SUMMERS PERSPEKTIV

Varför kunde Harry inte bara lämna mig ifred? Vad var det för fel på honom? Jag tittade ner i min mat medan Harry drog sin stol närmre in till bordet. Jag kunde se honom le i ögonvrån och det gjorde mig bara ännu mer irriterad. Hade jag inte varit tydlig nog vid kapprummet innan lunchen, att jag inte ville ha något med honom att göra? Tydligen inte, för här satt han, trögfattad som han verkade vara.

“What do you want now? I told you to leave me alone” muttrade jag och fokuserade på spaghettin på tallriken framför mig som smakade diskmedel.

“I know what you said, but I didn’t want to listen. I’m gonna keep asking you until you say yes” svarade Harry. Det där retsamma leendet fanns kvar på hans läppar vilket talade om att han fortfarande var road över att jag sa nej till honom, Harry Styles.

“But I’m not gonna say yes because I really dislike you” svarade jag och mötte för första gången, sedan han kommit in i matsalen, hans blick. Jag kunde inte tyda vad han tänkte, förutom leendet var hans ansiktsuttryck blankt ifrån känslor och annat. Dessutom blev leendet mindre och mindre för varje sekund som gick och snart hade han bara en knappt märkbar rynka i pannan.

“Just say yes, I mean, I’m Harry Styles. I don’t get it” sa han och såg väldigt fundersam men också förvånad ut. Jag ville bara spy rakt ut över bordet på honom för att han ens sa så där.

“Just because you’re Harry Styles and a player, which everybody knows, it doesn’t mean that everybody likes you. Besides, you’re a bitch and why would I ever go out with someone like you? Go away and bother someone else.” Vid det här laget var jag ganska sur. Harry vägrade lämna mig ifred och han uppehöll min tid. Jag gillade verkligen inte honom eller de andra och jag hade god lust att bara gå därifrån. Det tänkte jag nog göra också, dagens mat var ju inte precis aptitlig ändå. Harry stirrade chockat på mig, men snart ändrades hans ansiktsuttryck ifrån chockat till argt.

“You did not just call me a bitch” mumlade han mellan sammanbitna tänder. Jag ryggade instinktivt tillbaka emot stolsstödet och tog tag i min bricka med mat.

“I should go, just leave me alone. Okay?” sa jag utan att titta på honom och reste mig snabbt upp ur stolen.

“We’ll see about that” mumlade han till svar och reste sig också upp ur sin stol. Han struntade i sin bricka som stod kvar på bordet och jag såg honom gå med snabba steg ut ur matsalen. Jag tittade mig runt omkring och det var som om hela matsalen hållit andan. Självklart hade jag och Harry blivit det som var i centrum, för de killarna var ju alltid i centrum. Toppen, nu skulle folk skvallra runt om oss. Men nu återgick folk till det normala, till att inte titta emot mig längre och fokusera på sitt, sina egna kompisar och sin egen mat. Medan jag gick emot disken för att lämna av mina saker kunde jag inte låta bli att undra varför han höll på just med mig när han kunde ligga med vilken annan tjej som helst. Ja, nästan vem som helst iallafall. Men hur mycket jag än vände och vred på det, så var det fortfarande lika obegripligt. Jag visste inte vad han plötsligt gjorde här i mitt liv, men vad jag visste var att jag inte ville att han skulle stanna kvar. Vad kunde jag göra för att bli av med honom?

“Where were you on the lunch today? And why is everyone staring at you?” frågade Niall medan vi tillsammans gick till den sista lektionen vi skulle ha idag innan dagen var slut, engelskan. Som tur var hade jag inte engelska samtidigt som Harry och behövde därför inte oroa mig för att han skulle göra... Ja, vad som helst egentligen. Jag ville helst också undvika honom, Louis och Zayn så gott som det gick. Oturligt nog hade jag engelska med Zayn, men han var ju iallafall inte Harry. Det var förhållandevis enkelt eftersom man alltid kunde förstå när de kom, hela korridoren praktiskt taget stannade ju upp när de gick förbi. Jag suckade och ville helst ändå undvika att svara på Nialls fråga eftersom jag visste hur mycket han avskydde Louis och hans gäng, till och med mer än vad jag gjorde, men jag visste att det inte skulle fungera.

“Summer? What happened during the lunch?” frågade Niall igen som nu hade stannat oss i hörnet av en korridor. Jag drog en hand igenom mitt hår och sneglade på klockan i hopp om att kunna säga att jag inte hann berätta eftersom lektionen skulle börja nu men jag hade otur som vanligt för den började inte förrän om 10 minuter. Min blick riktades tillbaka emot Niall som tålmodigt väntade på att jag skulle förklara för honom vad allt detta handlade om.

“Okay, it’s like this. Before lunch Harry came up to me and-” började jag men blev snabbt avbruten av en nyfiken Niall som nu tittade på mig med stora ögon.

“Wait a minute. When you say Harry, are we talking about Harry Styles now?” Han tittade förvånat på mig och jag nickade sakta innan jag fortsatte.

“He came up to me and asked me out on friday” sa jag och väntade bara på Nialls reaktion. Jag trodde knappt på vad jag själv sa, det lät helt sjukt. Och det var det ju också.

“What?!” utbrast Niall och stirrade på mig.

“Are you kidding with me” fortsatte han i samma höga tonläge. Jag hyssjade honom snabbt för han skrek nästan nu här i korridoren.

“No, it’s not a joke” svarade jag sedan. Niall såg ut som om hans ögon skulle trilla ut ur ögonhålorna på honom, bokstavligt talat.

“And what the hell did you answer to him?” Nialls ton var nu lugnare men jag kunde fortfarande se rynkan i pannan på honom. Jag blev förvånad över att han kunde överväga en för en sekund att jag faktiskt hade sagt ja till Harry, det skulle jag aldrig göra.

“I said no, of course! I would never say yes. But he kept asking me and he wouldn’t stop, even though I said no more than once. Then I just left and went down to the canteen, but I couldn’t find any of you guys so I just sat down and waited for you. And guess who came and sat beside me at my table?” frågade jag och suckade ännu en gång. Nialls svar var dessutom väldigt väntat.

“Harry fucking Styles” muttrade Niall med armarna i kors.

“Yeah. And he kept bothering me and telling me to go out with him. But I really didn’t want to so I ended calling him a bitch” Det sista mumlade jag ganska tyst, men baserat på Nialls ansiktsuttryck så hade han hört vad jag hade sagt, klart och tydligt.

“You called him a what?” Nu stirrade Niall bara allmänt chockat på mig. Ja, ingen bråkade med Louis och hans gäng. Det var sådant som man bara inte gjorde på den här skolan. Och nu hade jag nyss trotsat en oskriven regel, något jag visste att jag kanske skulle få betala för senare. Men när Harry inte hade slutat irritera mig hade jag blivit sur och inte kunnat hålla mig för att säga till honom vad jag alltid hade tyckt att han var, en riktig bitch.

“Yeah, I called him a bitch” sa jag som svar och insåg inte förrän nu vad jag faktiskt hade gjort. Jag hade kallat Harry Styles, en av skolans mest populära personer, även känd som en player som hade legat med 90 % av tjejerna på min skola, för en bitch. Det var kanske inte så smart, men det var samtidigt inget jag ångrade att jag hade gjort. Han hade förtjänat det.

“Summer... You know how much I hate them, but maybe that wasn’t so smart” mumlade Niall och lade en arm löst omkring min axel. Jag suckade tungt.

“I know, but he deserved it. I just hope he leaves me alone now, because that’s what I want” svarade jag och hoppades verkligen att jag hade rätt om det där. Men säker kunde jag inte vara, det kunde man nog aldrig vara när det gällde Harry.

HARRYS PERSPEKTIV

Bitch. Summer hade kallat mig för bitch. Jag fattade det bara inte, hur mycket jag än försökte. Vad hade jag gjort för att förtjäna det? Ingenting! Summer hade lyckats skämma ut mig rejält och jag kunde bara hoppas att ingen hade hört vårt samtal i matsalen. Jag fattade bara inte varför hon vägrade gå ut med mig och varför hon inte gillade mig när alla andra verkade gilla mig. Kanske inte gilla, men iallafall respektera mig. Men hon gjorde inte det, hon verkade avsky mig trots att jag aldrig hade gjort någonting emot henne. Ja, förutom att reta henne lite för hennes namn då men det var ju ingenting. Dessutom tyckte jag att alla tjejer borde tycka om mitt utseende, ja jag var ganska självgod, men Summer gjorde inte alls det, hon verkade inte ens se mitt yttre som något tilldragande utan snarare tvärtom. Jag förstod det bara inte, allt verkade så förvirrande. Jag hade verkligen inte förväntat mig ett nej, och definitivt inte att bli kallad för bitch. Jag skulle få henne att gilla mig, på ett eller annat sätt.

När jag hade gått ut ur matsalen hade jag försökt göra det värdigt och med stil, för att inte visa hur otroligt förödmjukad jag kände mig av Summer, hur konstigt och fel det hade känts att för första gången någonsin bli nekad av en tjej. Usch, jag visste inte hur jag skulle reagera. När hon hade kallat mig för bitch hade jag haft god lust att slå till henne där och då men jag visste att jag skulle ha fått skit för det från antingen rektorn som helst ville slänga ut oss ifrån skolan eller från lärarna som skulle ringa hem till mina föräldrar och ha ett “allavarligt samtal” med dem. Men de samtalen hjälpte aldrig ett skit, för pappa var ändå alltid full om han nu var hemma och mamma hade stuckit när jag var liten. Så ja, jag kunde i princip göra vad jag ville, så länge jag tog hand om min lillasyster Cara. Den som jag verkligen brydde mig om mest var henne. Hon var den som faktiskt kunde skapa ett äkta leende på mina läppar. Det var därför jag stod ut med att ta hand om henne alldeles själv, för hon betydde så mycket för mig.

Men jag hade verkligen trott att detta skulle bli lättare. Tydligen så gillade inte Summer mig, men det skulle jag ändra på. Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på det, hon hade verkligen mycket saker att vänta sig.