Summer Love - del 31

| Postat i: Summer Love
Tidigare:

Jag rusade ut ur Kimberlys rum med påsarna i mina händer och bankade febrilt på badrumsdörren där jag visste att hon var. Mitt hjärta bankade hårt medan jag bet ihop käkarna för att inte skrika rakt ut, och jag fortsatte att banka ända tills en förvånad och väldigt blöt Kimberly i badlakan öppnade dörren.

“Liam, what’s the matter?” frågade hon med rynkad panna. Jag drog ett djupt andetag och mötte hennes blick så stadigt jag kunde.

“Please tell me this isn’t what I think it is.”

KIMBERLYS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Liam som höll påsarna med mina droger i handen, och jag kunde inte få fram ett endaste litet ljud. Den sista luckan jag hittills hade hållt stängd för honom var nu öppen. Nu visste han precis allt om mig, även de saker jag allra helst aldrig någonsin hade tänkt att berätta. Allt låg nu framme för oss båda att se, och jag hatade det. Jag hatade att Liam hade hittat den sidan av mig som jag skämdes allra mest över, jag hatade att det jag hade gjort allt för att undvika just hade hänt, och vad jag hatade mest av allt var att Liam nu skulle lämna mig. Allt var över, det var slut. Nu skulle han inte vilja vara med mig mer, om ens vilja se mig igen. Hur kunde jag varit så dum och trott att jag kunde gömma detta för Liam? Han var min pojkvän och förtjänade att få veta, som han nu gjorde, men han hade inte fått veta det av mig vilket jag skämdes enormt över. Vilken idiot jag var, jag förtjänade honom inte. Liam var god rakt igenom och jag var raka motsatsen, jag kunde inte ens vara ärlig med allting om mig själv. Gud vad jag skämdes, och jag hade lust att både gråta men också skrika på samma gång över hur dum jag var. Jag visste att jag aldrig skulle kunna titta honom i ögonen igen, jag var en så stor lögnare att det knappt var sant. Att Liam nu visste om det och skulle hata mig gjorde inte precis saken mycket bättre.

“Is this what I think it is?” frågade Liam mig igen med darrande röst. Trots att jag hade sagt till mig själv att inte titta honom i ögonen för att jag inte ville se den besvikelse jag visste skulle finnas där, så möttes våra blickar iallafall. Jag visste att jag hade gjort Liam besviken, och det var en av de värsta grejerna med det här. Jag hade aldrig menat att såra honom, jag hade aldrig velat att det skulle bli så här.

“Answer me, Kim! Is this drugs?” frågade Liam mig igen utan att släppa min blick. Mitt andetag fastnade i halsen och jag kände mig plötsligt yr, jag skulle ha gett vad som helst för att slippa denna situationen. När jag insåg vad jag egentligen redan visste, att jag aldrig skulle kunna ta mig ur denna situationen, så jag drog ett djupt andetag och nickade sedan. Det var slut med lögner, Liam hade ändå nu fått reda på det enda han inte redan visste om mig. När han fick se mig nicka släppte han påsarna i på golvet bara så där och vände sig bort ifrån mig så att det enda jag kunde se var hans ryggtavla. Jag såg hans muskulösa kropp skaka lite och jag förstod att han grät, och att veta att det var mitt fel gjorde så fruktansvärt ont.

“Liam..” sa jag tyst och lade en hand på hans axel för att visa att jag brydde mig om honom. Men han reagerade blixtsnabbt och ryckte till, slog bort min hand och tittade på mig med tårar i ögonen. Smärtan var oundviktig, aldrig hade Liam stött bort mig på det här viset och det stack till i hjärtat att se vad jag faktiskt hade gjort.

“I was asking about one thing, Kimberly. The truth, it was all I asked about and you couldn’t even give me that.” Sättet han sa det på fick mig att vilka kräkas på mig själv, jag hade verkligen betett mig som en riktig skitstövel och nu fick jag betala priset för det. Vi båda visste nog mycket väl att det priset var vårat förhållande, det som jag värdesatte mest av allt.

“I couldn’t, I’m sorry…” mumlade jag och hörde själv hur ynkligt det där faktiskt lät, inte ens tusen ursäkter skulle räcka för att gottgöra det här.

“You couldn’t what?! Tell me the truth, be honest with me? I find it weird that what you couldn’t do with me, while I was totally willing to do with you. This is something serious and you’ve just… Hidden it from me?” frågade Liam uppgivet. Jag kunde se ilska i hans ögon, men bakom den fanns en fruktansvärd massa smärta som jag hade orsakat. Jag vek ner min blick, jag kunde inte titta honom i ögonen. Det var helt enkelt för smärtsamt.

“I knew what you would think about me if I told you” sa jag och svalde hårt. Min hals kändes jättetorr och mina ögon var raka motsatsen, det kändes som om jag skulle börja gråta i vilken sekund som helst och aldrig sluta.

“Are you seriously judging me again? I never judged you and I knew about all of your problems! Oh wait, I didn’t because you never told me! I helped you through all shit and still you couldn’t trust me with this?!” utbrast Liam frustrerat och drog en hand igenom sitt hår som jag visste var så mjukt och lent att man lätt kunde låta fingertopparna glida igenom de bruna hårstråna, men som jag förmodligen aldrig skulle få röra igen.

“This isn’t like bulimia, this isn’t like anything else we’ve been through, Liam. This is different” försökte jag förklara och hoppades innerligt väl att mina föräldrar inte var i stugan och inte kunde höra vad som pågick mellan mig och Liam.

“In what way, can you tell me that? In what way is it different? Because I’m pretty sure, that in a relationship, you tell eachother stuff, don’t you?” Liams bröstkorg hävde sig snabbt ut och in, jag kunde tydligt se på honom att han var arg. Inte för att jag faktiskt kunde klandra honom direkt...

“Can wetake this in my room or outside?” frågade jag med blicken i marken. Jag sa det inte särskilt högt, men jag såg på Liam att han hade hört mig. Hanskrämde mig nästan med hur arg han var, de bruna ögonen som annars var så varma och som gav en känsla av trygghet var nu baratårfyllda och ilskna. Han nickade snabbt och styrde snabbt sina steg in emot mitt rum. Jag drog igen badrumsdörren och drog på mig mina kläder fortare än jag någonsin hade gjort det förut. Vi båda var nog medvetna om att vårt förhållande hängde på en skör tråd just nu, och det absolut sista jag ville var att förlora Liam. Han var verkligen den som lyste upp mina dagar, och han hade fått mig att känna mig värdefull igen på ett sätt jag inte hade känt mig på väldigt, väldigt länge. Snyftningar som jag inte kunde hindra for ur mig hela tiden och längs mina kinder rann varma tårar som inte ville sluta rinna. Om det här var slutet för oss, vad skulle jag då leva för? Vad skulle jag göra utan Liam, nu när han var en del av det jag alltid ville ha med mig i mitt liv? Vad skulle jag då ha att se fram emot när jag vaknade på morgonen? Liam hade förändrat mitt liv med att ta sig in i det, och allt skulle förändras om han också försvann ifrån det. Jag var inte ens säker på att jag skulle överleva det… Påsarna med pulver i som låg slängda på golvet fick mig att må illa istället för att ge mig den bra känslan de brukade, och jag plockade snabbt upp dem och tryckte ner dem längst ner i papperskorgen under allt annat skräp. Jag ville inte se dem mer, även om jag visste att jag kanske någon gång skulle vilja ta fram dem i framtiden. Det var drogerna som hade förstört det här emellan mig och Liam, och även om vi inte hade gjort slut än så var det nog precis vad Liam hade tänkt att göra med mig nu.


När jag kom i mitt rum några minuter senare fick jag se Liam sitta i min säng med ryggen emot mig. Han vände sig inte om när jag kom in, men jag trodde att han hade hört mig ändå. Jag gick försiktigt fram till sängen och satte mig bredvid honom. Jag trodde kanske att han skulle säga något men det gjorde han inte. Det blev tyst en stund innan jag suckade för mig själv och insåg att jag var den som behövde börja vårt samtal, detta var ju trotsallt mitt fel.

“Liam, I’m really sorry.” Liam vände sig om emot mig med ett bittert ansiktsuttryck.

“That’s not going to make it all okay, and we both know that.” Jag svalde ännu en gång och försökte få bort den växande klumpen i min hals, men det var omöjligt. Hur skulle jag någonsin kunna tala om för Liam hur jag kände?

“I know, but I want you to know that I am really sorry.. And why I didn’t tell you is because I was so afraid of what you would think, Liam. I know that what I’m doing isn’t okay, not for anyone. But that was the only way for me to take me through the hardest days. You know how it used to be, it was awful. And all these.. Drugs, they helped me” sa jag och tittade på Liam som inte verkade förstå. Och det kunde jag kanske heller inte begära.

“Maybe they did, but it’s not real feelings, Kim! What you feel when you’ve taken those things, isn’t real and it will never be. Don’t you want to be happy for real instead? You can get through anything without these illegal things, please!” utbrast Liam argt och korsade armarna över bröstet.

“You don’t understand..” mumlade jag och bet mig så hårt i läppen att jag nästan kunde känna smaken av blod i min mun.

“You know what? Maybe I don’t, because I don’t do that kind of stuff. But you never gave me the chance to understand either cause you didn’t tell me in the first place. So don’t blame me for not understanding something you never gave me a chance to understand. Not because I really think I would have, but you could at least have been honest with me, I think I actually deserved that” sa Liam och ställde sig upp. Jag fick genast panik och ställde mig upp bredvid honom, lade en hand på hans arm, som han snabbt ryckte åt sig, utan att tänka mig för.

“I didn’t tell you because you’ve always been the angel and never did something wrong! How was I supposed to tell you that I do something I know you’d be terrified to hear? You’ve always been the good person in our relationship, and you’re always gonna be. I didn’t know how to tell you something I know you would hate to hear, and I couldn’t stand you leaving me because I love you more than I’ve ever loved anyone” sa jag i en rasande fart och drog sedan ett djupt andetag. Liams blick var fäst i min och jag kunde svära på att han både såg och kände hur nervös jag var just nu, men han gjorde ingen antydan till vare sig förståelse eller förlåtelse.

“I’ve never been an angel, I’m just a guy who fell in love with someone I thought I knew” sa han bistert och drog ur sin arm ur mitt lätta grepp.

“You know me, Liam! You know that you do, please. I stopped it because you made me feel like I didn’t need it, I haven’t even touched the drugs in weeks. Please Liam, don’t do this” sa jag desperat och försökte grabba tag i hans hand med han drog sig undan och tog några steg bakåt i riktning emot dörren.

“Where are you going?” frågade jag oroligt och kände hur en knut började hårdna i bröstet på mig. Det här hände inte.

“Home” blev Liams korta svar. Han mötte inte inte min blick men jag hörde att hans röst höll på att brista, jag hörde det bara på det lilla korta ordet för att jag kände honom så väl vid det här laget efter bara fem veckor.

“Liam, please”  bad jag och gick efter honom ut ifrån mitt rum i ett sista försök att få honom att ändra sig.

“No, I can’t. Done is done, Kim” svarade han med tårar i ögonen som hotade att svämma över hans vackra kinder som jag så många gånger hade pussat. Jag ville göra det nu med, men visste att jag inte hade rätt till det längre, jag visste ju vad som skulle hända nu.

“But.. What about us?” frågade jag med bultande hjärta. Jag var rätt säker på att det inte fanns något oss kvar längre men hoppades med allt jag hade att det här inte var slutet.

“There’s no us anymore” sa Liam i en dyster ton innan han styrde stegen ner för trappan. Jag hade tänkt följa efter honom vad han än hade tänkt säga, men kunde inte. Dessutom visste jag att han inte skulle ändra sig vad jag än sa, och den tanken gjorde mig så ledsen att jag inte riktigt visste var jag skulle ta vägen. Fastfrusen i golvet stod jag medan jag tog in hans ord. Det fanns inget vi, inget oss, ingenting. Och allt var på grund av de dumma drogerna som hade förstört allt. Jag försökte att inte tänka på hur förstörd jag var inuti, för om jag gjorde det skulle jag bryta ihop totalt. Jag kunde höra mina föräldrar prata med Liam där nere, och inte långt efter hörde jag dörren slå igen, och Liam kom allt längre bort ifrån mig. Hur skulle jag klara av att vara utan den personen som betydde mest för mig, hur var det ens möjligt? Jag sprang in i mitt rum och slängde mig i min säng, och det var då känslorna tog över som gjorde sönder mig, igen.

Hej alla, här är kapitel 31! :)
Hoppas ni gillar det! Idag är sista gången på ett litet tag vi två kommer att skriva kapitlerna, eftersom vår gästbloggare Lisa kommer att skriva här nu. Vi hoppas och tror att ni även kommer gilla hennes kapitel! Ni får ha det bra så hörs vi på onsdag. Förresten så såg vi ju killarnas film och den var verkligen toppen! Någon mer som har sett den? :)
Kram Josefin & Frida x

Jättebra del! :) lite ledsam bara

Asbra kapitel och ja jag her sett filmen den är per-fect. Haha!!! Har ni luktat på Our moment ?? Den luktar helt... Perfekt !!

Svar: Visst var den!!! Grät när Zayns mamma fick huset av zayn :') Nää jag har inte luktat på den men kan bara tänka mig att luktar hur gött som helst!! :D //Josefin xx
ettdstories.blogg.se

Jag såg den med min bestie, vi blev rätt förvånade när det kom in två killar i sjuttonårsåldern (?) och satte sig bakom oss oh den ena av dem började snacka om att han hade ringat in premiärs datumet i sin almanacka!!!

Svar: Haha jag hade också blivit förvånad :P //J
ettdstories.blogg.se

Jag hoppas detta inte är slutet för dom!

Jätte braa!

jag hoppas det ordnar sig för Liam och Summer.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: