RACHELS PERSPEKTIV
Nästa morgon vaknade jag av att ljuset från fönstret sken i mina ögon. Självklart så hade vi glömt att dra ner persiennerna igår kväll. Det förvånade mig faktiskt inte längre. Det var något som vi gjorde ofta. Jag vände mig om och min blick föll på en djupt sovande Zayn och jag log lite, han såg så söt ut. Jag lade mig närmre honom och kände värmen från hans kropp värma mig. Hans arm låg beskyddande runt min midja och mina på hans bara bröst. Jag tittade på alla hans tatueringar och kunde inte hjälpa att jag nästan kände mig lite avundsjuk. De alla var så snygga, särskilt på honom. Jag följde tatueringarna på hans högra arm med mina fingrar och log igen. Mina fingrar fann deras väg till hans mage där han hade ett svart ifyllt hjärta. Någon gång skulle jag fråga honom vad de alla stod för. Jag var rätt säker på att de alla hade en rätt djup mening, för Zayn var en djup person. Men jag gillade honom för det, för var det något han inte var så var det ytlig. Zayn rörde lite på sig och öppnade försiktigt sina ögon. Han gnuggade sig i dem och kollade på mig med ett leende.
“Good morning beautiful” sa han och mötte mig i en morgon kyss.
“Good morning” svarade jag leendes efter kyssen.
“Did you stare at me for a long time?” frågade han och höjde på ena ögonbrynet.
“No, I didn’t! Just for a little time, cause you’re also beautiful” svarade jag och fick honom att le.
“I want breakfast” sa han och satte sig upp.
Jag satte mig upp bredvid honom och lade en arm omkring honom.
“Let’s get some breakfast then” sa jag medan jag drog upp oss båda ifrån sängen.

Vi båda satt vid köksbordet med juice, kaffe och mackor. Vi tävlade om vem som kunde få in den största tuggan i munnen och det slutade med att Zayn vann.
“Not fair, you’re a guy so that’s why you won!” utbrast jag med munnen full av mat.
Zayn öppnade bara sin mun som var full med tuggad mat till svar.
“Eww, gross” mumlade jag och svalde maten med ett leende.
“I’m not gross” sa han och tittade på mig med allvarlig blick.
Han såg så seriös ut att jag blev full i skratt.
“I’m kidding, Zayn!”
“Not funny”
“Yes”
“No”
“Fine. So, can’t we do something funny today before the concert?” frågade jag och Zayn nickade.
“Does cuddling all day counts as funny?” frågade han sedan leendes.
“Yes. It does” svarade jag glatt.
“Then it’s decided. We’re not leaving your house until tonight” sa han och drack lite juice.
“Indeed” svarade jag med ett leende.

LOUIS PERSPEKTIV
Jag kunde bara inte tro det. Det kunde bara inte vara så. Skulle Connor kicka Zayn ifrån One Direction? Ärligt talat så lät det inte vettigt. Visst, han hade sagt ifall de inte slutade träffas men det skulle inte hända. Och jag hade en känsla av att så fort han ens såg en bild på dem tillsammans skulle det inte sluta bra. Jag hade aldrig riktigt förstått det men Connor verkade verkligen inte gilla Zayn. Han hade alltid varit oschyst men det här var extremt. Han kunde ju inte kicka Zayn, vi var inte One Direction utan honom! Ingen Zayn, ingen One Direction. Allt jag hade gjort sen jag hörde nyheten var att vara ledsen. Jag hade försökt hålla skenet uppe men det var svårt, särksilt nu när Zayn visste om det. De andra killarna hade också varit ledsna men det hade nog synts mest på mig. Alla skämt vi hade gjort, alla pranks på de andra killarna. Allt det som vi hade gjort, skulle aldrig mer komma tillbaka om han blev kickad. Han var den som jag alltid kunde lita på att han var med på mina skoj och skämt. Vi hade kommit bra överens ifrån början och om han kickades skulle allt bara bli... Fel. Så in i helvete fel. Usch vad jag hatade Connor, kunde inte vi kicka honom? Vi var One Direction, någon makt hade vi väl ändå? Kanske inte, management bestämde ju allt annat åt oss. Ärligt talat var jag lite trött på det och det visste jag att de andra också var.

Och Rachel, hur skulle hon må? Hon skulle också bli kickad och inte få spela in några mer filmer. Och allt detta bara för att de ville vara ett par. Men jag visste hur tufft det var, det var precis så att jag fick dejta Eleanor. Och Harry fick inte ens ha någon tjej alls då han var så populär bland alla tjejer. Och hur sjutton skulle de göra om båda förlorade sina karriärer och kanske varandra på kuppen? Det skulle inte Zayn klara, han skulle bryta ihop och gå in i väggen. Som med Perrie fast tusen gånger värre. Zayn hade varit brusten en tid efter uppbrottet med Perrie och när han hade träffat Rachel var han glad igen. Jag mindes så tydligt den dagen han kommit hem ifrån mataffären till mig och Eleanor. Han hade kommit hem med ett leende på läpparna och börjat babbla om någon supersnygg tjej han hade träffat i affären som hette Rachel Moore, en skådespelerska. Jag hade inte lyssnat så noga då men kunde nu minnas hur glad han hade sett ut. Och det hade bara varit första gången de hade träffats. Rachel hade förändrat Zayn så mycket. Efter hans sorg hade hon nog fått honom att bli kär och lycklig igen. Han var alltid mycket gladare när hon var med. De hade inte känt varandra länge men det kändes som om det gått ett år eller något. Någonstans inom mig visste jag ändå att de inte skulle ge upp. Ibland var Zayn svår att förstå sig på men inte den här gången. Och vi andra kunde ju hjälpa till och “strejka” om Connor ville kicka Zayn. Ingen Zayn, inget One Direction heller. Vi skulle stå upp för honom. För de ville vara tillsammans och förr eller senare skulle Connor se en bild eller hitta en anledning till att kicka dem båda. Det skulle han, och Carol var inte direkt så mycket bättre. En tår rullade sakta ner för min kind och jag torkade irriterat bort den. Jag ville inte gråta, det kändes som om jag hade gråtit tillräckligt mycket över detta. Men min kropp höll tydligen inte med för snart rann tårarna igen och jag kunde inte hejda dem. Jag kröp ihop längre in i soffhörnet och suckade tungt. Harry var här, vi hade umgåtts idag bara han och jag. Eleanor var ute en heldag med Danielle och några andra tjejer och det kändes skönt att bara var med Harry. Han var ju den som jag kom bäst överens med och ja, jag älskade alla killarna men Harry var min absolut bästa vän. Mina tankar på Zayn och allt annat fortsatte att gå på rundgång medan Harry kom ut ifrån mitt kök med två koppar te. Han gav den ena till mig och jag tog tacksamt emot den medan han satte sig bredvid mig.
“Are you crying again?” frågade han ledsamt och tittade bekymrat på mig.
“I’m sorry, I can’t help it. I just feel so bad for Zayn and Rachel” mumlade jag och drack en klunk rykande varmt te.
“It’s okay, it’s like all I can think about too” svarade Harry och satte sig närmre mig.
Han drog sina tummar under mina ögon för att få bort mina tårar vilket fick mig att le svagt.
“But they can’t fire him without firing us too” fortsatte han sedan och drack lite mer te.
“I know, they can’t. I just hope that... I mean, now when Zayn’s happy again they’re ruining it” sa jag dystert och lutade mitt tungt emot Harrys axel.
“Yeah, but don’t give up. We’ll make it through, in some way”.

ZAYNS PERSPEKTIV
Jag lade i lite mer vax i mitt hår och fixade till min quiff. Jag kollade mig nöjt i spegeln och log när jag såg Rachel bakom mig som sminkade sig. Hon var så vacker, och bara min.
“What time is it?” frågade hon och vände sig mot mig. Hon hade på sig ett par korta jeansshorts med ett linne med fransar i änden.
“Ehm, it’s soon a quarter to six I think” svarade jag och granskade henne upp och ner.
“What!” utbrast hon och återgick till att sminka sig. Jag skrattade åt henne, alltid skulle hon vara ute i sista minuten med sin sminkning. Jag sprayade på lite parfym och kollade mig ännu en gång i spegeln. ‘Wow Zayn, you’re so adorable’ tänkte jag för mig själv och strax hörde jag Rachel skratta. Jag kollade bak på henne och hon hade handen för munnen för att hålla inne sitt skratt.
“I said that out loud, didn’t I?” frågade jag. Hon nickade till svar och en rodnad spred sig snabbt på mina kinder. Jag vände mig om igen så att inte Rachel skulle se mig rodna men Rachel hade andra planer. Hon ställde sig bakom mig och lade armarna om min midja.
“Well, I think you’re right. You’re adorable” sa hon och pussade mig på kinden. Jag log. Den tjejen gjorde mig galen.

MICHAELS PERSPEKTIV
Jag och Marcus satt i Zayns bil på väg till konserten. Egentligen så gillade jag inte All Time Low så mycket, men jag skulle ju vara där med bland annat Rachel, och det  var bra. Eller nej, mer än bra. Helt underbart. Ända sedan jag blivit kompis med Marcus så har jag gillat henne. Men jag vet att hon alltid kommer att se mig som Marcus kompis. Och att hon hade Zayn, som dessutom var en popstjärna, gjorde inte saken bättre. Men på något konstigt vänster så var det något som gjorde att jag drogs till henne.

Mina tankar avbröts när vi kom fram till O2 Arena. Jag kollade ut på den gigantiska byggnaden. Jag hade aldrig varit här förut. Det här skulle bli kul, riktigt kul.

RACHELS PERSPEKTIV
Med Zayns arm runt min midja så gick vi in i arenan. Den var inte helt fylld än, men det var massor av folk där. Jag gapade. Det var hur längsedan som helst som jag hade varit på en konsert. Jag kollade mig leendes omkring, det skulle bli en perfekt kväll.

Efter några minuter så hade vi lyckats ta oss till våra platser. Jag satte mig utmattad ner på en stol och lutade mig bakåt. Zayn satte sig ner bredvid mig och tog sin hand i min. Han tittade förväntansfullt på mig och jag log tillbaka.
“I’m so exited, this is gonna be so much fun” sa jag över den höga ljudnivån och han nickade. Michael satt självklart på andra sidan om mig. Han var så jobbig, nästan som om han fortfarande gillade mig vilket var extremt löjligt. Marcus hade lovat att det inte var så men på något sätt hade jag en känsla av att han hade ljugit så som Michael tittade på mig när han inte trodde att jag såg. Men det gjorde jag, och det gjorde även Zayn. Jag klämde åt Zayns hand lite hårdare och riktade blicken mot den tomma scenen som snart All Time Low skulle befinna sig på. Michael försökte hela tiden att få min uppmärksamhet men jag försökte ignorera honom så gott det gick. Jag suckade lättat när förbandet började spela. Det var några jag inte hade så bra koll på, men de var rätt bra. Det var något killband som spelade lite punkigt. Min blick riktades mot Zayn och vi log mot varandra.
“Isn’t it weird being in the crowd for once instead of up there?” frågade jag och han nickade till svar.
“It is, but I also like it down here”
Lite senare kom All Time Low på scenen och vi alla skrek vilt när de kom in på scenen. Nästan inget gick upp emot känslan av att vara på en konsert. Stämningen var på topp när de spelade sin mest kända låt, Weightless. Hela publiken stod upp med händerna höjda uppe i luften och det var hur härligt som helst. När jag tittade på Zayn glömde jag nästan bort att Michael också var med oss, för Zayn var allt i mina ögon. Att få gå på konsert med honom var jättekul, även om Michael och Marcus var med. Han verkade gilla musiken och det gjorde mig glad. Stämningen var bara magisk, vilken kväll alltså. 

---

Vem är bäst?! Haha kyckades alt komma in efter ett tag! :P Så här har ni kapitel 33, vad tycker ni? 

Och ni som inte är med i tävlingen, skicka gärna in ett "bidrag" :) 

Ha det bra! :) //Josefin xxx