Summer Love - del 39

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Harry satte sig närmre mig och lade en hand på min arm.

“Liam. Are you sure that you did the right decision? Because I’ve never seen you like this before” sa han och tittade in i mina ögon med en omtänksam blick. Jag bet mig i läppen och tittade ner på mina händer.

“I don’t know, I just miss her so much” sa jag och tog tacksamt emot kramen som Harry gav mig. Vad skulle jag göra utan Kimberly? Jag kunde inte känna mig så här olycklig för alltid, men hur skulle jag bli lycklig igen utan Kimberly, när hon var anledningen till att jag var lycklig?

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Nio månader. Nio månader och 17 dagar. Sådan lång tid hade jag och Liam varit ifrån varandra. Ja, jag räknade. Jag visste inte varför, men någonstans inne i mitt hjärta så kändes det som om det inte var det sista av oss. Jag hade försökt gå vidare, det hade jag verkligen. Men jag hade bara kommit en liten bit och det var till London. College hade varit bra de första månaderna och jag hade även lyckats få en vän. Men efter fyra månader så hade jag insett att college inte var någonting för mig så jag hoppade av och flyttade ner till London. Här stortrivdes jag även fast jag bodde i ett slumområde. Lägenheten var liten, nej minimal var nog det rätta ordet, men jag gillade den. Den låg inte så centralt men eftersom London hade en bra infrastruktur så var det inte alls svårt att ta sig in till city. Men den stora anledningen till att jag bodde här i London var för att jag jobbade på en av Londons tidningar. Det var inte en jättestor tidning och en nybörjarfotograf som mig tjänade inte så mycket. Men det gjorde inte så mycket, jag fick göra det jag älskade och hyran hade jag precis råd med. Då kanske ni undrar varför jag flyttade till London när Liam bodde där om jag nu ville gå vidare. Anledningen till det var för att jag ville följa min dröm och bli någon som folk kände igen. Att fotografera hade alltid varit en stor grej i mitt liv och att nu ha det som jobb var en magisk känsla. Och innan ni frågar, nej jag har inte träffat Liam. Det hade jag heller inte räknat med. London var en väldigt stor stad med väldigt många människor. Hur stor var oddsen att jag och Liam skulle träffas? Inte stora alls. Men jag ville träffa Liam, mer än något annat. Men samtidigt så ville jag inte… Hur skulle vi vara nära varandra? Skulle det bli spänt och helt obehagligt eller skulle vi bete oss som gamla vänner? Jag hade ingen aning och jag kände mig heller inte direkt redo att få reda på det heller. Inte just nu iallafall. Att komma över Liam hade varit hur jobbigt och svårt som helst. Jag minns inte hur många nätter jag gråtit mig till sömns och jag minns heller inte hur många gånger jag bara velat gömma mig någonstans och aldrig komma fram. Så tom kände jag mig. Men efter fem månader så började det bi bättre. Jag grät inte lika mycket längre och jag kände mig stark. Självklart gjorde det fortfarande lite ont när jag hörde Liams namn och jag visste att det var något som saknades i mitt liv. Men just idag, cirka tre månader sedan jag grät senast, så har allt bara gått nerför igen. Låt mig berätta varför.


Som vanligt så vaknade upp en aning försent på morgonen, Vilket gjorde att jag fick stressa. Jag hade snabbt tagit på mig gårdagens kläder och sminkat ett tjockt lager av eye-liner på ögonlocken. Sedan gick jag som vanligt till köket och gjorde iordning min frukost. Jag hade fortfarande lite svårt att äta. Men jag hade stöd från min familj, ja jag berättade för dem om mina problem, och det hjälpte väldigt mycket. De fick mig att bli motiverad och idag, nio månader senare, så lyckades jag äta en hel frukostskål men yoghurt och flingor till frukost. Något som jag var riktigt stolt över. Men det var inte bara min familj som peppade mig, utan också Liam. Nästan varje gång jag åt så tänkte jag på Liam och hur han hade försökt hjälpa mig så gott han kunde. Och det fick mig att vilja äta. Iallafall, efter att jag ätit upp min frukost och slängt ett öga på klockan som hängde på väggen i köket, så bestämde jag mig för att gå till bussen. Med mina gamla, slitna, vita converse på fötterna så gick jag ut från lägenheten. Trappuppgången luktade rök och hissen var segare än någonsin. Men trots det så kände jag mig på väldigt bra humör, solen sken och det kändes verkligen att sommaren var på väg. Det var sent i maj och blommorna blommade som bäst. Den varma känslan från solen spred sig i hela min kropp och fick mig att ångra att jag tagit min skinnjacka. Jaja, det fick gå. Jag hade inte tid att springa tillbaka och byta jacka.


När bussen äntligen kom så var det som vanligt mycket folk på den. Men jag tror det var min turdag, för jag fann en ledig sittplats. Jag satte mig vid fönstret och stoppade hörlurarna i öronen. Som vanligt hade jag på min favorit radio station, något som jag senare skulle ångra.


Bussen åkte långsamt framåt i Londons trafik och när vi kom till en busshållplats där de flesta gick av så kunde jag inte hjälpa att känna igen rösterna som sjöng låten som spelades i mina öron.


Don't say the word that's on your lips

Don't look at me that way

Just promise you'll remember

When the sky is grey


You were mine for the summer,

now we know it’s nearly over.

Feels like snow in September,

but I’ll always will remember.

You were my-y-y summer love,

you always will be my-y-y summer love.


Jag kunde svära på att jag kände igen Liams röst i låten som faktiskt var väldigt bra. Men jag kunde inte undgå att tänka tanken om den var om mig? Nej Kimberly, ge dig. Klart han inte skulle göra en låt till dig. Han hade säkert gått vidare för länge sedan. Och det var där allt började gå nerför. Hans röst hade nästan inte förändrats och det gjorde ont att höra den. Men jag kunde inte sluta lyssna. Trots att det värkte i mitt hjärta så ville jag lyssna klart. Jag hade stor lust att börja gråta på bussen, men jag höll inne tårarna. Hur kunde en kille få mig att känna så här? Varför kunde jag inte gå vidare? Jo för att Liam hade mitt hjärta och det skulle han alltid ha.


En lättnad suck hade farit ur mig när låten var slut. Trots att det var en bra låt så klarade jag inte av att lyssna mer på hans röst. Det blev för mycket och allt jag ville just nu var att komma till jobbet där jag skulle vara stressad och ha tankarna på annat. Men självklart så hade jag inte en sådan tur. Broöppning blev det såklart, men det som var värst var att låten inte var det sista jag hörde av Liams röst idag. För tydligen så var det någon liten intervju efter låten med One Direction och jag hörde fortfarande intervjuarens och Liams röst inne i mitt huvud om och om igen.

“So Liam, you’re the writer of this song. What is it about?” hade den kvinnliga intervjuaren frågat och precis som bommarna gått upp så man kan fortsätta köra åkt upp så svarade Liam.

“It’s about someone I met last summer who means a lot to me and also how much it hurts to say goodbye to someone you love.” Love. Love. Love. Han hade sagt love inte loved. Betydde det att han fortfarande älskade mig som jag älskade honom? Låten var ju skriven till mig och jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera. Skulle jag vara glad, ledsen? Jag hade ingen aning och det var nu jag var på botten igen. Det var nu jag började tänka på Liam hela dagen och jag kunde inte sluta. Dagen som hade börjat så bra var nu en enda röra.


Och nu satt jag här på mitt kontor och det var lunchdags. Som vanligt hade jag fått gå och köpa en smörgås på 7eleven då jag alltid glömde min lunch hemma. Smörgåsen åt jag på kontoret samtidigt som jag kollade igenom fotona jag tagit på Olly Murs. Jag skulle välja ut de fem bästa fotona som jag sedan skulle skicka vidare till han som redigerar bilderna. Att välja ut de fem bästa var aldrig ett problem för mig, men idag var det det. Det enda jag hade på hjärnan var Liam, Liam, hur god smörgåsen var och Liam. Han blockerade mina tankar och Olly Murs ansikte ändrades till Liams när jag såg på dem. Frustrerat stängde jag ner locket till min dator och lade huvudet mot den. Dagen kunde bara inte bli sämre. Egentligen förstod jag inte varför man sa så för varje gång man gjorde det så blev allt så himla mycket sämre och såklart så hände det mig för bara några minuter senare så satt jag nervöst inne på min chefs kontor.


“So Kimberly” började hon och tog av sig sina svarta glasögon och höll dem i höger hand. “Today we’re going to have really big guests here, it’s a big boyband and we’re doing both an interview and a photoshoot with them. And of course I want you to photograph them” sa hon med ett leende. Jag nickade osäkert. Det kunde väl inte vara…?

“Who-who is it that I’m going to take pictures of?” frågade jag osäkert och drack en klunk av det ljumma vattnet jag fått av henne.

“I don’t remember the name of the band but I know that it is five boys who’s from England and Ireland. Sounds exciting huh?” Allt jag gjorde var att nicka. Hur skulle det här gå? Hur skulle jag kunna träffa Liam. Plötsligt kändes det som om rummet var hundra grader varmare och jag hade svårt att andas. Det här gick inte. Det här kunde inte hända.


Näst sista delen av Summer Love!!! Vad tror ni kommer hända i nästa del? KOMMENTERA :D 

Var det någon av er läsare som fick biljetter till någon av konserterna förresten? Vi fick!!!!!!! :D Bara 258 dagar kvar :P 

Ha det bäst iallafall //Josefin xxx

 

Jättebra del! :) oohhh vad kommer hända?

Säg att dem blir tillsammans !!

jätte bra del!!!!!!!!! hoppas dom blir tillsammans igen.

Kommer du fortsätta efter den här novellen!? Säg att du gör det!

Svar: Jupp! Vi kommer fortsätta :D Vi håller på med en fanfiction nu som vi har kommit riktigt långt på :)
ettdstories.blogg.se

Jättebra kapitel meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Oj hej igen! Har inte tittat in här på jättelänge men gjorde det ikväll och läste ikapp den, så himla bra alltså! Ni är helt fantastiskt duktiga och jag hoppas verkligen Kimberly och Liam blir tillsammans igen <3

Har själv, nästan iaf, bestämt mig flr att fortsätta The Past heheh ;)

Svar: Tack så mycket!!! :D ååhh vad glad jag blir av att höra det, har velat läsa vidare på din novell ett tag nu :P //Josefin xx
ettdstories.blogg.se




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: