Don't Let Me Go - kapitel 65

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:

“Yeah sure, whatever you say.” Jag lutade mig emot honom i hans famn och kände tryggheten sprida sig inom mig. Han var min igen, jag var hans igen. Det var vi igen. Leendet ville inte gå bort ifrån mina läppar och jag kände mig lyckligare än vad jag hade varit på länge. Efter ett tag bröts ändå vår tystnad av att några elever gick förbi i oss i korridoren. De tittade verkligen på oss, och de såg förvånade ut. Jag hatade att vara i centrum och jag ville inte visa upp vårat förhållande, de hade ingen rätt till att veta någonting eller döma oss. Men Harry tittade bara på mig och log smått.

“Just ignore them, okay? And let me kiss you.” Och jag lät honom göra det.
 

HARRYS PERSPEKTIV

Att vara lycklig på riktigt, vad var det egentligen? Det hade jag egentligen aldrig vetat innan jag hade träffat Summer. Visst hade jag haft Cara, och hon betydde otroligt mycket, men med Summer var det något annat. Jag ville inte vara utan henne för allt i världen, jag skulle aldrig lämna henne igen. Att bråka igen var det sista jag ville göra, allt jag ville nu var att känna hennes mjuka hand i min och hennes hår kittlandes emot min kind och hennes läppar emot mina. Vi hade haft tuffa stunder, men vi hade klarat oss igenom det tillsammans. Hon gjorde mig stark, jag gjorde henne stark, vi var starka tillsammans.


“I really think this is a bad idea.” Summers bruna ögon tittade osäkert på mig och hon skruvade lite på sig.

“No, people can’t continue to fuck with us. It’s not going to be hard. We’re just going to let them know. It’s us through everything and nobody can tear us apart, okay?” Jag tittade djupt men bestämt in i hennes ögon och hon nickade.

“Okay. You’re right. But I just hate the stares…”

“Ignore them. It’s just you and me, I promise.”

“But-”

“No but’s, we can do this. It’s you and me. I just need you to trust me” bad jag och tittade bedjande på henne. Hon nickade sakta och grabbade tag om min hand.

“Okay, yeah. We can do this.” Ett smalt leende spred sig över hennes läppar men jag kunde fortfarande se att hon var nervös. Inte så konstigt egentligen kanske. Jag öppnade toalettdörren och vi gick ut tillsammans, hand i hand. I korridoren var det en massa folk, och allas blickar vändes emot oss. Och hur mycket jag än önskade att de skulle sluta bry sig och bara ägna sig åt sina egna saker så var vi ändå skolans centrum och förmodligen också skolans största snackis just nu. Alla blickar kändes så dömande och det gav mig en olustig känsla, som om det inte var okej att jag och Summer ville vara tillsammans. Jag försökte skaka av mig känslan men det var svårt. Summers blick var hela tiden på mig, hon ville nog inte titta på alla runtomking oss. Jag visste att det verkligen inte lät som en utmaning att gå genom skolan hand i hand tillsammans, men det var det. Folk var så otroligt dömande på vår skola och det kände de som stirrade in i ens själ vad man än gjorde, något jag verkligen inte gillade. Men vad kunde man göra mer än att försöka bryta systemet och inte bry sig? Jag tog ett stadigare grepp om Summers hand medan vi gick genom den sista korridoren ut emot ytterdörrarna. Och självklart, där stod hon. Serenas blick följde oss där vi gick men hon sa inget. Hon såg inte glad ut, inte ledsen, inte arg… Hennes ansikte var blankt, jag kunde inte se vad hon kände när hon såg oss. Men det såg jag bara som bra, kanske hade hon kommit över mig och henne, att vi aldrig skulle bli någonting. Kanske var det här början på en ny period, en lättare period. En bättre period. Jag kunde bara hoppas på det.


Efter skolan drog jag med mig Summer ut på skolgården, hela tiden med hennes förvirrade blick på mig.

“Harry, can’t you just tell me where we’re going?”

“No, not yet. You’ll see.”

“But… Please.” Summer tittade på mig med hundvalpsögon men jag skakade bara på huvudet och flinade lite. Jag skulle inte falla för det här, även om hon var världens sötaste hundvalp.

“I can just tell you that it’s a place we’ve both missed. You’re going to like it, trust me.”


SUMMERS PERSPEKTIV

Direkt när vi klev av tunnelbanan så var det inte svårt att förstå vart vi skulle. Kvarteren var så välkända för mig och jag hittade här, även fast det var så längesen jag var här sist. Jag förstod inte vad vi gjorde här, inte efter så lång tid, men jag var inte ett dugg orolig. Harry visste vad han gjorde.

“Figured it out yet?” Harry log snett mot mig medan vi gick ut ifrån tunnelbanestationen hand i hand. Jag tittade frågande på honom men nickade.

“Yeah. I’m just curious about why?”

“You’ll see.”

“You always say that.”

“I know.” Harry skrattade lite åt min reaktion och drog med mig bort. Jag kunde bara inte förstå vad vi gjorde här efter så lång tid, men jag var inte arg. Inte alls.


Bageriet såg precis ut som det alltid hade gjort, ingenting hade förändrats. Den gula tegelbyggnaden emellan skobutiken och frisören låg där den alltid hade legat. På något sätt hade jag förväntat mig att det skulle se annorlunda ut, att något skulle ha förändrats, det kändes verkligen som att jag inte hade varit här på en evighet. När Harrys pappa hade gått bort så hade han slutat att jobba här, och jag hade också slutat då. Jag hade inte velat vara kvar utan honom, för han var en stor del i att jag överhuvudtaget hade velat jobba. Det var längesen nu, och när jag fick se det var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag saknade det. Jag hade saknat jobbet, miljön och all personal en hel del. Jag hade saknat Harrys närhet bakom köksdörren och våra blickar och leenden som sa så mycket mer än någon kunde ana. Det var ju trotsallt här vi hade haft vår nästan-första kyss, och här som vi hade börjat se på varandra som mer än bara någon på skolan. Mer än bara någon person, mer än bara vem som helst. Mer värd än något annat. Harrys hand vilade i min medan han öppnade dörren och vi klev in tillsammans. Kylan som nyss hade omslutit oss byttes nu ut emot värmen som fanns här inne. Det var inte så mycket folk här, så som det brukade vara, och Mariah, Kates vän, som hade varit vår chef, stod vid kassan. Hon fick direkt syn på oss och hennes ansiktsuttryck förändras snabbt ifrån förvånat till skinande glatt.

“Summer! Harry! Oh my god, is it you guys? What are you doing here?” Hon var snabbt framme vid oss och drog oss in i hennes stora famn. Ett leende spred sig över mina läppar, gud vad jag hade saknat denna 50-åriga tanten som hade ett så stort hjärta.

“We wanted to visit you.” Harrys ljusa leende fick insidorna av mig att praktiskt taget förvandlas till gelé och jag var bara så glad att vi var här igen. Jag kunde se på både Harry och Mariah att de hade känt varandra länge, deras ansiktsuttryck, ögon och leenden sa det. Harry hade nog arbetat här länge.

“Oh dear, I’ve missed you both so much.” Mariah tittade ner på mina och Harrys händer händer som snabbt hade sammanflätats efter att vi hade slutat kramas med henne, och ett smått leende fanns på hennes läppar. Hon höjde på ögonbrynen och det fick både mig och Harry att titta på varandra.

“Looks like you guys are good.” Vi båda nickade samtidigt och det fick Mariah att skratta lite.

“Never been better” erkände jag medan ett smått leende spred sig över Harrys läppar igen.

“So I brought Summer here because I know we’ve both missed this place. How is it running without us?” frågade Harry nyfiket med sin blick riktad emot Mariah som ryckte lite hjälplöst på axlarna innan hon svarade.

“Well, I have tried to get new employees, but nobody has wanted it, so I’m just trying my best to make it work. To be honest it isn’t the same without you both.” Mariah log lite sorgset och jag fick sådan lust att börja jobba här igen, jag hade inte insett hur mycket jag hade saknat detta förrän jag var här igen, efter så lång tid.

“Yeah, maybe we made it special” svarade jag och mötte Harrys blick. Han såg mer frisk och glad ut än vad han hade gjort på länge. Kanske hade jobbet inte varit så dåligt för oss ändå, kanske borde vi inte ha slutat ändå. Och Mariah tittade på oss med det där leendet, som om hon visste.


“This really made me miss working here.” Jag tittade på Harry när vi gick hand i hand bredvid varandra i kylan.

“Same here. I was thinking, maybe if you want, that we could start working here again?” Hans ögon tittade undrande in i mina, nästan  bedjande, och jag nickade entusiastiskt.

“I really want that.” Ett leende spred sig sakta över mina läppar.

“Great, me too. But hey, Summer?”

“Yeah?”

“What do you think everybody thought today when we walked through the corridor?”

“I think that they actually finally maybe accepted it. I hope so” sa jag och svingade våra händer fram och tillbaka medan vi gick.

“Me too. And if they don’t, it’s still going to be you and me no matter what.” Harry stannade upp och tittade djupt in i mina ögon. Hans gröna blick var så intensiv att den fick mig att rodna, han var så vacker där han stod med sitt lockiga hår alldeles rufsigt och kinderna röda av kylan som omringade oss och jag hade kunnat stå och titta på honom i all evighet om det inte vore för att jag då skulle frysa ihjäl. Han drog in mig i sin famn och mina armar slank kring hans midja. Jag tog in hans doft och det kändes som hemma för mig. Harry var hemma för mig.

“Summer, look” mumlade han med sin blick upp emot den mörka himlen. Jag tittade snabbt uppåt och fick syn på den. Snön. Det snöade, för första gången detta året. Och jag kunde inte hjälpa att le, för det snöade äntligen. Det kanske skulle bli en vit jul trotsallt.


Vi såg antagligen rätt dumma ut där vi stod mitt på trottoaren med armarna om varandra och blickarna riktade upp emot himlen, och hade någon sett oss hade de antagligen undrat vad vi höll på med, men i det ögonblicket brydde jag mig inte. För det fanns inte en enda plats på jorden som jag hellre hade varit på än här.


Okej detta var slutet för Don't Let Me Go allihopa, hoppas ni har gillat att läsa den lika mycket som vi har gillat att skriva den! :)
Sedan vill vi be om ursäkt tusen gånger om för vår extremt dåliga uppdatering det senaste, det har verkligen varit dåligt av oss. Men vi har haft väldigt mycket i skolan och inte heller haft någon inpsiration till novellen. Vi ber om ursäkt!
Men vi håller på att jobba på ett nytt projekt nu som vi hoppas ni kommer stanna och läsa :)
Kommentera gärna vad ni har tyckt om novellen, era åsikter är guld värda för oss!
Mer info kommer om den nya novellen.
Ha det superbra!!
/Josefin och Frida xx

Åååh vad jag älskade slutet, haha! Gladare blev jag när jag såg att det kommer en ny novell, iiih. Är såå taggad ni är så otroligt grymma tjejer!!

Kommer det någon epilog? Ni är grymma på det här tjejer!! :)

kan ni inte skriva en epilog ? SNÄLLA <3

Detta var en grym novell! NI kan verkligen skriva :) ska bli spännande att se ert nya projekt

Förlåt men ni är verkligen jättedåligt på att uppd.
Ni förlorar mycket läsare på det!

Fan så sjuk grymma ni är, hoppas det kommer upp snart kan knappt vänta längre! Kolla gärna in min novell på http://onesecretlove.blogg.se om ni vill ofc, skulle betyda mycket! Men bra jobbat, riktigt bra skrivit! Ha det bra så länge! :)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: