"Okay, so I'm not a directioner. What kind of music do you think I like?" frågade hon och log lite.

"Hmm" började jag. Jag hade alltid trott att hon gillade hårdrock eller rapp eller något sådant. Hon såg verkligen ut så som person. Med svart smink och allt. Jag kunde verkligen inte föreställa mig henne som ett fan av Justin Bieber. "I think you like hard rock or rap" sa jag sedan och Kimberly skrattade bara.

"Well Liam, I can tell that we really have to get to know each other. I'm not a "rock girl"."

---

---

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Ett ljud väckte mig ur mina djupa drömmar och fick mig att sucka när jag upptäckte att jag inte skulle kunna somna om. Men för en gångs skull var det inte plågsamt att vakna upp och veta att ingen ändå ville vara med en, för så var det ju inte. Jag hade en vän, även om denna personen råkade vara Liam Payne ifrån One Direction. Han var inte alls som jag hade förställt mig att kändisar skulle vara, snarare tvärtom emot vad jag hade trott han skulle vara. Han var snäll, ödmjuk och han brydde sig verkligen. Och han ville vara min vän, på grund av någon anledning jag fortfarande inte förstod. Men jag kände mig glad när jag satte mig upp i sängen och sträckte mig efter det som hade väckt mig ifrån början; mobilen. Ett sms ifrån någon, förmodligen. Och visst var det kanske löjligt hur glad jag blev över ett sms, men jag var faktiskt inte så van vid att folk smsade mig, andra än min familj förstås. Jag blev bara mera glad när jag såg vem det var ifrån och vad det stod i smset.

 

From: Liam Payne

“Morning, awake yet? Just wondering if you wanna go surf today? We can hire surfboards by the little shop. The weather is amazing today :)”

 

Var Liam vaken och uppe nu? Kanske var han en morgonmänniska, återigen raka motsatsen till mig. Men jag kunde inte låta bli att le när jag såg vad han hade skrivit. Jag hade aldrig stått på en surfbräda förut men det lät ju roligt, så varför inte? Liam kanske visste bättre än jag hur man gjorde. Dock var jag lite rädd för att visa min kropp i bara bikini... Eller ja, inte lite rädd, kanske mer väldigt rädd och nervös. Men jag ville ändå träffa Liam och jag bestämde mig snabbt för att försöka strunta i om han såg min kropp. Kanske kunde jag surfa i linne och shorts iallafall. Jag klev upp ur min mjuka säng som var blommig och somrig på täcket och rullade upp persiennerna. Och ja, Liam hade ju verkligen rätt. Solen stod redan högt på himlen som innehöll ytterst få moln och det såg ut att bli en jättehärlig dag. Faktiskt ganska ovanligt med tanke på att vi bodde i England där det regnade en del, men oerhört välkommet. Jag satte upp håret i en slarvig och tovig knut innan jag styrde stegen ner för trappan till köket där jag hoppades att någon var uppe och gjorde frukost. Jag var hungrig, riktigt hungrig och jag ville äta trots att jag visste att jag ändå inte skulle få behålla någon mat efteråt. Och när jag kom ner till köket blev jag inte besviken. Vid köksbordet satt mamma och pappa med ägg, smörgåsar och lite grönsaker framdukat. Jag slog mig ner mittemot dem och tog för mig av frukosten.

“Morning honey, slept well?” frågade mamma och som såg oerhört pigg och glad ut. Jag tyckte nästan att det var irriterade, jag kände mig själv fortfarande som om jag halvsov.

“Yeah. Where are the rest?” frågade jag och syftade på mina syskon som förmodligen sov.

“Sleeping” svarade pappa och bekräftade det jag redan hade anat.

“So what are you guys doing today?” frågade jag medan jag åt lite av mitt ägg.

“We thought that we could just chill out on the beach, what do you say about that?” frågade mamma och jag vände återigen huvudet utåt emot solen och nickade sedan.

“Sounds good to me. Apparently I’m gonna learn surfing today” svarade jag vilket fick både mamma och pappa att bli mer intresserade.

“Is there classes here for those kind of things?” frågade mamma nyfiket, som om hon själv ville lära sig att surfa.

“I don’t know, but I think Liam can surf and we’re gonna hire boards down the beach” svarade jag och mamma log finurligt men hemlighetsfullt, som en liten tonårstjej.

“So you and Liam are coming along?” frågade hon och jag suckade.

“No mum, he’s not my boyfriend or whatever you’re thinking right now. We’re friends.” Båda två skrattade lite åt mig och mamma log.

“I know, Kim. I’m just glad you guys get along”

“Yeah yeah” svarade jag och kände mig plötsligt väldigt färdig med mina föräldrar för idag. Det var skönt att jag skulle spendera dagen med Liam, och inte med dem.

“I’ve never done this before” erkände jag medan jag och Liam gick längs stranden emot ståndet där de hyrde ut surfbrädor.

“That’s alright, I know it pretty well. I surfed quite a lot when I was in Australia” sa Liam och jag tittade förvånat på honom.

“You’ve been in Australia?” frågade jag förundrat och undrade vart mer någonstans han hade varit.

“Yeah, more than once. I travel really much with my band, I’ve been like, in so many different places and it’s wonderful” svarade Liam glatt och jag förundrades över hur känd Liam faktiskt var. Jag hade nog kanske inte insett exakt hur känd han faktiskt var innan, trots att vi ganska ofta träffade på fans som ville ha hans autograf och ta kort med honom. Men han var ju verkligen världskänd. Jag undrade hur det var egentligen, att ha så många fans och att bli igenkänd överallt. Förmodligen roligt, men kanske jobbigt efter ett tag.

“Okay, then it’s good that at least one of us knows how to do it” sa jag och vi skrattade lite. Liams leende var så fint och han fick ett speciellt skimmer i de bruna ögonen när han skrattade. Han var en sådan där person som bara utstrålade glädje och vänlighet utan att ens försöka göra det. Jag kände mig glad när jag var i hans sällskap, något som var en ovanlig känsla just för mig när det inte hände så där jätteofta. Liam fick mig att känna mig som någon, och inte som värdelöst smuts. Och jag ville umgås med honom för han fick mig att må bättre. Snart kom vi fram till ståndet och hyrde varsin surfingbräda som enligt Liam var “nybörjarbrädor”, som var lättare än andra brädor. Personligen skulle jag inte ha sett någon skillnad, men det gjorde ju han. Jag hade aldrig i hela mitt liv stått på en surfingbräda och ärligt talat var jag lite skraj inför att göra det. Men jag ville samtidigt våga prova något nytt, jag hade ju dessutom med mig Liam som verkade veta ganska bra hur man skulle göra.

“Okay, Kimberly. First, we should work on the balance” sa Liam när vi hade kommit ner till vattnet.

“Okay” svarade jag och lade ner min bräda precis där vattnet började.

“But wait, why are you wearing clothes? You’re gonna get wet” sa Liam undrande och lade också ner sin bräda. Jag blev nervös av hans fråga och ville helst inte svara alls, jag kunde ju inte direkt säga som det var. Skulle jag säga till Liam att jag inte ville att han skulle se min tjocka mage? Nej, det kunde jag inte göra...

“No, it’s okay. I’ll keep them on” svarade jag och undvek hans blick. Hela stämningen hade plötsligt sjunkit så himla mycket och leendet som nyss funnits på mina läppar hade försvunnit på bara ett ögonblick.

“Kimberly.. It’s easier if you just have swimming suit, don’t you have it under your clothes?” frågade Liam som nu stod ännu närmre mig. Våra blickar möttes och jag förundrades av all den ärlighet jag såg i Liams ögon. Han brydde sig för mycket för sitt eget bästa.

“Yeah, I do” svarade jag tyst och bet mig själv i tungan för att jag nyss hade sagt det där. Så fruktansvärt onödigt.

“Then why won’t you change?” Nu hade Liams röst en mjukare ton och hans ögon granskade bekymrat mitt ansikte som förmodligen var så långt ifrån ett leende det var möjligt.

“Because.. I’m cold” skyndade jag mig att säga. Men när jag sa det så hörde jag själv hur tydligt det var att jag ljög. Jag hade aldrig haft problem med det förut, men jag hade jättesvårt att ljuga just för Liam. Hans ärlighet och hur mycket han brydde sig gjorde allting så himla mycket svårare.

“That’s not the truth, it’s really hot outside” svarade Liam med en rynka i pannan. Jag suckade och visste inte vad jag skulle säga, såklart att han hade genomskådat min lögn. “You can tell me, you know” sa han och lade sin ena hand på min axel. En värme for igenom mig och allt jag kunde tänka på var om jag skulle berätta eller inte. Jag kunde inte ljuga inför de där bruna ögonen, det var omöjligt. Och även om jag gjorde det så skulle Liam inte gå på det.

“I don’t want anyone to see my fat stomach” mumlade jag och undvek noga hans blick. Jag kände Liam titta på mig, han insåg säkert nu vilket misstag han gjort genom att insistera på att bli min vän. Nu skulle han säkert gå eftersom han inte redan hade gjort det än.

“Kimberly. Look at me” hörde jag honom säga. Min blick for långsamt uppför hans fina solbrända kropp till hans ansikte och de bruna ögonen som borrade in sig i min blick.

“You’re not fat, you’re really not fat. I don’t even understand where you got that from, but it’s really not true. Don’t feel that way, because..” Liam pausade och jag tittade på honom med stora ögon. Tyckte han inte att jag var fet? Men det tyckte ju alla andra...

“Because?” sa jag frågande och insåg först efteråt hur lågt jag hade sagt frågan.

“Because you’re so beautiful” sa Liam tyst utan att släppa min blick för en endaste sekund. Först trodde jag verkligen att han skämtade med mig, men när jag såg den röda färgen på hans kinder förstod jag att så var inte fallet. Liam hade nyss sagt att jag var vacker och att jag inte alls var fet. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle säga, för jag hade aldrig fått en så fin komplimang förut. Liam såg inte mig som alla andra såg mig... Hur skulle jag ta emot detta? Hur tog man emot en komplimang? Jag kände plötsligt tårarna välla upp i ögonen och Liam som fortfarande tittade på mig såg förskräckt ut.

“Please don’t cry!” utbrast han och innan jag fattade vad som hände så kände jag hans starka armar omkring min midja. Först försökte jag ta mig ur omfamningen för hans armar runt min midja betydde att han kunde känna hur fet jag var, men när jag inte lyckades placerade jag bara huvudet emot hans axel och besvarade hans kram genom att lägga mina armar kring hans nacke.

“I’m sorry that I made you cry” sa Liam oroligt medan han strök mig över ryggen. Jag log medan en tår sakta rullade ner för min kind.

“It’s okay Liam, it’s just that no one has ever told me something like that. And you’re beautiful too” svarade jag medan jag borrade in mitt huvud i hans nacke. Vår vänskap hade plötsligt fått så mycket mer betydelse för mig. Var det verkligen möjligt att Liam inte såg mig som alla andra såg mig?

//Josefin och Frida :)