“Lucy, what are you doing?” Misstänksamheten i min röst gick nog inte att missa.

“Oh, just writing some notes” svarade hon med ett litet leende på läpparna. Jag som kände henne så väl förstod att det definitivt inte var det hon gjorde.

“Lucy, give me my phone.” När hon inte gjorde det ryckte jag den snabbt ur handen på henne utan att hon var beredd på det. Jag hann bara se skärmen någon sekund innan hon tog tillbaka den ifrån mig med ett bestämt ansiktsuttryck men jag hann se vem det var hon smsade. Min enda kontakt på H - Harry Styles.

När Lucy lade ifrån sig min mobil på madrassen var jag snabb med att ta tillbaka den. Jag gick in på meddelanden och gick sedan in på min och Harrys konversation. Som bestod mestadels av Lucys sms. Jag skrollade upp till det första smset Harry skickat idag och började läsa.

FROM: Harry Styles

Hi babe, are you busy today? Wanna hang out? I’ve checked your working schedule and I know that you don’t work today so you can’t get away with that :D xx

TO: Harry Styles

Hi Harry! Sure, sounds fun! When and where?

FROM: Harry Styles

WOW! I thought you would say no.. Hmm, idk what we should do yet, but I’ll figure something good out ;) I’ll pick you up in 3 hours. R u ready then? xx

TO: Harry Styles

Yea I am, see ya soon Haz! :)

Vid det här laget var mina ögon uppspärrade och min mun var vidöppen.

“Lucy! Seriously, I will kill you in your sleep! You called him Haz?! And you said yes to hang out with him?! That date yesterday was an one time thing and it would’nt have happened again!” röt jag argt och fick en road blick av Lucy samtidigt som hon flinade.

“Come on Summer, relax! It won’t hurt you to hang out with him just for today” sa hon och ryckte oskyldigt på axlarna.

“What’s up with you guys? I thought you hated him? He’s a player. He doesn’t know how a relationship works. Why do you want to pair me up with him? I would rather date Liam” sa jag och satte armarna i kors.

“Hey, it’s nothing wrong with me?” utbrast Liam och jag räckte bara ut tungan mot honom.

“Summer, I know that you like him. More than you should, I’m just trying to make it easier for you” sa Lucy och ställde sig upp.

“I. Do. Not. Like. Him. Lucy” sa jag tydligt och kollade henne i ögonen.

“Say whatever you want Summer, but I don’t believe you this time” sa hon och tog ur sin mobil från laddaren och började greja med den. Jag vände mig om mot Niall och Liam.

“I’m sorry love, I’m on your side this time. I don’t like Harry and his no good for you. I don’t want you to get hurt, and espacially not from him” sa Niall och lade en hand på min axel. Jag nickade smått mot honom och ställde mig sedan upp.

“Who’s ready for breakfast?” frågade jag men hann inte mer än att blinka en gång innan alla tre var ute ur mitt rum och tunga steg, eller jag föredrar nog att kalla det som klampande gorillor, hördes i trappan.

Ungefär tre timmar senare knackade det på dörren och om det inte hade varit för Lucy så hade det inte varit Harry. Jag öppnade sakta dörren och fick se Harry stå där med ett leende på läpparna som gjorde att man kunde se hans smilgropar.

“Hi” sa han och öppnade dörren lite mer för att komma in i hallen.

“Hey” svarade jag samttidigt som han stängde dörren. Jag tog fram mina vinröda converse och snörade på mig dem.

“You might need your bikini. If you don’t want to swim in your undies. Cause I’m fine with that too” sa Harry och blinkade med ena ögat. Jag suckade. Simma nu? Det var ju början av september.

“Umm okay” sa jag osäkert innan jag sprang upp till mitt rum för att byta om till min bikini. Jag satte sedan på mig dagens outfit igen, en vit blus och ett par svarta jeans. Jag satte upp mitt hår i en bulle och gick sedan ner till hallen där Harry stod och väntade. Jag drog på mig min svarta skinnjacka och tog ner mina nycklar från nyckelskåpet.

“Mum, I’m going out!” ropade jag och drog sedan med mig Harry ut från huset utan att vänta på ett svar. Vi satte oss i hans bil och han började köra mot utkanten av London.

“I really liked how you called me Haz in the text” sa han och kollade på mig innan han vände blicken mot vägen igen.

“Well it won’t happen again, don’t get used to it” svarade jag och noterade för mig själv att jag skulle ha hämd mot Lucy.

“I will get used to it, because I like it babe” svarade han bara och jag suckade.

“Just forget it Harry, it was my autocorrect that changed it to Haz” sa jag och insåg hur löjligt det lät. Såklart det inte skulle ändras till Haz. Jag såg hur Harry flinade och skakade skrattandes på huvudet.

Efter ungefär en timmes körande så stannade Harry på en tom grusparkering. Jag kollade mig omkring och insåg att vi var mitt ute i skogen. Jag kollade på Harry som bara log mot mig innan han gick ut ur bilen. Jag gjorde det samma och kollade mot skogen. Solen lös in bland några träd och fick mig att påminnas om alla skräckfilmer jag sett där någon alltid dog i skogen. Jag rös av tanken och beslutade mig för att tänka på något annat. Så jag vände mig om mot den grönögda killen som tog ut en väska från bagaget innan han tog min hand och började leda mig mot en stig som gick i skogen. Jag försökte dra åt mig min hand men när jag märkte att hans hand inte ens rörde på sig så gav jag upp. Jag kollade runt i skogen samtidigt som mitt hjärta bultade hårt. Jag hade aldrig gillat skogen. Dels för att jag sett på för alldeles många filmer men också för att jag hade en tendens att gå vilse. Plötsligt hördes en kvist brytas längre in i skogen och fåglar kvittrade högre. Jag drog mig närmre Harry och höll hårt i hans arm. Han skrockade och kollade roat på mig.

“Are you afraid?” frågade han och jag skakade på huvudet.

“O-of course n-not. I j-just... umm” stammade jag fram samtidigt som en rodnad spred sig på mina kinder.

“Don’t worry, I’ll protect you” sa han och lade en axel omkring mina axlar. Plötsligt kände jag en beskyddande känsla omfamna mig. Jag visste inte varför eller hur, men på något sätt så gjorde Harry så att jag kände mig trygg. Även om jag inte ville känna så, så visste jag att jag inte kunde styra över mina känslor.

Efter en stunds promenerande så kom vi fram till en glänt vid en sjö. Jag kollade med uppspärrade ögon runt omkring. det var jättevackert. Jag hade ingen aning om att London hade sådana här delar.

“Wow, it’s really beautiful” sa jag och kollade på Harry som redan kollade på mig. Jag vände blicken mot bryggan som ledde ut en bit ut i vattnet. Sjön var liten och på andra sidan fanns hus. Harry lade ner väskan, som såg väldigt tung och stor ut, på marken och ställde sig bredvid mig.

“Yeah it is” svarade han. Solen sken och det var faktiskt förvånansvärt varmt för att vara september. Inte för att jag klagade, snarare tvärtom. Jag satte mig ner på gräset samtidigt som jag hörde Harry svära. Jag tittade upp på honom men kunde inte se så mycket av hans ansikte eftersom han tittade åt andra hållet. Jag antog att det inte var något viktigt och vände sedan blicken mot vattnet igen.

HARRYS PERSPEKTIV

“Fuck” svor jag när jag kom på att jag glömt en väska i bilen. Fan också! Nu var jag tvungen att gå tillbaka. Jag kollade på Summer som hade satt sig ner.

“Summer, I forgot something in the car. I’ll just go and get it. DON’T go anywhere” sa jag och såg hur rädsla spred sig i hennes ansikte.

“I-I don’t want to be here alone” sa hon och kollade skamset ner i marken samtidigt som hon drog upp grässtrån.

“It’ll go faster if I go by myself. I’ll be back soon. I promise” sa jag och började sedan att springa vägen tillbaka till bilen. Efter bara fem minuter var jag framme. Jag låste upp den och tog ut väskan från bagaget. Jag stängde sedan bagageluckan och lutade mig mot bilen för att hämta andan. Jag spottade och började sedan i lugnare takt gå tillbaka till Summer. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte tillbaka på när vi gick till gläntan. Hon hade varit livrädd och hållt sig vid min sida hela tiden. Det gjorde mig glad att hon kände sig trygg i min närhet, att hon inte var rädd för mig efter alla rykten jag hade om mig. Men jag antog att det var Summer som bringade fram den här personligheten av mig. Jag ville inte vara den Harry jag var i skolan i hennes sällskap. Att ljuga var inget jag gillade och speciellt inte i hennes närhet. Men på ett sätt så gjorde Summer mig irriterad. Hon verkade ha det där perfekta livet som alla bara drömde om. Jag menar. Hon hade en hushållerska! Vem hade det nu för tiden? Det var som om inget medelklassigt dög för henne. Därför kunde jag inte förstå varför hon jobbade på bageriet där jag jobbade. Det gick liksom inte ihop. Hon hade väl pengar så det räckte till skillnad från mig.

Har inte så mycket mer att säga än att ni får gärna kommentera då det får oss inspirerade och vi blir väldigt glada! :D 

Ha det bäst i alla fall!!!!! //Josefin & Frida xxx