The Fame Project - del 46

| Postat i: The Fame Project
Tidigare:

Jag förstod snabbt att han pratade om mig och honom och det gjorde mig orolig. Jag trodde allt det jobbiga var över nu? Zayn höjde sin röst och blev plötsligt arg på den han pratade med. Efter ett tag avslutade han samtalet med ett enkelt “okay” och tittade upp på alla oss. Jag tittade oroligt på honom.

“Zayn?” frågade jag tyst och tittade in i hans mörkbruna ögon.

“Simon wants a meeting with us. And he’s not happy” sa han och riktade sin blick emot mig. Jag drog förvånat efter andan. Okej, jag hade nog haft fel. Allt jobbigt var definitivt inte över.



RACHELS PERSPEKTIV

Jag stirrade chockat på Zayn, jag trodde inte mina ögon.

“It’s about you and me, isn’t it?” mumlade jag ledset och tittade ner i bordet. Zayn kramade mina händer över bordet och nickade nästan omärkbart till svar. Jag suckade och tittade ner på våra händer. Kunde vi aldrig få vara lyckliga? Simon ringde säkert bara för att säga till oss att göra slut, som om inte ungefär alla andra redan hade sagt det. Zayn ritade lugnande cirklar på mina händer för han såg nog mitt hårda ansiktsuttryck.

“What did he want then?” frågade jag och tittade upp hans ögon. Den gamla vanliga lystern som fanns i de chokladbruna ögonen fanns inte där, men hans ögon var ändå så otroligt vackra och kunde göra mig andlös. Hans oroliga blick gjorde också mig orolig och jag fick ingen bra känsla inom mig. Zayn drog ett djupt andetag.

“He only said he wanted a meeting, with all of us” Hans blick gick runt på alla de andra killarna innan den gick tillbaka på mig.

“Did he say anything else?” Min fråga lät mer som en viskning, men jag visste att han hörde mig. Han kanske var den enda som gjorde det, men han hörde mig.

“He said that it was important that you showed up too, he had some news for me and you” mumlade Zayn. Jag ställde mig plötsligt upp och tog några steg tills jag stod framför Zayn. Jag satte mig ner i hans knä och borrade in mitt huvud i hans nacke. Jag kände hans starka armar omkring mig och jag drog ett djupt andetag, försökte att inte bli upprörd. Jag hörde hur Zayn suckade, jag visste hur han kände sig. Han kände sig precis som jag. Jag ville inte gå igenom detta igen, jag vägrade att gå igenom detta igen. Jag skulle inte orka en gång till, det var ett som var säkert.

“Zayn, I can’t go through this once again, I just can’t” viskade jag förtvivlat i hans öra och han strök mig lugnande över ryggen. Det var då jag märkte att vi satt ensamma vid bordet, och jag kunde skymta ryggtavlorna av Niall, Liam, Harry och Louis långt där borta vid hissarna utanför matsalen. Jag pressade mitt huvud mot hans axel och kände mig hemsk. Simon skulle säkert försöka skilja på oss, som Carol och Connor hade gjort allt för att lyckas med. Och de hade nästan lyckats. Ibland hade jag de stunder då jag undrade varför jag ens försökte, varför jag ens fightade emot dem. Ibland kände jag mig bara så jävla värdelös och jag hade verkligen insett hur lite jag fick bestämma över mitt eget liv. Samma sak var det för Zayn. Så trots allt vi gick igenom nu och hade gått igenom tillsammans så hade det nog lärt oss att stå på egna ben, att våga stå för vad vi ville. Eller, egentligen hade vi varit tvungna att göra just det för vi ville ju vara tillsammans. Men jag var ändå glad att vi hade lyckats ta oss igenom detta tillsammans för jag hade blivit starkare som människa av detta. Jag kurade ihop mig mer i hans famn och jag hörde hur han suckade lite.

“Simon’s coming to the US today, he wants to meet us tomorrow” sa han ledset och jag nickade.

“Do you think that he’s gonna try to separate us just like Carol and Connor did?” frågade jag emot hans axel. Han drog ifrån sitt ansikte en bit så att vi såg varandra i ögonen. Hans ögon sken fortfarande inte på det sätt som de brukade göra när han tittade på mig och det gjorde mig ledsen.

“I honestly don’t know, he wouldn’t tell me. But if it’s that way, he’s not gonna succeed” sa Zayn och drog sakta en hand igenom mitt slarvigt uppsatta hår.

“Sometimes it feels like the whole world’s against us” mumlade jag nedstämt. Detta hade definitivt förstört min morgon och förmodligen hela min dag. Allt jag tänkte på nu vad var Simon skulle säga imorgon, om han skulle säga åt oss att sluta vara tillsammans.

“They’re not, it’s just that Carol and Connor couldn’t accept it” sa Zayn och tog tag i båda mina händer.

“Look” sa han och tittade ner på våra sammanflätade fingrar. Det fick mig att rikta blicken neråt och le. Våra händer passade så bra ihop. Hans lite större händer passade perfekt med mina som var lite mindre.

“Your hand fits in mine like it’s made just for me, it really does” sa han varmt och strök sina fingrar över mina händer. Det fick mig bara att le ännu större. Jag tittade upp och då fanns det där igen i Zayns blick. Glittret var tillbaka i hans ögon.


LOUIS PERSPEKTIV

“So you’re saying, that Simon wants a meeting with us to ‘discuss our future’?” frågade jag sarkastiskt och gjorde kaninöron på det sista jag sa. Det var ju uppenbart att Simon bara ville kritisera oss och hur allt hade blivit som det blev. Han ville väl bara slänga ännu mer skit på oss, något som han verkligen inte behövde. Vi var för första gången någonsin utan management och det kändes konstigt, men på något sätt skönt också. Vi fick bestämma själva, och bara för att vi inte hade något management så tänkte vi verkligen inte ställa in alla konserter vi hade framför oss. Simon skulle säkert förklara för oss hur mycket vi hade ställt till med och hur besviken han var på oss, allt det som vi brukade få höra ifrån honom så fort det gick ett rykte om oss. Visserligen var han inte lika hemsk som Connor, men snäll kunde man kanske inte alltid kalla Simon. Zayn tittade lite nedstämt på mig.

“Yeah. He’ll be here in America tomorrow in the morning. I told him that we have a concert tonight but he said it’ll go quick to talk to us. He wouldn’t tell me what it was, but I think we all can guess...” svarade han sedan medan han tittade ner i sin mat. Vi alla visste ändå hur det här skulle sluta. Simon skulle avskeda oss allihop och sedan skulle våra karriärer vara över för gott. Vi alla satt i Zayns och Rachels rum och åt mat. Vi hade beställt upp mat till rummet för ingen av oss var egentligen på humör för att möta alla fans utanför vi skulle få ta oss igenom om vi gick ut och åt. Tänk om detta faktiskt var slutet för One Direction? Jag hade trott det när Connor hade klivit ur hissen den där dagen. Enligt dem var One Direction över, men det var det inte för oss. Och trots att videon när vi pratade med Carol och Connor hade läckt ut verkade det inte som om det hade gjort någon skillnad. Jag grät nästan aldrig men jag var rätt säker på att jag skulle börja störtgråta om Simon skulle säga det som vi alla trodde att han skulle säga.

“Okay, just try to not think about it. You have a concert tonight, let’s make it the best concert ever. Make sure to make it into something you and everyone else will remember” sa Rachel och ställde sig plötsligt upp. Hon tittade runt på alla oss.

“I know the situation sucks now, even for me. But make the best of the time that’s left. Do something special” fortsatte hon. Jag nickade genast till svar. Hon hade rätt. Om vi inte hade mycket tid kvar, så borde vi göra konserten ikväll till något extra.

“She’s right” sa Zayn. Vi alla höll med om att det var så och jag ställde mig upp bredvid Rachel.

“We should thank the fans for everything they’ve done for us and that we love them most. That we’ll always remember this time together” sa jag, övertygad om att det var vad vi borde göra.

“You’re right, we should” instämde Harry. Då var det bestämt. Vår kanske sista konsert skulle bli extra bra, och förmodligen också extra känslosam. Till och med de som aldrig grät, kanske skulle gråta ikväll.


ZAYNS PERSPEKTIV

“Okay, I think I’m ready. I really hope this isn’t our last concert. But if it is... I love you guys so much and this has really been the best time of my life” sa jag och tittade på de fyra andra killarna som stod tillsammans med mig bakom scenen inför vår kanske sista konsert någonsin tillsammans som ett band.

“I love you too, all of you so much” sa Harry och jag kunde se att han blinkade med sina blanka ögon. Jag försökte att undvika att gråta själv men det var svårt.

“Same here, you’ll always be my best friends” sa Liam känslosamt och log svagt.

“I’m saying the same, this has really been an amazing time and I will never forget it” sa Louis och jag kunde se att han också nästan grät lite. Louis grät nästan aldrig så man kunde verkligen se att han menade vad han sa.

“I love you guys too, let’s make this the best concert ever” avslutade Niall med ett litet halvt påtvingat leende på läpparna. Vi alla ställde oss i en stor gruppkram och kramade om varandra hårt. Jag svalde och försökte stoppa undan alla jobbiga tankar för ikväll. Ikväll var det bara konserten som gällde. Jag kunde inte tänka på Rachel eller något annat nu för jag ville inte bryta ihop, det fanns chans för att jag skulle göra det annars.

“One minute, boys” sa en teknikerkille som gick förbi oss och vi alla nickade. Det var nu det gällde. Rachel stod en bit bort bakom scenen och hon tittade sig omkring lite. Jag fångade hennes blick och log mot henne.

“I love you” mimade hon till mig och gjorde ett hjärta med sina händer.

“I love you too” mimade jag tillbaka och gjorde ett likadant hjärta tillbaka emot henne. Hon log stort vilket fick mig att också le.

“Thirty seconds” kom en kille och sa vilket avbröt mina tankar och fick mig att med de andra killarna göra mig redo för att springa in på scenen. Man kunde höra sorlet ifrån publiken härifrån. Jag kunde aldrig komma över känslan av att publiken var här för vår skull, för att se oss, hur många gånger jag än stod på scenen. Jag mötte de andras blickar och log lite nervöst. Publiken började räkna ner ifrån 10 och jag slöt ögonen för en kort sekund. Det var nu eller aldrig det gällde.


“Okay, guys, now we’ve come to the last song for tonight..” sa Liam i mikrofonen. Man kunde tydligt höra ett besviket ljud gå genom hela publiken, det brukade bli så här när vi talade om att det bara var en sång kvar på våra konserter. Men vi hade såklart sparat den nästan bästa sången till sist, den som betydde mest för oss.

“This was our first single, a song we’re very proud of. And we could never have done this song without you guys, without your support. And we also got some sad news for tonight” sa jag och kände hur det högg till i hjärtat. Jag tittade på Louis som stod bredvid mig för hjälp, jag kunde inte klara av att säga detta.

“Maybe you’ve seen the video with the fight with our managers.. And it’s in this way. We don’t have any management at the moment, we’re alone” sa Louis och tystnade för en sekund för att publiken skulle få ta in vad han just hade sagt. Då hände det något som jag aldrig någonsin hade varit med om förut. Hela publiken tystnade, det var som om alla höll andan. Hela arenan blev knäpptyst. Jag tittade fascinerat runt omkring på den lilla publik vi kunde se ifrån scenen. Detta hade aldrig någonsin hänt förut.

“And we also think that this is going to be the last concert with One Direction, as a band” fortsatte Louis och då började hela publiken att skrika på en och samma gång. Jag kunde tydligt höra att de alla skrek NO. Efter ett tag och på våra uppmaningar hade sorlet lagt sig någorlunda så att vi kunde fortsätta prata. Det var Harry som fortsatte att prata.

“We’re forced to shut down our band” sa han och publiken blev helt galna. Jag kunde se att de på första raden började gråta och det fick mig att försöka svälja ner klumpen som satt fast i min hals. Jag ville verkligen inte att det skulle sluta så här, men vad hade vi för val? Vi visste ju vad Simon hade att säga oss imorgon.

“We just wanna say-” började Liam för att få publiken att lyssna igen.

“We just wanna say that we love every single one of you and we’re so, so thankful for the support you’ve given us. We wouldn’t be doing this without you guys and we couldn’t be more happy” sa Liam och vi alla ställde oss tillsammans på rad med armarna om varandras axlar. Jag kunde både se och höra att många i publiken grät, något jag hade lovat mig själv att inte göra, iallafall inte ikväll. Men jag insåg att det kanske skulle bli lättare sagt än gjort.

“We can really say that it’s all thanks to you guys that we could live our dream and we couldn’t be more happy because of these three years you fans have given us. A really big thank you to every single one of you” sa jag och tittade ut över publiken ännu en gång. Jag kunde inte ens beskriva hur mycket jag skulle sakna att stå här på scenen och bara göra det jag älskade att göra.

“This song we’re gonna sing now, is dedicaded to all our fans around the world. You all are so beautiful and amazing, thank you guys. This is What Makes You Beautiful” sa Niall. Publiken jublade men inte riktigt som de hade gjort tidigare under kvällen, innan de visste att vi skulle splittras. Jag tittade på mina fyra bästa vänner och bandmedlemmar och log svagt. Imorgon skulle vi bara vara bästa vänner.

Halloj everyone! Har ni haft en bra måndag? Själv så har jag och Frida haft engelska nationella, vilket kanske inte är det roligaste :P Hoppas ni gillade kapitlet även om det kanske inte är så kul att 1D lägger ner... Men tror ni verkligen det kommer hända? Kommentera vad ni tror och minst 6 kommentarer för att få nästa del av sto på onsdag :) 
 
UPPDATERINGSSCHEMA V.18

Måndag: tfp - del 46
Onsdag: sto - del 17
Fredag: tfp - del 47
Söndag: sto - del 18
 
Ha det gött! :D //Josefin och Frida ♥♥♥

Jättebra del! :) Jag tror inte att One Direction ska splittras, men man vet ju aldrig.

As bra skrivet!
Hoppas nt 1D lägger ner!!

Spännande...!
Nej, jag tror faktiskt inte att 1D splittras. Men vad vet jag?
Haha, jättebra kapitel iaf :-)

Kram o puss

Hela jag ryser, seriöst den bästa delen ni har skrivit!

Super! Mera :D

Jag kommer seriöst gråta o:




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: