Don't Let Me Go - kapitel 11

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
Var det här verkligen på riktigt? Jobbade Summer på samma ställe som jag? Hur var det ens möjligt? Jag hade blivit förvånad över det, men ändå glad. Jag hade blivit så chockad men när hon hade frågat om varför jag hade jobb där hade jag automatiskt blivit arg. Jag var så rädd att någon skulle få reda på något om hur mitt liv var egentligen, det kunde bara inte hända. Om någon fick reda på det skulle snart alla veta och då skulle hela min fasad falla i bitar. Jag kunde bara inte tillåta det, Summer skulle inte få lära känna mig. Inte för att jag trodde att hon själv ville det efter alla försök hon hade tagit sig till att fly ifrån mig... Jag hade fått panik när hon hade frågat mig om varför jag jobbade där. Såklart att jag inte kunde säga som det var, det skulle jag aldrig göra. Men direkt när jag hade försvunnit in på toaletten för att byta tröja till min arbetartröja så hade jag bankat huvudet i väggen och suckat för mig själv. Varför hade jag sagt så, att mina föräldrar tvingade mig? Jag kunde nog inte kommit på något löjligare, där hade hon säkert ännu en anledning att inte gå ut med mig... Det här var verkligen hopplöst.

 


SUMMERS PERSPEKTIV

“It surprised me to see you at the bakery today.. But that means we have more time together and you have more times to say yes when I ask you about a date. See you tomorrow .xx”

Jag hade suttit och stirrat på Harrys sms ett tag och undrade varför han skickade ett sådant till mig. Okej, han brukade skicka saker till mig men det var just hans attityd i detta smset som irriterade mig så himla mycket. Som om han förväntade sig att jag skulle svara ja, vilket jag absolut inte tänkte göra... Visst? Han var väldigt nonchalant, och det var nog det som störde mig allra mest. Men jag var samtidigt nyfiken, väldigt nyfiken på honom. Vem var han egentligen? Jag ville inte erkänna det för mig själv, men jag ville veta. Jag ville veta varför han hade ett jobb på ett bageri när han verkade få allt. Jag ville veta varför han betedde sig som han gjorde. Jag ville veta vem han verkligen var, och jag kunde inte få reda på det om jag inte träffade honom. Dessutom kunde det få honom att sluta tjata på mig och lämna mig ifred, det hoppades jag iallafall.

“Fine. One date. But only if you promise to leave me alone after that.”

Det blev mitt simpla svar och jag kände mig nöjd med det. Jag var så himla nyfiken, men ville samtidigt inte veta. Jag ville veta, men ville samtidigt att han bara skulle lämna mig ifred. Jag hade så blandade känslor och jag var ändå arg på Harry för att han och hans dumma lockiga huvud hade fått mig att bli nyfiken på honom. Jag ville inte att det skulle vara så, men jag kunde bara inte hjälpa det. Snart viberade min mobil igen och jag visste ju direkt vem det var.

“Of course, I promise. Friday, dinner, 6pm. I’ll pick you up .xx”

Jag blev förvånad över hur kortfattad Harry var men bestämde mig snart för att det var lika bra att få det här överstökat och sedan skulle allting vara över. Jag hade planer på fredag med Lucy men jag antog att jag fick ställa in dem för att få Harry att lämna mig ifred för gott. Hans sms lät inte särskilt förhandlingsbart och jag hade egentligen inte så mycket val. Dessutom var det en del av mig som faktiskt ville gå, och det var något skrämde mig, rejält.


Sagt och gjort. Söndagen gick faktiskt snabbt fram även om jag var tvungen att jobba med Harry. Det konstigaste var att han verkade rentav snäll emot Mariah, väldigt snäll och hjälpsam. Jag kunde inte dölja min förvåning så bra och det märkte säkert Harry eftersom han flera gånger frågade mig varför jag inte trodde att han också kunde vara snäll. Och ärligt? Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag hade aldrig sett den sidan av honom förut och det gjorde mig förvirrad. Men jag fick inte reda på varför eller någonting, allt jag fick när jag frågade var ett stort, vitt perfekt leende till svar.


Hela veckan gick faktiskt snabbt. Kanske var det för att jag både fasade och längtade tills vad som skulle hända på fredagen, kanske var det på grund av något annat. Jag ville inte längta, men det gjorde jag i hemlighet. När Lucy fick veta att jag ställde in med henne blev hon först lite sur, men sedan blåste det humöret bort som vinden när jag berättade vad jag skulle göra istället. Hon blev chockad men förstod mig när jag förklarade att Harry hade lovat att lämna mig ifred om jag gick med på denna dejten. Dock var jag inte säker på att det där löftet faktiskt skulle hållas eller att jag ens helt och hållet ville att det skulle hållas, men det ville jag inte erkänna, inte ens för mig själv. Snart nog kom ju fredagen, och jag kände mig nervös även om jag inte riktigt visste varför. Harry hade inte direkt pratat med mig så mycket denna veckan om man jämförde med förra, och det kunde jag visserligen förstå eftersom att han nu visste att jag hade gått med på en dejt. Han gav mig ibland blickar som jag gjorde mitt bästa för att ignorera, och att ignorera hela honom. Men det var svårt. Jag ville, men ville samtidigt inte för jag hade ingen aning om vad vi skulle prata om, eller vad vi ens skulle göra...


Men jag kunde inte hindra tiden ifrån att flyga iväg, för det tog inte lång tid innan det var fredag eftermiddag och jag stod hemma i mitt stora rum framför min garderob. Jag kunde bara inte bestämma mig för vad som var lämpligt att ta på sig. Vad tog man på sig på en påtvingad dejt med skolans nästan största player? Det hade jag ingen som helst aning om. Jag ville inte vara uppklädd, jag ville inte att Harry skulle se att jag ens hade brytt mig om detta... Men jag ville heller inte bara komma i vad som helst eftersom att jag innerst inne faktiskt brydde mig om vad jag skulle ha på mig. En suck for ur mig medan jag stirrade på alla mina kläder jag hade. Det var på tok för mycket, men jag kunde aldrig hindra min mamma ifrån att köpa så mycket saker till mig. Hon skulle snart åka på en utlandsresa, igen... Jag bestämde mig snabbt för att fokusera på Harry och inte henne ikväll eftersom det var han jag trotsallt skulle spendera min kväll med.


Till slut bestämde jag mig för en röd t-shirt med volanger på samt ett par svarta tighta jeans. Inte för fint, men inte heller för vardagligt. Jag sminkade mig lite och bestämde mig sedan för att platta mitt bruna hår. Jag granskade mig framför spegeln och blev faktiskt nöjd över mitt resultat. Jag kollade mot klockan och fick en chock när den visade fem i sex. Jag letade fram en snygg väska från min garderob och ett par svarta pumps. Jag skyndade mig sedan ner till hallen och satte på skorna och en svart skinnjacka. Jag skulle precis lägga ner min mobil i väskan när en knackning från dörren avbröt mig. Jag drog in ett djupt andetag. Det var nu det gällde. Hela veckan hade jag gått runt och varit nervös för dejten. Jag visste inte varför. Jag borde inte vara nervös. Det var bara Harry och detta skulle bara ske en gång. Vad snackade jag om? Detta var inte bara Harry. Detta var Harry Styles. Skolans största idiot och skolans nästan största player. Jag drog ännu en gång in ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Jag var sjukt glad i detta läget att varken mamma eller Kate var hemma. Jag hade bara fått svara på en massa frågor.


Utanför stod ju såklart ingen annan än Harry och ja, jag var tvungen medge att han såg väldigt snygg ut. Hans hår hade han inte alls gjort mycket med, utan han hade bara låtit det vara sitt lockiga jag. Han hade på sig en vit v-ringad t-shirt och ett par jeans.

“Hello, love. You look sex- I mean beautiful” sa Harry och ändrade sitt ordval i sista stund.

“Hi Harry, thank you. You don’t look so bad yourself” svarade jag och gick ut till han på verandan.

“I know” sa han och jag himlade med ögonen. Hans ego var något jag störde mig på enormt och jag hade en känsla av att kvällen skulle gå väldigt långsamt. Vi gick ner för uppfarten till hans bil. En svart audi.

“Nice car” berömde jag.

“Nice bum” sa Harry med ett flin där han stod bakom mig. Jag skakade bara på huvudet och satte mig sedan i bilen. Harry skrattade lite för sig själv samtidigt som han gick runt bilen för att komma till förarsidan. Han satte sig i bilen och började sedan köra in mot centrum.


“So, tell me a bit about yourself” sa jag när vi väntade på maten på restaurangen Harry bokat bord på. Det var inte en så lyxig restaurang vilket jag var glad över. Varje gång som jag åt ute med mamma så bokade hon alltid bord på de dyraste ställena, vilket fick mig att känna mig “out of place”.

“Umm, well my name’s Harry and I live in London, England” svarade han och flinade.

“No shit, I didn’t know that! No but seriously, tell me something that I don’t know” sa jag och tog en klunk av mitt vatten.

“Well, I like to party and sleep with sexy girls” sa han och jag spottade nästan ut vattnet jag hade i munnen. Okej, jag visste att han låg runt med tjejer men att säga det rakt ut på en dejt var kanske inte det bästa. Jag nickade kort som svar och ställde ner glaset på bordet igen.

“Sorry love, I just don’t open up to people. You need to get to know me first” sa han och blinkade med ena ögat. Jag visste ju precis vad han menade med “get to know me”.

“It’s fine, but you’re on a date. Maybe you should start acting properly” svarade jag och han flinade bara.

“What?” frågade jag.

“I just like that you called it a date” sa han och ryckte på axlarna.

“Well, it is a date. And it won’t happen again so just enjoy the moment Styles” sa jag och lutade mig tillbaka i stolen.

“It WILL happen again. Do you really think I’m just going to let you go like this, when I needed to ask ju a hundreth times for you to say yes?” frågade han och knäppte med fingrarna vid this.

“Harry, you promised me that this won’t happen again!” utbrast jag men sänkte rösten när jag fick ett par blickar mot mig.

“Well, I won’t let you go princess” sa han och blinkade med ena ögat. Vad fan var hans problem?

Här är kapitel 11 allihopa, ha en fin kväll! :)
Kram Josefin och Frida x
 

Jättebra del! :) Undrar hur den här dejten går?




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: