett par svarta jeans och en svart t-shirt med ett vitt tryck på. Jag slängde kläderna på sängen innan jag tog på mig rena underkläder. Jag såg Liam följa mig med blicken när jag tog på mig kläderna. Ett leende spred sig på mina läppar men jag försökte att inte bry mig om honom. Jag gick bort till byrån som stod längs ena väggen och tog på mig tre stycken halsband. Ett ännu större leende spred si g på mina läppar när jag trädde på guldringen på mitt vänstra ringfinger. Liam hade friat för några dagar sedan men vi hade bestämt oss för att vänta med bröllopet, men att vara förlovad med Liam var helt magiskt. Jag kunde inte ha hittat än bättre kille.

Jag kände två armar om min midja bakifrån. Liams händer vilade på min mage och jag flätade samman våra fingrar. Han kysste mig på nacken och jag log.

“Are you ready to go?” mumlade han mot min nacke och jag nickade. Vi skulle åka till Wolverhampton i några dagar och hälsa på våra familjer och såklart så skulle vi berätta om förlovningen. Jag vände mig om i hans famn och kysste han snabbt på munnen.

“Let’s go, it’s a long car ride” sa jag och gäspade. Vi hade bestämt oss att åka tidigt på förmiddagen så att vi skulle vara framme vid tre på eftermiddagen. Han nickade och tog min hand i sin. Vi gick till hallen där vi tog på oss våra ytterkläder. Som vanligt så regnade det, men det gjorde inte så mycket då vi skulle sitta i en bil i ungefär fem timmar. Jag gillade att åka bil när det regnade. Det gav en mysig känsla.

Vi tog våra väskor och gick ut från lägenheten. Vi tog hissen ner till lobbyn och gick ut till vår parkerade bil som stod utanför entrén. Vi lastade in våra väskor innan Liam satte sig bakom ratten och jag i passagerarsätet. Liam började köra och en skön tystnad lade sig över oss. Jag kollade på rutan och följde regndropparna med fingret tills de försvann. Jag gjorde alltid det, jag visste inte varför. Jag gillade det bara. Jag kände Liam lägga sin hand på mitt lår. Jag kollade mot honom och log innan jag flätade samman våra fingrar och kysste hans knogar. Han vände huvudet mot mig och log. Det där leendet alltså. Det lös upp hela min värld.

 

3 månader senare

“Liam seriously! You promised!” sa jag surt och lade armarna i kors när vi stod i hissen.

“It’s not a big deal Kim” sa han tillbaka och kollade på mig i spegeln som fanns där.

“Not a big deal?! Liam this is a damn big deal for me! You promised and you broke it. Good work” sa jag och himlade med ögonen.

“I’m sorry babe” sa han och försökte ta min hand men jag drog undan den. Hissen plingade till och signalerade att vi var på rätt våning. Jag skyndade mig till vår lägenhet och låste snabbt upp dörren innan jag smällde igen den efter mig. Jag kastade av mig skorna och jackan samtidigt som jag hörde dörren öppnas igen.

“Kim, let’s talk about this. It was a mistake and it won’t happen again” sa han bakom mig men jag ignorerade honom och gick in i vardagsrummet och satte mig i soffan. Jag hörde Liam sucka och snart hördes även en ringsignal.

“Hello?” hörde jag Liam svara.

“Oh, that would have been fun. But Kimberly is on her period and right now she’s quite moody. Think I have to stay home” fortsatte han. Mina ögon vidgades samtidigt som jag rusade ut i hallen. Liam kollade med ett flin på mig och jag räckte ut tungan mot honom innan jag försvann in i sovrummet. Hur kunde han glömma? Ett förhållande byggde på förtroende, det borde han av alla veta. Jag gav ifrån mig en djup suck och lade mig ner i sängen. Plötsligt öppnades sovrumsdörren och in kom Liam. Jag suckade och vände mig om så att min rygg var emot honom.

“I thought we didn’t break our promises here Liam” mumlade jag ner i kudden. Jag kände Liam sätta sig ner bredvid mig då sängen sjönk ner på ena sidan.

“Baby…” började han och lade en hand på min svank. “It’s just chocolate, I’ll buy it tomorrow.” Bara choklad?! Det var inte bara choklad. Han visste att choklad var min svaga punkt. Jag sa ingenting när han lade sig ner bredvid mig med en arm omkring mig. “I promise” viskade han i mitt öra. Jag vände mig snabbt om i hans famn och slog till honom på armen. Han skrattade högt och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

“You better buy it tomorrow” sa jag allvarligt och han höjde på händerna och nickade.  “Gosh, I can’t believe you told any of the guys that I’m on my period. It’s embarrassing Liam” muttrade jag.

“I’m sorry, but you’re just so funny when you’re mad about small things that no one wouldn’t be mad at” svarade han och ryckte på axlarna. Jag himlade med ögonen och lade min hand på hans underarm.

“You should be happy that I love you, or I would have threw you out of that widnow” sa jag och pekade mot fönstret.

“I’m really happy that you love me” sa han med ett leende och ignorerade min sista kommentar. Han lade sig närmare mig och pussade mig på kinden.

 


Okej, detta var Summer Love. Vi hoppas att ni gillat att läsa den lika mycket som vi har gillat att skriva den. Vi vill tacka alla som har följt oss genom denna novell och speciellt för alla fina kommentarer! <3 Kommentera gärna vad ni tycker om epilogen och eller novellen. Skriv gärna vad vi kan göra bättre och om det är något ni vill läsa om (t.ex. mer kärlek eller något).

 

I alla fall, som ni kanske vet så håller vi just nu på med TVÅ projekt. Det ena projektet är en kort novell som är fortsättningen på en one shot om Zayn och det andra projektet är en helt ny novell! :D Vi har kommit väldigt långt på den och har hållit på med den längre än Summer Love. Hihi!

 

På måndag så kommer första delen av Moments (fortsättningen av Zayns one shot) och den kommer ungefär bara vara fem delar. Så vi hoppas att du, Amanda som är huvudrollen, fortfarande läser för du kommer snart få en egen novell kan man säga :)

 

Glöm nu inte att kommentera och ha en jättebra helg! :D //Josefin & Frida xxx

 


Summer Love - del 40

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

“So Kimberly” började hon och tog av sig sina svarta glasögon och höll dem i höger hand. “Today we’re going to have really big guests here, it’s a big boyband and we’re doing both an interview and a photoshoot with them. And of course I want you to photograph them” sa hon med ett leende. Jag nickade osäkert. Det kunde väl inte vara…?

“Who-who is it that I’m going to take pictures of?” frågade jag osäkert och drack en klunk av det ljumma vattnet jag fått av henne.

“I don’t remember the name of the band but I know that it is five boys who’s from England and Ireland. Sounds exciting huh?” Allt jag gjorde var att nicka. Hur skulle det här gå? Hur skulle jag kunna träffa Liam. Plötsligt kändes det som om rummet var hundra grader varmare och jag hade svårt att andas. Det här gick inte. Det här kunde inte hända.

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag tog flera djupa andetag utanför studion där jag skulle fotografera “det berömda pojkbandet” som jag direkt hade förstått hade varit One Direction. Jag gick nervöst fram och tillbaka i korridoren. Jag fasade över att gå in där. Att se Liams ansikte var jag inte redo för, men samtidigt så visste jag att detta var bra för min karriär. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag drog i mitt hår om och om igen. Hur skulle jag agera framför honom? Skulle jag ignorera honom och bete mig som om jag aldrig sett honom förut, eller skulle allt bara bli allmänt awkward och photoshooten skulle sluta i katastrof? Jag hade ingen aning och egentligen så hade jag inte så stor lust att få reda på det heller.


Ta dig samman Kimberly!! Det är bara en kille, okej kanske inte bara en kille. Det är Liam Payne. Killen jag föll för och som fortfarande har mitt hjärta. Jag satte mig ner längs väggen och suckade tungt. Nio månader. Nio månader och 17 dagar hade jag klarat mig utan Liam, det kanske inte alltid hade varit det lättaste men jag hade ändå klarat mig, men skulle allt bara rinna mellan mina fingrar som sand nu? Jag visste att om jag träffade Liam igen så skulle det ta ytterligare nio månader, minst, att komma över honom igen. Jag visste inte om jag skulle klara av det, mitt hjärta hade varit sönder alldeles för länge och jag behövde inte ännu mer hjärtesorg.


Jag ställde mig långsamt upp, jag skulle klara det här. Jag skulle visa Liam att jag var stark nog att kunna träffa honom utan att det påverkade mig, även fast det gjorde det. Liam kanske inte ens kände igen mig. Han hade kanske förträngt alla minnen från förra sommaren och gått vidare. Jag tog ett djupt andetag, så var det säkert. Liam hade säkert glömt mig och jag skulle kunna göra denna shooten utan några problem. Jag drack en klunk vatten från vattenflaskan jag köpt på 7eleven innan jag långsamt öppnade dörren. Killröster hördes innefrån blandat med skratt men det tystnade genast när de såg mig. Jag kollade med stora ögon på dem. Detta var inte One Direction.

“Hello, love! Nice to meet you” sa en av killarna som hade lockigt, mörkt hår och skägg. Han log ett litet leende emot mig och jag log försiktigt tillbaka. Min blick gled över de fem killarna som stod framför mig, det var inga mindre än The Wanted. Vart någonstans var One Direction? Jag var helt säker på att det var dem jag skulle fotografera, allt det som min chef stämde ju in med dem. Hade One Direction inte kunnat komma och The Wanted fått komma istället, eller…? Jag fylldes både av lättnad och besvikelse, för samtidigt som jag hade fasat inför att träffa Liam så hade jag nog djupt där inne någonstans ändå sett fram emot det. 9 månader var en lång tid och jag antog att jag bara hade velat få se hans ansikte igen, trots att jag visste att det skulle ha gjort ont inombords. Jag både hade velat och inte velat det, men nu var Liam inte här alls och jag hade istället fem andra killar framför mig, The Wanted. Jag fylldes plötsligt av en avsky emot dem när jag mindes vad Liam hade berättat, de här killarna var inte så schysta. Han hade pratat om bråket mellan One Direction och The Wanted, och det hade fått mig att genast inte tycka så bra om dem. Om någon gjorde min Liam ledsen så var den personen en riktig skit. Nej shit, han var ju inte ens min längre och hade inte varit det på tio månader…


En harkling ifrån andra sidan av rummet fick mig att slita mig ifrån de jobbiga tankarna och återigen rikta min uppmärksamhet emot bandet framför mig. The Wanted, ja jag undrade ju förstås hur mycket folk ville ha dem här, för jag ville det inte iallafall. Okej, var professionell Kim, var professionell. De här killarna var jag tvungen att behandla precis som alla andra och det visste jag.

“Okay, uhm. Hi guys” sa jag och gav dem alla en lätt kram som jag visste att man alltid skulle göra när man fotade någon för att göra ett mjukt och trevligt intryck. Jag försökte att inte tänka på allt dåligt jag hört om dessa killar, även om jag inte trodde att Liam hade haft fel om dem.

“Hey, okay so you probably know our names but do you want me to present us anyway?” frågade en av killarna, han som hade minst hår. Han hade blå ögon och hans huvud var så gott som rakat. Jag nickade och rynkade lätt på pannan, jag märkte redan nu vilken attityd de verkade ha.

“Well, sure” svarade jag och fingrade lite på kameran som hängde kring halsen på mig. Killen log ett leende som inte riktigt och nådde hans ögon och jag fick känslan av att det var han som var ledaren bland de här killarna.

“I’m Max and this is Jay, Siva, Tom and Nathan” sa han och pekade på killarna i tur och ordning. Jag nickade och plockade av locket ifrån kameran.

“Okay, I’m Kimberly, nice to meet you guys. Well, let’s go into the photo room then, it’s prepared for you all. You will meet the costume guy and the rest of the team too. Just follow me, it’s not that far” sa jag innan jag öppnade dörren till korridoren utanför och gick till fotorummet där photoshooten skulle hålla rum.

“Hey, I recognize you from somewhere. Weren’t you Liam Paynes gir-” hörde jag Max säga som gick bakom mig men jag avbröt honom så fort jag hade hört vad han tänkte säga.

“No, I wasn’t and let’s not talk about me. Just let us begin and take this shoot, okay?” sa jag och svalde hårt innan jag pressade fram ett krampaktigt leende. Jag såg att han tittade forskande på mig, han trodde inte på vad jag sa de alla kanske visste vem jag var trots att det gått snart ett år sedan jag senast hade blivit sedd tillsammans med Liam. Om jag bara kunde få träffa honom… Fast han hade ju säkert gått vidare, och då skulle det bara göra ont ändå. Jag skakade på huvudet och tittade upp på mina fem fotoobjekt för dagen. Bort med Liam och fokusera på jobbet nu. Ja, det var ju som lagom lätt när de påminde mig om honom. Men jag tvingade mig själv att pressa fram ett leende och låtsas som att allt var bra. För det var det ju, nästan.


Jag satte mig tungt ner på min stol inne på mitt kontor. Photshooten hade gått hyfsat bra, även fast jag inte kunde få bort Liam från mina tankar. Det hade varit lite stelt i början men det släppte sedan och de var faktiskt trevliga. Men nu kände jag mig bara trött och allt jag ville var att komma hem till min lägenhet och äta mat. Magen hade kurrat konstant ett tag nu men jag visste att jag var tvungen att ladda in bilderna på datorn först. Så med en mödosam suck satte jag på datorn och tog fram kameran. Jag kopplade in den i datorn när den satts på och sparade alla bilder. Sedan stängde jag av både kameran och datorn innan jag tog på mig mina ytterkläder och gick ut från mitt kontor. Jag sa hej då till mina kollegor och försvann sedan in i hissen. Jag drog upp min mobil ur fickan och såg självklart inte att jag gick in i någon.

“Oh gosh, I’m sorry” sa jag och kollade upp på personen som jag gick in i. Mina ögon vidgades och jag backade för att gå ut från hissen igen men såklart så hade dörrarna stängts och jag var fast här inne.

“Kimberly?” hörde jag Liams förvånade röst säga.

“That’s me…” sa jag tyst och kollade in i hans ögon. De lös inte lika mycket längre som de brukade göra men jag kunde se hopp i dem.

“W-what are you doing here?” frågade han och kliade sig nervöst i nacken. Förmodligen så tyckte han att detta var lika jobbigt och awkward som jag tyckte och det var väl egentligen inte så konstigt.

“Um, I’m working here. What are you doing here?” frågade jag och tryckte på hissknappen igen för att den skulle gå snabbare, men det gjorde den ju inte.

“I had an interview here…” började han. Stämningen var stel och vi båda visste nog inte vad vi skulle säga. “So, how have you been?” Jag har mått skit, jag har gråtit över dig flera kvällar och ibland inte kunnat sova på grund av dig. Jag har tänkt på dig hur mycket som helst och jag saknar dig något enormt mycket. Jag har försökt gå vidare men den enda som jag kan tänkas vara med är du. Jag drömmer om dig var och varannan natt och jag kan fortfarande höra din röst i mitt huvud som säger hur mycket du älskar mig.

“I’ve been okay I guess” svarade jag bara och ryckte lätt på axlarna. Han nickade långsamt.

“Me too… I guess” han log smått och jag gjorde allt för att inte le som ett fån när jag såg hans leende. Jag bet mig hårt i läppen vilket Liam verkade märka för han flinade mot mig.

“But I’ve missed you” sa han sedan tyst men när han väl sagt det så verkade han ångra det för en rodnad spred sig på hans kinder och hans ögon vidgades.

“I’ve missed you too Liam” sa jag och precis då öppnades hissdörrarna. Jag kollade en sista gång på honom innan jag gick ut till den lilla lobbyn som fanns i byggnaden. Jag hörde snabba steg bakom mig och snart kände jag en hand ta tag om min axel och snurra runt mig så att jag stod mittemot personen, eller Liam som jag listat ut att det var.

“Wanna grab a coffee?”


Och här är det sista officiella kapitlet av Summer Love, hoppas att ni tycker om det! :) Nu har vi bara epilogen kvar innan våra nya projekt kommer komma upp här på bloggen. Tack till alla som stannat genom hela novellen och till alla nya läsare :)
Kommentera gärna vad ni har tyckt/tycker om innehållet!
Kram, Josefin & Frida.