RACHELS PERSPEKTIV

Den sommaren gick fortare än någon hade kunnat ana, nästan för fort. Tiden bara flög iväg som ingenting, men det betydde inte att jag inte hann njuta av den. För det gjorde jag. Zayn och jag pratade bokstavligen varje dag med varandra och det kändes så skönt att bara kunna prata om vad som hade hänt under dagen och att han gjorde samma sak. Trots att jag hade jobb och Zayn hade sin turné så var det ändå som om han fanns med mig hela tiden även fast vi inte kunde träffa varandra. En gång flög jag till och med till honom där han var på turné och vi spenderade någon dag ihop. Och det var exakt det som gjorde det värt att vara ifrån honom så länge, för när vi väl träffades var det som om ingenting annat spelade någon roll. Jag hade fallit pladask för en kille på några månader, och nu hade han blivit mitt allt. Vi hade inte känt varandra länge men jag skulle redan kunna säga att jag inte ville vara utan honom, inte för någonting. Det var knäppt, men det var så jag kände.

Snart kom hösten och det kunde man tydligt se på Londons gator där de gröna löven började ändra färg till gula, orangea och bruna. Den sista sommarvärmen var borta men det hindrade inte alla ifrån att fortfarande försöka gå i shorts tills det blev för kallt, det skulle ju trots allt dröja ett helt år tills sommaren skulle komma tillbaka. Solen började värma mindre och mindre och allt började gå tillbaka till som det varit innan sommaren, folk gick tillbaka till sina arbeten och allt rullade på som vanligt. Min film hade vi spelat in under större delen av sommaren och den skulle komma på premiär i vinter. Jag var väldigt exalterad över detta eftersom det varit det största jobbet jag någonsin haft. Zayns turné var fortfarande inte över men de fick några veckors ledigt då och då, vilket han uttnyttjade med att komma hem till England och hälsa på mig. Jag och Zayn spenderade mycket tid ihop eftersom vi båda hade lite ledigt då och då och jag mådde bättre än någonsin. Att veta att man var älskad av den personen man själv älskade mest var en obeskrivlig känsla och trots att jag var så van vid att träffa honom kunde jag fortfarande inte komma över den pirrande känslan jag fick i min mage varje gång han log mot mig. Och att veta att det leendet berodde på mig, det fick mig att vilja hoppa runt av lycka.

Att kunna gå hand i hand på gatan med den du gillar mest och veta att du kan det eftersom du äntligen får vara tillsammans med din pojkvän och vara stolt över det - det var nog det bästa av allt. Så fortsatte hösten, jag spenderade bara mer och mer tid med Zayn. Och jag trodde att alla i min omgivning också hade märkt att jag mådde bättre än jag någonsin hade gjort förut. Mina föräldrar och Marcus var bara glada för min skull, och Michael hade nog fattat vid det här laget att jag inte skulle bli ihop med honom. För jag hade ju redan den bästa pojkvännen man kunde få.

Och nu var det redan mitten av oktober, tiden gick så fort. Jag gick nedför gatan och tittade på alla människor omkring mig. Glada par som gick hand i hand och tittade kärleksfullt på varandra, föräldrar som skrattandes skyndade efter sina barn som rusade iväg och ensamma personer som ändå såg glada ut. Luften var så fylld av kärlek, överallt fanns det lyckliga personer. Och ja, jag trodde nog att alla kunde hitta lyckan på något sätt, så som jag hade gjort.

Jag skulle ut och handla mat idag som jag och Zayn skulle ha ikväll. Mina solglasögon var uppskjutna framför ögonen för att försöka undvika paparazzis, men var jag än gick fanns de där. Jag ignorerade dem bara och tittade ner på min inköpslista, jag var rätt nära mataffären nu. Tacos, chips och vin vad som stod på listan för ikväll. Jag och Zayn hade blivit inbjudna till något party men hade bestämt oss för att bara stanna hemma och mysa istället, något jag såg fram emot. Jag gillade partyn men att bara vara hemma med honom var något av det bästa som fanns.

Mina tankar avbröts snabbt av att jag krockade med någon och nästan tappade balansen, men i sista sekund återfann jag den. Min blick riktades snabbt uppåt och jag drog chockat efter andan när jag såg vem det var.

“Carol?” frågade jag förvånat. Vi hade inte träffats ända sen den där dagen i USA i somras och jag fylldes av ilska när jag tittade på henne. Hur vågade hon ens visa sig i mina kvarter, där jag bodde?

“Yeah, it’s me, Rachel” svarade Carol och öppnade munnen igen. “How... How have you been?” Hennes fråga lät osäker, som om hon var rädd för hur jag skulle reagera. Jag drog ett djupt andetag och lugnade ner mig själv, hon var ju inte min manager nu och kunde inte säga till mig vad jag skulle göra.

“Do you really think you have the right to ask me that, after all shit I’ve been through because of you? Or that I would believe that you actually care?” frågade jag medan jag lutade lite på huvudet och granskade henne.

“I was just asking, calm down. I know what I did and that it was wrong, I know that now. Sorry” sa hon enkelt och jag bara suckade och tänkte fortsätta gå men hennes nästa ord fick mig att stanna upp.

“I’m not a manager anymore. I’m working with social cases and helping people now”

“That’s good, then you can learn how to treat people right” mumlade jag.

“Just one last thing. I’m sorry for what I did Rachel but I didn’t have a choice. It was my job and I had to do it” sa hon en aning skuldmetvetet och lade sin hand på min ena axel.

“Take care” fortsatte hon innan hon snabbt släppte taget om mig och gick iväg innan jag hann säga något. Jag stod chockat och stirrade efter henne, hade hon just sagt förlåt? Ja, det hade hon. Herregud, vilken dag.

Mina steg fortsatte emot mataffären och snart stod jag där, utanför det stora vita supermarket som jag hade varit i så många gånger att jag numera hittade där väldigt bra. Jag tog en korg och i samma stund ringde min mobil. Jag fortsatte in i butiken samtidigt som jag plockade upp min mobiltelefon.

“Hey Zayn”

“No, I’m still out grocery shopping”

“Okay, see you soon. Love you too, bye”

Samtalet var kort, han hade bara undrat vart jag var. Men att höra hans röst gjorde mig glad, jag blev glad när jag var runt omkring honom. Vi bråkade nästan aldrig, det hade hänt några gånger men vi båda mådde så dåligt efteråt att det ofta slutade med att en av oss sprang hem till den andra nästan direkt efter och bad om ursäkt. Men vi hade ju heller inget att bråka om, vi fungerade så bra ihop.

Jag plockade till mig alla saker jag behövde och var glad för att inga fans eller fotografer kom in hit efter mig, jag kände mig lite trött idag. Till sist påminde jag mig själv om att vi också behövde flingor och gick bort till hyllan. Special K var min favorit men hade alltid stått på högsta hyllan så länge jag kunde minnas. Jag inbillade mig alltid att jag kunde nå flingorna, men det kunde jag ju inte. Som om jag skulle ha blivit längre än sist gång jag var här. Jag tog ett skutt för att nå dem men lyckades inte så bra. Efter ett tag tänkte jag ge upp, men ryckte till av en röst bakom mig.

“Do you need help?” Zayns bruna ögon glittrade och leendet på hans läppar var lekfullt. Och det var precis som när vi träffades här för första gången, enda skillnaden var att jag nu visste vilken fantastisk människa det hade varit som hade hjälpt mig med mina flingor.

Tänk att det hade börjat här, i en mataffär, med ett paket flingor... Min pojkvän tittade på mig och log stort medan han plockade ner ett paket och räckte det till mig.

“Still can’t reach them?"

Såå detta var epilogen av tfp! Hoppas ni gillade den :D Först vill vi bara säga ett STORT TACK till ALLA som har läst den här novellen. Det är jättekul att veta att folk läser och faktiskt gillar det som vi skriver! Så TACK! Sen vill jag också tacka för alla fina kommentarer vi har fått under tfp, ni är verkligen de bästa läsarna ever! :D 

 

Vi hoppas att ni stannar kvar och läser vår nästa novell som kommer komma upp när sto är klar. Den är lite annorlunda mot våra andra noveller. Så ja, hoppas ni stannar :) 

 

Ännu en gång, ett stort tack. Detta betyder enormt mycket för oss! Kommentera gärna vad ni tyckte :D

 

//Josefin & Frida xxx