Don't Let Me Go - kapitel 50

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare

Jag behövde inte höra att jag skulle hålla mig borta ännu fler gånger. Mina tankar avbröts när jag läste smset, som förresten inte var till mig, och jag log stort. Detta var helt klart förvånande, men samtidigt en lättnad.

 FROM: Summer<3

I miss Harry so much Lucy! I don’t know what to do, please call me <3
 

 

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag log svagt när jag såg smset jag hade skickat till Lucy, jag hoppades att hon skulle ringa mig. Jag saknade Harry så mycket, men jag kunde inte erkänna det för honom, jag kunde inte ta tillbaka honom bara för att han ville det. Jag suckade otåligt och tittade ner på min skärm för att se när hon skulle ringa mig, då hela min kropp frös till is. Jag hade inte alls skickat det där smset om att jag saknade Harry till Lucy, jag hade skickat till Harry. Åh herregud, jag hade ju sagt att jag inte ville ha med honom att göra och sedan fick han alltså reda på att jag saknade honom. Nej, nej nej. Det här hände bara inte. Jag slängde ifrån mig min mobiltelefon och tryckte ner mitt huvud i min kudde. Hur kunde jag vara så klumpig och dum? Varför hade jag inte kollat vem jag skickade mitt sms till? Nu visste ju Harry att jag hade ljugit för honom när jag hade skrivit att jag inte alls saknade honom och inte alls ville ha något med honom att göra…

Paniken spreds inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte ta tillbaka honom, även fast jag saknade honom så mycket att det värkte inombords. Jag saknade hans närhet, hans stora hand i min lilla, tryggheten som fanns med honom och det där leendet som fick mina insidor att bli till gelé.

Nej. Jag kunde inte det. Då skulle han få som han ville, och jag skulle riskera att gå tillbaka till något som nog aldrig varit äkta, bara på grund av mina känslor för honom. Jag låg en liten stund i min säng och ville verkligen inte veta vad Harry skulle svara, så när min mobil pep till lät jag den vara. Men jag antog att min nyfikenhet tog över och snart plockade jag upp mobilen ifrån golvet. Med något skakiga händer knappade jag in koden, 0102, den första februari, som var Harrys födelsedatum. Något som jag inte brytt mig om eller orkat att ändra, men som jag nu påmindes om att göra. Jag klickade upp Harrys meddelande, och jag kunde svära på att mitt hjärta slog ett extra slag.

FROM: Harry

I’m glad that you’re still feeling that way about me, even though I know I wasn’t supposed to know it… But I feel the same, I really do. Isn’t it worth a try, then? I will prove to you that I truly love you, one way or another. Please, just.. Please. I want to make up for what I did.

En suck for ur mig och jag drog frustrerat min hand igenom mitt bruna, trassliga hår. Jag hade just lyckats röra till det ännu mer mellan mig och Harry. Smart Summer, väldigt smart. Det kändes som om mina känslor var överallt just nu, även  om jag visste vem de stod för. Jag satt länge och skrev texter i sms till Harry som svar, men fick radera dem om och om igen för att jag inte visste vad jag ville skriva. Till slut svarade jag, men det var ett enkelt svar.

TO: Harry

Stop. Just stop it. You know that I can’t. We can’t. So don’t, just stop. Please.

Efter det stängde jag av min mobil, jag ville inte veta vad han svarade mig. Jag ville ha tillbaka honom, men samtidigt inte. Jag kunde inte bestämma mig, för jag ville men samtidigt ville jag inte bli sårad. Jag behövde veta om det var sant eller inte.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag suckade tungt när Summer slutade svara på mina sms. Det spelade ingen roll hur mycket jag bad om ursäkt, hon hade tydligen bestämt sig för att inte svara och bara låta mig vara. Jag ställde mig ilsket upp och gick ut till vardagsrummet. Jag behövde luft. Mitt rum var nästan omöjligt att vara i. Summers doft fanns fortfarande kvar och varje gång jag var där inne så var det som om väggarna klämdes ihop och som om jag skulle bli till mos.

Min blick var överallt i rummet. Gamla spritflaskor låg här och där och kläder var utspridda på golvet. Nu när jag inte hade Summer längre så brydde jag mig inte om att städa, det stod inte direkt högst upp på min prioriteringslista.

Jag suckade och satte mig ner på soffan. Papper och pennor låg utspridda på vardagsrumsbordet efter att Cara hade varit här. Jag smålog lite åt vad hon hade sagt.

“Drawing is fun Harry, you should try it.” Hon log stort mot mig och gav mig en svart penna och ett papper. “It feels like I’m in another world when I’m drawing, I can show my emotions on the paper” fortsatte hon och det förvånade mig en del att hon kunde vara så “djup” eller vad man nu skulle kalla det. Med en lätt ryckning på axlarna så hade jag börjat ritat, men det dröjde inte länge förrän jag hade knycklat ihop pappret till en boll och kastat iväg den. Rita var ingen för mig, men kanske var…

Mina tankar avbröts när jag kom på vad jag hade gjort istället för att rita. Jag lyfte på pappererna på bordet för att hitta det rätta. Jag suckade lättat när jag såg pappret fyllt med svart text. Min text. Jag tog pappret i handen, det var långt ifrån färdigt. Men med tanke på omständigheterna så skulle det inte ta lång tid innan det var klart.

SUMMERS PERSPEKTIV

När jag hade berättat för Lucy om smset jag råkat skicka till Harry så hade hon bara skrattat. Jag å andra sidan tyckte inte att det var så kul. Harry skulle inte veta att jag saknade honom. Det skulle bli mycket svårare att gå vidare då. Jag suckade tungt och drog en hand genom mitt hår, något jag hade gjort ofta det senaste. Jag ville få Harry ur mina tankar men det var så svårt. Han var fastklistrad i min hjärna och vägrade att ta sig loss. Mitt humör blev inte heller bättre av att min mamma gav mig, vad hon kallade det, stöd. Det var inte stöd. Det enda hon hade sagt var att jag var värd en bättre kille och att hon visste att något som det här skulle hända. “This is your own fault Summer” hade jag hört ett antal gånger vilket hade lett till att jag nu satt på mitt rum på min säng. Jag orkade verkligen inte med min mamma och hennes tjat. Hon fattade ingenting ändå.

Jag tittade upp mot tv skärmen där Mean Girls visades. Jag log när jag mindes när jag och Harry hade tittat på den filmen. Eller ja, det var ju jag som hade tvinga honom och han hade praktiskt tagit gnällit och klagat genom hela filmen hur dålig den var och hur han hatade tjejfilmer. Han hade även- nej, jag skulle inte tänka på honom. Mitt leende suddades ut och jag suckade. Varför kunde jag inte bara gå vidare?

Jag hoppade till lite när jag såg en skugga på min balkong. Mitt hjärta började slå snabbare och rädslan spred sig inom mig. Jag blinkade en gång och när jag kollade mot balkongen igen så var skuggan borta. Mina ögonbryn rynkades samman. Jag kunde svära på att det hade varit någon där alldeles nyss.

Med korta, långsamma steg gick jag mot balkongdörren. Jag öppnade den och jag gick ut på balkongen. Kylan spred sig i min kropp direkt och fick mig att dra åt morgonrocken jag hade på mig. Jag kollade åt sidorna men kunde inte se någon. Jag suckade, antog att det bara var en fågel, och skulle precis gå in igen när något på golvet stoppade mig. Jag böjde mig ner och tog upp det som jag nu såg var papper. Jag tittade mig omkring igen innan jag vek upp pappret. Jag kände genast igen handstilen, vilket fick mig att tveka om jag skulle läsa eller inte, men ännu en gång så tog min nyfikenhet över och innan jag visste ordet av det så var jag fast i hans text.

Jag hade läst texten om och om igen men det var inte förrän jag läste den för fjärde gången som något annorlunda hände. En svag, raspig röst hördes från nedanför balkongen och jag kände mycket väl igen den. Harry var där nere, jag kunde inte se honom och bra var väl det för jag ville inte bryta ihop framför honom. Jag suckade lätt och kollade på texten. Ett litet flämt for ur mig när jag insåg att texten som stod på pappret var den samma som Harry stod och sjöng.

“I’ll keep my eyes wide open

I’ll keep my arms wide open

Don’t let me

Don’t let me

Don’t let me go

Cause I’m tired of feeling alone” sjöng han och om jag ska vara ärlig så var det, det finaste någon någonsin gjort till mig och jag kunde inte hjälpa att le. Harry hade skrivit en låt till mig. En fin sådan också. 

Naawww, var inte det gulligt? ^^ Personligen så älskar jag den här låten, den är så himla fin och Harrys röst är bara så asghsaf (fangirl moment, sorrynotsorry) Okej, back to normal haha. Hoppas att ni gillade kapitlet. Vi är på kapitel 50 guys! Har aldrig skrivit en sådan här lång novell förut, men oroa er inte. Den är inte slut än. Vi har mer drama planerat ;) Glöm iallafall inte att kommentera era tankar, åsikter, kritik m.m. Ni är bäst!
 
Vi hörs på torsdag, nu ska jag lyssna på Don't Let Me Go ett antal gånger till :P //Josefin xxx

Awwwwww vad gulligt :3

åååh äntligen börjar det ordna sig mellan dom! skönt, jag hoppas verkligen att det blir bra mellan dom nu :) <3

Aww så sött❤️ längtar till nästa! Vill att det ska lösa sig och lite Looove kommer in i bilden igen...

Jätte bra del!!! MeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeRa :)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: