SUMMERS PERSPEKTIV

“What’s wrong?” Det var fredagsmorgon och Kate satt och tittade på mig med oroad blick på andra sidan köksbordet. Jag var trött och orkade egentligen inte ha det här samtalet men eftersom hon var som en snokande mamma så visste jag att jag inte kunde undvika det när hon väl hade ställt den frågan jag hade hoppats att hon inte skulle ställa. Trots att hon kunde vara jobbig ibland och ofta ville veta saker så kändes det bra att jag hade någon som var så. Jag ville ha någon som brydde sig, och det var inte mamma. Därför var jag glad att Kate fanns där som kunde stötta mig.

“Just... Something, nothing important.” Jag undvek hennes blick och fokuserade på min macka istället som helt plötsligt blivit väldigt intressant. Jag kände hennes blick på mig, och den vägrade lämna mig. Vi båda visste så väl att det alltid fungerade när hon ville veta något som jag inte berättade, hon satt där och stirrade på mig tills det blev för jobbigt och jag berättade. Och det fungerade även den här gången. Jag suckade djupt innan jag öppnade munnen för att berätta om mitt problem, kallat Harry.

“There is this popular guy at school, he’s a player and he sleeps with like every girl” började jag och tittade sedan lite ner i bordet. Det här var på något sätt pinsamt, Kate och jag kunde prata om i princip allt men vi hade aldrig pratat om killar och kärleksproblem innan. Det var nog det enda vi inte hade tagit upp förut, kanske för att det blev just pinsamt. Men när jag tittade upp på henne verkade det inte besvära henne det minsta, hon bara log lite och nickade åt mig som svar på att jag kunde fortsätta.

“And this week he’s been starting to talk to me, and we’ve never done that before. Not like that. And he keeps asking me out and trying to convince me that I like him but he’s a total ass. I’ve told him so many times now that I don’t like him but he won’t leave me alone.” Jag tog ett djupt andetag efter allt jag hade slängt ur mig och sköt skålen med flingor ifrån mig. Plötsligt var jag inte så hungrig längre. Kate såg fundersam ut för ett ögonblick innan hon svarade. Jag förväntade mig faktiskt något klokt, Kate sa alltid kloka saker till mig när jag kände mig förvirrad.

“Well, if you don’t like him you shouldn’t go out with him... You have really tried everything to get rid of him and nothing works?” sa hon frågande och jag nickade snabbt åt hennes fråga.

“I even called him a bitch” muttrade jag och hörde till min förvåning Kates ljusa skratt komma ifrån andra sidan bordet.

“Are you laughing?” sa jag förvånat och hon nickade lätt.

“I wish I would have seen his face, Summer!” sa hon skämtsamt och log emot mig innan hon fick ett allvarligt uttryck i ansiktet igen.

“No, but seriously. Don’t go out with that guy if you don’t want to, no matter what he says.” Jag nickade till svar men hade hoppats på att hon hade kunnat säga exakt vad jag skulle göra för att bli av med honom. För det hon sa var ju sådant som jag redan hade bestämt inuti min hjärna, aldrig att jag någonsin skulle gå ut med Harry Styles. Glöm och dröm.

“Bye Kate, I’ll see you later!” ropade jag medan jag tog på mig mina vinröda korta converse på fötterna. Converse var mina favoritskor, något jag nästan alltid gick omkring i hur regnigt vädret än var, vilket det i och för sig var rätt ofta här i England.

“Wait, I almost forgot something.” Kate kom utrusande i hallen med ett glatt leende på läpparna. Jag rynkade pannan och hoppades att hon inte skulle ta upp vår diskussion om Harry igen, för trots att vi kunde prata om det mesta så hade jag känt att det vi sagt om honom räckt och att det var en smula pinsamt. Men hon gjorde mig lättad med det hon sa, det var inte om Harry.

“Yeah, you were talking about getting a job. One of my friends, Mariah, works at a bakery a bit out of town. Well, it’s in town but it’s a bit from here. And I know that you love to bake, so I asked Mariah if they needed any help in the shop, and they do. So I think it would be great if you could go there after school, and talk to her?” Kates erbjudande lät fantastiskt och var något jag bara inte kunde säga nej till, äntligen hade jag chansen att kanske kunna få ett eget jobb och tjäna lite egna pengar. Jag hade dessutom inga problem med om jag var tvungen att jobba på helgerna, snarare tvärtom. Jag visste att jag ändå skulle ha fritid till annat. Jag hade sökt en del jobb det senaste och verkligen försökt få dem men än så länge hade inget velat ha mig så nu kände jag mig taggad för att faktiskt få detta jobbet och lyckas fixa det. Jag var ganska säker på att Kate såg min nöjda min för hon nickade belåtet åt mig.

“Looks like you enjoy my suggestion. Step by after school, okay? It’s just to go off the subway station which is called Collindale Station. It’s a bit from your school but with the subway it’s easy, the bakery is right by the station. Mariah will meet you when you get there” Jag nickade åt Kates instruktioner och skrev snabbt ner det på min mobil innan jag gick ut genom dörren med ännu ett hej då åt hennes håll. Kanske kunde jag idag få ett jobb och kunna tjäna in lite egna pengar? Det kändes faktiskt bra och jag kunde inte göra annat än hoppas att de skulle gilla mig. Eftermiddagen verkade iallafall kunna bättre än skoldagen, eftersom jag med ganska stor säkerhet visste att en viss grönögd kille med bruna lockar i håret skulle vara där och göra allt för att få mig att gå med på något jag aldrig i livet skulle göra.

Tunnelbaneresan hade faktiskt gått förvånansvärt snabbt med tanke på hur långt i utkanten av London bageriet faktiskt låg. Jag hade aldrig varit i de delarna av London förut och nyfiken som jag var så var det alltid kul att upptäcka och se nya platser var det än var någonstans. Skoldagen hade varit ganska bra med tanke på att jag hade lyckats undvika Harry ganska bra. Men det gick inte alltid eftersom mot min vilja hade några lektioner ihop och jag såg honom en del ändå. Han försökte fortfarande bjuda ut mig men jag vägrade precis som vanligt. Vad jag inte fattade var bara varför han inte bara gav upp, det skulle

ändå aldrig hända. Men han hade envisats med att prata med mig och jag hade bara gjort mitt bästa för att ignorera honom. Han blev nästan alltid arg och snäste eller skrek något åt mig så fort jag sa nej till honom vilket alltid gjorde mig sur också. Han kunde ju inte bara förvänta sig att alla skulle tycka om honom, hur drygt var inte det? Men det var väl sådan han var, och det var just därför jag sa nej. Jag visste att han bara låg runt med alla tjejer som var snygga och villiga att göra det. Det äcklade mig fortfarande, att de ens kunde gå runt och göra så. Jag tvingade mig själv att sluta tänka på det och fokusera på att få ett jobb istället, Harry var inte viktig vilket detta jobbet faktiskt var.

“Hello, my name is Summer and-” Kvinnan som mötte mig i dörröppningen till det lilla bageriet avbröt mig snabbt med ett stort välkomnande leende.

“Hey Summer, I know who you are. I’m Mariah, Kate’s friend. I’m so glad that she told me about you, because we need more workers here. We don’t have that many workers and when she recommended you I got so happy. Sit down, dear” Mariah såg väldigt vänlig och snäll ut. Hon såg ut att vara i 50-årsåldern och hennes ansiktsuttryck speglade bara glädje. Vi satte oss ner vid ett bord som fanns ganska nära den vita disken och Mariah tittade på mig.

“Okay, I have some simple questions for you” började hon. Jag lämnade snabbt över formuläret jag hade fyllt i till henne och tittade nervöst på medan hon ögnade igenom det. Det gick ganska snabbt och snart tittade hon upp på mig igen.

“You can really bake, I can read here. And you’re used to be social with people.” Hon lät positiv vilket gjorde mig glad. Mitt sommarjobb på ett café jag hade förra sommaren kanske lönade sig ändå?

“I just wanna see you bake. I wanna watch you bake muffins. If you can do that, then the job’s yours” Jag nickade ivrigt och log. Detta skulle bli enkelt, snart kunde jag kanske ha ett jobb, något jag länge velat ha.

“The job is yours” sa Mariah när hon fick se mina muffins. Jag hade lust att hoppa och skrika av glädje, men det kunde jag inte. Jag log stort och gav Mariah en spontan kram, och jag blev ännu gladare när hon besvarade den.

“You can obviously bake and we really need more people here. Now we can work out the times and other things.” Jag kunde inte annat än att sätta mig ner med henne igen och planera för mitt första riktiga jobb. Det hade varit enklare än jag trodde, och nu var det mitt. Egna pengar, egen frihet. Allt det och kanske även nya vänner, som jobbade här. Ja, mitt liv verkade genast ta en lite bättre vändning, lite mer Harry-fritt hoppades jag.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag var faktiskt trött på det mesta. Louis tyckte att det faktum att jag blev nekad av Summer var extremt roligt, medan det inte gjorde mig annat än förvirrad. Jag var lite trött på att hon fortfarande vägrade, som att hon verkligen inte tyckte om mig. Den dagen i skolan hon hade kallat mig för bitch hade varit för mycket. Jag var verkligen ingen bitch, och hon hade ingen rätt att kalla mig det. Sedan hade jag heller inte sett min pappa hemma på flera dagar och det gjorde mig verkligen arg. Jag var inte redo att ta hand om allting, jag var inte tänkt att göra detta! Jag kunde inte ta hand om allting, det skulle jag aldrig klara av. Jag visste att någon dag skulle allting falla. Jag kunde inte hålla uppe fasaden för alltid, varje dag blev det svårare och svårare. Men jag vägrade låta någon komma innanför väggarna, att få reda på något, jag kunde bara inte. Vad skulle folk säga om mig om om de visste? Louis och Zayn var de enda, och jag hade först inte ens tänkt att berätta för någon. Men det var svårt att dölja hur jag kände. Jag fick ta hand om Cara och allt annat alldeles själv och snart kunde jag inte längre. Jag vägrade tro att jag behövde någon, fast jag innerst inne visste att det gjorde jag. Det gjorde ont varje gång jag tänkte på mitt förflutna, så jag hade stoppat det långt bak i huvudet och ville aldrig tänka på mamma som bara hade stuckit eller på pappa som inte brydde sig ett skit. Men ibland gick det inte. Hemma kunde jag inte hålla uppe den där fasaden. Där fanns alla minnen och det gjorde ont. Det var därför jag ofta ville glömma, glömma allting.