Det här var så svårt. Jag kunde inte berätta, även om jag ville. Hur skulle jag kunna berätta och samtidigt behålla den fasad jag hade skapat under så lång tid? Jag ville berätta, men jag kunde bara inte. Det fanns inte en chans att hon skulle kunna förstå och jag hade så svårt att öppna mig för folk. Men Summer var på något vis... Annorlunda. Hon gillade mig inte som alla andra gjorde och det kändes på något sätt skönt. Att hon inte var som alla andra, det var det som var så skönt. Men jag kände mig samtidigt väldigt förvirrad. Nu när jag äntligen hade fått henne att gå ut med mig så kunde jag ju inte bara släppa henne. Särskilt eftersom jag inte var säker på att jag ville det..

“Harry, stop this. You told me that you would leave me alone after this date” sa Summer irriterat och drog bort en hårslinga från hennes ansikte.

“I lied, okay? If you have ever heard of that” muttrade jag till svar. Varför gjorde hon en så stor grej av det?

“But that’s not okay. I don’t wanna do this and I agreed to it only because you would leave me alone after” svarade hon medan hon korsade armarna över bröstet.

“Are you sure about that? That it was only because of that single reason?” frågade jag retsamt och höjde på ögonbrynen åt henne. Jag kunde få henne att gilla mig, och det skulle jag också. Summer suckade bara djupt åt mig och himlade med ögonen.

“Yes, I’m sure. Are we done here? Because I wanna get home soon” fortsatte hon sedan. Min blick föll på våra tomma tallrikar och jag nickade. Jag hade gärna stannat men det gick inte. Summer reste sig upp och tog sin jacka som hängde på stolen och jag gjorde samma sak. Jag tittade på henne och kunde inte låta bli att önska att det inte var sista gången vi skulle ses utanför skolan och jobbet... 

Snart satt vi återigen i min bil och jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Men det höll den på att göra och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Bilresan var ganska tyst och det var så mycket jag hade kunnat säga om situationen hade varit annorlunda, men tyvärr var den inte det... Mina tankar flödade omkring och jag började tänka på allt möjligt. På drickandet, festandet, på min mamma som hade stuckit, på min pappa som inte brydde sig och egentligen inte förtjänade en tanke, men även på Cara, som betydde mest för mig. Jag tänkte också på Summer som fick mig att vilja säga som det var, fast jag visste att jag inte kunde göra det.

“Harry?” Mina tankar avbröts av att Summer sa mitt namn.

“Yeah, sorry” svarade jag och log lite. Hon såg lite nyfiken ut och jag blev genast orolig att hon visste något om vad jag hade tänkt på trots att jag visste att det var totalt omöjligt.

“What were you thinking about?” frågade hon nyfiket medan hon lutade sig tillbaka i stolen. Jag rynkade pannan och kände mig plötsligt arg. Varför frågade hon alltid om allt, var hon tvungen att veta saker om mig?

“Nothing” mumlade jag och vägrade titta på henne. Jag hade aldrig haft problem med att ljuga för någon förut men plötsligt kändes det så himla svårt.

“Are you sure? Because I’m a good listener” svarade Summer mig och jag suckade. Kunde hon inte bara lämna ämnet och prata om något annat? Vad som helst hade varit bättre än det här.

“I’m sure, okay? Just leave it” muttrade jag och höll ögonen på vägen. Summer svarade mig inte utan tittade bara ut genom fönstret på andra sidan och stämningen hade just sjunkit väldigt mycket. Jag fick dåligt samvete för att jag bara hade snäst av henne så, inget av det som hände i mitt liv var ju egentligen hennes fel. Ingen av oss sa något på en liten stund, och jag kände då att jag var den som behövde säga något. Jag drog in ett djupt andetag och tittade på henne när vi stannade vid ett rödljus.

“Look, I’m sorry for being like this. It’s just... Much stuff going on and..” Jag suckade och visste inte hur jag skulle fortsätta för att försöka få henne att förstå utan att säga vad jag inte kunde säga.

