“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

SUMMERS PERSPEKTIV

Hjärtat bankade hårt i bröstet medan min andning bara blev tyngre och tyngre för varje steg jag sprang. Men jag ville inte stanna, inte tänka, nej. Då skulle jag behöva tänka på anledningen till varför jag sprang ifrån skolan efter bara en lektion och då skulle det göra ont, mer ont än det redan gjorde. Mina ögon tårades och jag torkade irriterat bort dem, jag ville inte gråta. Han var inte värd det, inte det minsta.

Jag fortsatte att springa tills jag var tvungen att stanna, mitt på trottoaren för att jag inte orkade mer. Mina andetag var tunga och jag kände blodsmak i munnen, jag visste inte hur långt jag hade sprungit eller riktigt vart exakt jag var någonstans. Jag satte mig ner på huk och försökte att hämta tillbaka andan medan jag tittade ner i marken. Jag ville inte tillbaka till skolan, inte tillbaka till Harry. Det gjorde ont att ens tänka på honom och vad han hade gjort emot mig. Klumpen i min hals vägrade att gå bort hur mycket jag än svalde och tårarna ville inte sluta rinna. Harry fyllde min hjärna och det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Jag ville inte tänka, inte vara kvar, jag ville inte känna någonting. För allt jag kände var smärta.

Det tog tid att hitta och att komma hem med tunnelbanan men när jag äntligen var hemma var det runt lunchtid. Jag gick snabbt in genom dörren och sparkade av mig mina skor utan att bry mig ett dugg om var de hamnade någonstans. Det tog inte lång tid att ta alla stegen upp för trappan och att samtidigt slänga av mig min jacka på vägen och snart var jag inne på mitt rum. Jag slängde mig på sängen och snyftade till, och nu kunde jag låta alla känslor komma fram. Mina händer grep ett krampaktigt tag om kudden och jag pressade ner mitt ansikte i den. Hur kunde Harry göra så här mot mig? Hur kunde allting vi hade gjort tillsammans, bara varit ett spel för honom? Från campingen vi hade tillsammans, till hans pappas begravning, det hade inte betytt någonting för honom alls. Alla känslor, alla ord, alla blickar och hans hand i min, det hade bara varit ett vad för honom. Han hade utnyttjat mig, sagt att han älskade mig fast det inte hade betytt någonting alls för honom. Allt hade bara varit ett spel. Ett spel där jag varit spelbrickan. Vad hände med att hålla ihop, vad hände med att älska varandra? En snyftning lämnade mina läppar när jag tänkte på vad som faktiskt precis hade hänt. Det var över, det var slut. Det största ljuset i mitt liv hade visat sig vara fyllt av mörker hela tiden… Jag som trott att jag hittat den personen som aldrig skulle svika mig. Och hela vår relation hade varit ett enda stort svek.

Mina händer sökte sig till min hals där halsbandet hängde som Harry gett mig på min födelsedag. Jag hade burit det varenda dag sedan dess, varenda dag han varit min. Eller, varenda dag jag trott han varit min. Men det här hade ju ändå aldrig varit äkta. Jag tog snabbt av mig det och kastade iväg det utan att bry mig om vart någonstans det hamnade, jag ville inte ha det på mig igen. Aldrig igen.

HARRYS PERSPEKTIV

Allting hade börjat så oskyldigt, ett enkelt vad som jag kunde vinna. Hade jag trott. Jag hade trott att det skulle bli så enkelt utan några känslor, för allting var så mycket lättare utan känslorna som kom ivägen. Jag hade verkligen trott att det skulle bli så enkelt, för Summer var ju som vilken annan tjej som helst. Jag kunde inte ha haft mer fel. Jag hade ju aldrig kunnat veta att jag skulle bli kär i Summer. Att hon skulle få mig att känna saker jag aldrig känt förut. Att hon skulle få mitt hjärta att banka och fjärilarna i min mage att dansa. För jag hade aldrig varit kär förut, inte på detta viset.

Vadet hade varit att jag skulle få Summer att vilja ligga med mig, det var Louis idé för att han sa att . Och när det hände var det meningen att jag skulle bryta alltihop med henne. Men då hade jag varit alldeles för fäst vid henne för att kunna göra något sådant. Så som jag kände nu, ville jag spendera resten av mitt liv med henne, och ändå hade jag lyckats såra henne på detta viset. Jag ville ju aldrig såra henne, allt hade ju börjat som något där jag tänkte utnyttja henne men det hade jag aldrig gjort, hon betydde alldeles för mycket för mig.

Och nu stod jag här ensam, med tårar på kinderna och ett värkande hjärta. Hur kunde jag vara så otroligt dum att jag slagit vad om kärlek? Jag hade inte ens vetat något om kärlek innan Summer kommit in i mitt liv. Men hon var ju den enda som kunde fixa det trasiga i mig, och jag kunde minnas alla gånger hon funnits där för mig. När polisen hade kommit med beskedet om min pappa, på min pappas begravning, när jag inte längre fick behålla Cara. Alla gånger hade hon suttit där bredvid mig med min hand i sin. Och jag hade gjort detsamma för henne. För jag älskade henne. Jag hatade mig själv för vad jag hade gjort, jag visste att det nog aldrig skulle bli vi igen efter allt detta.

Först hade jag hatat Louis för att ens ha sagt något, hade han inte gjort det skulle ju allting vara bra. Fast sedan hade jag insett att Summer skulle fått reda på det förr eller senare ändå, bara för att jag hade varit så otroligt dum i huvudet. Jag ville bara gå tillbaka i tiden och ändra allt, men det gick inte.

Det var november och väldigt kallt ute i luften men jag kände det inte, eller så brydde jag mig bara inte. Jag sparkade argt iväg en massa stenar som rullade iväg över asfalten och mina ögon var blöta av tårar. Hon var ju den enda på den här skitskolan som faktiskt betytt något på riktigt! Jag snörvlade till och började sakta gå bort ifrån skolan. Jag ville aldrig mer komma tillbaka dit.

Ett smalt leende kunde jag faktiskt känna på mina läppar när jag, timmar senare, stod utanför min fasters hus. Jag skulle äntligen få träffa Cara, som jag hade längtat. Särskilt eftersom att Summer hatade mig nu. Jag knackade snabbt på dörren och tog ett djupt  andetag. Jag hade försökt att torka mina tårar och inte gråta mer men jag var inte säker på om mina ögon fortfarande var rödgråtna eller inte. Dörren till huset öppnades sakta och min faster, Camille, tittade med ett litet leende på mig.

“Harry, hey” sa hon och gav mig förvånansvärt en kram som jag besvarade en aning tveksamt.

“Hey” mumlade jag.

“I was just on my way out to go to the supermarket. Why don’t you come in, Cara is in the living room. I’ll be home later, so you can have some time with her” sa hon varmt och lade sin hand på min axel. Jag nickade och pressade fram ett litet leende till henne som gick ut genom dörren med hennes bilnycklar i handen. Jag stängde dörren bakom mig och tog snabbt av mig mina halvtrasiga skor och tittade mig omkring. Här hade jag varit förut, även om det varit många år sedan när jag varit här med mina föräldrar. Jag gick igenom hallen och in till vardagsrummet där jag mindes att det var och fick se min underbara lillasyster sitta där med en docka i händerna. Hennes blick vändes uppåt när hon hörde steg och när våra blickar möttes flög hon upp ifrån soffan och sprang in i min famn.

“Harry!” utbrast hon medan jag lyfte upp henne i min famn och höll mina armar omkring henne.

“I’m here” mumlade jag och strök henne över håret medan jag inte kunde hjälpa att ett litet leende spred sig på mina läppar.

“I’ve missed you” sa hon och tittade på mig, hon log lite.

“I’ve missed you too, so so much” sa jag och satte mig i soffan med henne i knät.

“Why can’t I live with you?” frågade hon medan hon fingrade på min tröja.

“Because.. It’s complicated but since dad is gone they wanted you to live with aunt Camille” sa jag och suckade lite. Cara nickade sakta och tittade på mig.

“Where’s Summer? She’s always with you” sa hon frågande. Jag tittade ner och svalde hårt och vägrade låta tårarna komma fram.

“Not anymore” viskade jag sorgset och tog Caras små händer i mina.

“Why? Did you fight?” sa Cara förvånat. Hennes blick var varm, gud vad jag älskade denna lilla tjejen.

“Yeah. She hates me now, and it’s all my fault” sa jag och snyftade till. Det gick inte att hålla inne alla känslor, även om jag försökte.

“Do you miss her?”

“Every minute. It was today it happened, and I miss her so much” mumlade jag sorgset och drog mina tummar över Caras händer.

“Can’t you work it out?” frågade hon oroligt och drog en hand igenom mina lockar. Jag suckade och skakade på huvudet.

HARRYS PERSPEKTIV

Måndag. Helgen som jag hade spenderat mest med Summer hade gått fort och jag hade försökt att inte tänka för mycket på min pappa, vilket hade gått ganska så bra även om tanken på honom fortfarande gjorde väldigt ont. Summer hade hjälpt mig att vädra ur och städa ur lägenheten lite grann och det var mycket fräschare nu. Och plus det så skulle jag äntligen få träffa Cara. Jag var väldigt glad över det, som jag hade längtat efter henne. Även om jag visste att hon förmodligen aldrig skulle få bo med mig än så ville jag träffa henne så ofta som jag kunde, jag skulle inte må bra om jag inte fått det. Jag var verkligen glad att Summer hjälpte mig med allt det här, hon var väggen jag kunde luta mig emot när allting bara blev för jobbigt att hantera alldeles själv. Så idag var jag ändå på hyfsat gott humör, även om de grå molnen på himlen inte såg särskilt upplyftande ut. Jag drog upp de stora dörrarna till skolan och gick in i den fulla korridoren, folk flyttade sig åt sidan när de såg mig komma gående, som vanligt. Ärligt talat var jag trött på min status, men samtidigt så van vid den att jag antagligen ändå inte skulle vilja ha det på något annat sätt.

Jag slängde en snabb blick på klockan på väggen som talade om för mig att jag var sen till dramalektionen. Självklart, ännu mer frånvaro. Mina ögonbryn rynkades och jag skyndade mig igenom alla trånga korridorer fram till dramasalen och ryckte upp dörren med andan i halsen. Runt 30 par ögon riktades emot mig som jag försökte ignorera medan jag muttrade fram en ursäkt om att ha försovit mig och satte mig ner på en stol bredvid Aaron, en kille i fotbollslaget. Då drog jag min blick upp emot scenen där jag fick se att Louis och Summer stod. Summer log mot mig och höjde ena handen i en liten vinkning. Jag vinkade tillbaka men stannade tvärt till när jag såg det. De höll varandra i handen.

“Alright Harry, don’t come late again. Now Summer and Louis, you’re going to dance a bit here. I saw on your auditions that you have a bit of experience from dancing, which is good. Sarah, Emma, Katie, Gabrielle, you’re all behind Summer. And Jake, Simon, Harry and Chris, you’re behind Louis.” Jag hörde vad Mr Clark sa men jag kunde varken lyssna eller koncentera mig, för allt jag kunde titta på var Louis och Summers händer som var sammanflätade. Det såg ut som att Louis trivdes lite bättre än Summer, men det kändes inte bra inombords för mig. Och det spelade ingen roll att jag visste att jag kunde lita på Summer. Det spelade ingen roll att jag visste att det inte var något alls emellan dem, det gjorde ont ändå. Min blick flög snabbt till Louis som log smått. Det där borde varit jag.

“Harry? Harry! Mr Styles, come up to the stage” sa Mr Clark irriterat och korsade armarna över bröstet. Jag, som hade suttit i djupa tankar, nickade bara och klev upp på scenen, bakom Louis.

När denna plåga äntligen var över gick jag direkt ut ur dramasalen utan att bry mig om någon annan och tog upp mitt cigarettpaket ur fickan. Jag visste vad Summer tyckte om det här men just nu så var jag upprörd och jag brydde mig inte. Jag kom snart ut på skolgården och tog snabbt upp en cigarett mellan läpparna och tände den. Röken fyllde mig och jag blev genast lugnare. Men jag kunde inte sluta tänka på dem två. Louis och Summer. Varför hade Louis tagit rollen när han aldrig hade brytt sig förr? Jag var ju den som ville vara med Summer, inte han. Hela grejen var bara dum, jag skulle aldrig ens ha gått dit till den dumma auditionen ifrån början. Jag sparkade argt till en sten som flög iväg över marken medan en suck for ur mig. Jag litade verkligen på Summer, det gjorde jag, men jag litade inte riktigt på Louis. Dessutom visste jag att han nästan kunde charma vem som helst om han verkligen ville. Men Summer var ju min tjej. Tänk om de…? Nej. Jag vägrade tro det. Jag tänkte inte tro det. Aldrig i livet. Men tanken vägrade att lämna min hjärna, hur mycket jag än försöke trycka bort den. Louis förtjänade inte ens henne. Men… Gjorde jag det då?

“What are you doing out here? It’s freezing.” Louis kom upp bakom mig och ställde sig bredvid mig, han tog också upp en cigarett och tände den.

“Just thinking” mumlade jag. Jag var rädd att jag skulle säga för mycket och bli sur och arg på Louis, och jag om någon visste mycket väl hur dålig jag var på att hantera min ilska. Även om jag var fruktansvärt avundsjuk och sur på honom så ville jag ju inte slå ihjäl honom. Dessutom visste jag att Louis själv var minst lika stark som jag, och jag ville inte starta ett stort slagsmål.

“Thinking about what? How good I was at singing and dancing?” Louis log retsamt emot mig, ett leende som jag inte besvarade.

“No, not exactly.” Louis rynkade pannan och drog ett djupt bloss ifrån sin cigarett.

“Then what are you thinking about?” frågade han efter någon minuts tystnad.

“Just stuff” muttrade jag och vägrade möta hans blick.

“Come on, mate. You can tell me” sa Louis och tittade en aning frågande på mig.

“Well, alright” sa jag och drog ett djupt andetag. “My dad just fucking died, those fuckers won’t let me have my sister back and you’re flirting with my girlfriend. Everything’s just fine, isn’t it? JUST FINE.” Louis tog ett steg bakåt och höll ut en hand, som i försvar.

“Hey Harry, calm down will ya? I’m sorry ‘bout your family issues but I wasn’t flirting with her, it was just a bit of fun. Besides, she’s not your-”

“You don’t know anything anymore, Louis” avbröt jag honom argt. Jag slängde argt ner cigaretten på marken och stampade på den, och det var nästan som om mina nävar knöt sig själva.

“Harry, what’s the problem with you? It was just fun, it’s not like it should really matter to you” försvarade Louis sig och tog ett steg bakåt, bort ifrån mig. Han såg mina knutna nävar, han hade sett mig arg många gånger förut.

“Or does she mean anything to you, Harry? You know what we said” fortsatte han och jag kände hur jag bara blev mer och mer arg för varje sekund som tickade iväg.

“It’s complicated” muttrade jag och tittade in i hans blå ögon som inte verkade förstå.

“It’s just a play, Harry. It’s not like she’s my Juliet or something like that, ew” sa Louis och fimpade också sin cigarett. Han tittade på mig med ett höjt ögonbryn, självklart förstod han inte. Vad hade jag egentligen väntat mig?

“But why did you even audition for that damn play then? If you don’t want to be there, why, Louis? And don’t come and tell you care about your grades, I know you don’t give a shit about them.” Louis ryckte bara på axlarna åt min fråga.

“Just thought it would be fun to see if I could do it, really. Plus, I thought it’d be fun to see your reaction if I actually got the part. Which I did. But I guess I could ask you the same question, since you don’t care about your grades either. Why did you try out for it, Harry?” frågade Louis och lutade huvudet på sned medan han studerade mitt ansikte. Jag svalde hårt.

“Doesn’t matter, just stop flirting with her” sa jag irriterat och rynkade pannan.

“Why? It’s not like I actually like her.” Louis nästan skrattade åt det han hade sagt och jag bet argt ihop käkarna.

“Because… Just don’t do it, is it so hard to get?!” Jag märkte nu att jag hade höjt rösten men jag brydde mig faktiskt inte, det fanns ändå inga personer här ute förutom oss två.

“Why, Harry? Why do you care so fucking much? She’s just a bet anyway and you know it!” utbrast Louis lika argt och stirrade in i mina ögon. Jag skulle precis öppna munnen för att svara när jag hörde steg bakom mig. Jag vände mig sakta om, och fick se den enda personen jag önskade inte hade hört det här samtalet. Men det hade hon, det kunde jag se på henne. Summer höll min mörkblå mössa i handen, som jag måste ha glömt inne i dramasalen. Hon släppte ner den på marken och mötte min blick. Och den var inte varm som den brukade vara, den var iskall.

“Summer, I can explain.. It’s not what you think it is..” mumlade jag och sträckte ut en hand emot henne. Men hon drog snabbt undan ifrån mig så att jag inte kunde nudda henne.

“Was I just a bet for you, Harry? Was everything we had, was it just some stupid bet for you?” utbrast hon medan hennes ögon tårades med salta tårar.

“I, Summer, no, it’s not.. I can explain..” Jag försökte att få fram rätt ord, men de hade fastnat i min mun.

“I really thought you were different, Harry. But I guess I was wrong, you’re just as shitty as everyone else” sa hon kallt innan hon vände sig om och gick in emot skolan igen.

“Summer, please let me explain!” ropade jag medan jag följde efter henne.

“And his life is just real shit right now, and he won’t let me be there, and nobody knows about it. He’s hidden, cause he doesn’t want them to know. Nobody knows who he really is, which is a really lovely person..” fick jag fram innan jag lutade mig emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

SUMMERS PERSPEKTIV

Vi bröt oss ifrån kramen när vi hörde steg bakom oss. Jag vände mig om men jag kunde inte se någon. Jag ryckte lite på axlarna och vände mig sedan mot Lucy igen.

“Probably just a teacher” sa hon och jag nickade. Jag ställde mig upp och gick mot mitt skåp som fortfarande var öppet. Jag tog ut min väska och min jacka.

“Are you taking the underground?” Frågade jag Lucy och hon nickade. Jag tog på mig min jacka och stängde skåpet. “Let’s go then” log jag och tog hennes hand i min. Vi gick ut från skolan och började gå mot tunnelbanan. Vanligtvis brukade vi skratta och prata mycket, men idag gick vi i tystnad. Jag antog att Lucy var lite chockad över hur Harrys liv egentligen var, men jag dömde henne inte. Ingen visste hur han hade det, förutom jag och Lucy då, och jag trodde inte att det var någon som anade något speciellt heller.

När jag äntligen kom hem så var det som vanligt tyst. Jag suckade för mig själv och gick till köket för att äta något. Jag hade hört något om att mamma skulle åka iväg med jobbet på en konferens i Frankrike i några dagar. Kate hade jag inte sett på jätte länge men jag antog att hon var ledig. Att komma hem igen hade känts lite konstigt efter att ha bott hos Harry så länge, men jag visste att det var den rätta saken att göra. Jag plockade trött med mig en banan upp till mitt rum och slängde mig på sängen. Min blick fastnade på en blå bok på mitt skrivbord. Min dagbok. Jag mindes alla gånger jag hade skrivit i den om allt möjligt, men inte längre. Av någon anledning så hade jag bara slutat. Jag visste inte riktigt varför, det kändes bara inte viktigt längre. Kanske var det att jag hade ändrats som person, eller att andra saker hade ändrats. Jag åt lite av min banan och funderade lite granna. De mesta av mina tankar var på Harry, och den kalla blicken han hade gett mig i korridoren. Det kändes bara fel, det här var ju inte honom egentligen. Jag önskade att allt bara hade varit som vanligt.. Men med Harrys pappa död så visste jag att det kanske inte skulle bli så. Om bara Harry hade fått vara med Cara visste jag att han skulle vara gladare. Men suck, vad kunde jag göra egentigen? Jag sträckte mig efter min dator och satte på den, kanske dags för lite läxor.

Senare den kvällen när jag hade lagt mig i soffan så knackade det på dörren. Jag suckade lite och virade filten om mig medan jag gick mot dörren. Jag öppnade den och möttes av en dygnsur Harry. Utan att säga någonting så drog han in mig i hans famn som jag hade saknat så mycket. Jag släppte taget om filten och virade mina armar omkring hans kalla, blöta kropp. Jag kände hans kalla läppar pressas mot min panna och jag log. Jag drog in honom längre i huset och stängde dörren. Jag drog mig ifrån honom och kollade på honom.

“You need to change clothes or you’ll get sick..” mumlade jag och han skrockade lätt. Han nickade smått och tog av sig sin jacka.

“I think I have some clothes here actually, or at least some shirts since you steal every shirt I have” sa han och gick förbi mig för att komma till trappan. Jag skrattade lätt och följde efter honom till mitt rum.

“What can I say? I really like them.” Han skrockade och tog av sig sin blöta tröja så at jag kunde se hans bara överkropp. Jag bet mig i läppen och lät min blick vandra över hans vältränade mage.

“Like what you see babe?” frågade han och jag rodnade och kollade ner.

“Do you want to take a bath.. with me?” Frågade jag och struntade i hans tidigare kommentar. Han nickade och med det så gick jag till badrummet för att förbereda allt.

HARRYS PERSPEKTIV

Rodnaden som spred sig på hennes kinder var något jag gillade att kolla på. Att veta att jag hade den effekten på henne gjorde mig glad. Jag följde henne med blicken när hon gick ut från sitt rum för att gå till badrummet. Jag bestämde mig för att stanna kvar i hennes rum och vänta på henne. Jag nynnade lite på en låt jag nyss hade hört på radion och som hade lyckats sätta sig fast i min hjärna. Jag kollade runt lite i hennes rum och log när jag såg en bild på oss på hennes byrå. Jag gick fram till den och kollade extra noga på den. Det var från när jag och Summer hade haft en filmkväll någon gång och Summer hade fått för sig att vi skulle ta en massa foton. Jag skrattade lätt för mig själv och ställde tillbaka fotot. Jag fortsatte att kolla runt på hennes byrå och min blick stannade efter ett tag på en röd bok. Jag lyfte upp den och såg att det stod ‘Diary’ på framsidan med guldiga bokstäver, och det var även lite blommor på den. Jag kollade mot dörren för att se om Summer var nära och när jag inte kunde höra henne så öppnade jag boken. Jag funderade ett tag på om jag skulle läsa det eller inte men eftersom hon var min flickvän så skulle hon ju inte dölja något för mig. Eller?

Min nyfikenhet tog över och snart hade jag läst ett par sidor. Dock så var det inte så roligt att läsa då det var innan sommaren då jag inte kände Summer. Jag bläddrade fram lite och kom till den sista sidan. 31/8 var det daterat. Det var innan vi blev tillsammans.

Dear diary, gosh I still need to come up with something funnier to say. Dear diary sounds so boring and ordinary.. Well anyway, today was a good day. Except all the hard work in school and stupid Harry. Yes, he still follows me everywhere and he doesn’t get it when I say no.

Jag skrattade lätt, minnena från när jag gjorde allt för att få henne kom tillbaka och nu i efterhand så kan jag verkligen se hur desperat jag var.

He asked me again if I wanted to go on a date with him on Friday and maybe I should say yes… I mean how bad can it be. If he wants to sleep with me I’ll say no and if he keeps trying I’ll call the police.

Wow, hennes tankar om mig var grova. Jag hade ingen aning om att hon kände så här, det var nästan som om hon var rädd för mig..

That’s it! I’m doing it, I’m saying yes. It’s not like it will happen again and if we go on this date he’ll probably stop following me and chase after another girl instead. I don’t like him and I’ll never do. I don’t want to be close with people like Harry. He and his little “gang” can just drop school and everything would be fine! I mean it, without them it wouldn’t be any fighting. Well, now my mum calls for me. I guess I have to go. See ya!

Mina ögonbryn rynkades samman. Personer som Harry.. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som hade fått henne att ändra sin uppfattning om mig och jag kunde inte heller förstå varför hon hade gjort det. Allt hon trodde om mig är ju delvis sant, det är jag. Min mörka sida, den sida som alla tror är den riktiga jag. Men samtidigt så var det inte sant. För den person som jag är med Summer är mitt riktiga jag. Det är den personen som jag vill vara. Oavsett vad som händer.

Mitt tänkande avbröts av att jag hörde något ramla ut från boken. Jag kollade ner och såg ett papper vid mina fötter. Jag tog upp det och små log när jag läste rubriken. “20 things I want to do before I’m 20”. Detta skulle ta ett tag, men jag skulle hjälpa henne. Jag tog kort med min mobil på listan och lade sedan tillbaka allt på sin plats. Jag gick sedan ut från hennes rum och smög upp bakom henne i badrummet. I kramade hennes bakifrån och jag kysste hennes nacke lätt.

“Ready for a bath babe?” Frågade jag och log när hon nickade. Jag släppte taget om henne och jag tog av mig mina jeans och mina kalsonger innan jag satte mig ner i badkaret. Jag lutade mig tillbaka och log. Jag kände Summer stirra på mig men jag låtsades som om jag inte märkte något. Jag visste att hon ändå bara skulle slå till mig om jag sa någon kommentar om det.

Efter vad som kändes som en evighet så satte sig även Summer ner i badkaret. Jag virade mina armar om henne och drog henne närmre mig så hon satt mellan mina ben med sin rygg mot min mage. Jag tog hennes små händer i mina och klämde åt dem lite.

“I’m sorry that I’ve been ignoring you the last week” sa jag och kysste hennes kind. “But I’ve just been angry and I didn’t want to take it out on you. I know that it was wrong of me to ignore you but I couldn’t come up with a better solution…” mumlade jag en aning skamset. Summer vände sitt huvud och hennes ögon kollade in i mina.

Kan man fixa någon som är trasig? Kan man plocka upp bitarna som är kvar av pusslet, och göra ett nytt pussel av dem? Kan man förvandla smärtan till någonting annat? Är det möjligt att göra någonting som ingen annan har lyckats med?

Jag hade funderat ganska länge på om jag skulle åka tillbaka hem till mamma eller inte. Dels så visste jag hur fruktansvärt arg hon skulle vara om jag kom tillbaka, men samtidigt så visste jag ju att jag inte kunde stanna hos Harry förevigt. Det var bara en tidsfråga innan jag faktiskt skulle behöva återvända, och trots allting som hade hänt så var ju min mamma ändå min mamma, även om hon var en otroligt dålig sådan. Jag hade ungefär bestämt mig för hur jag skulle göra. När jag hade sagt det till Harry hade han bara ryckt på axlarna och gått ifrån mig, som om det inte spelade någon roll för honom. Det var så han hade bettet sig emot mig hela dagen, och det var som att han struntade i allt vi hade gått igenom tillsammans. Jag förstod att hans pappas död påverkade honom, men jag hade ju sagt att jag skulle finnas där till slutet. Jag ville hjälpa till att fixa till det som hade brustit, men hur fixade man någonting som vände ryggen till en?

Kanske var det han som fått mig att bestämma mig. Jag hade bott hos Harry tillräckligt länge, och det var trots allt inte mitt riktiga hem, om jag nu hade något hem.. Jag behövde iallafall träffa min mamma och Kate, det visste jag, även om jag kanske egentligen inte ville det.

På tunnelbanan var det fullt med folk som vanligt, och jag fick stå upp. Det var ett tag sedan jag hade åkt här sist, jag hade ju inte varit hemma på länge. Och ärligt talat så var jag lite nervös. Jag var nervös för vad min mamma skulle säga, och jag var ännu mer orolig att min pappa skulle vara hemma. Det var något jag faktiskt fruktade, för han var inte särskilt snäll. Även om Harry hade betett sig konstigt och kyligt emot mig hela dagen så skulle jag aldrig vilja göra slut med honom, men det fattade ju inte min idiotiska pappa.

Ytterdörren slog igen med en smäll som jag tyckte kändes som om det ekade igenom hela huset. Kanske för att det var så tyst här. För tyst. Även om mamma inte var hemma så brukade Kate höras en hel del. Men nu hördes ingenting. Bara tystnad. Jag tog av mig mina skor och lämnade min väska i hallen. Allt såg precis ut som jag hade lämnat det, bara en aning mer dammigt, som att Kate inte hade varit här. Jag tog de fjorton stegen jag kunde med förbundna ögon snabbt uppför trappan och kom upp till övervåningen, där jag fick en chock.

“I didn’t think you would be home so earl- SUMMER!” utbrast mamma som nog trott jag varit någon annan ifrån början. Hon flög upp ifrån fåtöljen hon suttit i och rusade fram till mig. Men jag höll ut mina händer som upp i försvar, för jag ville inte ha någon kram. Inte efter allting jag hade fått gå igenom med henne och pappa.

“Yes. I’m home again” mumlade jag och tog ett steg bakåt för att skapa lite avstånd emellan oss.

“Where have you been? Why in bloody hell did you leave?” Det verkade faktiskt som om hon varit genuint orolig, att döma av hennes ansiktsuttryck.

“Where have I been? Well, at Harry’s, for most of the time. Why in bloody hell did I leave? I think you know the answer at that question just as well as I do” svarade jag och korsade mina armar över bröstet.

“Yeah, I.. I do. But we were just trying to look out for you..” Mamma flackade nervöst med blicken med fokuserade den sedan på mig, men jag bara skakade på huvudet.

“Look. I don’t want to hear your poor aplogies. I’m home again, but it doesn’t mean that we can go back to the life we used to have and it certainly doesn’t mean it’s okay between us.” Och med de orden lämnade jag rummet och gick in på mitt eget rum. Det här kanske skulle bli svårare än jag trott..

Veckan hade gått jättesegt och det gjorde den inte direkt bättre att Harry vägrade prata med mig, svara på mina sms eller att ens se på mig. Jag förstod att det hela handlade om smärta och jag hade dåligt samvete över att jag inte kunde få ett leende att sprida sig på hans läppar. Jag ville få honom att må bra, men jag kunde inte riktigt. Jag hade till och med besökt honom, men det hade inte gett något resultat. Jag saknade hans närhet och hans röst, hans chokladbruna lockar som kittlade min kind och hans stora hand i min. Jag saknade hela honom. Men jag antog att jag inte kunde tvinga honom att vara med mig, om han inte ville det. Jag önskade bara att kunde prata med mig, och låta mig vara där för honom. För jag visste att om han hade gjort det, så hade jag inte backat undan.

Skolkorridoren var så gott som tom när jag och Lucy kom in dit efter cheerleaderträningen vi hade haft på fredagseftermiddagen. Det hade inte gått så bra, Serena hade varit en större bitch än vanligt och jag kände bara att jag hade lust att slå till henne, men jag visste att det inte skulle göra någonting bättre. Jag suckade medan jag öppnade mitt skåp och slängde i några skolböcker i min bruna väska.

“You shouldn’t care about her, Summer. Serena’s just a bitch” sa Lucy som stod lutad emot skåpet bredvid mitt.

“I know, I just.. It’s more than her that I’m concerned about” sa jag med rynkad panna. Lucy nickade och placerade sin hand på min axel.

“How is it at home now?” frågade hon milt. Jag bet mig i läppen och släppte ut en lätt suck.

“It’s okay I guess, I just feel like I-” Jag avbröt mig när jag fick se Harry komma gåendes i korridoren med sin väska på axeln. “Oh, hey” sa jag till honom och gick upp till honom, men visste inte riktigt vad som väntade mig. Hela den här veckan så hade ju Harry betett sig jättekonstigt emot mig. Han hade struntat i vad jag sa till honom och ignorerat mig, och inte ens velat titta på mig. Och det som oroade och sårade mig mest, var att jag inte visste varför. Men Harry tittade bara snabbt upp på mig med en kall blick innan han vände huvudet neråt igen och fortsatte att gå utan att svara mig. Och det gjorde ont. Riktigt ont. Vad hände med att finnas där för varanda jämt?

Jag såg honom gå ut genom de stora dörrarna medan jag tog ett djupt andetag och lutade mig emot väggen. Varför gjorde han så här? När jag hade satt mig bredvid honom vid lunchen hade han flyttat bort och varje gång jag hade försökt nå ut till honom hade han ignorerat mig. Jag svalde hårt och tryckte boken jag höll i emot bröstet. Lucy kom snabbt upp till mig och tittade oroligt på mig.

“Summer, what was that about?” Hon tog boken ur mina händer och slängde ner den i min väska innan hon tog min hand och drog mig bort till bänken som inte var många meter ifrån våra skåp. Jag satte mig ner och tittade ner på mina händer.

“Summer?” frågade Lucy igen. Jag suckade lätt och tittade upp på henne, och jag visste att jag behövde förklara allting för henne. Om någon förtjänade att veta så var det väl hon, som var min bästa vän.

“He’s been ignoring me all week” sa jag nedstämt. En bild på honom poppade genast upp i mitt huvud och jag förbannade mig själv för att jag inte kunde sluta tänka på honom.

“Do you know why? You told me that the funeral was hard..” sa Lucy och lade en arm omkring mig. Hon visste precis hur hon skulle göra för att finnas där för mig och det kändes skönt.

“Yeah, Harry’s having a really hard time.. His dad just died, and even if that man was horrible and sucked as a dad, it was still his dad. And his sister, the social service took her to their aunt where she lives now. Harry’s heart is aching because he misses her so much, and they won’t let him take care of her. She means literally everything to him, and I feel so bad for him. He’s breaking and there’s nothing I can do because he won’t talk to me anymore.” I början av min mening hade min röst låtit stark men nu var det mer som en brusten viskning.

“Oh, Summer.. I’m so sorry, come here” sa Lucy och drog in mig i hennes famn. Jag lutade mig emot henne och lät tårarna som hela tiden hotat att komma, få rinna nedför mina kinder.

“And his life is just real shit right now, and he won’t let me be there, and nobody knows about it. He’s hidden, cause he doesn’t want them to know. Nobody knows who he really is, which is a really lovely person..” fick jag fram innan jag lutade mig emot hennes axel och tog ett djupt andetag.

HARRYS PERSPEKTIV

Luften hade gått ur mig och jag kände mig alldeles torr i halsen, som om jag inte hade druckit någonting på flera dagar, fastän det inte var länge sedan jag hade tagit ett glas vatten. Jag kollade på Summer som fortfarande hade min hand i sin. Hon log smått mot mig och jag nickade. Hon släppte taget om min hand och jag tog ett djupt andetag innan jag började gå mot Cara som fortfarande stod vid dörrarna. Det tog inte lång tid innan jag hade börjat springa och snart var jag vid henne. Hon sträckte ut sina korta armar mot mig och jag lyfte upp henne. Jag kramade henne hårt och jag kunde känna att hon grät då min axel blev blöt. Jag slöt mina ögon och njöt av att ha Cara i mina armar. Även om det var en stund som denna så kände jag lycka. Självklart gjorde jag det med Summer också men det var verkligen nu som jag kände att det skulle bli okej. Vi kunde gå igenom det här tillsammans och jag skulle vara stark, både för Summer och för Cara. De båda behövde mig och jag skulle inte svika dem.

“Where’s daddy?” hörde jag Cara fråga i mitt öra. Hennes röst var tjock, vilket tydde på att hon hade gråten i halsen. Det sårade mig när jag hörde henne så. Det brukade inte hända ofta men när det väl gjorde det så var det som om någon slet ut mitt hjärta. Jag var Caras storebror och jag skulle skydda henne. Men det hade jag inte gjort förrän det var försent. Innerst inne så visste jag att Cara skulle få en bättre uppväxt med min faster men jag ville inte se det. Jag ville ta hand om henne. Jag ville ge henne en bra uppväxt. Jag ville uppfostra henne. Men det gick inte och egentligen så visste jag ju det.

Jag tog ett djupt andetag och kände hur tårar rann ner för mina kinder. Jag vände oss om och började gå mot kistan. Blickar följde oss och jag höll Cara tätt intill mig. Efter vad som kändes som år så kom vi fram till kistan. Jag släppte ner Cara och jag tog hennes lilla hand i min. Hon höll en ros i den andra handen som jag antog min faster hade gett henne. Jag satte mig på huk framför henne och strök bort hennes tårar. Hon snyftade till och kollade ner.

“Dad’s in there” sade jag försiktigt och pekade på den bruna kistan. Hon kollade på kistan innan hon kollade på mig igen. “He’s in a good place now” fortsatte jag och om jag nu hade trott på att man antingen kommer till himlen eller till helvetet så hade jag inte exakt trott att pappa hade kommit till himlen. Detta sade jag ju så klart inte till Cara.

“Do you think he’s an angel?” frågade Cara och jag suckade.

“I don’t know what he is, but I do know that he’ll watch you grow up and become a big, strong girl” förklarade jag och hon nickade långsamt. Jag ställde mig upp igen och lyfte upp henne i mina armar. Jag gick närmre kistan och tog hennes hand som höll rosen. Jag strök hennes hand med min tumme samtidigt som vi lade den på kistan tillsammans. Vi kollade på den ett tag och tårar rann ner för både mina och Caras kinder. Fast jag grät inte för att min så kallade pappa var död. Jag grät inte för att jag hade förlorat ännu en familjemedlem. Jag grät för att Cara behövde gå igenom detta. En fyraåring som hade hela livet framför sig och som bara har levt ett kort tag. Hon har gått igenom sådant som nästan ingen annan fyraåring har gjort och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det.

SUMMERS PERSPEKTIV

Efter att själva begravningen för Harrys pappa var över så hade Harry snabbt dragit ut mig från kyrkan. Han vägrade gå till “efterfesten” och jag tänkte inte tvinga honom. Jag visste att det här var jobbigt för honom och jag tänkte inte pressa honom mera. Han hade sagt hej då till Cara och hans faster hade lovat att de snart skulle få ses.

Vi satte oss i Harrys bil och utan några ord sagda så började han köra. Jag lade min hand över hans som var på växelspaken och klämde åt den lite. Vi behövde inte säga någonting. Han visste att jag var där för honom och att han kunde luta sig mot mig. Dock så var Harry, Harry och jag visste att han inte gillade att gråta framför mig. Eller någon annan för den delen.

“Are you okay Harry?” frågade jag och kollade på honom. En kort nick från honom fick mig att släppa ämnet då jag visste att han inte ville prata om det. Han höll ratten i ett hårt och stadigt grepp och hans käke var spänd.  Jag vände min blick så att jag kollade ut genom fönstret. Regnet smattrade mot rutan och mörkret hade lagt sig över London. Det var November månad och allt var så trist och grått. Men det spelade egentligen ingen roll idag. Det var redan tråkigt och dystert iallafall.

Efter några minuter så nådde vi Harrys lägenhet. Vi klev ur bilen och gick in i byggnaden. Som vanligt fungerade inte hissen men det förvånade mig inte längre. Vi gick in till hans lägenhet och jag stängde dörren bakom oss. Harry slängde av sig skorna och började knyta upp slipsen som jag måste medge var väldigt svår att få på. Jag lovar, Harry är som ett barn ibland. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var gulligt.

“Here, let me help you” sade jag och ställde mig framför honom. Han släppte taget om slipsen och jag knöt upp den. “There you go..” Jag kollade upp på honom och han slängde av sig sin kavaj. Han fortsatte sedan längre in i lägenheten och snart kunde jag höra en dörr stängas. Jag suckade lite och tog upp kavajen från golvet, borstade av smutset och hängde sedan upp den på en galje. Jag gick till vardagsrummet och virade en filt om mig. Harry hade inte betalat de senaste räkningarna och han vägrade låta mig göra det. Därför fanns det inte så mycket värme. Jag suckade lite och gick till köket. Lyckligtvis låg det inga rökta cigaretter här vilket gjorde mig glad. Harry försökte att inte röka när jag var med honom och det uppskattade jag.

Steg hördes bakom mig och när jag kollade bak så såg jag Harry i bara kalsonger. Han lutade sig mot dörrkarmen och korsade armarna.

“Can you come to bed with me?” frågade han och jag nickade. Jag gick fram till honom och han tog min hand. Han ledde mig till hans sovrum där det var varmare än i resten av lägenheten. Jag lade filten på en stol och tog av mig min klänning. Jag kände Harrys blick på mig hela tiden vilket fick mig att rodna. Jag tog en av hans tröjor och satte på mig den innan jag tog av mig min bh. Jag kysste Harrys kind innan jag kröp ner i sängen. Han log smått och lade sig ner bredvid mig. Han lade sin arm omkring mig och snart så kände jag hans hand treva upp under min tröja. Jag kollade på honom och såklart så flinade han. Han kysste mitt nyckelben och log busigt mot mig.

“Harry, are you sure it’s a good time for that now?” Frågade jag och bet mig i underläppen.

“Yeah, Summer I need you. I need to feel you like no one else can” svarade han och kollade in i mina ögon. Istället för att säga något så pressade jag mina läppar mot hans. Harry visste att det var ett ja från mig då han tog av mig min tröja. Vi rullade runt lite så att jag hamnade överst. Jag grenslade honom och lade mina händer på hans bröst. Hans händer vandrade upp och ner för min bara rygg samtidigt som våra tungor slogs om dominans. Harry rullade runt oss igen så att han var över mig. Han avbröt den heta kyssen och började istället kyssa min nacke. Jag stönade när jag kände att han sög på min hud och när han flinade så märkte jag att han hade hört det. Utan att säga något så kysste han ned för mitt nyckelben. Mina händer fann hans och våra fingrar flätades samman. Jag bet mig i läppen när jag kände Harry kyssa ner för min kropp. Han slutade precis över där min troskant började och log upp mot mig. Han drog snabbt av mig mina trosor och jag hjälpte honom att ta av sig sina kalsonger. Han sträckte sig mot nattduksbordet och snart höll han en kondom i handen. Han öppnade paketet och tog ut den.

“Umm Harry.. May I roll it on?” frågade jag samtidgt som en lätt rodnad spred sig över mina kinder. Han log mot mig och kysste mig snabbt på munnen.

“Of course baby, don’t feel embarrassed” viskade han och gav mig kondomen. Jag nickade och rullade på den. Jag såg hur Harry blundade och jag kysste honom försiktigt. Han log och kysste mig tillbaka. Han satte händerna bredvid mig för att hålla sig uppe samtidigt som han pressade sig in i mig. Han lät mig bli van vid känslan innan han började jucka. Våra andetag var det enda som hördes i rummet och jag drog efter andan när han juckade snabbare. Jag virade mina armar omkring honom och rev ner för hans rygg. Jag kysste hans nacke och jag log stort när jag hörde mitt namn lämna hans läppar. Jag stönade mot hans hud och rörde mina höfter lite för att möta han. Det kändes som om jag brann, så varm var jag och Harry var det enda som fanns i mitt huvud just nu. Allt jag kände och allt jag tänkte på var honom. Jag kände hur han trängde sig hårdare in i mig och flera stön lämnade mina röda, svullna läppar medan jag kände hans läppar lämna lätta kyssar på min nacke. Våra händer sammanflätades ännu en gång och jag kramade hans hand hårt. Mina ögon mötte hans och jag kunde se att den gröna färgen var tillbaka, lite grann. Jag tog ett skakigt andetag och ett smått leende spred sig på hans läppar, som för första gången på länge, nådde de gröna ögonen.

Kan man fixa någon som är trasig? Kan man plocka upp bitarna som är kvar av pusslet, och göra ett nytt pussel av dem? Kan man förvandla smärtan till någonting annat? Är det möjligt att göra någonting som ingen annan har lyckats med?

HARRYS PERSPEKTIV

Kostymen satt en aning tajt och slipsen var obekväm och satt förmodligen inte helt rätt. Håret hade jag inte brytt mig så mycket om, det var en aning stylat men inte särskilt mycket. Jag stod framför spegeln och tittade på mig själv. Mörka ringar under ögonen gjorde att vem som helst lätt skulle kunna ta en titt på mig och se att jag inte hade sovit på flera nätter. Mina ögon som vanligtvis såg gröna ut, såg nu mer grå ut och det var som att jag hade tappat färgerna lite grann. Jag kände mig otroligt trött, och även fast jag hade Summer bredvid mig på nätterna så kunde jag inte sova. Jag saknade Cara otroligt mycket och utan henne så var det definitivt något i mitt liv som fattades. Men det var inte bara det, idag skulle jag ta farväl av min pappa som aldrig hade tagit farväl av mig. Och jag visste att jag egentligen inte var redo för det, men vad hade jag för val? Han var död, och det var ingen som kunde ändra på det.

Jag undrade om jag borde gråta. Kanske borde jag det, men jag kunde inte. Mina tårar hade runnit tillräckligt många gånger över Cara och mitt skitiga liv, och det var som om dem var slut. Jag suckade för mig själv och bet mig hårt i läppen.

“You can do it” hörde jag en röst bakom mig säga och jag vände mig snabbt omkring. Summer log smått uppmuntrande mot mig och tog tag i min hand. Hon såg fantastisk ut i sin svarta enkla klänning med håret uppsatt.

“I don’t know.. What if I can’t?” mumlade jag och lugnades något av henne som inte såg ut att börja freaka ur som jag kände att jag skulle kunna börja göra.

“You can. Believe me.” Summer tittade på mig med varma ögon och hon tog tag i min hand.

“But-”

“No buts, Harry. I’ll be there with you the whole time and you’re going to make it through” avbröt hon mig och kramade min hand hårt. Jag nickade bara till svar, det var nu eller aldrig.

Det var jobbigt att gå in i kyrkan den dagen, stämningen var dyster. Fast jag hade varit där många gånger när jag var liten så var det som om det var ett helt nytt ställe, även om det såg precis likadant ut som förr. De vitmålade väggarna var fyllda med olika slags kors och annat som symboliserade Jesus och överallt fanns det fönster med målningar i glas i olika färger. Det hela gjorde mig ganska så dyster. Det var inte lätt att titta på allting som jag kände igen och veta att där min pappa hade varit med och döpt mig, där skulle jag också behöva ta farväl av honom. Jag svalde hårt och kände Summer krama min hand på ett betryggande sätt och det gjorde mig lite lugnare. Vi satte oss ner längst fram eftersom att Summer hade insisterat på det även om jag hade varit tveksam och jag tittade mig omkring. Det var inte jättemycket folk i kyrkan, vilket jag kunde förstå eftersom att min pappa inte hade känt så många. Men några kunde jag känna igen, några släktingar som jag aldrig brukade träffa numera men som jag trodde kunde vara kusiner och sysslingar till mig. Och jag vågade knappt hoppas på det jag hade tänkt hela tiden. Tänk om Cara och min faster kom? Min pappa hade trotsallt varit min fasters bror, även om han hade varit ett svin den senaste tiden. Det kom lite fler folk och många hälsade på mig, och jag hälsade tillbaka för att vara artig men det hela kändes bara så falskt. De här människorna hade inte brytt sig förut när jag hade haft det jobbigt med min pappa, men nu när han var död var det tydligen läge att bry sig. De hade vänt ryggen när det hade blivit lite jobbigt, men nu kände de väl sig tvungna att komma idag. Men inte var det då jag som hade tvingat dem. Jag kände knappt människorna längre och ärligt talat, tyckte jag inte att de förtjänade att få komma hit idag. Även när min pappa hade varit som svinigast, hade jag kanske någonstans fortfarande trott att den gamla han fanns kvar där inuti, tills han hade slagit till Cara. Men det hade inte dem. De hade bara sett honom som ett monster man inte ville ha att göra med ifrån början när han började dricka för mycket.. Jag mindes så tydligt när alla hade börjat sluta skicka julkort och ingen längre ringde upp vår familj för att fråga om vi ville komma på släktträff. Och jag mindes att jag aldrig förstod varför. Men nu gjorde jag det. Och jag ville inte ha något med min släkt att göra, om de en gång hade vänt mig ryggen så kunde jag göra samma sak.

Men fortfarande så satt jag här, omringad av dem. Och när prästen började tala, så lyssnade jag, med min blick på den mörkt träfärgade kistan där min pappa låg. Han som hade svikit mig..

Det här fick bli mitt sätt att säga hejdå.

SUMMERS PERSPEKTIV

Det krampaktiga taget om min hand, det fanns där hela tiden. Harry höll i mig som om jag var hans livlina, som om jag var den som kunde rädda honom ifrån att gå i bitar. Och kanske var jag det också. Men jag kunde inte bota honom ifrån all sorg och ilska, jag kunde bara hjälpa honom på vägen. Jag såg hur hans ögon blänkte till då och då av tårar, och jag började nästan att gråta själv. Men jag försökte att vara stark för hans skull, för jag visste att en av oss behövde vara stark för den andra, och det skulle bli jag.

Prästen pratade en hel del, mycket om ljusa saker om Harrys pappa, innan Harrys mamma hade stuckit och alkoholen hade tagit överhanden. Men också om den mörka tiden, som hade splittrat det som varit kvar av deras familj. Min blick föll på kistan och jag önskade bara att det inte var så här. Harry förtjänade inte detta. Ingen förtjänade detta. Och jag visste precis vem han behövde just nu vid sin sida, sin lillasyster. Men henne hade de också tagit ifrån honom, precis som allting annat. Jag förde Harrys hand till mina läppar och gav den en lätt kyss. Hans ögon var slutna och blanka tårar rullade sakta nedför hans kinder för att sedan blöta ner hans kläder. Och det gjorde så fruktansvärt ont i mig att se honom så här. Att se honom förlora ännu en person som trots all skit, hade varit viktig för honom. Och jag ville göra allt bra igen, att få honom att le igen, men jag visste att jag inte kunde det.

När jag fick höra vad prästen sa, gav det liksom bekräftelse på vad jag redan hade trott. Harrys pappa hade varit en underbar man som hade tagit med Harry ut till lekplatser och stöttat honom till 100 procent när han börjat skolan. Att sedan få höra hur allting hade gått utför fick mig att bli arg på Harrys mamma. Hur kunde hon bara ha lämnat dem så där? Precis som min pappa hade gjort med mig. Och jag visste precis hur det kändes.

Senare var det dags för egna tal och ord. Jag visste att Harry inte hade förberett något, men jag hade tänkt försöka få upp honom att säga någonting iallafall, det var ju trotsallt hans pappa det handlade om. Jag tittade på Harry som hade öppnat sina ögon, och han skakade bara snabbt på huvudet. Jag bet mig i läppen och tittade djupare in i hans ögon.

“Harry” mumlade jag tyst. “I think that this could be good for you.” Han tittade tveksamt på mig och då slog en idé till i mitt huvud. Jag höll hårt i hans hand och drog upp honom ifrån kyrkbänken, och plötsligt hade vi allas ögon på oss.

Jag drog med mig honom fram till bänken där prästen stod och jag lade fram våra sammanbundna händer så att alla kunde se dem.

“This.. This is Harry” började jag med något skakig röst och harklade mig sedan. “And Harry isn’t just an ordinary guy, he’s someone who has to stand a lot of pain often. Some years ago, his mother left. Some weeks ago, his father died. And a month ago, someone who means the most to Harry - his sister - was taken away from him. The light of his life was taken away from him. He’s been lonely all this time, having to deal with this all on his own. And it wasn’t easy for him.” Jag hade inte planerat vad jag skulle säga men jag sa det som jag kände.

“Summer I didn’t mean it…” sa han och kollade skamset ner.Jag skakade på huvudet och backade undan från honom.

Jag vaknade upp av en stickande känsla i min hand och jag öppnade sakta ögonen. När jag rörde på mig kände jag hur det bultade och gjorde ont i hela kroppen, det fanns inte ett ställe det inte gjorde ont på. Jag tittade trött runt omkring mig och insåg snabbt att jag låg på golvet. I vardagsrummet. Ytan runt omkring mig var täckt av glas, och även min hand, där det stack och bultade. Blodet på handen var torkat och utsmetat, och jag insåg att jag måste ha legat här länge. Jag bet ihop käkarna hårt för att inte skrika till när jag reste mig upp, det gjorde så ont överallt. Mitt huvud bultade och även fast jag inte mindes mycket av igår kväll så förstod jag att jag måste ha druckit mycket. Igen. En suck for ur mig när jag hade ställt mig upp och tittat runt omkring mig. Det såg hemskt ut här inne. Det låg vassa glasbitar lite här och var, blandat med smuts och intorkad vätska av något slag, förmodligen vodka.

När det slog mig varför jag låg här, så gjorde det ont inuti. Riktigt ont. Cara. Borta. Ett frusterat skrik for ur mig och jag klev över alla glasbitar ut till hallen utan att bry mig om hur de skar in i mina fötter och fick mig att grimasera av smärta. Varför hade de tagit henne? Jag kunde ha tagit hand om henne jättebra, jag skulle aldrig skada henne. Hur full och trasig jag än var, skulle jag aldrig skada Cara. Men det fattade väl inte de där idiotiska socialarbetarna. De hade tagit ifrån mig det som hade fått mig att fortsätta orka kämpa, innan jag hade mött Summer. Summer. Åh herregud, vad hade jag gjort emot henne? Jag mindes att jag hade skrikit åt henne, och jag mindes hennes tårfyllda ögon när hon hade gått. Herregud, vad hade jag nu gjort? Jag behövde ju Summer, väldigt mycket. Och jag hade puttat bort henne ifrån mig. Hur dum fick man bli? Vart var hon nu? Jag tog snabbt fram min mobil som lyckligtvis låg i fickan och ringde snabbt hennes nummer. Snälla svara. Snälla, snälla, snälla. Men ringsignalerna blev fler och fler utan något svar och jag lade till slut på. Vart kunde hon vara? Jag visste att Summer verkligen inte ville gå tillbaka till sin mamma och pappa, men vart annars skulle hon ha gått? Jag fick så dåligt samvete när jag insåg att jag kanske hade tvingat henne att gå tillbaka till det stället hon flytt ifrån. Mina halvtrasiga converse åkte snabbt på och med jackan i handen drog jag upp dörren utan att bry mig om att det gjorde ont i fötterna efter allt glas jag trampat på. Jag hade bara en tanke i huvudet: Jag måste hitta Summer.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kände mig trött i hela kroppen. Jag hade vandrat runt halva natten och inte vetat vad jag skulle göra. Harry hade praktiskt taget slängt ut mig, och jag hade inte vågat gå tillbaka, för den ilskan jag hade sett i hans ögon hade varit värre än någon annan gång. Min första tanke hade då varit att gå till min mamma, och jag hade börjat gå dit. Men efter en stund hade jag insett att de nog inte skulle låta mig gå om jag kom tillbaka. Jag visste inte om hon letade efter mig eller inte, men jag antog att hon kanske gjorde det, även om jag skickat ett sms till min mamma där jag berättade att jag behövde komma bort ett tag men att jag skulle vara säker. Därför visste jag inte vart jag skulle gå. Dessutom var det alldeles för långt att gå emellan mitt och Harrys hus, så jag hade hamnat på en parkbänk någonstans. Jag hade tappat bort mig, jag kunde inte de här kvarteren och ärligt talat var jag lite rädd där jag satt och blickade ut på alla halvtrasiga tegelhus som stod runt omkring mig. De här kvarteren var kända för kriminalitet, så mycket visste jag. Sakta blev jag kallare och kallare, kylan trängde in i mig och jag påmindes tydligt av att det faktiskt var början av oktober nu.

Efter vad som kändes som en evighet, när mina ögonlock hade blivit tyngre och jag hade vant mig vid kylan så kunde jag vagt höra steg som kom emot mig. Paniken slog till ifrån ingenstans, tänk om det var någon farlig mördare, eller någon läskig typ, eller-

“Summer.” Jag skulle känt igen den rösten vart som helst. Jag tittade sakta upp på honom. Han var svettig, blodig och han andades tungt, som om han hade sprungit. En orolig rynka fanns i hans panna, men all ilska ifrån kvällen innan var som bortblåst. Jag kände mig ändå inte helt trygg med honom.

“Harry” mumlade jag och han satte sig snabbt ner bredvid mig.

“You’re freezing” sa han oroligt och tog snabbt av sig sin jacka för att lägga den över mina axlar och jag protesterade inte.

“I’m so sorry… I can’t even explain how I could do that to you. I screamed at you and pushed you away when you were trying to help me.. I don’t even know what to say. I’m really sorry Summer.” Jag öppnade munnen för att svara men Harry skakade på huvudet och höll upp en hand, han var inte klar än. “I do stupid things when I’m drunk, and I know that’s really not an excuse at all. I’m not perfect in any way and I make a lot of mistakes, I know. But… I need you. I need you in my life. You’re the one who keeps me going when shit like this happens. Cause when I’m not with you I’m weaker, and you make me strong.” Ju mer Harry hade sagt desto mer tårfyllda hade hans ögon blivit. Även fast han hade skrikit åt mig tidigare så kunde jag inte hjälpa att ett tunt leende spred sig på mina läppar. Det han just hade sagt var nog det ärligaste någon hade sagt till mig, någonsin.

“And to be honest.. You’re the only one I’ve ever been in love with” mumlade Harry och jag nickade.

“I do stupid things too. And I love you too. But I need you to promise me something” sa jag och tittade upp och in i de mörkgröna ögonen.

“What’s that?”

“That you won’t scream at me like that again.” Harry tittade osäkert på mig och jag suckade lätt.

“Look. I know it’s hard. But to be with you, I need to be able to feel safe around you” sa jag och han nickade.

“I understand. And I think I can do it, with you. I promise” sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar.

“Now, will you please come home with me before you get stuck and freeze to death here?”

“Yeah, I will.”

HARRYS PERSPEKTIV

Fyra veckor senare

Dagarna hade rullat på utan att jag egentligen hade tänkt på det, varenda dag var nästan likadan. ett tomrum inom mig hade skapats efter att Cara hade försvunnit. Jag försökte att hålla uppe humöret för Summers skull och hon hjälpte mig mycket, men hon skulle aldrig kunna ersätta den plats Cara hade haft i mitt liv. Hon hade varit ifrån mig i en månad nu och jag saknade henne mer än någonsin. Jag saknade det ljusa skrattet, det skinande leendet och de blå ögonen som inte var ett dugg lika mina. Jag saknade min syster och jag vägrade tro att jag aldrig skulle få se henne igen, det fanns inte i min värld och jag tänkte inte låta mig själv tro eller inse det.

Skolan flöt på som vanligt, alla teater repetitioner var dock lite jobbiga för mig eftersom att jag behövde se Louis och Summer gulla med varandra. Även om jag visste att det inte var på riktigt så gjorde det fortfarande ont för Summer var min flickvän och inte någon annans. Summer hade berättat för mig hur jobbig Louis var och det var ändå något som gladde mig på ett sätt. Jag hade faktiskt varit rädd att Louis skulle charma Summer, för jag visste hur han kunde vara, men som tur var så hade det inte blivit så. Det var mycket att repa in, men när jag anstängde mig så märkte jag hur kul teater faktiskt kunde vara, något jag aldrig lagt någon energi på förut. Det fick mig att bli någon annan och glömma alla mina problem, om så bara för en stund. Och det innehöll varken alkohol eller cigaretter och hjälpte mig ändå.

“Harry, you should go to the funeral” sa Summer till mig när vi satt vid köksbordet en fredagseftermiddag efter skolan.

“We’ve already talked about this, I’m not going and that’s final” muttrade jag och korsade armarna över bröstet.

“I know he was an asshole, but still, he was your dad after all.”

“I don’t care, all he did was causing me and Cara pain, I hated him” sa jag en aning mer irriterat och suckade. Varför kunde Summer inte bara släppa det? Jag tänkte inte gå på min pappas begravning och det hade jag redan sagt.

“I know he did, but think about the good memories, when you were little. He was a good dad at that time, wasn’t he?” frågade hon och tog min hand över bordet.

“Yes.. But that was so long time ago” sa jag med en suck.

“You don’t owe him anything, I know. But maybe we can make his funeral, the last memory you will have of him, to something nice. I’ll be by your side the whole time.” Jag tittade upp på Summer som tittade bedjande på mig. Hon ville verkligen att jag skulle gå. Och jag kunde inte förneka att hon hade en poäng med det hon sa.

“Please. I think you need it. You never had a chance to say goodbye to him, and if you go, you can do that” sa hon lugnt och jag kunde inte hindra mig själv ifrån att nicka.

“Fine. I will go. But you have to hold my hand the whole time.” Jag log smått och Summer nickade.

“Don’t worry about that” log hon och ställde sig upp. Snart var hennes armar kring min midja och jag lutade mig emot henne.

“Thank you” mumlade jag tyst och hon skakade på huvudet.

“Like what you see Haz?” Jag blinkade med ena ögat och han skrockade för sig själv innan han började ta på sig kläder.  

“Babe, I have to go and leave Cara for her daycare now” sa han när han hade klätt sig själv. Jag vände mig om mot honom med min plattång i handen.

“Now? Don’t you want breakfast first?” Han skakade på huvudet.

SUMMERS PERSPEKTIV

Med Niall vid min sida gick vi skrattandes in i skolan. Niall hade som vanligt sagt ett dåligt skämt som ingen utav oss kunde sluta skratta åt. Niall slängde sin arm om mina axlar och tillsammans gick vi till våra skåp.

“What class do you have now?” frågade Niall när vi äntligen lyckats lugna ner oss.

“Maths” muttrade jag och gjorde en trumpen min. Niall skrattade och öppnade sitt skåp.

“Well at least we have it together” log han och jag nickade samtidigt som jag tog fram min alldeles för tjocka mattebok. “Remind me again why I chose to study maths..” muttrade jag och stängde mitt skåp.

“Because you’re a girl and wants to have A in every subject” svarade han och kämpade med att stänga sitt skåp som såg ut som om innehållet skulle ramla ut när som helst. Jag slog till honom på armen och himlade med ögonen innan vi började gå till klassrummet. Jag kände blickar på mig men jag orkade ärligt talat inte att bry mig. Harrys popularitet hade smittat av sig på mig och tydligen så var vi skolans mest intressanta par just nu. Plötsligt kände jag ett par armar om mig bakifrån.

“Hey Sandy my lovely girlfriend. How are you today?” sa Louis i mitt öra och jag suckade bara och tog mig ur hans grepp. Jag vände mig om och mötte Louis flin och en tyst Harry som stod lite bakom honom. Harry log smått mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Men såklart så var mitt lilla moln tvunget att förstöras när Louis knäppte med fingrarna framför mina ögon. “Hello, earth to Summer” flinade han och jag korsade bara armarna framför mitt bröst.

“What do you want Louis, and don’t call me Sandy. That’s not my name and you know that” sa jag och han ryckte bara på axlarna.

“Well I thought that we could start to practice to the play, what about my place tonight. We can practice the kissing scene” flinade han och blinkade med ena ögat. Jag gjorde en äcklad min och tog ett steg ifrån Louis.

“Eww never Louis, I have a boyfriend and you know that” sa jag och kollade på Harry som kollade med sur blick på Louis.

“Yeah right, you and Harry…” han himlade med ögonen och innan han hann säga något mer så tog jag tag i Nialls arm och drog med honom mot klassrummet. Men såklart så var det något eller ska jag kanske säga någon som stoppade oss igen. Jag kände ännu en gång ett par armar om mig men nu kunde jag känna den doft som jag gillade mest av alla. Harry pussade lätt min nacke och lade sina händer på min mage.

“Will I see you tonight?” viskade han i mitt öra och jag nickade, det var svårt att prata när han gjorde sådant här. Effekten han hade på mig var läskig men ändå så underbar. “Good, I’ll see you later then” fortsatte han och pussade min nacke igen innan han gick tillbaka till Louis och Zayn som stod lite längre bort.

“Can we go to class now?” flinade Niall och jag krokade bara arm med honom innan vi fortsatte vår ovanligt långa promenad till matten.

En halvtimme hade gått av lektionen och jag, som alla andra, höll på att somna. När kommer jag ha nytta av att kunna räkna ekvationer? Och vem var det som kom på att vi skulle ha med alfabetet i matten? Jag suckade och vilade mitt huvud mot bänken. Rätt som det var så öppnades klassrums dörren och in kom Harry och Louis. Läraren brydde sig inte ens om att ge dem en tillsägelse om deras sena ankomst. Han hade nog förstått att det inte var någon idé längre. När Harry passerade mig log han och en stark lukt av rök följde honom. Jag vände mig om mot Niall som pratade med en av de andra killarna i klassen. Jag knackade honom lätt på armen och han vände sig om mot mig.

“I’m bored…” muttrade jag och han skakade skrattandes på huvudet.

“Don’t bother me then, me and Sam are talking about the football game yesterday” skrattade han och vände sig om mot Sam igen. Jag himlade med ögonen och skulle precis börja arbeta igen, för att försöka få något gjort, när jag kände något på min rygg. Jag kollade back och såg att ett ihopskrynklat papper låg bakom min stol. Jag rynkade på pannan och såg att det var en text.

Forgot to tell you, you look really beautiful today! And I can’t forget the way you screamed my name last night ;) /Harry xxx

En rodnad spred sig direkt på mina kinder och jag skrynklade ihop pappret igen innan jag kollade bak på en flinande Harry. Jag skakade leendes på mitt huvud innan jag vände mig om mot min mattebok igen. Harry var hopplös… Men också gullig. Väldigt, väldigt gullig.

HARRYS PERSPEKTIV

Skoldagen var äntligen slut och nu kunde jag bara njuta av en hel kväll med Summer. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte på henne. Aldrig trodde jag att jag skulle få en sådan relation som jag och Summer hade. Aldrig trodde jag att jag skulle hitta en sådan fin tjej som kollade förbi alla de dåliga sidorna med mig. För tro mig, det fanns många. Men Summer fick mig att känna mig som en bra person och det var för henne som jag ville vara en bra person. Jag ville inte att hon skulle tycka att jag var en player som inte brydde sig om andras känslor. För sådan var inte den riktiga jag och Summer hade lyckats inse det och jag var mer än glad för det.  

Jag tog de sista stegen till dörren till Caras dagis. Som vanligt satt det barn lite överallt och de stirrade på mig när jag gick in. Jag mötte en av lärarna och hon kollade med en rynka i pannan på mig.

“Where’s Cara?” frågade jag och hon kom fram till mig.

“Harry, why don’t you sit down” sa hon och pekade mot en stol.

“I asked where Cara was, not for a fucking chair” sa jag genom sammanbitna tänder och korsade mina armar över mitt bröst. Hon suckade och kollade medlidsamt på mig.

“A social worker and your aunt were here earlier” började hon och mina ögon vidgades. Socialen och min faster? Vad skulle det här betyda? “Since your father died… You-you lost the custudy for Cara. The social services thought it would be better if Cara lived with your aunt instead” sa hon och ilska byggdes genast upp inom mig och fick mig att vilja slå något eller någon. Hårt.

“What?! They can’t fucking do that! They didn’t even tell me those damn fuckers!!” röt jag argt och såg i ögonvrån hur de små barnen backade undan, men ärligt talat så brydde jag mig inte om dem ett skit. Allt jag ville var att detta skulle vara en dröm och att jag snart skulle vakna upp från den. Men jag visste att det inte var sant. Detta fick mig att bli ännu mer rasande och jag kunde känna hur mitt ansikte blev rött av ilska. Jag tog stolen som stod nära mig och kastade den på väggen. Läraren backade undan.

“Harry calm down, you’re scaring the children” sa hon och jag stirrade bara på henne.

“Does it look like I give a damn about those kids!? Why didn’t you stop them from taking her!? You’re a fucking idiot like everyone else in this damn world!” skrek jag argt och drog ner folks kläder från alla krokar så att de hamnade på golvet. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan här känsla och jag skyllde det bara på en enda person. Min pappa.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag gick in i trappuppgången till Harrys lägenhet och stanken av rök, svett och unket tog genast över mitt luktsinne. Som vanligt så var hissen ur funktion och det verkade nästan allt annat vara också. Lamporna i taket blinkade hela tiden och det var hål i väggarna lite här och var. De smala trappuppgångarna gjorde allt så mycket jobbigare men snart var jag på Harrys våning. Jag knackade på men när ingen öppnade så gjorde jag det och gick in i hans hall.

“Haz?!” ropade jag och snart kom en rödgråten och argsen Harry ut från sitt rum. “Oh my God, Harry what happened?!” utbrast jag och sprang fram till honom. Jag kupade hans kinder med mina händer och kollade oroligt på honom. Hans ögon som brukade ha den där glimten i ögat var borta och istället var de alldeles blodsprängda. Jag förstod att han hade gråtit men med tanke på hans andedräkt som luktade alkohol så var jag även ganska säker på att han hade druckit. Hans blick mötte inte min och jag kollade ner på hans spritflaska som han höll i sin ena hand.

“Harry please talk to me..” bad jag och strök hans ena kind med min tumme.

“Don’t touch me” muttrade han och tog bort mina händer från hans kinder. En sårad känsla spred sig i min kropp och jag kollade ner en aning skamset.

“Please Harry, just tell me what happened. I’m here for you. You know that.” Han drack upp det allra sista av flaskan innan han slängde iväg den på golvet så att den gick sönder i flera tusen bitar.

“The social services took Cara. Apparently I’m not good enough to take care of her. Do you know how that feels huh?! No you don’t, you have no idea how it feels to loose someone that means so much to you! Go back to your perfect life Summer, I don’t need your fucking sympathy!” Även om orden som Harry nyss sa sårade mig djupt, så visste jag att han egentligen inte menade det. Både han och jag visste hur jag hade det hemma och det var inte perfekt.

“Harry come back to me, don’t let the anger get over your head” sa jag och kollade upp på honom. Efter all den tid som vi spenderat tillsammans så visste jag att Harry lätt kunde förlora sin kontroll när han blev arg.

“Get out of here, beofore I do something that I’ll regret” sa han och stirrade in i mina ögon.

“No Harry, I’m not-”

“Get out!” skrek han och avbröt mig mitt i min mening. Jag stirrade på honom och kände hur mina ögon började tåras. Hans ansiktsuttryck mjuknade och han tog ett steg närmre mig.

“Summer I didn’t mean it…” sa han och kollade skamset ner.Jag skakade på huvudet och backade undan från honom.

“Jump” sa han och jag kollade konstigt på honom. “Just jump” upprepade han och jag gjorde som han sa. Han tog ett stadigt grepp under mina lår och jag virade mina ben om hans midja.

“Harry I can walk, I’m not that hurt” sa jag och han skrockade samtidigt som han började gå mot omklädningsrummet.

SUMMERS PERSPEKTIV

Efter att Harry hjälpt mig att stoppa mitt näsblod så var jag redo att åka hem. Träningen hade blivit inställd och just nu ville jag bara komma hem.

“It was a quite bad move you did babe” sa Harry och tog min hand i sin samtidgt som vi gick ut från omklädningsrumet. “I mean what did you expect when you slapped Serena?”

“Harry, she called a girl fat in front of everyone. I just couldn’t take it. I knew she would hurt me back, but words hurt so much more than a punch” sa jag och han nickade.

“Yeah but you could have been hurt. I don’t want that to happen. But I have to say, it was really hot when you slapped her. I have wanted to do that a few times. But I don’t hit girls” sa han och jag himlade med ögonen.

“So a catfight turn you on?” sa jag med ett flin. Harry skrockade och skakade på huvudet.

“Just because it’s hot it doesn’t mean that it turns me on babe” sa han lite tystare så att ingen annan skulle höra vår konversation.

“Whatever you say Harry, but anyway do I see you tonight?” frågade jag och bet mig i läppen. Jag hade bestämt att inte ha någon stor födelsedagsfest. Visst jag fyllde 18 men efter Nialls fest för en vecka sedan så kände jag att det räckte. Plus att det var skola imorgon vilket gjorde att jag inte ville vara bakfull.

“I will try, I don’t know what I’m going to do with Cara though..” sa han och stannade utanför entrén där vi skulle åt olika håll.

“She can come too” föreslog jag och log mot honom. “She can sleep in one of our guestrooms and you can stay over the night too.” Harrys ansikte lös upp och han kollade på mig med ett leende.

“Okay sure, I’ll see you tonight then” sa han och tog ett steg närmre mig. Jag nickade och slog armarna om hans midja. Jag ställde mig på tå och mötte Harry i en snabb kyss. Jag log genom den och vi drog oss långsamt tillbaka. Jag gick ner för trappan och vinkade till Harry innan jag började gå mot tunnelbanan. Jag skulle försöka göra det bästa av den här dagen, trots att min mamma hade gjort den så mycket sämre än vad den borde ha varit. Trots allt så fyllde jag ju 18, och vad kunde man inte göra på sin artonårsdag?

Jag stod i mitt rum och hade precis lockat klart håret när det ringde på dörren. Jag kollade mig en sista gång i spegeln innan jag gick ner. Min blåa klänning satt tajt runt min kropp och jag hade sminkat mig lagom mycket. Det fortsatte att ringa ett antal och gånger och jag hörde Harrys röst utanför som sa till Cara att sluta ringa på. Jag fnittrade lite innan jag öppnade dörren med ett leende. Cara hoppade ner från Harrys famn och gav mig en kram. Jag böjde mig ner så att jag nästan var lika lång som henne och kramade om henne.

"Happy birthday Summer" sa hon och jag log.

"Thank you sweetie" sa jag samtidigt som hon drog sig undan. Hon gick bak till Harry och viskade något. Harry tog fram något från sin bakficka och gav föremålet till Cara. Hon gick fram till mig igen och sträckte fram ett papper. Jag tog glatt emot det och vek sedan upp det. Jag log när jag såg bilden framför mig.

"It's you and Harry, do you see how big his smile is? That's how he feels when he's with you" sa hon och jag kollade upp på Harry som såg ut att rodna.

"Are you blushing Haz?" Retades jag och han skakade bara på huvudet innan han gick fram till Cara och lyfte upp henne.

"It's time for bed Cara" sa han och började gå upp till övervåningen för att stoppa Cara i säng. Jag hängde upp bilden på kylskåpet, som för övrigt var tomt på saker då mamma ville ha det vitt vitt vitt, och gick sedan upp till övervåningen. Jag fann Harry och Cara kolla omkring på alla foton som hängde på väggen. Jag ställde mig bredvid dem och kollade på en bild på både mig, mamma och pappa.

"This was a year before my dad left" förklarade jag och jag kände Harrys blick på mig.

"You don't have to talk about it now, you should be happy today" sa han och jag nickade. Jag kollade upp på honom med ett litet leende innan jag började gå mot gästrummet. Harry följde efter och lade ner Cara i sängen. Eftersom hon redan hade på sig sin pyjamas så behövde vi inte tänka på det.

"Sleep tight sweetie, just come down if you need anything" sa Harry tyst och strök henne på kinden. Cara nickade och gäspade sedan. Hon lade sig tillrätta och stängde ögonen. Harry pussade hennes panna och ett leende spred sig på mina läppar. Så som Harry var runt Cara var något alldeles speciellt. Cara betydde allt för honom och så som han skyddade henne hela tiden var bedårande. Jag visste att ingen utom jag hade sett denna sida av Harry och det fick mig att känna mig speciell. Harry hade höga murar omkring sig, men på något vänster så hade jag lyckats bryta ner dem och jag hade kunnat börja lita på honom.

Harry ställde sig upp och vi gick tyst ut från gästrummet. Jag stängde försiktigt dörren efter oss och vände mig mot Harry.

“Thank you, for doing this” sa han tog min hand i sin.

“It’s no problem Haz, she’s your sister. Of course I help out when I can, and I really want you here on my birthday.” Harry tog ett steg fram och pussade mig på munnen. “And by the way, you’re really cute when you’re blushing” flinade jag och gick ner till undervåningen.

“I wasn’t blushing, I just got something in my face” muttrade han och följde med mig ner.

“Sure, whatever you say big guy.” Harry ignorerade mig och omfamnade mig bakifrån när vi var nere från trappan.

“You look beautiful in this dress” mumlade han mot min nacke vilket fick mig att rysa, något som Harry märkte då jag kunde känna hans flin mot min nacke. En rodnad spred sig på mina kinder och jag log ett stort leende.

“Thanks Harry, you don’t look so bad yourself” sa jag och vände mig om i hans omfamning. Jag slog armarna om hans nacke och kollade in i hans gröna ögon. Hans vita tröja satt runt hans vältränade kropp och man kunde skymta hans tatueringar under den. Hans svarta jeans satt långt ner och ja, han såg väldigt bra ut.

“So, when does your friends come?” frågade han och strök mig över ryggen.

“Soon, Niall said he would bring food” sa jag och log. Harry nickade och började sedan flina.

“You’re like the only girl who doesn’t go out on your birthday” skrockade han.

“Maybe I am, but I will at least remember my birthday.”

Som jag förutspått så kom Lucy, Liam och Niall bara några minuter senare. Niall hade som lovat tagit med sig Kinamat  vilket fick mig att le. Jag gav de alla kramar och Harry stannade lite i bakgrunden. Jag gav honom ett litet leende innan vi gick in i matsalen. Vi satte oss ner, jag, Harry och Niall på ena sidan och Liam och Lucy på den andra.

“This feels so formal Summer” flinade Lucy och jag himlade med ögonen.

“Yeah, if I’m honest I thought you would go out and party” fortsatte Niall och ställde all mat i mitten på bordet.

“Why does everyone want me to party and get drunk?” frågade jag och tog åt mig av maten.

“Because you’re funny when you’re drunk” sa Liam simpelt.

“Yeah Harry, you should see her when she’s wasted., she alwa-”

“Okay enough, let’s talk about something else” avbröt jag med ett skratt. Jag kollade åt höger och mötte Harrys blick. Han flinade mot mig och jag himlade med ögonen. Stämningen blev en aning stel. Harry pratade inte alls och jag märkte att de andra slängde blickar på honom då och då. Kanske inte så konstigt då jag brukade ogilla Harry väldigt mycket och jag visste att de, speciellt, Niall, hade problem med honom. Han gillade inte att jga och Harry dejtade, trots att jag gjort klart för honom att jag gillade Harry och jag visste att han inte skulle såra mig. Men Niall ville nog inte inse det. Men det betydde iallafall mycket att han försökte komma överens.

“So Summer, have you talked to your mum yet?” frågade Lucy försiktigt. Jag skakade på huvudet och kände mig besviken. Harry lade en hand på mitt lår och klämde åt det lite.

“Maybe she’s surprising you or something?” sa Liam fast det lät mer som en fråga, då både jag och de andra visste att det inte var sant.

“Yeah… maybe…”

Middagen flöt på med mycket skratt och prat. Dock så var Harry tyst, han tyckte nog att han inte passade in här. Men det betydde jättemycket för mig att han var här på min födelsedag.

“Harry is so hot” sa Lucy tyst till mig när vi dukade av bordet. Jag rodnade och nickade. “You’re really cute together” sa hon med ett leende.

“Haha thank you, but keep your hands off him” sa jag retsamt. Hon daskade skämtsamt till mig på armen men nickade sedan.

“Don’t worry, he’s all yours.”

“This was so amazing, thank you for coming Harry” sa jag när jag stod i hans famn senare på kvällen när de andra hade gått hem. Vi hade haft det väldigt trevligt, och jag kände mig väldigt glad. Jag hade haft en riktigt bra födelsedag, och att Harry skulle sova över här gjorde bara saken bättre. Han höll hårt omkring mig och log smått.

“I would never miss your birthday” svarade han och började le större. Jag log mot honom och pussade lätt hans läppar. Hans händer var på min svank och jag kände hur de vandrade neråt mot min rumpa. Jag fnittrade och ställde mig på tå för att kunna kyssa hans käke.

“Let’s go upstairs shall we?” frågade han och jag nickade mot hans bröst. Jag klev ur Harrys famn och tog hans hand i min samtidigt som vi gick upp till övervåningen. Harry kunde inte hålla sin andra hand i styr och den var hela tiden på min rumpa som han nöp då och då. Detta fick mig att vända mig om och le busigt mot honom, vi båda visste vad som skulle hända.

Harry tryckte upp dörren samtidigt som hans läppar var mot mina i en het kyss. Hans travande händer över min kropp gav mig fjärilar i min mage och allt som jag kunde tänka på var Harry. Harry fick mig att känna mig så som ingen  tidigare hade lyckats med och när han lade mig ner på sängen med han över mig så visste jag att han var den rätta.

Harrys ivriga händer fann sin väg in under min klänning samtidigt som han kysste min nacke och det fanns inga tvivel om att jag imorgon skulle ha en massa sugmärken där. Min klänning var snabbt på golvet och så var hans tröja som jag lyckats slita av. Min andning hade blivit tyngre och när Harry kysste ner för min mage så kunde jag inte låta bli att stöna lätt. Harry flinade mot min hud samtidigt som han tog av sig sina byxor och snart var de också på klädhögen som vi skapat på golvet.

Jag vaknade upp nästa morgon av att jag kände fjäderlätta kyssar på min nacke. Jag log och flätade samman våra händer.

“Morning babe..” mumlade han mot min nacke.

“Morning Haz” svarade jag och Harry drog mig närmre honom. Min rygg var pressad mot Harrys framsida och jag rodnade när jag tänkte på gårdagen.

“Did you have a good day yesterday?” frågade han och jag nickade.

“Yeah, it was lovely.” Harry kysste min axel innan han satte sig upp i sängen. Hans hår var rufsigt och jag kunde inte sluta stirra på honom. Han log mot mig innan han ställde sig upp. Hans vältränade kropp och hans tatueringar var väldigt snyggt och jag kunde bara tänka på gårkvällen när Harry hade pressat sig in i mig. En rodnad spred sig på mina kinder och jag skakade snabbt på huvudet för att bli av med mina “olämpliga” tankar. Jag hade inte tid med det nu. Jag ställde mig upp från sängen och gick till min garderob. Jag kände Harrys brännande blickar i ryggen och det var kanske inte så konstigt då jag bara hade på mig underkläder. Jag mötte Harrys blick i spegeln.

“Like what you see Haz?” Jag blinkade med ena ögat och han skrockade för sig själv innan han började ta på sig kläder.  

“Babe, I have to go and leave Cara for her daycare now” sa han när han hade klätt sig själv. Jag vände mig om mot honom med min plattång i handen.

“Now? Don’t you want breakfast first?” Han skakade på huvudet.

När vi båda inte kunde andas lika bra längre så drog vi oss långsamt ifrån varandra. Jag lutade min panna mot hans och kollade in i hans ögon. Ett leende spred sig på båda våra smått svullna läppar samtidigt som vi andades tungt.

“Happy birthday love” viskade han.

SUMMERS PERSPEKTIV

“Thank you for the breakfast Harry” sa jag leendes när vi plockade undan allt.

“No problem babe” sa han och log mot mig. Jag satte på diskmaskinen och drog sedan in Harry i vardagsrummet för att kolla på tv en stund innan vi skulle gå till skolan. Vi satte oss ner i soffan tätt intill varandra. Harrys arm var omkring mina axlar och mina armar var runt hans midja. Hans ena hand fann sin väg ner i sin ena ficka.

“Here, I’ve got something for you” sa han och sträckte fram en liten ask mot mig. Jag tog med ett leende på mina läppar emot den och öppnade den långsamt.

“Oh my god thanks Harry, it’s really beautiful!” utbrast jag glatt och slog armarna om honom i en kram. Han skrockade mot min axel och kramade mig tillbaka.

“You haven’t seen it all” sa han och drog sig ifrån kramen. Han tog halsbandet från min hand och öppnade hjärtat för att visa en bild på oss två. Ett större leende spred sig på mina läppar. “Maybe it’s cheesy bu-” började han men jag var snabb med att avbryta honom.

“No, it’s perfect Harry. Thank you so much” sa jag och kollade noggrant på bilden. Det var när vi hade varit på ett hotell över en natt och jag hade bestämt att vi skulle ta kort tillsammans. Såklart så hade Harry protesterat i början men efter ett tags övertalande så hade jag fått några riktigt fina kort på oss tillsammans. Jag kollade leendes upp mot honom och placerade mina läppar på hans i en nätt kyss.

“Can you help me to put on the necklace?” frågade jag och han nickade. Jag vände mig om så att jag satt med ryggen mot honom. Harry lade allt mitt hår på ena sidan axeln och jag rös när hans händer nuddade min hud. Han satte långsamt på mig mitt halsband och när han var klar kysste han min nacke snabbt. Jag vände mig om mot honom igen och såg hans tydliga smilgropar som jag fallit så hårt för. Det fanns verkligen ingen annan som var så här underbar, det var helt klart sant.

“Happy birthday my best best best friend in the whole world!” utbrast Lucy och anföll mig med en stor kram när jag och Harry klev in genom dörrarna till skolan senare den morgonen.

“Thank you!” svarade jag glatt och skrattade åt den hyperaktiva tjejen i min famn som var min bästa vän.

“Okay, so I’ve got something for you but can we take it after school? Or maybe you’re going to dinner with your mum?” frågade Lucy och klev ur vår kram så att hon kunde titta på mig. Jag skakade sorgset på huvudet och påmindes ännu en gång av det som jag gjorde allt för att inte tänka på. Mamma brukade alltid ta mig ut på en födelsedagsmiddag varje år, men i år skulle nog inget bli som det brukade eftersom att min mamma var på andra sidan jordklotet och inte ens mindes min födelsedag.

“Oh, okay. Did you get any present from her?” frågade Lucy glatt, men fick bara ännu en huvudskakning som svar av mig.

“Summer, is everything like it should be?” Lucy tog ett steg närmre mig och granskade mina ögon. Jag kände en stor hand ta tag i min och visste direkt att det var Harrys, han var alltid där när jag behövde honom och det kändes så otroligt skönt.

“She forgot it” mumlade jag och suckade. Jag behövde inte säga mer, jag kunde se att Lucy förstod direkt vad jag menade. Hon såg förvånad ut, och det skulle jag nog också varit om jag var hon för det här hade aldrig hänt förut. Det här borde inte hända, ingen förtjänade det här.

Skoldagen passerade som i ett töcken, jag var inte riktigt medveten om vad jag gjorde och kunde inte koncentrera mig på någonting. Alla tankar på min mamma gjorde mig trött, jag saknade henne men samtidigt inte. Jag ville att hon skulle komma hem, men samtidigt inte. Hon hade verkligen gått över gränsen för vad en förälder kunde göra emot sitt barn, och det hade min pappa också gjort, för länge sedan. Jag avskydde båda mina föräldrar djupt och jag förstod precis hur Harry hade känt för sin pappa. Hans pappa… Som var död. Harry hade nästan ingen och jag hade lovat mig själv ända sedan den dagen, att vara där för honom. Visst kanske jag hade det hemskt nu, men han hade det värre.

“Are you ready for the practice?” frågade Lucy och avbröt mig i mina tankar. Just det, det var cheerleading idag.

“Yeah I guess so.” Jag log vagt och kollade på Lucy. Harry hade sagt att han skulle komma och kolla och jag visste inte om jag skulle vara glad eller nervös. Jag hade aldrig haft problem med att uppträda inför folk som jag inte kände, men när det väl kom till folk som jag kände så blev allt mycket värre. Lucy kollade medlidande på mig och drog sedan in mig i omklädningsrummet. Som vanligt var vi sena och jag visste att Serena skulle hacka på oss för det, men Serena var inte direkt mitt största problem just nu.

Vi bytte om till våra röda dräkter och gick sedan in till gymnastikhallen. Eftersom det var i slutet av september nu så  kunde vi inte träna ute längre. Omklädningsdörrarna stängdes bakom oss med en smäll och allas blickar vändes mot oss.  Serena korsade sina armar över bröstet och kollade surt på oss.

“Our practice started seven minutes ago” sa hon surt när vi kom fram till den lilla samlingen vi alltid hade i början.

“Yes we know, our class went over time” förklarade jag och Serena himlade med ögonen.

“Whatever… Okay let’s ge started guys!” Hon satte igång musiken och vi gjorde vårt nummer. Som vanligt så hade Serena något att klaga om.

“Seriously Spencer?! You have to stop eating fastfood, all of us can see your fat stomach!” skrek Serena och alla tystnade. Spencer kollade sårat ner i marken och satte en hårslinga bakom örat. “If we’re going to win the coompetition in two months everyone has to look skinny and beautiful. Not like you Spencer. You’re out of the team i you don’t start loosing weight” sa Serena surt och jag såg Spencer torka bort en tår från hennes öga. Jag rynkade min panna och gick fram till Serena.

“What’s wrong with you Serena?! You can’t just walk around and call people fat!” utbrast jag argt och ännu en gång hade jag allas blickar mot mig, även de i basketlaget glodde.

“Shut up Summer, you have nothing to say here! I call people fat if I want too! I’m the captain of this team and I have to make sure that everyone looks at least okay. Not like a fucking potato!” skrek hon tillbaka och där gick min gräns. Jag höjde handen och slog till henne på kinden. Alla drog häftigt efter andan och Serena stirrade med uppspärrade ögon på mig. “What the fuck did you just do?” hon tog en hand för sin ömmande kind.

“I slapped you, you have no right to talk about people like that. I just got tired of you” sa jag och ryckte på axlarna. Serena kollade argt, nej rasande, på mig.

“You fucking bitch! First you take Harry from me and now you tell me what to do! If I was you I would watch out for myself, because you are this close to get kicked out off the team!” skrek hon argt och puttade till mig.

“I didn’t take Harry from you and right now I don’t care if you kick me off the team because then I don’t need to face you so often” sa jag spydigt tillbaka.

“Aahh I’m going to kill you!” skrek hon och slog till mig rakt på näsan. Smärtan spred sig och jag kände hur något rann ner mot min mun. Blod. Jag höll upp min hand för min näsa och gjorde allt för att inte börja gråta. Jag såg Lucy kolla oroligt på mig och skulle precis gå fram mot mig när jag slog till Serena på hennes käke. Hela hennes ansikte blev rött, speciellt hennes högra käke, och hon tog två kliv framåt. Hon slog till mig på kinden ännu en gång och precis när jag skulle knuffa till henne så kände jag två starka armar om min midja och den där aftershaven som jag älskade.

“Harry, let go off me I’m gonna punch her so hard!” skrek jag argt och försökte ta mig ur hans starka grepp.

“No love I’m not gonna do that, now stop squirming and let’s get out of here” sa han och jag såg i ögonvrån hur alla kollade förvånat på Harry. Ja, jag kunde ju förstå varför, jag hade också gjort det om jag hade sett detta för någon månad sen. Hade det inte varit för omständigheterna så hade han säkert stått och hejat på. Om inte värre, varit med i fighten. När jag insåg att Harry inte skulle släppa taget så slutade jag att röra mig i hans famn. Jag andades tungt och såg hur det hade droppat blod på min dräkt. Näsan gjorde fortfarande hur ont som helst och som pricken över i:et så värkte det som fan på min kind. Lucy kom fram till oss och drog mig mot henne. Harrys käke var spänd och hans nävar var knutna. Han gick långsamt fram till Serena.

“You’re not hitting my girl again, do you get it?” sa han bestämt och mitt hjärta värmdes när han sa “my girl”. Serena satte bara armarna i kors innan hon gick därifrån. Harry kollade surt efter henne innan han kom fram till mig.

“You okay?” frågade han oroligt och lade sina händer på mina axlar. Jag nickade långsamt och drog ett finger under min näsa. Det droppade blod ner på min dräkt och mitt finger var rött efter blodet. Harry lade sina händer på min midja och kollade ner på mig.

“Jump” sa han och jag kollade konstigt på honom. “Just jump” upprepade han och jag gjorde som han sa. Han tog ett stadigt grepp under mina lår och jag virade mina ben om hans midja.

“Harry I can walk, I’m not that hurt” sa jag och han skrockade samtidigt som han började gå mot omklädningsrummet.

SUMMERS PERSPEKTIV

20 september

Hans varma famn fick mig att känna mig som om ingen i hela världen skulle kunna skada mig, och han doftade en blandning av apelsin och den där aftershaven han brukade ha på sig. Harry log stort och pressade samman våra läppar i en passionerad kyss. Mina armar fann sin väg kring hans midja och alltihop kändes så rätt, som om det alltid varit menat att bli vi två. Hans mjuka läppar vandrade till min nacke och sedan tillbaka till min läppar igen,  och vi kysstes djupt. Efter en liten stund drog sig Harry ifrån mig några centimeter och tittade djupt in i mina ögon.

“You make me feel so loved” mumlade han medan en röd färg spred sig på hans kinder. Hans röst var hes och mörk, precis så som han lät när han just hade vaknat.

“That’s just because you are” svarade jag och log stort. Det fanns ingen plats på jorden jag hellre skulle vara än i Harrys armar just nu. Jag kröp ihop närmre i hans famn på min säng där vi låg bredvid varandra. Våra armar och ben var ihopflätade och värmen ifrån hans kropp gjorde att jag också blev varm, både inombords och på utsidan. Jag tittade upp på min pojkvän som log smått och jag kunde se hans smilgropar på kinderna som bara var en av alla de miljoner saker jag älskade med honom. En lycklig känsla spred sig inom mig, han fick mig att känna mig varm, trygg och älskad på ett sätt jag inte hade upplevt förut. Jag lutade mig fram och skulle precis pressa mina läppar emot hans när-

Ett väldigt vibrerande fick mig att stöna högt och önska att jag bara kunde få sova lite till. Jag lade handen bredvid mig på det som jag trodde var Harry, men kände bara en tom säng bredvid mig. När jag insåg att vad jag nyss trott att jag hade upplevt bara hade varit en dröm så slöt jag ögonen igen, i hopp om att få sova och komma tillbaka till min dröm. Men det som inte slutade ringa mig, verkade tydligen ha andra planer. Efter någon minut satte jag mig trött upp och ryckte upp min mobil ifrån nattduksbordet i en hastig rörelse. Det starka ljuset ifrån mobilen fick mig att kisa och jag tryckte vant på svara utan att titta vem det var som ringde, vem ringde egentligen när klockan förmodligen var… Mitt i natten?

“Hello?” frågade jag nyvaket och visste inte vem jag förväntade mig på andra sidan luren. Ett hest skratt fyllde mina öron följt av en mörk väldigt välbekant röst.

“Sorry for waking you up, love.”

Ett leende spred sig över mina läppar när jag hörde vem det var jag pratade med.

“Harry? What’s the time?” lyckades jag få fram innan en gäspning for ur mig.

“It’s 6AM, and you seem pretty tired.” svarade Harry med något roat i tonen. Det han sa fick mig att bli både förvånad och en aning irriterad, varför ringde han mig så tidigt på morgonen när vi båda vanligtvis sov djupt? Bäst att han hade ett bra anledning.

“Why in bloody hell would you wake me up at six? I mean, you could have called me in an hour and I’d probably be awake” sa jag och blinkade med ögonen i ett försök att bli piggare. Mitt rum var fortfarande ganska mörkt så här tidigt, ljuset hade inte nått morgonen än eftersom det nu var höst, men det var fortfarande strimmor av ljus som lyste upp här och var i mitt rum. Harry skrattade lite på andra sidan luren, men jag förstod inte varför.

“Do you know what day it is today?” frågade Harry en aning roat, jag kunde bara föreställa mig hans retsamma ansiktsuttryck.

“No, why would I know that? It’s too early, my brain isn’t working” svarade jag och log lite.

“Well, it’s a very special day today, as far as I know..” sa Harry triumferande och jag kunde praktiskt taget se leendet som fanns på hans läppar.

“Well, it must be since we’re both even awake at six in the morning?” sa jag frågande och satte mig upp. Jag kunde ändå inte somna om nu så jag kunde lika gärna prata med min galna pojkvän som ringde mig klockan sex på morgonen utav en anledning jag inte kunde förstå.

“Okay, I’ll give you a hint. Happy birthday to you, happy birthday to you, happy birthday dear Summer, happy birthday to you.” Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag hörde Harrys fina röst, och jag insåg att han hade rätt. När jag tänkte efter så var det ju faktiskt den tjugonde september idag, vilket också betydde min födelsedag. Jag hade bara varit så upptagen med annat att jag knappt hade hunnit tänka på det, men nu blev jag påmind.

“Wow, I totally forgot about it Harry. Thank you, I’m glad you remembered even though I didn’t” sa jag glatt och tryckte telefonluren närmre mitt öra.

“You’re welcome, love. I just can’t believe you actually forgot your own birthday, that’s a shame. And of course I remember, how could I ever forget?”

“You tell me” sa jag och skrattade lite. “By the way, why couldn’t you have congratulated me later in school like everybody else?” fortsatte jag.

“Well… I wanted to make sure I was the first one to say happy birthday to my special girl.” Det Harry sa lät så himla gulligt och jag kunde inte fatta att han hade gått upp så tidigt bara för att säga grattis till mig. Plötsligt slog det mig att vi inte började förrän klockan tio idag iallafall… Fyra timmar tills dess.

“You do realise that we don’t start before 10am today, right?” sa jag med ett skratt och hörde hur Harry suckade djupt.

“God, I really am dumb… Sorry for calling this early, I forgot” mumlade han en aning skamset. Jag skrattade lite och kände mig genast lite piggare nu.

“That’s alright, love. Now I’ve got some hours to kill, you could always come over before school if you want” svarade jag och drog en hand igenom mitt trassliga hår.

“That sounds good babe, I’m just gonna leave Cara at the playschool then I’ll be at yours. I’m gonna cook you a very delicious brekfast” sa han och jag kunde se hans leende framför mig.

“That sounds lovely Haz, I’ll see you soon.”

När vi hade sagt hej då så skyndade jag mig in i mitt badrum. Jag drog snabbt av mig Harrys tröja som jag numera sov i och klev in i dushen. Det varma vattnet fick mig att slappna av och jag slöt ögonen av ren njutning. Jag gjorde allt som en tjej brukade göra i duschen innan jag klev ut från den. Jag virade in mig i en vit handduk innan jag gick tillbaka in i mitt rum igen. Jag tog fram dagens outfit som var ett par tighta svarta jeans och en vit skjorta. Jag sminkade mig lätt och borstade igenom mitt blöta hår. Jag kollade mig i spegeln och log smått, nöjd med resultatet så gick jag ner till köket. Ett större leende placerades på mina läppar när jag insåg att min mamma skulle sitta där nere i köket med ett leende på sina läppar och ett paket framför sig. Det hade alltid varit så och varje år fick jag alltid något genomtänkt som hon visste att jag gillade. Jag tog de sista stegen ner för trappan och gick in i köket. Men istället för att se mamma där med ett paket framför sig så såg jag endast en liten lapp. Besvikelse spred sig i hela min kropp när jag visste vad det skulle stå. Leendet som nyss funnits på mina läppar var som bortblåst när jag gick fram till köksön där lappen låg.

Good morning Summer, I had to go away for an important job. I’ll call you later!  xoxo Mum

Jag rev lappen i tusen bitar. Inte en jävla gratulation kunde man få. Hur kunde hon glömma min födelsedag och åka bort? Vilken mamma gjorde så? Jag hade ingen aning om hur jag skulle känna. Aldrig trodde att detta skulle hända. Jag visste att min mamma hade mycket med sitt jobb, men man glömde inte sin dotters artonårsdag, det gjorde man bara inte. Jag satte mig långsamt ner på en av barstolarna och stirrade rakt fram ut genom fönstret. Solen sken och orangea löv låg på marken. Men egentligen brydde jag mig inte så mycket om miljön. Jag ville att mamma skulle komma hem med en ursäktande min och krama om mig. Säga att allt var ett skämt och att hon egentligen var ute för köpa frukost till oss. Men hur mycket jag än ville att det skulle hända så visste jag att det bara var en dröm som aldrig skulle gå i uppfyllelse, hon hade glömt. Jag stirrade rakt ut i tomma intet och kände mig inte alls hungrig längre, jag hade helt tappat aptiten. Min födelsedag borde varit den dagen jag kände mig som lyckligast, jag var ju äntligen 18 år. Men det kändes faktiskt tvärtom, min mamma hade fullkomligt glömt bort min viktigaste dag på året och det gjorde ont. Jag visste ärligt talat inte hur länge jag hade suttit där och gjort ingenting när jag hörde en knackning på ytterdörren; det var Harry.

Harry hade ett stort leende på läpparna när jag öppnade dörren för honom.

“Happy birthday, Su-” började han men avbröt sig när han såg att jag inte var särskilt glad.

“What’s wrong?” frågade han oroligt och släppte sina väskor han höll i på golvet. Han drog in mig i sin famn och jag lutade tungt huvudet emot hans axel.

“She forgot it” mumlade jag tyst.

“Who forgot what?”

“My mum, she forgot my birthday” svarade jag och suckade. Harry strök mig över ryggen och pussade min panna.

“Are you sure? Maybe she’s just out and fixing something for your birthday present?” sa han fast det lät mer som en fråga.

“Yeah I’m sure, she left me a note that said that she wouldn’t be home for another few days and she didn’t mention anything about my birthday.”

“I’m really sorry Summer, I-I don’t know what to say” sa han och drog sig ifrån mig lite så att han kunde kolla in i mina ögon. Hans gröna ögon lös av medlidande och han bet sig löst i läppen.

“You don’t have to say anything Harry” sa jag och log smått. Känslan av att han var här räckte och även om klockan bara var runt sju så var jag pigg.

“Well, if I’m not going to say anything. Then let me give you this..” började han och lutade sig fram för att placera sina läppar på mina. Jag slöt mina ögon och drog Harry närnare mig genom att slå armarna om hans nacke. Hans armar fann sin väg runt min midja samtidigt som han gjorde kyssen hetare.

När vi båda inte kunde andas lika bra längre så drog vi oss långsamt ifrån varandra. Jag lutade min panna mot hans och kollade in i hans ögon. Ett leende spred sig på båda våra smått svullna läppar samtidigt som vi andades tungt.

“Happy birthday love” viskade han.

SUMMERS PERSPEKTIV

“I’m sorry that I yelled at you” sa Harry mot min axel.

“It’s fine I guess” sa jag och suckade. “But you really scared me though” mumlade jag och han drog sig ur min famn. Han kollade medlidande men samtidigt argt på mig.

“Summer I-I don’t know what to say, I never wanted to scare you. Gosh I’m the worst boyfriend ever!” utbrast han och drog argt händerna genom sitt hår. Jag kollade på honom med stora ögon. Jag visste inte om jag bara skulle acceptera att han skrikit åt mig eller bli sur över det som jag hade varit i början. Men på något sätt så kunde jag inte vara sur över det. Harry hade bara velat få ut sin ilska och visst hade han gjort det på ett konstigt sätt men han bad iallafall om ursäkt.

“You’re not the worst boyfriend ever Harry, just please don’t yell at me again” sa jag och lade en hand på hans kind. Han kollade medlidande på mig och lade sin hand ovanpå min.

“Thank you, it means a lot to me that you’re here. And I won’t, I promise. The next months in my life are going to be tough, I know that, and I’m really glad you’re here with me” sa han allvarligt och höll min hand i hans. Jag log smått och kröp ihop i hans famn, trots att vi nu hade sovit och Harry var nykter nu så var jag fortfarande trött. Vi hade båda ringt och sjukanmält oss till skolan idag, ingen av oss varken ville eller hade energi till att gå dit idag. Det blev tyst en stund och jag tänkte på att allt som hade hänt emellan oss sedan vi hade setts den där första dagen på bageriet. Harry hade fått en stor plats i mitt liv så snabbt, och trots mycket drama i början så hade jag aldrig velat ha allt vi gjort tillsammans ogjort.

“I just can’t believe he’s not coming back, that he left it all on me. I’m just eighteen, not thirty” sa Harry med en suck. Jag tittade upp i hans gröna ögon som såg sorgsna ut. Om jag hade kunnat skulle jag bara ha suddat ut allt i Harrys liv som var dåligt och se ett leende på hans läppar, men det kunde jag inte.

“Did you love him?” frågade jag försiktigt och tittade noga på hans ansiktsuttryck för att se så att jag inte hade gjort honom upprörd med min fråga. Men han såg ut att bli fundersam och jag väntade tålmodigt på ett svar, han fick ta den tid han behövde.

“I guess that I did, somewhere in my heart because he’s my dad, you know? You should love your dad right? It’s like your duty, or something like that. At least I did before he became a total idiot.. And now I don’t think I do, or did, anymore. Do you love yours?” frågade han sedan och då var det min tur att fundera.

“No, I don’t. He doesn’t care for real and left us so many years ago. Now he’s back and thinks that he can make everything good again as it was before but it’s too late. Both my parents hate you, they have never understood me” svarade jag tungt och suckade.

“It’s because of my tattoos, isn’t it?”

“Yeah, and the way you dress. But it’s not fair, that’s not even the reason to why I’m here and not at home with my stupid mum” muttrade jag och lutade mig tillbaka på Harry.

“Let’s think about something fun instead of that depressing shit” sa Harry med ett smått leende på läpparna. Han såg inte ledsen ut för en sekund och det gjorde mig glad, samtidigt som jag visste att han hade all rätt i världen att vara både arg och ledsen.

“Okay, is Cara awake? Because if I don’t get breakfast now I’m going to eat you up” sa jag dramatiskt och skrattade sedan åt vad jag själv nyss hade sagt. Harry flinade bara åt mig och drog upp mig ur hans säng vi båda hade sovit i.

“I wouldn’t mind that” svarade han sedan. Jag slog löst till honom på armen och himlade med ögonen.

“You are so dirty minded” sa jag och han ryckte bara på axlarna.

“That’s who I am.”

HARRYS PERSPEKTIV

Det kändes konstigt, på något sätt. Kanske borde jag varit mera arg och mindre ledsen? Egentligen var jag bara sårad, så djupt sårad av min pappa att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Han hade svikit oss fullständigt och trots att jag verkligen hade hatat hans attityd och allt han gjort emot mig och Cara sedan mamma stack så betydde det inte att jag någonsin hade önskat att han skulle vara död. Men det var han, och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte undvika sanningen. Min pappa hade faktiskt varit en bra pappa, innan mamma lämnade honom och då hade allting börjat gå utför. Visst kunde jag kanske ta att han hade slagit mig eller iallafall förstå det mer än att han hade gett sig på Cara, för jag var ändå 18 år. Men inte Cara, det skulle jag aldrig förlåta honom för. Det fanns så mycket skit min pappa hade gjort i sina dagar, men trots hur dåligt läget än hade varit så hade jag nog någonstans ändå hoppats att han skulle fatta vad han höll på med, sluta upp med att bete sig som en idiot och börja ta hand om sina barn. Men nu insåg jag att jag hade haft fel hela tiden, den lilla förhoppningen jag hade haft hade bara varit slöseri med tid. För min pappa skulle aldrig blivit en god person igen, det var bara så han var.

Jag visste att hans kropp fanns på sjukhuset, men varför skulle jag vilja se den? En död kropp som inte kunde göra någonting ändå, bara en död kropp som skulle ligga i en kista och ruttna. Kanske hade polisen trott att jag skulle sakna honom, men där hade de definitivt haft fel. Kanske inte helt, men nästan. Jag skulle inte sakna min pappa, men jag skulle sakna att ha en pappa. Min pappa var död och jag visste inte ens vart min mamma var, vad hon gjorde eller ens om hon levde. När jag tänkte på det på det viset så såg mitt liv så hopplöst ut, skulle jag vara förälder åt min lillasyster som bara var 4 år gammal? Livet såg mörkt ut, men så fanns det en soltråle som envist sträckte sig fram mellan alla mörka moln, och det var Summer. Summer var som… Ingen annan jag någonsin hade mött förut. Hon talade inte om för mig att allt skulle bli bra som alla skulle gjort, för hon visste att det var inte så det fungerade, det visste vi båda två. Hon sa inte saker till mig för att få mig att känna mig bättre till mods, hon var ärlig vad det än gällde, vilket många faktiskt inte var. Och hon visste hur det kändes att må skit, för hon hade själv upplevt det. Hon fick mig att känna mig alldeles bubblig i magen och varm i hjärtat, hon kunde få min hjärna att snurra och hon var så snygg att jag ibland bara glömde bort vad jag pratade om när jag var med henne.

“Babe, are you hungry?” frågade jag Summer efter att jag tagit två alvedoner. Huvudvärken brände i huvudet och jag ångrade att jag skrikit åt Summer igår. Jag ville aldrig skrämma henne och om jag skulle vara ärlig så mindes jag inte så mycket av det. Det enda jag kom ihåg var Summers skrämda blick och hur hon hade backat undan från mig. Jag hade lust att slå mig själv i ansiktet med en stol. Jag skämdes hur mycket som helst. Summer hade sagt att det var okej men jag visste att hon var sårad.

“Yeah, I am. What do you want?” frågade hon och satte sig på diskbänken och dinglade med benen som en femåring.

“You…” sa jag triumferande och ställde mig framför henne mellan hennes ben. Hon lade sina armar om min nacke och log smått mot mig. Hennes mörkbruna ögon borrade sig in i mina samtidigt som hon bet sig i läppen.

“Like I said before, dirty minded” viskade hon och jag flinade.

“Only when it comes to you” svarade jag och kysste hennes mjuka läppar. Hon besvarade den direkt och drog sina fingrar genom mitt hår. Jag lade mina händer på hennes lår och strök upp och ner. Hon log i kyssen och flyttade sina händer till under min tröja på magen. Hon drog med sina naglar upp och ner och min andning ökade samtidigt som jag ryste.

“You know, we have been together for a bit more than a month. Don’t you think it’s time for...?” frågade jag efter att vi långsamt särat våra läppar från varandra. En rodnad spred sig på hennes kinder och hon kollade ner. “Are you a virgin?” frågade jag efter hennes reaktion och hon kollade upp och skakade på huvudet. Det förvånade mig inte direkt. Summer var en ganska populär tjej på skolan så att hon hade haft pojkvänner innan mig var inte direkt konstigt.

“It’s not that I don’t want to Harry, I just think it’s quite uncomfortable to talk about it” svarade hon och jag nickade.

Jag gick upp till Harry och lade en hand på hans axel. Han vände sig snabbt om och då kunde jag se att han grät.

SUMMERS PERSPEKTIV

Lika fort som Harry klivit in i min famn klev han ur igen. Tårarna var borta och hans sorgsna ansikte visade ingen annan känsla än argsinhet.

“How the fuck could he do this?!” skrek han argt och drämde sin knytnäve i väggen. Jag tog ett flämtande steg bakåt och kollade på polisen som hade uppspärrade ögon.

“He’s at the hospital if you want to see him sir” sa polisen och Harry blängde argt på honom.

“Do you think I want to see that horrible man!?” skrek han och gick närmre polisen. Jag tog tag i Harrys arm och drog honom mot mig.

“Calm down Harry” sa jag och lade mina händer på hans kinder. “I think it will be best if you go now” fortsatte jag med min blick på polisens.

“Are you sure you can handle him?” frågade han och jag nickade. Han kollade osäkert på mig innan han långsamt gick ut genom dörren och stängde den efter sig.

“What’s going on Harry?” frågade jag oroligt och kollade in i hans ögon. De förut klargröna ögonen var nu mörka, nästan svarta och han såg väldigt frustrerad ut.

“My dad, he took a fucking overdose and now that bastard is dead!” skrek han och slängde en vas i väggen. Död? Hans pappa var död. Min hand fördes till mun och jag visste inte vad jag skulle göra. “How am I supposed to take care of everything?! I’m just eighteen years old!” skrek han ännu argare och hela hans ansikte var rött.

“Harry please try to calm down” bad jag och tog tag i hans hand. Han kollade argt på mig och drog undan sin hand från min.

“Stay calm?! Summer my supposed to be father is dead! How the fuck do you think I can stay calm!?” skrek han argt och gick närmre mig. Jag backade några steg och kände väggen slå emot min rygg. Jag hade aldrig känt mig rädd runt Harry och jag trodde heller inte att jag någon gång skulle göra det. Men nu gjorde jag det och jag gillade det inte alls. Jag visste att Harry hade svårt att kontrollera sin ilska och just nu skrämde han mig rejält. Han ställde sig framför mig och placerade sina händer på väggen precis bredvid mitt huvud. Jag andades skakigt och försökte att inte visa hur rädd jag var för honom i detta läge. “Don’t fucking tell me what to do or be like Summer!” skrek han rakt i mitt ansikte. Jag kände mina ögon börja vattnas och jag bet mig i läppen för att inte börja gråta framför honom. Varför gjorde han såhär? Detta var inte Harry. Han tog ett steg bakåt och drog på sig sina skor och sin jacka.

“Whe-where are you going?” frågade jag tyst och han blängde på mig. Han öppnade dörren och för en stund så trodde jag att han skulle smälla igen den rakt i mitt ansikte. Men han vände sig om och mötte min blick.

“Out” sa han vände sig om. Så fort dörren stängdes så lät jag mina tårar rinna. Vad hade just hänt?

“Summer?”hörde jag en försiktig röst säga bredvid mig. Jag hade satt mig på golvet i hallen i hopp om att Harry snart skulle komma tillbaka. Det hade snart gått tio minuter och oron gnagde inom mig. Jag visste inte vad Harry var kapabel till när han var arg, men jag antog att det inte var så vidare bra. Alla mina tankar hade ägnats åt Harry, därför hade helt och hållet glömt av Cara som också var här i lägenheten.

“Yeah?” svarade jag och drog ett finger under varje öga för att torka bort mina tårar.

“Where’s Harry?” frågade hon försiktigt och kollade ner på mig. Hennes bruna lockiga hår låg rufsigt omkring hennes huvud och det skapade en gullig känsla.

“He went out sweetie, he will be back soon” sa jag för att inte oroa henne. Jag hade ingen aning om när Harry skulle komma tillbaka.

“What happened, I heard him yelling.” Jag suckade lite och kollade ner i marken. Hur skulle jag förklara för en fyraåring att hennes pappa var död? Jag tog ett djupt andetag och satte mig ner på huk så att jag var i hennes höjd. Jag tog hennes små händer i mina och kollade in i hennes ögon som påminde mig så mycket om- fokusera.

“You know, sometimes people who doesn’t deserves it, loses” började jag och svalde tungt. “Tonight your dad lost but he will always be in your heart” sa jag och hon skakade på huvudet.

“What do you mean Summer? Did he lose his job?” frågade hon och jag skakade på huvudet. Det hade han väl förlorat för länge sedan om jag förstått det rätt. Men det visste nog inte Cara.

“No, Cara. Your dad lost his life” sa jag och strök henne på kinden. Hennes ögon tårades och de rann snabbt ner på hennes kinder.

“D-dead?” stammade hon och jag nickade långsamt. Detta plågade mig. Jag hade aldrig förut berättat för någon att en av deras närmsta hade gått bort och det var helst inget jag ville göra heller. Men vad hade jag för val nu när Harry inte var här?

“Yes sweetie, but listen to me” började jag och kramade om hennes händer. “Your dad may be gone but he won’t dissapear from your heart. He will always be in your heart, no matter what” fortsatte jag och hon nickade långsamt.

“Will I see him again?” frågade hon och nu kunde jag inte hålla in mina tårar längre.

“Not for many many years, first you have to live your life. And your dad will be so proud to see you grow up” sa jag och drog mina tummar under hennes ögon. Att se henne i detta stadie gjorde ont. En fyraåring förtjänade inte att förlora sin pappa. Visserligen så hade han kanske inte varit den bästa, men någonstans där inne så var jag säker på att det fanns en omtänksam man som älskade sina barn mer än något annat. Cara hade bara inte fått uppleva den sidan om honom.

“I want Harry!” utbrast hon och började gråta ännu mer. Jag drog in henne i min famn och strök henne över ryggen. Hur kunde Harry vara så självisk att bara gå iväg när han visste att hans syster behövde honom.

“I know Cara, he will be back soon” sa jag och försökte få henne att sluta gråta. “Let’s get you to bed sweetie and Harry will be here when you wake up” sa jag och drog mig ur kramen. Jag hoppades innerligt på att Harry skulle vara här imorgon. Vad skulle jag annars göra. Cara gnuggade sig i sina ögon och snyftade till. Jag bar upp henne i min famn och gick in i hennes och Harrys rum. Sängarna var obäddade och det låg leksaker och cigarettpaket lite här och var. Jag satte ner Cara på sängen och hjälpte henne byta om till hennes pyjamas. Jag stoppade om henne och pussade hennes panna.

“Just come out to the livingroom if you need anything” sa jag och hon nickade. “Sleep tight sweetie” sa jag innan jag gick ut från rummet. Jag stängde dörren och satte mig i soffan med en suck. Vilken dag. Trots att Harry var arg och sårad så kunde jag inte låta bli att bli sur på honom. Vi hade aldrig bråkat förut och jag antog att detta var vårt första. Han hade skrikit åt mig och fått mig att känna mig alldeles rädd för honom. Kanske var han som alla andra sa iallafall...

Klockan var halv fyra på morgonen och jag hade väldigt svårt för att hålla mig vaken. Men jag hade bestämt mig för att hålla mig vaken till Harry kom tillbaka. Jag hade ringt honom flera gånger men varje gång hade jag kommit fram till telefonsvararen. Tanken om att han låg med någon tjej ville inte lämna min hjärna, men jag visste att han inte skulle vara otrogen mot mig. Han tyckte att det var något av det värsta man kunde göra i en relation. Jag suckade. Jag hade oroat mig för Harry hela natten, varför kunde han inte bara skicka ett sms där han skrev att han var okej. Det var allt jag begärde. Ett simpelt sms. Jag bestämde mig för att stänga av tv:n, som bara visat repriser på gamla serier, och försöka sova lite. Jag gick in i Caras och Harrys sovrum och såg Cara sova djupt med sin nallebjörn i famnen. Jag log smått och kröp ner i Harrys säng. Jag drog täcket om min kropp och jag kunde tydligt känna Harrys doft. Han luktade alltid så himla gott, jag fattade inte hur han lyckades… Jag gäspade och slöt ögonen. Jag visste att jag inte skulle orka med skolan imorgon, men ärligt talat så hade jag inte tänkt att gå. Om inte Harry kommit hem så var jag ju tvungen att ta hand om Cara och om han väl var hemma, ja då hade vi väldigt mycket att prata om.

Jag antog att jag måste ha somnat för jag vaknade till av att jag hörde ytterdörren smällas igen. Jag satte mig upp i sängen och gick ut från sovrummet.

“Ouch, fucking glass” hörde jag Harry sluddra fram. Toppen, han var full. Jag gick försiktigt fram till honom och såg att han satt på golvet med handen i glaset från vasen han tidigare slängde i väggen.

“Harry?” sa jag försiktigt och satte mig på huk framför honom. Det stank alkohol och cigaretter från honom och hans ögon var alldeles blodsprängda. Det rann blod från hans hand och han kollade på mig med en rynka i pannan.

“What arrre youuu doing hereee S-summer?” fick han fram och sträckte sig för att ta min hand som jag snabbt drog bort. Sorgsenhet flackade i hans blick men det var borta lika snabbt igen.

“How much have you been drinking Harry?” frågade jag och kunde inte gömma min besvikenhet i rösten. Harry visste vad jag tyckte om att han rökte och festade så mycket.

“Juust a little” mumlade han och visade med pekfingret och tummen. Jag himlade med ögonen och ställde mig upp.

“Come on, let’s get you cleaned up” sa jag och sträckte ut min hand mot honom så att han skulle kunna ställa sig upp. Han tog tag i den med sin vänstra hand som inte var skadad och ställde sig upp på skakiga ben. Jag lade en arm om hans midja och hjälpte honom att gå mot badrummet. Jag hjälpte honom sätta sig ner på toalettlocket och ta ut glaset från hans hand. Han ryggade tillbaka i smärta och bet sig i läppen. När jag tvättat klart hans hand så tog jag fram alvedon från deras badrumssåp. Jag hade på något sätt lyckats få ut den informationen av Harry.

“Here, eat this” sa jag och gav Harry ett glas med vatten och en alvedon. Han gjorde som jag sa och gav mig sedan glaset igen. Jag fyllde den ännu en gång med vatten men istället för att ge den till Harry så att han skulle kunna dricka det så slängde jag vattnet i hans ansikte.

“Hey! What was that for?” utbrast han och lät lite nyktrare än förut.

“You’re an ass Harry” muttrade jag och ställde ifrån mig glaset. Jag hatade att han hade gått ut… Jag förstod att det var tufft just nu men jag ville ju vara där för honom och hjälpa honom, och jag hade inga planer på att gå.

“I’m sorry, but my dad just died! How would you react if you had to deal with that, huh?!” utbrast han och det var som om hans ögon sköt blixtar om honom. Att han var arg kunde jag se i hans ögon men jag kunde även se all smärta bakom den där barriaden av ilska.

“I’m sorry, I was just worried because you left” mumlade jag och tittade på Harrys kinder som var blöta av tårar.

“I don’t know how to take this and what I usually do is drink when it’s hard and it’ll feel better, at least for some hours. But this time it didn’t, no matter how much I drank. I hate him, I hate him, I hate him, Summer! He ruined everything!” utbrast Harry argt och ställde sig upp. Jag följde genast efter honom och placerade en hand på hans axel.

“Harry…”

“No, don’t come with this shit crap that it’ll be okay tomorrow and all that stuff because it won’t and we both know that” sa han upprört och slog bort min hand ifrån hans axel.

“I won’t, I’m not like that and you know it. I know it’s hard right now but Cara needs you” sa jag en aning upprört jag med. Jag ville bara hjälpa honom, det var allt jag ville.

“I know.. But I just can’t right now, it’s too much and he just left like he always does. The difference is that now I know that he’s not coming back.” Harrys röst var stark i början meningen men det sista kom mer som en viskning.

“I know how it is, remember? Maybe I don’t know how exactly how it feels, but I know what it’s like to have a shitty life. It’s gonna be hard, just please let me be there for you” sa jag tyst och tittade in i hans ögon. Harrys ansiktsuttryck mjuknade upp och han nickade sakta, tog sig tid att ta in det jag nyss hade sagt.

“I’m sorry, it’s not your fault. I just… I’m too young for this, you know? I can’t deal with this alone” sa han medan tårar strömmade nedför hans kinder. Att Harry var så ledsen och förstörd fick det att värka i mitt hjärta och jag hatade hans pappa för att han hade gjort så här emot sina egna barn.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag trodde inte mina ögon. Mitt blick var fäst på pappret där alla namn stod och jag gillade definitivt inte vad jag såg.

Sandy: Ms Summer Williams

Danny: Mr Louis Tomlinson

Resten av namnen var som suddiga för mig, för huvudrollerna var faktiskt allt jag hade brytt mig om ifrån hela början. Hur kunde Louis ha fått huvudrollen? Summer förstod jag eftersom att hon var väldigt duktig, men Louis? Han hade aldrig fått någon roll likt detta, och jag antog att jag bara var rent förvånad. Nej, kanske inte bara förvånad. Svartsjukan slog till mig som en sten rätt i magen och jag ville snabbt komma därifrån. Var mitt namn stod på listan brydde jag mig faktiskt inte om, för jag var inte den som skulle få spela huvudrollen med Summer. Louis skulle få hålla henne, krama henne, dansa med henne och kanske till och med kyssa henne. Jag mådde illa när jag tänkte på det, varför hade jag inte fått rollen? Jag hade nog faktiskt inte kunnat göra min audition annorlunda, för jag hade gett allt jag hade hade. Folk tittade på mig medan jag snabbt trängde mig bort ifrån dem och skyndade mig igenom skolans långa korridorer till mitt skåp. På något sätt gjorde detta så ont. För första gången på riktigt länge hade jag faktiskt lagt ner min själ och min tid på någonting, och ändå var Louis bättre än mig. För första gången var det något i skolan jag hade brytt mig om, och faktiskt försökt klara av, och vad hade det gett mig? Ingenting bra iallafall. När jag kom fram till mitt skåp stod det några nördar med glasögon där som snabbt flyttade på sig. Jag kände mig arg och hade lust att slå någon bara för att få ut min ilska, men jag insåg att det inte var värt det. Summer skulle ha hatat det. Men det var bara inte rättvist, Louis gillade ju inte ens Summer och jag gjorde det. Ärligt talat förstod jag inte hur en liten pjäs kunde spela så stor roll för mig, men det gjorde den. Jag kände mig förbannad och hade inte lust att komma tillbaka till den här hålan, även kallad skolan. Och när jag väl fick se Louis kände jag inte för att vara trevlig, inte det minsta. Han kom upp till mig med ett flin på läpparna.

“Looks like I’m the new Danny” sa han och såg ganska självsäker ut, som om han faktiskt ville detta.

“Yeah, congratz man” svarade jag och klistrade också på ett flin på läpparna. Jag kunde kanske inte visa att jag var mer avundsjuk just nu än jag någonsin hade varit, och allt var på grund av den där dumma rollen.

“Thanks, I guess? This is not my kind of thing but I won’t fail drama again, at least. Not because it really would have mattered, my grades suck anyway” sa han och skrattade lite. Jag hade där och då lust att slå till honom i ansiktet, han som skulle föreställa en av mina bästa vänner. Men han ville inte ha den här rollen, inte så som jag ville. Det var bara inte rättvist. Men jag log som att allt var okej, fast det inte alls var det. Jag och Louis snackade lite med Zayn som också hade kommit, han var glad att han inte var med i pjäsen. Han hade bild och inte drama med oss, och han brukade jämt prata om alla töntar som ville sitta bredvid honom men som inte fick det. Louis berättade om rollen för Zayn som blev lika förvånad som resten av skolan. Inget likt detta hade hänt förut på skolan så länge vi hade gått här, att någon ifrån en samhällsklass hade gått över gränserna till en annan. Men om jag kände Louis rätt så skulle han inte förlora sin popularitet bara för det, folk skulle fortfarande respektera oss. Allt gjorde mig arg, varför var Louis tvungen att få rollen och inte jag?

SUMMERS PERSPEKTIV

När jag gick ut genom portarna från skolan den fredagen hade jag fått många blickar på mig under dagen och jag kunde inte fatta att jag faktiskt hade fått en av huvudrollerna i Grease. Visst hade Mr Clark sagt att det var möjligt, men jag hade inte riktigt trott att jag faktiskt skulle vinna. Vad som gjorde det betydligt sämre var att jag inte skulle få spela med Harry, jag skulle få spela med Louis och det ville jag inte. Jag hade aldrig förväntat mig att Louis Tomlinson skulle ställa upp i auditionen för en simpel skolpjäs, och absolut inte att han var så bra på att sjunga och spela teater. Louis äcklade mig faktiskt lite grann, han var inte alls som Harry utan bara elak och självupptagen i mina ögon. Jag motade bort tankarna på honom och tänkte istället på min krullhåriga popjkvän, vilket fick mig att må mycket bättre. Jag hoppades bara att Harry inte var avundsjuk, jag kände honom väl och visste att han mycket väl kunde vara det. Det fanns det egentligen ingen anledning till eftersom han ändå var den enda jag ville vara med, men jag kunde ändå förstå honom. Louis såg väl bra ut men det var samtidigt det enda positiva med honom. Mina tankar fortsatte att vandra omkring medan jag klev av tunnelbanan jag hade suttit på ett tag hem ifrån skolan. Jag hade inte träffat Harry alls mycket idag för vi hade inte haft samma lektioner, så jag hoppades att jag kanske kunde komma bort till honom ikväll.

“I’m home!” ropade jag när jag klev in genom dörren och sparkade av mina converse. Jag hängde sedan upp jackan och tog ett rött äpple på väg in mot köket. När jag kom in förväntade jag mig Kate där, men den enda jag såg var mamma som lugnt satt på en stol och tittade på mig. Jag mindes allt som hänt emellan oss och hur mycket vi hade bråkat och innerst inne hade jag hoppats att mamma skulle ha åkt iväg igen, för att jobba. Men jag hade inte den turen den här gången heller.

“Summer, sit down.” Mammas ton sa att det inte var något som var förhandlingsbart, så jag satte mig ner mittemot henne längst ut på stolen ifall jag fick lust att springa iväg. Visst kändes det fel att inte vilja vara med sina föräldrar för det borde man, men det var deras egna fel.

“I’m very dissapointed at you, I hope you know that. The stupid boy isn’t good for you” sa hon hårt med blicken riktad emot mig på ett slags fientligt sätt, som om hon inte tyckte om mig trots att jag var hennes egen dotter och det sårade mig.

“I know what you think, but I hope you know that I don’t care. You’re judging him because of his tattoos and the way he dresses which is so shallow of both you and..” Jag klarade inte av att kalla min pappa för pappa, för det var inte vad han var för mig. “And Chad” avslutade jag och försökte att hålla min röst på en stadig nivå.

“We’re not, and we’re just looking out for you. You should leave him while you can. Actually I’m very mad at you and you should call him immediately and end it” fortsatte mamma som nu hade korsat armarna över bröstet med en irriterat rynka i pannan.

“Are you out of your mind?! I’m not doing that! You don’t know anything so just shut up!” skrek jag argt och ställde mig våldsamt upp så att stolen nästan ramlade bakåt ner i golvet.

“I have all the right to tell you what to do because I’m your mother and you are listening to me” svarade mamma och ställde sig också upp. Nu var hon rödare i ansiktet än förut, alltså argare.

“You may be my mother, but you will never be my mum. I love Harry more than I will ever love you and and dad, that’s a fact and it has always been ever since he left and you started to care more about your work than me.” Allt hade bara sluppit ut ur min mun utan att jag kunnat hindra mig själv, mina innersta och mest hemliga tankar om mina föräldrar hade nyss blivit verklighet för oss båda två.

“Don’t you dare say that I didn’t care about you, I always did my best for you and now I’m just looking out for you because that boy will hurt you, in one way or another.” Jag hade fått nog av mammas lögner och ville inte höra mer, Harry skulle aldrig såra mig och det var jag säker på.

“I’m done with you, I’m done with everything here” sa jag argt och vände mig om för att gå ut ur köket, men mammas hand på min arm stoppade mig. Hon tog tag i mig och vände mig emot henne.

“Don’t say that. Just call him and end it and we all will be happy. We three, like we used to be” sa hon och sträckte fram telefonen emot mig för att jag skulle ringa Harry, som jag absolut inte tänkte göra. Vi tre? Hon, jag och pappa som hade svikit oss för så många år sedan? Aldrig i hela mitt liv. Aldrig någonsin att jag skulle bli en familj med min pappa igen, och det var knappt så att jag ens ville bo med min mamma längre.

“Never” sa jag argt och fattade inte hur min mamma ens kunde göra så här emot mig. Borde inte ens föräldrar stötta en? Det trodde jag iallafall…

“JUST END IT NOW SUMMER” skrek mamma och tryckte telefonen i min hand. Hennes höga ton och plötsliga rörelse fick mig att rycka till och jag slängde telefonen i golvet så att den gick sönder med en smäll. Sedan blev det tyst, dödstyst. Vi bara stirrade på varandra i en lång stund utan att någon av oss sa något. Alla mina tankar kändes som blixtar som när som helst kunde slå ner rakt på min mamma, och allt jag ville var att få vara i Harrys famn just nu.

“You broke the phone” sa mamma i en lugn ton. Men jag kunde höra att hon kämpade för att inte skrika, jag hörde så tydligt på den där extremt lugna tonen att hon var väldigt arg. Inte för att det skrämde mig, ingenting mina föräldrar gjorde skrämde mig längre.

“What does it takes for you to understand that I’m not going to break up with the person who means the most to me? You don’t understand and honestly, I don’t think you ever will” sa jag och insåg nu att min arm fortfarande var i mammas grepp. Jag lirkade snabbt loss mig själv ifrån henne och tittade upp på hennes bittra min.

“Give me his adress and I’ll go there myself and end it because you clearly don’t have the courage to do that” sa hon sammanbitet. Jag bara skakade på huvudet, aldrig att jag skulle låta henne göra det.

“Summer, listen to me. You do what I say now or I’ll find a way to make you do it. He’s an idiot, don’t you see that?!” Hennes hand flög upp för att slå till min kind men jag var snabbare och slog undan den innan hon hann göra något. Jag stannade upp mitt i ett andetag och blinkade frenetiskt några gånger för att inte börja gråta som det kändes som om jag skulle göra vilken sekund som helst. Aldrig hade jag väl trott att hon nästan var mer grym än min pappa…

“The only idiot here is you” sa jag innan jag vände på klacken och sprang uppför trappan det fortaste jag kunde. Jag hade nästan förväntat mig att hon skulle följa efter mig men inga steg hördes bakom mig vilket var väldigt skönt för jag orkade inte mer bråk. Jag ville bara bort härifrån, och det skulle jag också. Mina andetag var tunga medan jag sprang in i mitt rum och rotade fram min största resväska ifrån garderoben. Där i slängde jag snabbt ner en massa kläder ifrån min garderob, jag rev ner saker ifrån galgarna och tryckte ner det i väskan. Här ville jag inte vara kvar. Snyftningar for ur mig medan jag snabbt plockade ihop alla mina saker i badrummet, jag försökte att inte gråta men min mamma gjorde mig så ledsen. Sedan tog jag mitt täcke och min kudde i en annan väska och kånkade ner allting för trappan så fort jag kunde. Min mamma verkade ha gått ut eller något, vilket jag verkligen uppskattade just nu för jag orkade inte med henne. Jag snörade på mig mina converse och tog min jacka innan jag tog ut mina väskor och gick den närmsta tunnelbanestationen. Fastän jag försökte att inte gråta så kunde jag inte hjälpa att det rann tårar nedför mina kinder. Jag skulle till Harry, för här kunde jag inte vara kvar.

Min blick gled uppför det bruna höghusets vägg och klargjorde för mig att jag hade kommit rätt, till nr 24. Solen värmde men jag ville bara komma in till Harrys hus och hans trygga stora famn. Visserligen var det fredagseftermiddag och jag var medveten om att det fanns en chans att han inte var hemma, men jag hoppades så väldigt gärna att han var det för jag behövde honom verkligen just nu. Jag drog upp ytterdörren och lyckades få in både mig själv och mina väskor, min blick föll på hissen som alltid var sönder. Med en suck gick jag uppför alla trappor med mina tunga väskor och till slut stod jag utanför dörren med namnet Styles på. Med ett darrigt finger pressade jag ner ringklockan och det dröjde inte länge innan den flög upp. En förvånad Harry tittade ner på mig.

“Summer, what are you doing here?” frågade han och mötte min blick med sina varma gröna ögon. Jag släppte bara taget om mina väskor och klev in hans famn, som var så varm och betryggande.

“Have you cried?” frågade Harry försiktigt medan han höll om mig. Jag nickade emot hans bröst och kände hur jag genast mådde bättre bara av att vara med honom.

“My mum wanted me to break up with you, but I refused. She didn’t exactly kick me out but I’m not so sure that she wants me there. Can I stay here for some days?” frågade jag och kände Harrys grepp mjukna omkring mig.

“Of course, you’re always welcome to me. Now come in, I was just making food for me and Cara and you should have some too” sa han och släppte taget om mig med ett leende. Jag log svagt tillbaka mot min underbara pojkvän och drog in mina väskor i hans hall för att sedan stänga dörren bakom oss.

“Who was it?” hörde jag en liten tjej säga och fick sedan se Cara som kom ut ifrån köket.

“Oh, hi Summer” sa hon med ett leende och kom sedan fram till mig. Jag satte mig på huk och vi möttes i en kram.

“Hey, how are you?” frågade jag glatt och drog en hand igenom hennes hår som verkade växa väldigt fort. Mitt humör hade genast blivit mycket bättre nu när jag visste att jag inte behövde återvända hemåt, iallafall inte på några dagar.

“I’m good!” svarade hon och drog sedan in mig i köket där Harry nu stod, framför spisen. Cara drog med mig till köksbordet och tryckte ner mig på en stol, sedan dukade hon fram för en person till.

“So what is chef Harry cooking today?” frågade jag retsamt och tittade på Harry som räckte ut tungan åt mig.

“The chef Harry has actually made pasta bolognese” svarade han stolt och ställde fram den färdiglagade maten på bordet. Det luktade gott och jag kände då hur hungrig jag faktiskt var. Cara och Harry satte sig ner med mig och vi började äta och prata om vartannat, och jag hade snart glömt bort min mycket idiotiska mamma. Att sitta här med dem gav mig en känsla av familj jag hade aldrig känt förut med den som faktiskt skulle föreställa min familj, min mamma. Jag mådde bra med dem.

När vi hade ätit upp och satt och degade på varandra i soffan fick en skarp ringsignal på dörren Harry att avbryta sig mitt i meningen han hade börjat på om hur duktig han var på att laga mat och gå till ytterdörren. Jag reste mig snabbt upp och sprang in i badrummet ifall min mamma på något sätt hade hittat Harrys adress och var här för att hämta mig, risken fanns ju faktiskt. Men när Harry inte kom tillbaka på ett tag och jag inte hörde någon komma in så började jag undra vem det faktiskt var som hade kommit. Jag drog försiktigt upp badrumsdörren och stack ut huvudet. Jag såg Harry med ryggen prata med en man jag aldrig hade sett förut, eller det såg mer ut som att mannen var den som pratade och Harry som lyssnade. Jag gick upp till Harry och lade en hand på hans axel. Han vände sig snabbt om och då kunde jag se att han grät.

“Harry, what happened?” frågade jag oroligt och synade honom uppifrån och ner. Han snyftade och klev in i min famn och grävde ner sitt huvud i min nacke. Jag strök honom lugnande över ryggen medan jag tittade närmre på mannen som stod i dörröppningen. Han hade en uniform på sig, precis som en polis...

And we're back on track med ett långt kapitel, hela fem sidor och lite till och såklart så avslutas det med en cliffhanger :P Som några hade gissat så var det Louis som fick den manliga huvudrollen och Summer den kvinnliga. Vad tror ni polisen gör där? Kommentera era tankar/åsikter m.m. 

Ha det bäst!! //Josefin xxx

“Do you still want to go out party?” frågade jag försiktigt och visste inte riktigt vad jag väntade mig för svar. Hon skakade på huvudet.

“No, not really.”

“We can always go home to me, you know. My dad’s not there” sa jag och hon nickade snabbt.

“Sounds great. And hey, Harry?”

“Yeah?”

“I love you.”

Efter många om och men så hade jag till slut bestämt mig. Det hade tagit sin lilla tid och inte ens på onsdagsmorgonen hade jag vetat hur jag skulle göra. Frågorna hade snurrat i mitt huvud; var det värt det? Var mitt betyg värt det? Men det var på lunchrasten när jag stod utanför dramasalen där auditionerna strax skulle börja som jag bestämde mig. Jag skulle göra det här. Även om jag blev klassad som en nörd så skulle jag fortfarande ha kvar mina vänner, och Harry. Han kanske verkade ytlig, men jag visste att han egentligen inte alls var sådan. Harry och jag hade pratat, och han hade sagt att han tyckte att jag skulle göra vad jag själv kände att jag ville göra och att han stöttade mig oavsett vad. Dessutom ville jag visa Mr Clark att jag kunde göra det här, att jag inte bara var någon i mängden. Jag var inte direkt den som var blyg, det hade jag ju visat tydligt i alla bråk och tjafs jag hade haft med Serena om Harry. Jag ville visa alla att jag kunde göra någonting, och speciellt mina föräldrar. Min pappa tyckte säkert att jag var värdelös precis som han tyckte att Harry var, och jag skulle visa dem. Jag skulle visa dem att de hade fel.

Jag stod ensam utanför dramasalen en bit innan allting skulle börja medan jag blev mer och mer säker på mitt beslut. Dock så jag kände mig lite ensam här utanför, tänk om det inte kom någon mer? Men jag behövde inte oroa mig, snart hörde jag steg bakom mig och min krulltott till pojkvän kom gående med ett mjukt leende på läpparna.

“So you decided to do it?” frågade han medan han gick rakt fram till mig och drog in mig i hans stora famn. Jag drog in hans doft som var en blandning av aftershave och mint, han doftade underbart.

“Yeah, I did. Hope it works out though. Are you coming too?” frågade jag och placerade armarna kring hans nacke så att vi kom ännu närmre varandra.

“Yeah, Clark made me. Had no choice” muttrade Harry och ledde oss försiktigt bakom några skåp utan att krocka i någon.

“What are you doing?” Min fråga var road och min ton var inte den allvarligaste precis. Det här var en av de sakerna jag älskade med Harry, man visste aldrig vad som skulle hända härnäst när man var med honom.

“I wanted to wish you good luck and didn’t want the teachers to catch us” svarade han innan han pressade sina läppar emot mina. Jag log i kyssen och drog min hand igenom hans hår som var så mjukt emot mina fingertoppar. Efter ett litet tag så särade vi på oss igen.

“Hey, don’t ruin my hair” sa han skämtsamt och flinade sedan åt mig.

“Sorry sir” svarade jag lika skämtsamt och tog sedan ett steg utåt.

“Let’s go inside.”

HARRYS PERSPEKTIV

“Okay, welcome to the auditions for Grease. I’m so glad that so many of you eleves could make it today. Let’s start because we haven’t got all time in the world” sa Mr Clark som stod på scenen här inne i teatersalen.

“The things I need each person to do who wants to participate, is sing a song from Grease, you can choose which one you want to, and act out a little bit, really likable if you had a character to present. I will write down notes for each of you, and I’m sure we can find a role for everyone who wants to be in this musical. Okay, I’m gonna call up you guys one and one and you can do your audition for me and the rest of the crowd” fortsatte han och satte sig tillrätta på en stol framför scenen. Jag tittade på Louis som satt bredvid mig och kunde inte fatta att vi skulle göra det här. Men det skulle vi, fast bara för att vi var tvungna. Det intressanta var att få höra honom sjunga, jag hade aldrig gjort det förut. Det var liksom inte sådant som vi gjorde, vi var inga musik-killar direkt. Kanske sjöng han bra? Jag visste inte, men jag var väldigt nyfiken på att få veta. Louis flinade emot mig och jag log lite tillbaka. Jag var nervös, för jag ville inte få ännu ett underkänt betyg som jag skulle få om detta gick skit. Men Summer hjälpte mig ändå på så många sätt. Hon skulle göra detta, det hade hon bestämt sig för. Och om jag kunde få hennes motspelarroll skulle jag ha så mycket roligare under alla dramalektioner. Då skulle jag få vara med Summer, utan att någon i skolan skulle höja på ögonbrynen. Visst var inte teater eller musik min eller Louis grej men vi gjorde det ju bara för att inte bli underkända och det fattade ju alla här. Egentligen gillade jag faktiskt att sjunga, men jag gjorde det bara på bageriet när jag jobbade eller ibland för Cara.

En stund senare var jag helt förbluffad. Inte hade jag trott att Louis faktiskt skulle göra sitt bästa på sin audition för att enkelt sagt så gjorde han aldrig det eftersom att han aldrig brydde sig. Men jag hade tydligen fel... På scenen hade Louis stått väldigt självsäkert och sjungit så att man nästan fick gåshud på armarna. Det var så fint, och jag trodde aldrig att Louis skulle ha en sådan fin stämma. Han hade en ljus men väldigt vacker röst och han satte verkligen känsla på det som han sjöng. Och han var också en väldigt bra skådespelare, vilket jag heller inte hade någon aning om. Jag blev helt förundrad, och jag märkte tydligt att jag inte var den enda som var det. Ingen hade nog förväntat sig det här.

Men publiken hann knappt ta in allting innan hans audition var över och det gick upp någon annan. Louis kom och satte sig bredvid mig igen, den här gången med ett kaxigt flin på läpparna.

“Wasn’t expecting that, were you?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Jag skakade snabbt på huvudet och log lite innan jag vände mig framåt igen. Det som jag undrade över mest var hur Louis helt plötsligt hade gjort sitt yttersta för att få den här rollen. Var satt haken? Kanske fanns det ingen, kanske var det bara så att han helt enkelt hade fått en varning om att bli utkastad ur skolan och att det var därför. Jag lade tankarna åt sidan en stund och förberedde mig istället för min audition, jag blev mer och mer nervös när jag såg alla som uppträdde före mig. Det var många som var duktiga och sjöng bra, något som jag aldrig hade brytt mig om att lägga märke till fram tills nu. Det fanns även de som var dåliga men som inte verkade fatta det, vilket var lite sorgligt kanske, mest för de själva. Summers audition var också helt fantastisk, hon sjöng så fint att jag bara hade lust att springa upp på scenen och kyssa henne där, framför alla. Men det gjorde jag ju såklart inte, det skulle ju ha varit ganska dumt...

Jag kunde väl ha haft lite mer tur än att få hamna sist ut, men nej. När det blev min tur såg Mr Clark lite trött ut, och det var väl förståeligt eftersom det hade kommit fler än väntat hit. Men jag gick upp på stadiga ben och tvingade mig själv att vara lugn. Visst ville jag det här så mycket om Summer också kunde få en huvudroll, men jag var samtidigt nervös att jag inte skulle göra bra ifrån mig. Ingen visste det för mitt ansiktsuttryck var, vad jag hoppades, uttryckslöst. Jag gick fram till mikrofonen och såg Mr Clark nicka åt mig. Jag kunde ha svurit på att jag såg förvåning i hans ögon, men det försvann knappt ett ögonblick senare. Han förväntade nog sig inte varken Louis eller mig här idag och det kunde jag väl förstå - vår närvaro i skolan var ju inte precis den högsta. Mr Clark nickade emot mig och antecknade något på sitt papper.

“Mr Styles, you’re the last one out for today. Please, go ahead and show us what you’ve got” sa han och jag nickade. Ett djupt andetag senare började jag prata i mikrofonen jag hade i ena handen. Jag hade innan förberett en karaktär som jag nu presenterade för dem alla och nervositeten försvann sakta men säkert. Det gick bra och jag pratade på, fick publiken att skratta flera gånger vilket jag antog var bra. Sist men inte minst, så skulle jag sjunga. Jag hade haft väldiga problem med att välja en låt att framföra, någon som passade mig men ändå gjorde sig bra med min röst. Det kanske lät löjligt att lägga ner så mycket arbete på det här, men jag kände inte att jag behövde bli underkänd i ännu ett ämne. Visserligen fanns det inte så många låtar att välja mellan, men det var ändå en sak som jag hade funderat en del över. Efter en stunds tänkande hemma igår kväll hade jag kommit fram till att sjunga Greased Lightning. Första tonen var lite osäker och ganska låg, men genom låten steg både min röst och mitt självförtroende. Jag kunde den här låten utantill och innantill eftersom att jag hade sett Grease så många gånger, fast Cara var visserligen den enda som visste om det. Jag sjöng och gav precis allt vad jag hade, för vad hade jag att förlora? Louis hade också gjort det. När jag tystnade så blev det tyst för några sekunder innan alla applåderade, precis som vi hade gjort med alla andra. Jag kunde inte hindra att ett leende spred sig över mina läppar och jag fångade Summers blick. Hon såg så glad ut och klappade i händerna. När hon såg att jag tittade på henne så log hon stort och gjorde en diskret tummen upp emot mig. Det fick mig att le ännu större, om det nu var möjligt. Att Summer hade gillat min sång gjorde allting så himla mycket bättre.

“Thanks, Mr Styles. Now I’m gonna deliberate all your auditions and pick out roles for  everyone. You all did a fantastic job, thank you so much to everyone who came here today. On friday it’ll be up a list of the roles in the cafeteria, be sure to look it up. Thank you guys once again, now you can go back to your lessions” sa Mr Clark när jag hade satt mig på min plats och han själv stod uppe på scenen med mikrofonen i handen. Jag flinade emot Louis som nickade emot mig, han kanske inte hade förväntat sig att jag skulle göra mitt bästa. Snart tömdes hela dramasalen på elever och vi gick ut med alla andra, och det var fortfarande så att folk flyttade sig ur vägen när vi kom gåendes. På något sätt kändes det skönt att saker fortfarande var “som de skulle”. När vi kom ut gick jag och Louis ut för att ta en rökpaus, där vi mötte Zayn som hade haft en tråkig bildlektion. Jaha, nu var det bara att vänta på resultatet tills på fredag då.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade tänkt mycket på auditionen, men också på Niall som jag inte hade sett på ett tag eftersom jag hade varit mycket med Harry men också haft en del problem med mina föräldrar. Men idag var det torsdagen den trettonde september, vilket bara kunde betyda en enda sak. Nialls födelsedag. Jag hade följt Harrys råd och köpt en fotbollströja med Beckham på baksidan till Niall, eftersom han älskade fotboll och till och med jag som inte var insatt i fotboll visste att David Beckham var en stor idol till Niall. Det var imorgon auditionen för skolpjäsen var så jag hade bestämt mig för att idag skulle jag tänka på Niall och lägga resten åt sidan för ett litet tag. Harry skulle inte dit och det kunde jag ändå förstå, eftersom att han och Niall inte kände varandra jättebra. Det skulle bli riktigt kul att få fira Niall som ändå var en barndomsvän till mig, och vad vi än gjorde skulle det nog bli väldigt roligt.

Jag gick in genom dörrarna till skolan och bort mot där Niall hade sitt skåp. När jag såg honom spred sig ett stort leende på mina läppar.

“Hi birthday boy” hälsade jag och drog in honom i en kram. Han skrockade mot mitt huvud och slog armarna om mig.

“Thanks Summer, but I’m not a boy anymore. I’m acually a man” sa han och jag himlade med ögonen.

“Whatever you say Irish.” Niall himlade med ögonen åt mitt smeknamn för honom men jag slutade inte för det.

“The school should have a birthday day, so when my birthday is. I’m off from school, and when your birthday is you’re off from school.”

“That would be awesome! But it won’t happen, what class do you have now?” frågade jag samtidigt som vi började gå mot mitt skåp.

“Spanish, you?”

“Social studies, with Harry” sa jag och mitt ansikte lyste upp i ett leende när jag sa hans namn. Niall flinade innan han gick mot sitt klassrum. Jag kollade rodnande ner i marken och låste upp mitt skåp. Allting som hade med Harry att göra gjorde mig ändå glad, men jag visste att det skulle komma jobbiga stunder också. Harry hade ju det jobbigt hemma med sin pappa, men som den fina person han var försökte han att vara glad. De flesta trodde nog på det, men jag som kände honom så väl kunde se bakom den där fasaden. Jag skakade av mig de sorgliga tankarna och tänkte istället på ikväll, och hur kul det skulle bli. En av mina bästa vänner fyllde år, vad kunde gå fel?

Åtta-bussen var sen men också proppfull med folk i alla åldrar; äldre personer som skulle hem till sina lägenheter och hus där de förmodligen hade en katt väntandes, men även en massa glada ungdomar som skrattade, pratade och bara hade allmänt roligt. Det fanns också en och annan ensam person som inte såg så glad ut, men de märktes knappt i mängden av tjattrande ungdomar. En medelålders affärsman med en portfölj fanns, som nog skulle hem till sin familj efter en lång dags arbete. Vid den här tiden på både fredagar och lördagar brukade bussarna var fyllda med ungdomar som antingen var på väg från eller till olika fester. Utomhus hade mörkret redan lagt sig, det var mitten av september och lite smått kallt utomhus i en klänning som inte täckte så mycket av benen. Men inne i bussen var det raka motsatsen, alltså väldigt varmt, och det var en del som inte ens hade sittplatser för att det var så fullt. Den stannade praktiskt taget på varenda station där det både klev av och gick på folk, och det var förmodligen därför det kändes som att bussresan var mycket längre än vad den egentligen var, då det inte var så långt ifrån min till Nialls busshållplats. Lukten av rök stank svagt i luften och klargjorde att det fanns någon som inte hade fimpat sin cigarett utanför bussen utan haft med den in, trots att man inte fick det. Jag hade roligt tillsammans med Lucy och Liam, och vi hade inte ens kommit till festen än. Hur många personer som Niall hade bjudit var jag osäker på, men om jag kände honom rätt så skulle det iallafall komma en del folk. Han spelade ju i skolans fotbollslag och hade några kompisar därifrån, så nog skulle det bli livat. Den enda saken som hade gjort allt bättre hade varit om Harry hade varit här med mig, men jag visste att han var tvungen att vara med Cara ikväll och han var ändå inte direkt Nialls bästa kompis.

Efter en stund kom vi fram till rätt busshållplats och det vällde ut folk ur bussen. Jag krokade arm med både Liam och Lucy för att inte tappa bort dem, och vi gick sedan bort emot Nialls hus som inte låg alls långt bort. Musik hördes ifrån de öppna dörrarna och det verkade redan vara en hel del folk där, för hallen var fylld av skor och jackor som låg slängda huller om buller. Jag tog snabbt av mig mina klackskor, följde Liam och Lucy in i vardagsrummet och fick syn på min blonda underbara kompis, Niall.

“Niall, happy birthday!” utbrast jag och kramade om honom hårt. Niall log ett stort leende och kramade mig tillbaka medan han tog emot presenten jag hade tryckt i hans famn.

“Thank you Summer, no needed to get me someth-”

“Shut up, it’s your birthday, of course I would get you something” avbröt jag glatt och tog ett steg bakåt så att Lucy och Liam kunde kramattackera Niall, som de också gjorde.

“Thanks guys, so much! Now enjoy yourselves here” log Niall och försvann ut i köket. Jag log medan min blick for runt i rummet på alla som var där. Det var många jag kände men också många jag inte kände. Folk hade redan börjat dricka en massa trots att festen just hade startat, vilket jag i och för sig inte var så förvånad över. Jag saknade dock Harry, även om jag visste att han inte kunde eller borde vara här. Men efter lite tänkande så insåg jag att jag faktiskt var här för att ha roligt, och lite alkohol kunde inte skada för att kunna släppa loss lite grann. Så det var precis vad jag gjorde.

En timme senare hade jag superkul ihop med Liam och vi dansade för fullt. En eller annan drink för mycket hade nog slunkit i mig, men jag var inte jättefull och det tänkte jag inte bli heller, jag ville faktiskt komma ihåg saker härifrån. Musiken var på hög volym och vi alla dansade, och det var så här jag ville ha det. Jag ville inte tänka på min mamma eller pappa som båda svek mig om och om igen, jag ville heller inte tänka på vad min pappa hade sagt om Harry, utan jag ville bara ha kul och glömma bort allting annat en stund. Niall hoppade runt överallt, så galen som han var, och förmodligen ganska glad för att han fyllde år. Men det var så varmt överallt och jag bestämde mig snabbt för att svalka av mig lite grann.

Det gick fort att komma till toaletten eftersom att jag hade varit i Nialls hus så otroligt många gånger. Som tur var så var det ingen kö och jag  låste snabbt dörren och ställde mig framför spegeln. Jag var väldigt varm och behövde bara ta en paus. Några djupa andetag for ur mig innan jag lät det kalla vattnet skölja över mitt varma ansikte. Strålarna kylde ner mig och jag torkade snabbt ansiktet innan jag tog min väska och låste upp dörren. Eller, jag försökte att öppna dörren. Men det gick inte så värst bra, för det var som om den satt fast. Jag försökte igen att dra i handtaget innan paniken började stiga lite inom mig. Varför gick dörren inte att öppna? Jag hade ju varit här miljontals gånger och jag visste hur man gjorde. Tänk om den var sönder? Eller om-

Nej. Okej, sluta tänk sådana tankar nu. Allt kommer bli okej. Ta det bara lugnt. Allt är okej. Du kommer komma ut och allt ska bli bra, få inte panik nu bara. Snälla, ingen panik.

Plötsligt flög dörren upp framför mig som gjorde att jag nästan föll framåt eftersom att jag inte var beredd på det. Ett par gröna ögon mötte mina, men det var definitivt inte Harrys. En kille jag vagt kände igen från skolan men inte kunde säga vem det var stirrade på mig, och han såg inte särskilt nykter ut. Det var han nog inte heller. Jag drog ett djupt andetag och försökte att tränga mig förbi honom, men det gick inte så bra.

“Where do you think you’re going?” frågade han och tog tag i min arm.

“Let me go” sa jag irriterat och försökte rycka mig loss, men det gick inte så bra.

“No, why? I think you and I can have some fun” svarade han och flinade lite. Nej, nej, nej. Det här hände bara inte. Jag svalde hårt och önskade av hela mitt hjärta att killen bara skulle släppa taget. Men det gjorde han inte.

“I don’t want to, don’t do this. I.. I have a boyfriend” sa jag och försökte att låta tuff, men det var inte så lätt när hjärtat bankade hårt i bröstet och rädslan steg inombords. Killen flinade bara ännu mer åt mig.

“Harry Styles, that shit. He’s not your boyfriend, he’s just sleeping with you. I’m much better, anyway” muttrade han och tog ett steg närmre mig. Jag ryckte snabbt loss min handled och drog upp mobilen ur min ficka, jag visste precis vem jag ville ringa. Killen tittade argt på mig och jag kände vartenda hjärtslag i mitt bröst.

“Please. Just go” viskade jag och tog några steg bakåt, vilket bara fick killen att ta några steg framåt emot mig. Jag kände min rygg slå emot väggen bakom mig. Shit, vad skulle jag göra nu?

“If you dare to call anyone, I swear I will hurt you even more” sa han hotfullt. De gröna ögonen hade mörknat och hade nu antagit en mera svart färg. Han böjde sig fram emot mig och jag tog i av allt jag hade för att putta iväg honom. Han var mycket starkare än mig, men också mera full vilket gjorde att jag lyckades sära på oss något.

“Stop it, and let me finish this. Don’t be so fucking difficult!” skrek killen argt och knuffade mig hårdare emot väggen.

“Just go away! I don’t want this!” skrek jag tillbaka och försökte ännu en gång att ta bort hans händer som vandrade över min kropp. Det gav mig rysningar, men inte på ett bra sätt. Han var äcklig och det här var inte okej.

“Did I ever say I care about what you want? No, I don’t think I did. Shut the fuck up!” Hans händer vandrade över min kropp och jag kunde inte få bort honom hur mycket jag än försökte. Han var starkare än mig även om han var jättefull.

“Don’t touch me, just please” bad jag. Men han lyssnade inte. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag ville inte ens tänka på vad han hade tänkt göra. Allt jag kunde tänka på var Harry, om han bara hade varit här. Niall, Liam, Lucy, vem som helst, kunde ingen komma hit och rädda mig ifrån det här?

Snälla. Jag vill inte.

HARRYS PERSPEKTIV

Ett leende fanns på mina läppar när jag klev in i huset. Det var musik och ungdomar överallt. Jag hade tänkt att överaska Summer med att komma hit, till Nialls party, för att jag visste att hon ville att jag skulle varit där. Niall hade jag redan pratat med så allt var okej, så länge jag inte tog med mig Louis och Zayn. Och det hade jag ju inte tänkt göra heller. Snart fick jag syn på Liam och jag gick fram till honom utan att bry mig om allas blickar på mig. Liam log lite smått och osäkert när han fick syn på mig.

“Hey Liam, have you seen Summer?” frågade jag och han skakade på huvudet.

“Well, she said she was going to the bathroom.. But after all..” Han tog en snabb titt på sin klocka på armen. “That was twenty minutes ago.” En obekväm känsla dök upp inom mig och jag rynkade på pannan. Det var inte normalt att gå på toaletten tjugo minuter.

“Which way is the bathrrom?” frågade jag snabbt och Liam pekade mot en dörr längre bort. Jag kunde också se att han var lite orolig.

“Don’t worry Liam, I got this” sa jag innan jag knökade mig förbi allt folk som stod i vägen. Jag ignorerade deras sura blickar och kommentarer och gick fram till den dörren Liam hade sagt var badrummet. Jag lade örat emot dörren och lyssnade och det enda jag kunde höra var röster. Jag kunde dock inte urskilja vilka röster det var. Skulle jag chansa? Tänk om det faktiskt hade hänt Summer något. Det fick mig att bli beslutsam och jag drog snabbt i dörrhandtaget som tydligen var upplåst, något jag inte hade kollat tidigare. Där fick jag se någonting som fick det att göra ont inombords.

“Please, let me g-” hörde jag Summer säga innan hon vred på huvudet och fick syn på mig. “Harry! Oh my god, Harry” var allt hon fick fram. Jag kunde inte fatta vad det var jag såg. Summer med en annan kille. Först gjorde det så fruktansvärt ont efter allt vi gått igenom tillsammans, men sedan insåg jag att det inte var så som jag trott. Summer ville inte det här, det kunde jag se på hennes ansiktsuttyck. Jag kastade mig fram emot killen som hade tryckt upp Summer emot väggen och han såg faktiskt lite rädd ut.

Jag drog snabbt bort honom ifrån Summer som sjönk ihop sittandes på marken, lutad emot väggen.

“Don’t you ever dare to touch her again, do you hear that? Don’t you EVER touch her again!” skrek jag och slängde honom emot väggen. Han hostade svagt och tittade upp på mig för en sekund innan han reste sig upp och försvann ut ifrån toaletten, men inte utan att smälla igen dörren först. Jag vände mig snabbt igen emot Summer som satt med händerna framför ansiktet.

“Summer” mumlade jag oroligt och satte mig snabbt ner bredvid henne. Jag tog henne försiktigt i mina armar och kramade om henne hårt.

“Harry, h-he just came up and he wouldn’t stop touching m-me and I tried to push him away b-but-”

“Shh. It’s alright, I know” sa jag och strök försiktigt bort de tårar som rann ner för hennes kinder. Hon lutade sig in emot min famn och tittade sakta upp på mig.

“How did you know I was here? Why are you here? Where is Cara?” Summers alla frågor kom på en gång och jag tog hennes hand i min och sammanflätade våra fingrar.

“I’m here because I wanted to come and surpise you, Cara’s at home sleeping safely and I found you cause Liam said you were here” svarade jag. Ett blekt leende spred sig på Summers läppar som fick mig att också börja le smått.

“That’s really sweet. I was here on the toilet and when I was going to go out he was there and.. Yeah. But nothing happened, I swear” sa hon och jag nickade.

“I believe you.”

“I’m so glad you’re here.”

“Me too.” Summer log smått och jag kunde inte låta bli att le tillbaka, hon hade den effekten på mig.

“Do you still want to go out party?” frågade jag försiktigt och visste inte riktigt vad jag väntade mig för svar. Hon skakade på huvudet.

“No, not really.”

“We can always go home to me, you know. My dad’s not there” sa jag och hon nickade snabbt.

“Sounds great. And hey, Harry?”

“Yeah?”

“I love you.”

Äntligen kom mamma så kunde hon skicka ut pappa, äntligen. Ett lättnad spred sig i mig, jag var ju hellre med henne än med min så kallade pappa som inte brydde sig ett piss om mig egentligen, även om mamma också kunde vara lite sådan ibland.

“What’s going on here?” frågade hon förvånat och ställde sig emellan oss. Hon märkte nog att stämningen inte var den bästa precis.

“Summer here doesn’t want to realise that her guy just means trouble” sa pappa och jag himlade med ögonen. Han var ju faktiskt helt dum i huvudet. Men nu kunde mamma säga åt honom, då kanske han skulle lyssna? Men istället sa hon då något jag aldrig någonsin trodde att hon skulle säga, jag trodde väl aldrig att hon skulle hålla med pappa om någonting alls, någonsin.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hatade mina föräldrar, jag hatade allting. Ja, nästan allting, förutom Harry då. Jag hatade tanken på att min mamma var dum och hjärntvättad nog att faktiskt hålla med min pappa, och jag hatade att ingen av dem förstod mig. De kände inte Harry och dömde honom bara på grund av hur han såg ut, de visste ju faktiskt inte hur underbar han var. Min mamma hade aldrig varit så dömande med folk, men hon kunde tydligen inte acceptera Harry och han var tydligen “bara en massa trubbel”.

När mamma hade sagt att hon höll med pappa, så hade en riktigt bråk brutit ut. Jag hade skrikit, gråtit och gjort allt jag någonsin kunnat för att få dem att förstå, men allt jag hade fått i respons var tillsägelser om att jag bara borde lämna Harry innan han sårade mig. Jag kunde inte fatta att mina föräldrar ens sa att de brydde sig om mig det minsta. Om de nu brydde sig om mig, varför kunde de inte se vad det var som gjorde mig lycklig? Harry gjorde mig lycklig och jag tänkte inte lämna honom, vad de än sa. Kvällen hade hur som helst slutat med smällande i dörrar och mig ihopkurad i min säng under alla mina filtar och kuddar, ensam. Visst hade jag velat ha Harry där men jag ville inte att han skulle behöva träffa mina föräldrar igen då de sist gång hade sagt så mycket skit om honom. Dessutom visste jag att att han behövdes hemma hos sig, med Cara. Och allt var mina föräldrars fel, som påstådde att de brydde sig om mig. Tyvärr så hade jag ju börjat tvivla på det där...

Den enda som förstod mig här hemma var faktiskt Kate, hon var den enda som inte rynkade på näsan när Harry hade klivit in i rummet. Men jag var trött på detta, att min mamma ständigt skulle ha åsikter om saker i mitt liv och att min pappa nu dykt upp och trott att han hade rätt att göra det. Ärligt talat ville jag knappt bo kvar hemma, för vad var lyx och glamour om man inte tyckte om den människan man var tvungen att dela det med? Just det, ingenting. Jag hade gärna bytt ut mitt liv mot ett mycket enklare liv om det hade betytt att jag fick vara med Harry och att alla skulle acceptera oss. Om jag hade kunnat så hade jag gett honom allt, och lite till. Men jag förstod att han ville klara sin ekonomiska situation själv, för det var exakt så jag kände. Det var därför jag hade tagit jobbet på bageriet, för att en gångs skull kunna göra något själv och förtjäna mina pengar. Men jag var fortfarande inte på bra humör, och inte ens tanken på att jag iallafall förhoppningsvis skulle få se Harry i skolan kunde muntra upp mig helt just nu.

Därför var jag kanske inte på topp när jag klev in genom dramasalen i skolan tio minuter försenad med andan i halsen efter att ha sprungit den sista biten. Alla blickar drogs automatiskt emot mig och jag kände mina kinder hetta till lite medan jag mumlade fram en ursäkt om att ha försovit mig som inte lät särskilt trovärdig. Men sen när var jag bra på att ljuga? Ja, sedan.. Aldrig. Jag satte mig snabbt ner bredvid Lucy som tittade roat på mig, förmodligen för att mitt hår nog inte såg så värst bra ut efter språngmatchen från tunnelbanestationen till skolan. Men jag brydde mig ärligt talat inte. Om allt hade varit som vanligt så hade jag kanske gjorde det, men nu var jag alldeles för upprörd för att bry mig om mitt hår. Jag såg i ögonvrån några meter bort hur Harry tittade på mig med ett nästan otydbart flin på läpparna och jag bara himlade med ögonen. Jag visste ju mycket väl hur han var. Harry höjde på ögonbrynet åt mig som för att fråga om jag var okej, och jag skakade lätt på huvudet en gång, för jag kände mig inte särskilt okej alls. Helst hade jag lust med att bara flytta ifrån min mamma och pappa för ingen av dem fattade ju ändå någonting, men det visste jag ju samtidigt att jag inte kunde göra. Harry rynkade lätt på pannan och han såg orolig ut, så jag pressade fram ett snabbt men diskret leende emot honom för att han inte skulle oroa sig och vände mig sedan framåt emot läraren, Mr Clark, som nu pratade på för fullt. Mr Clark var en väldigt bra lärare, han var snäll och gav alla elever en chans. Visserligen var han inte så ung, han såg ut att vara minst femtio år och vissa trodde nog att han var över sextio. Men han hade ett ungt sinne, och var inte en sådan där gammal sur gubbe som vissa andra lärare kunde vara ibland. Han blev heller inte sur när jag kom sent, vilket var en stor fördel med honom.

“So listen up, girls and boys. Attention to me and not your phones please, that would be very kind” började han och jag såg flera elever som genast stoppade undan sina mobiltelefoner innan han såg dem och skulle ta dem in för resten av dagen, för sådana regler var det på den här skolan.

“You all know I’ve been talking about this musical coming up and after a some days of thinking, I’ve decided which musical it’s gonna be. I’m very excited about to tell you guys that the musical I choosed is Grease” sa Mr Clark och tittade glatt runt på oss alla som satt i salen. Han trodde nog att alla skulle hurra, men det var det ingen som gjorde. Alla här inne kanske egentligen inte alls ville ha drama, men eftersom valet stod mellan drama, extra idrott och bild så var valet inte så svårt för många.

“Come on, this is exciting! We can make this into something lovely and then show it for the rest of the school. The theatre is something important and good we have on this school, so don’t waste it away. And the result of how much you take part of this, will be added to your grade. If you want to go higher or are afraid of losing your grade this term, then I think that this is a great opportunity to take part” fortsatte Mr Clark men jag lyssnade inte riktigt. Jag brukade aldrig vara med i sådana här projekt och hade inte direkt planerat att vara det heller, de vanliga teaternördarna skulle säkert ta rollerna precis som vanligt. Jag var bara med om jag var tvungen, och då var det i sådana fall bara en liten roll och ingenting stort. Enligt Serena så var det inte särskilt coolt att hålla på med teater, och bara för att hon tyckte det så kändes det som om resten av skolan också tyckte så. Det var frusterande, men jag kunde samtidigt inte göra något åt det.

“We’ll take up the auditions on wednesday, and since it’s monday today you guys have two days to decide if you want to audition, and think of what you could bring to this musical. I want as many people as possible there, because then again, this is an important part of the grades. I hope to see many people there” fortsatte Mr Clark att mala på. Jag tvivlade på att det ens skulle vara många personer där, det brukade det inte direkt vara. Då hördes en ljudlig suck ifrån den bakre delen av salen där Louis och Harry självklart satt. Zayn hade inte drama utan han hade bild, utav någon anledning jag inte kunde förstå eftersom han inte direkt verkade vara den estetiska typen.

“Mr Tomlinson, is there something you want to share with the whole class?” frågade Mr Clark Louis en aning nyfiket. Louis bara ryckte på axlarna och fnös innan han flinade.

“Of course. I just wanted to say that Grease is a wonderful piece of music and that you yourself would make a good Danny” sa han belåtet. Inom några sekunder började många att skratta, för det var nog ingen som ville bli förlöjligad inför Louis. I och för sig var det han sagt ganska roligt, men det var samtidigt en förolämpning emot en av de lärare som faktiskt var ganska snälla. Jag såg honom och Harry skratta och jag drog smått på smilbanden. Men det var inte åt Louis, det var åt Harry som log och såg glad ut. Jag älskade att se honom le, det fick mig att börja le själv. Mr Clark bara skrattade gott och tackade Louis för hans fina komplimang, och det var det.

Efter ett antal övningar som man skulle göra i par (man skulle i princip bara spela lite teater med varandra) och lite mer information om auditionen på onsdag så var lektionen över. Det kändes som en lättnad att få ställa sig upp och komma ut ur dramasalen, men jag hann inte långt innan jag hörde mitt namn ropas. Först så trodde jag att det var Harry, men blev både besviken och förvånad när jag insåg att det var Mr Clark. Jag gick snabbt fram till honom medan salen tömdes på mer och mer elever tills det bara var vi två kvar.

“Hey, Miss Williams. You know I was talking about the audition on wednesday, and I really want you to be there” sa han vänligt. Jag fullkomligt tappade hakan, varför jag?

“Why me? I don’t do that kind of stuff” fick jag fram som svar och Mr Clark log lite.

“You see, you haven’t been much active lately and it’s not the first time you’re late. You’ve got a quite good grade and I’m sorry to say this, but your grade is fading drastically. And well, I think it would be really good for the grade if you did this and auditioned for the main female role.” Nu visste jag inte vad jag skulle säga längre.

“Me, audition for Sandy? Never” sa jag bestämt och korsade armarna över bröstet. Aldrig att jag tänkte göra det.

“Look, I’m afraid you need to do this if you want to keep your grade. And don’t say you can’t act out, I’ve seen you some times and you’re great, you just haven’t got the right space yet to do it. I’m giving this chance to you, if you come on wednesday and do well then you have a big chance of getting this role.” Jag stod en kort stund och funderade på vad han nyss hade sagt. Visst ville jag ha kvar mitt betyg, men var det värt det? Jag ville inte bli till åtlöje framför hela skolan, och det fanns ju en risk för det. Men det här kunde kanske vara en bra start av något nytt för mig...? Om jag nu fick rollen förstås, om jag nu ens gick på den där dumma auditionen. Jag övervägde för- och nackdelarna emot varandra och kom fram till exakt... Ingenting. Men det kändes som att nackdelarna var många emot de få starka fördelarna som fanns. Jag visste inte, men vad jag visste var att Mr Clark förmodligen förväntade sig ett svar.

“Well, uhm... I’ll think about it, but don’t count on me to be there” sa jag innan jag log ett artigt leende emot honom och sa hejdå. Jag styrde stegen ut ifrån salen och emot mitt skåp och höll på att krocka i Serena som kom gående med sina små följare bakom sig.

“Watch where you walk, clumsy pig!” utbrast hon surt men jag himlade bara med ögonen åt det där, för det var så som hon brukade låta.

“Oh wait, isn’t it Winter? Are you a drama nerd now?” frågade Serena och stannade upp med ett flin medan hon granskade mig.

“Are you still going with that old name? It’s a bit old, isn’t it? Thought you would have come up with a new one by now” sa jag sarkastiskt innan jag trängde mig förbi henne och de andra tre. Och medan jag gick där och irriterade mig på Serena och hur idiotisk hon var så visste jag klart och tydligt att jag var tvungen att bestämma mig. Dramanörd eller inte, skulle jag gå på den där auditionen?

 

HARRYS PERSPEKTIV

Mina tankar avbröts av att jag kände någon titta på mig. Jag kollade upp och mötte Summers intensiva blick. Hon kollade snabbt ner när hon upptäckte att jag kollade på henne. Jag log lite och lade sedan ifrån mig min meny. Jag hade bestämt mig för pasta bolognese. Snart kom servetrisen och vi kunde beställa vår mat, och jag kände mig väldigt glad. Jag hade det väldigt bra med Summer, men jag kände mig fortfarande osäker i det här med relationer. Jag ville inte såra Summer, men jag visste inte vart gränserna gick. Och jag behövde henne, hon gjorde min vardag så mycket bättre. När jag var med henne, så kände jag inte behovet av att vara med någon annan så som jag hade gjort förut. Förut hade jag behövt allt annat för att må bra, men nu var det enda jag behövde Summer, för att hon betydde så mycket för mig. Vi båda märkte nog hur servetrisen tittade på mig, men jag försökte bara att ignorera det. För inga tjejer spelade längre någon roll, förutom Summer.

När vi hade ätit klart så hade vi direkt gått upp till vårt rum igen. Just nu låg Summer i mina armar samtidigt som vi slötittade på tv. Mina fingrar pillade med Summers hår och min andra hand var på hennes mage. Jag hade egentligen aldrig varit den där personen som myste med tjejer. Men med Summer var det annorlunda. Summer rörde lite på sig och ställde sig sedan upp.

"Where are you going?" frågade jag.

"I'm gonna put on a sweater, it's freezing in here" svarade hon och gick bort mot sin väska. Och nu när hon sa det så insåg jag att det faktiskt var ganska kallt här inne. Jag antog att jag inte märkt det eftersom jag haft Summer i min famn. Snart kom Summer tillbaka med en tjocktröja jag mycket väl kände igen.

"That's my sweater! I have looked everywhere to find it and now you have it" utbrast jag och kollade på Summer som hade på sig min lila Jack Willis tröja.

"Yup, it was at my place. Infact, you have a lot of clothes at my place" svarade hon och hoppade in i min famn. Hon låg med huvudet på mitt bröst och hennes armar var runt min midja.

"I think I have to get some things back home because my wardrobe is starting to get empty."

"As long as you don't take this one it's okay" sa hon och jag skrattade lite.

"Do you like it?"

"Yeah it's really comfy" sa hon och strök med handen på min mage. "Do you work out?" frågade hon sedan och kollade upp på mig.

"What a random question, but yes I do. Why?" svarade jag och strök henne över ryggen.

"I could feel it" svarade hon bara och flyttade sedan sin ena hand till min arm.

"Does it hurts?" frågade hon och jag kollade konstigt på henne.

"Does what hurts?"

"To get a tattoo" fyllde hon i och kollade på mina tatueringar.

"Yeah but it's worth the pain" svarade jag och hon nickade.

“Isn’t it hard to decide what you want on your body, though? I mean, it’s permanent and all” Summer tittade nyfiket upp på mig och jag tillät mig själv att tänka efter i någon minut.

“Yeah, it is. But when I decide to get a new tattoo, I only get things that I know I won’t regret later” svarade jag och Summer nickade igen, förstående. Jag tog en hårslinga av hennes bruna hår och tvinnade det mellan mina fingrar.

“Do you want a tattoo?” frågade jag och hon ryckte lätt på axlarna.

“I don’t know, maybe someday. But I want to be sure about what I’m doing” Jag nickade och förstod precis vad hon menade.

“Harry?” frågade Summer efter en liten stunds tystnad.

“Yeah?”

“How is it gonna be in school? I mean, people doesn’t expect us to be together and everything” sa hon en aning tyst. När jag tittade på henne så verkade hon nästan lite nervös, och jag kunde förstå henne.

“I don’t know, but I’m sure it’ll be alright, somehow” svarade jag och gosade ner mig i hennes famn. Summer log lite men jag kunde se att osäkerheten fanns kvar i hennes ögon. Jag blev lite osäker själv. Det skulle väl inte bli så annorlunda?

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hatade att jag redan behövde komma hem igen efter vad min pappa hade sagt om Harry. Sist jag hade varit hemma så hade han sagt hur dålig Harry var för mig, och att komma tillbaka hit gjorde bara att jag påmindes om det. Men allt bra kunde inte vara för evigt, det visste även jag.

De sista stegen upp till ytterdörren var tunga. Jag ville inte träffa varken mamma eller pappa, även om jag verkligen hoppades att pappa hade åkt vid det här laget. När Harry hade lämnat min bil här och gått hem hade jag knappt velat släppa taget om honom. Men jag visste att Cara behövde honom, och jag någon gång var jag ändå tvungen att komma hem. Jag öppnade tyst dörren och klev in bakom den. När jag inte såg någon i hallen eller någon annanstans drog jag lättat ut ett andetag. Kanske var ingen hemma? Jag dumpade min väska i hallen och tog trappan i några få steg. Jag ville bara in till mitt rum och stänga in mig där. Men jag hann inte så långt innan jag nästan krockade i någon, och jag tvärstannade när jag precis kommit uppför sista trappsteget. Hela jag praktiskt taget frös till is när jag såg vem det var. Min pappa. Jag ville inte se honom här, han hörde verkligen inte hemma här. Jag såg hur han tittade på mig med en blick som inte direkt visade någon värme eller kärlek, och ja, de känslorna var väl minst sagt ömsesidiga. Hans blick var kall och jag hade faktiskt lust att bara slå till honom i ansiktet. Så mycket smärta hade han orsakat mig, men inte ens en gång hade han försökt att göra något åt det. Jag knöt mina nävar hårt medan jag började gå förbi honom till mitt rum och hoppades innerligt att han inte skulle säga någonting till mig. Jag var inte skyldig honom någonting, han betydde ingenting för mig. Men jag hade inte sådan tur den här gången.

“Where are you going?” Pappas röst skrämde mig, som om han var något läskigt monster i en skräckfilm, den där personen man aldrig ville möta.

“To my room” svarade jag utan att möta hans blick. Varför kunde han bara inte lämna mig ifred? Och varför hade inte mamma sagt till honom att försvinna härifrån? Jag var säker på att hon inte ville ha honom här, det var omöjligt. Jag fortsatte bara mina steg till mitt rum för här ville jag inte vara kvar ens en sekund till.

“I’m sure you know that he’s no good for you” sa han spydigt. Det fick mig att stanna upp mitt i en rörelse och snabbt gå tillbaka till honom.

“Who are you talking about?” frågade jag så lungt jag kunde, trots att jag visste att vi nog båda egentligen var fullt medvetna om vem det var han pratade om. Men jag ville inte tro det, på något sätt ville jag fortfarande tro och hoppas att jag kanske möjligtvis kunde ha fel.

“You know exactly who I’m talking about, that ridiculous boy!” Nu hade pappa höjt rösten och det gjorde mig bara mer och mer arg. Självklart visste jag att han pratade om Harry men jag hade kanske velat tro att min egen pappa ändå var bättre än så här. Men det var han inte.

“Firstly, he’s not ridiculous. And secondly, why do you even care? It’s not like I’m actually gonna listen to your opinion because it means nothing to me” svarade jag ovanligt lugnt. Men om man lyssnade noga hade man säkert kunnat höra ilskan som jag höll inne just nu.

“But he’s not good for you, don’t you see that? He’s got tattoos everywhere and his trousers were almost by his knees! He got that bad boy style and people like him do nothing but hurt others. Please Summer, I just care about you” sa pappa och tittade på mig som om att han trodde att jag skulle förstå honom. Men det gjorde jag verkligen inte.

“What’s wrong with you, seriously?! Don’t come and say that you care about me when you haven’t been here for so many years. Honestly, you can say what you want but don’t say you care. Don’t lie me right in the face please.” Jag visste att jag gick ner till hans nivå när jag pratade lika spydigt som honom men ärligt talat så var jag bara ärlig.

“Look, I just want you to leave him before he hurts you” svarade han och jag knöt ännu en gång mina nävar i ren ilska.

“He’s not gonna hurt me, you don’t even know him! He’s the sweetest guy if you just give him a chance, something you clearly don’t do with people” muttrade jag medan jag hörde steg uppför trappan. Äntligen kom mamma så kunde hon skicka ut pappa, äntligen. Ett lättnad spred sig i mig, jag var ju hellre med henne än med min så kallade pappa som inte brydde sig ett piss om mig egentligen, även om mamma också kunde vara lite sådan ibland.

“What’s going on here?” frågade hon förvånat och ställde sig emellan oss. Hon märkte nog att stämningen inte var den bästa precis.

“Summer here doesn’t want to realise that her guy just means trouble” sa pappa och jag himlade med ögonen. Han var ju faktiskt helt dum i huvudet. Men nu kunde mamma säga åt honom, då kanske han skulle lyssna? Men istället sa hon då något jag aldrig någonsin trodde att hon skulle säga, jag trodde väl aldrig att hon skulle hålla med pappa om någonting alls, någonsin.

“Yeah. I want to be yours and I want you to be mine. Be mine, Summer?” frågade han en aning tyst och jag började att le stort.

“Yes, I wanna be yours. I’ll be your girlfriend and you’ll be my boyfriend, yes” svarade jag och kravlade närmre honom. Det han just hade sagt hade fått mig att känna mig så speciell, ingen hade någonsin sagt något så fint till mig. Jag drog armarna kring hans hals och kände hans händer hitta sin väg runt min midja. Ja, allt jag ville var att vara Harrys. Våra läppar möttes och jag kände mig som världens lyckligaste tjej... Och det kanske jag var också.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag låg i Harrys armar i sängen på hotellrummet. Jag hade min laptop i knät och justnu klickade vi omkring på Facebook. Vi skrattade åt olika statusar och bilder. Men när Harry gick in på min sida och började kolla igenom en massa gamla bilder så slutade jag genast att skratta och började istället att rodna.

"Aww look at that, how cute" sa han och pekade på en bild där jag var cirka tretton år och hade på mig en stor varmkorvdräkt. Jag hade haft på mig den på någon halloween och några dagar senare hade jag blivit taggad i den av Niall. Och nu hade Harry hittat den.

"Shut up Harry" muttrade jag och kollade bort mot tv:n som stod på i bakgrunden. Gossip Girl visades och jag log. Jag älskade gossip girl. Men när jag hörde Harry börja skriva något på datorn så vände jag blicken ditåt. Men självklart så vände han bort datorskärmen så allt jag såg var ett vitt lysande äpple.

"Harry, what are you doing?" frågade jag och försökte kolla fram bakom skärmen. Men allt jag fick i respons var ett flin på hans läppar och ett skak på huvudet. Snart lade han datorn i mitt knä igen med ett större flin på läpparna. Jag kollade undrande på honom innan min blick hamnade på min status som jag tydligen skrev för tio sekunder sedan.

"Harry Styles is the sexiest man on earth. Gosh I thought it was illegal to be sooo sexy! :D"

"Great self esteem you have there Styles" sa jag och skrattade lite. Han pussade mig bara på kinden och skrockade lite. Jag gick ut från min sida och kollade på nyhetsflödet. Jag hade redan fått elva likes på "min" status och även en kommentar från Lucy där hon sa hej till Harry. Hon visste mycket väl att jag aldrig skulle skriva något sådant. Jag skrollade ner lite men hittade inte något intressant. När jag kände Harrys armar om min midja och en kyss i nacken så log jag, stort. Men leendet försvann direkt när jag såg att jag fått ett meddelande från Serena på Facebook.

Serena: Bitch! I told you to stay away from Harry! What's wrong with you? You should start listen to me, or else...

Jag såg Harry kolla surt på skärmen och innan jag hunnit protestera så hade han börjat skriva in ett svar.

Summer: Don't say that to my girl. She's wonderful and we want to be together! /Harry

Serena: But I don't get it Harry?! She's a slut and ugly. I'm everything you want!

Summer: oh just shut up already! LEAVE SUMMER AND ME ALONE?! Do you get it?

Efter det meddelandet så svarade hon inte mer. Men det var något annat som fångade min uppmärksamhet så mycket mer än det där. Vår skoltidning hade en facebooksida som jag och en massa andra gillade, mest för att det tillhörde skolan. Inte för att den var eller att jag brukade läsa den, men ändå. Men bilden någon där hade lagt ut fick mig att höja på ögonbrynen. Var det jag på framsidan? Jag tryckte chockat upp bilden större och fick svar på mina aningar. Det var jag på bilden, och inte nog med det - det fanns en artikel om mig i den. Jag kände Harry resa sig upp bredvid mig men min blick var fastnaglad vid skärmen.

“Just gonna use the loo, I’ll be back soon.” Harrys läppar nuddade snabbt min kind i en puss och jag nickade bara när han gick in till badrummet. Jag tryckte snabbt upp artikeln om mig och började läsa, trots att jag visste att jag förmodligen skulle ångra det senare.

Summer Williams, a student on this school, is apparently not the girl everybody thought she was. She’s not that popular; well, everybody knows that, but she’s also pretty desperate. Her life is sad, she agreed to sleep with Harry Styles, a boy at this school, only because she knew she’d never get it done if it wasn’t for Harry, cause nobody wants her. She’s clumsy (actually too clumsy to be in the cheerleader team so she’ll be considered to be kicked out), but she’s also just very sad. It’s not to forget that if Harry Styles sleeps with her, the bar for who he can consider sleeping with isn’t that high. So no worries nerd girls: if Summer can have him, you have a chance too. He’s probably just that desperate.

Jag svalde hårt medan jag läste vad det stod om mig, men också om Harry. Vem hade hittat på det här? Det var ju inte ens sant, inte det minsta sant alls. Jag var inte med Harry på grund av detta, och vi hade definitivt inte legat med varandra. Jag bet argt ihop käkarna och tvingade mig själv att inte kasta iväg datorn på golvet. Tårar hotade att tränga fram i mina ögon och jag blinkade frustrerat för att de inte skulle börja rinna. Vem det än var som hade skrivit detta var denna personen en riktig idiot. Hur kunde någon ens skriva så här om mig? Jag var inte sådan, vem hade gjort så här? På uppslaget var det bilder på mig och Harry, och det stod saker om mig jag inte ens hade kunnat drömma om att jag någonsin skulle få läsa om mig själv. En snyftning for ur mig och jag kramade min kudde hårt. Jag undrade verkligen vem och varför.

“Hey love, what’s wrong?” hörde jag plötsligt en mörk röst bredvid mig säga. Harry kom snabbt fram till mig och satte sig bredvid mig, hans svepte sina armar omkring mig och tog mig i sin famn. Jag nickade emot datorn som nu låg på sängen och Harry tog den snabbt i sitt knä. Hans rynkade på pannan när han fick se bilden och han började läsa artikeln. Jag bara suckade. Det var väl inte så här som folk såg mig, eller hur? Och om det var det, varför hade det blivit så?

“Summer.”

“Yeah?”

“Ignore them. I know that you’re not like that. They’re just jealous because I’m the happiest guy in the world having you as my girlfriend.” Harrys röst var mjuk och hans mörkgröna ögon stirrade in i mina bruna. Hans ögon var lugna och visade bara trygghet.

“But what they write about me.. And you..” mumlade jag tyst.

“They don’t know what being in love feels like. They don’t know what it feels like to be us. They don’t know us.” Ett tunt leende spred sig på mina läppar för vad Harry sa. Han hade kanske rätt.

“Well, okay” svarade jag. Han hade nog rätt men jag ville fortfarande ta reda på vem som hade gjort det här. Och det skulle jag, bara inte just nu.

“They’re just bitches” sa Harry och stängde ner locket till datorn. Jag lade undan datorn på nattduksbordet och lutade mig mer mot Harry.

“Niall’s birthday is on monday, do you have any ideas to what I can get him? Since you’re a guy and all” frågade jag Harry.

“Hmm, I don’t know. What does he like?” frågade han mig nyfiket.

“Food, food, food and oh he also likes football” svarade jag och Harry skrattade lite.

“Well, you can always give him a football shirt or something” sa han och ryckte på axlarna.

“Harry, you’re a genius!” utbrast jag och log brett. Han skrattade lite och kollade på mig.

“Maybe I am, but right now I’m a really hungry genius. So what do you say about eat something?”

“Sounds amazing” sa jag och började gå av sängen men Harry drog snabbt i min arm så att jag hamnade över honom. Ett flin lekte över hans läppar samtidigt som han drog undan en hårslinga bakom mitt högra öra. Mina händer var på hans muskulösa bröst och jag log mot honom. Hans gröna ögon kollade djupt in i mina samtidigt som han lutade sig närmre mig. Hans mjuka läppar var snart på mina och jag slöt ögonen och kysste honom tillbaka. Hans tunga drogs över min underläpp för att fråga om inträde vilket jag glatt tillät honom. Våra tungor fightade för dominans och såklart vann Harry. Hans händer var på min svank och mina var fortfarande på hans bröst där jag kunde känna hans hjärta bulta. Elektriska stötar for igenom min kropp och det var som om jag inte kunde få nog av honom. Harrys händer flyttades ner mot min rumpa medan mina hamnade i hans hår. Jag drog lite i det och tjänade ett lätt stön från Harry. Jag log lite i kyssen och lade mina ben på varsin sida av Harry. Jag satte oss upp och Harrys händer var på min rygg igen. Han vände oss om så att jag var under honom. Hans händer smög sig långsamt in under min tröja samtidigt som vi drog oss undan från kyssen. Harry började kyssa mig på nacken och jag bet mig i läppen när han hittade min svaga punkt. Han började suga och bet lite och jag gav ifrån mig små stön. Jag kände honom le mot min hud och jag visste mycket väl att jag skulle ha ett märke där sedan. Harry slutade suga på min svaga punkt och börja istället att göra en väg av kyssar ner mot mitt nyckelben. Där började han ännu en gång att suga och när han visste att det var ett märke så drog han försiktigt tungan över det ömma området. Hans händer hade vid det här laget åkt upp högre upp på min mage och var strax under mina bröst. Mitt hjärta dunkade hårt av upphetsning. Att Harry gjorde detta mot mig var helt ofattbart. Hans fingrar som så försiktigt vandrade på min hud fick mig att bli alldeles vimmelkantig och hans kyssar var något av det bästa jag visste. Han, om någon, visste verkligen hur han skulle använda sin tunga.

Harrys läppar attackerade mina igen och det var inte förrän hans mage kurrade till som vi bröt kyssen. Jag skrattade lite och såg Harry le.

“That, my love, was amazing” sa han och pussade mig snabbt på munnen innan han drog upp oss från sängen. Vi gick ut till hallen och när jag såg min spegelbild så flämtade jag till. Både på min nacke och på mitt nyckelben så fanns det stora sugmärken.

“Harry!” utbrast jag och kände på det ena märket som fortfarande var lite blött. Han kollade med ett flin på mig och ryckte bara oskyldigt på axlarna.

“That’s how it is when you’re with Harry Styles” sa han och flinade ännu mer och jag himlade med ögonen.

“Everyone’s going to stare” mumlade jag och började gå mot toaletten för att sminka över det. Men såklart så stoppade Harry mig.

“Who cares? At least everyone knows that you’re mine. And don’t say that you didn’t enjoy it because I know you did” sa han och en rodnad spred sig på mina kinder när han sa det sista. Han skrockade åt min reaktion innan han flätade samman våra händer och drog med mig ut från hotellrummet.

När vi kom ner till lobbyn så såg jag receptionisten slänga längtande blickar på Harry och när hon såg mig så gav hon mig en sur blick. Jag suckade och jag kände Harry kolla på mig.

“Nothing” sa jag som svar till hans undrande blick samtidigt som vi gick in i hotellets restaurang. Han lade en arm om min midja och drog mig tätt intill honom. En servetris visade oss till ett bord där vi satte oss. Harry drog ut min stol åt mig och satte sig sedan mittemot mig. Vi fick varsin meny som vi började kolla igenom. Men jag kollade mer på Harry. Han såg så himla fin ut. Hans vita tröja fick hans kropp att se brunare ut och hans tatueringar syntes nästan igenom. Hans hår var ostylat och låg rufsigt mitt på huvudet. När han märkte att jag tittade på honom så kollade jag genast ner på menyn för att fokusera på den istället. Något som inte var det lättaste när en snygg kille satt mittemot mig.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag kollade på menyn som servitrisen hade gett mig men kunde inte fokusera alls. Allt jag kunde tänka på var Summer, mig, oss. Det som nyss hade hänt var ovanligt för mig. Visst brukade jag hångla med tjejer, men ofta så ledde det till något mer. Men jag visste att Summer inte var sådan och jag ville ändå inte gå för fort fram. Men vart gick gränsen? Jag kunde ju inget om något sådant här. Jag hade aldrig haft ett riktigt förhållande och ibland undrade jag verkligen om detta var rätt val. Misstro mig inte, jag gillade verkligen Summer. Men det som skrämde mig så var hur mycket jag hade förändrats på bara några dagar på grund av en tjej. Det var som om jag behövde Summer och att jag inte klarade av att vara utan henne. Så hade jag aldrig känt förut. Jag hade alltid bara fått det jag då varit ute efter, sex. Men med Summer så var det så mycket mer. Jag ville att hon skulle känna sig trygg i min närhet och inte skrämd som hon varit i början. Förut så hade hon ryggat tillbaka när jag försökt ta hennes hand eller så, men nu verkade hon lita på mig och allt jag ville var att behålla det så och inte såra henne. Men på något sätt så visste jag att jag någon gång skulle göra det. Jag menar, det var ju alltid någon som sårade den andra i en relation. Sedan så var jag ju Harry Styles också. Hjärtekrossaren.

KAPITEL 27 ALLIHOP!! Vad tycker ni än så länge? :)

Kommentera gärna era åsikter och tankar. :)

Ha det superbra så hörs vi på lördag, då det är jullov och snart julafton!!

Kram Frida x

“But he has no right to do it. I hate him, he’s not even my dad anymore” sa jag och kunde inte hejda mina tårar längre. De rann ner för min kind i samma takt som Harry strök bort dem med sina tummar. Han öppnade munnen och tänkte nog säga emot mig men jag hejdade honom.

“Harry what I’m saying is true. I don’t have a dad anymore” sa jag och suckade tungt.

 

“Harry, can we please check in at a hotel for the night? I don’t want to be home and I know that you don’t want me to be at your place. We can bring Cara” sa jag i ett desperat försök för att slippa vara hemma.

“It sounds lovely babe, Cara is at my aunt’s so we don’t have to bring her” sa han och mitt hjärta hoppade över ett slag när han kallade mig babe.

“You have an aunt?” frågade jag förvånat. Harry hade aldrig berättat något om sina släktingar och om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att han hade några.

“Yeah, but I don’t like her” svarade han ärligt. Jag suckade.

“Why do we have so messed up lives?” frågade jag och lutade mitt huvud mot hans axel. Han lade sin ena hand på mitt lår och strök det försiktigt.

“I don’t know baby, but we have eachother” sa han och jag nickade. Vi hade varandra. Något som betydde mycket för mig. För bara några veckor sedan så gillade jag inte Harry alls, men han hade verkligen visat för mig vem han verkligen var. Harry var en underbar kille. Han var rolig, charmig, omtänksam och självklart så var han väldigt väldigt flörtig.

“Let’s go” sa jag efter en stunds tystnad. Jag ställde mig upp och borstade av gräset från mina byxor. Sedan började jag gå mot sidan av huset.

“Where are you going?” frågade Harry bakom mig.

“To my room” svarade jag och stannade framför trappan som ledde upp till min balkong. Jag lyfte på en blomkruka och tog fram min nyckel som jag alltid gömde där och gick sedan upp för trapporna.

“What are you going to do there?”

“Pack some stuff.” Jag öppnade balkongdörren och gick in i mitt vita rum. Jag hörde Harry bakom mig samtidigt som jag låste dörren till rummet så att mamma eller pa- jag menade Chad inte skulle komma in. Jag suckade och tog fram en svart bag från min garderob.

“You have a nice room” hörde jag Harry säga samtidigt som han kollade runt.

“Thanks” svarade jag och gick sedan in i mitt badrum för att samla ihop alla saker jag behövde.

“Harry, can you pack some clothes for me please?” frågade jag och jag hörde honom säga ja som svar. Jag lade ner tandborste och tandkräm i min necessär och även lite smink och parfym. Sedan gick jag ut från toaletten och fann Harry i garderoben. Han kom ut med ett flin på läpparna.

“I put some clothes on the bed” sa han och jag nickade. Jag vände mig om och gick mot sängen där jag fann ett par tajta jeans och ett linne samt ett par röda stringtrosor och en röd bh. Jag suckade, såklart skulle han välja det.

“Nice choice huh?” frågade han och lade armarna om min midja bakifrån.

“Very” svarade jag och lade sedan ner det i bagen.

“Okay, let’s go to my house and I’ll get myself some clothes” sa han och drog sedan med mig ut igenom min balkongdörr och ner för trappan igen. Jag följde efter honom medan jag slängde min väska över axeln och lade tillbaka nyckeln på rätt plats.

“Okay, so we need to take the underground again then” sa Harry när vi stod vid mitt garage.

“No we can take my car” sa jag och skrattade åt hans förvånade ansiktsuttryck.

“You have a car?”

“Yeah, my mum got if for me. She wants me to have a car when I decide to start with my driving test” förklarade jag och Harry såg ännu mer förvånad ut nu.

“So you have a car, but you can’t drive it?”

“That’s right” svarade jag och tog ut nyckeln till bilen som jag hade i min väska som en säkerhet ifall jag någon gång skulle behöva använda bilen även fast jag inte hade körkort. Jag gav den till Harry som glatt tog emot den och ledde sedan honom in i garaget. Och där stod den, en silvrig bil med något märke jag inte visste namnet på. Jag var ju inte den som var bäst på olika bilmärken och sådant.

“Wow, your car is amazing Summer” sa Harry imponerat när vi hade satt oss i den. Jag skrattade lite och tittade på honom.

“Well, it wouldn’t be that amazing without the driver” sa jag sedan och förvånades av mig själv. Harry hade visst påverkat mig ganska mycket och nu var det jag som kommit med den flörtiga kommentaren. Mycket förvånande, faktiskt. Inte för att jag egentligen såg just det som negativt, snarare tvärtom.

“Hello, a room for two for the night” sa Harry till receptionisten som satt bakom kassan på hotellet vi nyss hade kommit in på. Det var inte ett jättedyrt hotell, men inte heller det billigaste. Faktum var att jag tyckte att det var skönt, för ärligt talat hade jag fått nog av dyra hotell som ändå i slutändan inte var bättre än de som var billigare.

“Okay, I’ve got one on the third floor. Your room number is 318 and you need to check out before 12pm. Breakfast is served between 7 and 11” sa tjejen som jag märkte log extra stort emot Harry. Hon tittade knappt på mig och det gjorde mig irriterad, som att hon inte såg mig trots att jag var fullt lika synlig som Harry.

“Okay, how much will that be?” frågade jag och tjejen gav mig ett snabbt ögonkast innan hennes blick drogs till Harry igen. Visst var jag medveten om att tjejer säkert gillade honom. men nu såg väl den här tjejen att han var här med mig?

“It’ll be 52 pounds and 50 pence” sa tjejen och Harry plockade genast upp sin plånbok ur bakfickan. Men jag hejdade honom snabbt med min hand på hans arm.

“I’ll pay” sa jag och hans gröna ögon borrade in sig i mina medan han rynkade lite på pannan.

“Summer, it’s okay” mumlade han och jag suckade.

“Look, I’ve got so much money that I don’t even know what to do with. Please let me do this for you” sa jag och ett litet leende spred sig sakta på Harry läppar.

“Okay, thank you” sa han medan jag tog upp mitt kontokort och betalade för oss.

“Your names?” frågade tjejen mig spydigt och fick mig att vilja skrika på henne. Vad hade jag gjort henne egentligen?

“Williams, Summer Williams. And his name is Harry Styles” svarade jag och kramade Harrys hand i min.

Receptionisten kastade sura blickar på mig som om jag hade gjort något fel, vilket jag verkligen inte hade. Hon skrev in några saker på sin dator och gav sedan nyckeln till Harry och inte till mig, vilket inte förvånade mig.

“Have a good night, guys. And just come down if you’re free some night, Harry” sa tjejen och fyrade av ett leende emot Harry igen. Men han såg ganska irriterad ut, precis som jag kände mig.

“Sorry, I really don’t want to be rude but don’t you see that I’m here with a girl? I’m not available” sa Harry och drog sedan med mig bort till hissarna. När vi väl stod ensamma inne i hissen suckade jag.

“Are you okay?” frågade Harry och lade armarna omkring min midja. Han drog mig närmre sig och jag nickade.

“Yeah. I mean, I know that so many girls like you but it was like she ignored me” sa jag lite smått sorgset.

“Yeah, but I don’t like her. I like you and I would never ignore you” sa han och mina mungipor drogs genast uppåt i ett leende. När hissdörrarna öppnades gick vi hand i hand till hotellrummet och Harry öppnade dörren till vårt hotellrum. Jag slängde genast av mig väska, ytterkläder och skor och kastade mig sedan på dubbelsängen som stod där inne. Den var lagom mjuk och jag tittade upp på Harry som skrattade åt mig.

“I see you like the bed” sa han och lade sig ner bredvid mig. Han lade kassen med kinamat emellan oss som vi hade handlat på vägen hit och vi hjälptes åt att lägga ut allting på sängen. Maten var fortfarande varm och smakade gott, särskilt nu när jag var riktigt hungrig.

“Summer?” frågade Harry efter en liten stund.

“Yeah?”

“Earlier, with your dad... You called me your boyfriend” sa han med en lite förbryllad min. Jag kände mina kinder hetta till och förstod att jag rodnade. Tänk att han tog upp det här... Det kunde bara betyda en sak. Han ville inte vara min pojkvän, och nu hade jag förstört allting emellan oss. Väldigt smart Summer, väldigt smart. Nu skulle säkert Harry gå till den där receptionisten och lämna mig ensam kvar här.

“Yeah, I just... I’m sorry” sa jag och tittade ner på det vita täcket som fanns under mig.

“Why are you sorry? What you said made me happy” hörde jag Harry säga. Det fick mig att vända huvudet uppåt och stirra in i Harrys gröna vackra ögon.

“What?” fick jag fram och nu var det Harrys tur att rodna lite.

“Yeah. I want to be yours and I want you to be mine. Be mine, Summer?” frågade han en aning tyst och jag började att le stort.