“See you at work Summer.”

“See you at work Harry” sa jag och vände mig om och började gå mot tunnelbanestationen. När jag kommit en bit så vände jag mig om för att se Harry stå där med händerna i fickorna och le mot mig. Jag vinkade mot honom innan jag svängde så att jag inte kunde se honom längre. På något sätt så längtade jag till att jag skulle jobba. Men det var väl inte för att Harry skulle vara där? Eller..?

---

“Hey, why didn’t ya wait for me?!” hördes en röst bakom mig som fick mig att stanna i mina steg. Jag vände mig om med ett leende och såg den blonda pojken komma springandes mot mig.

“Sorry Ni, I forgot” sa jag och log när han lade en arm om mina axlar.

“It’s okay Summer. So I was wondering if you wanted to hang out today? It was a long time ago we hung out alone” sa han och log mot mig. Jag suckade, väl medveten om att jag skulle se hoppet i hans ögon försvinna.

“Sorry Niall, I can’t today. I have work” sa jag.

“Work? I didn’t know you worked?” sa han fast det lät mer som en fråga.

“I just started” svarade jag.

“Well, we have a lot to catch up on” sa han och jag nickade instämmande.

“We have, what about we hang out tomorrow after my cheerleading? We can have a sleepover. I’m home alone anyway” sa jag och såg Niall le mot mig.

“Sounds awesome” svarade han och tog bort armen från mina axlar när vi kom till trapporna som ledde ner till tunnelbanan. Niall kollade med ett busigt leende på mig.

“Ready, set go!” ropade han och vi började springa ner för trapporna som var fulla av folk. Vi fick fula ord slängde mot oss men vi brydde oss inte. Jag och Niall tävlade alltid om vem som kunde komma först ner till spåret, oavsett hur mycket folk det var. Niall var den som brukade vinna och det verkade han göra idag också. Han var några trappsteg före mig och när jag hörde ett högt tjut så förstod jag att han var nere. Jag saktade genast ner och drog in ett djupt andetag för att försöka återhämta andan.

“Number one again!” utbrast han och gjorde en liten segerdans som fick mig att skratta.

“Congratulations my dear Niall. What can I do for you?” sa jag med tillgjord röst.

“Thank you darlin’, hmm what about a lovely dinner tomorrow?” föreslog han i också tillgjord röst.

“Pizza it is” svarade jag och skrattade.

 

När jag kom hem så lade jag ner min tunga väska på golvet. Läxorna var för många och allt jag ville var att slippa dem. Men jag visste att mina betyg skulle sjunka om jag inte pluggade. Därför tog jag fram min mattebok och började räkna. Matte var nog mitt hatämne. Dels så var det svårt men det var också så himla tråkigt. När skulle jag någonsin behöva veta hur man räknade ekvationer i framtiden? Det var ju inte direkt så att jag skulle bli en mattelärare. När jag räknat några tal så tyckte jag att det räckte för idag. Jag gjorde snabbt iordning två smörgåsar som jag sedan åt. Mitt arbetspass skulle börja om en timme och om tjugo minuter gick min tunnelbana. Jag gick upp till mitt rum och tog fram en snodd för att sätta upp mitt hår i en tofs. Jag bytte om till ett par svarta jeans och ett vitt tight linne. Sedan gick jag ner igen och tog ett äpple som jag kunde äta på vägen. Jag snörade på mig mina skor och tog på mig min jacka innan jag gick ut från huset för att påbörja min vandring till stationen. Vädret hade inte blivit bättre. Snarare sämre. Det blåste kallt och småduggade. Det kändes verkligen att hösten var på väg. Löv hade börjat falla till marken och gräset var inte lika grönt längre. Jag tog en tugga av mitt äpple och tog sedan upp min mobil ur fickan. Jag fick en chock när jag såg att tåget skulle gå om tre minuter. Jag kastade äpplet i papperskorgen som jag gick förbi och började sedan att springa de sista metrarna.

 

När jag äntligen kom fram till jobbet så såg jag en liten flicka sitta på bänken bredvid kassan. Ingen annan verkade vara här. Vad gjorde hon här? Hon hade kanske kommit fel? Hon hade brunt axellångt hår och bruna ögon. Hon såg ganska lik någon jag sett, men jag kunde inte sätta fingret på vem det var.

“Hi” sa jag och ställde mig framför henne. Hennes blick mötte min och hon kollade blygt på mig. Jag kunde inte undgå från att kolla på hennes kind som var alldeles röd och om jag inte var helt blind så kunde man skymta ett handavtryck. Hade någon slagit henne? När hon inte svarade så bestämde jag mig att prata igen.

“I’m Summer, who are you?” frågade jag och hon log. Som om hon kände mig.

“I’m Cara” sa hon och plötsligt slog det mig. Det var ju Harrys lillasyster. Men vad gjorde hon här?

“Why are you here?” frågade jag och log smått mot henne.

“Harry brought me here, he said that he didn’t want me alone with my dad” sa hon och hennes ögon började genast att tåras.

“Are you okay?” frågade jag oroat och lade ner min väska på golvet. Hon skakade på huvudet och sträckte fram sina armar mot mig. Jag kramade osäkert om henne. Även om jag inte kände henne så bra så kändes det som om det var min skyldighet att trösta henne. Jag kände min högra axel bli blöt men jag brydde mig inte.

“Shh shh, it’s okay, wanna tell me what’s wrong? Or I can go get Harry” sa jag.

“Go get Harry, please” fick hon fram och jag nickade. Jag drog henne ifrån mig och torkade henne lite under ögonen innan jag gick in i bakrummet. Ingen annan var här och jag blev inte förvånad av att se Harry stå och baka bröd.

“Hi Harry, umm Cara. She’s crying” sa jag och hans leende som varit på hans läppar försvann. Han skyndade sig ut till kassan och jag hörde Cara bryta ut i ännu mera gråt. Jag bestämde mig för att ge dem lite privat tid så jag satte på mig ett förkläde innan jag fortsatte på frallorna som Harry börjat med.

 

När det gått en kvart så bestämde jag mig för att gå ut till Harry och Cara. När jag kom ut till kassan så såg jag Harry sitta på en stol med Cara i sitt knä.

“Everything okay?” frågade jag och mötte Harrys blick. Den var blandad med argsinthet, ledsamhet och sorg.

“Umm yeah, Cara’s not crying anymore” svarade han och jag nickade. Jag kollade på Cara som hade röda ögon och blöta kinder. Jag vände mig om och tog fram en servett, lite papper och en penna. Jag gick sedan fram till Harry och Cara och satte mig på huk framför dem. Jag tog servetten och torkade bort hennes tårar på kinderna. När jag gjort det så tog jag fram pappret och pennan och lade det på bordet.

“You wanna know what I do whenever I’m sad or angry?” frågade jag Cara försiktigt och hon nickade smått samtidigt som hon bet lite på sina naglar. Harry strök henne över håret och jag kunde verkligen se att han brydde sig om henne hur mycket som helst.

“I paint. I’m not good at it, but that’s what I do. I paint whatever that comes up in my mind. For example, when me and my bestfriend is fighting I always paint her. And if I’m really angry at her I just make her look ugly” sa jag vilket fick Cara att skratta. “Or, you can paint on people” sa jag och sekunden senare hade Harry ett bläckstreck på sin kind. Cara skrattade och kollade leendes på Harry.

“But that’s not so nice” sa Harry och log smått mot mig. “But you know what Cara, if someone ever paint on you, you just paint on them back” fortsatte sedan Harry och målade lite på min arm. Jag skrattade lite och kollade upp mot Harry.

“Well Cara, we have to work now. But just tell us if you need anything” sa Harry och lyft sedan upp Cara för att ställa sig upp. Jag gjorde också det och snart var både jag och Harry inne i bakrummet igen.

“What was all that about?” frågade jag efter en stunds tystnad.

“What?” frågade han mig.

“Why was Cara crying?” förtydligade jag mig och han kollade genast ner i marken.

“N-nothing” stammade han fram och drog en hand genom sitt hår.

“Harry, you know that you can tell me anything. I won’t tell anyone. You’re my friend” sa jag och fattade inte att jag sa det där sista högt.

“I’m your friend?” frågade han hoppfullt med ett leende och jag nickade.

“Yeah, it feels like I can trust you so therefore you’re my friend” sa jag leendes. Harry log mot mig innan han tog ett steg framåt och omfamnade mig i en kram.

“You don’t know how much that means to me” sa han mot mitt hår samtidigt som hans armar var på min rygg. Jag lade armarna om hans nacke och för en gångs skull så kändes det faktiskt rätt.

“What you did to Cara, it means a lot. I saw how happy she was around you. But I can’t tell you now why she was crying. I don’t want you to be afraid or get in danger” sa han och jag nickade men jag förstod inte vad han menade med att jag skulle bli rädd eller hamna i fara. Så farligt liv hade han väl inte?

“It’s no problem. I haven’t been around small kids for a long time, she’s lovely Harry. And I can really see how much you care about her” började jag och kände honom nicka. Jag tog bort mina armar om hans nacke och hans försvann från min rygg. “And you can tell me whenever you feel ready Harry. Don’t feel like you have to. I just want you to know that I’m here if you want to talk. Like you were when I talked to you about my family” sa jag ärligt och log smått mot honom. Han nickade smått mot mig och plötsligt kändes det som om jag äntligen kunde läsa alla mina känslor för Harry. Även om det inte var något mer än vänner så visste jag att det betydde mycket för honom. Alla mina osäkra frågor jag haft om Harry för bara några timmar sedan var som bortblåsta. Jag visste att jag gillade Harry och att han gjorde mig glad. Även om han ibland gjorde mig arg och kanske inte hade det bästa temperamentet så var det hans personlighet. Och jag visste att han var så mycket mer än en player. Jag hade inte märkt att jag stirrat in i Harrys ögon hela tiden förrän han började luta sig fram mot mig. Vad höll han på med? Han tänkte väl inte göra det som jag trodde att han skulle göra. Plötsligt var hans ansikte så nära mitt att jag kunde känna hans mintiga andedräkt. Mitt hjärta dunkade fort och hårt och det kändes som om Harry kunde höra det. Hans blick flyttades mellan mina ögon och mina läppar hela tiden och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Harry hade ju kysst mig förut men då hade jag inte varit beredd på det och det hade inte betytt något. Men denna gången så kändes det annorlunda. Men mina känslor för honom var ju bara som vänner. Inget mer. Och man kysser inte sina vänner. Men ville jag verkligen bara vara vän med Harry? Han gjorde mig glad, men han var ju inte direkt min typ. Men vad var min typ då? Mitt hjärta och min hjärna hade helt olika åsikter och fightades som djävulen och gud. Mitt hjärta ville att jag skulle kyssa honom medan min hjärna ville att jag skulle hålla mig undan från honom. Men det var jag som skulle göra valet. Ingen annan. Lyckligtvis så behövde jag inte tänka på det mer eftersom en röst från kassan fick oss att gå ifrån varandra. Harry harklade sig innan han gick ut till kassan för att hjälpa kunden som kommit. Mina händer fann sin väg till mina läppar. Vad hade hänt om Harry faktiskt hade kysst mig? Jag hade ju nyss sagt till honom att han var min vän. Men på något sätt så hade det känts så himla rätt. Och jag visste innerst inne vad mitt val skulle bli. Och hade jag följt mitt val så hade mina läppar varit mer svullna nu.

---

Oooohhhh :P Vad tyckte ni om det? ;) Kommentera gärna era tankar/åsikter, ni vet att det betyder enormt mycket för oss :D

Ha det bäst!! //Josefin & Frida xxx