“Alina and Poppy, isn’t it today after school you guys are writing for the school magazine?” frågade jag och tittade på vårt gängs två nyaste medlemmar. Båda två nickade och det fick mig att le och glatt klappa i händerna en gång.

SERENAS PERSPEKTIV

“Write that, and that. And also that” sa jag och pekade på pappret som låg bredvid datorn Alina och Poppy satt vid. På pappret stod det en massa saker, om Harry och Summer, men kanske främst om Summer. Saker som inte var sanna, men det var något jag inte brydde mig om. Det var det som var hela grejen, att ingenting faktiskt var sant. Men jag skulle få hela skolan att tro på det, om jag så var tvungen att göra vad som helst. Nästa vecka skulle detta publiceras i skoltidningen, inga men kring det. Och jag kunde inte vara gladare över det. Det var äntligen dags för Harry och Summer att inse att de inte var gjorda för varandra, att de inte borde vara tillsammans alls och att jag var den Harry borde vara ihop med. Jag hatade tanken på att de två var med varandra, när jag sedan början av den här skolgången hade bestämt att Harry var min. Självklart så gick Summer in och förstörde allt som den lilla skit hon faktiskt var, men jag kunde fixa detta ändå, visst kunde jag?

Jag nog nöjt när jag läste texten på artikeln. Det skulle bli riktigt synd om Summer, men oups - inte mitt problem. Dessutom, hur kunde man tycka synd om någon som ändå förtjänade det? Nästa vecka skulle bli grym, jag kunde knappt vänta.. Ibland var jag bara för smart.

SUMMERS PERSPEKTIV
“Are you cancelling on me Lucy Parker?” frågade jag Lucy med ett flin.

“I’m sorry Summer, it’s just that my parents told me that I have to attend the dinner at my grandparent’s” sa hon och jag nickade.

“It’s okay Lucy, I understand. We can have our movie night another day” sa jag och log mot henne.

“Thanks Summer, you’re the best” sa hon och kramade om mig. “I see you at school on monday” fortsatte hon innan hon försvann ut från skolan. Det var inte så många personer kvar i korridoren men de som var det, stirrade på mig. Det var som om de inte sett mig tidigare. Men jag visste att de flesta trodde att Harry bara ville vara med mig för sex. Men de hade så fel. Harry var en underbar kille och utnyttjade mig inte alls. Men det verkade inte de andra eleverna förstå. En suck for ur mig när jag hade öppnat mitt skåp. Läxorna var många och väldigt jobbiga. Men jag visste att jag var tvungen att plugga, även fast jag inte ville. När jag lagt ner alla mina läxböcker i min väska och stängt skåpet så tog jag fram min mobil för att smsa Harry. Eftersom inte jag och Lucy skulle ha filmkväll så tänkte jag att vi kunde spendera kvällen tillsammans. Min mamma skulle säkert inte bry sig. Enda sedan hon kommit hem från sitt jobb i tisdags så hade hon varit i sitt arbetsrum. Tydligen så hade hennes chef befordrat henne så att hon nu reste längre sträckor och var borta mer. Hon hade även mycket pappersarbeten. Men min mamma brydde sig bara om pengarna som hon tjänade.

Jag kände en knack på axeln och vände mig om för att möta Harry. Jag sprack genast upp i ett leende och lade undan min mobil i min väska.

“Of course I wanna come over to your house” sa han som svar till mitt sms.

“Great, let’s go!” sa jag och tog hans hand i min innan vi började gå mot utgången. Jag började gå i riktningen mot tunnelbanan men stoppades av att Harry gick åt det andra hållet.

“Where are you going?” frågade han mig.

“To the underground” svarade jag.

“Oh right, I forgot.” Vi började gå mot tunnelbanan. Solen lyste och torkade upp vattnet från gatorna efter morgonens regn. Jag kände att någon tittade på mig och såklart så var det ingen annan än Harry.

“What?” frågade jag.

“Nothing, you’re just beautiful” svarade han och böjde sig ner för att plantera en snabb kyss på min mun. En rodnad spred sig på mina kinder och jag hörde Harry skrocka innan vi gick ner för trapporna mot perrongen.

“You can buy a ticket over there” sa jag och pekade mot en biljettkiosk längre bort samtidigt som jag tog fram mitt resekort.

“I’m not going to pay for a damn ticket, let’s do it in my way instead” sa han och innan jag hunnit fråga vad han menade så hade han dragit med mig bort mot där man skulle visa sin biljett. Harry höll ett stadigt grepp om min hand samtidigt som han gick före alla i kön. När han kom längst fram lyfte han över mig över en grind som öppnades av mannen i biljettluckan innan han själv hoppade över.

“Hey! Kids, come back here and pay!” ropade mannen i biljettluckan samtidigt som Harry började springa med mig i släptåg. Jag hörde steg bakom oss och när jag kollade bak så såg jag två vakter komma springandes. Jag kunde inte hindra mig själv från att skratta och såg Harry kolla roat bak på mig.

“Come on Summer, you’re too slow!” ropade han och jag himlade med ögonen.

“Shut up Harry, it’s not everyday that I’m not paying for my ticket!” ropade jag tillbaka. Harry skrattade bara innan han tog min hand i sin och drog med mig på rätt tåg. Precis när dörrarna stängdes så kom vakterna fram. Harry flinade och vinkade till dem innan vi satte oss ner. Jag drog in ett djupt andetag för att återhämta andan.

“That was fun” sa Harry och log. Jag skrattade lite och lutade huvudet mot hans axel. Han lade en arm om min midja och drog mig närmre honom. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet efter allt springande och Harry andades tungt.

“Whatever you say” mumlade jag.

“Come on, I know it was your first time. My first time was really fun, but it still is” sa han och jag skrattade lite.

“Okay, it was. But just a bit” sa jag och log medan min hjärna varvade ner. Harry log och drog mig ännu närmre sig, vilket bara fick mig att bli ännu mera glad. Jag lutade mig i hans famn och kände mig trygg. Jag ignorerade alla blickar vi fick på oss, för det fick vi. Eftersom vi hade klivit på tunnelbanestationen som låg nära skolan och många åkte den till och från skolan så var det många ifrån vår skola runt omkring oss. Men dessa människor som annars inte brukade bry sig om mig, stirrade nu bara för att jag satt med Harry. Kanske tittade de på honom och inte på mig, men jag ville inte bry mig. De fick väl stirra om de ville, för de visste ändå inte sanningen. Harry tittade på mig med sina gröna ögon och ärligt talat var det allt jag brydde mig om just nu. Han behövde mig och jag behövde honom. Jag brydde mig inte om vad alla trodde om oss, eller att Serena inte accepterade att vi var tillsammans, för Harry hade lyckats bevisa för mig att han var en annan person och jag visste dessutom varför han hade en fasad i skolan. Jag tänkte inte ge upp att vara med honom på grund av vad alla andra tyckte.

“Your house is so big” mumlade Harry medan vi hand i hand gick upp till uppfarten till mitt hus.

“Yeah.. I know. But I don’t really like it, I think smaller houses are cuter” sa jag och tittade förbryllat på en bil som jag inte kände igen. Den stod på uppfarten och jag hade aldrig sett den förut. Men jag antog att Kate hade någon väninna här, eller något sådant. Inte för att hon brukade ha det, men vad skulle det annars ha varit? Jag märkte inte att jag hade stannat förrän jag kände Harry dra mjukt i min hand.

“Why are you stopping here?” frågade han och tittade med en orolig rynka i pannan på mig. Jag suckade lätt.

“I’ve never seen that car before...” mumlade jag och gick sedan tillsammans med honom emot ytterdörren.

“Maybe it’s Kate’s?” frågade Harry lugnt och kramade min hand i hans. Jag skakade på huvudet medan jag drog ner dörrhandtaget. Dörren gled lätt upp och jag kunde höra skrik som ekade igenom hallen. Det lät inte särskilt bra... Harry tittade oroligt på mig och jag sparkade snabbt av mig skorna för att sedan gå in emot vardagsrummet där jag fick se mamma och en man skrika på varandra.

“Mum?” frågade jag oroligt och ganska tyst. Min blick flackade mellan henne och mannen som stod mittemot henne. Jag kände igen honom ifrån någonstans, men jag kunde bara inte sätta fingret på ifrån var.

“Summer, you should just go” sa hon med tunn röst. Jag kunde se tydligt att hon hade gråtit för hon torkade irriterat bort tårar som rann ner för hennes kinder.

“Summer?” sa mannen som nu plötsligt stod närmre mig utan att jag hade märkt det. Det gjorde mig obekväm och helst av allt ville jag bara lämna rummet.

“W-who is he, mum? Who are you?” frågade jag och tittade skrämt upp på mannen som jag kände igen ifrån någonstans. Plötsligt kände jag en hand slinka in i min och Harrys doft fyllde mina näsborrar. Jag backade bakåt ett steg och kände Harrys hand krama min i ett hårt grepp. Han gjorde så att jag kände mig tryggare. Mamma suckade och kom också fram till mig.

“He’s your-” längre hann hon inte innan mannen barskt avbröt henne.

“I’m your father, Summer. Can’t you see that?” Och plötsligt blev allting glasklart för mig. Nu kände jag igen honom, och visst var det han. Men vad gjorde han här? Min pappa tittade på mig med sina bruna ögon och jag hatade honom för att han bara kom hit utan att ens förvarna mig. För när mamma och pappa hade skiljts, hade det nog ärligt talat varit jobbigare för mig än för dem själva. De första åren hade jag saknat honom så sjukt mycket, men när jag hade insett att han inte skulle komma tillbaka hade jag bara gått vidare. Och ändå så stod han här igen, åtta år senare. Varför visste jag inte.

“What are you doing here?” frågade jag och tog ännu ett steg bakåt närmre Harry så att vi nu stod så tätt intill varandra som det var möjligt.

“Who the hell is he?” frågade pappa surt och pekade på Harry istället för att svara på min fråga om vad han gjorde här.

“Why do you care?” frågade jag tillbaka och bet ihop tänderna av ilska. Varför skulle han bry sig om Harry?

“Eww... Just look at him. Tattooed and ugly jeans with holes. A bad attitude. Looks like an asshole, why are you with him?” Jag kände hur Harry spände sin kropp i ilska och jag själv kände mig minst lika arg åt det pappa just hade kallat honom.

“What the hell is your problem?! Don’t think you can just come and tell what do to after eight fucking years!” utbrast jag argt medan tårar vällde upp i mina ögon.

“Oh you know I can, because I’m your father. He’s an asshole, can’t you see that? I can. Leave Summer alone or I will seriously make you do it” muttrade min så kallade pappa medan han fortfarande pekade på Harry.

“Shut up!” sa Harry medan han höll mig nära sig. Och det var nog bra att han gjorde det, annars skulle jag kanske ha fallit ihop i en hög på marken.

“Don’t talk to me like that, you fucking asshole. Leave Summer alone” svarade pappa och då fick jag faktiskt nog.

“I’m not gonna leave him, he’s my boyfriend! And he’s not gonna leave me either. You don’t know anything about him, so stop judging him! I hate you, never return to my life!” skrek jag högt och mycket argt trots att pappa inte stod långt ifrån mig. Vid det här laget såg jag att mamma inte var kvar i rummet längre. Typiskt henne att alltid gå så fort någonting blev lite jobbigt.

“I’m your father and I can tell him to get the fuck out of your life if I want to." Jag höll hårt i Harry medan jag blev mer arg och ledsen för varje sekund som tickade förbi. Hur i helvete kunde han säga så, och bara dyka upp så där när han inte hade brytt sig förr?

“No, no you can’t. Because you’re not my dad, not anymore. You stopped being my dad when you left us alone. So don’t come and tell me or Harry what do to, because you don’t have the right to that” sa jag och tittade argt in i pappas ögon. Han såg förvånad ut för en sekund men sedan nollställdes hans ansiktsuttryck. Jag kände bara för att knuffa ut honom igenom dörren men jag visste att jag inte var stark nog för det.

“Oh, so his name is Harry? What a dick” muttrade pappa. Jag svarade inte ens utan tittade desperat på Harry.

“Please take me away from him” mumlade jag och kurade ihop mig i hans famn. Harry nickade bara snabbt och lyfte upp mig. Han gick till hallen och tog båda våra skor och jackor samtidigt som han fortfarande höll i mig, hur han nu lyckades med det.

“Wait! Summer, I want you to get to meet your little sister. She’s at my house” orden fick både mig och Harry att rycka till och jag svalde hårt. Min “pappa” stod nu i hallen bredvid oss och jag hatade bara synen av honom.

“Why did you get a new child when you’re gonna leave her when she’s nine? Just like you did with me” sa jag och hoppade ner ifrån Harrys famn. Jag stirrade argt upp på pappa som såg minst lika arg ut.

“Shut up, I didn’t have a choice!” utbrast han och det gjorde mig ännu argare. Vadå inte hade något val? Så han valde alltså inte att lämna mig? Det var det mest patetiska jag någonson hade hört talas om.

“You decided to leave us and it was only your choice, don’t you say anything else. You left me and mum eight years ago for another woman, stay with her and your daughter ” muttrade jag och såg hur pappas hand flög upp emot min kind. Innan jag hann reagera brände det till på kinden och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kände Harrys starka armar omkring mig medan jag höll ena handen för min kind. Jag vägrade att titta på pappa, jag skulle aldrig någonsin göra det igen. Han hade slagit till mig, precis som Harrys pappa hade gjort med honom. Jag behövde inte inte ens säga till Harry att få bort mig ifrån min egen pappa, för det fattade ändå. Inom några sekunder var vi ute ur huset och och satt på gräsmattan på tomten.

“I hate him!” utbrast jag medan Harry oroligt strök sin hand över min kind som var röd nu.

“I know, I know” mumlade han lugnande och höll mig tätt intill sig.

“How could he say those things about you? He doesn’t even know you!” utbrast jag och kramade honom hårt.

“I don’t know Summer. But don’t be mad for me or my sake, I’ll be fine” sa han och strök mig över håret. Även fast han sa sådär så visste jag att han var arg, det kunde jag höra på hans röst. Vid det här laget kände vi varandra så väl att jag kunde höra sådant.

“But he has no right to do it. I hate him, he’s not even my dad anymore” sa jag och kunde inte hejda mina tårar längre. De rann ner för min kind i samma takt som Harry strök bort dem med sina tummar. Han öppnade munnen och tänkte nog säga emot mig men jag hejdade honom.

“Harry what I’m saying is true. I don’t have a dad anymore” sa jag och suckade tungt.

“I don’t want you to look at me diffrently Summer. I need you” sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag.

Jag stod vid mitt skåp på fredagsmorgonen. Veckan hade gått riktigt fort och jag längtade hur mycket som helst till helgen. Efter att jag och Harry pratat ut i lördags så hade vi inte pratat om det ämnet mer. Jag visste att det fick honom att känna sig nedstämd och värdelös. Något som han inte var. Men faktum var att jag och Harry inte hade setts på hela veckan. Inte ens på jobbet. Jag förväntade mig inte att vara med honom hela tiden, men senast vi träffades var i lördags vilket var typ en vecka sedan.

"Hi Summer" sa en röst bredvid mig.

"Hey Liam" svarade jag och vände mig om mot Liam.

"Are you and Lucy having your movie night tonight?" frågade han och jag nickade. "And I still can't come?" fortsatte han.

"Nope, it's just for me and Lucy" svarade jag.

"Did I hear movie night?" Hördes en röst bakom mig.

"Yup." Jag vände mig om mot Harry och log lite.

"Can I come?" frågade han och flinade.

"Nope it's just for girls."

"Come on Summer, you in a pyjamas is a win win and I can see all of those sexy pillowfights in real life instead of in a movie" sa han och jag slog till honom på armen.

"It's just for girls Harry" svarade jag med ett ganska så rött ansikte.

"I can be a girl" sa han och jag skrattade.

"You can? Then I'm going to treat you like one. I want to do a makeover on you and you can't kiss me because your a girl and well I don't kiss girls" sa jag och flinade. Hans ansiktsuttryck ändrades direkt och han kollade med stora ögon på mig. "Let's go Liam" sa jag till Liam och drog med honom mot klassrummet där vi skulle ha latin. "Bye Miss Styles" ropade jag retsamt till Harry. Och när jag vände mig om så log han emot mig. Jag fortsatte sedan att gå till klassrummet med Liam och försökte att stoppa mig själv ifrån att le stort. Men jag hann inte särskilt långt innan jag kände ett par armar omkring min midja bakifrån.

“Not so fast, princess” hörde jag Harrys mörka röst i mitt öra. Det fick mig att rycka till och sedan börja skratta när jag insåg vem det var. Liam skakade leendes på huvudet och fortsatte sedan själv emot klassrummet. Jag vände mig om emot Harry och placerade mina armar omkring hans hals.

“What is it now?” sa jag och försökte låtsas låta sur men misslyckades totalt när ett leende spred sig över mina läppar.

“I forgot something” sa han och lutade sitt ansikte närmre mitt. Min blick vandrade runt på alla som gick i korridoren runt omkring oss för att se om någon tittade. Och mycket riktigt, många hade stannat och tittade på mig och Harry. Det var väl kanske inte direkt den vanligaste synen i skolan men jag kände mig obekväm med att vara så utstirrad. Harrys hand tog ett mjukt tag om min kind och fick mig att vända uppmärksamheten emot honom igen.

“Ignore them” mumlade han i mitt öra och tittade djupt in i mina ögon. Och det var inte särskilt svårt att göra det när de mörkgröna ögonen var omöjliga att slita sig ifrån. Jag nickade lätt och han lutade sig fram ännu mer, fortfarande med sin blick fäst vid min. Jag blev plötsligt nervös trots att jag hade anat hela tiden vad han skulle göra, skulle han göra det framför alla här i korridoren? Plötsligt kände jag Harrys varma läppar pressas emot mina och då var det verkligen som om alla andra runt omkring oss inte spelade någon roll. Det var Harry och jag, det var det som räknades. Inte de andras blickar. Jag slöt mina ögon för en kort sekund och kände att här var jag trygg. I Harrys varma famn var jag säker, det visste jag. Jag behövde honom och han behövde mig.  En knuff i min rygg som gjorde att jag och Harry drogs isär fick mig att snabbt öppna ögonen och titta mig oroligt omkring.

“Oh I’m sorry Summer, I didn’t mean to push you.. I’m so, so sorry are you okay honey?” hörde jag Serenas silkeslena röst bakom mig säga. Jag vände mig snabbt omkring och fick syn på henne och hennes tre små äckliga följeslagare.

“Oh really?” frågade jag surt och gick närmre henne. Hon hånlog bara men leendet förvandlades snart till en arg min.

“Of course not, why would I ever try to hurt you?” frågade hon och tittade kallt på mig.

“It’s not like you deserved it or something” lade hon sedan till i en hård ton. Då kände jag en stor hand på min axel och jag visste genast vem det var.

“Enough, Serena. Go and bother someone else” sa Harry som tittade irriterat på Serena. Men hon log bara sött emot honom.

“Summer, Summer, Summer... I wonder what you did to deserve this” sa hon och nickade med huvudet åt Harry på det sista ordet.

“Nothing, right?” tillade hon lite tystare och klappade Harry på kinden. Jag kände mig väldigt arg och det såg ärligt talat ut som att Serena tänkte kasta drinken hon hade i handen rakt på mig. Men när vi såg Mr Brown komma gående i korridoren vände hon bara på klacken och gick iväg längs korridoren med de tre andra tjejerna som en svans efter sig. Jag suckade och tittade ner i marken. Hon hade gjort det igen, förödmjukat mig inför en massa folk. Jag ignorerade fullständigt alla som tittade på oss och ville bara sjunka igenom marken.

“Hey babe, it’s okay” sa Harry och lade en arm omking mina axlar.

“She’s just jealous cause you’re so wonderful” viskade han i mitt öra medan han drog med mig bort till lektionsalen jag skulle till.

“Thank you, and I know.. She’s just a bitch, that’s all” svarade jag och tog hans hand i min.

“You’re welcome” svarade han och log snett emot mig, det där leendet som fick mig att bli knäsvag. Förut hade det bara betytt en spydig kommentar och ingenting positivt, men nu betydde det så mycket mer. Jag kände mig verkligen glad för att jag hade gett Harry en chans att visa vem han var för mig, för om man väl lärde känna honom på riktigt så var han så mycket bättre än den bilden jag tidigare hade haft av honom. Vem brydde sig om Serena, när man hade Harry?

SERENAS PERSPEKTIV

Gud vad jag hatade henne, allvarligt talat. Det fanns väl många äckliga personer här i skolan men ingen som jag hatade mer än Summer Williams. Jag fattade verkligen inte vad som var hennes problem, hon tycktes alltid göra exakt tvärtemot vad jag sa till henne att göra. Men Harry var min, det hade han alltid varit! Jag hade velat ha honom jättelänge och nu så var han med Summer? Av alla tjejer han hade kunnat få så hade han valt Summer Williams, tjejen som inte ens hade brytt sig ett piss om Harry för några veckor sedan. Vad var det här för skit egentligen? Jag vägrade tro att det var sant, Harry utnyttjade väl henne bara för sex som alla andra på den här skitskolan. Men jag var populärast och jag skulle ha honom, inte någon rik bitch som hade för mycket stolthet för att falla för honom ända fram tills nu. Att se dem kyssas i korridoren hade tagit hårt på mig även om jag inte skulle erkänna det för ens Jennifer som trots allt var min närmaste vän. Min plan var ju att han skulle falla för mig och ända fram tills nu hade jag varit helt säker på att det skulle hända detta året. I slutet av året skulle Harry vara min, hade jag sagt till mina kompisar. Men jag kanske fick ändra den tanken lite granna... Nej, nej och åter nej. Jag skulle ha honom, inte någon dum medelklasstjej som Summer. Hon visste inte hur man behandlade sådana som Harry på rätt sätt. Det visste jag, för jag var ju trots allt högst upp på popularitetskalan precis som Harry också var. Det var därför vi passade ihop, men det verkade han inte ha förstått än. Och om jag inte kunde få Harry att inse det än, så skulle jag nog få Summer att göra det. Tydligen hade mina varningar hittills inte varit tillräckligt för att få henne att sluta vara med Harry, och jag var nu tvungen att ta till andra saker. Och som jag såg det, kallades det bara för att tänja på reglerna lite, inte att bryta dem. Om hon inte lyssnade på mig då, ja vad hade jag då för val förutom att bryta dem helt och hållet? Harry var min, och ingen skulle hindra mig ifrån att få honom. Inte ens en liten rik bitch som trodde att hon var något mer än vad hon faktiskt var. Faktiskt hade jag idag haft god lust att kasta min drink rakt i ansiktet på henne men hade förstått att hon säkert skulle skvallra om det och då skulle jag ha fått kvarsittning eller något annat med en massa äckliga nollor som brukade stirra på mig i korridorerna som om de aldrig sett en tjej förut. Det fanns oskrivna regler här i skolan som alla hittills hade följt och allt hade varit frid och fröjd. Men nu när Summer hade brutit emot de så kallade socialitetsreglerna så var det annat som gällde. Man bröt inte emot mina regler ostraffat, det var en sak som var klar.

“Alina and Poppy, isn’t it today after school you guys are writing for the school magazine?” frågade jag och tittade på vårt gängs två nyaste medlemmar. Båda två nickade och det fick mig att le och glatt klappa i händerna en gång.

“Hmm, I’m afraid that she likes you more than me” hördes en hes röst bakom mig.

“I doubt that Harry, she loves you” svarade jag honom samtidigt som hans armar slank omkring min midja.

FÖRLÅT FÖR INGET KOLLAGE, MEN JAG HITTADE INGA BILDER SOM PASSADE...

SUMMERS PERSPEKTIV

FROM: Harry Styles

I’m bored can you please come over, Cara is sleeping and I’m alone :(

TO: Harry Styles

I have to study... :/

FROM: Harry Styles

We can study together :) x

TO: Harry Styles

Okay, send me your address and I’ll be there in a few :) x

Harry hade skickat adressen till hans hus och nu var jag på väg dit. Kate hade erbjudit sig att köra mig vilket gjorde att jag skulle slippa sitta i ett tåg fullt med folk.

“Just call or text me when you want to get picked up” sa Kate när vi var framme vid Harrys hus. Jag nickade, sa hej då och gick sedan ur bilen. Hon körde genast iväg och kvar stod jag framför ett brunt högt tegelhus som inte var i det fräschaste laget. Jag gick fram till dörren som verkade trasig eftersom det inte fanns något lås. Jag tog trapporna upp till Harrys våning eftersom Harry tidigare berättat att hissen inte fungerade. Jag knackade på den dörr där det stod Styles på och en man öppnade. Han liknade Harry och jag förstod genast att det var hans pappa.

“Hi, I’m Summer. I guess you’re his dad?” Han kollade på mig med ett flin och jag kunde känna stanken av rök och alkohol från honom vilket fick mig att backa undan ett steg.

“Well, Harry’s not here right now. But I think he’ll be back soon. Come in” sa han och stakade sig på vissa ord. Japp, man kunde lätt säga att han var full. Men det jag inte förstod var att Harry inte var här. Han hade ju sagt att han var här och att han var ensam hemma förutom Cara då. Jag gick in i hallen och kollade mig lite omkring. Det var hål i väggen på ett ställe och hatthyllan hängde på snedden. Jag tog av mig min jacka och mina skor och tog sedan med mig väskan in i vardagsrummet dit Harrys pappa hade gått. Han kom fram mot mig med ett flin på läpparna.

“So, you’re Harrys girl. I hope he doesn’t mind t share you with me” sa han och började stryka mig över kinden. Jag tog snabbt bort hans hand och såg hur han blev arg. Han tog en hand på min rygg och förde mig mot honom. Var det det här som Harry menade att jag skulle bli rädd? För i sådana fall hade han rätt.

“W-what are you doing?” frågade jag och försökte låta så minst rädd som möjligt.

“I’m going to show you something” mumlade han innan hans ansikte kom närmre mitt. Hans händer började röra sig över min kropp samtidigt som jag försökte ta mig ur hans grepp.

“Stop!” utbrast jag och kände att tårarna var på väg att börja rinna.

“What’s going on?!” hördes en röst bakom mig.

“Not now Harry, can’t you see that I’m having some fun with your little friend here”

“Let her go” sa han argt samtidigt som jag hörde honom komma närmre.

“Fine, take your little toy” sa han och puttade mig mot Harry som fångade mig i hans armar. Han kollade oroligt på mig innan han vände sig mot sin pappa.

“She’s not a toy!” skrek han argt och gick närmre honom. Hans pappa skrattade.

“Don’t lie to me Harry, I know that you just want her for sex. Your just like me” sa hans pappa tillbaka.

“I’m not like you at all! You’re a disgusting alcoholic and you don’t know how to treat a woman! I bet that’s why mum left, because you can’t treat your wife and your family right!” skrek Harry och jag flämtade till. Hade Harrys mamma lämnat dem?

“Enough!” skrek Des innan han slog till Harry på kinden. Jag satte ena handen för ögonen, jag ville inte se detta. Men istället för att höra något mer skrik så hördes en dörr smällas igen. Direkt efter det så kände jag två armar omfamna mig i en kram. Jag drog in ett andetag och kände Harrys doft fylla mina näsborrar. Jag slog armarna om honom och lät tårarna rinna ner för mina kinder.

“Shh it’s okay, he won’t touch you. He’s not here anymore. Summer I’m so sorry, I thought that he was out” sa Harry och strök mig lugnande över ryggen.

“It’s not your fault Harry” fick jag fram.

“Yes it is Summer! I knew that something like this would happen. I don’t want you to be afraid of me.”

“I’m not afraid of you Harry” sa jag och drog mig ur kramen. Jag kollade honom i ögonen och drog ett finger under mina. “I just want you to explain some things” fortsatte jag och han nickade.

“Of course” sa han och drog med mig till soffan. Vi satte oss ner och Harry tog min hand i sin.

“Two years ago, when I was sixteen, my mum left us. I have no idea why, I just came home from school one day and dad told me that she had left” började han och drog in ett djupt andetag. Jag strök han med min tumme över hans hand. “In the beginning I thought that it was my fault. I mean, I wasn’t the greatest son. But I soon changed my mind when dad came home drunk every night. He was always mad at me and Cara, and he still is, and he think that we’re just two annoying kids that can’t do anything. He hits me a lot, just because I get mad at him. Fuck, he can’t even take care of this damn house! He hasn’t cooked for us in years and I need to take care of Cara. I’m eighteen years old. I’m supposed to live my life. Not take care of my little sister. But I can’t let her down. She means so much to me and I don’t want her to get into a foster care. Whenever dad is angry he takes it out on us. He’s not hitting Cara normally but a few days ago he did. Therefore I don’t want to leave her alone. Cara is the only one I have left and the thing is, I don’t know how to control all of this so therefore I drink, smoke and fuck girls all the time. But I’m trying to change. But it’s not that easy. I don’t want people to feel sorry for me. Therefore I haven’t told anyone, except for Zayn and Louis. But they just laughed it off and said that everything would be alright. But it won’t be alright!” förklarade han samtidigt som tårar rann ner för hans kinder. Jag drog in honom i en hård kram. Av allting som Harry höll undan från folk så trodde jag verkligen inte att det skulle vara såhär hemskt. Han hade praktiskt taget inga föräldrar och han behövde ta hand om en hel lägenhet samt hans lillasyster helt själv. Harry skrattade lite mitt i gråten.

“It’s pathetic that I can’t even pay a damn ice-cream for my little sister” sa han och jag strök honom för ryggen.

“Shh Harry, it’s not your fault that it has become like this. You’re a strong person Harry and I just want you to know that I’m here for you. I know what you’re going through and I know that it’s tough. But I will help you as much as I can because I care about you and Cara. I’m glad that you told me this Harry, it means a lot to me” sa jag och kunde inte låta bli att själv börja gråta. Harry hade ett sådant tufft liv och han hade gått igenom det alldeles själv. Han behövde någon vid sin sida, förutom hans lillasyster, som alltid kunde vara där för honom.

“I don’t want you to look at me diffrently Summer. I need you” sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag.

“Harry... I like you too. And I don’t feel forced, I want to be with you. So I’m saying yes to your question” svarade hon och jag började le större.

“Really?”

SUMMERS PERSPEKTIV

"Thank you for tonight, Harry. It was lovely" sa jag leendes när vi stod utanför min dörr senare på kvällen.

"Your welcome, I'm glad you liked it and that you wanted to come" svarade han och log lite. "So, will I see you something this weekend?" fortsatte han sedan och drog en hand genom hans hår. Något som jag märkt han gjorde ofta.

"Hmm maybe, I'm going to work on Sunday and tomorrow I have no idea what I'm going to do" svarade jag och skrattade lite.

"I'll text you tomorrow so we can do something" sa han och jag nickade.

"Well, goodnight then" sa jag och kollade på Harry. Han log lite innan han böjde sig fram och gav mig en kort kyss på munnen.

"Goodnight Summer" sa han och började gå ner för gången till bilen. Jag följde honom med blicken och när han kom fram till sin bil så vände han sig om och log innan han körde iväg. Jag följde bilen med blicken tills jag inte kunde se den längre innan jag gick in i huset. Leendet som var på mina läppar vägrade att försvinna, men det var nog inte så konstigt. Kvällen hade varit fantastisk och Harry hade verkligen visat att han inte var den Harry som han var i skolan. Såklart så var jag nyfiken på varför, men jag visste att Harry skulle berätta när han kände sig redo.

Nästa morgon vaknade jag av att jag kände doften av nystekta pannkakor. Ett leende spred sig på mina läppar direkt och jag skyndade mig ur sängen för att gå ner till köket. När jag kom ner såg jag Kate stå vid spisen och steka pannkakor, som jag anat.

"Hi Kate" hälsade jag och slog mig ner på en av köksstolarna.

"Hi love, how has your week been?" frågade hon och ställde ner ett fat med pannkakor på bordet. Mina läppar sprack upp i ett ännu större leende.

"It has been great. Harry and I are dating" svarade jag och kollade upp på Kate. Hon kollade förvånat på mig innan hon log ett litet leende mot mig.

“Harry? I thought that he was a jerk and that you didn’t like him at all” sa Kate och satte sig sedan mitt emot mig.

“Yeah I did think that, but when I got to know him better it turned out that he’s a lovely guy and the Harry in school is not the same Harry as when we’re alone” förklarade jag och Kate nickade smått.

“Well just be careful, I don’t want you to get hurt” sa hon.

“I really like him Kate, and we have just started dating.”

“I’m happy for you Summer, and guess what happened on my holiday in Spain” utbrast hon sedan och kollade leendes på mig. Under de här dagarna som hon varit ledig så hade hon varit i Spanien med sin pojkvän.

“No, tell me” sa jag nyfiket och lade ifrån mig min kniv och gaffel.

“Peter proposed to me!” utbrast hon glatt och ett stort leende fanns på hennes läppar.

“Oh my god Kate! That’s amazing! When will you get married?”

“I know! We don’t know yet but we have some plans on getting married next spring” svarade hon och jag nickade leendes.

“Wow, I’m really happy for you two.”

Efter att ha suttit och pratat med Kate i över en timme så bestämde jag mig för att göra mig iordning för dagen. Klockan var ju trotsallt tolv. Jag bestämde mig för att ta på mig ett par tajta jeans och ett lila linne med prickar på efter att ha kollat vädret. Som vanligt så var det mulet och det skulle säkert börja regna när som helst. Jag höll precis på att sminka mig när min mobil vibrerade till. Jag gick fram till den och såg att jag fått ett sms av Harry.

FROM: Harry Styles

Hello Love, I have to babysit Cara today... Wanna join? :) xx

TO: Harry Styles

Sure! :) Shall I come to you? x

FROM: Harry Styles

Umm maybe we can go out somewhere, my dad is sleeping so...

TO: Harry Styles

Of course, where are we going to meet? :) x

FROM: Harry Styles

Great! What about Hyde Park? x

TO: Harry Styles

Sounds awesome, see you in twenty! :D x

FROM: Harry Styles

Will do :D x

Efter att ha bestämt träff med Harry och Cara så skyndade jag mig att sminka mig innan jag började gå mot tunnelbanestationen. Det var ganska mycket folk ute och såklart så fanns det inga sittplatser i tåget. Jag tog tag i ett handtag som fanns på väggen och höll i hårt i det för att inte ramla omkull. Efter bara tio minuter var jag framme. Jag gick snabbt av tåget och gick upp för alla trappor. Jag gick in i parken och såg Harry och Cara lite längre bort.

“Hi” sa jag när jag kom fram till dem. De vände sig om mot mig och Harry log.

“Hey” sa han och drog in mig i en snabb kram.

“Wha do you want to do Cara?” frågade jag och hon log sött mot mig.

“I want to go to the playground over there” sa hon och pekade mot lekparken som låg lite längre bort. Jag kollade på Harry och han nickade lite.

“Okay, sure. Let’s go” sa jag och tog Caras ena hand i min. Den andra hade hon i Harrys. När vi kom närmre släppte hon våra händer och sprang mot gungorna. Jag och Harry satte oss på en bänk bredvid varandra och kollade på när Cara lekte.

“Is your mum working?” frågade jag. Harry kollade ner på marken och suckade.

“Umm yeah” sa han efter ett tag och kollade upp på mig med sorgsna ögon.

“Did I say something wrong?” frågade jag oroligt och tog hans hand i min.

“No, I’m just umm tired” mumlade han och jag nickade. Jag kollade mot Cara som satt på en gunga. Hennes hår fladdrade i vinden och kom då och då framför hennes ögon. Hon mötte min blick och log mot mig. Jag vinkade till henne innan jag vände mig mot Harry igen.

“Are you working tomorrow?” frågade jag och han nickade.

“Yeah, in the morning” svarade han och log lite.

“Me too” svarade jag och han log lite större. Harry lade en arm om mina axlar och drog mig närmre honom.

Efter några minuter kom Cara springandes, med ett leende på läpparna, mot oss.

“Harry, can I please get an ice-crem?” frågade hon och kollade bedjande på honom.

“Not today Cara” svarade han och hon kollade ledset på honom.

“I can buy you an ice-cream” föreslog jag och hon sprack genast upp i ett leende.

“You don’t have to” sa Harry när jag ställt mig upp.

“I know, but I want too” svarade jag och tog Caras hand och började gå mot glasskiosken som fanns lite längre bort.

“What flavour do you want?” frågade jag Cara och hon pekade på choklad.

“Hi, one chocolate ice-cream please” sa jag till killen i kassan som nickade. Han gjorde iordning en chokladkula och gav den sedan till mig. Jag betalade innan jag gav Cara glassen och började gå tillbaka till Harry. När jag kom fram satte jag mig bredvid Harry igen, fast denna gång så luktade han rök. Cara satte sig bredvid mig och rynkade på näsan.

“Eww Harry, you stink” sa hon och han gav henne bara en blick innan han lutade sig bakåt.

“You wanna go and play?” frågade jag Cara när hon ätit upp sin glass. Hon nickade glatt mot mig och drog med mig till gungorna. Jag tog fart på henne och hennes skratt hördes högt och tydligt. Något som var väldigt gulligt.

“Hmm, I’m afraid that she likes you more than me” hördes en hes röst bakom mig.

“I doubt that Harry, she loves you” svarade jag honom samtidigt som hans armar slank omkring min midja.

Jag visste att jag borde ha gjort det, men samtidigt inte. Det var redan tre dagar sedan jag nästan hade kysst Summer på jobbet och det cirkulerade fortfarande runt i min hjärna på varenda lediga sekund. Och jag hade pussat henne i skolan mitt framför andra, men jag hade inte direkt brytt mig ändå... Och idag skulle vi på dejt, något jag hade planerat ett litet tag och såg mycket fram emot. Jag var nervös också, men det var ju på grund av en anledning jag helst inte ville tänka på alls och det försökte jag också att inte göra. Bara jag skulle våga... Men det skulle jag, jag hade bestämt mig för det.

Spegeln mittemot mig som hängde på väggen var lite trasig men jag kunde ändå se mig själv i den. Mycket här hemma var lite trasigt, mestadels för att pappa hade fått sina raseriutbrott och slagit sönder saker. Men det var vi alla vana vid och om jag kom hem och fick se att något annat var trasigt så skulle jag inte blivit förvånad alls. Plötsligt hörde jag steg bakom mig och fick syn på Cara in spegeln bakom mig. Hon höll i sin rosa prinsessväska men såg av någon anledning inte nöjd ut.

“Harry, I can’t find Gracie” sa hon och putade med läpparna i en min som såg så gullig ut. Gracie var Caras nallebjörn som hon aldrig sov utan, hade hon inte den så ville hon inte sova.

“Hmm, let’s find her then. Maybe she’s under your bed like last time she was gone?” frågade jag och satte mig ner framför Caras säng. Jag böjde mig ner och tittade under sängen och blev inte förvånad när jag såg den bruna nallebjörnen ligga där. Efter någon sekund hade jag fått tag i den och gav den sedan till Caras utsträckta famn. Nu såg hon glad ut och och hon log emot mig.

“Thanks!”

“No problem love. Have you packed everything?” sa jag medan jag ställde mig upp och granskade mig i spegeln ännu en gång. Mina favoritjeans och min vita skjorta var ändå ett bra val till en dejt.

“Yep. And you look good, come on now” sa Cara och drog i min arm. Jag skrattade och lät henne dra mig bort till hallen där vi tog på oss skor och jackor. Eftersom att jag inte kunde vara hemma ikväll hade jag ordnat så att Cara kunde sova hos en av hennes dagiskompisar, för efter att pappa hade slagit henne så skulle jag aldrig någonsin lämna henne ensam igen. Visserligen var han inte hemma, men man visste aldrig när han kunde dyka upp. Därför var detta det säkraste alternativet, och Cara hade ändå inget emot det så länge hon inte behövde träffa pappa. Det ville inte jag heller göra, efter att han hade slagit till mig på kinden så hade den lilla kärlek jag kanske hade haft kvar för honom försvunnit för gott. Jag hade kanske hela tiden hoppats och trott att han kunde bli en bra människa igen, att allt skulle ordna sig i slutändan. För trots allting, så var han ändå vår pappa. Men det jag hade sett i hans ögon var inget annat än hat, rent hat. Nu ville jag inget hellre än att ha honom ut ur våra liv för gott, att han skulle flytta ifrån oss. Cara var rädd för honom och jag var bara arg för att han hade lämnat oss i sticket så där. Men hemma var han iallfall inte, inte nu. Jag tog Caras hand i min och vi gick tillsammans ut genom hallen och dörren. Sedan låste jag dörren och vi gick ner till bilen, jag hade tänkt att köra Cara för att sedan hämta upp Summer.

“Harry?” frågade Cara när vi väl satt i bilen, hon i sin bilbarnstol i baksätet och jag framför ratten.

“Mm?” svarade jag med blicken på vägen. På något vis var jag alltid extra försiktig när jag körde just Cara, jag ville verkligen inte att något skulle hända henne. Då skulle faktiskt hela min värld rasa ihop, för det var delvis hon som höll den samman.

“The girl you like and are going to meet tonight, is that her from the bakery?” Hennes fråga gjorde mig ställd men jag ville vara ärlig.

“Yeah, it is” svarade jag och kunde inte hjälpa att ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte på Summer.

“I like her, she’s fun” sa Cara och det fick mig att le ännu större. Summer och Cara verkade komma bra överens efter att bara ha träffats en enda gång, och det var inte alltid att det var så med Cara. På något sätt gjorde det mig väldigt glad, som att det spelade roll... Det gjorde det, iallafall för mig.

Jag tog de sista stegen uppför trappan till Summers hus och ringde sedan på dörren. Mina händer for genast ner i fickorna igen och på något vis kände jag mig nervös. Egentligen visste jag varför, men det gjorde mig inte mindre nervös bara för det. Det kändes som en evighet innan dörren for upp och Summer uppenbarade sig framför mig. Hon såg väldigt vacker ut. Missförstå mig inte, det gjorde hon alltid men just ikväll var det något med hennes gnistrande ögon som fick mina handflator att bli alldeles svettiga och hela mig att bli ännu mer nervös. Hon hade dessutom på sig jättefina kläder, en rutig skjorta med ett par svarta tajta jeans och en jeansjacka utanpå. Hennes hår var lite lockat men det såg ändå naturligt ut och jag kunde inte slita blicken ifrån henne.

“Hey Harry” sa hon och log ett skinande vitt leende emot mig. Jag log tillbaka och försökte att skärpa mig. Vad var det med mig? Det var ju som att jag aldrig hade sett en tjej förut och det hade jag definitivt gjort.

“Ready to go?” frågade jag och höll ut min hand. Hon nickade och tog den innan vi tillsammans gick till min bil hand i hand.

“So would you mind telling me where we’re going?” frågade Summer när vi hade åkt en bit och snart var framme på platsen jag hade planerat att vi skulle till.

“No, like usual” svarade jag och flinade åt hennes nu korsade armar.

“Not fair”

“Really fair”

“Whatever.” Efter en liten stund stannade jag och parkerade bilen vid parken som låg rätt nära Summers hus men ändå en bit ifrån.

“The park?” Hon såg förvånad ut men följde ändå efter mig ut ur bilen.

“You’ll see” svarade jag medan jag tog ut en tygpåse ur bagageluckan och började vandra emot ingången till parken. Summer försökte nyfiket titta vad jag hade i påsen men hon lyckades aldrig riktigt, för jag höll skrattande bort den ifrån henne. Vi gick ännu en gång hand i hand vilket fick mig att vilja le som en idiot hela tiden men jag tvingade mig själv att inte göra det. Det fanns blommor överallt och jag fick plötsligt en idé. Samtidigt som vi gick så plockade jag några blommor av varje sort och satte ihop dem till en liten hemmagjord bukett. Summer såg vad jag gjorde och hon log hela tiden emot mig, och jag hade svårt att inte le tillbaka. När vi sedan kom fram till en bänk som låg långt inne i parken satte jag mig ner och hon satte sig snabbt bredvid mig. Jag sträckte fram buketten emot henne och hon började skratta medan hon tog emot den.

“Thank you Harry” sa hon och jag log stort.

“Made it all by myself” sa jag retsamt medan jag tog fram tygväskan jag hade hållt i hela tiden.

“I know, I saw. It’s sweet of you” svarade hon och log ännu en gång. Jag plockade ut allt jag hade haft med mig ifrån väskan vilket i princip var mat och dryck. Ljusa mackor fyllda med ost och olika grönsaker, och två muggar fyllda med vattenmelonsbitar. Det var inte direkt särskilt fint eller dyrt för ärligt talat hade jag inte haft råd med det, men jag hoppades att hon skulle uppskatta det iallafall. Och Summer log stort när hon fick se vattenmelonen.

“Harry, how did you know that I just love melons?!” utbrast hon glatt och tittade sedan på blommorna hon höll i sin hand jag hade plockat. Min blick föll sedan också på dem och jag böjde mig försiktigt framåt och drog sedan ut en blå liten blomma ur buketten. Summer tittade nyfiket på mig medan jag fäste den bakom hennes öra med ett litet leende. Hon log tillbaka när hon märkte vad jag gjorde och lade sedan buketten hon höll i handen på bänken bredvid sig.

“Let’s eat” sa jag och bröt tystnaden som plötsligt hade lagt sig emellan oss. Summer nickade och vi tog varsin macka och började hugga in på den lilla “picknick” jag hade haft med mig.

“I’m sorry that this isn’t a huge dinner or something” sa jag lite generat med Summer bara tittade förvånat på mig.

“You’re sorry about that? Harry, to be honest, I love this. I love simple things like this, not those expensive dinners my mum takes me on. I like this” sa hon och log stort. Jag log för säkert hundrade gången idag och började snart äta mina melonbitar. Summer gjorde samma sak och nu kände jag att det var dags för mig att säga syftet till denna dejten. Jag blev genast mer nervös och tvingade mig själv att lugna ner mig, ingenting blev ju bättre av mina svettiga handflator eller mitt stammande.

“Yeah, Summer. I wanted to ask you about something” sa jag och ställde ner glaset med melonbitar. Min blick sökte sig till hennes och hon nickade.

“Sure, you can ask anything you want.” Jag harklade mig och drog in ett djupt andetag.

“I was wondering if you want to date me for real, not just these dates and that it will end after. I like you and there’s no way I can hide it” började jag och såg att Summer öppnade munnen för att säga något men jag hejdade henne innan hon gjorde det.

“Wait, I’m not finished yet. I really don’t want you to feel forced to be with me like our first date. You’re not forced to be with me and I hope you know that” avslutade jag och tittade nervöst på Summer som log smått medan hon tittade tillbaka på mig.

“Harry... I like you too. And I don’t feel forced, I want to be with you. So I’m saying yes to your question” svarade hon och jag började le större.

“Really?”

Jag stod vid mitt skåp i skolan nästa dag och väntade på Lucy. Vi skulle snart ha vår cheerleading träning och jag såg verkligen fram emot det. Förutom att det var Serena som var ledare. Jag hade varit en cheerleader väldigt länge nu och det var så jag och Lucy hade blivit bästa kompisar.

"Hi!" sa en ljus röst vid sidan om mig. Jag vände mig om och mötte Lucys blick. Jag log mot henne och sa också hej innan vi började gå mot omklädningsrummen. Vi sa ingenting när vi gick men det var ganska skönt ändå för då kunde jag tänka på vad som hade hänt igår. Harry hade nästan kysst mig och jag hade nästan kysst honom tillbaka. Även om jag inte visste vad jag kände för honom så visste jag att varje gång som han var i min närhet så dunkade mitt hjärta extra snabbt och hårt. Lucy sa hela tiden att hon kände sig så runt Lucas. Men de var ju så himla kära i varandra. Var jag verkligen kär i Harry?

Lucy höll upp dörren till omklädningsrummet och vi gick in. Flera andra tjejer stod där inne och bytte om till sina dräkter. Jag ställde ner min väska på en av bänkarna och Lucy gjorde det samma bredvid mig. Jag tog fram min röd-vita dräkt och satte på mig den när jag fått av mig mina vanliga kläder. När jag fått på mig den så satte jag upp håret i en tofs. Jag snörade på mig mina gympaskor och gick sedan ut till gräsplanen där vi tränade med Lucy bakom mig. Vi ställde oss i klungan av tjejer och väntade på att Serena skulle komma.

"So, how did it go at your work yesterday?" frågade Lucy mig.

"It went well, I met Harry's little sister. She's really lovely" svarade jag men utelämnade att säga att hon började gråta och att jag och Harry nästan kysstes.

"Aww I can only imagine how cute she is! Unlike my little brother. He's an idiot" sa hon och jag skrattade lite.

"So girls, we have a really big competition in one month. We need to make a great performance" sa Serena och vi andra höll med. "Last year Power Cheer Eagles won, we have to beat them this time!" sa hon högt och tydligt. Power Cheer Eagles var ett väldigt bra lag och vi hade aldrig vunnit över dem. Men det ville såklart Serena eftersom hon var en vinnarskalle. Allt hon brydde sig om var att vinna, inte att ha kul. Därför tröttnade väldigt många på henne och jag stannade bara för att jag älskade cheerleading och det skulle inte hon ta ifrån mig.

"I have made some changes so listen carefully" började hon sedan och alla tystnade. "Summer you're a flyer and Emma you're a base. I think it will get better that way" sa hon. Jag suckade, jag hade inget emot att vara topp förutom att jag var rädd för att de inte skulle fånga mig när de kastade upp mig i luften.

"Congratulations, you're a flyer" sa Lucy och log mot mig.

"Thanks" svarade jag och kollade bort mot fotbollsplanen där några killar spelade fotboll.

"Okay, let's practice!" ropade Serena och satte på musik. Jag bytte plats med Emma och sedan började vi med vårt program som inte riktigt var klart än.

När vi hade övat ett par gånger så hörde vi applåder bakom oss. Vi alla vände oss om och mötte ingen annan än Harry. Ett leende spred sig på mina läppar och jag kände Lucy nudda mig i sidan. Jag vände mig om mot henne och hon flinade och vickade på ögonbrynen. Jag suckade och himlade med ögonen innan jag vände mig om mot Harry som nu hade börjat prata.

"You're really good girls" berömde han och jag kunde se flera tjejer rodna eller som bara stod och gapade för att han stod där.

"Aww thank you Haz" sa Serena och gick fram till honom. Han kollade konstigt på henne och jag gjorde allt för att inte skratta. "We're done for today!" ropade hon sedan innan hon vände sig mot Harry igen. Jag vände mig om och började gå mot omklädningsrummet.

"Summer wait!" hördes en röst bakom mig. Jag stannade och vände mig om för att se Harry komma springandes mot mig.

"Hi Harry" sa jag och log mot honom.

"Hey" sa han och började gå bredvid mig. "You're really good at cheerleading and I really like your skirt" sa han och jag slog till honom löst på armen. "It's true, you look really fit in it" fortsatte han och blinkade med ena ögat. Jag rodnade lite och kollade åt sidan så att han inte skulle se det. Harry harklade sig innan han började prata igen.

"So umm, I was wondering if you wanted to do something with me today?" frågade han och jag kunde inte undgå att tycka att Harry lät gullig när han var nervös.

"That sounds fun, but I can't today. But maybe on Friday?" sa jag och han nickade.

"It's okay, Friday is awesome. Then I can prepare more" sa han och blinkade med ögat. Förbereda vadå? "What are you going to do today?" frågade han innan jag hunnit fundera mer över vad han skulle planera.

"I'm going to have a sleep over with Niall" svarade jag och såg Harrys leende försvinna. "Are you jealous?" frågade jag retsamt och knuffade honom lätt i sidan. Han skakade snabbt på huvudet och jag skrattade. "Well, I don't have feelings for him. He's my brother from another mother" fortsatte jag och såg att Harry såg mer lättad ut.

"Great, then he wouldn't mind if I did this" sa han innan han pressade sina läppar mot mina i en snabb puss. Sedan gick han iväg. Varför hade han nyss pussat mig? Vi var ju inte tillsammans och vi dejtade inte. Jag suckade. Ännu en gång hade Harry lyckats förvirra mig.

Jag hade precis kommit in i omklädningsrummet när ett högt ljust skrik hördes bakom mig.

"Williams!!!!" skrek personen som jag nu visste var Serena. Allas blickar vändes mot mig och jag kollade på Serena.

"What?" frågade jag och kollade irriterat på henne. Jag hade verkligen ingen lust att tjafsa med henne.

"I told you to stay away from Harry and now you were kissing out there!!" Skrek hon och jag kunde höra folk flämta till.

"Why would I stay away from Harry just because you want me to?!" utbrast jag och satte armarna i kors.

"Because he is mine and not yours! Just stay away from him" sa hon lite lugnare och jag suckade.

"If I want to be with Harry you have no right to stop me" sa jag och hon kollade bara elakt på mig.

"Just so you know Williams, I will ruin your life" hotade hon och försvann sedan ut från omklädningsrummet med Jennifer i släptåg. Jag suckade tungt innan jag började byta om.

"Wow Summer, that was so brave" hörde jag en tjej säga.

"Yeah, everyone is to scared to confront her" stämde en annan in.

"Thanks I guess" sa jag innan jag gick ut från omklädningsrummet. Jag orkade verkligen inte vara kvar här längre. Steg hördes bakom mig och snart var Lucy bredvid mig.

"So is it true that you kissed Harry?" frågade hon mig.

"No, he kissed me but I didn't kiss him back. I don't even know what the kiss means" förklarade jag och suckade.

"I think he likes you" sa hon och jag skakade på huvudet.

"I don't know but I'm to angry to think of it now" sa jag och hon nickade förstående.

"You did the right thing in there anyway. Serena can't decide over other people's lives. She's an idiot" sa hon sedan vilket fick mig att börja skratta.

När jag kom hem från skolan så gick jag upp till mitt rum för att byta om till myskläder. Jag hade missat tunnelbanan vilket gjorde att jag fick vänta en kvart extra och nu var det bara några minuter kvar innan Niall skulle komma. När mina mjukisshorts och ett pösigt linne var på så gick jag ner till köket för att beställa pizza. Om jag kände Niall rätt så skulle han vilja äta direkt när han kom. Och mycket åt han också, det var därför jag beställde två pizzor för att han åt minst en själv. Han åt verkligen mer än någon annan jag kände... Snart kom pizzorna och inte långt därefter Niall själv. Det ringde på dörren och där stod han redo med sin stora röda väska i ena handen och sin kudde i den andra. Jag släppte snabbt in honom och vi möttes i en varm kram.

“Hey Niall” sa jag och tog hans saker så att han kunde gå in och ta av sig skorna.

“Hey Summer” sa han och sniffade i luften.

“Yeah, it is pizza that you are smelling” sa jag bekräftande och log åt hur bra vi faktiskt kände varandra.

“Wonderful, you’re just awesome aren’t you” sa han och gick före mig in i köket. Jag följde efter honom och vi hjälptes åt att tillsammans plocka fram tallrikar, bestick och glas. Sedan satte vi oss och högg in i pizzan.

“So what have you been doing lately? I haven’t seen you much” sa Niall med munnen full av pizza. Det var lite svårt att höra vad han på grund av all mat, men jag som var van vid det kunde göra det.

“I’ve been working mostly, but also camping as you know.. And well, it’s been pretty much I guess” svarade jag och log lite när jag tänkte på den krullhåriga killen som gjorde mig så glad, även kallad Harry.

“Yeah that’s right, date camping with Harry Styles. How was that?” frågade Niall nyfiket och jag log ännu en gång. Självklart så märkte Niall detta och han tittade nöjt på mig som om att han kommit på något.

“It was pretty good, I can tell” sa han och log finurligt.

“Yeah it was. I mean... Harry is kind” svarade jag och började skratta när jag såg Nialls min som var en väldigt förvånad sådan.

“Kind?”

“Yeah, you wouldn’t believe it, but he is” sa jag och tittade på Niall som fortfarande såg chockad ut.

“You can close your mouth now, Niall” fortsatte jag och började sedan skratta. Och Niall var inte sen att stämma in i skrattet. Alla tankar om Serena var nu stoppade långt bak i huvudet och inget som jag tänkte bry mig om. Jag fick vara med vem jag ville, och hon kunde inte hindra mig ifrån att vara med Harry bara för att hon var Serena. Harry och jag hade något, jag visste bara inte riktigt vad. Men vad jag visste var att jag inte ville att det skulle ta slut.

“So, do you like him?” Jag stannade upp mitt i ett andetag och visste inte vart någonstans jag skulle titta. Jag och Niall satt nu i tv-rummet och bara pratade, och det hade varit skönt ända fram tills den frågan jag hoppades aldrig skulle komma, kom. Jag tittade nervöst på Niall som tittade på mig med höjda ögonbryn. En tystnad lade sig mellan oss och jag visste att jag behövde svara något nu, men jag kunde inte. Gjorde jag det, gillade jag Harry? Eller var det bara något som jag trodde eller inbillade mig att jag gjorde? Nej, nu var jag ju fånig. Jag visste att jag gillade honom men jag kunde bara inte erkänna det för mig själv. Trots att jag hade fattat att vara med Harry inte var den mest enkla saken så ville jag det, jag ville vara en del av hans liv.

“Ehm, I.. I don’t think so” mumlade jag till slut och tittade ner på mina händer. Niall placerade två fingrar under min haka och fick mig att luta huvudet uppåt och titta in i hans blå ögon.

“You can tell me if you do, you know. I’m not judging you” sa han och och log smått. Jag drog in ett djupt andetag och sa den sedan för första gången rakt ut.

“Okay, fine. I like him, a lot” sa jag och Niall började genast att le. Jag tittade upp emot honom och insåg just att det jag sagt blivit verklighet. Nu var det inte bara jag som visste om det längre, och nu när orden var sagda utanför mitt huvud så insåg jag hur sant det där var. Jag gillade honom, men frågan var vad han tyckte om mig?

“See you at work Summer.”

“See you at work Harry” sa jag och vände mig om och började gå mot tunnelbanestationen. När jag kommit en bit så vände jag mig om för att se Harry stå där med händerna i fickorna och le mot mig. Jag vinkade mot honom innan jag svängde så att jag inte kunde se honom längre. På något sätt så längtade jag till att jag skulle jobba. Men det var väl inte för att Harry skulle vara där? Eller..?

“Hey, why didn’t ya wait for me?!” hördes en röst bakom mig som fick mig att stanna i mina steg. Jag vände mig om med ett leende och såg den blonda pojken komma springandes mot mig.

“Sorry Ni, I forgot” sa jag och log när han lade en arm om mina axlar.

“It’s okay Summer. So I was wondering if you wanted to hang out today? It was a long time ago we hung out alone” sa han och log mot mig. Jag suckade, väl medveten om att jag skulle se hoppet i hans ögon försvinna.

“Sorry Niall, I can’t today. I have work” sa jag.

“Work? I didn’t know you worked?” sa han fast det lät mer som en fråga.

“I just started” svarade jag.

“Well, we have a lot to catch up on” sa han och jag nickade instämmande.

“We have, what about we hang out tomorrow after my cheerleading? We can have a sleepover. I’m home alone anyway” sa jag och såg Niall le mot mig.

“Sounds awesome” svarade han och tog bort armen från mina axlar när vi kom till trapporna som ledde ner till tunnelbanan. Niall kollade med ett busigt leende på mig.

“Ready, set go!” ropade han och vi började springa ner för trapporna som var fulla av folk. Vi fick fula ord slängde mot oss men vi brydde oss inte. Jag och Niall tävlade alltid om vem som kunde komma först ner till spåret, oavsett hur mycket folk det var. Niall var den som brukade vinna och det verkade han göra idag också. Han var några trappsteg före mig och när jag hörde ett högt tjut så förstod jag att han var nere. Jag saktade genast ner och drog in ett djupt andetag för att försöka återhämta andan.

“Number one again!” utbrast han och gjorde en liten segerdans som fick mig att skratta.

“Congratulations my dear Niall. What can I do for you?” sa jag med tillgjord röst.

“Thank you darlin’, hmm what about a lovely dinner tomorrow?” föreslog han i också tillgjord röst.

“Pizza it is” svarade jag och skrattade.

När jag kom hem så lade jag ner min tunga väska på golvet. Läxorna var för många och allt jag ville var att slippa dem. Men jag visste att mina betyg skulle sjunka om jag inte pluggade. Därför tog jag fram min mattebok och började räkna. Matte var nog mitt hatämne. Dels så var det svårt men det var också så himla tråkigt. När skulle jag någonsin behöva veta hur man räknade ekvationer i framtiden? Det var ju inte direkt så att jag skulle bli en mattelärare. När jag räknat några tal så tyckte jag att det räckte för idag. Jag gjorde snabbt iordning två smörgåsar som jag sedan åt. Mitt arbetspass skulle börja om en timme och om tjugo minuter gick min tunnelbana. Jag gick upp till mitt rum och tog fram en snodd för att sätta upp mitt hår i en tofs. Jag bytte om till ett par svarta jeans och ett vitt tight linne. Sedan gick jag ner igen och tog ett äpple som jag kunde äta på vägen. Jag snörade på mig mina skor och tog på mig min jacka innan jag gick ut från huset för att påbörja min vandring till stationen. Vädret hade inte blivit bättre. Snarare sämre. Det blåste kallt och småduggade. Det kändes verkligen att hösten var på väg. Löv hade börjat falla till marken och gräset var inte lika grönt längre. Jag tog en tugga av mitt äpple och tog sedan upp min mobil ur fickan. Jag fick en chock när jag såg att tåget skulle gå om tre minuter. Jag kastade äpplet i papperskorgen som jag gick förbi och började sedan att springa de sista metrarna.

När jag äntligen kom fram till jobbet så såg jag en liten flicka sitta på bänken bredvid kassan. Ingen annan verkade vara här. Vad gjorde hon här? Hon hade kanske kommit fel? Hon hade brunt axellångt hår och bruna ögon. Hon såg ganska lik någon jag sett, men jag kunde inte sätta fingret på vem det var.

“Hi” sa jag och ställde mig framför henne. Hennes blick mötte min och hon kollade blygt på mig. Jag kunde inte undgå från att kolla på hennes kind som var alldeles röd och om jag inte var helt blind så kunde man skymta ett handavtryck. Hade någon slagit henne? När hon inte svarade så bestämde jag mig att prata igen.

“I’m Summer, who are you?” frågade jag och hon log. Som om hon kände mig.

“I’m Cara” sa hon och plötsligt slog det mig. Det var ju Harrys lillasyster. Men vad gjorde hon här?

“Why are you here?” frågade jag och log smått mot henne.

“Harry brought me here, he said that he didn’t want me alone with my dad” sa hon och hennes ögon började genast att tåras.

“Are you okay?” frågade jag oroat och lade ner min väska på golvet. Hon skakade på huvudet och sträckte fram sina armar mot mig. Jag kramade osäkert om henne. Även om jag inte kände henne så bra så kändes det som om det var min skyldighet att trösta henne. Jag kände min högra axel bli blöt men jag brydde mig inte.

“Shh shh, it’s okay, wanna tell me what’s wrong? Or I can go get Harry” sa jag.

“Go get Harry, please” fick hon fram och jag nickade. Jag drog henne ifrån mig och torkade henne lite under ögonen innan jag gick in i bakrummet. Ingen annan var här och jag blev inte förvånad av att se Harry stå och baka bröd.

“Hi Harry, umm Cara. She’s crying” sa jag och hans leende som varit på hans läppar försvann. Han skyndade sig ut till kassan och jag hörde Cara bryta ut i ännu mera gråt. Jag bestämde mig för att ge dem lite privat tid så jag satte på mig ett förkläde innan jag fortsatte på frallorna som Harry börjat med.

När det gått en kvart så bestämde jag mig för att gå ut till Harry och Cara. När jag kom ut till kassan så såg jag Harry sitta på en stol med Cara i sitt knä.

“Everything okay?” frågade jag och mötte Harrys blick. Den var blandad med argsinthet, ledsamhet och sorg.

“Umm yeah, Cara’s not crying anymore” svarade han och jag nickade. Jag kollade på Cara som hade röda ögon och blöta kinder. Jag vände mig om och tog fram en servett, lite papper och en penna. Jag gick sedan fram till Harry och Cara och satte mig på huk framför dem. Jag tog servetten och torkade bort hennes tårar på kinderna. När jag gjort det så tog jag fram pappret och pennan och lade det på bordet.

“You wanna know what I do whenever I’m sad or angry?” frågade jag Cara försiktigt och hon nickade smått samtidigt som hon bet lite på sina naglar. Harry strök henne över håret och jag kunde verkligen se att han brydde sig om henne hur mycket som helst.

“I paint. I’m not good at it, but that’s what I do. I paint whatever that comes up in my mind. For example, when me and my bestfriend is fighting I always paint her. And if I’m really angry at her I just make her look ugly” sa jag vilket fick Cara att skratta. “Or, you can paint on people” sa jag och sekunden senare hade Harry ett bläckstreck på sin kind. Cara skrattade och kollade leendes på Harry.

“But that’s not so nice” sa Harry och log smått mot mig. “But you know what Cara, if someone ever paint on you, you just paint on them back” fortsatte sedan Harry och målade lite på min arm. Jag skrattade lite och kollade upp mot Harry.

“Well Cara, we have to work now. But just tell us if you need anything” sa Harry och lyft sedan upp Cara för att ställa sig upp. Jag gjorde också det och snart var både jag och Harry inne i bakrummet igen.

“What was all that about?” frågade jag efter en stunds tystnad.

“What?” frågade han mig.

“Why was Cara crying?” förtydligade jag mig och han kollade genast ner i marken.

“N-nothing” stammade han fram och drog en hand genom sitt hår.

“Harry, you know that you can tell me anything. I won’t tell anyone. You’re my friend” sa jag och fattade inte att jag sa det där sista högt.

“I’m your friend?” frågade han hoppfullt med ett leende och jag nickade.

“Yeah, it feels like I can trust you so therefore you’re my friend” sa jag leendes. Harry log mot mig innan han tog ett steg framåt och omfamnade mig i en kram.

“You don’t know how much that means to me” sa han mot mitt hår samtidigt som hans armar var på min rygg. Jag lade armarna om hans nacke och för en gångs skull så kändes det faktiskt rätt.

“What you did to Cara, it means a lot. I saw how happy she was around you. But I can’t tell you now why she was crying. I don’t want you to be afraid or get in danger” sa han och jag nickade men jag förstod inte vad han menade med att jag skulle bli rädd eller hamna i fara. Så farligt liv hade han väl inte?

“It’s no problem. I haven’t been around small kids for a long time, she’s lovely Harry. And I can really see how much you care about her” började jag och kände honom nicka. Jag tog bort mina armar om hans nacke och hans försvann från min rygg. “And you can tell me whenever you feel ready Harry. Don’t feel like you have to. I just want you to know that I’m here if you want to talk. Like you were when I talked to you about my family” sa jag ärligt och log smått mot honom. Han nickade smått mot mig och plötsligt kändes det som om jag äntligen kunde läsa alla mina känslor för Harry. Även om det inte var något mer än vänner så visste jag att det betydde mycket för honom. Alla mina osäkra frågor jag haft om Harry för bara några timmar sedan var som bortblåsta. Jag visste att jag gillade Harry och att han gjorde mig glad. Även om han ibland gjorde mig arg och kanske inte hade det bästa temperamentet så var det hans personlighet. Och jag visste att han var så mycket mer än en player. Jag hade inte märkt att jag stirrat in i Harrys ögon hela tiden förrän han började luta sig fram mot mig. Vad höll han på med? Han tänkte väl inte göra det som jag trodde att han skulle göra. Plötsligt var hans ansikte så nära mitt att jag kunde känna hans mintiga andedräkt. Mitt hjärta dunkade fort och hårt och det kändes som om Harry kunde höra det. Hans blick flyttades mellan mina ögon och mina läppar hela tiden och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Harry hade ju kysst mig förut men då hade jag inte varit beredd på det och det hade inte betytt något. Men denna gången så kändes det annorlunda. Men mina känslor för honom var ju bara som vänner. Inget mer. Och man kysser inte sina vänner. Men ville jag verkligen bara vara vän med Harry? Han gjorde mig glad, men han var ju inte direkt min typ. Men vad var min typ då? Mitt hjärta och min hjärna hade helt olika åsikter och fightades som djävulen och gud. Mitt hjärta ville att jag skulle kyssa honom medan min hjärna ville att jag skulle hålla mig undan från honom. Men det var jag som skulle göra valet. Ingen annan. Lyckligtvis så behövde jag inte tänka på det mer eftersom en röst från kassan fick oss att gå ifrån varandra. Harry harklade sig innan han gick ut till kassan för att hjälpa kunden som kommit. Mina händer fann sin väg till mina läppar. Vad hade hänt om Harry faktiskt hade kysst mig? Jag hade ju nyss sagt till honom att han var min vän. Men på något sätt så hade det känts så himla rätt. Och jag visste innerst inne vad mitt val skulle bli. Och hade jag följt mitt val så hade mina läppar varit mer svullna nu.

Oooohhhh :P Vad tyckte ni om det? ;) Kommentera gärna era tankar/åsikter, ni vet att det betyder enormt mycket för oss :D

Ha det bäst!! //Josefin & Frida xxx

“Summer!” hörde jag min mamma ropa på mig nerifrån. Jag suckade och gick ner för trappan till hallen där hon stod påklädd och med en svart resväska vid sidan om.

“Yeah?” frågade jag och lutade mig mot den vita väggen.

“I have work this week so I won’t be home anything until tuesday next week. Kate is off from work but she’ll be back on saturday. I know that you’ll be fine without her help but if you need anything, just call her okay?” förklarade hon och jag nickade för att visa att jag hade förstått.

“Great! Well, take care honey. I’ll call you whenever I have time” sa hon och kramade mig. Hon satte sedan upp sitt mörkbruna hår i en stram hästsvans och log mot mig en sista gång innan hon gick ut genom dörren. Jaha, nästan en hel vecka för mig själv. Kanske inte det roligaste. Men vad hade jag för val egentligen?

Jag drog upp de bruna trädörrarna till skolan och började gå mot mitt skåp. Efter att jag hade kommit hem igår så hade jag bara varit i mitt rum hela dagen. Jag hade funderat på vad campingen betydde. Det var ju inte direkt någon dejt. Harry gjorde mig så förvirrad. Ena stunden var han avslappnad och rolig medan andra stunden så var han arg och sa spydiga kommentarer. Jag gillade den första Harry bättre. Jag var osäker på ifall det var en bra idé att öppna sig för Harry. Inte för att jag trodde att han skulle sprida det. Ingen skulle ändå bry sig. Jag var mer orolig för att han inte skulle bry sig. Att han bara satt där och låtsades för att verka som en “bra” vän. Vän? Kunde jag klassa Harry som min vän? Jag hade ju berättat om hela min familj för honom, men var han verkligen min vän. Egentligen så visste jag ju att han ville mer. Men på något sätt så kändes det hela så påtvingat. Han hade aldrig pratat med mig förut. Varför hade han börjat nu? Och dessutom bett mig att gå på en dejt med honom. Harry var en snäll kille och han kunde vara omtänksam om han ville. Men jag hade ingen aning om vad jag kände för honom. Han nästan vägrade att öppna sig för mig. Något som faktiskt sårade mig. Jag hade ju öppnat upp mig för honom. Kunde inte han göra det för mig då? Det var ju inte direkt så att jag skulle sprida det han sa till någon annan. En suck for ur mig vilket fick Liam att vända sig om mot mig.

“What’s up?” frågade han och låste upp sitt skåp.

“Nothing” ljög jag när jag egentligen ville säga allt till honom som var på mina tankar. Men jag hade ingen lust att prata om det nu i skolan och dessutom så visste jag att jag skulle få bättre råd av Lucy.

“If you say so” sa Liam och tog fram sina historia böcker. Jag tog fram mina också och stängde sedan mitt skåp.

“How was your weekend?” frågade jag för att byta samtalsämne samtidigt som vi gick mot klassrummet.

“Great! How was yours?” frågade han mig.

“Also great” svarade jag leendes. Trots att Harry gjorde mig alldeles förvirrad så hade campingen varit rolig. Förutom att jag nu var lite förkyld efter det iskalla badet. Jag hade aldrig campat förut men det var faktiskt roligare än vad jag trodde. Det var också väldigt mysigt.

Jag och Liam gick in i klassrummet där vi såg Niall och Lucy sitta vid ett av borden. Vi satte oss vid bordet bredvid och började genast att småprata eftersom läraren inte kommit ännu.

“So Summer, how was your date with Harry?” frågade Lucy och vickade på ögonbrynen.

“It wasn’t a date Lucy” sa jag och himlade med ögonen.

“Whatever... What did you guys do?” frågade hon istället.

“Umm, we were camping” mumlade jag och kollade ner i bordet. Varför blev det plötsligt så pinsamt. Det var ju bara Harry vi pratade om.

“You’re kidding right?” frågade Niall med ett flin och jag skakade bara på huvudet.

“Oh my god! I would pay to see you! Seriously Summer, you in a forest? I don’t think so” sa Lucy och skrattade.

“You don’t have to believe me, but it’s true” sa jag och ryckte på axlarna. Lucy skulle precis säga något när alla tystnade. Jag kollade runt för att se vad som hände och min blick fastnade vid dörren. Där kom Louis, Zayn och inte minst Harry ingåendes. Alla följde dem med blicken, även jag, och när Harry kollade mot mig kunde jag inte undgå att lägga märke till hans blåtira. Vad hade han gjort? Plötsligt kände jag mig nedstämd. Varför gjorde jag det? Jag hade sett Harry med sår i ansiktet förut. Varför var det så annorlunda den här gången. Jag svalde hårt när en tanke kom upp i mitt huvud. Var det för att jag brydde mig om honom?

Lektionen var slut och alla skyndade sig ut från klassrummet. Jag försökte få tag i Harry för att kunna prata med honom, men han hade varit snabb ut från klassrummet. Jag plockade undan allt som låg på min plats och tog följe med Liam mot mitt skåp. Jag stannade upp i mina steg när jag såg Harry, Louis, Serena, Jennifer och Zayn stå bredvid varandra. Serena höll sig nära Harry och grejade med hans hårtoppar samtidigt som hon höll hans hand. Varför gjorde hon det för? Hon förtjänade inte Harry? Men vad tänkte jag egentligen? Harry var inte min, han fick ju va med vem han ville. Men på något sätt så kändes det så himla fel när Serena stod och flörtade med honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag började gå mot dem. Jag ville så gärna prata med Harry och fråga vad som hade hänt. När jag kom närmre så kände jag att jag hade blickar på mig. Dels från elever runt omkring, kanske inte så konstigt för det var nästan ingen som vågade gå fram till dem, men också från Harry. Hans ögon borrade sig in i mina och han kollade konstigt på mig. Tillslut stannade jag framför honom och fick en sur blick av Serena.

“Hi Harry, I just wanted to ask what happened to you? Are you okay?” sa jag en stund efter att jag samlat mod. Varför var jag så nervös? Jag hade aldrig varit så nervös i Harrys sällskap förut. Men med blickar i ryggen och ett par personer omkring mig som skrattade så var det kanske inte så konstigt. Harrys ögon lös upp innan de snabbt blev vanliga igen.

“Umm okay, why do you care how I am, Winter?” sa han med ett flin och fick de andra att skratta. Jag öppnade munnen för att säga något men inget kom ut. Jag suckade. Hade han nyss kallat mig Winter. Jag trodde vi var över den perioden. Tydligen inte.

Skoldagen var slut och allt jag ville var att gå hem. Harry hade gjort så att jag såg ut som en idiot när jag kom fram till honom. Varför hade han gjort som han gjort? Jag trodde faktiskt att vi hade något på gång. Något som kunde utvecklas till något mera. Men Harry brydde sig för mycket om sig själv och sitt rykte för att kunna prata med mig under skoltid. Jag suckade och slängde min väska över axeln.

“See you later Liam” sa jag och började med raska steg gå mot utgången. Jag hörde Liam ropa hej då innan jag öppnade dörren. Jag gick ner för trapporna som fanns innan dörren och kollade upp mot himlen. Den var mörkgrå och det såg ut som om det skulle börja regna när som helst. Typiskt England. Jag hade precis gått ut från skolgården när någon tog tag i min hand och vände mig om.

“Hi Summer” sa Harry och visade sina vita tänder i ett leende.

“What do you want?” muttrade jag och satte armarna i kors.

“Woah! Someone woke up on the wrong side of the bed this morning” retades han.

“Seriously Harry! What’s your deal? Yesterday and the day before you were all kind to me and I actually enjoyed the time when we were camping! But today you were just mean! If you don’t want to be with me just tell me! Because I actually care about you and it’s not so nice to see you all blue in your face!” utbrast jag argt och kände en lättnad på mina axlar. Att säga vad jag tyckte till Harry var vad jag behövde.

“You care about me?” frågade han och hopp lös i hans ögon.

“I do Harry, but I don’t want you to feel embarassed of me!” svarade jag lite lugnare än förut.

“I’m not embarassed of you it’s just-” började han men jag avbröt honom.

“You just care about your reputation more. It’s fine Harry, really. It’s who you are. But I don’t want to play any games with you” sa jag ärligt och började gå mot tunnelbanestationen. Jag hörde Harry sucka innan han sprang efter mig och stannade framför mig.

“I’m not playing a game Summer. Trust me. The camping yesterday was fun and I did also enjoy it. I like you, I don’t know why I did what I did before. It’s just that no one has ever cared for me before” sa han och jag kollade konstigt på honom. “Except for my family” lade han sedan snabbt till. Jag nickade.

“Well, that doesn’t make you to have the right to tease me and call me Winter. Seriously, I thought we were over that. You made me look like a fool when I came up to you. Do you know how many people who have laughed behind my back today?” utbrast jag och kände mig genast arg igen.

“I know I know Summer, and I’m sorry. Fuck, I don’t even know how to explain myself. But I do know that you looked really cute when you came up to us. I don’t think anyone besides you would do that” sa han vilket fick mig att rodna.

“I gotta go Harry” sa jag och log lite.

“Do I get a second chance?” frågade han hoppfullt.

“Maybe” svarade jag triumferande.

“Well, I don’t take no as an answer” sa han och log sitt fina leende.

“I know that Harry” sa jag och han blinkade bara med ena ögat mot mig.

“See you at work Summer.”

Sedan lade han sitt liggunderlag närmre mitt och lade sig tätt intill min kropp under en under en blandning av våra sovsäckar.

“Harry-” började jag men blev snabbt avbruten.

HARRYS PERSPEKTIV

För första gången på riktigt länge vaknade jag upp bredvid någon som inte var min syster. Oftast sov jag själv, om inte Cara ville sova med mig som hon ibland ville. Visst låg jag med tjejer, men jag sov aldrig över med dem eller något sådant. Det var mer som ett “jobb” som blev utfört, och när det sedan var klart så var det bara att gå som om ingenting hade hänt. Trots det så visste ju nästan alla på hela skolan vad jag höll på med, jag var ju trotsallt en av de mest populära personerna på hela skolan. Och den där känslan av att vakna upp med någon och inte ensam, det kändes väldigt bra. Jag öppnade sakta ögonen och tog in allt ljus i min omgivning, som var väldigt mycket. Jag var väldigt varm och drog snabbt av mig sovsäcken då jag kände någon röra sig intill mig. Min blick föll på Summer som sov djupt bredvid mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag såg hur tätt ihop vi hade sovit. Jag mindes att det hade varit kallt och att det varit därför, men det hade varit mysigt också. Hon såg söt ut när hon sov och hennes bruna långa hår var ihoptrasslat på hennes kudde intill hennes huvud. Hon såg också så fridfull ut, på något sätt. Fast det visste jag att hon inte var, för hon hade ju igår berättat hur jobbigt hon hade det för mig. Och jag ville berätta, men jag kunde bara inte. Det kändes som att jag inte kände henne tillräckligt bra och jag ville inte bryta ihop här. Det fanns så mycket som sa emot att jag borde berätta, trots att jag egentligen ville eftersom hon hade vågat berätta sin historia för mig. Men jag antog att jag bara kunde säga att allt var bra hemma, eller något sådant. I och för sig visste jag inte om hon skulle tro mig, för hon verkade ha lätt att läsa av folk. Dessutom hade jag sagt det dummaste jag någonsin hade kunnat säga, att vi hade lika liv. Varför hade jag sagt det? Jag hade bara vräkt ur mig det utan att tänka efter först vilket var väldigt osmart. Men om jag hade tur kanske hon skulle glömma bort det...

Ett plötsligt röksug kom till mig och jag reste mig snabbt upp och gick ut ur tältet. Ute var det soligt och varmt, och jag kunde se dagg på grässtråna ifrån natten som varit. Det var tyst och det enda som hördes var några syrsor. Dagen såg ut att bli vacker och jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att vakna upp på. Min hand fumlade i fickan på byxorna jag nu hade på mig och jag drog upp en cigarett ur paketet. Jag tände sedan den sedan med vana med min tändare och drog in röken i mina lungor. Jag blev genast lugnare av den och det kändes skönt. Min blick for runt i skogen medan jag tänkte på allting i mitt liv. Jag hade egentligen ingen större lust att åka hem igen och återvända till vardagen, här ute med bara Summer var det mycket skönare. Inga krav på sig, inte från någon. Och jag skulle nog gärna ha stannat om det inte vore för Cara. Jag oroade mig lite för henne eftersom hon var själv med pappa, men jag trodde nog samtidigt att hon mådde bra. Pappa hade sina små, korta, nyktra stunder som nästan aldrig existerade och om jag hade tur kanske han var någorlunda snäll emot Cara. Visst kunde hon klara sig lite själv trots att hon bara var fyra år, men det var lite för att hon var tvungen att göra det. Jag kunde inte vara med henne jämt och hon hade fått växa upp snabbare än vad hon borde ha fått göra. Jag suckade medan jag tänkte på allting, det var så komplicerat. Hela mitt liv var så komplicerat och det var delvis därför jag hade så svårt att släppa in människor i det, ingen kunde riktigt förstå mig. Det var det som var det jobbigaste. Jag kunde höra fågelkvitter långt bortifrån och solen steg bara på himlen. Trots att det var september så var det varmt, sommaren hade inte riktigt försvunnit helt ännu. Jag drog med foten över det lite smått blöta gräset medan jag tittade runt omkring mig. Rätt som det var hörde jag steg bakom mig och jag hann bli rädd för en sekund innan jag insåg vem det var.

“Morning Harry” sa Summer och ställde sig bredvid mig.

“Morning” svarade jag och tittade på den nyvakna tjejen som log ett trött leende emot mig.

“Slept well?” fortsatte jag och höjde på ögonbrynen när hon gäspade.

“Yeah, it was bit cold but still okay” svarade hon och drog en hand igenom sitt tilltrasslade hår. Jag nickade och tog ett till bloss av min cigarett medan min blick vandrade tillbaka över all natur runt omkring oss. En tystnad lade sig mellan oss medan Summer också tog in omgivningarna och tittade på allt.

“Beautiful, isn’t it?” mumlade jag halvt för mig själv.

“Yeah, it really is. Have you been here before?” frågade Summer och tittade nyfiket på mig.

“Many times. We used to camp here” svarade jag och undvek att säga något mer om min familj. Desto mindre Summer visste, desto bättre.

“Who? You and your family?” Självklart skulle Summer fråga om min familj, jag var faktiskt inte ens förvånad att hon gjorde det.

“Yeah” svarade jag bara och tog ett sista bloss av min cigarett innan jag fimpade den på marken.

“Why are you doing it?”

“Doing what?” Jag blev förvirrad av Summers fråga för jag fattade inte vad hon menade.

“Smoking.” Plötsligt blev jag nervös men jag fattade inte varför. Det var en så enkel fråga, men samtidigt så svår. För självklart fanns det anledningar till varför jag rökte och allt annat jag också gjorde, men det var inte något av det där som jag faktiskt kunde säga till Summer. Jag trodde dessutom inte att hon förväntade sig något djupt svar som faktiskt skulle bli svaret om jag sa sanningen, vilket jag ändå inte tänkte göra. Jag hade stått tyst en liten stund men märkte att Summer fortfarande tittade på mig, som om hon fortfarande ville ha ett svar vilket hon nog ville.

“Just... Doing it, you know. No reason really, just like it” blev mitt svar och jag hatade mig själv för att jag lät så himla osäker, såklart att hon inte skulle köpa det då. Vilken idiot jag var.

“Really? Because we said only the truth and you look like you’re lying..” sa hon och hennes blick lämnade fortfarande inte min för en sekund.

“It’s true” blev mitt svar och hon nickade.

“Okay, I believe you. Now can we please eat breakfast?” sa hon och log. Jag nickade lättat och gick tillsammans med henne tillbaka till tältet. Det hade varit nära att hon hade genomskådat mig och jag förbannade mig själv för att jag hade låtit så osäker. Jag var tvungen att bli bättre på det, men Summer gjorde det svårt för mig när hon själv var en så öppen och ärlig person. Jag tyckte att hon förtjänade sanningen av mig, men jag kunde bara inte berätta den. Det gick inte, och det var så det var tvunget att förbli. Många sa att det alltid lönade sig att vara ärlig och att lögner alltid var komplicerade, men det stämde inte ens. För mig var verkligheten den mest komplicerade saken, och mina lögner var min räddning.

“So I guess we’ll see eachother tomorrow then” sa Summer och log försiktigt emot mig. Vi stod nu utanför hennes dörr ännu en gång och skulle säga hejdå. Campingen var över och imorgon var det skola, även kallat verkligheten.

“Yeah, we will” svarade jag och gav henne en puss på kinden innan jag gick tillbaka emot min bil igen. Jag hade lite bråttom hem, för jag ville se så att Cara var okej där hemma med pappa. Jag såg Summer vinka till mig innan hon öppnade sin ytterdörr och gick in i huset. Hon kanske inte var världens lyckligaste, det hade jag ju förstått. Men någon fin stans att bo på hade hon iallafall. Jag satte mig i bilen och körde snabbt hemåt till mina kvarter som man faktiskt tydligt kunde se var så mycket sämre än Summers. Det var billiga och nerklottrade kvarter där ingen egentligen ville bo, men många hade inte så mycket val. Om alla i skolan hade vetat om hur jag bodde hade de kanske sett annorlunda på mig, vad visste jag? Men det var ju tur att ingen skulle få veta det då. Summer visste inte heller, och jag skulle låta det förbli så. Jag kom snabbt fram till rätt hus och parkerade bilen utanför på en av de vitmålade parkeringsplatserna som fanns där. Portkoden till huset gick fort att slå in och jag tog trapporna i några få men långa steg, och snart stod jag utanför vår dörr. När jag ryckte i dörrhandtaget var det låst och jag halade nervöst upp nycklarna ur min jeansficka. Snart var dörren upplåst och jag klev in i hallen. Där var det dödstyst, inte ett ljud hördes och det skrämde mig. Varför kom inte Cara springande som hon brukade? Och varför var det ingenting alls som lät? Jag tittade nervöst omkring mig och sparkade snabbt av mig mina converse.

“Cara? Dad?” Jag fick inget svar på mina rop och nu började jag bli mer orolig än förut. Hade det hänt något? Jag skulle göra vad som helst för min lillasyster och om någon skadade henne så skulle jag kunna göra vad som helst för att också skada den personen tillbaka. Plötsligt fick jag höra ett skrik som kom inifrån pappas rum och jag kunde svära på att det var Cara som skrek. Jag rusade dit medan alla möjliga tankar och bilder om vad som möjligtvis hände just nu snurrade runt i mitt huvud. Dörren flög upp av min arm och jag fick se min pappa och Cara där inne. Vad jag fick se härnäst gjorde mig så fruktansvärt arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag såg pappas hand flyga upp emot Caras kind för att slå till henne och jag rusade fram emot honom och knuffade bort honom ifrån henne. Ingen av oss var nog beredd på att jag skulle göra så, och själv hade jag bara reagerat utan att tänka efter först. Pappa slog Cara, han hade slagit henne. Jag kunde inte dölja min ilska och avsky för min egen pappa när jag tittade på honom medan tårar vällde upp i mina ögon.

“WHAT THE HELL DID YOU DO TO HER, YOU ASSHOLE! You slapped her, didn’t you? How dare you touch her?!” skrek jag rakt i ansiktet på honom och knuffade honom ännu en gång så att han ramlade bakåt i sängen.

“Harry, get the fuck out of here. What I do is my business, stay out of it!” röt han och hans ögon sköt nästan blixtar emot mig. Jag blinkade chockat, jag hade nog aldrig sett honom så här arg förut. Jag kände en liten hand ta tag i min och visste att det var Caras. Min blick flög till henne och jag såg hennes tårfyllda ansikte och ett blåmärke som skymtade på hennes kind.

“Cara, get out of here. I’ll be there soon” mumlade jag och puttade iväg henne bort emot dörren. Hon tvekade lite men försvann sedan ut ifrån pappas rum. Jag kunde inte låta henne riskera att få någon mer smäll, den smällen tänkte jag ta istället om det behövdes. Hon hade redan fått utstå tillräckligt mycket och jag hatade mig själv för att jag hade kommit för sent för att hindra att detta ens hade hänt.

“Don’t you ever touch her again, do you hear that? Never. You slapped your own daughter” sa jag en aning lugnare men med en sådan avsky i min röst att vem som helst hade kunnat förstå att jag hatade min pappa. Ja, gud vad jag hatade honom. Jag hatade honom för att han aldrig fanns där för oss och jag hatade honom för att allt han gav oss var smärta. Och nu hade han slagit till Cara, och jag hatade honom så fruktansvärt mycket för det. Jag hatade att han ens fanns i våra liv, allt han gjorde var att slå sönder allt som jag byggde upp.

“I do what I want, shut up!. You weren’t home anyway, so why do you even care?” frågade pappa och höjde på ena ögonbrynet bara för att reta upp mig. Trots att jag visste detta, så fungerade det ju.

“I care because I love her! Just because you’re an idiot and no one loves you it doesn’t mean that no one can’t love her!” utbrast jag och tog ett steg närmre honom. Jag kunde känna hans andedräkt som stank av sprit och det gjorde mig illamående, som allt annat med honom också gjorde.

“Don’t tell me what to do, just get the fuck out of here!” skrek han tillbaka och ställde sig upp framför mig.

HARRYS PERSPEKTIV

Efter att jag hört Summer berätta om sin söndriga familj så kunde jag inte hindra mig själv från att känna mig ledsen för henne. Jag hade alltid trott att hon bodde med sina föräldrar och fick allt vad hon pekade på. Min gissning var ju nästan rätt men jag hade inte en aning om att hennes pappa hade stuckit. Fast det var kanske inte så konstigt. Jag hade trott att jag var den enda på skolan som hade en sådan trasig familj. Så fel jag hade. Våra liv var ganska lika faktiskt. Båda av oss hade en förälder som stuckit och den andra som inte brydde sig så mycket. Min pappa drack ju hela tiden medan Summers mamma trodde att hon var en perfekt förebild och att Summer hade det bra.

“What do you mean?” frågade Summer mig och fick mig att avbrytas i mina tankar. Fan också! Såklart att jag hade sagt rakt ut att vi hade lika liv. Hur dum fick man vara? Jag ville ju inte berätta för henne. Men på något sätt så kändes det som om jag skulle göra det eftersom hon berättat för mig hur hon hade det hemma.

“Umm, nothing. Just forget it” mumlade jag. Jag ville inte att Summer skulle tycka synd om mig. Visst, jag ville att hon skulle få player-bilden ur huvudet men det kunde jag fixa på andra sätt.

“Okay..” svarade hon osäkert och jag log övertygande emot henne så att hon skulle glömma att jag ens hade sagt någonting om mitt liv. Jag kunde bara inte berätta, det skulle vara för riskfyllt. Sedan hade jag svårt för det, jag kände inte för att börja storgråta inför henne mitt ute i skogen på en campingtur där vi skulle vara glada. Summer log tillbaka mot mig och jag slogs ännu en gång av hennes fina leende.

“Are you hungry?” frågade jag och drog fram den svarta ryggsäcken jag hade bakom mig. Den var pappas, och egentligen gillade jag den inte alls eftersom den tillhörde honom. Men jag hade inget val och inga pengar, så därför hade jag varit tvungen att ta den trots att jag hatade den. Jag hatade allt som hade med honom att göra för allt han hade orsakat mig var smärta... Men jag puttade tillbaka mina tankar om honom långt bak i huvudet och tittade på Summer som nickade.

“Yeah, but I didn’t really bring much food because I didn’t know we were supposed to sleep over here” svarade hon medan jag öppnade min ryggsäck.

“Oh don’t worry about that babe. I’ve got enough for the both of us” sa jag och såg i ögonvrån att hon rodnade lite vilket jag tyckte var oerhört gulligt. Hon var nog inte van vid att bli kallad för babe, det var ju något som märktes tydligt.

Inte långt efter det stod vi båda med tältet jag hade haft med mig i händerna. Summer såg helt förvirrad ut och förstod inte vad jag menade när jag gav henne instruktioner om hur hon skulle göra.

“Have you never put up a tent before?” frågade jag och skrattade när hon ännu en gång misslyckades med att sätta pinnarna rätt.

“No, I haven’t.” Hennes svar fick mig att stanna upp i min rörelse och släppa det jag höll i för att istället gå fram till henne.

“Never?”

“Nope, never. My mum does takes me on vacations, but never camping. We’re always at some expensive place just because she can afford that” svarade Summer och tittade på mig. Jag märkte att hon blev nedstämd av att prata om sin mamma och jag kände mig ledsen för hennes skull, jag ville inte se det där sorgsna i hennes blick.

“Then I’m gonna make the first time great. Let’s not think about sad stuff now, camping is always supposed to be happy trips” sa jag och log smått. Summer nickade och jag gick tillbaka till de tältdelarna jag hade hållt i förut.

“Okay, let’s get this thing up” sa jag och började ännu en gång att säga hur hon skulle göra medan jag hjälpte så gott jag kunde. Jag fick nog ändå göra det mesta, men det gjorde inte så mycket. För Summer var ganska roande när hon försökte göra något hon aldrig hade gjort förut, att sätta upp ett tält.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag visste att han dolde något, jag bara kände det på mig. Jag var ganska bra på att läsa av folk och om de ljög eller inte, men sedan var det ganska uppenbart också. Harry hade sagt att vi hade mycket gemensamt, men sedan vägrat att prata om det. Och jag kunde ju inte tvinga honom, men det kändes sårande på något sätt att han inte ville öppna sig för mig när jag hade gjort det för honom. Jag visste inte exakt vad det var han dolde, men jag var väldigt nyfiken. Det som kändes konstigast av allt var att Harry faktiskt var... Snäll. Han var snäll emot mig och det förvirrade mig rejält. Jag hatade att jag faktiskt gillade att vara här med honom när jag borde ha hatat det så himla mycket. Men det var som att Harry hade någonting som gjorde att man drogs till honom vare sig man ville det eller inte. Sedan hade jag ju inget val egentligen, han vägrade köra hem mig och jag kunde inte komma hem utan honom och hans bil. Men jag ville lära känna honom för jag hade förstått att han inte var likadan med mig som han var i skolan. Och det kanske jag skulle få göra, vad visste jag?

Jag satte mig på knä på filten Harry hade lagt ut i gräset och lutade mig fram över den påtända engångsgrillen. Värmen spred sig i mig och det kändes skönt, för även om det hade varit soligt förut så var det lite småkyligt nu. Det var ju trots allt början av september och sommaren var förbi. Jag kände mig lite nervös eftersom jag aldrig hade campat förut och inte visste exakt vad man gjorde när man campade, men jag var också spänd för det verkade roligt, även om min campingkompis nu råkade vara Harry. Jag hörde steg bakom mig och snart satt Harry bredvid mig, med korv, bröd och ketchup som han lade bredvid grillen. Och snart satt vi båda med varsin korv på grillen och drack äpplejuice i plastglas med solnedgången framför oss. Det var något med allt det enkla som gjorde att det var mysigt, det behövde ju liksom inte vara jätteavancerat. Visst var jag van vid avancerade middagar och semestrar med min mamma, men det betydde inte att det var det som jag egentligen uppskattade mest. Jag gillade att det inte var något stort och jag tyckte att det var så intressant att se en helt ny sida av Harry. Om någon hade sagt till mig för en månad sedan att jag skulle campa med honom hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet, men nu när jag satt här kändes det ändå bra, på något sätt. Och jag kunde inte låta bli att le. Harry såg nog det, för han log tillbaka. Korv med bröd och äpplejuice, det var en god matchning även om man inte kunde tro det.

“This is good” sa jag när vi satt och åt vår mat. Harry log och nickade till svar, och det var nog bra att han inte öppnade munnen för då hade jag fått se all mat han hade där.

“I’m glad you decided to enjoy our camping even though you didn’t know about it in the beginning” sa han när han hade tuggat klart. Hans blick var fäst vid min och jag kunde inte undgå att titta på hur gröna hans ögon faktiskt var, även om det inte var första gången jag tittade in i dem.

“Yeah, it’s alright.. But why didn’t you ask me about it from the start?” frågade jag trots att jag nog redan visste svaret på min egen fråga.

“Because I know what your answer would have been. A big no” sa Harry och skrattade lite så att hans smilgropar syntes. Jag hade alltid gillat smilgropar tills en dag i skolan då jag hade upptäckt att Harry hade det, och då hade det på något sätt blivit en dålig grej för mig eftersom att jag inte gillade honom. Men nu tyckte jag att det såg väldigt gulligt ut. Men visst hade han rätt i det han sa; jag skulle ha sagt nej. Det kanske inte var så konstigt ändå, men Harry var smart nog att fatta det. Han kanske inte var så dum som jag alltid hade trott att han var...

“So you’re like, really partying every weekend and sometimes in the middle of the week too?” frågade jag och tog en till tugga av min grillade marshmallow. Efter att nästan ha blivit myggattackerade hade vi flyttat oss in i tältet som turligt nog hade myggnät. Vi hade grillat marshmallows som vi hade tagit med oss in i tältet och rullat ut liggunderlagen och sovsäckarna Harry hade med sig. Han hade verkligen tänkt på allt med omtanke, och det gjorde mig glad. Jag lade mig ner på mage och tittade upp emot honom. Han ryckte på axlarna lite och lade sig sedan ner bredvid mig.

“Kind of, I guess” blev hans svar.

“Do you never have sleepovers and stuff with your friends, like Louis and Zayn?” frågade jag förvånat. Egentligen borde jag inte varit förvånad med tanke på att jag visste vilken typ av person Harry faktiskt var, men det var jag ändå för jag trodde att sova över med kompisar faktiskt var sådant som alla gjorde.

“No, not really” svarade han och drog en hand igenom sitt lockiga bruna hår. Jag kunde skymta två stora svarta fåglar på hans bröst utanför hans tröja och höjde lite på ögonbrynen.

“How many tattoos do you have?” frågade jag nyfiket och tittade på Harrys vänsterarm som var full av tatueringar.

“Many” svarade han bara och skrattade. Jag började också skratta när jag insåg att min fråga hade låtit lite dum.

“So what do you think about our camping so far?” frågade Harry sedan.

“It’s great” svarade jag ärligt innan en gäspning for ur min mun.

“Tired?”

“Very” svarade jag och log trött.

“I’m just gonna go out for a minute, I’ll be back soon” sa han och klev ut ur tältet.

“Okay..” svarade jag och rynkade på pannan. Jag visste inte vad han skulle göra, men fick snart veta det när jag såg cigarettpaketet sticka upp ur Harrys ficka. Självklart, det hade jag ju glömt bort, att han rökte. Själv tyckte jag att det var äckligt, men jag fick påminna mig själv om att det inte var min ensak om Harry rökte eller inte. Lika bra att byta om medan han var borta så att jag slapp någon flirtig kommentar eller något sådant. Jag drog av mig mina jeans och bytte ut dem mot ett par mjukisbyxor jag hade haft med mig ifall det skulle bli kallt och lade mig sedan ner i sovsäcken. Det var ganska mjukt faktiskt, men däremot lite småkallt. Jag kom att tänka på allt jag inte hade fått med mig hit som till exempel sminkborttagning för att jag inte visste att vi skulle sova över, men bestämde mig bara för att skita i det. Jag tänkte inte bry mig, eller jag orkade inte bry mig, och jag hoppades att Harry inte heller gjorde det. Snart kom Harry tillbaka och han log så där gulligt när han fick se mig ihopkurad i min sovsäck. Han vände sig om och drog snabbt av sig kläderna innan han bytte tröja, men inte tog några byxor som jag hade gjort. Och fast jag praktiskt taget skrek åt mig själv inne i mitt huvud att inte titta på honom när han bytte om så var det precis vad jag gjorde. Visst var han medveten om att han såg bra ut, det märkte jag på hans självsäkerhet. Som tur var såg han inte att jag tittade och han kröp in i sovsäcken bredvid mig. Det blev tyst en stund men det var en ganska skön tystnad.

“Harry, you’re really not like I thought you would be” sa jag efter en stund och jag hörde honom skratta lite.

“Is that a good thing?”

“Yeah, it is.” Jag såg att Harry log åt mina ord och jag huttrade till lite. Det var ju trots allt september och inte direkt det varmaste, och jag hade heller inte med mig saker för att campa.

“Are you cold?” frågade han genast och jag bestämde mig för att vara ärlig.

“Yeah I am, but it’s okay” svarade jag. Som svar fick jag ett ljud som lät som en dragkedja som öppnades. Och det var precis vad det var, Harry öppnade sin sovsäck och jag tittade förvirrat på honom.

“What are you doing?” Jag fick inget svar på min fråga utan han bara öppnade min sovsäck också. Sedan lade han sitt liggunderlag närmre mitt och lade sig tätt intill min kropp under en under en blandning av våra sovsäckar.

“Harry-” började jag men blev snabbt avbruten.

HARRYS PERSPEKTIV

När jag äntligen kom fram till gläntan såg jag Summer stå vid sidan av sjön med en pinne i handen. Jag gick fram mot henne och följde hennes blick till marken där det var en orm som snirklade omkring.

“Seriously Summer?! You made me dead worried by that scream and it was just a snake?!” utbrast jag surt. Jag hade trott att det hade varit något mycket värre. Så som en kidnappare eller något.

“H-harry, I hate snakes. Please take it away” sa hon skrämt och gick försiktigt mot mig fortfarande med blicken på ormen. Jag suckade och himlade med ögonen.

“Such a pussy” muttrade jag vilket resulterade till att jag fick ett slag av Summer på armen. Jag tog pinnen från Summer och kastade den på ormen. Ormen blev genast rädd och snirklade iväg in bland alla buskar och träd.

“So, problem solved” sa jag och gick fram till Summer.

“Thank you” sa hon och jag nickade.

“Come on Summer, just jump” sa jag och kollade på Summer som stod på bryggan. Vi, eller jag, hade bestämt att vi skulle bada.

“It’s cold Harry. I think I’ll just stay here” sa hon och kollade ner på mig.

“It’s not cold. Stop being so damn scared of everything and jump in!” utbrast jag och drog en hadn genom mitt blöta hår. Jag hade varit i vattnet i snart fem minuter och hade det inte varit för mina halvt bortdomnade tår så hade det varit riktigt skönt. Men det var rent ut sagt iskallt. Men det stoppade inte mig från att bada, och det skulle det inte göra för Summer heller.

“You can sit on my back if you want” erbjöd jag och gick närmre bryggan.

“Harry, you can swim around, I’ll just stay here on land” sa hon.

“Summer, don’t make me push you. Because you know I will” sa jag och hon satte sig ner på bryggan med benen i vattnet.

“Come closer then” muttrade hon. Jag gick närmre henne och hon tog sina händer på mina axlar och vände mig om. Plötsligt kände jag en tungd över min rygg och jag insåg att Summer satt sig på min rygg. Jag satte mina händer under hennes lår så att hon inte skulle ramla och började gå djupare i vattnet.

“See! Now that wasn’t so hard, was it?” sa jag retsamt.

“Shut up Harry. It’s ice cold and I will probably freeze to death” muttrade hon. Jag skrockade lite och stannade sedan eftersom vattnet nu nådde till min haka.

“Do you want to go back?” frågade jag och fick ett snabbt ja som svar.

“Okay, but first” började jag och fick ett flin på mina läppar. Jag drog in ett djupt andetag och försvann sedan under vatten med Summer. Snart var vi uppe vid ytan igen och jag mötte en sur blick.

“I hate you Harry” sa hon och skvätte vatten på mig. Jag skrockade bara och simmade sedan mot bryggan för att gå upp på land. Jag hade snabbt Summer i hälarna och när vi båda var uppe på bryggan så var hon snabb med att putta i mig i vattnet. Kylan spred sig ännu en gång i min kropp. Jag kollade upp på bryggan och fann en skrattande Summer. Jag log. Hon hade ett så fint skratt.

“Why did you do that?” frågade jag.

“You deserved it” sa hon bara innan hon försvann upp på gräset.

SUMMERS PERSPEKTIV

Efter att jag puttat i Harry och förklarat att han förtjänade det så gick jag upp till min väska. Jag tog fram min handduk och började torka min blöta och kalla kropp. Harry hade ljugit när han sa att det inte var kallt. Mina ben hade praktiskt taget domnat bort så fort jag klev i. Det blev inte direkt bättre av att Harry drog ner mig i vattnet. Jag vände mig om och såg Harry komma gåendes från bryggan. Hans kropp som var täckt av tatueringar var blöt och jag kunde lätt urskilja ett six-pack. Jag lyfte min blick till hans ansikte och såg ett flin vara placerat på hans läppar.

“Like what you see, huh?” frågade han och tog upp en handduk från en av hans väskor.

“You wish” svarade jag men kunde inte hjälpa att en rodnad spred sig på mina kinder. “And why do you have so much things with you?” frågade jag eftersom jag inte fattat varför han hade så mycket med sig. Vi skulle ju ändå bara stanna ett par timmar.

“Didin’t I tell you? We’re camping” sa han med ett flin.

“Are you kidding me Harry! I don’t want to camp with you!” utbrast jag surt.

“I’m not kidding babe. We’re camping and that’s it” sa han och torkade sitt hår.

“But what about school tomorrow? We can’t skip that” sa jag när jag kommit på att vi hade skola i morgon. Harry skrattade lite.

“We’re off from school tomorrow” sa han och log så att hans smilgropar syntes. Just det ja, det hade jag ju glömt. Vi var lediga från skolan i morgon för alla lärare var på någon konferens.

“Right, but I still don’t want to camp here with you! Please just take me home” muttrade jag.

“Summer why don’t you like me!? I want an answer” utbrast han surt.

“Because you’re a player Harry! You don’t know how to treat girls and I don’t want to be used” sa jag ärligt och satte armarna i kors.

“Why can’t you get that damn picture out of you’re head?! Yes, maybe I am a player but I wouldn’t treat you like that and I want you to understand that!” utbrast han och höjde rösten lite.

“I can’t get that picture out of my head because you haven’t done anything to prove that you’re another person” svarade jag. Det jag inte fattade var det sista han sade. Jag skulle inte behandla dig så. Vad menade han med det? Harry hade inga känslor. Allt han brydde sig om var sex och inget annat. Varför skulle det vara annorlunda för mig?

“Have you actually tried to get to know me?! Maybe you should do that before you judge someone” muttrade han och satte på sig en tröja.

“I have tried! But everytime I ask you something you just get angry and snap at me! It’s really hard to get to know you! If you ever want me to say yes to one of your dates we need to get to know each other and I need to know that I can trust you to 100 percent” sa jag och drog handuken tätare min kropp. “And right now Harry, I can’t trust you” fortsatte jag sedan och vände mig om bort från honom. Harry borde väl förstå själv att om han ville att folk skulle dejta honom så behövde man liksom lära känna honom. Men ännu en gång. Harry brydde sig bara om sex.

“You want to get to know me?! Fine, ask me questions and I promise to answer truthfully” sa han och tog fram en filt från väskan som han sedan satte sig på. Jag gick bort till min väska och tog upp min kläder. Jag bytte snabbt om bakom handduken och satte mig sedan bredvid Harry, i hopp om att lära känna honom lite bättre.

“So, your mum’s name is Anne, your dad’s is Des and your little sister is Cara?” frågade jag för att se om jag hade rätt. Att komma ihåg namn hade aldrig varit min starka sida.

“Correct, now tell me about your family” sa han och leendet som fanns på mina läppar försvann direkt. Harry märkte detta och kollade bekymrat på mig.

“Did I say something wrong? frågade han och jag skakade på huvudet.

“No, it’s just that my family is quite broken” sa jag och vände blicken ner i marken.

“You don’t have to tell me if you don’t want to. But just so you know, I won’t tell anyone. What you say stays here” sa han och jag nickade. Det han sa gjorde att jag bestämde mig för att berätta för honom. Jag kände honom inte men det var ju det vi höll på att fixa nu.

“Well, we said that we would be honest with each other so you deserve to know this” började jag och tog ett djupt andetag. Jag hade inte pratat om detta med någon på jättelång tid.

“My dad, he left me and mum for another woman when I was nine. I don’t remember so much about him. Just that he had brown hair and was tall. His name is William and I think he works as a laywer. Atleast he did back then. My mum is a flight attendant and she’s never home. It feels like I don’t know her and that if she gives me expensive stuff she thinks I’ll be happy but the truth is that I want a caring mum not one that just thinks of presents to her child. She works all the time, therefore our housemaid is like a mum to me. She’s kind and cares about me. She helps me whenever I need help and she doesn’t expect so much from me as my mum does. My mum gets mad at me if I don’t get a good grade and she doesn’t like the idea that I work at a bakery. But all I want to do is to prove to her that I can do something without her help. I want to earn my own money because I know that I can’t live on her money” förklarade jag och torkade bort en tår som rann ner för min kind. Det kändes som om varje gång jag pratade om detta så blev det mer tydligt att detta var mitt liv.

“Wow, I had no idea” sa Harry och torkade bort tåren på min kind.

“That’s because everyone thinks that I have the perfect life and don’t have to worry about anything. But they don’t know what they’re talking about” muttrade jag.

“Well, I can honestly tell you that I was one of those persons. But that’s because you always smiles and laughs in school. No one can suspect something” sa Harry och jag nickade.

“Well, I can’t go around and think of my family all the time. In school it’s just a facade. Of course I’m happy around my friends but without them I wouldn’t make the day. It’s like everytime I get home all my problems get to me and that’s all I can think of. Everyday I think of all the families that have family dinners and talk about their days and that I want to do that. But all I get is our housemaids food and I eat with her. Of course we talk but that’s not the same” förklarade jag och suckade.

“Oh, just writing some notes” svarade hon med ett litet leende på läpparna. Jag som kände henne så väl förstod att det definitivt inte var det hon gjorde.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

När Lucy lade ifrån sig min mobil på madrassen var jag snabb med att ta tillbaka den. Jag gick in på meddelanden och gick sedan in på min och Harrys konversation. Som bestod mestadels av Lucys sms. Jag skrollade upp till det första smset Harry skickat idag och började läsa.

FROM: Harry Styles

Hi babe, are you busy today? Wanna hang out? I’ve checked your working schedule and I know that you don’t work today so you can’t get away with that :D xx

TO: Harry Styles

Hi Harry! Sure, sounds fun! When and where?

FROM: Harry Styles

WOW! I thought you would say no.. Hmm, idk what we should do yet, but I’ll figure something good out ;) I’ll pick you up in 3 hours. R u ready then? xx

TO: Harry Styles

Yea I am, see ya soon Haz! :)

Vid det här laget var mina ögon uppspärrade och min mun var vidöppen.

“Lucy! Seriously, I will kill you in your sleep! You called him Haz?! And you said yes to hang out with him?! That date yesterday was an one time thing and it would’nt have happened again!” röt jag argt och fick en road blick av Lucy samtidigt som hon flinade.

“Come on Summer, relax! It won’t hurt you to hang out with him just for today” sa hon och ryckte oskyldigt på axlarna.

“What’s up with you guys? I thought you hated him? He’s a player. He doesn’t know how a relationship works. Why do you want to pair me up with him? I would rather date Liam” sa jag och satte armarna i kors.

“Hey, it’s nothing wrong with me?” utbrast Liam och jag räckte bara ut tungan mot honom.

“Summer, I know that you like him. More than you should, I’m just trying to make it easier for you” sa Lucy och ställde sig upp.

“I. Do. Not. Like. Him. Lucy” sa jag tydligt och kollade henne i ögonen.

“Say whatever you want Summer, but I don’t believe you this time” sa hon och tog ur sin mobil från laddaren och började greja med den. Jag vände mig om mot Niall och Liam.

“I’m sorry love, I’m on your side this time. I don’t like Harry and his no good for you. I don’t want you to get hurt, and espacially not from him” sa Niall och lade en hand på min axel. Jag nickade smått mot honom och ställde mig sedan upp.

“Who’s ready for breakfast?” frågade jag men hann inte mer än att blinka en gång innan alla tre var ute ur mitt rum och tunga steg, eller jag föredrar nog att kalla det som klampande gorillor, hördes i trappan.

Ungefär tre timmar senare knackade det på dörren och om det inte hade varit för Lucy så hade det inte varit Harry. Jag öppnade sakta dörren och fick se Harry stå där med ett leende på läpparna som gjorde att man kunde se hans smilgropar.

“Hi” sa han och öppnade dörren lite mer för att komma in i hallen.

“Hey” svarade jag samttidigt som han stängde dörren. Jag tog fram mina vinröda converse och snörade på mig dem.

“You might need your bikini. If you don’t want to swim in your undies. Cause I’m fine with that too” sa Harry och blinkade med ena ögat. Jag suckade. Simma nu? Det var ju början av september.

“Umm okay” sa jag osäkert innan jag sprang upp till mitt rum för att byta om till min bikini. Jag satte sedan på mig dagens outfit igen, en vit blus och ett par svarta jeans. Jag satte upp mitt hår i en bulle och gick sedan ner till hallen där Harry stod och väntade. Jag drog på mig min svarta skinnjacka och tog ner mina nycklar från nyckelskåpet.

“Mum, I’m going out!” ropade jag och drog sedan med mig Harry ut från huset utan att vänta på ett svar. Vi satte oss i hans bil och han började köra mot utkanten av London.

“I really liked how you called me Haz in the text” sa han och kollade på mig innan han vände blicken mot vägen igen.

“Well it won’t happen again, don’t get used to it” svarade jag och noterade för mig själv att jag skulle ha hämd mot Lucy.

“I will get used to it, because I like it babe” svarade han bara och jag suckade.

“Just forget it Harry, it was my autocorrect that changed it to Haz” sa jag och insåg hur löjligt det lät. Såklart det inte skulle ändras till Haz. Jag såg hur Harry flinade och skakade skrattandes på huvudet.

Efter ungefär en timmes körande så stannade Harry på en tom grusparkering. Jag kollade mig omkring och insåg att vi var mitt ute i skogen. Jag kollade på Harry som bara log mot mig innan han gick ut ur bilen. Jag gjorde det samma och kollade mot skogen. Solen lös in bland några träd och fick mig att påminnas om alla skräckfilmer jag sett där någon alltid dog i skogen. Jag rös av tanken och beslutade mig för att tänka på något annat. Så jag vände mig om mot den grönögda killen som tog ut en väska från bagaget innan han tog min hand och började leda mig mot en stig som gick i skogen. Jag försökte dra åt mig min hand men när jag märkte att hans hand inte ens rörde på sig så gav jag upp. Jag kollade runt i skogen samtidigt som mitt hjärta bultade hårt. Jag hade aldrig gillat skogen. Dels för att jag sett på för alldeles många filmer men också för att jag hade en tendens att gå vilse. Plötsligt hördes en kvist brytas längre in i skogen och fåglar kvittrade högre. Jag drog mig närmre Harry och höll hårt i hans arm. Han skrockade och kollade roat på mig.

“Are you afraid?” frågade han och jag skakade på huvudet.

“O-of course n-not. I j-just... umm” stammade jag fram samtidigt som en rodnad spred sig på mina kinder.

“Don’t worry, I’ll protect you” sa han och lade en axel omkring mina axlar. Plötsligt kände jag en beskyddande känsla omfamna mig. Jag visste inte varför eller hur, men på något sätt så gjorde Harry så att jag kände mig trygg. Även om jag inte ville känna så, så visste jag att jag inte kunde styra över mina känslor.

Efter en stunds promenerande så kom vi fram till en glänt vid en sjö. Jag kollade med uppspärrade ögon runt omkring. det var jättevackert. Jag hade ingen aning om att London hade sådana här delar.

“Wow, it’s really beautiful” sa jag och kollade på Harry som redan kollade på mig. Jag vände blicken mot bryggan som ledde ut en bit ut i vattnet. Sjön var liten och på andra sidan fanns hus. Harry lade ner väskan, som såg väldigt tung och stor ut, på marken och ställde sig bredvid mig.

“Yeah it is” svarade han. Solen sken och det var faktiskt förvånansvärt varmt för att vara september. Inte för att jag klagade, snarare tvärtom. Jag satte mig ner på gräset samtidigt som jag hörde Harry svära. Jag tittade upp på honom men kunde inte se så mycket av hans ansikte eftersom han tittade åt andra hållet. Jag antog att det inte var något viktigt och vände sedan blicken mot vattnet igen.

HARRYS PERSPEKTIV

“Fuck” svor jag när jag kom på att jag glömt en väska i bilen. Fan också! Nu var jag tvungen att gå tillbaka. Jag kollade på Summer som hade satt sig ner.

“Summer, I forgot something in the car. I’ll just go and get it. DON’T go anywhere” sa jag och såg hur rädsla spred sig i hennes ansikte.

“I-I don’t want to be here alone” sa hon och kollade skamset ner i marken samtidigt som hon drog upp grässtrån.

“It’ll go faster if I go by myself. I’ll be back soon. I promise” sa jag och började sedan att springa vägen tillbaka till bilen. Efter bara fem minuter var jag framme. Jag låste upp den och tog ut väskan från bagaget. Jag stängde sedan bagageluckan och lutade mig mot bilen för att hämta andan. Jag spottade och började sedan i lugnare takt gå tillbaka till Summer. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte tillbaka på när vi gick till gläntan. Hon hade varit livrädd och hållt sig vid min sida hela tiden. Det gjorde mig glad att hon kände sig trygg i min närhet, att hon inte var rädd för mig efter alla rykten jag hade om mig. Men jag antog att det var Summer som bringade fram den här personligheten av mig. Jag ville inte vara den Harry jag var i skolan i hennes sällskap. Att ljuga var inget jag gillade och speciellt inte i hennes närhet. Men på ett sätt så gjorde Summer mig irriterad. Hon verkade ha det där perfekta livet som alla bara drömde om. Jag menar. Hon hade en hushållerska! Vem hade det nu för tiden? Det var som om inget medelklassigt dög för henne. Därför kunde jag inte förstå varför hon jobbade på bageriet där jag jobbade. Det gick liksom inte ihop. Hon hade väl pengar så det räckte till skillnad från mig.

SUMMERS PERSPEKTIV

Filmkväll. Det var det som var bestämt inför lördagskvällen sedan en tid tillbaka. Jag hade faktiskt sett fram emot det väldigt mycket, att bara få vara med Lucy, Niall och Liam och utan Harry. Vad som hade hänt igår var bara för mycket och jag hade spenderat både kvällen och morgonen idag på att fundera vad det betydde och vad jag kände, och vad Harry menade och så vidare... Men till slut hade jag fattat att jag analyserade det alldeles för mycket och hade lagt det långt bak i mitt huvud. Gårdagen var gårdagen, och idag var idag. Ingen idé att tänka på något som kanske inte ens betydde någonting för Harry, även om det kanske gjorde det för mig. Så därför skulle jag umgås med mina andra vänner som jag inte hade sett så mycket det senaste förutom i skolan, och det skulle bli en Harry-fri kväll och morgon eftersom de alla skulle sova över, där jag kunde tänka på annat. Och det var väldigt skönt. Vi skulle vara hos mig eftersom jag bodde störst och hade en stor tv på rummet, och det gjorde mig absolut ingenting, förutom att min mamma nu var hemma. Jag visste ju inte om hon skulle försöka att konversera med dem, eller något... Eftersom mamma nästan aldrig var hemma så träffade hon nästan aldrig mina kompisar och kände dem uppenbarligen inte. Ändå så hade jag varit med om att hon förr hade försökt prata med dem och skoja och så där som att hon kände dem, vilket var väldigt patetiskt. Hon låtsades att hon var en så himla bra mamma fast hon egentligen var en skitdålig sådan. Därför hoppades jag att hon skulle hålla sig i sitt rum när de kom hit och inte hålla på och störa oss, för jag tvivlade på att Niall, Lucy eller Liam skulle vilja det.

Mina myskläder satt på och jag hade lagt fram madrasser och andra saker i mitt rum, så det mesta var redo. Harry hade som tur var inte smsat mig något efter igår och det var jag bara glad för. Vänta, nu tänkte jag ju på honom igen. Det fick jag absolut ta och sluta med. Men på något underligt sätt kändes det som att för varje dag som gick så tog han upp mer och mer av mina tankar och det var något som jag verkligen inte gillade. Jag gillade inte att jag tänkte på honom så ofta, att han helt plötsligt hade blivit en del av mitt liv utan att jag helt hade varit okej med det.  Mina tankar avbröts av att dörrklockan ringde och jag fick annat att tänka på, vilket kanske var tur. Jag skyndade mig ner för trappan och öppnade en av de två stora dubbeldörrarna som var ytterdörrar. Där fick jag först syn på Lucy, sen Niall och Liam bakom henne.

“Hey! Come in” sa jag och gjorde plats för dem att komma in. När alla tre stod i min hall märkte jag hur blöta de var och det fick mig att skratta.

“Is it raining?”

“A lot.” Jag skrattade lite till innan jag tog ett steg uppför trappan.

“Let’s go upstairs.”

“So what movie should we watch?” frågade jag när vi alla satt i mitt rum med popcorn, dricka, pizza och godis i våra famnar.

“Hell no, you have to tell us first!” protesterade Lucy högljutt och tog fjärrkontrollen ifrån mig. Inom några sekunder var tv:n avstängd och jag hade tre par ögon som tittade på mig.

“Tell you what?” frågade jag oförstående och försökte att lista ut vad det var hon pratade om. Men direkt när jag hade sagt det så fattade jag.

“About the date, of course” sa Niall och satte sig mer rakt upp. Jag suckade och tittade på Lucy.

“Did you tell them about the date, Lucy?” frågade jag anklagande och satte armarna i kors över bröstet.

“Sorry, but it was too much to go around and know all by myself” svarade hon och log bara emot mig. Jag drog en hand igenom mitt hår och tittade ner på godisskålen som fortfarande fanns i mitt knä. En viss kille med bruna lockar dök upp i mina tankar igen för säkert tionde gången idag... Och jag som hade trott att jag skulle slippa tänka på honom iallafall för idag. Men tydligen hade jag haft fel, för jag visste att mina kompisar inte direkt var de som gav sig när de ville veta något, och särskilt inte Lucy.

“Come on Summer, please tell us! We’re dying here” sa Lucy uppspelt och jag kunde se på henne att hon verkligen var nyfiken.

“Okay. What about it is it that you guys wanna know?” frågade jag. Vid det här laget hade jag gett upp om att slippa berätta om det, för det visste jag att jag skulle behöva göra.

“Everything!” Nu var det Liams tur att låta nyfiken. Jag skrattade lite åt hur desperata de lät och tittade runt på dem alla tre.

“Okay. He came and picked me up and he was like teasing me the whole night about different stuff. He said those flirty comments, you know.” Jag stoppade för att se så att alla visste vad jag menade och de nickade alla tre igenkännande.

“He was actually pretty sweet to me, he gave me compliments and stuff, even if some of them were dirty. He was a bit mad at some points, but he actually apologized for it. You don’t think he can be sweet, and I got surprised about it. We had dinner and spoke about random stuff, and okay fine he was a bit weird and selfish and his ego isn’t the smallest, but... I guess it went better after a while” Nu var Lucys ögon stora som tefat och hon stirrade på mig utan att blinka.

“DID YOU, SUMMER HANNAH WILLIAMS, JUST CALL HARRY STYLES SWEET?” Hennes röst var väldigt hög och jag placerade snabbt min hand över hennes mun.

“Shh, don’t scream, mum’s home! And... Yes, I think I did” svarade jag och förvånades över att jag själv faktiskt hade sagt sådär om Harry.

“Holy shit.”

“Oh my god.”

“I can’t believe that.” Niall och Liam vräkte ur sig mening efter mening om hur förvånade de var och jag skrattade lite innan jag fortsatte prata om dejten.

“And we drove home.. And when we came to my house he insisted to follow me to my door...” Jag skulle helst ha slutat där och inte berätta vad som hade hänt sen men det visste jag att jag aldrig skulle få göra för dem.

“What happened next?!” Nu såg Lucy så nyfiken ut att det såg ut som hon skulle spricka i bitar om hon inte fick svar på sin fråga.

“Did he-”

“Yeah, he kissed me” Jag avbröt Liams början till en fråga och sa som det var. Det blev tyst i några sekunder innan alla tre började skrika och prata i mun på varandra och det tog allt lite tid att få dem att vara någorlunda tysta.

“Oh my god, I can’t believe that!” Den meningen fick jag höra mer än en gång under kvällen och jag kunde faktiskt knappt tro det själv. Att skolans kanske största player hade kysst mig och faktiskt varit snäll emot mig, även om det kanske inte hade varit exakt hela tiden han varit snäll, var egentligen väldigt konstigt. Jag hade dock inte berättat om Harrys hemlighet, vad det var han döljde, för på något sätt kändes det privat trots att jag inte ens själv visste vad det var. Som en outtalad sak mellan mig och Harry jag inte kunde berätta för någon annan om. Och jag hade definitivt inte berättat om mina kanske-existerande känslor för Harry, eftersom jag inte själv visste riktigt vad jag kände. Det var kanske ingenting, kanske var det bara något fånigt jag hade känt för att han hade kysst mig. Det var vad jag hoppades iallafall.

Den kvällen blev det ingen film förrän väldigt sent, vi hade så himla mycket att prata om ändå. Jag som hade varit dum nog att tro att vi skulle lämna ämnet om Harry när jag hade berättat klart om det, hade ju såklart fel. Inte för att det egentligen gjorde något, för trots att jag visste att jag tänkte på honom för mycket så var jag liksom... Bekväm med den känslan. Jag gillade att tänka på honom och skulle jag vara helt ärlig emot mig själv så ville jag inte heller sluta träffa honom. Jag skulle ta reda på vad han döljde, för jag hade kommit på att jag redan var för nyfiken för att dra mig ur allting. Inte för att jag faktiskt trodde att han skulle låta mig göra det. Harry var som en sådan där som kunde ta sig in i ens liv utan att man själv märkte eller direkt kunde hindra det. Visst hade jag gjort mina försök att hindra honom, trots att jag egentligen hade vetat hela tiden att det inte var lönt det för han skulle ha vunnit ändå. Harry bara var sådan, han var nog ingen förlorare. Men jag fick hela tiden påminna mig om att jag faktiskt inte alls kände honom särskilt bra och att jag inte kunde veta egentligen, även om jag önskade att jag visste.

Vi somnade sent den kvällen. Efter allt prat och skratt då klockan var runt tre på natten så var vi supertrötta allihop och somnade bredvid varandra på madrasserna på golvet. Jag bredvid Lucy och Niall bredvid Liam. Och trots att jag inte blivit av med mina Harry-tankar så hade jag haft en superbra kväll med mina kompisar, så det gjorde kanske inte så mycket i sammanhanget. Jag var verkligen glad att mina kompisar fanns där så att de kunde dela mina bekymmer med mig, för det behövdes verkligen.

“What should I text back?”

“I don’t know, do you think she wants to meet him?”

“Yeah, I’m pretty sure about that. I’ll write that she wants it.”

“Okay, but really not too many smileys, that’s not her.”

“Don’t worry, I know.” Jag vaknade upp till ljudet av en massa röster omkring mig som pratade och jag försökte vakna till helt för att höra vad de sa, men jag förstod inte vad mina kompisar pratade om. Jag vände mig om och märkte att Jag nästan låg ovanpå Lucy som höll på med sin mobil, hon smsade säkert med Lucas. Niall och Liam satt upp på madrasserna bredvid mig och jag satte mig upp.

“Morning” sa jag och log ett trött leende.

“So now the sleepyhead is awake.” Som svar fick Niall en kudde i huvudet och han skrattade bara åt mig.

“Wow, someone woke up on the wrong side of the bed” sa Lucy roat med sin blick på sin mobil. Vid närmare eftertanke såg jag att det var min mobil och det verkade som om hon smsade med någon. Jag blev genast nervös, vem kunde det vara? Samtidigt förbannade jag mig själv för att inte ha kodlås på min mobil, det skulle ha varit väldigt användbart just nu.

“Lucy, what are you doing?” Misstänksamheten i min röst gick nog inte att missa.

“Oh, just writing some notes” svarade hon med ett litet leende på läpparna. Jag som kände henne så väl förstod att det definitivt inte var det hon gjorde.

“It WILL happen again. Do you really think I’m just going to let you go like this, when I needed to ask ju a hundreth times for you to say yes?” frågade han och knäppte med fingrarna vid this.

“Harry, you promised me that this won’t happen again!” utbrast jag men sänkte rösten när jag fick ett par blickar mot mig.

“Well, I won’t let you go princess” sa han och blinkade med ena ögat. Vad fan var hans problem?

SUMMERS PERSPEKTIV

“It surprised me to see you at the bakery today.. But that means we have more time together and you have more times to say yes when I ask you about a date. See you tomorrow .xx”

Jag hade suttit och stirrat på Harrys sms ett tag och undrade varför han skickade ett sådant till mig. Okej, han brukade skicka saker till mig men det var just hans attityd i detta smset som irriterade mig så himla mycket. Som om han förväntade sig att jag skulle svara ja, vilket jag absolut inte tänkte göra... Visst? Han var väldigt nonchalant, och det var nog det som störde mig allra mest. Men jag var samtidigt nyfiken, väldigt nyfiken på honom. Vem var han egentligen? Jag ville inte erkänna det för mig själv, men jag ville veta. Jag ville veta varför han hade ett jobb på ett bageri när han verkade få allt. Jag ville veta varför han betedde sig som han gjorde. Jag ville veta vem han verkligen var, och jag kunde inte få reda på det om jag inte träffade honom. Dessutom kunde det få honom att sluta tjata på mig och lämna mig ifred, det hoppades jag iallafall.

“Fine. One date. But only if you promise to leave me alone after that.”

Det blev mitt simpla svar och jag kände mig nöjd med det. Jag var så himla nyfiken, men ville samtidigt inte veta. Jag ville veta, men ville samtidigt att han bara skulle lämna mig ifred. Jag hade så blandade känslor och jag var ändå arg på Harry för att han och hans dumma lockiga huvud hade fått mig att bli nyfiken på honom. Jag ville inte att det skulle vara så, men jag kunde bara inte hjälpa det. Snart viberade min mobil igen och jag visste ju direkt vem det var.

“Of course, I promise. Friday, dinner, 6pm. I’ll pick you up .xx”

Jag blev förvånad över hur kortfattad Harry var men bestämde mig snart för att det var lika bra att få det här överstökat och sedan skulle allting vara över. Jag hade planer på fredag med Lucy men jag antog att jag fick ställa in dem för att få Harry att lämna mig ifred för gott. Hans sms lät inte särskilt förhandlingsbart och jag hade egentligen inte så mycket val. Dessutom var det en del av mig som faktiskt ville gå, och det var något skrämde mig, rejält.

Sagt och gjort. Söndagen gick faktiskt snabbt fram även om jag var tvungen att jobba med Harry. Det konstigaste var att han verkade rentav snäll emot Mariah, väldigt snäll och hjälpsam. Jag kunde inte dölja min förvåning så bra och det märkte säkert Harry eftersom han flera gånger frågade mig varför jag inte trodde att han också kunde vara snäll. Och ärligt? Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag hade aldrig sett den sidan av honom förut och det gjorde mig förvirrad. Men jag fick inte reda på varför eller någonting, allt jag fick när jag frågade var ett stort, vitt perfekt leende till svar.

Hela veckan gick faktiskt snabbt. Kanske var det för att jag både fasade och längtade tills vad som skulle hända på fredagen, kanske var det på grund av något annat. Jag ville inte längta, men det gjorde jag i hemlighet. När Lucy fick veta att jag ställde in med henne blev hon först lite sur, men sedan blåste det humöret bort som vinden när jag berättade vad jag skulle göra istället. Hon blev chockad men förstod mig när jag förklarade att Harry hade lovat att lämna mig ifred om jag gick med på denna dejten. Dock var jag inte säker på att det där löftet faktiskt skulle hållas eller att jag ens helt och hållet ville att det skulle hållas, men det ville jag inte erkänna, inte ens för mig själv. Snart nog kom ju fredagen, och jag kände mig nervös även om jag inte riktigt visste varför. Harry hade inte direkt pratat med mig så mycket denna veckan om man jämförde med förra, och det kunde jag visserligen förstå eftersom att han nu visste att jag hade gått med på en dejt. Han gav mig ibland blickar som jag gjorde mitt bästa för att ignorera, och att ignorera hela honom. Men det var svårt. Jag ville, men ville samtidigt inte för jag hade ingen aning om vad vi skulle prata om, eller vad vi ens skulle göra...

Men jag kunde inte hindra tiden ifrån att flyga iväg, för det tog inte lång tid innan det var fredag eftermiddag och jag stod hemma i mitt stora rum framför min garderob. Jag kunde bara inte bestämma mig för vad som var lämpligt att ta på sig. Vad tog man på sig på en påtvingad dejt med skolans nästan största player? Det hade jag ingen som helst aning om. Jag ville inte vara uppklädd, jag ville inte att Harry skulle se att jag ens hade brytt mig om detta... Men jag ville heller inte bara komma i vad som helst eftersom att jag innerst inne faktiskt brydde mig om vad jag skulle ha på mig. En suck for ur mig medan jag stirrade på alla mina kläder jag hade. Det var på tok för mycket, men jag kunde aldrig hindra min mamma ifrån att köpa så mycket saker till mig. Hon skulle snart åka på en utlandsresa, igen... Jag bestämde mig snabbt för att fokusera på Harry och inte henne ikväll eftersom det var han jag trotsallt skulle spendera min kväll med.

Till slut bestämde jag mig för en röd t-shirt med volanger på samt ett par svarta tighta jeans. Inte för fint, men inte heller för vardagligt. Jag sminkade mig lite och bestämde mig sedan för att platta mitt bruna hår. Jag granskade mig framför spegeln och blev faktiskt nöjd över mitt resultat. Jag kollade mot klockan och fick en chock när den visade fem i sex. Jag letade fram en snygg väska från min garderob och ett par svarta pumps. Jag skyndade mig sedan ner till hallen och satte på skorna och en svart skinnjacka. Jag skulle precis lägga ner min mobil i väskan när en knackning från dörren avbröt mig. Jag drog in ett djupt andetag. Det var nu det gällde. Hela veckan hade jag gått runt och varit nervös för dejten. Jag visste inte varför. Jag borde inte vara nervös. Det var bara Harry och detta skulle bara ske en gång. Vad snackade jag om? Detta var inte bara Harry. Detta var Harry Styles. Skolans största idiot och skolans nästan största player. Jag drog ännu en gång in ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Jag var sjukt glad i detta läget att varken mamma eller Kate var hemma. Jag hade bara fått svara på en massa frågor.

Utanför stod ju såklart ingen annan än Harry och ja, jag var tvungen medge att han såg väldigt snygg ut. Hans hår hade han inte alls gjort mycket med, utan han hade bara låtit det vara sitt lockiga jag. Han hade på sig en vit v-ringad t-shirt och ett par jeans.

“Hello, love. You look sex- I mean beautiful” sa Harry och ändrade sitt ordval i sista stund.

“Hi Harry, thank you. You don’t look so bad yourself” svarade jag och gick ut till han på verandan.

“I know” sa han och jag himlade med ögonen. Hans ego var något jag störde mig på enormt och jag hade en känsla av att kvällen skulle gå väldigt långsamt. Vi gick ner för uppfarten till hans bil. En svart audi.

“Nice car” berömde jag.

“Nice bum” sa Harry med ett flin där han stod bakom mig. Jag skakade bara på huvudet och satte mig sedan i bilen. Harry skrattade lite för sig själv samtidigt som han gick runt bilen för att komma till förarsidan. Han satte sig i bilen och började sedan köra in mot centrum.

“So, tell me a bit about yourself” sa jag när vi väntade på maten på restaurangen Harry bokat bord på. Det var inte en så lyxig restaurang vilket jag var glad över. Varje gång som jag åt ute med mamma så bokade hon alltid bord på de dyraste ställena, vilket fick mig att känna mig “out of place”.

“Umm, well my name’s Harry and I live in London, England” svarade han och flinade.

“No shit, I didn’t know that! No but seriously, tell me something that I don’t know” sa jag och tog en klunk av mitt vatten.

“Well, I like to party and sleep with sexy girls” sa han och jag spottade nästan ut vattnet jag hade i munnen. Okej, jag visste att han låg runt med tjejer men att säga det rakt ut på en dejt var kanske inte det bästa. Jag nickade kort som svar och ställde ner glaset på bordet igen.

“Sorry love, I just don’t open up to people. You need to get to know me first” sa han och blinkade med ena ögat. Jag visste ju precis vad han menade med “get to know me”.

“It’s fine, but you’re on a date. Maybe you should start acting properly” svarade jag och han flinade bara.

“What?” frågade jag.

“I just like that you called it a date” sa han och ryckte på axlarna.

“Well, it is a date. And it won’t happen again so just enjoy the moment Styles” sa jag och lutade mig tillbaka i stolen.

“It WILL happen again. Do you really think I’m just going to let you go like this, when I needed to ask ju a hundreth times for you to say yes?” frågade han och knäppte med fingrarna vid this.

“Harry, you promised me that this won’t happen again!” utbrast jag men sänkte rösten när jag fick ett par blickar mot mig.

“His name is-” Mariah avbröt sig själv när dörren öppnades och en kille klev in.

SUMMERS PERSPEKTIV

Hur i hela fridens namn var detta ens möjligt? Hur mycket otur kunde jag ens ha på en enda dag? Först mitt lilla bråk med mamma och nu detta. Han, av alla människor, han! Varför? Jag stod som fastfrusen på ett och samma ställe, och fastän mitt huvud snurrade av alla tankar så vägrade min kropp att flytta en enda muskel. För jag kunde inte fatta varför jag hade en sådan här otur. Det var så mycket jag ville säga men inga ord kom ur min mun. Det var så mycket jag ville göra, som att springa härifrån, men jag kunde inte röra mig. Han såg nog minst lika förvånad ut som jag, det kunde jag se på hans ansiktsuttryck.

“Guys... Is something wrong?” hörde jag Mariah säga. Äntligen kunde jag slita blicken ifrån honom och titta på henne.

“Not at all..” svarade jag och drog upp mina mungipor i ett litet leende som jag hoppades kunde lugna henne efter den reaktionen jag nyss hade visat när han hade klivit in genom dörren. Mariah nickade lätt och hennes blick drogs till honom igen. En tystnad spred sig mellan oss tre och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle säga.

“So Harry, this is Summer, our new worker. It’s her first day so be nice. Not because I don’t think you will. Summer, this is Harry, the boy I was talking about before. He’s one of your worker buddies” sa Mariah när hon märkte att vi uppenbarligen inte tänkte presentera oss för varandra. Inte för att det faktiskt behövdes eftersom vi redan gick på samma skola och allting, men det kunde ju inte Mariah veta.

“Yeah, I know. He goes at the same school as me” sa jag när jag kände att jag var tvungen att säga något. Hade Mariah verkligen sagt att Harry var snäll? Helt omöjligt. Harry tittade på mig och flinade lite, och jag äcklades ännu en gång av hans attityd.

“That’s wonderful, then you’re already friends. Really great” sa Mariah glatt och log stort emot oss.

“Right, wonderful” mumlade jag och vände mig bort ifrån dem båda två. Jag drog frusterat en hand igenom mitt hår och visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Vem som helst hade varit bättre än Harry, vem som helst. Kanske inte Louis eller Zayn, men... Vem annars som helst. Hur stor chans var det egentligen att detta hände? Inte särskilt stor chans med tanke på alla människor som faktiskt bodde i hela London. Jag slöt ögonen för en sekund och hoppades att allt detta bara var en dröm. Men så var det tyvärr inte, för när jag öppnade dem igen var jag fortfarande kvar på exakt samma ställe. var jag fortfara. Jag hörde Harry bakom mig som pratade med Mariah men jag lyssnade inte på vad de sa. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag sluta på mitt jobb som jag hade fått så himla lätt efter en enda dag och erkänna mig väldigt besegrad av Harry? Då skulle jag iallafall slippa få se honom jämt... Men jag ville tjäna egna pengar och jag hade precis fått ett jobb som jag dessutom skulle ha roligt på. Eller jag hade iallafall trott att jag skulle få kul, men nu när jag visste vem som mer jobbade här så jag var jag inte alls lika säker på det.

Jag stod och övervägde mina möjligheter när jag kände en knack på axeln som fick mig att hoppa till. När jag vände mig om blev jag inte ens förvånad. Harry stod framför mig, och han höll i ett par likadana svarta kläder som jag också bar just nu, arbetarkläderna.

“What do you want, why are you here?” frågade jag irriterat och riktade min blick någonstans där jag inte behövde titta in i Harrys ögon. De var så intensiva att det var jobbigt, jag kände mig obekväm när han tittade på mig.

“I would ask you the same, Summer. I bet it was because you couldn’t resist my charm, right?” sa han roat och verkade roas ännu mer av att jag inte ville titta på honom. Därför tittade jag upp emot honom när jag svarade.

“I work here, it’s my job” svarade jag och tog av mig det svarta och lite mjöliga förklädet jag hade haft på mig hela dagen ihop med min svarta jobbtröja. Hans löjliga fråga ignorerade jag bara helt, det var väl tydligen bara så här som han var.

“And what do you think I’m doing here, then? Buying bread?” frågade Harry sarkastiskt och skrattade lite när jag inte svarade på hans fråga.

“So you work here, I didn’t think someone like you had a job. And a baking job?” sa jag istället som svar. Trots att jag inte ville se honom här var jag faktiskt förvånad över det faktum att han ens var här och ännu mer osannolikt; jobbade här.

“Well, I didn’t really have a choice. My parents kinda forced me” muttrade Harry till svar. Jag kunde se att det retsamma leendet var försvunnet ifrån hans läppar.

“Since when do you listen to anyone?” Det var en mumlande fråga till mig själv som jag inte trodde någon hörde, men tyvärr hade jag fel.

“You don’t know anything about me so just don’t question it.” Nu hade Harry ändrats helt. Han röst var iskall och ett stilla hot utslängt rakt i luften som fick mig att rysa till lite. Innan jag hann svara något så var han försvunnen in i lagret bakom disken och jag stod ensam kvar. Inte för att jag skulle ha svarat ändå, vad svarade man på det? Harrys humör kunde verkligen ändras snabbare än en blixt, och på något sätt skrämde det mig.

Men en sak hade jag bestämt mig för. Jag tänkte inte backa ur. Jag ville ha det här jobbet och mina egna pengar och jag ville inte ge upp, och definitivt inte bara för att Harry också råkade jobba här, hur det nu kom sig... Jag ville verkligen inte träffa honom på min fritid och spendera någon mer tid med honom, men jag var samtidigt medveten om att jag kanske inte kunde få något nytt jobb om jag slutade här. Och den risken var jag inte villig att ta, hur jobbig Harry än mådde vara. Han skulle inte få förstöra för mig, han skulle bara inte det. Det var därför jag med bestämda steg gick ut igenom dörren efter den lördagens arbete och tog tunnelbanan hem igen. Det var inte särskilt mycket folk där, och jag såg ingen jag kände igen. Men i och för sig var ju inte detta så kallade “mina” kvarter heller... Det var därför det var så konstigt att Harry jobbade just på detta bageriet. Det låg ju trotsallt i utkanten av London och jag kunde inte minnas att jag kände någon som varken bodde här eller brukade vara här. Men vad visste jag om Harry? Ingenting, egentligen. Så det hade han ju faktiskt haft rätt i. Jag fattade fortfarande inte varför någon som honom skulle ha ett jobb på ett litet bageri. Han var väl inte direkt typen som brukade baka? Det hade jag väldigt svårt att tro att han var, och att hans föräldrar tvingade honom lät ju bara konstigt. De lät honom röka, dricka och strula med halva skolan, eller hittills hade de iallafall gjort det. Men han kanske hade jobbat där länge, vad visste jag? Trots att jag visste att jag inte borde ha brytt mig ett dugg eftersom det var hans ensak så kunde jag inte låta bli att undra. Men snart fick jag stoppa undan de tankarna för att möta problem nummer två; min mamma.

Jag ville egentligen inte gå in igenom ytterdörren. Jag ville inte att mamma skulle titta på mig och tala om hur mycket hon hade saknat mig när jag faktiskt inte var helt säker på att det var sant. Jag stod där framför dörren, men jag visste att jag var tvungen. Det var ju min egen mamma och ärligt talat tyckte jag att jag själv var ganska fånig, men jag kunde inte förmå mig själv att känna jättestor glädje över att hon var hemma nu. Jag ville, men hon hade inte varit så delaktig i mitt liv och jag kunde bara inte. Så det var med tunga rörelser jag öppnade ytterdörren på eftermiddagen och klev in i hallen. Det ovanliga ljudet av röster fyllde mina öron när jag drog igen dörren efter mig och sparkade av mig mina converse som jag praktiskt taget bodde i. Jag var så van vid att komma hem till tystnad, för Kate förde inte särskilt mycket väsen av sig, så detta kändes väldigt ovant. Jag hängde upp min svarta skinnjacka på en krok i den stora hallen och styrde mina nervösa steg emot köket. Att döma av varifrån rösterna kom så var det nog där Kate och mamma var. När jag steg in tystnade de båda och allas blickar riktades emot mig. Nu kunde jag se mamma ordentligt utan att bara rusa förbi henne. Hon var mer solbränd än sist jag hade sett henne, men annars var hon sig lik.

“Summer, there you are” sa mamma och kom glatt fram till mig. Jag hann inte reagera innan hon hade slagit armarna omkring mig i en kram och jag kramade henne mjukt tillbaka.

“Yeah, here I am” svarade jag och drog in hennes doft. Hon doftade inte som hon brukade och det fick mig att rynka lite på näsan. Det var så länge sedan vi hade setts att det kändes lite konstigt. Mamma log stort emot mig och jag satte mig sedan ner bredvid henne och Kate. Nu skulle det väl bli den vanliga genomgången om vad jag hade gjort medan hon varit borta så att hon kunde försöka hänga med i mitt liv... Jag bara önskade att hon faktiskt hade kunnat göra det utan att jag behövde berätta för henne. Sedan ville jag heller inte berätta om Harry och jag hoppades att Kate inte skulle göra det heller, för jag visste vad mamma skulle säga. Hon skulle bara säga att Harry var dålig för mig och att hon kunde ringa till hans föräldrar och prata med dem, och det ville jag verkligen inte. Dessutom visste jag redan att Harry var dålig och en skithög, det var inte precis som att jag behövde en uppläxning om det. Ja, min ingen av mina föräldrar var särskilt engagerade i mitt liv, och jag visste inte hur jag skulle kunna ändra på det även om jag ville.

HARRYS PERSPEKTIV

HARRYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp med fruktansvärd huvudvärk. Hela mitt huvud värkte och kändes som en tickande bomb som skulle sprängas vilken sekund som helst om jag bara gjorde en för hastig rörelse. Hela jag mådde verkligen skit och som alla andra gånger önskade jag att jag hade hållt mig hemma igår kväll. Jag brukade dricka men kanske inte så mycket som jag hade gjort igår kväll. Zayn kände några killar som hade bjudit på en massa sprit och som vanligt hade jag tackat ja för varje chans att försöka glömma och komma bort ifrån mitt riktiga liv som jag bara ville undkomma. Jag hade vetat mycket väl att jag inte skulle ha gått ut igår kväll när jag skulle jobba idag men då hade jag inte orkat bry mig. Efter att ha sett till så att Cara sov tryggt i sin säng hade jag gått ut med Louis, Zayn och några andra jag inte kände. Inte för att det hade gjort något, när det gällde festning så spelade det ingen roll vem man kände och inte. Det hade blivit många cigaretter och en massa sprit och annat, jag hade inte kommit hem förrän sent efter midnatt. Jag hade faktiskt legat med någon tjej också, allt för att försöka komma bort ifrån den jag verkligen var. Men allt jag kunde minnas av henne var ett vitt leende och blont, stort hår. Jag visste egentligen att det inte gick, jag kunde inte glömma bort min mamma och  pappa hur mycket jag än försökte. Alla shots hade jag tagit för dem och all den skit jag hade fått gå igenom på grund av dem. Men nu behövde jag ta hand om Cara för att sedan gå till jobbet, dessutom med sprängande huvudvärk, och det var inget jag kände för att göra.

Men jag kom till slut upp ur min säng för att jag visste att jag var tvungen. Väl ute i det lilla, vita, gamla köket hittade jag Cara vid köksbordet. Hon tittade upp ifrån sin teckning hon målade när jag kom in och log lite mot mig.

“Harry, I’m hungry” sa hon och hoppade ner ifrån stolen. Jag nickade och vände mig emot skåpet där vi hade all medicin. Jag plockade snabbt fram tre alvedon och svalde de alla med lite vatten innan jag böjde mig ner emot Cara.

“Morning hug” sa jag och log när hon slog sina små armar omkring min midja.

“Breakfast” svarade hon mig och jag nickade. Frukost skulle det bli, även om mitt huvud dunkade som flera trummor. Jag hade nog inte gjort det för någon annan än Cara, men hon var ett undantag. Hon var den viktigaste personen för mig. Jag hoppades bara att jag kunde jobba idag trots mitt huvud som kändes hemskt. Inte för att jag hade något större val; jag behövde verkligen pengarna, vi behövde verkligen pengarna för att klara av vardagen.

Snart hörde jag ett ilsket vrål ifrån pappas sovrum och förvånades över att han faktiskt var hemma. Det trodde jag verkligen inte... Jag bestämde mig för att faktiskt prata med honom nu när han var hemma för en gångs skull, så jag gick in till hans sovrum. Där såg jag honom ligga halvt däckad i sängen, men det skrämde mig inte. Om jag ens såg honom på dagarna så var det alltid i det här skicket iallafall.

“Dad?” började jag försiktigt medan jag tog några steg in i rummet. Jag fick göra allt jag kunde för att inte springa rakt ut därifrån när jag kände stanken. Här inne stank det av rök, svett och alkohol, allt i en så äcklig blandning att jag fick väldig lust att spy.

“Leave me alone, Harry” muttrade han surt åt mig.

“Oh, so you actually remember my name? Surprising.” Slank det ur mig innan jag kunde hindra mig själv. Men precis efter att jag hade sagt det så ångrade jag mig så himla mycket.

“You are lucky that I’m not beating you up after that” sa pappa argt. Om blickar kunde döda, skulle jag definitivt varit död nu. Jag ville så gärna skrika åt honom hur mycket han hade förstört mitt liv, men jag visste att det inte skulle göra någonting bättre, snarare tvärtom. Därför gick jag med snabba steg ut igen och drämde igen dörren efter mig med en hög smäll. Jag orkade verkligen inte med honom, jag visste att mitt liv skulle vara bättre utan honom. När jag kom in i köket där Cara satt kvar gav jag min rädda lillasyster en stor kram.

“Is daddy home?”

“Yeah, he is. But don’t worry, you won’t have to meet him.” Visioner med pappa som slog Cara blixtrade förbi mina tankar och fick mig att krama henne hårdare i min famn. Pappa hade en gång slagit henne och den kvällen hade inte slutat väl. Det hade slutat med både jag och min pappa på sjukhuset efter ett slagsmål jag hade startat efter att han hade slagit till den som betydde mest för mig. Men jag ångrade mig inte ett dugg, jag hade bara gjort det för att skydda och försvara henne. Jag var beredd att ta några smällar om det innebar att Cara var okej, jag skulle göra nästan vad som helst för henne. Ja, jag skulle nog göra vad som helst för henne. Jag kände hur hon kröp ihop i min famn och jag suckade, ville inte lämna henne ensam med mitt monster till pappa.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade faktiskt fått ett jobb. Det hade gått så fort och enkelt, men det kändes väldigt bra. Jag och Mariah hade snabbt pratat om tider och lön och vi hade kommit fram till att vissa helger och någon eftermiddag efter skolan verkade bra att jobba på. Det var igår jag hade fått jobbet, men jag skulle redan börja idag vilket jag var väldigt glad för. Jag hade en bra känsla inför detta, och jag kände också att jag kunde få många nya vänner. Men mitt glada humör hade försvunnit när jag hade gått ut genom dörren på lördagsmorgonen och nästan krockat med mamma. Mamma, som inte hade varit hemma på flera veckor och nu stod hon framför mig. Det kändes egentligen bara konstigt. Jag hade längtat efter att hon skulle komma hem men nu när hon faktiskt stod här med mig så kunde jag inte känna någon lycka alls. Jag kunde inte förmå mig att le emot den människan som jag inte visste om jag kände längre.

“Summer, hi” sa hon varmt och drog in mig i en kram. Jag kramade henne snabbt tillbaka och mumlade ett snabbt hej innan jag drog mig ur hennes famn och såg henne titta konstigt på mig.

“I have to go” sa jag bara och kunde fortfarande inte förmå mig att känna mig riktigt glad. Jag visste inte riktigt varför jag kände så, men jag var bara inte glad. Mamma hade varit borta så mycket att jag hade glömt hur det kändes när hon faktiskt var hemma.

“Oh, I was hoping to see you. Where are you going?” frågade hon mig leendes.

“I have work” blev mitt simpla svar. Jag började gå igen och hörde hennes rop efter mig.

“I’ll see you later!” Jag vinkade bara som svar och gick snabbt emot tunnelbanestationen. Jag kanske inte hade saknat henne så mycket som jag hade trott att jag gjort? Så sällan som vi träffades så visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig med med henne. Visst var hon min mamma, men ibland kändes det som att jag kände Kate bättre. Jag visste att man inte skulle känna så om sin mamma, men jag kunde inte hjälpa att jag kände att ingen av mina föräldrar var särskilt engagerade i mitt liv och vad jag gjorde, särskilt inte pappa... Jag önskade att jag hade haft någon som förstod, för det gjorde inte riktigt någon av mina kompisar även om de försökte. Ingen visste hur det var att vara delvis föräldralös. Jag älskade verkligen Lucy, Niall och Liam som mina kompisar men de kunde inte förstå. Och jag klandrade dem inte för det, men jag hade bara velat ha någon som kunde förstå att det var jobbigt. Men men, det var så det var.  Jag tvingade mig själv att fokusera på dagens jobb istället för på henne, det var bara jobbigt att inte veta hur man kände och jag undvek helst att tänka på det då.

Snart stod jag där på bageriet med ett förkläde omkring min midja och gjorde allt som jag fick i instruktioner att göra av Mariah. Nu i början skulle hon vara min personliga hjälp för att lära mig hur allt skulle göras, innan jag kunde göra det själv. Det var faktiskt kul att lära sig mer om alla maskiner och  bakning. Jag som trodde att Kate var duktig på bakning blev helt chockad när jag såg Mariah. Jag hade aldrig sett någon som bakade med mer entusiasm än hon och jag förstod att hon verkligen älskade sitt jobb. Hon var verklien jättesnäll och blev inte arg när jag gjorde misstag. Det var förresten hon om ägde bageriet, men det jobbade fler personer här. När jag hade frågat vilka det var så hade jag fått svaret ‘både unga och gamla’, så jag antog att det här var en bra variation av personal. Jag skulle heller inte jobba hela dagen, jag hade det tidiga passet och sedan skulle det komma någon annan och ta det sena passet.

Jag hann lära mig så himla mycket under bara en enda dag att det faktiskt förvånade mig, och det var så roligt att ta emot kunder och bara visa att jag kunde det här, att jag faktiskt visste hur man skulle göra. Dagen gick faktiskt förvånansvärt fort, och snart var klockan två, den tiden som jag skulle sluta. Men den personen som skulle komma och ta över efter mig verkade inte dyka upp, konstigt nog.

“Summer. I know it’s your first day and all, but would you mind staying a bit longer till my other worker is here? He’s just a bit late and I really need someone” sa Mariah och tittade bedjande på mig när klockan var lite över två. Men jag som hade haft så roligt idag kunde gärna tänka mig att stanna ett tag till.

“Sure Mariah, no problem. And did you say he? Honestly, I thought it was mostly girls who work here” sa jag roat och log lite. Jag hade inte förväntat mig att det var många killar som jobbade på bagerier, men jag kanske bara hade haft fel.

“Oh, don’t worry. This boy is really kind, and he’s not late often. So nothing to worry about” sa Mariah och log. Det fick mig att slappna av lite, jag verkade iallafall få minst en snäll arbetskamrat vilket kändes bra.

“What’s his name? I guess it’s good I learn all the names of the people who work here” sa jag och log tillbaka. Det var säkert bra att jag lärde mig namnen nu i förväg eftersom jag hade en tendens att vara glömsk, väldigt glömsk.

“His name is-” Mariah avbröt sig själv när dörren öppnades och en kille klev in.

SUMMERS PERSPEKTIV

“What’s wrong?” Det var fredagsmorgon och Kate satt och tittade på mig med oroad blick på andra sidan köksbordet. Jag var trött och orkade egentligen inte ha det här samtalet men eftersom hon var som en snokande mamma så visste jag att jag inte kunde undvika det när hon väl hade ställt den frågan jag hade hoppats att hon inte skulle ställa. Trots att hon kunde vara jobbig ibland och ofta ville veta saker så kändes det bra att jag hade någon som var så. Jag ville ha någon som brydde sig, och det var inte mamma. Därför var jag glad att Kate fanns där som kunde stötta mig.

“Just... Something, nothing important.” Jag undvek hennes blick och fokuserade på min macka istället som helt plötsligt blivit väldigt intressant. Jag kände hennes blick på mig, och den vägrade lämna mig. Vi båda visste så väl att det alltid fungerade när hon ville veta något som jag inte berättade, hon satt där och stirrade på mig tills det blev för jobbigt och jag berättade. Och det fungerade även den här gången. Jag suckade djupt innan jag öppnade munnen för att berätta om mitt problem, kallat Harry.

“There is this popular guy at school, he’s a player and he sleeps with like every girl” började jag och tittade sedan lite ner i bordet. Det här var på något sätt pinsamt, Kate och jag kunde prata om i princip allt men vi hade aldrig pratat om killar och kärleksproblem innan. Det var nog det enda vi inte hade tagit upp förut, kanske för att det blev just pinsamt. Men när jag tittade upp på henne verkade det inte besvära henne det minsta, hon bara log lite och nickade åt mig som svar på att jag kunde fortsätta.

“And this week he’s been starting to talk to me, and we’ve never done that before. Not like that. And he keeps asking me out and trying to convince me that I like him but he’s a total ass. I’ve told him so many times now that I don’t like him but he won’t leave me alone.” Jag tog ett djupt andetag efter allt jag hade slängt ur mig och sköt skålen med flingor ifrån mig. Plötsligt var jag inte så hungrig längre. Kate såg fundersam ut för ett ögonblick innan hon svarade. Jag förväntade mig faktiskt något klokt, Kate sa alltid kloka saker till mig när jag kände mig förvirrad.

“Well, if you don’t like him you shouldn’t go out with him... You have really tried everything to get rid of him and nothing works?” sa hon frågande och jag nickade snabbt åt hennes fråga.

“I even called him a bitch” muttrade jag och hörde till min förvåning Kates ljusa skratt komma ifrån andra sidan bordet.

“Are you laughing?” sa jag förvånat och hon nickade lätt.

“I wish I would have seen his face, Summer!” sa hon skämtsamt och log emot mig innan hon fick ett allvarligt uttryck i ansiktet igen.

“No, but seriously. Don’t go out with that guy if you don’t want to, no matter what he says.” Jag nickade till svar men hade hoppats på att hon hade kunnat säga exakt vad jag skulle göra för att bli av med honom. För det hon sa var ju sådant som jag redan hade bestämt inuti min hjärna, aldrig att jag någonsin skulle gå ut med Harry Styles. Glöm och dröm.

“Bye Kate, I’ll see you later!” ropade jag medan jag tog på mig mina vinröda korta converse på fötterna. Converse var mina favoritskor, något jag nästan alltid gick omkring i hur regnigt vädret än var, vilket det i och för sig var rätt ofta här i England.

“Wait, I almost forgot something.” Kate kom utrusande i hallen med ett glatt leende på läpparna. Jag rynkade pannan och hoppades att hon inte skulle ta upp vår diskussion om Harry igen, för trots att vi kunde prata om det mesta så hade jag känt att det vi sagt om honom räckt och att det var en smula pinsamt. Men hon gjorde mig lättad med det hon sa, det var inte om Harry.

“Yeah, you were talking about getting a job. One of my friends, Mariah, works at a bakery a bit out of town. Well, it’s in town but it’s a bit from here. And I know that you love to bake, so I asked Mariah if they needed any help in the shop, and they do. So I think it would be great if you could go there after school, and talk to her?” Kates erbjudande lät fantastiskt och var något jag bara inte kunde säga nej till, äntligen hade jag chansen att kanske kunna få ett eget jobb och tjäna lite egna pengar. Jag hade dessutom inga problem med om jag var tvungen att jobba på helgerna, snarare tvärtom. Jag visste att jag ändå skulle ha fritid till annat. Jag hade sökt en del jobb det senaste och verkligen försökt få dem men än så länge hade inget velat ha mig så nu kände jag mig taggad för att faktiskt få detta jobbet och lyckas fixa det. Jag var ganska säker på att Kate såg min nöjda min för hon nickade belåtet åt mig.

“Looks like you enjoy my suggestion. Step by after school, okay? It’s just to go off the subway station which is called Collindale Station. It’s a bit from your school but with the subway it’s easy, the bakery is right by the station. Mariah will meet you when you get there” Jag nickade åt Kates instruktioner och skrev snabbt ner det på min mobil innan jag gick ut genom dörren med ännu ett hej då åt hennes håll. Kanske kunde jag idag få ett jobb och kunna tjäna in lite egna pengar? Det kändes faktiskt bra och jag kunde inte göra annat än hoppas att de skulle gilla mig. Eftermiddagen verkade iallafall kunna bättre än skoldagen, eftersom jag med ganska stor säkerhet visste att en viss grönögd kille med bruna lockar i håret skulle vara där och göra allt för att få mig att gå med på något jag aldrig i livet skulle göra.

Tunnelbaneresan hade faktiskt gått förvånansvärt snabbt med tanke på hur långt i utkanten av London bageriet faktiskt låg. Jag hade aldrig varit i de delarna av London förut och nyfiken som jag var så var det alltid kul att upptäcka och se nya platser var det än var någonstans. Skoldagen hade varit ganska bra med tanke på att jag hade lyckats undvika Harry ganska bra. Men det gick inte alltid eftersom mot min vilja hade några lektioner ihop och jag såg honom en del ändå. Han försökte fortfarande bjuda ut mig men jag vägrade precis som vanligt. Vad jag inte fattade var bara varför han inte bara gav upp, det skulle

ändå aldrig hända. Men han hade envisats med att prata med mig och jag hade bara gjort mitt bästa för att ignorera honom. Han blev nästan alltid arg och snäste eller skrek något åt mig så fort jag sa nej till honom vilket alltid gjorde mig sur också. Han kunde ju inte bara förvänta sig att alla skulle tycka om honom, hur drygt var inte det? Men det var väl sådan han var, och det var just därför jag sa nej. Jag visste att han bara låg runt med alla tjejer som var snygga och villiga att göra det. Det äcklade mig fortfarande, att de ens kunde gå runt och göra så. Jag tvingade mig själv att sluta tänka på det och fokusera på att få ett jobb istället, Harry var inte viktig vilket detta jobbet faktiskt var.

“Hello, my name is Summer and-” Kvinnan som mötte mig i dörröppningen till det lilla bageriet avbröt mig snabbt med ett stort välkomnande leende.

“Hey Summer, I know who you are. I’m Mariah, Kate’s friend. I’m so glad that she told me about you, because we need more workers here. We don’t have that many workers and when she recommended you I got so happy. Sit down, dear” Mariah såg väldigt vänlig och snäll ut. Hon såg ut att vara i 50-årsåldern och hennes ansiktsuttryck speglade bara glädje. Vi satte oss ner vid ett bord som fanns ganska nära den vita disken och Mariah tittade på mig.

“Okay, I have some simple questions for you” började hon. Jag lämnade snabbt över formuläret jag hade fyllt i till henne och tittade nervöst på medan hon ögnade igenom det. Det gick ganska snabbt och snart tittade hon upp på mig igen.

“You can really bake, I can read here. And you’re used to be social with people.” Hon lät positiv vilket gjorde mig glad. Mitt sommarjobb på ett café jag hade förra sommaren kanske lönade sig ändå?

“I just wanna see you bake. I wanna watch you bake muffins. If you can do that, then the job’s yours” Jag nickade ivrigt och log. Detta skulle bli enkelt, snart kunde jag kanske ha ett jobb, något jag länge velat ha.

“The job is yours” sa Mariah när hon fick se mina muffins. Jag hade lust att hoppa och skrika av glädje, men det kunde jag inte. Jag log stort och gav Mariah en spontan kram, och jag blev ännu gladare när hon besvarade den.

“You can obviously bake and we really need more people here. Now we can work out the times and other things.” Jag kunde inte annat än att sätta mig ner med henne igen och planera för mitt första riktiga jobb. Det hade varit enklare än jag trodde, och nu var det mitt. Egna pengar, egen frihet. Allt det och kanske även nya vänner, som jobbade här. Ja, mitt liv verkade genast ta en lite bättre vändning, lite mer Harry-fritt hoppades jag.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag var faktiskt trött på det mesta. Louis tyckte att det faktum att jag blev nekad av Summer var extremt roligt, medan det inte gjorde mig annat än förvirrad. Jag var lite trött på att hon fortfarande vägrade, som att hon verkligen inte tyckte om mig. Den dagen i skolan hon hade kallat mig för bitch hade varit för mycket. Jag var verkligen ingen bitch, och hon hade ingen rätt att kalla mig det. Sedan hade jag heller inte sett min pappa hemma på flera dagar och det gjorde mig verkligen arg. Jag var inte redo att ta hand om allting, jag var inte tänkt att göra detta! Jag kunde inte ta hand om allting, det skulle jag aldrig klara av. Jag visste att någon dag skulle allting falla. Jag kunde inte hålla uppe fasaden för alltid, varje dag blev det svårare och svårare. Men jag vägrade låta någon komma innanför väggarna, att få reda på något, jag kunde bara inte. Vad skulle folk säga om mig om om de visste? Louis och Zayn var de enda, och jag hade först inte ens tänkt att berätta för någon. Men det var svårt att dölja hur jag kände. Jag fick ta hand om Cara och allt annat alldeles själv och snart kunde jag inte längre. Jag vägrade tro att jag behövde någon, fast jag innerst inne visste att det gjorde jag. Det gjorde ont varje gång jag tänkte på mitt förflutna, så jag hade stoppat det långt bak i huvudet och ville aldrig tänka på mamma som bara hade stuckit eller på pappa som inte brydde sig ett skit. Men ibland gick det inte. Hemma kunde jag inte hålla uppe den där fasaden. Där fanns alla minnen och det gjorde ont. Det var därför jag ofta ville glömma, glömma allting.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade verkligen lyckats skaffa mig en ny komplicerad sak i mitt liv, även kallad Harry Styles. Snart nog hade jag börjat få sms till min mobil ifrån ett okänt nummer, även om det nu inte var så svårt att räkna ut vem det var. Jag hade ingen som helst aning om hur eller varför Harry hade fått mitt nummer men jag gillade det inte. Jag fick konstant en massa sms av honom som bad om att vi skulle träffas, eller bara att jag skulle acceptera att gå ut med honom på fredag, som faktiskt råkade vara imorgon. Men jag vägrade, och ville heller inte svara på hans sms. För jag visste om att jag gjorde det, om jag visade ens en gnutta att jag brydde mig tillräckligt mycket för att lägga min tid på att svara på ett sms ifrån honom, så skulle han tro att han kanske kunde få mig att säga ja. Inte för att jag faktiskt förstod varför han ens ville gå ut med mig med tanke på att vi aldrig någonsin hade sagt något snällt till varandra, i princip. Han borde bara ha lämnat mig ifred första gången, för nu hade det börjat bli väldigt jobbigt. Jag ville inte ha något med honom att göra, något han inte verkade fatta. Jag hade också försökt säga till honom, det hade jag verkligen, men det verkade som om ingenting gick som jag ville och han lyssnade verkligen inte på mig. Det var som om jag bara var en docka han kunde säga vad han ville till utan att bry sig om hur jag kände. Det var ju precis vad han gjorde också, och det gjorde mig frustrerad, väldigt frusterad. Jag hade många frågor som snurrade i mitt huvud, men ingen av dem var större än frågan varför. Varför visade han så plötsligt intresse för mig? Varför ville han gå ut med mig? Och framförallt, varför slutade han inte att stalka mig när jag så många gånger hade sagt att jag inte ville ha något att göra med honom? Jag hade ingen aning, och det var faktiskt så att jag inte kunde göra något åt det heller.

Folk i skolan hade börjat märka vad som pågick, eller ja, att någonting pågick. Vad det däremot var visste jag nog inte ens själv. Jag hade börjat få blickar på mig som jag inte ville få, och jag fick mer uppmärksamhet än vanligt. Men det behövde inte betyda att det var positivt, utan snarare tvärtom. Serena och hennes gäng hade såklart inte heller missat detta, något jag kanske på något sätt i hemlighet hade hoppats att de skulle göra. Men i min skola gick rykten precis lika fort som vinden själv blåste - väldigt fort. Det tog ungefär en dag och sedan visste hela skolan om att Harry och jag tydligen “umgicks” även om jag inte hade velat kalla det precis så. Och allt detta var Harrys fel, precis som allt annat också verkade vara just nu, kändes det som.

Jag hade precis kommit ut ur de stora dubbeldörrarna efter dagens sista lektion för att åka hem när jag kände att någon drog mig åt sidan vilket hindrade mig ifrån att ta mig fram på vägen. Jag kände mig förvånansvärt nog ganska van vid detta eftersom Harry jämt gjorde så här så fort vi sågs i korridoren. Så när jag vände mig om och halvt om halvt förväntade mig bruna lockar, gröna ögon och ett stort vitt flin så blev jag förvånad. Det var inte Harry som stod framför mig, utan någon som faktiskt i nuläget, var värre. Serenas blick gjorde klart för mig att hon inte direkt var här för att byta vänskapsarmband med mig, snarare något i raka motsatsen. Hon tittade på mig med kalla hårda ögon och hennes mun såg så lagom road ut i ett smalt streck.

“What are you doing, what do you want?” Mina frågor bara blev fler och fler medan jag tittade undrande och en smula skrämt på henne. Dock hoppades jag att hon inte såg min rädsla, men jag kunde ju inte veta. Jag var inte den som brukade vara rädd för folk, men jag anade vad Serena ville och jag hade en stark känsla av att hon inte skulle lägga fram det på ett vidare snällt sätt.

“I think you know what I want, if you have something in your head that actually works” sa hon spydigt och satte armarna i kors över bröstet. Jag suckade jag drog en hand igenom mitt hår, något jag ofta gjorde om jag blev nervös, vilket i och för sig inte hände jätteofta.

“I don’t know what you’re talking about.” Jag sa bara så för att jag helst ville undvika att behöva prata med henne om detta, med skolans största bitch.

“I think that you know exactly what I’m talking about since the whole school is talking about you” Hennes ton lät inte alls road och jag gissade att hon inte var det heller. Utan att jag hade märkt det hade vi automatiskt gått längre in emot hörnet av skolbyggnaden för att snart komma bakom hörnet. Härifrån kunde folk som gick ur skolan inte se oss, vilket förmodligen hade varit Serenas plan. Jag ville inte tillåta mig själv att vara rädd, men än så länge kunde jag inte hålla det löftet till mig själv.

“Fine, but what do you actually want? It’s really not what it looks like” försökte jag försvara mig med trots att jag inombords visste att det inte skulle hjälpa mig någonvart.

“I want you, to stay away from him” sa Serena irriterat. Hennes blick blänkte av avsky och hon himlade lite med ögonen åt att jag förmodligen ens hade behövt fråga henne om det där. Jag suckade frustrerat, det var ju inte precis jag som hade valt att ha det så här. Jag ville inte ens ha det så här.

“Believe me when I say that I’m doing my best to stay away from him already” svarade jag sanningsenligt och tittade på Serena för att få se vad hon tänkte svara. Men hon såg bara arg ut, argare än förut.

“Stop acting stupid, I know exactly what you’re doing with him! He’s mine, do you get it? Not yours, mine” Nu lät hon ganska arg och hon hade höjt rösten lite grann. Jag försökte att inte rygga tillbaka men det var svårt för jag hade aldrig hört henne skrika på det där viset förut. Det hade nog nästan ingen, när jag tänkte efter ordentligt. Hon verkade ändå inte förstå, inte för att jag egentligen kunde klandra henne för det eftersom jag själv inte förstod vad som pågick men ändå. Hon ville inte låta mig förklara någonting.

“But I-” började jag försöka förklara men blev snabbt avbruten av en ännu mer arg Serena än innan.

“Just stay the fuck away from him, okay? You’re just a loser and you really don’t belong with him or near him so go back to your nerdy friends. Stay away from him, or I’ll make sure you do.” Och med de orden vände hon på klacken och försvann med snabba steg bort ifrån mig på skolgården. Hennes klackskor ekade emot marken för varje steg hon tog och hon kom allt längre och längre bort ifrån mig. Det var då jag insåg vad hon faktiskt hade sagt till mig, och vad det också betydde. Jag hade inte haft en aning om att hon gillade Harry. Eller jo, det hade jag kanske eftersom hennes gäng verkade gilla Harrys gäng men inte specifikt Harry. Hon hade sagt till mig att hålla mig borta från Harry, och det var allt som jag också ville men han lät mig inte göra det. Det var då jag också insåg, att det kanske var lättare sagt än gjort.

HARRYS PERSPEKTIV

Skoldagen hade väl egentligen varit som alla andra dagar, ganska innehållsfattig. Den där bitchiga tjejen hade försökt flörta med mig idag igen och ärligt talat blev jag så trött på det. Hon höll jämnt på och det var så uppenbart för alla att hon gillade mig att det rent ut sagt var väldigt löjligt. Jag gillade inte ens henne men fick alltid låtsas vara road och intresserad för att folk inte skulle börja undra. Jag ville inte att mitt rykte skulle förfalla nu när det mesta andra gjorde det. Summer vägrade acceptera allt jag gjorde för att få henne att gilla mig, men det som gjorde mig mest förvirrad var att hon inte föll för det jag hittills hade gjort. Vid det här laget brukade tjejer redan gladeligen ha hoppat i säng med mig men inte Summer och jag förstod bara inte varför hon inte gillade mig. Men oavsett vad hon tyckte om mig nu så skulle jag få henne att ändra sin åsikt om mig.

Jag hade bara alltid inte tid för det när så mycket annat pågick runt omkring i mitt liv. Skolan hade precis slutat för dagen och jag var tvungen att skynda mig hem, men bara Louis och Zayn visste varför. Det var nästan ingen på skolan som visste hur jag egentligen hade det hemma. Det var så lätt att bara bygga upp en fasad och ännu lättare att få folk att tro på den. De köpte allt man sa, för många var glada om vi ens pratade med dem. I början hade Louis och Zayn inte heller vetat. Men när de till slut fick nog en dag av alla lögner de hade förstått att jag drog för dem så hade de kommit hem till mig och tvingat mig att förklara allt. Jag var glad att vi fortfarande kunde vara kompisar efter det, de hade lovat att inte säga till någon hur allting egentligen låg till. Det fanns ett ordspråk som sa att sanningen alltid var bäst, men jag höll inte med om det. Ibland var det bättre att gömma saker om en själv som ingen någonsin skulle kunna förstå, både för sin egen skull men också för andras. Jag skulle aldrig kunna berätta eller erkänna, det skulle vara för mycket. Därför kändes det skönt att ha en identitet att gömma sig bakom, som en slags trygghet. En annan person man kunde vara, någon som alla gillade och såg upp till.

Mina tankar avbröts snabbt av att jag var framme vid mitt tunnelbanestationen som låg närmast Caras dagis. Jag fick hämta henne i princip varje dag på dagis eftersom att pappa ofta var ute och ännu mer sällan nykter nog för att kunna göra det. Trots att jag fick göra det varje dag så gjorde det inte så mycket, personalen här var väldigt trevlig och jag behövde inte låtsas vara någon jag inte var inför dem. De visste hur vi hade det hemma och de försökte hjälpa så gott det gick, men det var inte så lätt. De visste kanske inte exakt hur det var för då skulle säkert jag och Cara ha hamnat i en fosterfamilj, men det ville jag verkligen inte. Tanken på att behöva flytta gjorde mig nedstämd och tanken på att jag kanske behövde skiljas ifrån Cara då och att vi hamnade i olika familjer var helt olidlig. Därför hade jag ofta någon ursäkt för vart pappa var så att de inte skulle oroa sig. Jag hatade när folk oroade sig och tyckte synd om mig, varför skulle de göra det? Jag kunde ta hand om mig själv, och Cara. Det var inte svårt och jag ville inte ha någons medlidande som egentligen inte brydde sig. Jag öppnade snart grinden till dagiset och gick in för att hämta den personen som gjorde mig gladast, min lillasyster.

Det tog inte lång tid att komma fram till vårt hus, bara två tunnelbanestationer, eftersom det låg nära dagiset men också ganska nära skolan, något som var väldigt praktiskt. Ja, jag bodde ju inte i ett helt hus utan det var snarare mer ett lägenhetshus. Jag bodde verkligen inte i något av Londons finaste kvarter, där jag bodde fanns det en del skumt folk och många invandrare. Inte för att jag hade något emot invandrare egentligen, men det var billiga lägenheter här och det var väl den största anledningen till varför vi bodde här. Jag sköt snabbt upp den gamla dörren till det bruna höga huset och tog de två trapporna i bara några steg. Snart hörde jag steg efter mig och en trött Cara. Jag skrattade lite när jag såg henne, för jag hade glömt att hon inte gick lika snabbt som mig. Hissen hade varit sönder länge men hyresvärden brydde sig inte tillräckligt mycket för att fixa den så därför tog alla numera trapporna vare sig man ville eller inte. Snart kom vi upp till andra våningen och jag stoppade snabbt i nyckeln till den tunna trädörren som var ingången till vår lägenhet. Här i huset var det tunna väggar mellan lägenheterna och dörrarna var också tunna vilket gjorde att det var väldigt lyhört, man hörde tydligt om ens grannar gjorde någonting som hördes mycket. Det välkända ljudet av att dörren låstes upp fyllde mina öron och jag öppnade den snabbt och sparkade av mig mina converse i hallen innan jag hjälpte min fyraåringa lillasyster av med hennes skor och kläder. Jag orkade inte ens ropa efter pappa eftersom jag inte förväntade mig att han skulle vara hemma, och om han var det så låg han säkert däckad i sängen och omöjlig att väcka. Jag drog bara igen ytterdörren efter oss och kände henne följa efter mig in till köket. Nu blev det den vanliga rutinen som vi gjorde i princip varenda dag. Mat till oss och sen jobb på eftermiddagen och kvällen, för att tjäna in de nödvändiga pengar min pappa inte kunde göra.

Hej alla! Här är kapitel 7, hoppas ni gillar novellen hittills :) Nu i början får ni lära känna huvudkaraktärerna ordentligt vilket vi åtminstone tycker är bra. Kommentera mera! :)

Hoppas alla har haft ett fint höstlov! Vi hörs på måndag.

Kram Josefin & Frida xx

SUMMERS PERSPEKTIV

Varför kunde Harry inte bara lämna mig ifred? Vad var det för fel på honom? Jag tittade ner i min mat medan Harry drog sin stol närmre in till bordet. Jag kunde se honom le i ögonvrån och det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Hade jag inte varit tydlig nog vid kapprummet innan lunchen, att jag inte ville ha något med honom att göra? Tydligen inte, för här satt han, trögfattad som han verkade vara.

“What do you want now? I told you to leave me alone” muttrade jag och fokuserade på spaghettin på tallriken framför mig som smakade diskmedel.

“I know what you said, but I didn’t want to listen. I’m gonna keep asking you until you say yes” svarade Harry. Det där retsamma leendet fanns kvar på hans läppar vilket talade om att han fortfarande var road över att jag sa nej till honom, Harry Styles.

“But I’m not gonna say yes because I really dislike you” svarade jag och mötte för första gången, sedan han kommit in i matsalen, hans blick. Jag kunde inte tyda vad han tänkte, förutom leendet var hans ansiktsuttryck blankt ifrån känslor och annat. Dessutom blev leendet mindre och mindre för varje sekund som gick och snart hade han bara en knappt märkbar rynka i pannan.

“Just say yes, I mean, I’m Harry Styles. I don’t get it” sa han och såg väldigt fundersam men också förvånad ut. Jag ville bara spy rakt ut över bordet på honom för att han ens sa så där.

“Just because you’re Harry Styles and a player, which everybody knows, it doesn’t mean that everybody likes you. Besides, you’re a bitch and why would I ever go out with someone like you? Go away and bother someone else.” Vid det här laget var jag ganska sur. Harry vägrade lämna mig ifred och han uppehöll min tid. Jag gillade verkligen inte honom eller de andra och jag hade god lust att bara gå därifrån. Det tänkte jag nog göra också, dagens mat var ju inte precis aptitlig ändå. Harry stirrade chockat på mig, men snart ändrades hans ansiktsuttryck ifrån chockat till argt.

“You did not just call me a bitch” mumlade han mellan sammanbitna tänder. Jag ryggade instinktivt tillbaka emot stolsstödet och tog tag i min bricka med mat.

“I should go, just leave me alone. Okay?” sa jag utan att titta på honom och reste mig snabbt upp ur stolen.

“We’ll see about that” mumlade han till svar och reste sig också upp ur sin stol. Han struntade i sin bricka som stod kvar på bordet och jag såg honom gå med snabba steg ut ur matsalen. Jag tittade mig runt omkring och det var som om hela matsalen hållit andan. Självklart hade jag och Harry blivit det som var i centrum, för de killarna var ju alltid i centrum. Toppen, nu skulle folk skvallra runt om oss. Men nu återgick folk till det normala, till att inte titta emot mig längre och fokusera på sitt, sina egna kompisar och sin egen mat. Medan jag gick emot disken för att lämna av mina saker kunde jag inte låta bli att undra varför han höll på just med mig när han kunde ligga med vilken annan tjej som helst. Ja, nästan vem som helst iallafall. Men hur mycket jag än vände och vred på det, så var det fortfarande lika obegripligt. Jag visste inte vad han plötsligt gjorde här i mitt liv, men vad jag visste var att jag inte ville att han skulle stanna kvar. Vad kunde jag göra för att bli av med honom?

“Where were you on the lunch today? And why is everyone staring at you?” frågade Niall medan vi tillsammans gick till den sista lektionen vi skulle ha idag innan dagen var slut, engelskan. Som tur var hade jag inte engelska samtidigt som Harry och behövde därför inte oroa mig för att han skulle göra... Ja, vad som helst egentligen. Jag ville helst också undvika honom, Louis och Zayn så gott som det gick. Oturligt nog hade jag engelska med Zayn, men han var ju iallafall inte Harry. Det var förhållandevis enkelt eftersom man alltid kunde förstå när de kom, hela korridoren praktiskt taget stannade ju upp när de gick förbi. Jag suckade och ville helst ändå undvika att svara på Nialls fråga eftersom jag visste hur mycket han avskydde Louis och hans gäng, till och med mer än vad jag gjorde, men jag visste att det inte skulle fungera.

“Summer? What happened during the lunch?” frågade Niall igen som nu hade stannat oss i hörnet av en korridor. Jag drog en hand igenom mitt hår och sneglade på klockan i hopp om att kunna säga att jag inte hann berätta eftersom lektionen skulle börja nu men jag hade otur som vanligt för den började inte förrän om 10 minuter. Min blick riktades tillbaka emot Niall som tålmodigt väntade på att jag skulle förklara för honom vad allt detta handlade om.

“Okay, it’s like this. Before lunch Harry came up to me and-” började jag men blev snabbt avbruten av en nyfiken Niall som nu tittade på mig med stora ögon.

“Wait a minute. When you say Harry, are we talking about Harry Styles now?” Han tittade förvånat på mig och jag nickade sakta innan jag fortsatte.

“He came up to me and asked me out on friday” sa jag och väntade bara på Nialls reaktion. Jag trodde knappt på vad jag själv sa, det lät helt sjukt. Och det var det ju också.

“What?!” utbrast Niall och stirrade på mig.

“Are you kidding with me” fortsatte han i samma höga tonläge. Jag hyssjade honom snabbt för han skrek nästan nu här i korridoren.

“No, it’s not a joke” svarade jag sedan. Niall såg ut som om hans ögon skulle trilla ut ur ögonhålorna på honom, bokstavligt talat.

“And what the hell did you answer to him?” Nialls ton var nu lugnare men jag kunde fortfarande se rynkan i pannan på honom. Jag blev förvånad över att han kunde överväga en för en sekund att jag faktiskt hade sagt ja till Harry, det skulle jag aldrig göra.

“I said no, of course! I would never say yes. But he kept asking me and he wouldn’t stop, even though I said no more than once. Then I just left and went down to the canteen, but I couldn’t find any of you guys so I just sat down and waited for you. And guess who came and sat beside me at my table?” frågade jag och suckade ännu en gång. Nialls svar var dessutom väldigt väntat.

“Harry fucking Styles” muttrade Niall med armarna i kors.

“Yeah. And he kept bothering me and telling me to go out with him. But I really didn’t want to so I ended calling him a bitch” Det sista mumlade jag ganska tyst, men baserat på Nialls ansiktsuttryck så hade han hört vad jag hade sagt, klart och tydligt.

“You called him a what?” Nu stirrade Niall bara allmänt chockat på mig. Ja, ingen bråkade med Louis och hans gäng. Det var sådant som man bara inte gjorde på den här skolan. Och nu hade jag nyss trotsat en oskriven regel, något jag visste att jag kanske skulle få betala för senare. Men när Harry inte hade slutat irritera mig hade jag blivit sur och inte kunnat hålla mig för att säga till honom vad jag alltid hade tyckt att han var, en riktig bitch.

“Yeah, I called him a bitch” sa jag som svar och insåg inte förrän nu vad jag faktiskt hade gjort. Jag hade kallat Harry Styles, en av skolans mest populära personer, även känd som en player som hade legat med 90 % av tjejerna på min skola, för en bitch. Det var kanske inte så smart, men det var samtidigt inget jag ångrade att jag hade gjort. Han hade förtjänat det.

“Summer... You know how much I hate them, but maybe that wasn’t so smart” mumlade Niall och lade en arm löst omkring min axel. Jag suckade tungt.

“I know, but he deserved it. I just hope he leaves me alone now, because that’s what I want” svarade jag och hoppades verkligen att jag hade rätt om det där. Men säker kunde jag inte vara, det kunde man nog aldrig vara när det gällde Harry.

HARRYS PERSPEKTIV

Bitch. Summer hade kallat mig för bitch. Jag fattade det bara inte, hur mycket jag än försökte. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Ingenting! Summer hade lyckats skämma ut mig rejält och jag kunde bara hoppas att ingen hade hört vårt samtal i matsalen. Jag fattade bara inte varför hon vägrade gå ut med mig och varför hon inte gillade mig när alla andra verkade gilla mig. Kanske inte gilla, men iallafall respektera mig. Men hon gjorde inte det, hon verkade avsky mig trots att jag aldrig hade gjort någonting emot henne. Ja, förutom att reta henne lite för hennes namn då men det var ju ingenting. Dessutom tyckte jag att alla tjejer borde tycka om mitt utseende, ja jag var ganska självgod, men Summer gjorde inte alls det, hon verkade inte ens se mitt yttre som något tilldragande utan snarare tvärtom. Jag förstod det bara inte, allt verkade så förvirrande. Jag hade verkligen inte förväntat mig ett nej, och definitivt inte att bli kallad för bitch. Jag skulle få henne att gilla mig, på ett eller annat sätt.

När jag hade gått ut ur matsalen hade jag försökt göra det värdigt och med stil, för att inte visa hur otroligt förödmjukad jag kände mig av Summer, hur konstigt och fel det hade känts att för första gången någonsin bli nekad av en tjej. Usch, jag visste inte hur jag skulle reagera. När hon hade kallat mig för bitch hade jag haft god lust att slå till henne där och då men jag visste att jag skulle ha fått skit för det från antingen rektorn som helst ville slänga ut oss ifrån skolan eller från lärarna som skulle ringa hem till mina föräldrar och ha ett “allavarligt samtal” med dem. Men de samtalen hjälpte aldrig ett skit, för pappa var ändå alltid full om han nu var hemma och mamma hade stuckit när jag var liten. Så ja, jag kunde i princip göra vad jag ville, så länge jag tog hand om min lillasyster Cara. Den som jag verkligen brydde mig om mest var henne. Hon var den som faktiskt kunde skapa ett äkta leende på mina läppar. Det var därför jag stod ut med att ta hand om henne alldeles själv, för hon betydde så mycket för mig.

Men jag hade verkligen trott att detta skulle bli lättare. Tydligen så gillade inte Summer mig, men det skulle jag ändra på. Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på det, hon hade verkligen mycket saker att vänta sig.