Jag hoppades att hon hade ont, för jag visste att jag hade gjort rätt sak. Ibland krävdes det lite extrema grejer för att nå dit man ville, och just nu var mitt mål Louis eller möjligtvis Zayn, eftersom jag inte kunde ha Harry. Han var inte värd min uppmärksamhet ändå, han var lika mycket bitch som Summer.

Jag skulle ha någon av dem om det så var det sista jag gjorde på den här skolan, det var jag övertygad om. 

LOUIS PERSPEKTIV

Det var konstigt egentligen, att se Harry och Summer tillsammans igen. Jag hade nästan vant mig vid en ledsen Harry som hela tiden trånade efter henne, men nu gick de hand i hand igen och leendet på Harrys läppar hade aldrig varit större. Först hade jag varit arg, det hade känts som att han hade svikit mig på något sätt. Vi hade alltid varit sådana som inte brytt oss om förhållanden, och vi hade hållt ihop på något sätt, varit likadana. Men sedan hade jag insett att det fanns anledningar till varför han gjorde som han gjorde. Man kunde ju inte hjälpa vem man blev kär i… Jag hade kanske bara aldrig trott att han faktiskt skulle vara tillsammans med någon så här länge. Men Summer verkade vara bra för honom, jag visste att han hade det tufft hemma och fortfarande hemma. Efter hans pappa hade gått bort och hans lillasyster hade flyttat hade Summer verkat vara det enda som kunde hålla ihop honom.

Om jag skulle vara ärlig så var jag kanske lite avundsjuk. Kärleken mellan de två verkade så stark, även om jag inte kunde förstå hur. Jag hade aldrig varit tillsammans med någon så länge och det var en konstig tanke att leka med. Jag hade aldrig riktigt gillat Summer och jag mindes alla gånger vi hade retat henne, men jag kunde inte förneka att de gjorde varandra glada. Det kunde nog vem som helst se. Och även fast jag inte var alls säker på vad jag ville, så var det kanske lite det som var problemet. Förut hade jag alltid vetat vad jag ville, att jag inte ville ha förhållanden. Men nu var jag inte så säker längre, och faktan att det var så skrämde mig en aning.

“Louis, wait! I want to speak to you.” Jag drog upp min väska över axeln och slängde en blick bakåt, som landade på Serena. En tyst suck for ur mig. Även om jag inte hade något emot henne så hade Harry berättat för mig vad hon hade gjort emot Summer. Jag hade gjort många taskiga saker på den tiden jag gått på denna skolan, men till och med jag hade insett att Serena hade gått över gränsen den här gången. Att vara taskig var en sak, något jag hade varit många gånger för att det helt enkelt var en del av min image, men att skada någon fysiskt var på en helt annan nivå. Jag tittade på Serena och visst var hon snygg, men var hon verkligen mer än så? Hon log självsäkert emot mig och påminde mig faktiskt om… Mig själv.

“Hey. So I was just wondering, what are you doing this weekend? I thought we could have some fun, you know” sa hon och slängde sitt blonda hår bakom axeln. Jag höjde på ögonbrynen och tittade ner på henne. Var hon verkligen så desperat? Jag visste att Harry i princip hade sagt inför halva skolan att han hatade henne och att hon var en bitch. Tanken på det fick mig fortfarande att le lite, jag önskade bara att jag hade varit där för att se hennes ansiktsuttryck när han sagt att han inte ville ha henne. Det hade verkligen varit obetalbart. Och nu ville hon träffa mig, men varför? För att hon inte kunde få Harry, och jag också var populär? Visst var hon snygg men hon var en riktig bitch, och var jag verkligen så desperat?

“Well, I already have plans. I’m sorry” svarade jag och tittade på henne. Först såg hon bestört ut, som om ingen någonsin hade sagt nej till henne förut. Fast sedan kom jag ju på, det hade ju någon gjort. Harry. Efter någon sekund hämtade Serena sig och leendet var snabbt tillbaka på hennes läppar.

“Then maybe next week? Or on thursday or something?” fortsatte hon fråga, som om hon inte hade fattat vinken riktigt.

“Uhm, no. I don’t think so. But thanks anyway, I guess?” svarade jag och log kort. Jag visste inte riktigt varför, men jag kände inte för att vara med henne. Kanske var det för att jag tydligt nog verkade vara hennes, ja, inte direkt förstaval.

“Why the hell not? Come on, I know you wouldn’t have turned down this oppurtunity a month ago. Have Harry, the idiotic piece of shit and his bitchy girlfriend changed you or something?” frågade Serena och himlade med ögonen, som om hon på helt fullt allvar trodde att precis vem som helst skulle vilja ha henne. Det var lite väl självsäkert, kanske. Mina ögonbryn rynkades samman när jag hörde vad hon kallade Harry, för även om jag också hade varit väldigt skeptisk i början till hur mycket han ville ha Summer, så hade Serena ingen rätt att säga så om min kompis.

“Say what you want about her but don’t call him an idiotic piece of shit, okay? Because he’s not. God, you don’t even know the guy and still, you’re so fucking good at talking shit about him that it’s almost funny” muttrade jag och korsade armarna över bröstet. Jag hade ingen lust att slösa mer tid på Serena, inte ens att hon var snygg verkade hjälpa nu när hon var så bitchig. Jag kanske verkade vara ett svin som låg med alla, men när folk snackade skit om mina kompisar hade jag inga problem med att säga ifrån och göra vad som behövdes för att få dem att sluta.

“Oh come on, please don’t tell me they turned you into an idiot too. It’s just one night, who would it hurt? That’s right, no one. You’re popular, I’m popular. What could possibly be wrong wih that?” frågade Serena med ett höjt ögonbryn. Jag himlade med ögonen och förstod verkligen inte vad jag hade sett i henne förr.

“Well, no. I’m not an idiot, and neither are they. Actually, maybe you’re the idiot here, who’s still trying. Like you really think I would go away and have some fun with you when you talk shit about my friend? Just go already” svarade jag irriterat och drog en hand igenom mitt hår. Jag hade redan slutat för dagen och allt jag ville var att komma hem.

“God, why are you all so stupid these days? Fine, but you will be the one regretting yourself.” Och med de orden klampade Serena surt iväg från mig så fort hon kunde på sina höga klackar. Jag skakade på huvudet och flinade nästan lite åt hur dum hon var. Trodde hon verkligen att jag skulle vilja vara med henne när hon kallade Harry för idiotisk skit? Så dålig kompis var jag inte.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag kunde känna blickarna på mig även om jag inte såg dem. Jag kunde se att det förmodligen hade kommit ut i skolan vad som hänt eftersom rykten här verkligen gick snabbare än blixten. Nu visste säkert alla att jag hade haft hjärnskakning, och att det varit därför jag varit hemma några dagar för att vila upp mig. Men idag var jag äntligen tillbaka. Jag kunde inte direkt säga att jag saknade skolan för det gjorde väl ingen, men jag hade saknat alla mina kompisar här. Sedan fanns de också dem som jag inte hade saknat, som till exempel Serena. Men vad kunde jag göra? Ja, att stanna hemma för resten av livet var inte något alternativ direkt. Så här var jag, och gjorde mitt bästa för att ignorera allas blickar på mig. Jag kom fram till mitt skåp och slängde in alla mina grejer utan att bry mig om riktigt var de hamnade, det var så stökigt där inne ändå. Jag kände hela mitt ansikte skina upp när jag fick se Harry komma gående i korridoren emot mig. Han log stort och gav mig en mjuk kram, som om jag var gjord av glas. Under de senaste dagarna hade han besökt mig varje dag efter skolan och hållt mig sällskap, det blev så ensamt och tyst att vara själv hemma flera dagar i sträck nu när mamma var iväg igen och Kate inte fanns kvar hos oss längre.

“Hi, how are you?” frågade han i mitt öra. Jag log emot honom och placerade mina armar kring hans midja.

“I’m good, how are you?” frågade jag tillbaka till honom.

“I’m good too, now that you are here.”

“Cheesy.”

“You know it.” Jag skrattade lite och tittade sedan på klockan på väggen. Då insåg jag vilken lektion jag hade nu på morgonen. Det gav mig nästan kväljningar att tänka på det, cheerleading. Efter vad Serena hade gjort emot mig sist gång jag hade varit inne i den gympasalen hade jag ingen aning om vad hon faktiskt var kapabel till att göra numera. Tanken på att träna cheerleading var alldeles för läskig så jag skulle bara titta på idag. Jag hade försökt att lägga det bakom mig men jag var fortfarande arg inombords, väldigt arg. Hur kunde man ens göra något sådant, att medvetet tappa greppet om någon så att den slår sig? Jag förstod mig verkligen inte på Serena.

“What’s wrong?” frågade Harry som nu studerade mitt ansikte.

“Nothing, it’s just, I have cheerleading now. I’m just going to watch today, but still” svarade jag och suckade lätt. Jag kanske var löjlig, men jag hade ingen lust att träffa Serena. Harry strök handen över min kind.

“Will you be okay?” frågade han en aning oroligt. Jag log smått åt hans omtänksamhet och nickade sedan.

“Yeah, don’t worry. I’ll be okay” svarade jag och pussade honom lätt innan jag tog mig ur omfamningen och slängde igen mitt otroligt tröga skåp. Dags för cheerleading då.

Jag hann inte komma långt innan jag höll på att krocka med någon, men jag hann väja undan i sista sekund.

“Oh my god, are you already back? I thought you would be gone for a longer time” sa Serena och log emot mig. Men leendet nådde inte hennes ögon, inte ens i närheten av dem.

“Yeah, I am back. And I’m not really happy about what you did. You hurt me, you know. I got a brain concussion!” sa jag argt och korsade armarna. Serena bara höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“I didn’t do anything. And maybe it was just meant to happen. People who deserve to get hurt, often does.” Det hon sa äcklade mig verkligen, vilken vidrig människa hon var.

“I can’t believe you just said that. Just leave me alone, okay? I can’t help that you’re too bitchy for anyone to want you” svarade jag och började sedan att snabbt gå iväg ifrån henne emot omklädningsrummet. Jag visste att man egentligen gjorde fel i att bråka med Serena, men jag var så fruktansvärt trött på henne. Det dröjde inte mer än någon sekund förrän jag kände henne dra tag i min tröjärm.

“What did you just say?”

Här är kapitel 59!!

Vi ber om ursäkt för att det bara kom ett kapitel denna veckan och inget i torsdags, men skolan har tagit väldigt mycket tid och vi har lite svårt att få till något bra att skriva.

Och om ni gillar det vi skriver, så kommentera jättegärna! Det betyder så mycket om ni gillar det :) Det spelar ingen roll om det är långa eller korta kommentarer, allt peppar oss!

Ni alla får ha en jättebra vecka, vi ska försöka uppdatera bättre denna veckan.

//Josefin och Frida.