“Alina and Poppy, isn’t it today after school you guys are writing for the school magazine?” frågade jag och tittade på vårt gängs två nyaste medlemmar. Båda två nickade och det fick mig att le och glatt klappa i händerna en gång.

SERENAS PERSPEKTIV

“Write that, and that. And also that” sa jag och pekade på pappret som låg bredvid datorn Alina och Poppy satt vid. På pappret stod det en massa saker, om Harry och Summer, men kanske främst om Summer. Saker som inte var sanna, men det var något jag inte brydde mig om. Det var det som var hela grejen, att ingenting faktiskt var sant. Men jag skulle få hela skolan att tro på det, om jag så var tvungen att göra vad som helst. Nästa vecka skulle detta publiceras i skoltidningen, inga men kring det. Och jag kunde inte vara gladare över det. Det var äntligen dags för Harry och Summer att inse att de inte var gjorda för varandra, att de inte borde vara tillsammans alls och att jag var den Harry borde vara ihop med. Jag hatade tanken på att de två var med varandra, när jag sedan början av den här skolgången hade bestämt att Harry var min. Självklart så gick Summer in och förstörde allt som den lilla skit hon faktiskt var, men jag kunde fixa detta ändå, visst kunde jag?

Jag nog nöjt när jag läste texten på artikeln. Det skulle bli riktigt synd om Summer, men oups - inte mitt problem. Dessutom, hur kunde man tycka synd om någon som ändå förtjänade det? Nästa vecka skulle bli grym, jag kunde knappt vänta.. Ibland var jag bara för smart.

SUMMERS PERSPEKTIV
“Are you cancelling on me Lucy Parker?” frågade jag Lucy med ett flin.

“I’m sorry Summer, it’s just that my parents told me that I have to attend the dinner at my grandparent’s” sa hon och jag nickade.

“It’s okay Lucy, I understand. We can have our movie night another day” sa jag och log mot henne.

“Thanks Summer, you’re the best” sa hon och kramade om mig. “I see you at school on monday” fortsatte hon innan hon försvann ut från skolan. Det var inte så många personer kvar i korridoren men de som var det, stirrade på mig. Det var som om de inte sett mig tidigare. Men jag visste att de flesta trodde att Harry bara ville vara med mig för sex. Men de hade så fel. Harry var en underbar kille och utnyttjade mig inte alls. Men det verkade inte de andra eleverna förstå. En suck for ur mig när jag hade öppnat mitt skåp. Läxorna var många och väldigt jobbiga. Men jag visste att jag var tvungen att plugga, även fast jag inte ville. När jag lagt ner alla mina läxböcker i min väska och stängt skåpet så tog jag fram min mobil för att smsa Harry. Eftersom inte jag och Lucy skulle ha filmkväll så tänkte jag att vi kunde spendera kvällen tillsammans. Min mamma skulle säkert inte bry sig. Enda sedan hon kommit hem från sitt jobb i tisdags så hade hon varit i sitt arbetsrum. Tydligen så hade hennes chef befordrat henne så att hon nu reste längre sträckor och var borta mer. Hon hade även mycket pappersarbeten. Men min mamma brydde sig bara om pengarna som hon tjänade.

Jag kände en knack på axeln och vände mig om för att möta Harry. Jag sprack genast upp i ett leende och lade undan min mobil i min väska.

“Of course I wanna come over to your house” sa han som svar till mitt sms.

“Great, let’s go!” sa jag och tog hans hand i min innan vi började gå mot utgången. Jag började gå i riktningen mot tunnelbanan men stoppades av att Harry gick åt det andra hållet.

“Where are you going?” frågade han mig.

“To the underground” svarade jag.

“Oh right, I forgot.” Vi började gå mot tunnelbanan. Solen lyste och torkade upp vattnet från gatorna efter morgonens regn. Jag kände att någon tittade på mig och såklart så var det ingen annan än Harry.

“What?” frågade jag.

“Nothing, you’re just beautiful” svarade han och böjde sig ner för att plantera en snabb kyss på min mun. En rodnad spred sig på mina kinder och jag hörde Harry skrocka innan vi gick ner för trapporna mot perrongen.

“You can buy a ticket over there” sa jag och pekade mot en biljettkiosk längre bort samtidigt som jag tog fram mitt resekort.

“I’m not going to pay for a damn ticket, let’s do it in my way instead” sa han och innan jag hunnit fråga vad han menade så hade han dragit med mig bort mot där man skulle visa sin biljett. Harry höll ett stadigt grepp om min hand samtidigt som han gick före alla i kön. När han kom längst fram lyfte han över mig över en grind som öppnades av mannen i biljettluckan innan han själv hoppade över.

“Hey! Kids, come back here and pay!” ropade mannen i biljettluckan samtidigt som Harry började springa med mig i släptåg. Jag hörde steg bakom oss och när jag kollade bak så såg jag två vakter komma springandes. Jag kunde inte hindra mig själv från att skratta och såg Harry kolla roat bak på mig.

“Come on Summer, you’re too slow!” ropade han och jag himlade med ögonen.

“Shut up Harry, it’s not everyday that I’m not paying for my ticket!” ropade jag tillbaka. Harry skrattade bara innan han tog min hand i sin och drog med mig på rätt tåg. Precis när dörrarna stängdes så kom vakterna fram. Harry flinade och vinkade till dem innan vi satte oss ner. Jag drog in ett djupt andetag för att återhämta andan.

“That was fun” sa Harry och log. Jag skrattade lite och lutade huvudet mot hans axel. Han lade en arm om min midja och drog mig närmre honom. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet efter allt springande och Harry andades tungt.

“Whatever you say” mumlade jag.

“Come on, I know it was your first time. My first time was really fun, but it still is” sa han och jag skrattade lite.

“Okay, it was. But just a bit” sa jag och log medan min hjärna varvade ner. Harry log och drog mig ännu närmre sig, vilket bara fick mig att bli ännu mera glad. Jag lutade mig i hans famn och kände mig trygg. Jag ignorerade alla blickar vi fick på oss, för det fick vi. Eftersom vi hade klivit på tunnelbanestationen som låg nära skolan och många åkte den till och från skolan så var det många ifrån vår skola runt omkring oss. Men dessa människor som annars inte brukade bry sig om mig, stirrade nu bara för att jag satt med Harry. Kanske tittade de på honom och inte på mig, men jag ville inte bry mig. De fick väl stirra om de ville, för de visste ändå inte sanningen. Harry tittade på mig med sina gröna ögon och ärligt talat var det allt jag brydde mig om just nu. Han behövde mig och jag behövde honom. Jag brydde mig inte om vad alla trodde om oss, eller att Serena inte accepterade att vi var tillsammans, för Harry hade lyckats bevisa för mig att han var en annan person och jag visste dessutom varför han hade en fasad i skolan. Jag tänkte inte ge upp att vara med honom på grund av vad alla andra tyckte.

“Your house is so big” mumlade Harry medan vi hand i hand gick upp till uppfarten till mitt hus.

“Yeah.. I know. But I don’t really like it, I think smaller houses are cuter” sa jag och tittade förbryllat på en bil som jag inte kände igen. Den stod på uppfarten och jag hade aldrig sett den förut. Men jag antog att Kate hade någon väninna här, eller något sådant. Inte för att hon brukade ha det, men vad skulle det annars ha varit? Jag märkte inte att jag hade stannat förrän jag kände Harry dra mjukt i min hand.

“Why are you stopping here?” frågade han och tittade med en orolig rynka i pannan på mig. Jag suckade lätt.

“I’ve never seen that car before...” mumlade jag och gick sedan tillsammans med honom emot ytterdörren.

“Maybe it’s Kate’s?” frågade Harry lugnt och kramade min hand i hans. Jag skakade på huvudet medan jag drog ner dörrhandtaget. Dörren gled lätt upp och jag kunde höra skrik som ekade igenom hallen. Det lät inte särskilt bra... Harry tittade oroligt på mig och jag sparkade snabbt av mig skorna för att sedan gå in emot vardagsrummet där jag fick se mamma och en man skrika på varandra.

“Mum?” frågade jag oroligt och ganska tyst. Min blick flackade mellan henne och mannen som stod mittemot henne. Jag kände igen honom ifrån någonstans, men jag kunde bara inte sätta fingret på ifrån var.

“Summer, you should just go” sa hon med tunn röst. Jag kunde se tydligt att hon hade gråtit för hon torkade irriterat bort tårar som rann ner för hennes kinder.

“Summer?” sa mannen som nu plötsligt stod närmre mig utan att jag hade märkt det. Det gjorde mig obekväm och helst av allt ville jag bara lämna rummet.

“W-who is he, mum? Who are you?” frågade jag och tittade skrämt upp på mannen som jag kände igen ifrån någonstans. Plötsligt kände jag en hand slinka in i min och Harrys doft fyllde mina näsborrar. Jag backade bakåt ett steg och kände Harrys hand krama min i ett hårt grepp. Han gjorde så att jag kände mig tryggare. Mamma suckade och kom också fram till mig.

“He’s your-” längre hann hon inte innan mannen barskt avbröt henne.

“I’m your father, Summer. Can’t you see that?” Och plötsligt blev allting glasklart för mig. Nu kände jag igen honom, och visst var det han. Men vad gjorde han här? Min pappa tittade på mig med sina bruna ögon och jag hatade honom för att han bara kom hit utan att ens förvarna mig. För när mamma och pappa hade skiljts, hade det nog ärligt talat varit jobbigare för mig än för dem själva. De första åren hade jag saknat honom så sjukt mycket, men när jag hade insett att han inte skulle komma tillbaka hade jag bara gått vidare. Och ändå så stod han här igen, åtta år senare. Varför visste jag inte.

“What are you doing here?” frågade jag och tog ännu ett steg bakåt närmre Harry så att vi nu stod så tätt intill varandra som det var möjligt.

“Who the hell is he?” frågade pappa surt och pekade på Harry istället för att svara på min fråga om vad han gjorde här.

“Why do you care?” frågade jag tillbaka och bet ihop tänderna av ilska. Varför skulle han bry sig om Harry?

“Eww... Just look at him. Tattooed and ugly jeans with holes. A bad attitude. Looks like an asshole, why are you with him?” Jag kände hur Harry spände sin kropp i ilska och jag själv kände mig minst lika arg åt det pappa just hade kallat honom.

“What the hell is your problem?! Don’t think you can just come and tell what do to after eight fucking years!” utbrast jag argt medan tårar vällde upp i mina ögon.

“Oh you know I can, because I’m your father. He’s an asshole, can’t you see that? I can. Leave Summer alone or I will seriously make you do it” muttrade min så kallade pappa medan han fortfarande pekade på Harry.

“Shut up!” sa Harry medan han höll mig nära sig. Och det var nog bra att han gjorde det, annars skulle jag kanske ha fallit ihop i en hög på marken.

“Don’t talk to me like that, you fucking asshole. Leave Summer alone” svarade pappa och då fick jag faktiskt nog.

“I’m not gonna leave him, he’s my boyfriend! And he’s not gonna leave me either. You don’t know anything about him, so stop judging him! I hate you, never return to my life!” skrek jag högt och mycket argt trots att pappa inte stod långt ifrån mig. Vid det här laget såg jag att mamma inte var kvar i rummet längre. Typiskt henne att alltid gå så fort någonting blev lite jobbigt.

“I’m your father and I can tell him to get the fuck out of your life if I want to." Jag höll hårt i Harry medan jag blev mer arg och ledsen för varje sekund som tickade förbi. Hur i helvete kunde han säga så, och bara dyka upp så där när han inte hade brytt sig förr?

“No, no you can’t. Because you’re not my dad, not anymore. You stopped being my dad when you left us alone. So don’t come and tell me or Harry what do to, because you don’t have the right to that” sa jag och tittade argt in i pappas ögon. Han såg förvånad ut för en sekund men sedan nollställdes hans ansiktsuttryck. Jag kände bara för att knuffa ut honom igenom dörren men jag visste att jag inte var stark nog för det.

“Oh, so his name is Harry? What a dick” muttrade pappa. Jag svarade inte ens utan tittade desperat på Harry.

“Please take me away from him” mumlade jag och kurade ihop mig i hans famn. Harry nickade bara snabbt och lyfte upp mig. Han gick till hallen och tog båda våra skor och jackor samtidigt som han fortfarande höll i mig, hur han nu lyckades med det.

“Wait! Summer, I want you to get to meet your little sister. She’s at my house” orden fick både mig och Harry att rycka till och jag svalde hårt. Min “pappa” stod nu i hallen bredvid oss och jag hatade bara synen av honom.

“Why did you get a new child when you’re gonna leave her when she’s nine? Just like you did with me” sa jag och hoppade ner ifrån Harrys famn. Jag stirrade argt upp på pappa som såg minst lika arg ut.

“Shut up, I didn’t have a choice!” utbrast han och det gjorde mig ännu argare. Vadå inte hade något val? Så han valde alltså inte att lämna mig? Det var det mest patetiska jag någonson hade hört talas om.

“You decided to leave us and it was only your choice, don’t you say anything else. You left me and mum eight years ago for another woman, stay with her and your daughter ” muttrade jag och såg hur pappas hand flög upp emot min kind. Innan jag hann reagera brände det till på kinden och tårarna brände bakom ögonlocken. Jag kände Harrys starka armar omkring mig medan jag höll ena handen för min kind. Jag vägrade att titta på pappa, jag skulle aldrig någonsin göra det igen. Han hade slagit till mig, precis som Harrys pappa hade gjort med honom. Jag behövde inte inte ens säga till Harry att få bort mig ifrån min egen pappa, för det fattade ändå. Inom några sekunder var vi ute ur huset och och satt på gräsmattan på tomten.

“I hate him!” utbrast jag medan Harry oroligt strök sin hand över min kind som var röd nu.

“I know, I know” mumlade han lugnande och höll mig tätt intill sig.

“How could he say those things about you? He doesn’t even know you!” utbrast jag och kramade honom hårt.

“I don’t know Summer. But don’t be mad for me or my sake, I’ll be fine” sa han och strök mig över håret. Även fast han sa sådär så visste jag att han var arg, det kunde jag höra på hans röst. Vid det här laget kände vi varandra så väl att jag kunde höra sådant.

“But he has no right to do it. I hate him, he’s not even my dad anymore” sa jag och kunde inte hejda mina tårar längre. De rann ner för min kind i samma takt som Harry strök bort dem med sina tummar. Han öppnade munnen och tänkte nog säga emot mig men jag hejdade honom.

“Harry what I’m saying is true. I don’t have a dad anymore” sa jag och suckade tungt.