KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag hade stått här i en halvtimme nu, och Liam hade inte kommit än. OK, han ville inte prata med mig mer. Jag trodde verkligen att han skulle komma. Jag hade hoppats så hårt att det skulle hända, men han gjorde det inte. Han visste i och för sig inte att vi skulle prata om det här. Undrar om han ens visste att han skulle träffa mig? Jag visste inte vad Noah sagt till honom, men det fungerade uppenbarligen inte. Med dystra steg började jag gå tillbaks till vägen mot min stuga. Mina ögon blev tårfyllda och inom kort grät jag. Jag älskade verkligen Liam av hela mitt hjärta, och nu var han borta. När jag var halvvägs framme vid vägen så hörde jag någon skrika bakom mig.

“Kimberly!” Hördes det en bit bort. Jag kände direkt igen rösten och jag vände mig om. Längre ner på stranden såg jag Liam komma springandes emot mig. Jag skrattade till av lycka när jag såg honom och torkade snabbt bort tårarna. Han kom till slut! Jag började gå snabbt mot honom och till slut möttes vi. Han var andfådd och det såg ut som om han hade sprungit hela vägen från hans stuga. Jag log lite smått mot honom och han log tillbaka. Han såg mig i ögonen och hans ansiktsuttryck förändrades. Hans panna rynkades en aning men han såg ändå medlidsam ut.

“Have you been crying?” Frågade han mjukt. Hans arm ryckte till som om han stod emot något och jag nickade.

“I didn’t think you would show up.” Sa jag med ostadig röst.

“Well, I’m here now.” Sa Liam. Det var tyst i några sekunder men sedan började jag prata.

Jag tog ett djupt andetag och kollade in i Liams ögon. Sedan började jag.

“There are a few things I want to say, but the first is I am sorry. I am so, so sorry I did this to you and I know you are being too kind to me by coming to the beach. I know I should never have kept it from you.” Jag tog en paus och tittade på Liam. Han visade inga känslor och jag undrade om han gjorde så med flit.

“I realize now that my old life was a complete mess, and you helped me get past it. And to prove to you that my old life really is over, I brought something.” Jag grävde i fickan efter det jag tagit med mig. Jag grabbade tag i påsen med droger, den som Liam hittat och som jag inte slängt än, och visade den för honom. Han fick ett chockat ansiktsuttryck och gav mig en konstig blick.

“What are you doing walking around with that in your pocket?” Sa han. Hans fasad av att inte visa några känslor började rasa, för han lät lite orolig. Inte mycket, bara tillräckligt mycket så att jag skulle märka det.

“I wanted to show you when I got rid of them, so you’d believe me. And that’s not all.” Sa jag och stoppade handen i fickan igen. Den här gången tog jag ut mitt gamla simkort med numret till alla mina tidigare “vänner”.

“This is my simcard. It has all the numbers of the drug dealers I used to hang out with and the “friends” I used to party with. I bought a new one, so they don’t have my new number. This way, I’ll never contact them, and they’ll never contact me. Neither will my bullies.” Jag kollade på Liam för att se hans reaktion. Han såg imponerad ut.

“Wow, that’s great.” Sa han. Jag nickade.

“And now it’s time to get rid of them. Say goodbye to my old life for good.” Det fanns några klotgrillar på stranden som man kunde låna och jag gick bort till en av dem. Liam följde tveksamt efter mig.

“What are you doing?” Frågade han. Jag lade ner drogerna och simkortet i grillen och tog fram en tändare ur fickan.

“I’m going to burn them.” Svarade jag. “That way no one will find them. If I were to just bury them, someone might find the drugs and use them, and I don’t want that.”

Jag höll tändaren bredvid påsen, och den fattade långsamt eld. När jag var säker på att den brann, stoppade jag tillbaks tändaren i fickan.

“I’m doing this to prove to you that I've moved on from my old life, and that I don’t want anything to do with it anymore.” Sa jag tyst. “And I really want you to be a part of my new life, like you were before. Because I love you Liam.” Sa jag och tittade in i hans ögon. Mina ögon blev tårfyllda när jag insåg att jag inte kunde säga mer. Det var upp till honom nu.

LIAMS PERSPEKTIV

“Because I love you Liam.” Sa Kimberly och tittade in i mina ögon. Jag såg hur de fylldes med tårar och jag insåg hur svårt det måste ha varit för henne att säga det. Under hela tiden som hon pratat hade jag försökt att inte visa några känslor, men det hade inte gått så bra. Jag fick en chock när hon tog fram drogerna ur fickan och blev ännu mer förvånad när hon brände de och simkortet. Det var bra gjort av henne. Jag var stolt att hon hade tagit initiativet och gjort sig av med sitt gamla liv. Det märktes att hon verkligen var ledsen för att hon inte sagt något, och jag fick hindra mig själv från att inte förlåta henne med en gång. Jag hade bestämt att jag skulle låta henne prata klart innan jag gjorde någonting och nu hade hon gjort det. Under veckan som gått hade jag fått känna på hur det var att leva utan Kimberly. Visst det hade jag ju gjort innan också, men inte när jag var kär i henne. Jag kände mig tom inombords utan henne.

Kimberly stod fortfarande och kollade på mig med en orolig blick. När jag mötte den slog hon ner sina ögon och torkade sina tårar. Jag sträckte fram ena handen och lyfte upp hennes haka så hon skulle titta på mig. Hon såg in i mina ögon och jag gav en förstående blick. Jag log lite och sa: