Moments - del 5

| Postat i: Moments
Tidigare:

Jag ställde mig snabbt upp och drog på mig en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Egentligen hade jag inte jättestor lust att gå på avslutningen, för jag skulle få se henne i klänningen hon hade visat mig, och allt det vi planerat i sommar, allt det var ändå kraschat. Jag ville inte se Amanda och veta att vi inte kunde vara tillsammans. Men jag var tvungen att gå, precis som alla andra, även om det skulle göra ont. Och det skulle det, med all säkerhet.

AMANDAS PERSPEKTIV

Det gick sakta, väldigt sakta, att gå igenom skolan den sista dagen. Vi skulle samlas klassvis, varje klass i en sal för att sedan ha en gemensam avslutning utomhus. Korridorerna såg så rena och tomma ut, förmodligen för att de var städade igår efter att alla elever hade gått hem. Det kändes konstigt att jag gick här för sista gången, efter så många gånger jag faktiskt hade varit just här. Framtiden väntade runt hörnet, men på något sätt var jag inte glad. Jag borde ha varit det, om det inte hade varit för honom. De bruna ögonen var fortfarande lika klara som igår och dagen innan det, sen senast han hade tittat på mig. Jag skulle dessutom flytta idag, och jag hade vägrat in i det sista och föreslagit att jag kunde bo kvar själv, men det var uppenbarligen inte ett alternativ för mina föräldrar. Jag ville vara glad för att äntligen få sluta och komma ur denna skolan, men saker hade inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag visste inte ens om jag skulle få se Zayn idag, om han ens skulle vilja titta på mig. Vi gick inte i samma klass och nu satt jag emellan min bästa vän Ida och en annan tjej i vår klass. Det kändes bara fel och allt jag ville var att hålla hans hand i min och krama honom, att han skulle säga att allt var okej.


“Amanda, come on. Don’t think about him, please. This is your day” viskade Ida till mig när vi satt utomhus med alla andra avgångselever vid den stora scenen de hade byggt upp på gräsmattan. Vi väntade på att rektorn skulle upp på scenen och prata, och jag hade utan att kunna hjälpa det automatiskt tittat runt efter den mörka quiffen som betydde Zayn. Jag kunde inte sluta tänka på honom, det gick bara inte. Vanligtvis brukade Ida kunna hjälpa mig när jag hade det jobbigt, men den här gången gick det bara inte. Jag suckade för mig själv och mötet Idas blick som såg orolig ut. Hon skannade mitt ansikte och suckade sedan lätt, när hon såg att jag inte lyssnade på henne. Min blick for runt på alla runt omkring medan jag försökte se honom, trots att jag inte visste vad det skulle tjäna till att sitta och titta på den personen som ändå inte ville vara med mig längre. När jag hade skannat alla framför mig och vänt mig bakåt fick jag syn på honom, faktiskt på raden bakom mig. Jag vände snabbt bort blicken när jag märkte att han redan tittade på mig och tvingade mig själv att inte titta dit. Han ville ju inte ha något med mig att göra, trots att jag inte kände likadant. Frågorna blev genast många i mitt huvud. Hade han tittat på mig länge? Vad tänkte han? Var han fortfarande arg? Varför tittade han på mig när han inte ville se mig? Jag ville så gärna ställa alla de där frågorna men det Zayn hade sagt till mig sist vi hade pratat gjorde det väldigt svårt. Jag tittade rakt fram på rektorn som talade, jag hade inte lyssnat på honom hittills och jag gjorde inte det nu heller, det gick inte när Zayn satt bakom mig. Jag försökte att bara glömma alltihop, som så många andra gånger.


Men det där hjälpte inte direkt. Snart tittade jag på honom igen och bara tog in hela bilden av honom framför mig. Han såg så perfekt ut i sin vita skjorta och svarta kostym, ihop med det lite smått stylade håret. De svarta skorna satt som gjutna på hans fötter och glänste i solskenet som omgav oss. Och ja, jag sträckte lite på mig för att kunna se hans skor. Han var så otroligt vacker, och hans chokladbruna ögon fick mig att tänka på värme, kärlek och trygghet, något som jag inte hade längre. Våra blickar möttes igen och den här gången kunde jag inte titta bort. Det gjorde inte Zayn heller. Jag försökte se i hans ögon vad det var han tänkte men det var helt omöjligt, ibland var Zayn som en öppen bok att läsa av men ibland gick det inte alls. Vi bara tittade på varandra innan jag insåg att jag förmodligen hade tittat på honom alldeles för länge och vände huvudet framåt igen. Men Zayns blick brände sig fast på näthinnan, fanns det något som fortfarande gjorde att han ville titta på mig? Fanns det något som gjorde att han fortfarande- Nej, det kunde inte vara så, eller hur?


“I can’t believe you’re actually moving, I’m gonna miss you so freaking much” sa Ida ledset och vägrade släppa taget om mig i vår omfamning. Jag suckade och placerade mitt huvud emot hennes axel.

“I’m gonna miss you too, I love you Ida” svarade jag och kände mig alldeles grötig i halsen. Jag ville inte flytta och lämna alla här, och särskilt inte Ida eller Zayn. Men vad hade jag egentligen för val?

“I love you too Amanda, we’ll have to visit eachother and everything, don’t forget it” svarade Ida och jag kunde se att hennes ögon blänkte till lite av tårar. Jag nickade och vi drog oss sakta ifrån varandra. Det kändes som om jag skulle börja gråta över att behöva lämna henne här, hon var som en familjemedlem för mig och att behöva flytta så långt ifrån henne var tufft. Jag tittade in i hennes ögon och begav mig sedan bort emot min familj, där de stod och såg superglada ut allihop. Jag klistrade på ett leende på läpparna innan jag blev attackerad av en massa kramar ifrån alla håll.

“Congratulations, love!” utbrast mamma glatt, hon var nog den som höll hårdast i mig. Jag kände att hon kanske kramade mig lite för tajt, men eftersom det var min avslutningsdag tyckte jag att jag nog kunde ta det.

“Thank you mum, thank you guys” svarade jag och blickade bortåt på skolgården i hopp om att han inte hade gått än. Och med honom, menade jag som vanligt Zayn. Mitt andetag fastnade i halsen när jag fick syn på honom, han hade blicken på mig medan han kramade sin mamma som stod med ryggen emot mig. Hade han stått så länge? Jag hade ingen aning, men jag önskade att jag visste. Hans ögon lämnade inte mina, och jag undrade vad hans blickar idag betydde. Det kunde inte vara över än, jag hoppades att det inte var det.


“Honey, we have to leave later tonight” påminde mamma mig när vi klev in genom dörren efter lite firande på skolan. Jag nickade tunt och försvann snabbt uppför trappan, jag visste att de hade tårta och allting men jag kände inte för det. Jag visste vad jag behövde göra nu, och jag var inte ens det minsta tveksam om det. Mitt hjärta skulle faktiskt komma först, och jag skulle fixa det här. Rösterna ifrån min släkt fyllde hallen där nere och jag kunde höra dem ifrån mitt rum, det var många här för att fira mig. Alla var här, förutom den personen jag saknade allra mest. Det var därför jag var tvungen att göra det här, hur fel det än kanske var. Jag tittade mig runt omkring i mitt tomma vita rum som var fullt med packade flyttlådor. Det här skulle verkligen hända, wow. Jag öppnade snabbt de två lådorna det stod kläder på och började kasta i många av dem i resväskan som var det enda förutom alla flyttlådor som nu var kvar i mitt rum. Jag brydde mig egentligen inte så mycket om vad det var för kläder, jag kastade bara i dem och knökade i så många jag kunde. Det tog en liten stund, och som tur var så var det ingen som kom upp på mitt rum och undrade vad jag höll på med. Hade de gjort det, så hade jag blivit förbjuden. Hjärtat bankade hårt i mitt bröst och jag hoppades så otroligt mycket att saker och ting skulle fungera, nu när jag äntligen visste vad jag ville. Just tanken på att jag gjorde detta trots att jag inte fick, gjorde det hela så mycket mer spännande och jag log smått för mig själv medan jag stängde igen den röda stora resväskan med en kraftansträngning och tog tag i handtaget. Dörren knarrade som vanligt när jag försiktigt öppnade den och jag tog några försiktiga steg ner i trappan. Ytterdörren stod öppen och det hördes en massa röster utifrån, jag kunde urskilja min mammas och min pappas. De lät glada, och de väntade förmodligen på mig.


Det gick fort att ta bakdörren ut till trädgården och ta mig bort ifrån huset utan att någon såg mig, även om den fulla resväskan saktade ner mig något. Mina steg styrde sig snabbt bort emot Zayns hus, jag hoppades bara att han var hemma för nu tänkte jag inte backa tillbaka. Vi bodde rätt nära varandra, han och jag, och det var bra eftersom att jag gick i bara strumpor. Om jag hade gått till hallen hade de fått syn på mig och jag hade då inte kunnat smita därifrån. Det såg nog rätt roligt ut, när jag gick där i bara klänning och strumpor kånkades på en stor resväska, men det hindrade mig inte. Snart nog stod jag framför Zayns hus, jag hade mött en del folk på vägen men det enda som var viktigt för mig nu var honom. Det var nu eller aldrig, vad skulle han säga?


ZAYNS PERSPEKTIV

“Have some more cake, love” sa mamma och log ett brett leende emot mig. Jag satt tillsammans med min familj och släkt på altanen och åt tårta, vi firade mig och jag hade fått le så mycket att jag nästan hade ont i smilbanden. De var väldigt snälla, min släkt, men ibland kunde det bli lite för mycket, särskilt nu när jag fick låtsas att jag var superglad fast jag inte var det. Jag hade tänkt mycket på Amanda, och förbannat mig själv för att jag inte hade kunnat sluta titta på henne. Det hade varit som om tiden hade stannat när våra blickar hade mötts, och jag saknade henne så otroligt mycket. Hon var förmodligen i full färd med att packa ner det sista just nu, innan hon skulle flytta ikväll. Och när det ringde på dörren såg jag min räddning att komma bort, om så bara för ett litet tag. Jag ursäktade mig och gick snabbt inomhus, och öppnade sakta ytterdörren. Synen framför mig fick mig att titta förbryllat på henne och bita mig i kinderna för att inte le. Visst hade hon gjort fel, men alla kunde ju göra fel. Amandas ögon tittade ett ögonblick på mig innan hon släppte den stora resväskan hon hade i händerna och steg in i min famn. Och det kändes så naturligt, som om vi aldrig hade varit ifrån varandra och bråkat.

“Zayn, I’m so sorry” mumlade hon och tittade hoppfullt in i mina ögon för förlåtelse. Och mitt hjärta ville inget hellre.

“It’s okay” viskade jag och kramade henne hårt, jag ville aldrig släppa taget. Hon mjuknade upp i min famn och kramade mig hårt tillbaka.

“I love you” sa hon tyst och borrade in sitt huvud i min famn, jag var ju en bit längre än henne.

“I love you too, and no matter how mad I was, it can’t make me stop loving you” svarade jag och drog isär en bit så att våra blickar möttes. Ett litet leende lekte över hennes läppar och hon höll armarna stadigt omkring min midja. En plötslig tanke kom till min hjärna som fick mig att sucka svagt.

“Is this goodbye?” frågade jag ledset och strök min tumme längs hennes kind. Amanda bet sig lite i läppen och sa något oväntat.

“It is.. Unless-” Jag avbröt henne snabbt och lite ivrigt.

“Unless what?”

“Unless I can stay here, with you. Like, permanently. I know it’s much to ask about but I just can’t leave you, I love you so much. And I’ve just gotten you back” sa hon och en röd färg spred sig över hennes kinder. Jag började att le och tog hennes händer i mina.

“I will ask, but first…” Jag böjde mig fram och kraschade samman våra läppar, och det kändes precis som vår första kyss. Mitt hjärta dunkade hårt och det lät ju rätt töntigt att erkänna det, men även på en kille kunde det finnas fjärilar i magen. Amanda började att skratta mitt i kyssen och höll ett tajt grepp omkring mig.

“I love you, thank you so much.” Jag flätade samman våra fingrar och log smått.

“It’s alright. I’m just gonna ask them, I have no idea what they’re gonna say though” erkände jag.

“You don’t have to ask us, we’re saying yes” hördes en röst bakom mig som fick både mig och Amanda att snabbt vända oss om emot inga mindre än båda mina föräldrar. De båda log stort som idioter

“Mum, dad, have you been standing here for a long time? Or wait, I don’t even care, did you just say yes?” frågade jag och tog ett steg närmre dem. Mamma nickade och skrattade lite åt min entusiasm.

“Yes, it’s a yes. Welcome home, Amanda” sa hon och öppnade sina armar för Amanda som kramade henne hårt, och sedan även min pappa. Jag bara log, för jag kunde knappt tro det. Tro att detta kanske skulle få hända. Men mitt leende slocknade snabbt när det ringde på dörren som hade blåst igen bakom oss förut utan att vi märkt det. Vi alla visste nog vilka det var. Jag hann knappt reagera innan Amanda hade rusat uppför trappan och satt sig där, hon var inte längre synlig ifrån dörren. Och jag förstod varför. Jag gick efter henne och grabbade tag i hennes händer medan mina föräldrar öppnade dörren, och jag kunde höra Amandas familjs röster utanför.

“Shh, it’s gonna be okay” mumlade jag och kramade om henne. Det var tvunget att bli okej, jag ville inte låta henne gå nu.

“Where’s Amanda?” hörde jag hennes mamma säga. Amanda tittade in i mina ögon och hon såg rädd ut och jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne känna sig bättre till mods. Men jag visste att vi skulle behöva möta det här förr eller senare ändå, så jag höll hårt i Amandas hand medan jag drog upp oss och ledde henne nerför trappan tills vi stod framför hennes familj.

“How did you know where I was?” frågade Amanda sin mamma som bara log smått till svar, hennes blick var på våra sammanflätade händer.

“It was pretty easy to guess. And I know what you’re want to ask about” sa hon och log ännu större.

“You want to stay here, don’t you?” frågade hennes pappa och tittade på hennes mamma, de båda log konspiratoriskt emot varandra när de såg våra chockade miner.

“Yeah, I… I do” svarade Amanda, med en något darrig röst. Hennes hand höll ett krampaktigt tag om min och jag strök min tumme över hennes i en gest av kärlek.

“Well, we know how you feel. And we can’t take you with us, if it means that you have to leave him” sa hennes mamma och nickade emot mig.

“Is that a yes, can I stay?” Amanda började le som en galning och jag kunde heller inte hindra mina mungipor ifrån att skjuta i höjden.

“What are you waiting for? Go pack up your stuff.” En sekund senare fanns ett par armar omkring min midja som kramade mig hårt, så hårt. Och den här gången behövde vi inte släppa taget.

Hej alla! Här är sista delen av Moments, som bara var ett kort projekt. Förlåt för att den kom en dag försent men det tog tid att skriva och vi har en massa i skolan just nu. På lördag kommer vår nya novell upp som kommer vara myyyyycket längre :)
Kommentera gärna vad ni tycker, era åsikter är viktiga för oss!
Kram Josefin och Frida x

Jättebra del :längtar tills nästan novell kommer ut

Asbra ''mini novell'' längtar till nästa novell




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: