“See you at work Summer.”

“See you at work Harry” sa jag och vände mig om och började gå mot tunnelbanestationen. När jag kommit en bit så vände jag mig om för att se Harry stå där med händerna i fickorna och le mot mig. Jag vinkade mot honom innan jag svängde så att jag inte kunde se honom längre. På något sätt så längtade jag till att jag skulle jobba. Men det var väl inte för att Harry skulle vara där? Eller..?

“Hey, why didn’t ya wait for me?!” hördes en röst bakom mig som fick mig att stanna i mina steg. Jag vände mig om med ett leende och såg den blonda pojken komma springandes mot mig.

“Sorry Ni, I forgot” sa jag och log när han lade en arm om mina axlar.

“It’s okay Summer. So I was wondering if you wanted to hang out today? It was a long time ago we hung out alone” sa han och log mot mig. Jag suckade, väl medveten om att jag skulle se hoppet i hans ögon försvinna.

“Sorry Niall, I can’t today. I have work” sa jag.

“Work? I didn’t know you worked?” sa han fast det lät mer som en fråga.

“I just started” svarade jag.

“Well, we have a lot to catch up on” sa han och jag nickade instämmande.

“We have, what about we hang out tomorrow after my cheerleading? We can have a sleepover. I’m home alone anyway” sa jag och såg Niall le mot mig.

“Sounds awesome” svarade han och tog bort armen från mina axlar när vi kom till trapporna som ledde ner till tunnelbanan. Niall kollade med ett busigt leende på mig.

“Ready, set go!” ropade han och vi började springa ner för trapporna som var fulla av folk. Vi fick fula ord slängde mot oss men vi brydde oss inte. Jag och Niall tävlade alltid om vem som kunde komma först ner till spåret, oavsett hur mycket folk det var. Niall var den som brukade vinna och det verkade han göra idag också. Han var några trappsteg före mig och när jag hörde ett högt tjut så förstod jag att han var nere. Jag saktade genast ner och drog in ett djupt andetag för att försöka återhämta andan.

“Number one again!” utbrast han och gjorde en liten segerdans som fick mig att skratta.

“Congratulations my dear Niall. What can I do for you?” sa jag med tillgjord röst.

“Thank you darlin’, hmm what about a lovely dinner tomorrow?” föreslog han i också tillgjord röst.

“Pizza it is” svarade jag och skrattade.

När jag kom hem så lade jag ner min tunga väska på golvet. Läxorna var för många och allt jag ville var att slippa dem. Men jag visste att mina betyg skulle sjunka om jag inte pluggade. Därför tog jag fram min mattebok och började räkna. Matte var nog mitt hatämne. Dels så var det svårt men det var också så himla tråkigt. När skulle jag någonsin behöva veta hur man räknade ekvationer i framtiden? Det var ju inte direkt så att jag skulle bli en mattelärare. När jag räknat några tal så tyckte jag att det räckte för idag. Jag gjorde snabbt iordning två smörgåsar som jag sedan åt. Mitt arbetspass skulle börja om en timme och om tjugo minuter gick min tunnelbana. Jag gick upp till mitt rum och tog fram en snodd för att sätta upp mitt hår i en tofs. Jag bytte om till ett par svarta jeans och ett vitt tight linne. Sedan gick jag ner igen och tog ett äpple som jag kunde äta på vägen. Jag snörade på mig mina skor och tog på mig min jacka innan jag gick ut från huset för att påbörja min vandring till stationen. Vädret hade inte blivit bättre. Snarare sämre. Det blåste kallt och småduggade. Det kändes verkligen att hösten var på väg. Löv hade börjat falla till marken och gräset var inte lika grönt längre. Jag tog en tugga av mitt äpple och tog sedan upp min mobil ur fickan. Jag fick en chock när jag såg att tåget skulle gå om tre minuter. Jag kastade äpplet i papperskorgen som jag gick förbi och började sedan att springa de sista metrarna.

När jag äntligen kom fram till jobbet så såg jag en liten flicka sitta på bänken bredvid kassan. Ingen annan verkade vara här. Vad gjorde hon här? Hon hade kanske kommit fel? Hon hade brunt axellångt hår och bruna ögon. Hon såg ganska lik någon jag sett, men jag kunde inte sätta fingret på vem det var.

“Hi” sa jag och ställde mig framför henne. Hennes blick mötte min och hon kollade blygt på mig. Jag kunde inte undgå från att kolla på hennes kind som var alldeles röd och om jag inte var helt blind så kunde man skymta ett handavtryck. Hade någon slagit henne? När hon inte svarade så bestämde jag mig att prata igen.

“I’m Summer, who are you?” frågade jag och hon log. Som om hon kände mig.

“I’m Cara” sa hon och plötsligt slog det mig. Det var ju Harrys lillasyster. Men vad gjorde hon här?

“Why are you here?” frågade jag och log smått mot henne.

“Harry brought me here, he said that he didn’t want me alone with my dad” sa hon och hennes ögon började genast att tåras.

“Are you okay?” frågade jag oroat och lade ner min väska på golvet. Hon skakade på huvudet och sträckte fram sina armar mot mig. Jag kramade osäkert om henne. Även om jag inte kände henne så bra så kändes det som om det var min skyldighet att trösta henne. Jag kände min högra axel bli blöt men jag brydde mig inte.

“Shh shh, it’s okay, wanna tell me what’s wrong? Or I can go get Harry” sa jag.

“Go get Harry, please” fick hon fram och jag nickade. Jag drog henne ifrån mig och torkade henne lite under ögonen innan jag gick in i bakrummet. Ingen annan var här och jag blev inte förvånad av att se Harry stå och baka bröd.

“Hi Harry, umm Cara. She’s crying” sa jag och hans leende som varit på hans läppar försvann. Han skyndade sig ut till kassan och jag hörde Cara bryta ut i ännu mera gråt. Jag bestämde mig för att ge dem lite privat tid så jag satte på mig ett förkläde innan jag fortsatte på frallorna som Harry börjat med.

När det gått en kvart så bestämde jag mig för att gå ut till Harry och Cara. När jag kom ut till kassan så såg jag Harry sitta på en stol med Cara i sitt knä.

“Everything okay?” frågade jag och mötte Harrys blick. Den var blandad med argsinthet, ledsamhet och sorg.

“Umm yeah, Cara’s not crying anymore” svarade han och jag nickade. Jag kollade på Cara som hade röda ögon och blöta kinder. Jag vände mig om och tog fram en servett, lite papper och en penna. Jag gick sedan fram till Harry och Cara och satte mig på huk framför dem. Jag tog servetten och torkade bort hennes tårar på kinderna. När jag gjort det så tog jag fram pappret och pennan och lade det på bordet.

“You wanna know what I do whenever I’m sad or angry?” frågade jag Cara försiktigt och hon nickade smått samtidigt som hon bet lite på sina naglar. Harry strök henne över håret och jag kunde verkligen se att han brydde sig om henne hur mycket som helst.

“I paint. I’m not good at it, but that’s what I do. I paint whatever that comes up in my mind. For example, when me and my bestfriend is fighting I always paint her. And if I’m really angry at her I just make her look ugly” sa jag vilket fick Cara att skratta. “Or, you can paint on people” sa jag och sekunden senare hade Harry ett bläckstreck på sin kind. Cara skrattade och kollade leendes på Harry.

“But that’s not so nice” sa Harry och log smått mot mig. “But you know what Cara, if someone ever paint on you, you just paint on them back” fortsatte sedan Harry och målade lite på min arm. Jag skrattade lite och kollade upp mot Harry.

“Well Cara, we have to work now. But just tell us if you need anything” sa Harry och lyft sedan upp Cara för att ställa sig upp. Jag gjorde också det och snart var både jag och Harry inne i bakrummet igen.

“What was all that about?” frågade jag efter en stunds tystnad.

“What?” frågade han mig.

“Why was Cara crying?” förtydligade jag mig och han kollade genast ner i marken.

“N-nothing” stammade han fram och drog en hand genom sitt hår.

“Harry, you know that you can tell me anything. I won’t tell anyone. You’re my friend” sa jag och fattade inte att jag sa det där sista högt.

“I’m your friend?” frågade han hoppfullt med ett leende och jag nickade.

“Yeah, it feels like I can trust you so therefore you’re my friend” sa jag leendes. Harry log mot mig innan han tog ett steg framåt och omfamnade mig i en kram.

“You don’t know how much that means to me” sa han mot mitt hår samtidigt som hans armar var på min rygg. Jag lade armarna om hans nacke och för en gångs skull så kändes det faktiskt rätt.

“What you did to Cara, it means a lot. I saw how happy she was around you. But I can’t tell you now why she was crying. I don’t want you to be afraid or get in danger” sa han och jag nickade men jag förstod inte vad han menade med att jag skulle bli rädd eller hamna i fara. Så farligt liv hade han väl inte?

“It’s no problem. I haven’t been around small kids for a long time, she’s lovely Harry. And I can really see how much you care about her” började jag och kände honom nicka. Jag tog bort mina armar om hans nacke och hans försvann från min rygg. “And you can tell me whenever you feel ready Harry. Don’t feel like you have to. I just want you to know that I’m here if you want to talk. Like you were when I talked to you about my family” sa jag ärligt och log smått mot honom. Han nickade smått mot mig och plötsligt kändes det som om jag äntligen kunde läsa alla mina känslor för Harry. Även om det inte var något mer än vänner så visste jag att det betydde mycket för honom. Alla mina osäkra frågor jag haft om Harry för bara några timmar sedan var som bortblåsta. Jag visste att jag gillade Harry och att han gjorde mig glad. Även om han ibland gjorde mig arg och kanske inte hade det bästa temperamentet så var det hans personlighet. Och jag visste att han var så mycket mer än en player. Jag hade inte märkt att jag stirrat in i Harrys ögon hela tiden förrän han började luta sig fram mot mig. Vad höll han på med? Han tänkte väl inte göra det som jag trodde att han skulle göra. Plötsligt var hans ansikte så nära mitt att jag kunde känna hans mintiga andedräkt. Mitt hjärta dunkade fort och hårt och det kändes som om Harry kunde höra det. Hans blick flyttades mellan mina ögon och mina läppar hela tiden och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Harry hade ju kysst mig förut men då hade jag inte varit beredd på det och det hade inte betytt något. Men denna gången så kändes det annorlunda. Men mina känslor för honom var ju bara som vänner. Inget mer. Och man kysser inte sina vänner. Men ville jag verkligen bara vara vän med Harry? Han gjorde mig glad, men han var ju inte direkt min typ. Men vad var min typ då? Mitt hjärta och min hjärna hade helt olika åsikter och fightades som djävulen och gud. Mitt hjärta ville att jag skulle kyssa honom medan min hjärna ville att jag skulle hålla mig undan från honom. Men det var jag som skulle göra valet. Ingen annan. Lyckligtvis så behövde jag inte tänka på det mer eftersom en röst från kassan fick oss att gå ifrån varandra. Harry harklade sig innan han gick ut till kassan för att hjälpa kunden som kommit. Mina händer fann sin väg till mina läppar. Vad hade hänt om Harry faktiskt hade kysst mig? Jag hade ju nyss sagt till honom att han var min vän. Men på något sätt så hade det känts så himla rätt. Och jag visste innerst inne vad mitt val skulle bli. Och hade jag följt mitt val så hade mina läppar varit mer svullna nu.

Oooohhhh :P Vad tyckte ni om det? ;) Kommentera gärna era tankar/åsikter, ni vet att det betyder enormt mycket för oss :D

Ha det bäst!! //Josefin & Frida xxx

”You’re going to throw up or not?”

Skärpan i hans röst fick mig att rysa. Ett rent ut sagt fiasko att tillbringa årets fest vid ett dasslock.

”Harry! Are you listening to me?” ett svagt ”yeah” kom ur min mun och Josh fortsatte sitt babbel.

”We’ll miss the whole party, can we please be done here sometime? Your mom is for good's sake here. Behave yourself!” Att han ens orkade försöka. Genom den smala springan Josh lämnat kvar sig av dörren såg man hoppande livliga ungdomar dansa livet ur sig. Alla sprang runt och firade av det nuvarande året. Medan jag satt här inne och försökte få upp någon sorts spya.

Jag ville också kunna kontrollera alkoholen, kunna känna glädjen pumpa i lungorna, känna det där lilla pirret i magen när klockan slår tolv.

”Okey! It doesn’t work”

”I’m feeling okey Josh” svarade jag enkelt.

”Can we get out of here now?”

”Yeah yeah, only if you promise me you’ll behave” jag gav Josh en svag nick och han ledde mig ut från toaletten.

”Hey Harry! Come over here for a second”

”What is it mum?” mamma smekte mig över kinden och klappade mig sedan på samma ställe och gav mig en orolig mamma blick.

”How much have you been drinking?”

”Not much”

”I can see that you’re lying Harold” hennes rynkor letade sig fram och besvikelsen strålade över hennes ansikte, då den ända gången hon använde mitt fullständliga namn.

”Mom it’s New Years eve, it’s allowed to party and have fun. I’m 19 and have control over myself.” Hon kollade ner på marken, allt för att dölja tårarna. Jag la min vilande hand på hennes axel och strök sakta fram och tillbaka.

”Relax mum, your party is supreme”

”I’m glad you liked it”

”Iike always” mamma tog in mig i en kram som varade alldeles för kort. Tanken att jag inte alls ofta fick hålla om henne och säga att allt skulle bli bra, mådde jag dåligt över. Jag visste hur svårt hon hade det hemma, då både jag och Gemma var ute på varsitt håll. Jag någonstans i världen och Gemma som läste på universitetet. Huset stod tomt om dagarna och det ända hon kom hem till var ett ännu tommare hus med allt för många rum att välja på. 

Varje år ordnade mamma en magisk afton då hon bjöd in alla i vårt område, vänner och skäktningar för att fira det kommande året. Det har varit årets fest under långa tider och att få vara delaktig i traditionen var en ärra. Både för att träffa min underbara mamma som fixade och planerade festen och för att fira med mina närmaste som jag inte alls träffade ofta. Hela gänget var här, Louis, Naill, Liam och Zayn. Vad ska jag säga? - en perfekt kväll om jag får bestämma - 

”Take it easy and remember to have fun” med det släppte mamma äntligen iväg mig.

Jag andades ut.

“Summer!” hörde jag min mamma ropa på mig nerifrån. Jag suckade och gick ner för trappan till hallen där hon stod påklädd och med en svart resväska vid sidan om.

“Yeah?” frågade jag och lutade mig mot den vita väggen.

“I have work this week so I won’t be home anything until tuesday next week. Kate is off from work but she’ll be back on saturday. I know that you’ll be fine without her help but if you need anything, just call her okay?” förklarade hon och jag nickade för att visa att jag hade förstått.

“Great! Well, take care honey. I’ll call you whenever I have time” sa hon och kramade mig. Hon satte sedan upp sitt mörkbruna hår i en stram hästsvans och log mot mig en sista gång innan hon gick ut genom dörren. Jaha, nästan en hel vecka för mig själv. Kanske inte det roligaste. Men vad hade jag för val egentligen?

Jag drog upp de bruna trädörrarna till skolan och började gå mot mitt skåp. Efter att jag hade kommit hem igår så hade jag bara varit i mitt rum hela dagen. Jag hade funderat på vad campingen betydde. Det var ju inte direkt någon dejt. Harry gjorde mig så förvirrad. Ena stunden var han avslappnad och rolig medan andra stunden så var han arg och sa spydiga kommentarer. Jag gillade den första Harry bättre. Jag var osäker på ifall det var en bra idé att öppna sig för Harry. Inte för att jag trodde att han skulle sprida det. Ingen skulle ändå bry sig. Jag var mer orolig för att han inte skulle bry sig. Att han bara satt där och låtsades för att verka som en “bra” vän. Vän? Kunde jag klassa Harry som min vän? Jag hade ju berättat om hela min familj för honom, men var han verkligen min vän. Egentligen så visste jag ju att han ville mer. Men på något sätt så kändes det hela så påtvingat. Han hade aldrig pratat med mig förut. Varför hade han börjat nu? Och dessutom bett mig att gå på en dejt med honom. Harry var en snäll kille och han kunde vara omtänksam om han ville. Men jag hade ingen aning om vad jag kände för honom. Han nästan vägrade att öppna sig för mig. Något som faktiskt sårade mig. Jag hade ju öppnat upp mig för honom. Kunde inte han göra det för mig då? Det var ju inte direkt så att jag skulle sprida det han sa till någon annan. En suck for ur mig vilket fick Liam att vända sig om mot mig.

“What’s up?” frågade han och låste upp sitt skåp.

“Nothing” ljög jag när jag egentligen ville säga allt till honom som var på mina tankar. Men jag hade ingen lust att prata om det nu i skolan och dessutom så visste jag att jag skulle få bättre råd av Lucy.

“If you say so” sa Liam och tog fram sina historia böcker. Jag tog fram mina också och stängde sedan mitt skåp.

“How was your weekend?” frågade jag för att byta samtalsämne samtidigt som vi gick mot klassrummet.

“Great! How was yours?” frågade han mig.

“Also great” svarade jag leendes. Trots att Harry gjorde mig alldeles förvirrad så hade campingen varit rolig. Förutom att jag nu var lite förkyld efter det iskalla badet. Jag hade aldrig campat förut men det var faktiskt roligare än vad jag trodde. Det var också väldigt mysigt.

Jag och Liam gick in i klassrummet där vi såg Niall och Lucy sitta vid ett av borden. Vi satte oss vid bordet bredvid och började genast att småprata eftersom läraren inte kommit ännu.

“So Summer, how was your date with Harry?” frågade Lucy och vickade på ögonbrynen.

“It wasn’t a date Lucy” sa jag och himlade med ögonen.

“Whatever... What did you guys do?” frågade hon istället.

“Umm, we were camping” mumlade jag och kollade ner i bordet. Varför blev det plötsligt så pinsamt. Det var ju bara Harry vi pratade om.

“You’re kidding right?” frågade Niall med ett flin och jag skakade bara på huvudet.

“Oh my god! I would pay to see you! Seriously Summer, you in a forest? I don’t think so” sa Lucy och skrattade.

“You don’t have to believe me, but it’s true” sa jag och ryckte på axlarna. Lucy skulle precis säga något när alla tystnade. Jag kollade runt för att se vad som hände och min blick fastnade vid dörren. Där kom Louis, Zayn och inte minst Harry ingåendes. Alla följde dem med blicken, även jag, och när Harry kollade mot mig kunde jag inte undgå att lägga märke till hans blåtira. Vad hade han gjort? Plötsligt kände jag mig nedstämd. Varför gjorde jag det? Jag hade sett Harry med sår i ansiktet förut. Varför var det så annorlunda den här gången. Jag svalde hårt när en tanke kom upp i mitt huvud. Var det för att jag brydde mig om honom?

Lektionen var slut och alla skyndade sig ut från klassrummet. Jag försökte få tag i Harry för att kunna prata med honom, men han hade varit snabb ut från klassrummet. Jag plockade undan allt som låg på min plats och tog följe med Liam mot mitt skåp. Jag stannade upp i mina steg när jag såg Harry, Louis, Serena, Jennifer och Zayn stå bredvid varandra. Serena höll sig nära Harry och grejade med hans hårtoppar samtidigt som hon höll hans hand. Varför gjorde hon det för? Hon förtjänade inte Harry? Men vad tänkte jag egentligen? Harry var inte min, han fick ju va med vem han ville. Men på något sätt så kändes det så himla fel när Serena stod och flörtade med honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag började gå mot dem. Jag ville så gärna prata med Harry och fråga vad som hade hänt. När jag kom närmre så kände jag att jag hade blickar på mig. Dels från elever runt omkring, kanske inte så konstigt för det var nästan ingen som vågade gå fram till dem, men också från Harry. Hans ögon borrade sig in i mina och han kollade konstigt på mig. Tillslut stannade jag framför honom och fick en sur blick av Serena.

“Hi Harry, I just wanted to ask what happened to you? Are you okay?” sa jag en stund efter att jag samlat mod. Varför var jag så nervös? Jag hade aldrig varit så nervös i Harrys sällskap förut. Men med blickar i ryggen och ett par personer omkring mig som skrattade så var det kanske inte så konstigt. Harrys ögon lös upp innan de snabbt blev vanliga igen.

“Umm okay, why do you care how I am, Winter?” sa han med ett flin och fick de andra att skratta. Jag öppnade munnen för att säga något men inget kom ut. Jag suckade. Hade han nyss kallat mig Winter. Jag trodde vi var över den perioden. Tydligen inte.

Skoldagen var slut och allt jag ville var att gå hem. Harry hade gjort så att jag såg ut som en idiot när jag kom fram till honom. Varför hade han gjort som han gjort? Jag trodde faktiskt att vi hade något på gång. Något som kunde utvecklas till något mera. Men Harry brydde sig för mycket om sig själv och sitt rykte för att kunna prata med mig under skoltid. Jag suckade och slängde min väska över axeln.

“See you later Liam” sa jag och började med raska steg gå mot utgången. Jag hörde Liam ropa hej då innan jag öppnade dörren. Jag gick ner för trapporna som fanns innan dörren och kollade upp mot himlen. Den var mörkgrå och det såg ut som om det skulle börja regna när som helst. Typiskt England. Jag hade precis gått ut från skolgården när någon tog tag i min hand och vände mig om.

“Hi Summer” sa Harry och visade sina vita tänder i ett leende.

“What do you want?” muttrade jag och satte armarna i kors.

“Woah! Someone woke up on the wrong side of the bed this morning” retades han.

“Seriously Harry! What’s your deal? Yesterday and the day before you were all kind to me and I actually enjoyed the time when we were camping! But today you were just mean! If you don’t want to be with me just tell me! Because I actually care about you and it’s not so nice to see you all blue in your face!” utbrast jag argt och kände en lättnad på mina axlar. Att säga vad jag tyckte till Harry var vad jag behövde.

“You care about me?” frågade han och hopp lös i hans ögon.

“I do Harry, but I don’t want you to feel embarassed of me!” svarade jag lite lugnare än förut.

“I’m not embarassed of you it’s just-” började han men jag avbröt honom.

“You just care about your reputation more. It’s fine Harry, really. It’s who you are. But I don’t want to play any games with you” sa jag ärligt och började gå mot tunnelbanestationen. Jag hörde Harry sucka innan han sprang efter mig och stannade framför mig.

“I’m not playing a game Summer. Trust me. The camping yesterday was fun and I did also enjoy it. I like you, I don’t know why I did what I did before. It’s just that no one has ever cared for me before” sa han och jag kollade konstigt på honom. “Except for my family” lade han sedan snabbt till. Jag nickade.

“Well, that doesn’t make you to have the right to tease me and call me Winter. Seriously, I thought we were over that. You made me look like a fool when I came up to you. Do you know how many people who have laughed behind my back today?” utbrast jag och kände mig genast arg igen.

“I know I know Summer, and I’m sorry. Fuck, I don’t even know how to explain myself. But I do know that you looked really cute when you came up to us. I don’t think anyone besides you would do that” sa han vilket fick mig att rodna.

“I gotta go Harry” sa jag och log lite.

“Do I get a second chance?” frågade han hoppfullt.

“Maybe” svarade jag triumferande.

“Well, I don’t take no as an answer” sa han och log sitt fina leende.

“I know that Harry” sa jag och han blinkade bara med ena ögat mot mig.

“See you at work Summer.”

Sedan lade han sitt liggunderlag närmre mitt och lade sig tätt intill min kropp under en under en blandning av våra sovsäckar.

“Harry-” började jag men blev snabbt avbruten.

HARRYS PERSPEKTIV

För första gången på riktigt länge vaknade jag upp bredvid någon som inte var min syster. Oftast sov jag själv, om inte Cara ville sova med mig som hon ibland ville. Visst låg jag med tjejer, men jag sov aldrig över med dem eller något sådant. Det var mer som ett “jobb” som blev utfört, och när det sedan var klart så var det bara att gå som om ingenting hade hänt. Trots det så visste ju nästan alla på hela skolan vad jag höll på med, jag var ju trotsallt en av de mest populära personerna på hela skolan. Och den där känslan av att vakna upp med någon och inte ensam, det kändes väldigt bra. Jag öppnade sakta ögonen och tog in allt ljus i min omgivning, som var väldigt mycket. Jag var väldigt varm och drog snabbt av mig sovsäcken då jag kände någon röra sig intill mig. Min blick föll på Summer som sov djupt bredvid mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag såg hur tätt ihop vi hade sovit. Jag mindes att det hade varit kallt och att det varit därför, men det hade varit mysigt också. Hon såg söt ut när hon sov och hennes bruna långa hår var ihoptrasslat på hennes kudde intill hennes huvud. Hon såg också så fridfull ut, på något sätt. Fast det visste jag att hon inte var, för hon hade ju igår berättat hur jobbigt hon hade det för mig. Och jag ville berätta, men jag kunde bara inte. Det kändes som att jag inte kände henne tillräckligt bra och jag ville inte bryta ihop här. Det fanns så mycket som sa emot att jag borde berätta, trots att jag egentligen ville eftersom hon hade vågat berätta sin historia för mig. Men jag antog att jag bara kunde säga att allt var bra hemma, eller något sådant. I och för sig visste jag inte om hon skulle tro mig, för hon verkade ha lätt att läsa av folk. Dessutom hade jag sagt det dummaste jag någonsin hade kunnat säga, att vi hade lika liv. Varför hade jag sagt det? Jag hade bara vräkt ur mig det utan att tänka efter först vilket var väldigt osmart. Men om jag hade tur kanske hon skulle glömma bort det...

Ett plötsligt röksug kom till mig och jag reste mig snabbt upp och gick ut ur tältet. Ute var det soligt och varmt, och jag kunde se dagg på grässtråna ifrån natten som varit. Det var tyst och det enda som hördes var några syrsor. Dagen såg ut att bli vacker och jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt att vakna upp på. Min hand fumlade i fickan på byxorna jag nu hade på mig och jag drog upp en cigarett ur paketet. Jag tände sedan den sedan med vana med min tändare och drog in röken i mina lungor. Jag blev genast lugnare av den och det kändes skönt. Min blick for runt i skogen medan jag tänkte på allting i mitt liv. Jag hade egentligen ingen större lust att åka hem igen och återvända till vardagen, här ute med bara Summer var det mycket skönare. Inga krav på sig, inte från någon. Och jag skulle nog gärna ha stannat om det inte vore för Cara. Jag oroade mig lite för henne eftersom hon var själv med pappa, men jag trodde nog samtidigt att hon mådde bra. Pappa hade sina små, korta, nyktra stunder som nästan aldrig existerade och om jag hade tur kanske han var någorlunda snäll emot Cara. Visst kunde hon klara sig lite själv trots att hon bara var fyra år, men det var lite för att hon var tvungen att göra det. Jag kunde inte vara med henne jämt och hon hade fått växa upp snabbare än vad hon borde ha fått göra. Jag suckade medan jag tänkte på allting, det var så komplicerat. Hela mitt liv var så komplicerat och det var delvis därför jag hade så svårt att släppa in människor i det, ingen kunde riktigt förstå mig. Det var det som var det jobbigaste. Jag kunde höra fågelkvitter långt bortifrån och solen steg bara på himlen. Trots att det var september så var det varmt, sommaren hade inte riktigt försvunnit helt ännu. Jag drog med foten över det lite smått blöta gräset medan jag tittade runt omkring mig. Rätt som det var hörde jag steg bakom mig och jag hann bli rädd för en sekund innan jag insåg vem det var.

“Morning Harry” sa Summer och ställde sig bredvid mig.

“Morning” svarade jag och tittade på den nyvakna tjejen som log ett trött leende emot mig.

“Slept well?” fortsatte jag och höjde på ögonbrynen när hon gäspade.

“Yeah, it was bit cold but still okay” svarade hon och drog en hand igenom sitt tilltrasslade hår. Jag nickade och tog ett till bloss av min cigarett medan min blick vandrade tillbaka över all natur runt omkring oss. En tystnad lade sig mellan oss medan Summer också tog in omgivningarna och tittade på allt.

“Beautiful, isn’t it?” mumlade jag halvt för mig själv.

“Yeah, it really is. Have you been here before?” frågade Summer och tittade nyfiket på mig.

“Many times. We used to camp here” svarade jag och undvek att säga något mer om min familj. Desto mindre Summer visste, desto bättre.

“Who? You and your family?” Självklart skulle Summer fråga om min familj, jag var faktiskt inte ens förvånad att hon gjorde det.

“Yeah” svarade jag bara och tog ett sista bloss av min cigarett innan jag fimpade den på marken.

“Why are you doing it?”

“Doing what?” Jag blev förvirrad av Summers fråga för jag fattade inte vad hon menade.

“Smoking.” Plötsligt blev jag nervös men jag fattade inte varför. Det var en så enkel fråga, men samtidigt så svår. För självklart fanns det anledningar till varför jag rökte och allt annat jag också gjorde, men det var inte något av det där som jag faktiskt kunde säga till Summer. Jag trodde dessutom inte att hon förväntade sig något djupt svar som faktiskt skulle bli svaret om jag sa sanningen, vilket jag ändå inte tänkte göra. Jag hade stått tyst en liten stund men märkte att Summer fortfarande tittade på mig, som om hon fortfarande ville ha ett svar vilket hon nog ville.

“Just... Doing it, you know. No reason really, just like it” blev mitt svar och jag hatade mig själv för att jag lät så himla osäker, såklart att hon inte skulle köpa det då. Vilken idiot jag var.

“Really? Because we said only the truth and you look like you’re lying..” sa hon och hennes blick lämnade fortfarande inte min för en sekund.

“It’s true” blev mitt svar och hon nickade.

“Okay, I believe you. Now can we please eat breakfast?” sa hon och log. Jag nickade lättat och gick tillsammans med henne tillbaka till tältet. Det hade varit nära att hon hade genomskådat mig och jag förbannade mig själv för att jag hade låtit så osäker. Jag var tvungen att bli bättre på det, men Summer gjorde det svårt för mig när hon själv var en så öppen och ärlig person. Jag tyckte att hon förtjänade sanningen av mig, men jag kunde bara inte berätta den. Det gick inte, och det var så det var tvunget att förbli. Många sa att det alltid lönade sig att vara ärlig och att lögner alltid var komplicerade, men det stämde inte ens. För mig var verkligheten den mest komplicerade saken, och mina lögner var min räddning.

“So I guess we’ll see eachother tomorrow then” sa Summer och log försiktigt emot mig. Vi stod nu utanför hennes dörr ännu en gång och skulle säga hejdå. Campingen var över och imorgon var det skola, även kallat verkligheten.

“Yeah, we will” svarade jag och gav henne en puss på kinden innan jag gick tillbaka emot min bil igen. Jag hade lite bråttom hem, för jag ville se så att Cara var okej där hemma med pappa. Jag såg Summer vinka till mig innan hon öppnade sin ytterdörr och gick in i huset. Hon kanske inte var världens lyckligaste, det hade jag ju förstått. Men någon fin stans att bo på hade hon iallafall. Jag satte mig i bilen och körde snabbt hemåt till mina kvarter som man faktiskt tydligt kunde se var så mycket sämre än Summers. Det var billiga och nerklottrade kvarter där ingen egentligen ville bo, men många hade inte så mycket val. Om alla i skolan hade vetat om hur jag bodde hade de kanske sett annorlunda på mig, vad visste jag? Men det var ju tur att ingen skulle få veta det då. Summer visste inte heller, och jag skulle låta det förbli så. Jag kom snabbt fram till rätt hus och parkerade bilen utanför på en av de vitmålade parkeringsplatserna som fanns där. Portkoden till huset gick fort att slå in och jag tog trapporna i några få men långa steg, och snart stod jag utanför vår dörr. När jag ryckte i dörrhandtaget var det låst och jag halade nervöst upp nycklarna ur min jeansficka. Snart var dörren upplåst och jag klev in i hallen. Där var det dödstyst, inte ett ljud hördes och det skrämde mig. Varför kom inte Cara springande som hon brukade? Och varför var det ingenting alls som lät? Jag tittade nervöst omkring mig och sparkade snabbt av mig mina converse.

“Cara? Dad?” Jag fick inget svar på mina rop och nu började jag bli mer orolig än förut. Hade det hänt något? Jag skulle göra vad som helst för min lillasyster och om någon skadade henne så skulle jag kunna göra vad som helst för att också skada den personen tillbaka. Plötsligt fick jag höra ett skrik som kom inifrån pappas rum och jag kunde svära på att det var Cara som skrek. Jag rusade dit medan alla möjliga tankar och bilder om vad som möjligtvis hände just nu snurrade runt i mitt huvud. Dörren flög upp av min arm och jag fick se min pappa och Cara där inne. Vad jag fick se härnäst gjorde mig så fruktansvärt arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag såg pappas hand flyga upp emot Caras kind för att slå till henne och jag rusade fram emot honom och knuffade bort honom ifrån henne. Ingen av oss var nog beredd på att jag skulle göra så, och själv hade jag bara reagerat utan att tänka efter först. Pappa slog Cara, han hade slagit henne. Jag kunde inte dölja min ilska och avsky för min egen pappa när jag tittade på honom medan tårar vällde upp i mina ögon.

“WHAT THE HELL DID YOU DO TO HER, YOU ASSHOLE! You slapped her, didn’t you? How dare you touch her?!” skrek jag rakt i ansiktet på honom och knuffade honom ännu en gång så att han ramlade bakåt i sängen.

“Harry, get the fuck out of here. What I do is my business, stay out of it!” röt han och hans ögon sköt nästan blixtar emot mig. Jag blinkade chockat, jag hade nog aldrig sett honom så här arg förut. Jag kände en liten hand ta tag i min och visste att det var Caras. Min blick flög till henne och jag såg hennes tårfyllda ansikte och ett blåmärke som skymtade på hennes kind.

“Cara, get out of here. I’ll be there soon” mumlade jag och puttade iväg henne bort emot dörren. Hon tvekade lite men försvann sedan ut ifrån pappas rum. Jag kunde inte låta henne riskera att få någon mer smäll, den smällen tänkte jag ta istället om det behövdes. Hon hade redan fått utstå tillräckligt mycket och jag hatade mig själv för att jag hade kommit för sent för att hindra att detta ens hade hänt.

“Don’t you ever touch her again, do you hear that? Never. You slapped your own daughter” sa jag en aning lugnare men med en sådan avsky i min röst att vem som helst hade kunnat förstå att jag hatade min pappa. Ja, gud vad jag hatade honom. Jag hatade honom för att han aldrig fanns där för oss och jag hatade honom för att allt han gav oss var smärta. Och nu hade han slagit till Cara, och jag hatade honom så fruktansvärt mycket för det. Jag hatade att han ens fanns i våra liv, allt han gjorde var att slå sönder allt som jag byggde upp.

“I do what I want, shut up!. You weren’t home anyway, so why do you even care?” frågade pappa och höjde på ena ögonbrynet bara för att reta upp mig. Trots att jag visste detta, så fungerade det ju.

“I care because I love her! Just because you’re an idiot and no one loves you it doesn’t mean that no one can’t love her!” utbrast jag och tog ett steg närmre honom. Jag kunde känna hans andedräkt som stank av sprit och det gjorde mig illamående, som allt annat med honom också gjorde.

“Don’t tell me what to do, just get the fuck out of here!” skrek han tillbaka och ställde sig upp framför mig.

HARRYS PERSPEKTIV

Efter att jag hört Summer berätta om sin söndriga familj så kunde jag inte hindra mig själv från att känna mig ledsen för henne. Jag hade alltid trott att hon bodde med sina föräldrar och fick allt vad hon pekade på. Min gissning var ju nästan rätt men jag hade inte en aning om att hennes pappa hade stuckit. Fast det var kanske inte så konstigt. Jag hade trott att jag var den enda på skolan som hade en sådan trasig familj. Så fel jag hade. Våra liv var ganska lika faktiskt. Båda av oss hade en förälder som stuckit och den andra som inte brydde sig så mycket. Min pappa drack ju hela tiden medan Summers mamma trodde att hon var en perfekt förebild och att Summer hade det bra.

“What do you mean?” frågade Summer mig och fick mig att avbrytas i mina tankar. Fan också! Såklart att jag hade sagt rakt ut att vi hade lika liv. Hur dum fick man vara? Jag ville ju inte berätta för henne. Men på något sätt så kändes det som om jag skulle göra det eftersom hon berättat för mig hur hon hade det hemma.

“Umm, nothing. Just forget it” mumlade jag. Jag ville inte att Summer skulle tycka synd om mig. Visst, jag ville att hon skulle få player-bilden ur huvudet men det kunde jag fixa på andra sätt.

“Okay..” svarade hon osäkert och jag log övertygande emot henne så att hon skulle glömma att jag ens hade sagt någonting om mitt liv. Jag kunde bara inte berätta, det skulle vara för riskfyllt. Sedan hade jag svårt för det, jag kände inte för att börja storgråta inför henne mitt ute i skogen på en campingtur där vi skulle vara glada. Summer log tillbaka mot mig och jag slogs ännu en gång av hennes fina leende.

“Are you hungry?” frågade jag och drog fram den svarta ryggsäcken jag hade bakom mig. Den var pappas, och egentligen gillade jag den inte alls eftersom den tillhörde honom. Men jag hade inget val och inga pengar, så därför hade jag varit tvungen att ta den trots att jag hatade den. Jag hatade allt som hade med honom att göra för allt han hade orsakat mig var smärta... Men jag puttade tillbaka mina tankar om honom långt bak i huvudet och tittade på Summer som nickade.

“Yeah, but I didn’t really bring much food because I didn’t know we were supposed to sleep over here” svarade hon medan jag öppnade min ryggsäck.

“Oh don’t worry about that babe. I’ve got enough for the both of us” sa jag och såg i ögonvrån att hon rodnade lite vilket jag tyckte var oerhört gulligt. Hon var nog inte van vid att bli kallad för babe, det var ju något som märktes tydligt.

Inte långt efter det stod vi båda med tältet jag hade haft med mig i händerna. Summer såg helt förvirrad ut och förstod inte vad jag menade när jag gav henne instruktioner om hur hon skulle göra.

“Have you never put up a tent before?” frågade jag och skrattade när hon ännu en gång misslyckades med att sätta pinnarna rätt.

“No, I haven’t.” Hennes svar fick mig att stanna upp i min rörelse och släppa det jag höll i för att istället gå fram till henne.

“Never?”

“Nope, never. My mum does takes me on vacations, but never camping. We’re always at some expensive place just because she can afford that” svarade Summer och tittade på mig. Jag märkte att hon blev nedstämd av att prata om sin mamma och jag kände mig ledsen för hennes skull, jag ville inte se det där sorgsna i hennes blick.

“Then I’m gonna make the first time great. Let’s not think about sad stuff now, camping is always supposed to be happy trips” sa jag och log smått. Summer nickade och jag gick tillbaka till de tältdelarna jag hade hållt i förut.

“Okay, let’s get this thing up” sa jag och började ännu en gång att säga hur hon skulle göra medan jag hjälpte så gott jag kunde. Jag fick nog ändå göra det mesta, men det gjorde inte så mycket. För Summer var ganska roande när hon försökte göra något hon aldrig hade gjort förut, att sätta upp ett tält.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag visste att han dolde något, jag bara kände det på mig. Jag var ganska bra på att läsa av folk och om de ljög eller inte, men sedan var det ganska uppenbart också. Harry hade sagt att vi hade mycket gemensamt, men sedan vägrat att prata om det. Och jag kunde ju inte tvinga honom, men det kändes sårande på något sätt att han inte ville öppna sig för mig när jag hade gjort det för honom. Jag visste inte exakt vad det var han dolde, men jag var väldigt nyfiken. Det som kändes konstigast av allt var att Harry faktiskt var... Snäll. Han var snäll emot mig och det förvirrade mig rejält. Jag hatade att jag faktiskt gillade att vara här med honom när jag borde ha hatat det så himla mycket. Men det var som att Harry hade någonting som gjorde att man drogs till honom vare sig man ville det eller inte. Sedan hade jag ju inget val egentligen, han vägrade köra hem mig och jag kunde inte komma hem utan honom och hans bil. Men jag ville lära känna honom för jag hade förstått att han inte var likadan med mig som han var i skolan. Och det kanske jag skulle få göra, vad visste jag?

Jag satte mig på knä på filten Harry hade lagt ut i gräset och lutade mig fram över den påtända engångsgrillen. Värmen spred sig i mig och det kändes skönt, för även om det hade varit soligt förut så var det lite småkyligt nu. Det var ju trots allt början av september och sommaren var förbi. Jag kände mig lite nervös eftersom jag aldrig hade campat förut och inte visste exakt vad man gjorde när man campade, men jag var också spänd för det verkade roligt, även om min campingkompis nu råkade vara Harry. Jag hörde steg bakom mig och snart satt Harry bredvid mig, med korv, bröd och ketchup som han lade bredvid grillen. Och snart satt vi båda med varsin korv på grillen och drack äpplejuice i plastglas med solnedgången framför oss. Det var något med allt det enkla som gjorde att det var mysigt, det behövde ju liksom inte vara jätteavancerat. Visst var jag van vid avancerade middagar och semestrar med min mamma, men det betydde inte att det var det som jag egentligen uppskattade mest. Jag gillade att det inte var något stort och jag tyckte att det var så intressant att se en helt ny sida av Harry. Om någon hade sagt till mig för en månad sedan att jag skulle campa med honom hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet, men nu när jag satt här kändes det ändå bra, på något sätt. Och jag kunde inte låta bli att le. Harry såg nog det, för han log tillbaka. Korv med bröd och äpplejuice, det var en god matchning även om man inte kunde tro det.

“This is good” sa jag när vi satt och åt vår mat. Harry log och nickade till svar, och det var nog bra att han inte öppnade munnen för då hade jag fått se all mat han hade där.

“I’m glad you decided to enjoy our camping even though you didn’t know about it in the beginning” sa han när han hade tuggat klart. Hans blick var fäst vid min och jag kunde inte undgå att titta på hur gröna hans ögon faktiskt var, även om det inte var första gången jag tittade in i dem.

“Yeah, it’s alright.. But why didn’t you ask me about it from the start?” frågade jag trots att jag nog redan visste svaret på min egen fråga.

“Because I know what your answer would have been. A big no” sa Harry och skrattade lite så att hans smilgropar syntes. Jag hade alltid gillat smilgropar tills en dag i skolan då jag hade upptäckt att Harry hade det, och då hade det på något sätt blivit en dålig grej för mig eftersom att jag inte gillade honom. Men nu tyckte jag att det såg väldigt gulligt ut. Men visst hade han rätt i det han sa; jag skulle ha sagt nej. Det kanske inte var så konstigt ändå, men Harry var smart nog att fatta det. Han kanske inte var så dum som jag alltid hade trott att han var...

“So you’re like, really partying every weekend and sometimes in the middle of the week too?” frågade jag och tog en till tugga av min grillade marshmallow. Efter att nästan ha blivit myggattackerade hade vi flyttat oss in i tältet som turligt nog hade myggnät. Vi hade grillat marshmallows som vi hade tagit med oss in i tältet och rullat ut liggunderlagen och sovsäckarna Harry hade med sig. Han hade verkligen tänkt på allt med omtanke, och det gjorde mig glad. Jag lade mig ner på mage och tittade upp emot honom. Han ryckte på axlarna lite och lade sig sedan ner bredvid mig.

“Kind of, I guess” blev hans svar.

“Do you never have sleepovers and stuff with your friends, like Louis and Zayn?” frågade jag förvånat. Egentligen borde jag inte varit förvånad med tanke på att jag visste vilken typ av person Harry faktiskt var, men det var jag ändå för jag trodde att sova över med kompisar faktiskt var sådant som alla gjorde.

“No, not really” svarade han och drog en hand igenom sitt lockiga bruna hår. Jag kunde skymta två stora svarta fåglar på hans bröst utanför hans tröja och höjde lite på ögonbrynen.

“How many tattoos do you have?” frågade jag nyfiket och tittade på Harrys vänsterarm som var full av tatueringar.

“Many” svarade han bara och skrattade. Jag började också skratta när jag insåg att min fråga hade låtit lite dum.

“So what do you think about our camping so far?” frågade Harry sedan.

“It’s great” svarade jag ärligt innan en gäspning for ur min mun.

“Tired?”

“Very” svarade jag och log trött.

“I’m just gonna go out for a minute, I’ll be back soon” sa han och klev ut ur tältet.

“Okay..” svarade jag och rynkade på pannan. Jag visste inte vad han skulle göra, men fick snart veta det när jag såg cigarettpaketet sticka upp ur Harrys ficka. Självklart, det hade jag ju glömt bort, att han rökte. Själv tyckte jag att det var äckligt, men jag fick påminna mig själv om att det inte var min ensak om Harry rökte eller inte. Lika bra att byta om medan han var borta så att jag slapp någon flirtig kommentar eller något sådant. Jag drog av mig mina jeans och bytte ut dem mot ett par mjukisbyxor jag hade haft med mig ifall det skulle bli kallt och lade mig sedan ner i sovsäcken. Det var ganska mjukt faktiskt, men däremot lite småkallt. Jag kom att tänka på allt jag inte hade fått med mig hit som till exempel sminkborttagning för att jag inte visste att vi skulle sova över, men bestämde mig bara för att skita i det. Jag tänkte inte bry mig, eller jag orkade inte bry mig, och jag hoppades att Harry inte heller gjorde det. Snart kom Harry tillbaka och han log så där gulligt när han fick se mig ihopkurad i min sovsäck. Han vände sig om och drog snabbt av sig kläderna innan han bytte tröja, men inte tog några byxor som jag hade gjort. Och fast jag praktiskt taget skrek åt mig själv inne i mitt huvud att inte titta på honom när han bytte om så var det precis vad jag gjorde. Visst var han medveten om att han såg bra ut, det märkte jag på hans självsäkerhet. Som tur var såg han inte att jag tittade och han kröp in i sovsäcken bredvid mig. Det blev tyst en stund men det var en ganska skön tystnad.

“Harry, you’re really not like I thought you would be” sa jag efter en stund och jag hörde honom skratta lite.

“Is that a good thing?”

“Yeah, it is.” Jag såg att Harry log åt mina ord och jag huttrade till lite. Det var ju trots allt september och inte direkt det varmaste, och jag hade heller inte med mig saker för att campa.

“Are you cold?” frågade han genast och jag bestämde mig för att vara ärlig.

“Yeah I am, but it’s okay” svarade jag. Som svar fick jag ett ljud som lät som en dragkedja som öppnades. Och det var precis vad det var, Harry öppnade sin sovsäck och jag tittade förvirrat på honom.

“What are you doing?” Jag fick inget svar på min fråga utan han bara öppnade min sovsäck också. Sedan lade han sitt liggunderlag närmre mitt och lade sig tätt intill min kropp under en under en blandning av våra sovsäckar.

“Harry-” började jag men blev snabbt avbruten.

HARRYS PERSPEKTIV

När jag äntligen kom fram till gläntan såg jag Summer stå vid sidan av sjön med en pinne i handen. Jag gick fram mot henne och följde hennes blick till marken där det var en orm som snirklade omkring.

“Seriously Summer?! You made me dead worried by that scream and it was just a snake?!” utbrast jag surt. Jag hade trott att det hade varit något mycket värre. Så som en kidnappare eller något.

“H-harry, I hate snakes. Please take it away” sa hon skrämt och gick försiktigt mot mig fortfarande med blicken på ormen. Jag suckade och himlade med ögonen.

“Such a pussy” muttrade jag vilket resulterade till att jag fick ett slag av Summer på armen. Jag tog pinnen från Summer och kastade den på ormen. Ormen blev genast rädd och snirklade iväg in bland alla buskar och träd.

“So, problem solved” sa jag och gick fram till Summer.

“Thank you” sa hon och jag nickade.

“Come on Summer, just jump” sa jag och kollade på Summer som stod på bryggan. Vi, eller jag, hade bestämt att vi skulle bada.

“It’s cold Harry. I think I’ll just stay here” sa hon och kollade ner på mig.

“It’s not cold. Stop being so damn scared of everything and jump in!” utbrast jag och drog en hadn genom mitt blöta hår. Jag hade varit i vattnet i snart fem minuter och hade det inte varit för mina halvt bortdomnade tår så hade det varit riktigt skönt. Men det var rent ut sagt iskallt. Men det stoppade inte mig från att bada, och det skulle det inte göra för Summer heller.

“You can sit on my back if you want” erbjöd jag och gick närmre bryggan.

“Harry, you can swim around, I’ll just stay here on land” sa hon.

“Summer, don’t make me push you. Because you know I will” sa jag och hon satte sig ner på bryggan med benen i vattnet.

“Come closer then” muttrade hon. Jag gick närmre henne och hon tog sina händer på mina axlar och vände mig om. Plötsligt kände jag en tungd över min rygg och jag insåg att Summer satt sig på min rygg. Jag satte mina händer under hennes lår så att hon inte skulle ramla och började gå djupare i vattnet.

“See! Now that wasn’t so hard, was it?” sa jag retsamt.

“Shut up Harry. It’s ice cold and I will probably freeze to death” muttrade hon. Jag skrockade lite och stannade sedan eftersom vattnet nu nådde till min haka.

“Do you want to go back?” frågade jag och fick ett snabbt ja som svar.

“Okay, but first” började jag och fick ett flin på mina läppar. Jag drog in ett djupt andetag och försvann sedan under vatten med Summer. Snart var vi uppe vid ytan igen och jag mötte en sur blick.

“I hate you Harry” sa hon och skvätte vatten på mig. Jag skrockade bara och simmade sedan mot bryggan för att gå upp på land. Jag hade snabbt Summer i hälarna och när vi båda var uppe på bryggan så var hon snabb med att putta i mig i vattnet. Kylan spred sig ännu en gång i min kropp. Jag kollade upp på bryggan och fann en skrattande Summer. Jag log. Hon hade ett så fint skratt.

“Why did you do that?” frågade jag.

“You deserved it” sa hon bara innan hon försvann upp på gräset.

SUMMERS PERSPEKTIV

Efter att jag puttat i Harry och förklarat att han förtjänade det så gick jag upp till min väska. Jag tog fram min handduk och började torka min blöta och kalla kropp. Harry hade ljugit när han sa att det inte var kallt. Mina ben hade praktiskt taget domnat bort så fort jag klev i. Det blev inte direkt bättre av att Harry drog ner mig i vattnet. Jag vände mig om och såg Harry komma gåendes från bryggan. Hans kropp som var täckt av tatueringar var blöt och jag kunde lätt urskilja ett six-pack. Jag lyfte min blick till hans ansikte och såg ett flin vara placerat på hans läppar.

“Like what you see, huh?” frågade han och tog upp en handduk från en av hans väskor.

“You wish” svarade jag men kunde inte hjälpa att en rodnad spred sig på mina kinder. “And why do you have so much things with you?” frågade jag eftersom jag inte fattat varför han hade så mycket med sig. Vi skulle ju ändå bara stanna ett par timmar.

“Didin’t I tell you? We’re camping” sa han med ett flin.

“Are you kidding me Harry! I don’t want to camp with you!” utbrast jag surt.

“I’m not kidding babe. We’re camping and that’s it” sa han och torkade sitt hår.

“But what about school tomorrow? We can’t skip that” sa jag när jag kommit på att vi hade skola i morgon. Harry skrattade lite.

“We’re off from school tomorrow” sa han och log så att hans smilgropar syntes. Just det ja, det hade jag ju glömt. Vi var lediga från skolan i morgon för alla lärare var på någon konferens.

“Right, but I still don’t want to camp here with you! Please just take me home” muttrade jag.

“Summer why don’t you like me!? I want an answer” utbrast han surt.

“Because you’re a player Harry! You don’t know how to treat girls and I don’t want to be used” sa jag ärligt och satte armarna i kors.

“Why can’t you get that damn picture out of you’re head?! Yes, maybe I am a player but I wouldn’t treat you like that and I want you to understand that!” utbrast han och höjde rösten lite.

“I can’t get that picture out of my head because you haven’t done anything to prove that you’re another person” svarade jag. Det jag inte fattade var det sista han sade. Jag skulle inte behandla dig så. Vad menade han med det? Harry hade inga känslor. Allt han brydde sig om var sex och inget annat. Varför skulle det vara annorlunda för mig?

“Have you actually tried to get to know me?! Maybe you should do that before you judge someone” muttrade han och satte på sig en tröja.

“I have tried! But everytime I ask you something you just get angry and snap at me! It’s really hard to get to know you! If you ever want me to say yes to one of your dates we need to get to know each other and I need to know that I can trust you to 100 percent” sa jag och drog handuken tätare min kropp. “And right now Harry, I can’t trust you” fortsatte jag sedan och vände mig om bort från honom. Harry borde väl förstå själv att om han ville att folk skulle dejta honom så behövde man liksom lära känna honom. Men ännu en gång. Harry brydde sig bara om sex.

“You want to get to know me?! Fine, ask me questions and I promise to answer truthfully” sa han och tog fram en filt från väskan som han sedan satte sig på. Jag gick bort till min väska och tog upp min kläder. Jag bytte snabbt om bakom handduken och satte mig sedan bredvid Harry, i hopp om att lära känna honom lite bättre.

“So, your mum’s name is Anne, your dad’s is Des and your little sister is Cara?” frågade jag för att se om jag hade rätt. Att komma ihåg namn hade aldrig varit min starka sida.

“Correct, now tell me about your family” sa han och leendet som fanns på mina läppar försvann direkt. Harry märkte detta och kollade bekymrat på mig.

“Did I say something wrong? frågade han och jag skakade på huvudet.

“No, it’s just that my family is quite broken” sa jag och vände blicken ner i marken.

“You don’t have to tell me if you don’t want to. But just so you know, I won’t tell anyone. What you say stays here” sa han och jag nickade. Det han sa gjorde att jag bestämde mig för att berätta för honom. Jag kände honom inte men det var ju det vi höll på att fixa nu.

“Well, we said that we would be honest with each other so you deserve to know this” började jag och tog ett djupt andetag. Jag hade inte pratat om detta med någon på jättelång tid.

“My dad, he left me and mum for another woman when I was nine. I don’t remember so much about him. Just that he had brown hair and was tall. His name is William and I think he works as a laywer. Atleast he did back then. My mum is a flight attendant and she’s never home. It feels like I don’t know her and that if she gives me expensive stuff she thinks I’ll be happy but the truth is that I want a caring mum not one that just thinks of presents to her child. She works all the time, therefore our housemaid is like a mum to me. She’s kind and cares about me. She helps me whenever I need help and she doesn’t expect so much from me as my mum does. My mum gets mad at me if I don’t get a good grade and she doesn’t like the idea that I work at a bakery. But all I want to do is to prove to her that I can do something without her help. I want to earn my own money because I know that I can’t live on her money” förklarade jag och torkade bort en tår som rann ner för min kind. Det kändes som om varje gång jag pratade om detta så blev det mer tydligt att detta var mitt liv.

“Wow, I had no idea” sa Harry och torkade bort tåren på min kind.

“That’s because everyone thinks that I have the perfect life and don’t have to worry about anything. But they don’t know what they’re talking about” muttrade jag.

“Well, I can honestly tell you that I was one of those persons. But that’s because you always smiles and laughs in school. No one can suspect something” sa Harry och jag nickade.

“Well, I can’t go around and think of my family all the time. In school it’s just a facade. Of course I’m happy around my friends but without them I wouldn’t make the day. It’s like everytime I get home all my problems get to me and that’s all I can think of. Everyday I think of all the families that have family dinners and talk about their days and that I want to do that. But all I get is our housemaids food and I eat with her. Of course we talk but that’s not the same” förklarade jag och suckade.

“Oh, just writing some notes” svarade hon med ett litet leende på läpparna. Jag som kände henne så väl förstod att det definitivt inte var det hon gjorde.

 

SUMMERS PERSPEKTIV

När Lucy lade ifrån sig min mobil på madrassen var jag snabb med att ta tillbaka den. Jag gick in på meddelanden och gick sedan in på min och Harrys konversation. Som bestod mestadels av Lucys sms. Jag skrollade upp till det första smset Harry skickat idag och började läsa.

FROM: Harry Styles

Hi babe, are you busy today? Wanna hang out? I’ve checked your working schedule and I know that you don’t work today so you can’t get away with that :D xx

TO: Harry Styles

Hi Harry! Sure, sounds fun! When and where?

FROM: Harry Styles

WOW! I thought you would say no.. Hmm, idk what we should do yet, but I’ll figure something good out ;) I’ll pick you up in 3 hours. R u ready then? xx

TO: Harry Styles

Yea I am, see ya soon Haz! :)

Vid det här laget var mina ögon uppspärrade och min mun var vidöppen.

“Lucy! Seriously, I will kill you in your sleep! You called him Haz?! And you said yes to hang out with him?! That date yesterday was an one time thing and it would’nt have happened again!” röt jag argt och fick en road blick av Lucy samtidigt som hon flinade.

“Come on Summer, relax! It won’t hurt you to hang out with him just for today” sa hon och ryckte oskyldigt på axlarna.

“What’s up with you guys? I thought you hated him? He’s a player. He doesn’t know how a relationship works. Why do you want to pair me up with him? I would rather date Liam” sa jag och satte armarna i kors.

“Hey, it’s nothing wrong with me?” utbrast Liam och jag räckte bara ut tungan mot honom.

“Summer, I know that you like him. More than you should, I’m just trying to make it easier for you” sa Lucy och ställde sig upp.

“I. Do. Not. Like. Him. Lucy” sa jag tydligt och kollade henne i ögonen.

“Say whatever you want Summer, but I don’t believe you this time” sa hon och tog ur sin mobil från laddaren och började greja med den. Jag vände mig om mot Niall och Liam.

“I’m sorry love, I’m on your side this time. I don’t like Harry and his no good for you. I don’t want you to get hurt, and espacially not from him” sa Niall och lade en hand på min axel. Jag nickade smått mot honom och ställde mig sedan upp.

“Who’s ready for breakfast?” frågade jag men hann inte mer än att blinka en gång innan alla tre var ute ur mitt rum och tunga steg, eller jag föredrar nog att kalla det som klampande gorillor, hördes i trappan.

Ungefär tre timmar senare knackade det på dörren och om det inte hade varit för Lucy så hade det inte varit Harry. Jag öppnade sakta dörren och fick se Harry stå där med ett leende på läpparna som gjorde att man kunde se hans smilgropar.

“Hi” sa han och öppnade dörren lite mer för att komma in i hallen.

“Hey” svarade jag samttidigt som han stängde dörren. Jag tog fram mina vinröda converse och snörade på mig dem.

“You might need your bikini. If you don’t want to swim in your undies. Cause I’m fine with that too” sa Harry och blinkade med ena ögat. Jag suckade. Simma nu? Det var ju början av september.

“Umm okay” sa jag osäkert innan jag sprang upp till mitt rum för att byta om till min bikini. Jag satte sedan på mig dagens outfit igen, en vit blus och ett par svarta jeans. Jag satte upp mitt hår i en bulle och gick sedan ner till hallen där Harry stod och väntade. Jag drog på mig min svarta skinnjacka och tog ner mina nycklar från nyckelskåpet.

“Mum, I’m going out!” ropade jag och drog sedan med mig Harry ut från huset utan att vänta på ett svar. Vi satte oss i hans bil och han började köra mot utkanten av London.

“I really liked how you called me Haz in the text” sa han och kollade på mig innan han vände blicken mot vägen igen.

“Well it won’t happen again, don’t get used to it” svarade jag och noterade för mig själv att jag skulle ha hämd mot Lucy.

“I will get used to it, because I like it babe” svarade han bara och jag suckade.

“Just forget it Harry, it was my autocorrect that changed it to Haz” sa jag och insåg hur löjligt det lät. Såklart det inte skulle ändras till Haz. Jag såg hur Harry flinade och skakade skrattandes på huvudet.

Efter ungefär en timmes körande så stannade Harry på en tom grusparkering. Jag kollade mig omkring och insåg att vi var mitt ute i skogen. Jag kollade på Harry som bara log mot mig innan han gick ut ur bilen. Jag gjorde det samma och kollade mot skogen. Solen lös in bland några träd och fick mig att påminnas om alla skräckfilmer jag sett där någon alltid dog i skogen. Jag rös av tanken och beslutade mig för att tänka på något annat. Så jag vände mig om mot den grönögda killen som tog ut en väska från bagaget innan han tog min hand och började leda mig mot en stig som gick i skogen. Jag försökte dra åt mig min hand men när jag märkte att hans hand inte ens rörde på sig så gav jag upp. Jag kollade runt i skogen samtidigt som mitt hjärta bultade hårt. Jag hade aldrig gillat skogen. Dels för att jag sett på för alldeles många filmer men också för att jag hade en tendens att gå vilse. Plötsligt hördes en kvist brytas längre in i skogen och fåglar kvittrade högre. Jag drog mig närmre Harry och höll hårt i hans arm. Han skrockade och kollade roat på mig.

“Are you afraid?” frågade han och jag skakade på huvudet.

“O-of course n-not. I j-just... umm” stammade jag fram samtidigt som en rodnad spred sig på mina kinder.

“Don’t worry, I’ll protect you” sa han och lade en axel omkring mina axlar. Plötsligt kände jag en beskyddande känsla omfamna mig. Jag visste inte varför eller hur, men på något sätt så gjorde Harry så att jag kände mig trygg. Även om jag inte ville känna så, så visste jag att jag inte kunde styra över mina känslor.

Efter en stunds promenerande så kom vi fram till en glänt vid en sjö. Jag kollade med uppspärrade ögon runt omkring. det var jättevackert. Jag hade ingen aning om att London hade sådana här delar.

“Wow, it’s really beautiful” sa jag och kollade på Harry som redan kollade på mig. Jag vände blicken mot bryggan som ledde ut en bit ut i vattnet. Sjön var liten och på andra sidan fanns hus. Harry lade ner väskan, som såg väldigt tung och stor ut, på marken och ställde sig bredvid mig.

“Yeah it is” svarade han. Solen sken och det var faktiskt förvånansvärt varmt för att vara september. Inte för att jag klagade, snarare tvärtom. Jag satte mig ner på gräset samtidigt som jag hörde Harry svära. Jag tittade upp på honom men kunde inte se så mycket av hans ansikte eftersom han tittade åt andra hållet. Jag antog att det inte var något viktigt och vände sedan blicken mot vattnet igen.

HARRYS PERSPEKTIV

“Fuck” svor jag när jag kom på att jag glömt en väska i bilen. Fan också! Nu var jag tvungen att gå tillbaka. Jag kollade på Summer som hade satt sig ner.

“Summer, I forgot something in the car. I’ll just go and get it. DON’T go anywhere” sa jag och såg hur rädsla spred sig i hennes ansikte.

“I-I don’t want to be here alone” sa hon och kollade skamset ner i marken samtidigt som hon drog upp grässtrån.

“It’ll go faster if I go by myself. I’ll be back soon. I promise” sa jag och började sedan att springa vägen tillbaka till bilen. Efter bara fem minuter var jag framme. Jag låste upp den och tog ut väskan från bagaget. Jag stängde sedan bagageluckan och lutade mig mot bilen för att hämta andan. Jag spottade och började sedan i lugnare takt gå tillbaka till Summer. Ett leende spred sig på mina läppar när jag tänkte tillbaka på när vi gick till gläntan. Hon hade varit livrädd och hållt sig vid min sida hela tiden. Det gjorde mig glad att hon kände sig trygg i min närhet, att hon inte var rädd för mig efter alla rykten jag hade om mig. Men jag antog att det var Summer som bringade fram den här personligheten av mig. Jag ville inte vara den Harry jag var i skolan i hennes sällskap. Att ljuga var inget jag gillade och speciellt inte i hennes närhet. Men på ett sätt så gjorde Summer mig irriterad. Hon verkade ha det där perfekta livet som alla bara drömde om. Jag menar. Hon hade en hushållerska! Vem hade det nu för tiden? Det var som om inget medelklassigt dög för henne. Därför kunde jag inte förstå varför hon jobbade på bageriet där jag jobbade. Det gick liksom inte ihop. Hon hade väl pengar så det räckte till skillnad från mig.

SUMMERS PERSPEKTIV

Filmkväll. Det var det som var bestämt inför lördagskvällen sedan en tid tillbaka. Jag hade faktiskt sett fram emot det väldigt mycket, att bara få vara med Lucy, Niall och Liam och utan Harry. Vad som hade hänt igår var bara för mycket och jag hade spenderat både kvällen och morgonen idag på att fundera vad det betydde och vad jag kände, och vad Harry menade och så vidare... Men till slut hade jag fattat att jag analyserade det alldeles för mycket och hade lagt det långt bak i mitt huvud. Gårdagen var gårdagen, och idag var idag. Ingen idé att tänka på något som kanske inte ens betydde någonting för Harry, även om det kanske gjorde det för mig. Så därför skulle jag umgås med mina andra vänner som jag inte hade sett så mycket det senaste förutom i skolan, och det skulle bli en Harry-fri kväll och morgon eftersom de alla skulle sova över, där jag kunde tänka på annat. Och det var väldigt skönt. Vi skulle vara hos mig eftersom jag bodde störst och hade en stor tv på rummet, och det gjorde mig absolut ingenting, förutom att min mamma nu var hemma. Jag visste ju inte om hon skulle försöka att konversera med dem, eller något... Eftersom mamma nästan aldrig var hemma så träffade hon nästan aldrig mina kompisar och kände dem uppenbarligen inte. Ändå så hade jag varit med om att hon förr hade försökt prata med dem och skoja och så där som att hon kände dem, vilket var väldigt patetiskt. Hon låtsades att hon var en så himla bra mamma fast hon egentligen var en skitdålig sådan. Därför hoppades jag att hon skulle hålla sig i sitt rum när de kom hit och inte hålla på och störa oss, för jag tvivlade på att Niall, Lucy eller Liam skulle vilja det.

Mina myskläder satt på och jag hade lagt fram madrasser och andra saker i mitt rum, så det mesta var redo. Harry hade som tur var inte smsat mig något efter igår och det var jag bara glad för. Vänta, nu tänkte jag ju på honom igen. Det fick jag absolut ta och sluta med. Men på något underligt sätt kändes det som att för varje dag som gick så tog han upp mer och mer av mina tankar och det var något som jag verkligen inte gillade. Jag gillade inte att jag tänkte på honom så ofta, att han helt plötsligt hade blivit en del av mitt liv utan att jag helt hade varit okej med det.  Mina tankar avbröts av att dörrklockan ringde och jag fick annat att tänka på, vilket kanske var tur. Jag skyndade mig ner för trappan och öppnade en av de två stora dubbeldörrarna som var ytterdörrar. Där fick jag först syn på Lucy, sen Niall och Liam bakom henne.

“Hey! Come in” sa jag och gjorde plats för dem att komma in. När alla tre stod i min hall märkte jag hur blöta de var och det fick mig att skratta.

“Is it raining?”

“A lot.” Jag skrattade lite till innan jag tog ett steg uppför trappan.

“Let’s go upstairs.”

“So what movie should we watch?” frågade jag när vi alla satt i mitt rum med popcorn, dricka, pizza och godis i våra famnar.

“Hell no, you have to tell us first!” protesterade Lucy högljutt och tog fjärrkontrollen ifrån mig. Inom några sekunder var tv:n avstängd och jag hade tre par ögon som tittade på mig.

“Tell you what?” frågade jag oförstående och försökte att lista ut vad det var hon pratade om. Men direkt när jag hade sagt det så fattade jag.

“About the date, of course” sa Niall och satte sig mer rakt upp. Jag suckade och tittade på Lucy.

“Did you tell them about the date, Lucy?” frågade jag anklagande och satte armarna i kors över bröstet.

“Sorry, but it was too much to go around and know all by myself” svarade hon och log bara emot mig. Jag drog en hand igenom mitt hår och tittade ner på godisskålen som fortfarande fanns i mitt knä. En viss kille med bruna lockar dök upp i mina tankar igen för säkert tionde gången idag... Och jag som hade trott att jag skulle slippa tänka på honom iallafall för idag. Men tydligen hade jag haft fel, för jag visste att mina kompisar inte direkt var de som gav sig när de ville veta något, och särskilt inte Lucy.

“Come on Summer, please tell us! We’re dying here” sa Lucy uppspelt och jag kunde se på henne att hon verkligen var nyfiken.

“Okay. What about it is it that you guys wanna know?” frågade jag. Vid det här laget hade jag gett upp om att slippa berätta om det, för det visste jag att jag skulle behöva göra.

“Everything!” Nu var det Liams tur att låta nyfiken. Jag skrattade lite åt hur desperata de lät och tittade runt på dem alla tre.

“Okay. He came and picked me up and he was like teasing me the whole night about different stuff. He said those flirty comments, you know.” Jag stoppade för att se så att alla visste vad jag menade och de nickade alla tre igenkännande.

“He was actually pretty sweet to me, he gave me compliments and stuff, even if some of them were dirty. He was a bit mad at some points, but he actually apologized for it. You don’t think he can be sweet, and I got surprised about it. We had dinner and spoke about random stuff, and okay fine he was a bit weird and selfish and his ego isn’t the smallest, but... I guess it went better after a while” Nu var Lucys ögon stora som tefat och hon stirrade på mig utan att blinka.

“DID YOU, SUMMER HANNAH WILLIAMS, JUST CALL HARRY STYLES SWEET?” Hennes röst var väldigt hög och jag placerade snabbt min hand över hennes mun.

“Shh, don’t scream, mum’s home! And... Yes, I think I did” svarade jag och förvånades över att jag själv faktiskt hade sagt sådär om Harry.

“Holy shit.”

“Oh my god.”

“I can’t believe that.” Niall och Liam vräkte ur sig mening efter mening om hur förvånade de var och jag skrattade lite innan jag fortsatte prata om dejten.

“And we drove home.. And when we came to my house he insisted to follow me to my door...” Jag skulle helst ha slutat där och inte berätta vad som hade hänt sen men det visste jag att jag aldrig skulle få göra för dem.

“What happened next?!” Nu såg Lucy så nyfiken ut att det såg ut som hon skulle spricka i bitar om hon inte fick svar på sin fråga.

“Did he-”

“Yeah, he kissed me” Jag avbröt Liams början till en fråga och sa som det var. Det blev tyst i några sekunder innan alla tre började skrika och prata i mun på varandra och det tog allt lite tid att få dem att vara någorlunda tysta.

“Oh my god, I can’t believe that!” Den meningen fick jag höra mer än en gång under kvällen och jag kunde faktiskt knappt tro det själv. Att skolans kanske största player hade kysst mig och faktiskt varit snäll emot mig, även om det kanske inte hade varit exakt hela tiden han varit snäll, var egentligen väldigt konstigt. Jag hade dock inte berättat om Harrys hemlighet, vad det var han döljde, för på något sätt kändes det privat trots att jag inte ens själv visste vad det var. Som en outtalad sak mellan mig och Harry jag inte kunde berätta för någon annan om. Och jag hade definitivt inte berättat om mina kanske-existerande känslor för Harry, eftersom jag inte själv visste riktigt vad jag kände. Det var kanske ingenting, kanske var det bara något fånigt jag hade känt för att han hade kysst mig. Det var vad jag hoppades iallafall.

Den kvällen blev det ingen film förrän väldigt sent, vi hade så himla mycket att prata om ändå. Jag som hade varit dum nog att tro att vi skulle lämna ämnet om Harry när jag hade berättat klart om det, hade ju såklart fel. Inte för att det egentligen gjorde något, för trots att jag visste att jag tänkte på honom för mycket så var jag liksom... Bekväm med den känslan. Jag gillade att tänka på honom och skulle jag vara helt ärlig emot mig själv så ville jag inte heller sluta träffa honom. Jag skulle ta reda på vad han döljde, för jag hade kommit på att jag redan var för nyfiken för att dra mig ur allting. Inte för att jag faktiskt trodde att han skulle låta mig göra det. Harry var som en sådan där som kunde ta sig in i ens liv utan att man själv märkte eller direkt kunde hindra det. Visst hade jag gjort mina försök att hindra honom, trots att jag egentligen hade vetat hela tiden att det inte var lönt det för han skulle ha vunnit ändå. Harry bara var sådan, han var nog ingen förlorare. Men jag fick hela tiden påminna mig om att jag faktiskt inte alls kände honom särskilt bra och att jag inte kunde veta egentligen, även om jag önskade att jag visste.

Vi somnade sent den kvällen. Efter allt prat och skratt då klockan var runt tre på natten så var vi supertrötta allihop och somnade bredvid varandra på madrasserna på golvet. Jag bredvid Lucy och Niall bredvid Liam. Och trots att jag inte blivit av med mina Harry-tankar så hade jag haft en superbra kväll med mina kompisar, så det gjorde kanske inte så mycket i sammanhanget. Jag var verkligen glad att mina kompisar fanns där så att de kunde dela mina bekymmer med mig, för det behövdes verkligen.

“What should I text back?”

“I don’t know, do you think she wants to meet him?”

“Yeah, I’m pretty sure about that. I’ll write that she wants it.”

“Okay, but really not too many smileys, that’s not her.”

“Don’t worry, I know.” Jag vaknade upp till ljudet av en massa röster omkring mig som pratade och jag försökte vakna till helt för att höra vad de sa, men jag förstod inte vad mina kompisar pratade om. Jag vände mig om och märkte att Jag nästan låg ovanpå Lucy som höll på med sin mobil, hon smsade säkert med Lucas. Niall och Liam satt upp på madrasserna bredvid mig och jag satte mig upp.

“Morning” sa jag och log ett trött leende.

“So now the sleepyhead is awake.” Som svar fick Niall en kudde i huvudet och han skrattade bara åt mig.

“Wow, someone woke up on the wrong side of the bed” sa Lucy roat med sin blick på sin mobil. Vid närmare eftertanke såg jag att det var min mobil och det verkade som om hon smsade med någon. Jag blev genast nervös, vem kunde det vara? Samtidigt förbannade jag mig själv för att inte ha kodlås på min mobil, det skulle ha varit väldigt användbart just nu.

“Lucy, what are you doing?” Misstänksamheten i min röst gick nog inte att missa.

“Oh, just writing some notes” svarade hon med ett litet leende på läpparna. Jag som kände henne så väl förstod att det definitivt inte var det hon gjorde.

“It WILL happen again. Do you really think I’m just going to let you go like this, when I needed to ask ju a hundreth times for you to say yes?” frågade han och knäppte med fingrarna vid this.

“Harry, you promised me that this won’t happen again!” utbrast jag men sänkte rösten när jag fick ett par blickar mot mig.

“Well, I won’t let you go princess” sa han och blinkade med ena ögat. Vad fan var hans problem?

SUMMERS PERSPEKTIV

“It surprised me to see you at the bakery today.. But that means we have more time together and you have more times to say yes when I ask you about a date. See you tomorrow .xx”

Jag hade suttit och stirrat på Harrys sms ett tag och undrade varför han skickade ett sådant till mig. Okej, han brukade skicka saker till mig men det var just hans attityd i detta smset som irriterade mig så himla mycket. Som om han förväntade sig att jag skulle svara ja, vilket jag absolut inte tänkte göra... Visst? Han var väldigt nonchalant, och det var nog det som störde mig allra mest. Men jag var samtidigt nyfiken, väldigt nyfiken på honom. Vem var han egentligen? Jag ville inte erkänna det för mig själv, men jag ville veta. Jag ville veta varför han hade ett jobb på ett bageri när han verkade få allt. Jag ville veta varför han betedde sig som han gjorde. Jag ville veta vem han verkligen var, och jag kunde inte få reda på det om jag inte träffade honom. Dessutom kunde det få honom att sluta tjata på mig och lämna mig ifred, det hoppades jag iallafall.

“Fine. One date. But only if you promise to leave me alone after that.”

Det blev mitt simpla svar och jag kände mig nöjd med det. Jag var så himla nyfiken, men ville samtidigt inte veta. Jag ville veta, men ville samtidigt att han bara skulle lämna mig ifred. Jag hade så blandade känslor och jag var ändå arg på Harry för att han och hans dumma lockiga huvud hade fått mig att bli nyfiken på honom. Jag ville inte att det skulle vara så, men jag kunde bara inte hjälpa det. Snart viberade min mobil igen och jag visste ju direkt vem det var.

“Of course, I promise. Friday, dinner, 6pm. I’ll pick you up .xx”

Jag blev förvånad över hur kortfattad Harry var men bestämde mig snart för att det var lika bra att få det här överstökat och sedan skulle allting vara över. Jag hade planer på fredag med Lucy men jag antog att jag fick ställa in dem för att få Harry att lämna mig ifred för gott. Hans sms lät inte särskilt förhandlingsbart och jag hade egentligen inte så mycket val. Dessutom var det en del av mig som faktiskt ville gå, och det var något skrämde mig, rejält.

Sagt och gjort. Söndagen gick faktiskt snabbt fram även om jag var tvungen att jobba med Harry. Det konstigaste var att han verkade rentav snäll emot Mariah, väldigt snäll och hjälpsam. Jag kunde inte dölja min förvåning så bra och det märkte säkert Harry eftersom han flera gånger frågade mig varför jag inte trodde att han också kunde vara snäll. Och ärligt? Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag hade aldrig sett den sidan av honom förut och det gjorde mig förvirrad. Men jag fick inte reda på varför eller någonting, allt jag fick när jag frågade var ett stort, vitt perfekt leende till svar.

Hela veckan gick faktiskt snabbt. Kanske var det för att jag både fasade och längtade tills vad som skulle hända på fredagen, kanske var det på grund av något annat. Jag ville inte längta, men det gjorde jag i hemlighet. När Lucy fick veta att jag ställde in med henne blev hon först lite sur, men sedan blåste det humöret bort som vinden när jag berättade vad jag skulle göra istället. Hon blev chockad men förstod mig när jag förklarade att Harry hade lovat att lämna mig ifred om jag gick med på denna dejten. Dock var jag inte säker på att det där löftet faktiskt skulle hållas eller att jag ens helt och hållet ville att det skulle hållas, men det ville jag inte erkänna, inte ens för mig själv. Snart nog kom ju fredagen, och jag kände mig nervös även om jag inte riktigt visste varför. Harry hade inte direkt pratat med mig så mycket denna veckan om man jämförde med förra, och det kunde jag visserligen förstå eftersom att han nu visste att jag hade gått med på en dejt. Han gav mig ibland blickar som jag gjorde mitt bästa för att ignorera, och att ignorera hela honom. Men det var svårt. Jag ville, men ville samtidigt inte för jag hade ingen aning om vad vi skulle prata om, eller vad vi ens skulle göra...

Men jag kunde inte hindra tiden ifrån att flyga iväg, för det tog inte lång tid innan det var fredag eftermiddag och jag stod hemma i mitt stora rum framför min garderob. Jag kunde bara inte bestämma mig för vad som var lämpligt att ta på sig. Vad tog man på sig på en påtvingad dejt med skolans nästan största player? Det hade jag ingen som helst aning om. Jag ville inte vara uppklädd, jag ville inte att Harry skulle se att jag ens hade brytt mig om detta... Men jag ville heller inte bara komma i vad som helst eftersom att jag innerst inne faktiskt brydde mig om vad jag skulle ha på mig. En suck for ur mig medan jag stirrade på alla mina kläder jag hade. Det var på tok för mycket, men jag kunde aldrig hindra min mamma ifrån att köpa så mycket saker till mig. Hon skulle snart åka på en utlandsresa, igen... Jag bestämde mig snabbt för att fokusera på Harry och inte henne ikväll eftersom det var han jag trotsallt skulle spendera min kväll med.

Till slut bestämde jag mig för en röd t-shirt med volanger på samt ett par svarta tighta jeans. Inte för fint, men inte heller för vardagligt. Jag sminkade mig lite och bestämde mig sedan för att platta mitt bruna hår. Jag granskade mig framför spegeln och blev faktiskt nöjd över mitt resultat. Jag kollade mot klockan och fick en chock när den visade fem i sex. Jag letade fram en snygg väska från min garderob och ett par svarta pumps. Jag skyndade mig sedan ner till hallen och satte på skorna och en svart skinnjacka. Jag skulle precis lägga ner min mobil i väskan när en knackning från dörren avbröt mig. Jag drog in ett djupt andetag. Det var nu det gällde. Hela veckan hade jag gått runt och varit nervös för dejten. Jag visste inte varför. Jag borde inte vara nervös. Det var bara Harry och detta skulle bara ske en gång. Vad snackade jag om? Detta var inte bara Harry. Detta var Harry Styles. Skolans största idiot och skolans nästan största player. Jag drog ännu en gång in ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Jag var sjukt glad i detta läget att varken mamma eller Kate var hemma. Jag hade bara fått svara på en massa frågor.

Utanför stod ju såklart ingen annan än Harry och ja, jag var tvungen medge att han såg väldigt snygg ut. Hans hår hade han inte alls gjort mycket med, utan han hade bara låtit det vara sitt lockiga jag. Han hade på sig en vit v-ringad t-shirt och ett par jeans.

“Hello, love. You look sex- I mean beautiful” sa Harry och ändrade sitt ordval i sista stund.

“Hi Harry, thank you. You don’t look so bad yourself” svarade jag och gick ut till han på verandan.

“I know” sa han och jag himlade med ögonen. Hans ego var något jag störde mig på enormt och jag hade en känsla av att kvällen skulle gå väldigt långsamt. Vi gick ner för uppfarten till hans bil. En svart audi.

“Nice car” berömde jag.

“Nice bum” sa Harry med ett flin där han stod bakom mig. Jag skakade bara på huvudet och satte mig sedan i bilen. Harry skrattade lite för sig själv samtidigt som han gick runt bilen för att komma till förarsidan. Han satte sig i bilen och började sedan köra in mot centrum.

“So, tell me a bit about yourself” sa jag när vi väntade på maten på restaurangen Harry bokat bord på. Det var inte en så lyxig restaurang vilket jag var glad över. Varje gång som jag åt ute med mamma så bokade hon alltid bord på de dyraste ställena, vilket fick mig att känna mig “out of place”.

“Umm, well my name’s Harry and I live in London, England” svarade han och flinade.

“No shit, I didn’t know that! No but seriously, tell me something that I don’t know” sa jag och tog en klunk av mitt vatten.

“Well, I like to party and sleep with sexy girls” sa han och jag spottade nästan ut vattnet jag hade i munnen. Okej, jag visste att han låg runt med tjejer men att säga det rakt ut på en dejt var kanske inte det bästa. Jag nickade kort som svar och ställde ner glaset på bordet igen.

“Sorry love, I just don’t open up to people. You need to get to know me first” sa han och blinkade med ena ögat. Jag visste ju precis vad han menade med “get to know me”.

“It’s fine, but you’re on a date. Maybe you should start acting properly” svarade jag och han flinade bara.

“What?” frågade jag.

“I just like that you called it a date” sa han och ryckte på axlarna.

“Well, it is a date. And it won’t happen again so just enjoy the moment Styles” sa jag och lutade mig tillbaka i stolen.

“It WILL happen again. Do you really think I’m just going to let you go like this, when I needed to ask ju a hundreth times for you to say yes?” frågade han och knäppte med fingrarna vid this.

“Harry, you promised me that this won’t happen again!” utbrast jag men sänkte rösten när jag fick ett par blickar mot mig.

“His name is-” Mariah avbröt sig själv när dörren öppnades och en kille klev in.

SUMMERS PERSPEKTIV

Hur i hela fridens namn var detta ens möjligt? Hur mycket otur kunde jag ens ha på en enda dag? Först mitt lilla bråk med mamma och nu detta. Han, av alla människor, han! Varför? Jag stod som fastfrusen på ett och samma ställe, och fastän mitt huvud snurrade av alla tankar så vägrade min kropp att flytta en enda muskel. För jag kunde inte fatta varför jag hade en sådan här otur. Det var så mycket jag ville säga men inga ord kom ur min mun. Det var så mycket jag ville göra, som att springa härifrån, men jag kunde inte röra mig. Han såg nog minst lika förvånad ut som jag, det kunde jag se på hans ansiktsuttryck.

“Guys... Is something wrong?” hörde jag Mariah säga. Äntligen kunde jag slita blicken ifrån honom och titta på henne.

“Not at all..” svarade jag och drog upp mina mungipor i ett litet leende som jag hoppades kunde lugna henne efter den reaktionen jag nyss hade visat när han hade klivit in genom dörren. Mariah nickade lätt och hennes blick drogs till honom igen. En tystnad spred sig mellan oss tre och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle säga.

“So Harry, this is Summer, our new worker. It’s her first day so be nice. Not because I don’t think you will. Summer, this is Harry, the boy I was talking about before. He’s one of your worker buddies” sa Mariah när hon märkte att vi uppenbarligen inte tänkte presentera oss för varandra. Inte för att det faktiskt behövdes eftersom vi redan gick på samma skola och allting, men det kunde ju inte Mariah veta.

“Yeah, I know. He goes at the same school as me” sa jag när jag kände att jag var tvungen att säga något. Hade Mariah verkligen sagt att Harry var snäll? Helt omöjligt. Harry tittade på mig och flinade lite, och jag äcklades ännu en gång av hans attityd.

“That’s wonderful, then you’re already friends. Really great” sa Mariah glatt och log stort emot oss.

“Right, wonderful” mumlade jag och vände mig bort ifrån dem båda två. Jag drog frusterat en hand igenom mitt hår och visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Vem som helst hade varit bättre än Harry, vem som helst. Kanske inte Louis eller Zayn, men... Vem annars som helst. Hur stor chans var det egentligen att detta hände? Inte särskilt stor chans med tanke på alla människor som faktiskt bodde i hela London. Jag slöt ögonen för en sekund och hoppades att allt detta bara var en dröm. Men så var det tyvärr inte, för när jag öppnade dem igen var jag fortfarande kvar på exakt samma ställe. var jag fortfara. Jag hörde Harry bakom mig som pratade med Mariah men jag lyssnade inte på vad de sa. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag sluta på mitt jobb som jag hade fått så himla lätt efter en enda dag och erkänna mig väldigt besegrad av Harry? Då skulle jag iallafall slippa få se honom jämt... Men jag ville tjäna egna pengar och jag hade precis fått ett jobb som jag dessutom skulle ha roligt på. Eller jag hade iallafall trott att jag skulle få kul, men nu när jag visste vem som mer jobbade här så jag var jag inte alls lika säker på det.

Jag stod och övervägde mina möjligheter när jag kände en knack på axeln som fick mig att hoppa till. När jag vände mig om blev jag inte ens förvånad. Harry stod framför mig, och han höll i ett par likadana svarta kläder som jag också bar just nu, arbetarkläderna.

“What do you want, why are you here?” frågade jag irriterat och riktade min blick någonstans där jag inte behövde titta in i Harrys ögon. De var så intensiva att det var jobbigt, jag kände mig obekväm när han tittade på mig.

“I would ask you the same, Summer. I bet it was because you couldn’t resist my charm, right?” sa han roat och verkade roas ännu mer av att jag inte ville titta på honom. Därför tittade jag upp emot honom när jag svarade.

“I work here, it’s my job” svarade jag och tog av mig det svarta och lite mjöliga förklädet jag hade haft på mig hela dagen ihop med min svarta jobbtröja. Hans löjliga fråga ignorerade jag bara helt, det var väl tydligen bara så här som han var.

“And what do you think I’m doing here, then? Buying bread?” frågade Harry sarkastiskt och skrattade lite när jag inte svarade på hans fråga.

“So you work here, I didn’t think someone like you had a job. And a baking job?” sa jag istället som svar. Trots att jag inte ville se honom här var jag faktiskt förvånad över det faktum att han ens var här och ännu mer osannolikt; jobbade här.

“Well, I didn’t really have a choice. My parents kinda forced me” muttrade Harry till svar. Jag kunde se att det retsamma leendet var försvunnet ifrån hans läppar.

“Since when do you listen to anyone?” Det var en mumlande fråga till mig själv som jag inte trodde någon hörde, men tyvärr hade jag fel.

“You don’t know anything about me so just don’t question it.” Nu hade Harry ändrats helt. Han röst var iskall och ett stilla hot utslängt rakt i luften som fick mig att rysa till lite. Innan jag hann svara något så var han försvunnen in i lagret bakom disken och jag stod ensam kvar. Inte för att jag skulle ha svarat ändå, vad svarade man på det? Harrys humör kunde verkligen ändras snabbare än en blixt, och på något sätt skrämde det mig.

Men en sak hade jag bestämt mig för. Jag tänkte inte backa ur. Jag ville ha det här jobbet och mina egna pengar och jag ville inte ge upp, och definitivt inte bara för att Harry också råkade jobba här, hur det nu kom sig... Jag ville verkligen inte träffa honom på min fritid och spendera någon mer tid med honom, men jag var samtidigt medveten om att jag kanske inte kunde få något nytt jobb om jag slutade här. Och den risken var jag inte villig att ta, hur jobbig Harry än mådde vara. Han skulle inte få förstöra för mig, han skulle bara inte det. Det var därför jag med bestämda steg gick ut igenom dörren efter den lördagens arbete och tog tunnelbanan hem igen. Det var inte särskilt mycket folk där, och jag såg ingen jag kände igen. Men i och för sig var ju inte detta så kallade “mina” kvarter heller... Det var därför det var så konstigt att Harry jobbade just på detta bageriet. Det låg ju trotsallt i utkanten av London och jag kunde inte minnas att jag kände någon som varken bodde här eller brukade vara här. Men vad visste jag om Harry? Ingenting, egentligen. Så det hade han ju faktiskt haft rätt i. Jag fattade fortfarande inte varför någon som honom skulle ha ett jobb på ett litet bageri. Han var väl inte direkt typen som brukade baka? Det hade jag väldigt svårt att tro att han var, och att hans föräldrar tvingade honom lät ju bara konstigt. De lät honom röka, dricka och strula med halva skolan, eller hittills hade de iallafall gjort det. Men han kanske hade jobbat där länge, vad visste jag? Trots att jag visste att jag inte borde ha brytt mig ett dugg eftersom det var hans ensak så kunde jag inte låta bli att undra. Men snart fick jag stoppa undan de tankarna för att möta problem nummer två; min mamma.

Jag ville egentligen inte gå in igenom ytterdörren. Jag ville inte att mamma skulle titta på mig och tala om hur mycket hon hade saknat mig när jag faktiskt inte var helt säker på att det var sant. Jag stod där framför dörren, men jag visste att jag var tvungen. Det var ju min egen mamma och ärligt talat tyckte jag att jag själv var ganska fånig, men jag kunde inte förmå mig själv att känna jättestor glädje över att hon var hemma nu. Jag ville, men hon hade inte varit så delaktig i mitt liv och jag kunde bara inte. Så det var med tunga rörelser jag öppnade ytterdörren på eftermiddagen och klev in i hallen. Det ovanliga ljudet av röster fyllde mina öron när jag drog igen dörren efter mig och sparkade av mig mina converse som jag praktiskt taget bodde i. Jag var så van vid att komma hem till tystnad, för Kate förde inte särskilt mycket väsen av sig, så detta kändes väldigt ovant. Jag hängde upp min svarta skinnjacka på en krok i den stora hallen och styrde mina nervösa steg emot köket. Att döma av varifrån rösterna kom så var det nog där Kate och mamma var. När jag steg in tystnade de båda och allas blickar riktades emot mig. Nu kunde jag se mamma ordentligt utan att bara rusa förbi henne. Hon var mer solbränd än sist jag hade sett henne, men annars var hon sig lik.

“Summer, there you are” sa mamma och kom glatt fram till mig. Jag hann inte reagera innan hon hade slagit armarna omkring mig i en kram och jag kramade henne mjukt tillbaka.

“Yeah, here I am” svarade jag och drog in hennes doft. Hon doftade inte som hon brukade och det fick mig att rynka lite på näsan. Det var så länge sedan vi hade setts att det kändes lite konstigt. Mamma log stort emot mig och jag satte mig sedan ner bredvid henne och Kate. Nu skulle det väl bli den vanliga genomgången om vad jag hade gjort medan hon varit borta så att hon kunde försöka hänga med i mitt liv... Jag bara önskade att hon faktiskt hade kunnat göra det utan att jag behövde berätta för henne. Sedan ville jag heller inte berätta om Harry och jag hoppades att Kate inte skulle göra det heller, för jag visste vad mamma skulle säga. Hon skulle bara säga att Harry var dålig för mig och att hon kunde ringa till hans föräldrar och prata med dem, och det ville jag verkligen inte. Dessutom visste jag redan att Harry var dålig och en skithög, det var inte precis som att jag behövde en uppläxning om det. Ja, min ingen av mina föräldrar var särskilt engagerade i mitt liv, och jag visste inte hur jag skulle kunna ändra på det även om jag ville.

HARRYS PERSPEKTIV

HARRYS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp med fruktansvärd huvudvärk. Hela mitt huvud värkte och kändes som en tickande bomb som skulle sprängas vilken sekund som helst om jag bara gjorde en för hastig rörelse. Hela jag mådde verkligen skit och som alla andra gånger önskade jag att jag hade hållt mig hemma igår kväll. Jag brukade dricka men kanske inte så mycket som jag hade gjort igår kväll. Zayn kände några killar som hade bjudit på en massa sprit och som vanligt hade jag tackat ja för varje chans att försöka glömma och komma bort ifrån mitt riktiga liv som jag bara ville undkomma. Jag hade vetat mycket väl att jag inte skulle ha gått ut igår kväll när jag skulle jobba idag men då hade jag inte orkat bry mig. Efter att ha sett till så att Cara sov tryggt i sin säng hade jag gått ut med Louis, Zayn och några andra jag inte kände. Inte för att det hade gjort något, när det gällde festning så spelade det ingen roll vem man kände och inte. Det hade blivit många cigaretter och en massa sprit och annat, jag hade inte kommit hem förrän sent efter midnatt. Jag hade faktiskt legat med någon tjej också, allt för att försöka komma bort ifrån den jag verkligen var. Men allt jag kunde minnas av henne var ett vitt leende och blont, stort hår. Jag visste egentligen att det inte gick, jag kunde inte glömma bort min mamma och  pappa hur mycket jag än försökte. Alla shots hade jag tagit för dem och all den skit jag hade fått gå igenom på grund av dem. Men nu behövde jag ta hand om Cara för att sedan gå till jobbet, dessutom med sprängande huvudvärk, och det var inget jag kände för att göra.

Men jag kom till slut upp ur min säng för att jag visste att jag var tvungen. Väl ute i det lilla, vita, gamla köket hittade jag Cara vid köksbordet. Hon tittade upp ifrån sin teckning hon målade när jag kom in och log lite mot mig.

“Harry, I’m hungry” sa hon och hoppade ner ifrån stolen. Jag nickade och vände mig emot skåpet där vi hade all medicin. Jag plockade snabbt fram tre alvedon och svalde de alla med lite vatten innan jag böjde mig ner emot Cara.

“Morning hug” sa jag och log när hon slog sina små armar omkring min midja.

“Breakfast” svarade hon mig och jag nickade. Frukost skulle det bli, även om mitt huvud dunkade som flera trummor. Jag hade nog inte gjort det för någon annan än Cara, men hon var ett undantag. Hon var den viktigaste personen för mig. Jag hoppades bara att jag kunde jobba idag trots mitt huvud som kändes hemskt. Inte för att jag hade något större val; jag behövde verkligen pengarna, vi behövde verkligen pengarna för att klara av vardagen.

Snart hörde jag ett ilsket vrål ifrån pappas sovrum och förvånades över att han faktiskt var hemma. Det trodde jag verkligen inte... Jag bestämde mig för att faktiskt prata med honom nu när han var hemma för en gångs skull, så jag gick in till hans sovrum. Där såg jag honom ligga halvt däckad i sängen, men det skrämde mig inte. Om jag ens såg honom på dagarna så var det alltid i det här skicket iallafall.

“Dad?” började jag försiktigt medan jag tog några steg in i rummet. Jag fick göra allt jag kunde för att inte springa rakt ut därifrån när jag kände stanken. Här inne stank det av rök, svett och alkohol, allt i en så äcklig blandning att jag fick väldig lust att spy.

“Leave me alone, Harry” muttrade han surt åt mig.

“Oh, so you actually remember my name? Surprising.” Slank det ur mig innan jag kunde hindra mig själv. Men precis efter att jag hade sagt det så ångrade jag mig så himla mycket.

“You are lucky that I’m not beating you up after that” sa pappa argt. Om blickar kunde döda, skulle jag definitivt varit död nu. Jag ville så gärna skrika åt honom hur mycket han hade förstört mitt liv, men jag visste att det inte skulle göra någonting bättre, snarare tvärtom. Därför gick jag med snabba steg ut igen och drämde igen dörren efter mig med en hög smäll. Jag orkade verkligen inte med honom, jag visste att mitt liv skulle vara bättre utan honom. När jag kom in i köket där Cara satt kvar gav jag min rädda lillasyster en stor kram.

“Is daddy home?”

“Yeah, he is. But don’t worry, you won’t have to meet him.” Visioner med pappa som slog Cara blixtrade förbi mina tankar och fick mig att krama henne hårdare i min famn. Pappa hade en gång slagit henne och den kvällen hade inte slutat väl. Det hade slutat med både jag och min pappa på sjukhuset efter ett slagsmål jag hade startat efter att han hade slagit till den som betydde mest för mig. Men jag ångrade mig inte ett dugg, jag hade bara gjort det för att skydda och försvara henne. Jag var beredd att ta några smällar om det innebar att Cara var okej, jag skulle göra nästan vad som helst för henne. Ja, jag skulle nog göra vad som helst för henne. Jag kände hur hon kröp ihop i min famn och jag suckade, ville inte lämna henne ensam med mitt monster till pappa.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade faktiskt fått ett jobb. Det hade gått så fort och enkelt, men det kändes väldigt bra. Jag och Mariah hade snabbt pratat om tider och lön och vi hade kommit fram till att vissa helger och någon eftermiddag efter skolan verkade bra att jobba på. Det var igår jag hade fått jobbet, men jag skulle redan börja idag vilket jag var väldigt glad för. Jag hade en bra känsla inför detta, och jag kände också att jag kunde få många nya vänner. Men mitt glada humör hade försvunnit när jag hade gått ut genom dörren på lördagsmorgonen och nästan krockat med mamma. Mamma, som inte hade varit hemma på flera veckor och nu stod hon framför mig. Det kändes egentligen bara konstigt. Jag hade längtat efter att hon skulle komma hem men nu när hon faktiskt stod här med mig så kunde jag inte känna någon lycka alls. Jag kunde inte förmå mig att le emot den människan som jag inte visste om jag kände längre.

“Summer, hi” sa hon varmt och drog in mig i en kram. Jag kramade henne snabbt tillbaka och mumlade ett snabbt hej innan jag drog mig ur hennes famn och såg henne titta konstigt på mig.

“I have to go” sa jag bara och kunde fortfarande inte förmå mig att känna mig riktigt glad. Jag visste inte riktigt varför jag kände så, men jag var bara inte glad. Mamma hade varit borta så mycket att jag hade glömt hur det kändes när hon faktiskt var hemma.

“Oh, I was hoping to see you. Where are you going?” frågade hon mig leendes.

“I have work” blev mitt simpla svar. Jag började gå igen och hörde hennes rop efter mig.

“I’ll see you later!” Jag vinkade bara som svar och gick snabbt emot tunnelbanestationen. Jag kanske inte hade saknat henne så mycket som jag hade trott att jag gjort? Så sällan som vi träffades så visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig med med henne. Visst var hon min mamma, men ibland kändes det som att jag kände Kate bättre. Jag visste att man inte skulle känna så om sin mamma, men jag kunde inte hjälpa att jag kände att ingen av mina föräldrar var särskilt engagerade i mitt liv och vad jag gjorde, särskilt inte pappa... Jag önskade att jag hade haft någon som förstod, för det gjorde inte riktigt någon av mina kompisar även om de försökte. Ingen visste hur det var att vara delvis föräldralös. Jag älskade verkligen Lucy, Niall och Liam som mina kompisar men de kunde inte förstå. Och jag klandrade dem inte för det, men jag hade bara velat ha någon som kunde förstå att det var jobbigt. Men men, det var så det var.  Jag tvingade mig själv att fokusera på dagens jobb istället för på henne, det var bara jobbigt att inte veta hur man kände och jag undvek helst att tänka på det då.

Snart stod jag där på bageriet med ett förkläde omkring min midja och gjorde allt som jag fick i instruktioner att göra av Mariah. Nu i början skulle hon vara min personliga hjälp för att lära mig hur allt skulle göras, innan jag kunde göra det själv. Det var faktiskt kul att lära sig mer om alla maskiner och  bakning. Jag som trodde att Kate var duktig på bakning blev helt chockad när jag såg Mariah. Jag hade aldrig sett någon som bakade med mer entusiasm än hon och jag förstod att hon verkligen älskade sitt jobb. Hon var verklien jättesnäll och blev inte arg när jag gjorde misstag. Det var förresten hon om ägde bageriet, men det jobbade fler personer här. När jag hade frågat vilka det var så hade jag fått svaret ‘både unga och gamla’, så jag antog att det här var en bra variation av personal. Jag skulle heller inte jobba hela dagen, jag hade det tidiga passet och sedan skulle det komma någon annan och ta det sena passet.

Jag hann lära mig så himla mycket under bara en enda dag att det faktiskt förvånade mig, och det var så roligt att ta emot kunder och bara visa att jag kunde det här, att jag faktiskt visste hur man skulle göra. Dagen gick faktiskt förvånansvärt fort, och snart var klockan två, den tiden som jag skulle sluta. Men den personen som skulle komma och ta över efter mig verkade inte dyka upp, konstigt nog.

“Summer. I know it’s your first day and all, but would you mind staying a bit longer till my other worker is here? He’s just a bit late and I really need someone” sa Mariah och tittade bedjande på mig när klockan var lite över två. Men jag som hade haft så roligt idag kunde gärna tänka mig att stanna ett tag till.

“Sure Mariah, no problem. And did you say he? Honestly, I thought it was mostly girls who work here” sa jag roat och log lite. Jag hade inte förväntat mig att det var många killar som jobbade på bagerier, men jag kanske bara hade haft fel.

“Oh, don’t worry. This boy is really kind, and he’s not late often. So nothing to worry about” sa Mariah och log. Det fick mig att slappna av lite, jag verkade iallafall få minst en snäll arbetskamrat vilket kändes bra.

“What’s his name? I guess it’s good I learn all the names of the people who work here” sa jag och log tillbaka. Det var säkert bra att jag lärde mig namnen nu i förväg eftersom jag hade en tendens att vara glömsk, väldigt glömsk.

“His name is-” Mariah avbröt sig själv när dörren öppnades och en kille klev in.

SUMMERS PERSPEKTIV

“What’s wrong?” Det var fredagsmorgon och Kate satt och tittade på mig med oroad blick på andra sidan köksbordet. Jag var trött och orkade egentligen inte ha det här samtalet men eftersom hon var som en snokande mamma så visste jag att jag inte kunde undvika det när hon väl hade ställt den frågan jag hade hoppats att hon inte skulle ställa. Trots att hon kunde vara jobbig ibland och ofta ville veta saker så kändes det bra att jag hade någon som var så. Jag ville ha någon som brydde sig, och det var inte mamma. Därför var jag glad att Kate fanns där som kunde stötta mig.

“Just... Something, nothing important.” Jag undvek hennes blick och fokuserade på min macka istället som helt plötsligt blivit väldigt intressant. Jag kände hennes blick på mig, och den vägrade lämna mig. Vi båda visste så väl att det alltid fungerade när hon ville veta något som jag inte berättade, hon satt där och stirrade på mig tills det blev för jobbigt och jag berättade. Och det fungerade även den här gången. Jag suckade djupt innan jag öppnade munnen för att berätta om mitt problem, kallat Harry.

“There is this popular guy at school, he’s a player and he sleeps with like every girl” började jag och tittade sedan lite ner i bordet. Det här var på något sätt pinsamt, Kate och jag kunde prata om i princip allt men vi hade aldrig pratat om killar och kärleksproblem innan. Det var nog det enda vi inte hade tagit upp förut, kanske för att det blev just pinsamt. Men när jag tittade upp på henne verkade det inte besvära henne det minsta, hon bara log lite och nickade åt mig som svar på att jag kunde fortsätta.

“And this week he’s been starting to talk to me, and we’ve never done that before. Not like that. And he keeps asking me out and trying to convince me that I like him but he’s a total ass. I’ve told him so many times now that I don’t like him but he won’t leave me alone.” Jag tog ett djupt andetag efter allt jag hade slängt ur mig och sköt skålen med flingor ifrån mig. Plötsligt var jag inte så hungrig längre. Kate såg fundersam ut för ett ögonblick innan hon svarade. Jag förväntade mig faktiskt något klokt, Kate sa alltid kloka saker till mig när jag kände mig förvirrad.

“Well, if you don’t like him you shouldn’t go out with him... You have really tried everything to get rid of him and nothing works?” sa hon frågande och jag nickade snabbt åt hennes fråga.

“I even called him a bitch” muttrade jag och hörde till min förvåning Kates ljusa skratt komma ifrån andra sidan bordet.

“Are you laughing?” sa jag förvånat och hon nickade lätt.

“I wish I would have seen his face, Summer!” sa hon skämtsamt och log emot mig innan hon fick ett allvarligt uttryck i ansiktet igen.

“No, but seriously. Don’t go out with that guy if you don’t want to, no matter what he says.” Jag nickade till svar men hade hoppats på att hon hade kunnat säga exakt vad jag skulle göra för att bli av med honom. För det hon sa var ju sådant som jag redan hade bestämt inuti min hjärna, aldrig att jag någonsin skulle gå ut med Harry Styles. Glöm och dröm.

“Bye Kate, I’ll see you later!” ropade jag medan jag tog på mig mina vinröda korta converse på fötterna. Converse var mina favoritskor, något jag nästan alltid gick omkring i hur regnigt vädret än var, vilket det i och för sig var rätt ofta här i England.

“Wait, I almost forgot something.” Kate kom utrusande i hallen med ett glatt leende på läpparna. Jag rynkade pannan och hoppades att hon inte skulle ta upp vår diskussion om Harry igen, för trots att vi kunde prata om det mesta så hade jag känt att det vi sagt om honom räckt och att det var en smula pinsamt. Men hon gjorde mig lättad med det hon sa, det var inte om Harry.

“Yeah, you were talking about getting a job. One of my friends, Mariah, works at a bakery a bit out of town. Well, it’s in town but it’s a bit from here. And I know that you love to bake, so I asked Mariah if they needed any help in the shop, and they do. So I think it would be great if you could go there after school, and talk to her?” Kates erbjudande lät fantastiskt och var något jag bara inte kunde säga nej till, äntligen hade jag chansen att kanske kunna få ett eget jobb och tjäna lite egna pengar. Jag hade dessutom inga problem med om jag var tvungen att jobba på helgerna, snarare tvärtom. Jag visste att jag ändå skulle ha fritid till annat. Jag hade sökt en del jobb det senaste och verkligen försökt få dem men än så länge hade inget velat ha mig så nu kände jag mig taggad för att faktiskt få detta jobbet och lyckas fixa det. Jag var ganska säker på att Kate såg min nöjda min för hon nickade belåtet åt mig.

“Looks like you enjoy my suggestion. Step by after school, okay? It’s just to go off the subway station which is called Collindale Station. It’s a bit from your school but with the subway it’s easy, the bakery is right by the station. Mariah will meet you when you get there” Jag nickade åt Kates instruktioner och skrev snabbt ner det på min mobil innan jag gick ut genom dörren med ännu ett hej då åt hennes håll. Kanske kunde jag idag få ett jobb och kunna tjäna in lite egna pengar? Det kändes faktiskt bra och jag kunde inte göra annat än hoppas att de skulle gilla mig. Eftermiddagen verkade iallafall kunna bättre än skoldagen, eftersom jag med ganska stor säkerhet visste att en viss grönögd kille med bruna lockar i håret skulle vara där och göra allt för att få mig att gå med på något jag aldrig i livet skulle göra.

Tunnelbaneresan hade faktiskt gått förvånansvärt snabbt med tanke på hur långt i utkanten av London bageriet faktiskt låg. Jag hade aldrig varit i de delarna av London förut och nyfiken som jag var så var det alltid kul att upptäcka och se nya platser var det än var någonstans. Skoldagen hade varit ganska bra med tanke på att jag hade lyckats undvika Harry ganska bra. Men det gick inte alltid eftersom mot min vilja hade några lektioner ihop och jag såg honom en del ändå. Han försökte fortfarande bjuda ut mig men jag vägrade precis som vanligt. Vad jag inte fattade var bara varför han inte bara gav upp, det skulle

ändå aldrig hända. Men han hade envisats med att prata med mig och jag hade bara gjort mitt bästa för att ignorera honom. Han blev nästan alltid arg och snäste eller skrek något åt mig så fort jag sa nej till honom vilket alltid gjorde mig sur också. Han kunde ju inte bara förvänta sig att alla skulle tycka om honom, hur drygt var inte det? Men det var väl sådan han var, och det var just därför jag sa nej. Jag visste att han bara låg runt med alla tjejer som var snygga och villiga att göra det. Det äcklade mig fortfarande, att de ens kunde gå runt och göra så. Jag tvingade mig själv att sluta tänka på det och fokusera på att få ett jobb istället, Harry var inte viktig vilket detta jobbet faktiskt var.

“Hello, my name is Summer and-” Kvinnan som mötte mig i dörröppningen till det lilla bageriet avbröt mig snabbt med ett stort välkomnande leende.

“Hey Summer, I know who you are. I’m Mariah, Kate’s friend. I’m so glad that she told me about you, because we need more workers here. We don’t have that many workers and when she recommended you I got so happy. Sit down, dear” Mariah såg väldigt vänlig och snäll ut. Hon såg ut att vara i 50-årsåldern och hennes ansiktsuttryck speglade bara glädje. Vi satte oss ner vid ett bord som fanns ganska nära den vita disken och Mariah tittade på mig.

“Okay, I have some simple questions for you” började hon. Jag lämnade snabbt över formuläret jag hade fyllt i till henne och tittade nervöst på medan hon ögnade igenom det. Det gick ganska snabbt och snart tittade hon upp på mig igen.

“You can really bake, I can read here. And you’re used to be social with people.” Hon lät positiv vilket gjorde mig glad. Mitt sommarjobb på ett café jag hade förra sommaren kanske lönade sig ändå?

“I just wanna see you bake. I wanna watch you bake muffins. If you can do that, then the job’s yours” Jag nickade ivrigt och log. Detta skulle bli enkelt, snart kunde jag kanske ha ett jobb, något jag länge velat ha.

“The job is yours” sa Mariah när hon fick se mina muffins. Jag hade lust att hoppa och skrika av glädje, men det kunde jag inte. Jag log stort och gav Mariah en spontan kram, och jag blev ännu gladare när hon besvarade den.

“You can obviously bake and we really need more people here. Now we can work out the times and other things.” Jag kunde inte annat än att sätta mig ner med henne igen och planera för mitt första riktiga jobb. Det hade varit enklare än jag trodde, och nu var det mitt. Egna pengar, egen frihet. Allt det och kanske även nya vänner, som jobbade här. Ja, mitt liv verkade genast ta en lite bättre vändning, lite mer Harry-fritt hoppades jag.

HARRYS PERSPEKTIV

Jag var faktiskt trött på det mesta. Louis tyckte att det faktum att jag blev nekad av Summer var extremt roligt, medan det inte gjorde mig annat än förvirrad. Jag var lite trött på att hon fortfarande vägrade, som att hon verkligen inte tyckte om mig. Den dagen i skolan hon hade kallat mig för bitch hade varit för mycket. Jag var verkligen ingen bitch, och hon hade ingen rätt att kalla mig det. Sedan hade jag heller inte sett min pappa hemma på flera dagar och det gjorde mig verkligen arg. Jag var inte redo att ta hand om allting, jag var inte tänkt att göra detta! Jag kunde inte ta hand om allting, det skulle jag aldrig klara av. Jag visste att någon dag skulle allting falla. Jag kunde inte hålla uppe fasaden för alltid, varje dag blev det svårare och svårare. Men jag vägrade låta någon komma innanför väggarna, att få reda på något, jag kunde bara inte. Vad skulle folk säga om mig om om de visste? Louis och Zayn var de enda, och jag hade först inte ens tänkt att berätta för någon. Men det var svårt att dölja hur jag kände. Jag fick ta hand om Cara och allt annat alldeles själv och snart kunde jag inte längre. Jag vägrade tro att jag behövde någon, fast jag innerst inne visste att det gjorde jag. Det gjorde ont varje gång jag tänkte på mitt förflutna, så jag hade stoppat det långt bak i huvudet och ville aldrig tänka på mamma som bara hade stuckit eller på pappa som inte brydde sig ett skit. Men ibland gick det inte. Hemma kunde jag inte hålla uppe den där fasaden. Där fanns alla minnen och det gjorde ont. Det var därför jag ofta ville glömma, glömma allting.

SUMMERS PERSPEKTIV

Jag hade verkligen lyckats skaffa mig en ny komplicerad sak i mitt liv, även kallad Harry Styles. Snart nog hade jag börjat få sms till min mobil ifrån ett okänt nummer, även om det nu inte var så svårt att räkna ut vem det var. Jag hade ingen som helst aning om hur eller varför Harry hade fått mitt nummer men jag gillade det inte. Jag fick konstant en massa sms av honom som bad om att vi skulle träffas, eller bara att jag skulle acceptera att gå ut med honom på fredag, som faktiskt råkade vara imorgon. Men jag vägrade, och ville heller inte svara på hans sms. För jag visste om att jag gjorde det, om jag visade ens en gnutta att jag brydde mig tillräckligt mycket för att lägga min tid på att svara på ett sms ifrån honom, så skulle han tro att han kanske kunde få mig att säga ja. Inte för att jag faktiskt förstod varför han ens ville gå ut med mig med tanke på att vi aldrig någonsin hade sagt något snällt till varandra, i princip. Han borde bara ha lämnat mig ifred första gången, för nu hade det börjat bli väldigt jobbigt. Jag ville inte ha något med honom att göra, något han inte verkade fatta. Jag hade också försökt säga till honom, det hade jag verkligen, men det verkade som om ingenting gick som jag ville och han lyssnade verkligen inte på mig. Det var som om jag bara var en docka han kunde säga vad han ville till utan att bry sig om hur jag kände. Det var ju precis vad han gjorde också, och det gjorde mig frustrerad, väldigt frusterad. Jag hade många frågor som snurrade i mitt huvud, men ingen av dem var större än frågan varför. Varför visade han så plötsligt intresse för mig? Varför ville han gå ut med mig? Och framförallt, varför slutade han inte att stalka mig när jag så många gånger hade sagt att jag inte ville ha något att göra med honom? Jag hade ingen aning, och det var faktiskt så att jag inte kunde göra något åt det heller.

Folk i skolan hade börjat märka vad som pågick, eller ja, att någonting pågick. Vad det däremot var visste jag nog inte ens själv. Jag hade börjat få blickar på mig som jag inte ville få, och jag fick mer uppmärksamhet än vanligt. Men det behövde inte betyda att det var positivt, utan snarare tvärtom. Serena och hennes gäng hade såklart inte heller missat detta, något jag kanske på något sätt i hemlighet hade hoppats att de skulle göra. Men i min skola gick rykten precis lika fort som vinden själv blåste - väldigt fort. Det tog ungefär en dag och sedan visste hela skolan om att Harry och jag tydligen “umgicks” även om jag inte hade velat kalla det precis så. Och allt detta var Harrys fel, precis som allt annat också verkade vara just nu, kändes det som.

Jag hade precis kommit ut ur de stora dubbeldörrarna efter dagens sista lektion för att åka hem när jag kände att någon drog mig åt sidan vilket hindrade mig ifrån att ta mig fram på vägen. Jag kände mig förvånansvärt nog ganska van vid detta eftersom Harry jämt gjorde så här så fort vi sågs i korridoren. Så när jag vände mig om och halvt om halvt förväntade mig bruna lockar, gröna ögon och ett stort vitt flin så blev jag förvånad. Det var inte Harry som stod framför mig, utan någon som faktiskt i nuläget, var värre. Serenas blick gjorde klart för mig att hon inte direkt var här för att byta vänskapsarmband med mig, snarare något i raka motsatsen. Hon tittade på mig med kalla hårda ögon och hennes mun såg så lagom road ut i ett smalt streck.

“What are you doing, what do you want?” Mina frågor bara blev fler och fler medan jag tittade undrande och en smula skrämt på henne. Dock hoppades jag att hon inte såg min rädsla, men jag kunde ju inte veta. Jag var inte den som brukade vara rädd för folk, men jag anade vad Serena ville och jag hade en stark känsla av att hon inte skulle lägga fram det på ett vidare snällt sätt.

“I think you know what I want, if you have something in your head that actually works” sa hon spydigt och satte armarna i kors över bröstet. Jag suckade jag drog en hand igenom mitt hår, något jag ofta gjorde om jag blev nervös, vilket i och för sig inte hände jätteofta.

“I don’t know what you’re talking about.” Jag sa bara så för att jag helst ville undvika att behöva prata med henne om detta, med skolans största bitch.

“I think that you know exactly what I’m talking about since the whole school is talking about you” Hennes ton lät inte alls road och jag gissade att hon inte var det heller. Utan att jag hade märkt det hade vi automatiskt gått längre in emot hörnet av skolbyggnaden för att snart komma bakom hörnet. Härifrån kunde folk som gick ur skolan inte se oss, vilket förmodligen hade varit Serenas plan. Jag ville inte tillåta mig själv att vara rädd, men än så länge kunde jag inte hålla det löftet till mig själv.

“Fine, but what do you actually want? It’s really not what it looks like” försökte jag försvara mig med trots att jag inombords visste att det inte skulle hjälpa mig någonvart.

“I want you, to stay away from him” sa Serena irriterat. Hennes blick blänkte av avsky och hon himlade lite med ögonen åt att jag förmodligen ens hade behövt fråga henne om det där. Jag suckade frustrerat, det var ju inte precis jag som hade valt att ha det så här. Jag ville inte ens ha det så här.

“Believe me when I say that I’m doing my best to stay away from him already” svarade jag sanningsenligt och tittade på Serena för att få se vad hon tänkte svara. Men hon såg bara arg ut, argare än förut.

“Stop acting stupid, I know exactly what you’re doing with him! He’s mine, do you get it? Not yours, mine” Nu lät hon ganska arg och hon hade höjt rösten lite grann. Jag försökte att inte rygga tillbaka men det var svårt för jag hade aldrig hört henne skrika på det där viset förut. Det hade nog nästan ingen, när jag tänkte efter ordentligt. Hon verkade ändå inte förstå, inte för att jag egentligen kunde klandra henne för det eftersom jag själv inte förstod vad som pågick men ändå. Hon ville inte låta mig förklara någonting.

“But I-” började jag försöka förklara men blev snabbt avbruten av en ännu mer arg Serena än innan.

“Just stay the fuck away from him, okay? You’re just a loser and you really don’t belong with him or near him so go back to your nerdy friends. Stay away from him, or I’ll make sure you do.” Och med de orden vände hon på klacken och försvann med snabba steg bort ifrån mig på skolgården. Hennes klackskor ekade emot marken för varje steg hon tog och hon kom allt längre och längre bort ifrån mig. Det var då jag insåg vad hon faktiskt hade sagt till mig, och vad det också betydde. Jag hade inte haft en aning om att hon gillade Harry. Eller jo, det hade jag kanske eftersom hennes gäng verkade gilla Harrys gäng men inte specifikt Harry. Hon hade sagt till mig att hålla mig borta från Harry, och det var allt som jag också ville men han lät mig inte göra det. Det var då jag också insåg, att det kanske var lättare sagt än gjort.

HARRYS PERSPEKTIV

Skoldagen hade väl egentligen varit som alla andra dagar, ganska innehållsfattig. Den där bitchiga tjejen hade försökt flörta med mig idag igen och ärligt talat blev jag så trött på det. Hon höll jämnt på och det var så uppenbart för alla att hon gillade mig att det rent ut sagt var väldigt löjligt. Jag gillade inte ens henne men fick alltid låtsas vara road och intresserad för att folk inte skulle börja undra. Jag ville inte att mitt rykte skulle förfalla nu när det mesta andra gjorde det. Summer vägrade acceptera allt jag gjorde för att få henne att gilla mig, men det som gjorde mig mest förvirrad var att hon inte föll för det jag hittills hade gjort. Vid det här laget brukade tjejer redan gladeligen ha hoppat i säng med mig men inte Summer och jag förstod bara inte varför hon inte gillade mig. Men oavsett vad hon tyckte om mig nu så skulle jag få henne att ändra sin åsikt om mig.

Jag hade bara alltid inte tid för det när så mycket annat pågick runt omkring i mitt liv. Skolan hade precis slutat för dagen och jag var tvungen att skynda mig hem, men bara Louis och Zayn visste varför. Det var nästan ingen på skolan som visste hur jag egentligen hade det hemma. Det var så lätt att bara bygga upp en fasad och ännu lättare att få folk att tro på den. De köpte allt man sa, för många var glada om vi ens pratade med dem. I början hade Louis och Zayn inte heller vetat. Men när de till slut fick nog en dag av alla lögner de hade förstått att jag drog för dem så hade de kommit hem till mig och tvingat mig att förklara allt. Jag var glad att vi fortfarande kunde vara kompisar efter det, de hade lovat att inte säga till någon hur allting egentligen låg till. Det fanns ett ordspråk som sa att sanningen alltid var bäst, men jag höll inte med om det. Ibland var det bättre att gömma saker om en själv som ingen någonsin skulle kunna förstå, både för sin egen skull men också för andras. Jag skulle aldrig kunna berätta eller erkänna, det skulle vara för mycket. Därför kändes det skönt att ha en identitet att gömma sig bakom, som en slags trygghet. En annan person man kunde vara, någon som alla gillade och såg upp till.

Mina tankar avbröts snabbt av att jag var framme vid mitt tunnelbanestationen som låg närmast Caras dagis. Jag fick hämta henne i princip varje dag på dagis eftersom att pappa ofta var ute och ännu mer sällan nykter nog för att kunna göra det. Trots att jag fick göra det varje dag så gjorde det inte så mycket, personalen här var väldigt trevlig och jag behövde inte låtsas vara någon jag inte var inför dem. De visste hur vi hade det hemma och de försökte hjälpa så gott det gick, men det var inte så lätt. De visste kanske inte exakt hur det var för då skulle säkert jag och Cara ha hamnat i en fosterfamilj, men det ville jag verkligen inte. Tanken på att behöva flytta gjorde mig nedstämd och tanken på att jag kanske behövde skiljas ifrån Cara då och att vi hamnade i olika familjer var helt olidlig. Därför hade jag ofta någon ursäkt för vart pappa var så att de inte skulle oroa sig. Jag hatade när folk oroade sig och tyckte synd om mig, varför skulle de göra det? Jag kunde ta hand om mig själv, och Cara. Det var inte svårt och jag ville inte ha någons medlidande som egentligen inte brydde sig. Jag öppnade snart grinden till dagiset och gick in för att hämta den personen som gjorde mig gladast, min lillasyster.

Det tog inte lång tid att komma fram till vårt hus, bara två tunnelbanestationer, eftersom det låg nära dagiset men också ganska nära skolan, något som var väldigt praktiskt. Ja, jag bodde ju inte i ett helt hus utan det var snarare mer ett lägenhetshus. Jag bodde verkligen inte i något av Londons finaste kvarter, där jag bodde fanns det en del skumt folk och många invandrare. Inte för att jag hade något emot invandrare egentligen, men det var billiga lägenheter här och det var väl den största anledningen till varför vi bodde här. Jag sköt snabbt upp den gamla dörren till det bruna höga huset och tog de två trapporna i bara några steg. Snart hörde jag steg efter mig och en trött Cara. Jag skrattade lite när jag såg henne, för jag hade glömt att hon inte gick lika snabbt som mig. Hissen hade varit sönder länge men hyresvärden brydde sig inte tillräckligt mycket för att fixa den så därför tog alla numera trapporna vare sig man ville eller inte. Snart kom vi upp till andra våningen och jag stoppade snabbt i nyckeln till den tunna trädörren som var ingången till vår lägenhet. Här i huset var det tunna väggar mellan lägenheterna och dörrarna var också tunna vilket gjorde att det var väldigt lyhört, man hörde tydligt om ens grannar gjorde någonting som hördes mycket. Det välkända ljudet av att dörren låstes upp fyllde mina öron och jag öppnade den snabbt och sparkade av mig mina converse i hallen innan jag hjälpte min fyraåringa lillasyster av med hennes skor och kläder. Jag orkade inte ens ropa efter pappa eftersom jag inte förväntade mig att han skulle vara hemma, och om han var det så låg han säkert däckad i sängen och omöjlig att väcka. Jag drog bara igen ytterdörren efter oss och kände henne följa efter mig in till köket. Nu blev det den vanliga rutinen som vi gjorde i princip varenda dag. Mat till oss och sen jobb på eftermiddagen och kvällen, för att tjäna in de nödvändiga pengar min pappa inte kunde göra.

Hej alla! Här är kapitel 7, hoppas ni gillar novellen hittills :) Nu i början får ni lära känna huvudkaraktärerna ordentligt vilket vi åtminstone tycker är bra. Kommentera mera! :)

Hoppas alla har haft ett fint höstlov! Vi hörs på måndag.

Kram Josefin & Frida xx