Kan man fixa någon som är trasig? Kan man plocka upp bitarna som är kvar av pusslet, och göra ett nytt pussel av dem? Kan man förvandla smärtan till någonting annat? Är det möjligt att göra någonting som ingen annan har lyckats med?

Det vet ingen egentligen, förrän man försöker. Och det ska jag göra. Jag ska fixa dig, jag ska göra dig hel, om det så är det sista jag gör.

---

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade funderat ganska länge på om jag skulle åka tillbaka hem till mamma eller inte. Dels så visste jag hur fruktansvärt arg hon skulle vara om jag kom tillbaka, men samtidigt så visste jag ju att jag inte kunde stanna hos Harry förevigt. Det var bara en tidsfråga innan jag faktiskt skulle behöva återvända, och trots allting som hade hänt så var ju min mamma ändå min mamma, även om hon var en otroligt dålig sådan. Jag hade ungefär bestämt mig för hur jag skulle göra. När jag hade sagt det till Harry hade han bara ryckt på axlarna och gått ifrån mig, som om det inte spelade någon roll för honom. Det var så han hade bettet sig emot mig hela dagen, och det var som att han struntade i allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag förstod att hans pappas död påverkade honom, men jag hade ju sagt att jag skulle finnas där till slutet. Jag ville hjälpa till att fixa till det som hade brustit, men hur fixade man någonting som vände ryggen till en?

Kanske var det han som fått mig att bestämma mig. Jag hade bott hos Harry tillräckligt länge, och det var trots allt inte mitt riktiga hem, om jag nu hade något hem.. Jag behövde iallafall träffa min mamma och Kate, det visste jag, även om jag kanske egentligen inte ville det.

På tunnelbanan var det fullt med folk som vanligt, och jag fick stå upp. Det var ett tag sedan jag hade åkt här sist, jag hade ju inte varit hemma på länge. Och ärligt talat så var jag lite nervös. Jag var nervös för vad min mamma skulle säga, och jag var ännu mer orolig att min pappa skulle vara hemma. Det var något jag faktiskt fruktade, för han var inte särskilt snäll. Även om Harry hade betett sig konstigt och kyligt emot mig hela dagen så skulle jag aldrig vilja göra slut med honom, men det fattade ju inte min idiotiska pappa.

Ytterdörren slog igen med en smäll som jag tyckte kändes som om det ekade igenom hela huset. Kanske för att det var så tyst här. För tyst. Även om mamma inte var hemma så brukade Kate höras en hel del. Men nu hördes ingenting. Bara tystnad. Jag tog av mig mina skor och lämnade min väska i hallen. Allt såg precis ut som jag hade lämnat det, bara en aning mer dammigt, som att Kate inte hade varit här. Jag tog de fjorton stegen jag kunde med förbundna ögon snabbt uppför trappan och kom upp till övervåningen, där jag fick en chock.

“I didn’t think you would be home so earl- SUMMER!” utbrast mamma som nog trott jag varit någon annan ifrån början. Hon flög upp ifrån fåtöljen hon suttit i och rusade fram till mig. Men jag höll ut mina händer som upp i försvar, för jag ville inte ha någon kram. Inte efter allting jag hade fått gå igenom med henne och pappa.

“Yes. I’m home again” mumlade jag och tog ett steg bakåt för att skapa lite avstånd emellan oss.

“Where have you been? Why in bloody hell did you leave?” Det verkade faktiskt som om hon varit genuint orolig, att döma av hennes ansiktsuttryck.

“Where have I been? Well, at Harry’s, for most of the time. Why in bloody hell did I leave? I think you know the answer at that question just as well as I do” svarade jag och korsade mina armar över bröstet.

“Yeah, I.. I do. But we were just trying to look out for you..” Mamma flackade nervöst med blicken med fokuserade den sedan på mig, men jag bara skakade på huvudet.

“Look. I don’t want to hear your poor aplogies. I’m home again, but it doesn’t mean that we can go back to the life we used to have and it certainly doesn’t mean it’s okay between us.” Och med de orden lämnade jag rummet och gick in på mitt eget rum. Det här kanske skulle bli svårare än jag trott..

Veckan hade gått jättesegt och det gjorde den inte direkt bättre att Harry vägrade prata med mig, svara på mina sms eller att ens se på mig. Jag förstod att det hela handlade om smärta och jag hade dåligt samvete över att jag inte kunde få ett leende att sprida sig på hans läppar. Jag ville få honom att må bra, men jag kunde inte riktigt. Jag hade till och med besökt honom, men det hade inte gett något resultat. Jag saknade hans närhet och hans röst, hans chokladbruna lockar som kittlade min kind och hans stora hand i min. Jag saknade hela honom. Men jag antog att jag inte kunde tvinga honom att vara med mig, om han inte ville det. Jag önskade bara att kunde prata med mig, och låta mig vara där för honom. För jag visste att om han hade gjort det, så hade jag inte backat undan.

Skolkorridoren var så gott som tom när jag och Lucy kom in dit efter cheerleaderträningen vi hade haft på fredagseftermiddagen. Det hade inte gått så bra, Serena hade varit en större bitch än vanligt och jag kände bara att jag hade lust att slå till henne, men jag visste att det inte skulle göra någonting bättre. Jag suckade medan jag öppnade mitt skåp och slängde i några skolböcker i min bruna väska.

“You shouldn’t care about her, Summer. Serena’s just a bitch” sa Lucy som stod lutad emot skåpet bredvid mitt.

“I know, I just.. It’s more than her that I’m concerned about” sa jag med rynkad panna. Lucy nickade och placerade sin hand på min axel.

“How is it at home now?” frågade hon milt. Jag bet mig i läppen och släppte ut en lätt suck.

“It’s okay I guess, I just feel like I-” Jag avbröt mig när jag fick se Harry komma gåendes i korridoren med sin väska på axeln. “Oh, hey” sa jag till honom och gick upp till honom, men visste inte riktigt vad som väntade mig. Hela den här veckan så hade ju Harry betett sig jättekonstigt emot mig. Han hade struntat i vad jag sa till honom och ignorerat mig, och inte ens velat titta på mig. Och det som oroade och sårade mig mest, var att jag inte visste varför. Men Harry tittade bara snabbt upp på mig med en kall blick innan han vände huvudet neråt igen och fortsatte att gå utan att svara mig. Och det gjorde ont. Riktigt ont. Vad hände med att finnas där för varanda jämt?

Jag såg honom gå ut genom de stora dörrarna medan jag tog ett djupt andetag och lutade mig emot väggen. Varför gjorde han så här? När jag hade satt mig bredvid honom vid lunchen hade han flyttat bort och varje gång jag hade försökt nå ut till honom hade han ignorerat mig. Jag svalde hårt och tryckte boken jag höll i emot bröstet. Lucy kom snabbt upp till mig och tittade oroligt på mig.

“Summer, what was that about?” Hon tog boken ur mina händer och slängde ner den i min väska innan hon tog min hand och drog mig bort till bänken som inte var många meter ifrån våra skåp. Jag satte mig ner och tittade ner på mina händer.

“Summer?” frågade Lucy igen. Jag suckade lätt och tittade upp på henne, och jag visste att jag behövde förklara allting för henne. Om någon förtjänade att veta så var det väl hon, som var min bästa vän.

“He’s been ignoring me all week” sa jag nedstämt. En bild på honom poppade genast upp i mitt huvud och jag förbannade mig själv för att jag inte kunde sluta tänka på honom.

“Do you know why? You told me that the funeral was hard..” sa Lucy och lade en arm omkring mig. Hon visste precis hur hon skulle göra för att finnas där för mig och det kändes skönt.

“Yeah, Harry’s having a really hard time.. His dad just died, and even if that man was horrible and sucked as a dad, it was still his dad. And his sister, the social service took her to their aunt where she lives now. Harry’s heart is aching because he misses her so much, and they won’t let him take care of her. She means literally everything to him, and I feel so bad for him. He’s breaking and there’s nothing I can do because he won’t talk to me anymore.” I början av min mening hade min röst låtit stark men nu var det mer som en brusten viskning.

“Oh, Summer.. I’m so sorry, come here” sa Lucy och drog in mig i hennes famn. Jag lutade mig emot henne och lät tårarna som hela tiden hotat att komma, få rinna nedför mina kinder.

“And his life is just real shit right now, and he won’t let me be there, and nobody knows about it. He’s hidden, cause he doesn’t want them to know. Nobody knows who he really is, which is a really lovely person..” fick jag fram innan jag lutade mig emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

“Summer, breathe.. I’m sure he will come back to you” mumlade Lucy medan hon strök mig över håret. Och det var som om något lättade ifrån mitt hjärta, det kändes så skönt att få dela detta med någon och inte gå runt och bära på det själv. Jag visste att Harry hade sagt att han inte ville att jag skulle berätta det här för någon, men Lucy var ett undantag, hon var min bästa vän och jag visste att hon inte skulle berätta det här för någon. Vi var ju de enda som visste, och så skulle det förbli.