“And...?” sa hon frågande med blicken på mig. Hennes ansiktsuttryck hade genast mjuknat upp när jag hade sagt att jag var ledsen och det gjorde mig ändå glad.

“And... Just... I’m having a hard time with things. It’s kind of hard to talk about...” Min sista mening hade jag inte sagt så högt men jag var rätt säker på att Summer hade hört mig när våra blickar möttes.

“It’s alright, I know how it is” sa hon och log ett litet leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka medan jag fortsatte köra hemåt emot hennes hus. Jag var inte alls säker på att hon förstod för ingen kunde egentligen helt förstå vad jag gick igenom, förutom jag, även om folk försökte att göra det. Men jag var bara glad att vi nu kunde släppa ämnet för det var riktigt svårt för mig att prata om. Jag kanske verkade vara en utåtriktad kille som inte hade problem med att prata med andra, men just detta kunde jag inte prata med folk om. Det hade krävts enormt mod för mig att ens prata med Louis och Zayn om det och jag hade då varit så nära att bryta ihop. Och det var definitivt inget jag hade lust att på något sätt återuppleva eller göra om. Om det var något jag hatade så var det folks medlidande. Folk som sa att de förstod eller att de var ledsna fast de egentligen inte alls förstod hur det var och bara sa att de var ledsna för att de kände sig tvungna. Jag klarade inte av det, falska människor. Jag lade aldrig någon tanke på om det var så att jag själv tillhörde dem för att jag hade en fasad som jag så tryggt kunde gömma mig bakom, för jag gjorde ju faktiskt bara så här för att jag inte kunde låta någon veta sanningen om mig. Summer kanske inte kunde förstå, men jag klandrade henne inte. För det kunde ingen.

“There’s my house” sa hon när jag hade kört en liten bit in på hennes gata. Jag kände mig på något sätt lite ledsen över att kvällen med henne snart var över, för då skulle jag få åka hem igen till min sovande lillasyster och sitta där ensam i mörkret. Jag kunde ju såklart gå ut och festa men det var inget jag kände för ikväll, dessutom ville jag inte lämna Cara ensam för mycket. Summer öppnade bildörren och klev ut, och likaså gjorde jag. Jag tänkte faktiskt uppföra mig fint och följa henne till dörren. Jag kanske inte verkade som en sådan typ, men det var mycket folk inte visste om mig.

“Thank you.. I’ll guess we’ll see eachother at work and stuff” sa hon när vi stod utanför hennes dörr.

“I think we’ll see eachother more than that” svarade jag och skrattade lite. Hon bara himlade med ögonen åt mig.

“No but seriously, I won’t let you go” sa jag sedan och då fick hon en rynka i pannan.

“But Harry-” Innan jag hade fattat vad jag själv hade gjort så var mina läppar pressade mot hennes. Hennes läppar var varma och mjuka emot mina och det kändes... Bra. Det gick rykten om att jag alltid kysste folk på första kvällen och ja, det var ju sant. Efter någon sekund drog hon sig chockat ifrån mig och öppnade snabbt dörren.

“Bye, Harry.” Med de orden försvann Summer in i sin hall och jag gick tillbaka till min bil med ett leende på läpparna. När jag hade satt mig i bilen och började köra hemåt funderade jag över kvällen. Det var någonting med henne, som jag inte kunde förklara... Inte ens för mig själv, för jag förstod det inte. Men hon hade något speciellt, den tjejen. För när jag hade sagt att jag inte skulle låta henne sluta träffa mig så hade jag faktiskt menat det, och det var inte ofta jag sa sådant om jag inte menade det. Jag körde hem genom Londons mörka gator som var upplysta av tusentals lampor som satt på rad överallt och jag kände mig mer glad än vad jag hade gjort på länge.

Ytterdörren knarrade tyst när jag öppnade den och drog igen den försiktigt bakom mig. Mina skor och min jacka åkte snabbt av och jag satte mig på pallen i hallen. Det var så gott som knäpptyst, det enda man kunde höra var avlägsen musik som spelades av någon av grannarna högre upp i trapphuset. Men det var ju så det var här, lyhört. Snart hörde jag tassande fotsteg och jag tittade upp för att få se en trött Cara stå där i sitt nattlinne och rufsigt hår.

“Harry” sa hon och log trött.

“Hi sweetie, aren’t you supposed to be asleep?” frågade jag mjukt medan jag tog upp henne i mitt knä.

“I can’t sleep” sa hon och lutade huvudet mot mitt bröst. Jag strök henne långsamt över håret och lyfte sedan upp henne i min famn. Hon var så lätt att bära och det kändes som att hon nästan inte vägde någonting alls.

“You can sleep with me” sa jag och bar in henne till det rummet vi delade. Jag lade henne försiktigt ner i min säng och bytte sedan om till min sovtröja. Hennes ögon var redan slutna men jag kunde se att hon inte sov. Efter att jag hade borstat tänderna kröp jag ner bredvid henne i min säng och hon lade genast armarna omkring mig.

“Harry?” mumlade hon medan jag strök henne sakta över håret.

“Mm?”

“Where have you been?”

“Out... With a girl” svarade jag och log åt vad jag själv sa. Ofta kunde jag säga saker till Cara som jag inte sa till någon annan för att jag visste att hon tyckte det var roligt att höra om saker i min vardag. Inte allt förstås, men vissa saker.

“Is she pretty?” frågade hon och öppnade ögonen. Våra blickar möttes och jag log fortfarande.

“Yeah, yeah she is. She’s really pretty” viskade jag till svar och Cara log glatt.

“Do you like her?” Mitt leende försvann för en sekund medan jag funderade på hennes fråga. Gjorde jag det?

“Yeah, I think I do” svarade jag till sist och sa bara vad jag verkligen kände. Cara log bara och kramade mig medan hon sakta somnade. Snart somnade jag också, med min lillasyster tryggt bredvid mig.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag stängde dörren bakom mig och tittade genom fönstret på Harry tills jag inte kunde se hans bil mera. Då rusade jag upp på mitt rum och kurade ihop mig i min säng, för jag visste inte vad jag skulle göra. Han hade kysst mig och jag hade varit helt oförberedd på det... Och jag hade inte puttat mig ifrån honom förrän efter några sekunder, när jag hade fattat vad det var som hände. Jag kände ingenting för honom och det där var absolut en engångsgrej som aldrig någonsin skulle hända igen, det skulle jag sätta stopp för. För jag ville ju inte att det skulle hända igen, eller hur? Såklart inte. Alla mina tankar snurrade och jag visste inte vad jag kände längre. Harry hade en hemlighet, eller flera, och jag kunde inte hjälpa att jag ville veta vad det var han döljde. Troligen något som ingen visste, för han verkade väldigt rädd att prata om det. Men jag var nyfiken, vad kunde det möjligen vara som han var så rädd att prata om att ingen visste om det? Och sedan att han hade kysst mig. Långt inne någonstans i mitt hjärta fanns det känslor som jag försökte att ignorera så gott det gick, men jag visste egentligen att jag inte kunde det. Han hade fått mig att känna... Något. Jag visste inte riktigt vad det var men vad jag visste var att jag inte ville ha de känslorna där och jag vägrade erkänna för mig själv att jag kanske gillade honom lite. De här känslorna skulle gå bort om jag bara ignorerade dem tillräckligt mycket, det var de tvungna att göra. För Harry var en player, en sådan som inte brydde sig om andras känslor, det visste jag ju egentligen. Så varför hade det då känts så annorlunda ikväll, varför hade han varit så annorlunda? Jag önskade att jag visste...

---

Halloj! Hur står det till? Hoppas ni har det bra. Blev faktiskt besviken på de två senaste kapitlen, vi fick nästan ingen respons alls. Vi har flera läsare, varför kan ni inte slänga in en kommentar? Det tar två sekunder! Kom ihåg, vi skriver för att vi tycker att det är roligt och självklart är inte kommentarer allt. Men vi blir motiverade för vi vet att ni gillar/inte gillar novellerna om ni ger respons. 

Så snälla, börja kommentera igen! :) 

Ha det bäst iallafall! //Josefin & Frida xxx