Don't Let Me Go - kapitel 7

| Postat i: Don't Let Me Go
Tidigare:
 Men jag hade verkligen trott att detta skulle bli lättare. Tydligen så gillade inte Summer mig, men det skulle jag ändra på. Jag skrattade lite för mig själv när jag tänkte på det, hon hade verkligen mycket saker att vänta sig.

 


SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade verkligen lyckats skaffa mig en ny komplicerad sak i mitt liv, även kallad Harry Styles. Snart nog hade jag börjat få sms till min mobil ifrån ett okänt nummer, även om det nu inte var så svårt att räkna ut vem det var. Jag hade ingen som helst aning om hur eller varför Harry hade fått mitt nummer men jag gillade det inte. Jag fick konstant en massa sms av honom som bad om att vi skulle träffas, eller bara att jag skulle acceptera att gå ut med honom på fredag, som faktiskt råkade vara imorgon. Men jag vägrade, och ville heller inte svara på hans sms. För jag visste om att jag gjorde det, om jag visade ens en gnutta att jag brydde mig tillräckligt mycket för att lägga min tid på att svara på ett sms ifrån honom, så skulle han tro att han kanske kunde få mig att säga ja. Inte för att jag faktiskt förstod varför han ens ville gå ut med mig med tanke på att vi aldrig någonsin hade sagt något snällt till varandra, i princip. Han borde bara ha lämnat mig ifred första gången, för nu hade det börjat bli väldigt jobbigt. Jag ville inte ha något med honom att göra, något han inte verkade fatta. Jag hade också försökt säga till honom, det hade jag verkligen, men det verkade som om ingenting gick som jag ville och han lyssnade verkligen inte på mig. Det var som om jag bara var en docka han kunde säga vad han ville till utan att bry sig om hur jag kände. Det var ju precis vad han gjorde också, och det gjorde mig frustrerad, väldigt frusterad. Jag hade många frågor som snurrade i mitt huvud, men ingen av dem var större än frågan varför. Varför visade han så plötsligt intresse för mig? Varför ville han gå ut med mig? Och framförallt, varför slutade han inte att stalka mig när jag så många gånger hade sagt att jag inte ville ha något att göra med honom? Jag hade ingen aning, och det var faktiskt så att jag inte kunde göra något åt det heller.


Folk i skolan hade börjat märka vad som pågick, eller ja, att någonting pågick. Vad det däremot var visste jag nog inte ens själv. Jag hade börjat få blickar på mig som jag inte ville få, och jag fick mer uppmärksamhet än vanligt. Men det behövde inte betyda att det var positivt, utan snarare tvärtom. Serena och hennes gäng hade såklart inte heller missat detta, något jag kanske på något sätt i hemlighet hade hoppats att de skulle göra. Men i min skola gick rykten precis lika fort som vinden själv blåste - väldigt fort. Det tog ungefär en dag och sedan visste hela skolan om att Harry och jag tydligen “umgicks” även om jag inte hade velat kalla det precis så. Och allt detta var Harrys fel, precis som allt annat också verkade vara just nu, kändes det som.


Jag hade precis kommit ut ur de stora dubbeldörrarna efter dagens sista lektion för att åka hem när jag kände att någon drog mig åt sidan vilket hindrade mig ifrån att ta mig fram på vägen. Jag kände mig förvånansvärt nog ganska van vid detta eftersom Harry jämt gjorde så här så fort vi sågs i korridoren. Så när jag vände mig om och halvt om halvt förväntade mig bruna lockar, gröna ögon och ett stort vitt flin så blev jag förvånad. Det var inte Harry som stod framför mig, utan någon som faktiskt i nuläget, var värre. Serenas blick gjorde klart för mig att hon inte direkt var här för att byta vänskapsarmband med mig, snarare något i raka motsatsen. Hon tittade på mig med kalla hårda ögon och hennes mun såg så lagom road ut i ett smalt streck.

“What are you doing, what do you want?” Mina frågor bara blev fler och fler medan jag tittade undrande och en smula skrämt på henne. Dock hoppades jag att hon inte såg min rädsla, men jag kunde ju inte veta. Jag var inte den som brukade vara rädd för folk, men jag anade vad Serena ville och jag hade en stark känsla av att hon inte skulle lägga fram det på ett vidare snällt sätt.

“I think you know what I want, if you have something in your head that actually works” sa hon spydigt och satte armarna i kors över bröstet. Jag suckade jag drog en hand igenom mitt hår, något jag ofta gjorde om jag blev nervös, vilket i och för sig inte hände jätteofta.

