---

---

HARRYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp med fruktansvärd huvudvärk. Hela mitt huvud värkte och kändes som en tickande bomb som skulle sprängas vilken sekund som helst om jag bara gjorde en för hastig rörelse. Hela jag mådde verkligen skit och som alla andra gånger önskade jag att jag hade hållt mig hemma igår kväll. Jag brukade dricka men kanske inte så mycket som jag hade gjort igår kväll. Zayn kände några killar som hade bjudit på en massa sprit och som vanligt hade jag tackat ja för varje chans att försöka glömma och komma bort ifrån mitt riktiga liv som jag bara ville undkomma. Jag hade vetat mycket väl att jag inte skulle ha gått ut igår kväll när jag skulle jobba idag men då hade jag inte orkat bry mig. Efter att ha sett till så att Cara sov tryggt i sin säng hade jag gått ut med Louis, Zayn och några andra jag inte kände. Inte för att det hade gjort något, när det gällde festning så spelade det ingen roll vem man kände och inte. Det hade blivit många cigaretter och en massa sprit och annat, jag hade inte kommit hem förrän sent efter midnatt. Jag hade faktiskt legat med någon tjej också, allt för att försöka komma bort ifrån den jag verkligen var. Men allt jag kunde minnas av henne var ett vitt leende och blont, stort hår. Jag visste egentligen att det inte gick, jag kunde inte glömma bort min mamma och  pappa hur mycket jag än försökte. Alla shots hade jag tagit för dem och all den skit jag hade fått gå igenom på grund av dem. Men nu behövde jag ta hand om Cara för att sedan gå till jobbet, dessutom med sprängande huvudvärk, och det var inget jag kände för att göra.

Men jag kom till slut upp ur min säng för att jag visste att jag var tvungen. Väl ute i det lilla, vita, gamla köket hittade jag Cara vid köksbordet. Hon tittade upp ifrån sin teckning hon målade när jag kom in och log lite mot mig.

“Harry, I’m hungry” sa hon och hoppade ner ifrån stolen. Jag nickade och vände mig emot skåpet där vi hade all medicin. Jag plockade snabbt fram tre alvedon och svalde de alla med lite vatten innan jag böjde mig ner emot Cara.

“Morning hug” sa jag och log när hon slog sina små armar omkring min midja.

“Breakfast” svarade hon mig och jag nickade. Frukost skulle det bli, även om mitt huvud dunkade som flera trummor. Jag hade nog inte gjort det för någon annan än Cara, men hon var ett undantag. Hon var den viktigaste personen för mig. Jag hoppades bara att jag kunde jobba idag trots mitt huvud som kändes hemskt. Inte för att jag hade något större val; jag behövde verkligen pengarna, vi behövde verkligen pengarna för att klara av vardagen.

Snart hörde jag ett ilsket vrål ifrån pappas sovrum och förvånades över att han faktiskt var hemma. Det trodde jag verkligen inte... Jag bestämde mig för att faktiskt prata med honom nu när han var hemma för en gångs skull, så jag gick in till hans sovrum. Där såg jag honom ligga halvt däckad i sängen, men det skrämde mig inte. Om jag ens såg honom på dagarna så var det alltid i det här skicket iallafall.

“Dad?” började jag försiktigt medan jag tog några steg in i rummet. Jag fick göra allt jag kunde för att inte springa rakt ut därifrån när jag kände stanken. Här inne stank det av rök, svett och alkohol, allt i en så äcklig blandning att jag fick väldig lust att spy.

“Leave me alone, Harry” muttrade han surt åt mig.

“Oh, so you actually remember my name? Surprising.” Slank det ur mig innan jag kunde hindra mig själv. Men precis efter att jag hade sagt det så ångrade jag mig så himla mycket.

“You are lucky that I’m not beating you up after that” sa pappa argt. Om blickar kunde döda, skulle jag definitivt varit död nu. Jag ville så gärna skrika åt honom hur mycket han hade förstört mitt liv, men jag visste att det inte skulle göra någonting bättre, snarare tvärtom. Därför gick jag med snabba steg ut igen och drämde igen dörren efter mig med en hög smäll. Jag orkade verkligen inte med honom, jag visste att mitt liv skulle vara bättre utan honom. När jag kom in i köket där Cara satt kvar gav jag min rädda lillasyster en stor kram.

“Is daddy home?”

“Yeah, he is. But don’t worry, you won’t have to meet him.” Visioner med pappa som slog Cara blixtrade förbi mina tankar och fick mig att krama henne hårdare i min famn. Pappa hade en gång slagit henne och den kvällen hade inte slutat väl. Det hade slutat med både jag och min pappa på sjukhuset efter ett slagsmål jag hade startat efter att han hade slagit till den som betydde mest för mig. Men jag ångrade mig inte ett dugg, jag hade bara gjort det för att skydda och försvara henne. Jag var beredd att ta några smällar om det innebar att Cara var okej, jag skulle göra nästan vad som helst för henne. Ja, jag skulle nog göra vad som helst för henne. Jag kände hur hon kröp ihop i min famn och jag suckade, ville inte lämna henne ensam med mitt monster till pappa.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade faktiskt fått ett jobb. Det hade gått så fort och enkelt, men det kändes väldigt bra. Jag och Mariah hade snabbt pratat om tider och lön och vi hade kommit fram till att vissa helger och någon eftermiddag efter skolan verkade bra att jobba på. Det var igår jag hade fått jobbet, men jag skulle redan börja idag vilket jag var väldigt glad för. Jag hade en bra känsla inför detta, och jag kände också att jag kunde få många nya vänner. Men mitt glada humör hade försvunnit när jag hade gått ut genom dörren på lördagsmorgonen och nästan krockat med mamma. Mamma, som inte hade varit hemma på flera veckor och nu stod hon framför mig. Det kändes egentligen bara konstigt. Jag hade längtat efter att hon skulle komma hem men nu när hon faktiskt stod här med mig så kunde jag inte känna någon lycka alls. Jag kunde inte förmå mig att le emot den människan som jag inte visste om jag kände längre.

“Summer, hi” sa hon varmt och drog in mig i en kram. Jag kramade henne snabbt tillbaka och mumlade ett snabbt hej innan jag drog mig ur hennes famn och såg henne titta konstigt på mig.

“I have to go” sa jag bara och kunde fortfarande inte förmå mig att känna mig riktigt glad. Jag visste inte riktigt varför jag kände så, men jag var bara inte glad. Mamma hade varit borta så mycket att jag hade glömt hur det kändes när hon faktiskt var hemma.

“Oh, I was hoping to see you. Where are you going?” frågade hon mig leendes.

“I have work” blev mitt simpla svar. Jag började gå igen och hörde hennes rop efter mig.

“I’ll see you later!” Jag vinkade bara som svar och gick snabbt emot tunnelbanestationen. Jag kanske inte hade saknat henne så mycket som jag hade trott att jag gjort? Så sällan som vi träffades så visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig med med henne. Visst var hon min mamma, men ibland kändes det som att jag kände Kate bättre. Jag visste att man inte skulle känna så om sin mamma, men jag kunde inte hjälpa att jag kände att ingen av mina föräldrar var särskilt engagerade i mitt liv och vad jag gjorde, särskilt inte pappa... Jag önskade att jag hade haft någon som förstod, för det gjorde inte riktigt någon av mina kompisar även om de försökte. Ingen visste hur det var att vara delvis föräldralös. Jag älskade verkligen Lucy, Niall och Liam som mina kompisar men de kunde inte förstå. Och jag klandrade dem inte för det, men jag hade bara velat ha någon som kunde förstå att det var jobbigt. Men men, det var så det var.  Jag tvingade mig själv att fokusera på dagens jobb istället för på henne, det var bara jobbigt att inte veta hur man kände och jag undvek helst att tänka på det då.

Snart stod jag där på bageriet med ett förkläde omkring min midja och gjorde allt som jag fick i instruktioner att göra av Mariah. Nu i början skulle hon vara min personliga hjälp för att lära mig hur allt skulle göras, innan jag kunde göra det själv. Det var faktiskt kul att lära sig mer om alla maskiner och  bakning. Jag som trodde att Kate var duktig på bakning blev helt chockad när jag såg Mariah. Jag hade aldrig sett någon som bakade med mer entusiasm än hon och jag förstod att hon verkligen älskade sitt jobb. Hon var verklien jättesnäll och blev inte arg när jag gjorde misstag. Det var förresten hon om ägde bageriet, men det jobbade fler personer här. När jag hade frågat vilka det var så hade jag fått svaret ‘både unga och gamla’, så jag antog att det här var en bra variation av personal. Jag skulle heller inte jobba hela dagen, jag hade det tidiga passet och sedan skulle det komma någon annan och ta det sena passet.

Jag hann lära mig så himla mycket under bara en enda dag att det faktiskt förvånade mig, och det var så roligt att ta emot kunder och bara visa att jag kunde det här, att jag faktiskt visste hur man skulle göra. Dagen gick faktiskt förvånansvärt fort, och snart var klockan två, den tiden som jag skulle sluta. Men den personen som skulle komma och ta över efter mig verkade inte dyka upp, konstigt nog.

“Summer. I know it’s your first day and all, but would you mind staying a bit longer till my other worker is here? He’s just a bit late and I really need someone” sa Mariah och tittade bedjande på mig när klockan var lite över två. Men jag som hade haft så roligt idag kunde gärna tänka mig att stanna ett tag till.

“Sure Mariah, no problem. And did you say he? Honestly, I thought it was mostly girls who work here” sa jag roat och log lite. Jag hade inte förväntat mig att det var många killar som jobbade på bagerier, men jag kanske bara hade haft fel.

“Oh, don’t worry. This boy is really kind, and he’s not late often. So nothing to worry about” sa Mariah och log. Det fick mig att slappna av lite, jag verkade iallafall få minst en snäll arbetskamrat vilket kändes bra.

“What’s his name? I guess it’s good I learn all the names of the people who work here” sa jag och log tillbaka. Det var säkert bra att jag lärde mig namnen nu i förväg eftersom jag hade en tendens att vara glömsk, väldigt glömsk.

“His name is-” Mariah avbröt sig själv när dörren öppnades och en kille klev in.

“There he is by the way, why don’t you present yourself for Summer here?” sa hon med blicken på killen. Mariah tittade sedan glatt på mig men jag kunde inte få fram ett ord. Hur, i hela världen, av alla miljarder människor på hela jordklotet, var detta ens möjligt? Hur kunde det vara han? Och Mariah som hade sagt att killen som jobbade här var snäll... Det var inte direkt det ordet jag skulle ha använt.