“I just wanted to tell the world how much I love you. And if you get jealous fans after you, I’ll be by your side” sa han vilket fick mig att le ännu större. Jag hade verkligen den bästa pojkvännen man kunde tänka sig.

“Thanks. It means a lot. I loved the whole concert, you did wonderful” sa jag och lutade mitt huvud emot hans axel. Zayn gäspade lite.

“Thank you Rachel, really. Let’s go home, yeah? And sleep, I’m so tired. And this is the last night in a while that we can sleep together and I don’t wanna miss that out” sa han och slängde sin arm runt min midja. Vi gick hand i hand upp bakom scenen och jag kunde inte låta bli att tänka, att ja, jag var nog den lyckligaste tjejen i världen.

---

       

 

---

RACHELS PERSPEKTIV

Den ganska tysta, mycket väl igenkända av mig, signalen av Somewhere In Neverland av All Time Low spelades någonstans i bakgrunden av mitt huvud. Det var iallafall vad det kändes som. Jag var någonstans mellan mina drömmar och ett vaket tillstånd och jag ville egentligen inte vakna upp. Solens strålar försökte tränga igenom mina ögon men jag vägrade att öppna dem. Jag ville inte öppna dem, jag ville bara fortsätta drömma om Zayn. Det var något jag faktiskt hade gjort ofta på sistone, drömt om honom. Trots att han sov precis bredvid mig så drömde jag om honom, inget som jag hade emot förstås. Det hade också blivit rätt sent igår efter konserten och jag orkade bara inte kliva upp. Jag kände hur något rörde sig bredvid mig och Zayn mumlade något.

“Rachel, what’s that music to wake up to? Turn it off.. It’s too loud” muttrade han och jag bara kurade ihop mig mer under täcket.

“No, you can turn it off”

“It’s on your side of the bed babe” Jag bara muttrade något till svar som han omöjligt kunde ha hört. Och min metod fungerade, för snart kände jag en tyngd lyftas ifrån sängen och den blev lättare. Zayns steg hördes lite på golvet och snart tystnade musiken. Jag suckade lättat, äntligen kunde man kliva in i drömmarnas land igen...

Men nej, verkligen inte. Jag kände plötsligt hur mitt täcke rycktes bort och ersattes med en kyla, eller som andra skulle kalla det, luften.

“Zayn, why” klagade jag trött och öppnade motvilligt mina ögon.

“You won’t get up if I don’t do this” sa han och log åt mitt sura ansiktsuttryck. Men hur kunde jag någonsin vara sur på honom?

“Fine. I wanted to stay here all day, but I guess we can’t”

“No, we can’t. I’ve got a concert tonight in San Fransisco and you have some work today, don’t you?” Jag suckade lite och gick upp ifrån sängen. Mitt hår var nog lika rufsigt som vanligt men jag brydde mig inte egentligen. Den stora tröjan som från början hade varit Zayns men som numera kunde räknas som min var skrynklig och jag såg förmodligen ganska nyvaken ut, vilket jag också var.

“That means that we have to leave eachother today.. Again..” mumlade jag besviket och tittade på Zayn. Han tittade lite ledset på mig men sken sedan upp lite.

“I know, but at least this time we know that we will see eachother again soon” sa han och drog in mig i en morgonkram. Vi brukade alltid kramas på morgonen, något jag trodde vi båda gillade lika mycket. Och Zayn hade ju rätt, vi skulle ju ses snart igen.

“So we need to get dressed and eat a quick breakfast” sa Zayn och släppte taget om mig.

“Yeah, you’re right. Let’s get dressed”

“So did you enjoy the concert last night?” frågade Liam mig när vi väl satt nere matsalen på hotellet och åt frukost. Alla killarna såg lite halvt trötta ut, och det var ju förståeligt. Jag förstod att de blev trötta av att åka på turné, det skulle jag också ha blivit. Jag nickade glatt mot Liam.

“I really did, it was amazing” Min blick mötte Zayns och han hade ett finurligt leende på läpparna. Jag visste att han tänkte på sången han hade tillägnat åt mig och jag var fortfarande lite chockad att han faktiskt hade gjort det. Jag hade verkligen aldrig kunnat vänta mig det och jag antog att det fanns överallt över youtube vid det här laget. Louis såg att jag och Zayn tittade på varandra och det var som om han kunde läsa våra tankar.

“I hope you liked the love explanation Zayn dedicated to you” sa han retsamt och jag bara himlade med ögonen.

“Of course she liked it, are you dumb” sa Harry och tittade på Louis som om han vore dum i huvudet. Louis bara gav Harry en lång blick innan båda brast ut i ett kort skratt. Jag bara skakade på huvudet åt dem, ibland undrade man alltså.

“Yeah I liked it, who wouldn’t?” sa jag som svar på Louis fråga och log lite.

“So maybe you explained your love to him this night” fortsatte Louis med ett flin på läpparna. Jag kände hur jag rodnade lite och skakade snabbt på huvudet.

“Louis, please. No, we didn’t have sex if you have to know and even if we had you would really not be the first person I would tell” sa jag vilket fick alla att skratta. Louis bara flinade större åt mig och fortsatte äta på sin frukost. Ibland var han sjukt irriterande, men visst skulle jag sakna honom. Jag skulle sakna dem alla. Deras skämt och skratt var smittsamma och jag hade nog faktiskt blivit smittad av Louis sjuka humor. Zayn skulle jag sakna något så otroligt mycket. Och jag blev varm inombords när jag visste att han faktiskt skulle sakna mig också.

ZAYNS PERSPEKTIV

Att säga hej då är något av det jobbigaste som finns. Att säga hej då är ofta smärtsamt när man kommer sakna den andra personen så himla mycket. Att säga hej då är... Hemskt. Men det är alltid underbart att veta att man kommer bli saknad, att någon kommer sakna en. Om jag skulle vara ärlig mot mig själv så skulle jag nog sakna Rachel mer än vad som var bra eller hälsosamt för mig själv. Jag visste inte egentligen exakt vad det var som fick mig att känna så starkt för henne, jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Hon hade bara det där lilla speciella som fick mig att känna mig som om hon vore den enda i hela världen. Kanske var det för att hon inte hade tyckt om mig ifrån början. Hon hade stört sig på mig och inte gillat mig alls, och jag hade inte gillat henne heller. Det hade på något sett känts skönt för det var så många som hoppade på mig och älskade mig att det kunde bli lite jobbigt ibland. Visst var jag oerhört tacksam till alla våra fans men ibland kunde det bli lite för mycket. Det hade varit så skönt att för en gångs skull inte bli avgudad, även om det snarare hade varit tvärt om. Men jag kunde tydligt minnas när vi hade träffats i mataffären den där gången. Det hade varit första gången vi hade träffats och jag mindes att jag hade tyckt att hon var snygg. Hon hade sett tuff ut på något sätt, som om ingen kunde skada henne. Men nu när jag kände henne bättre än nästan någon annan så visste jag att det bara var en fasad och att hon egentligen kunde vara ganska känslosam. Rachel och jag var som två pusselbitar som passade perfekt ihop. Hon fick mig att känna mig så speciell och jag visste att det skulle bli ett jobbigt farväl. Men det var ändå inte samma sak som förra gången vi hade tagit farväl. Det hade varit när vi var i London och det hade varit ett av de jobbigaste ögonblicken jag hade varit med om.

Resan till flygplatsen var ganska tyst, iallafall för min del. Vi alla sex satt i en limousin som körde i en ganska långsam takt över Los Angeles förvånande nog regniga gator emot flygplatsen. De andra killarna satt och pratade ivrigt om både gamla och kommande konserter men jag och Rachel satt bara med lutade huvuden emot varandras axlar och njöt av stunden vi hade kvar tillsammans. Det var egentligen inte så att det skulle bli ett jättesorgligt farväl men vi skulle bara sakna varandra mycket. Efter vad som kändes som fem minuter men som förmodligen var 45 minuter stannade bilen utanför flygplatsen och vi alla klev ur, en efter en. Vårt bagage var omhändertaget och fanns redan på plats här på flygplatsen så det var bara att gå in en bakväg in dit. Som vanligt kunde vi inte ta den vanliga vägen, det stod alltid packat med fans vart vi än åkte och vi skulle bli fast där och inte kunna komma med flyget om vi tog den vanliga ingången. Min hand tog automatiskt tag i Rachels och vi alla gick in med flera säkerhetsvakter runt omkring oss. Snart var det även dags för ett farväl, något jag inte ville. Men en stund senare stod vi där, i väntrummet innan man skulle kliva på flyget. Jag kramade Rachel hårt och drog in hennes doft som doftade som vanlij blandat med rosor. Hon kramade mig hårt tillbaka och jag kunde känna henne le emot min axel.

“I’m gonna miss you so much” mumlade jag och kände att jag nästan skulle börja gråta bara för att jag så himla gärna ville att hon skulle följa med men visste att hon faktiskt inte kunde det.

“I’m gonna miss you too, you know that” sa hon varmt och strök sina fingrar längs min kind.

“Can I tell you something?” frågade jag plötsligt och hon nickade nästan direkt.

“Anything”

“You know the song They Don’t Know About Us... It reminded me of us when we had to keep our relationship hidden. It explained exactly how I felt about you, and it still does” sa jag och Rachel nickade förstående.

“I actually know the lyrics by now, and I can’t do anything but agree with you. It fitted perfect. But what fits better now is Little Things” sa hon och jag log. Jag visste att hon hade rätt.

“I love you” sa jag och stirrade rakt in i hennes ögon. De glittrade och hennes mungipor sköt upp i höjden så att jag kunde se hennes vita tänder skymta i ett stort leende.

“I love you too” svarade hon och våra läppar möttes i en kyss. Det var kanske egentligen ingen klassisk farvälkyss, det var mer en kyss som gjorde att vi skulle minnas detta ögonblicket. Det var en lång och mjuk kyss och hennes läppar kändes lena emot mina.

“Zayn, we’ve got to get going” sa en röst bakom mig vilket fick mig att dra mig ifrån Rachel en liten bit. Mina fingrar strök mjukt över hennes kinder och jag log.

“Take care” mumlade jag och kramade hennes ena hand innan jag släppte den och följde efter en av våra säkerhetsvakter.

“I will” hörde jag henne svara bakom mig och jag vände mig om och tittade på henne en sista gång. Min vackra, underbara Rachel. Min fina flickvän, den jag skulle sakna mest.

Efter den vanliga passkontrollen klev vi på flygplanet och satte oss på våra platser. Jag trodde att de andra märkte att jag kände mig lite nere eftersom jag inte skulle få träffa Rachel på länge och de gjorde sitt bästa för att muntra upp mig. Men det kändes ändå okej på något sätt. Vi skulle ses snart igen, det visste jag med all säkerhet. Det kändes som att mitt liv hade blivit så mycket bättre på så kort tid och jag kunde inte fatta varför eller hur det hade kunnat bli så. Hur jag på så kort tid hade kunnat få så djupa känslor för någon gjorde mig lite snurrig. Jag älskade verkligen Rachel och det kändes inte som något jag hade känt förut. Det kändes tråkigt att lämna henne men jag visste ju trots allt att vi skulle ses snart igen, snabbare än jag kunde ana.

Jaa, detta var sista delen av tfp :( Men det kommer en epilog! Vi skulle vara väldigt tacksamma om ni skrev vad ni tycker om novellen, vad som varit bra respektive dåligt och vad vi kan förbättra till nästa novell. För ja, det kommer en ny novell när vi är klara med STO :D Så snälla, kommentera! :) Minst 7 (det klarar ni) kommentarer för att få nästa del av sto på fredag :D

 

Hoppas ni alla får en trevlig långhelg och njuter av ledigheten! Det ska iallafall vi göra och när ni läser detta så sitter vi på tåget på väg till Stockholm! :D Är hur taggad som helst att få gå på konsert med 1D och jag hoppas att alla ni som ska dit för det helt underbart! Just det! Är det någon här som ska till konserten? Kommentera gärna det då :) Hade varit kul att träffas, vi sitter i sektion 133, rad 8 platser 272-273 :D 

 

Ha det bäst! //Josefin & Frida ♥♥♥