“I don’t know what you’re talking about.” Jag sa bara så för att jag helst ville undvika att behöva prata med henne om detta, med skolans största bitch.

“I think that you know exactly what I’m talking about since the whole school is talking about you” Hennes ton lät inte alls road och jag gissade att hon inte var det heller. Utan att jag hade märkt det hade vi automatiskt gått längre in emot hörnet av skolbyggnaden för att snart komma bakom hörnet. Härifrån kunde folk som gick ur skolan inte se oss, vilket förmodligen hade varit Serenas plan. Jag ville inte tillåta mig själv att vara rädd, men än så länge kunde jag inte hålla det löftet till mig själv.

“Fine, but what do you actually want? It’s really not what it looks like” försökte jag försvara mig med trots att jag inombords visste att det inte skulle hjälpa mig någonvart.

“I want you, to stay away from him” sa Serena irriterat. Hennes blick blänkte av avsky och hon himlade lite med ögonen åt att jag förmodligen ens hade behövt fråga henne om det där. Jag suckade frustrerat, det var ju inte precis jag som hade valt att ha det så här. Jag ville inte ens ha det så här.

“Believe me when I say that I’m doing my best to stay away from him already” svarade jag sanningsenligt och tittade på Serena för att få se vad hon tänkte svara. Men hon såg bara arg ut, argare än förut.

“Stop acting stupid, I know exactly what you’re doing with him! He’s mine, do you get it? Not yours, mine” Nu lät hon ganska arg och hon hade höjt rösten lite grann. Jag försökte att inte rygga tillbaka men det var svårt för jag hade aldrig hört henne skrika på det där viset förut. Det hade nog nästan ingen, när jag tänkte efter ordentligt. Hon verkade ändå inte förstå, inte för att jag egentligen kunde klandra henne för det eftersom jag själv inte förstod vad som pågick men ändå. Hon ville inte låta mig förklara någonting.

“But I-” började jag försöka förklara men blev snabbt avbruten av en ännu mer arg Serena än innan.

“Just stay the fuck away from him, okay? You’re just a loser and you really don’t belong with him or near him so go back to your nerdy friends. Stay away from him, or I’ll make sure you do.” Och med de orden vände hon på klacken och försvann med snabba steg bort ifrån mig på skolgården. Hennes klackskor ekade emot marken för varje steg hon tog och hon kom allt längre och längre bort ifrån mig. Det var då jag insåg vad hon faktiskt hade sagt till mig, och vad det också betydde. Jag hade inte haft en aning om att hon gillade Harry. Eller jo, det hade jag kanske eftersom hennes gäng verkade gilla Harrys gäng men inte specifikt Harry. Hon hade sagt till mig att hålla mig borta från Harry, och det var allt som jag också ville men han lät mig inte göra det. Det var då jag också insåg, att det kanske var lättare sagt än gjort.


HARRYS PERSPEKTIV

Skoldagen hade väl egentligen varit som alla andra dagar, ganska innehållsfattig. Den där bitchiga tjejen hade försökt flörta med mig idag igen och ärligt talat blev jag så trött på det. Hon höll jämnt på och det var så uppenbart för alla att hon gillade mig att det rent ut sagt var väldigt löjligt. Jag gillade inte ens henne men fick alltid låtsas vara road och intresserad för att folk inte skulle börja undra. Jag ville inte att mitt rykte skulle förfalla nu när det mesta andra gjorde det. Summer vägrade acceptera allt jag gjorde för att få henne att gilla mig, men det som gjorde mig mest förvirrad var att hon inte föll för det jag hittills hade gjort. Vid det här laget brukade tjejer redan gladeligen ha hoppat i säng med mig men inte Summer och jag förstod bara inte varför hon inte gillade mig. Men oavsett vad hon tyckte om mig nu så skulle jag få henne att ändra sin åsikt om mig.


Jag hade bara alltid inte tid för det när så mycket annat pågick runt omkring i mitt liv. Skolan hade precis slutat för dagen och jag var tvungen att skynda mig hem, men bara Louis och Zayn visste varför. Det var nästan ingen på skolan som visste hur jag egentligen hade det hemma. Det var så lätt att bara bygga upp en fasad och ännu lättare att få folk att tro på den. De köpte allt man sa, för många var glada om vi ens pratade med dem. I början hade Louis och Zayn inte heller vetat. Men när de till slut fick nog en dag av alla lögner de hade förstått att jag drog för dem så hade de kommit hem till mig och tvingat mig att förklara allt. Jag var glad att vi fortfarande kunde vara kompisar efter det, de hade lovat att inte säga till någon hur allting egentligen låg till. Det fanns ett ordspråk som sa att sanningen alltid var bäst, men jag höll inte med om det. Ibland var det bättre att gömma saker om en själv som ingen någonsin skulle kunna förstå, både för sin egen skull men också för andras. Jag skulle aldrig kunna berätta eller erkänna, det skulle vara för mycket. Därför kändes det skönt att ha en identitet att gömma sig bakom, som en slags trygghet. En annan person man kunde vara, någon som alla gillade och såg upp till.


Mina tankar avbröts snabbt av att jag var framme vid mitt tunnelbanestationen som låg närmast Caras dagis. Jag fick hämta henne i princip varje dag på dagis eftersom att pappa ofta var ute och ännu mer sällan nykter nog för att kunna göra det. Trots att jag fick göra det varje dag så gjorde det inte så mycket, personalen här var väldigt trevlig och jag behövde inte låtsas vara någon jag inte var inför dem. De visste hur vi hade det hemma och de försökte hjälpa så gott det gick, men det var inte så lätt. De visste kanske inte exakt hur det var för då skulle säkert jag och Cara ha hamnat i en fosterfamilj, men det ville jag verkligen inte. Tanken på att behöva flytta gjorde mig nedstämd och tanken på att jag kanske behövde skiljas ifrån Cara då och att vi hamnade i olika familjer var helt olidlig. Därför hade jag ofta någon ursäkt för vart pappa var så att de inte skulle oroa sig. Jag hatade när folk oroade sig och tyckte synd om mig, varför skulle de göra det? Jag kunde ta hand om mig själv, och Cara. Det var inte svårt och jag ville inte ha någons medlidande som egentligen inte brydde sig. Jag öppnade snart grinden till dagiset och gick in för att hämta den personen som gjorde mig gladast, min lillasyster.

 

Det tog inte lång tid att komma fram till vårt hus, bara två tunnelbanestationer, eftersom det låg nära dagiset men också ganska nära skolan, något som var väldigt praktiskt. Ja, jag bodde ju inte i ett helt hus utan det var snarare mer ett lägenhetshus. Jag bodde verkligen inte i något av Londons finaste kvarter, där jag bodde fanns det en del skumt folk och många invandrare. Inte för att jag hade något emot invandrare egentligen, men det var billiga lägenheter här och det var väl den största anledningen till varför vi bodde här. Jag sköt snabbt upp den gamla dörren till det bruna höga huset och tog de två trapporna i bara några steg. Snart hörde jag steg efter mig och en trött Cara. Jag skrattade lite när jag såg henne, för jag hade glömt att hon inte gick lika snabbt som mig. Hissen hade varit sönder länge men hyresvärden brydde sig inte tillräckligt mycket för att fixa den så därför tog alla numera trapporna vare sig man ville eller inte. Snart kom vi upp till andra våningen och jag stoppade snabbt i nyckeln till den tunna trädörren som var ingången till vår lägenhet. Här i huset var det tunna väggar mellan lägenheterna och dörrarna var också tunna vilket gjorde att det var väldigt lyhört, man hörde tydligt om ens grannar gjorde någonting som hördes mycket. Det välkända ljudet av att dörren låstes upp fyllde mina öron och jag öppnade den snabbt och sparkade av mig mina converse i hallen innan jag hjälpte min fyraåringa lillasyster av med hennes skor och kläder. Jag orkade inte ens ropa efter pappa eftersom jag inte förväntade mig att han skulle vara hemma, och om han var det så låg han säkert däckad i sängen och omöjlig att väcka. Jag drog bara igen ytterdörren efter oss och kände henne följa efter mig in till köket. Nu blev det den vanliga rutinen som vi gjorde i princip varenda dag. Mat till oss och sen jobb på eftermiddagen och kvällen, för att tjäna in de nödvändiga pengar min pappa inte kunde göra.


Hej alla! Här är kapitel 7, hoppas ni gillar novellen hittills :) Nu i början får ni lära känna huvudkaraktärerna ordentligt vilket vi åtminstone tycker är bra. Kommentera mera! :)

Hoppas alla har haft ett fint höstlov! Vi hörs på måndag.

Kram Josefin & Frida xx

 

Bra del :) jag gillar Harrys story, den är intressant

Riktigt bra kapitel, en fråga bara: är det Cara som är Harrys hemlighet, eller att hans pappa är alkolist elr båda?

Svar: Det är båda typ, asså han vill inte visa för någon annan hur han har det hemma. Därför kan man säga att båda är hans hemlighet :) //J
ettdstories.blogg.se




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: