Don't Let Me Go - kapitel 52
HARRYS PERSPEKTIV
Tankar på hur jag skulle kunna vinna tillbaka Summer cirkulerade i mitt huvud medan jag gick nedför korridoren i skolan. Det var svårt, men jag skulle komma på någonting. Jag hade suttit uppe hela natten och kladdat ner oläsliga ord på ett papper som ändå sedan hade åkt i papperskorgen. Men jag ville inte ge upp, inte nu, när jag hade sett i hennes blick att hon kanske skulle kunna förlåta mig. Ja, jag kanske inte hade det men jag intalade mig själv att det var så.
Min blick for runt korridoren, det var många som tittade på mig. Det hade kommit ut i skolan vad som hade hänt, och jag antog att jag och Summer var veckans snackis just nu. Inte alls rättvist för henne när hon inte hade gjort annat än att ta mig för den jag var… Jag hade blivit en bättre person med henne och jag ville inte gå tillbaka till den falska, idiotiska människan jag varit innan. Alla som jag passerade i korridoren tittade på mig, men när jag kom närmre tog de ett steg åt sidan och fokuserade sina blickar på det smutiga, rutiga golvet. Jag bet mig hårt i läppen och drog en hand igenom mitt lockiga hår som aldrig ville vara i styr. Jag var så frukansvärt trött på alla rykten och nyheter på vår skola. Här gick rykten snabbare än vad som ens var möjligt, folk viskade och pratade så himla mycket om varandra bakom ryggen på dem att man kunde börja undra vilka som var lojala och vilka som inte var det. Och jag hatade det. Louis, Zayn och jag var ofta snackisen här på skolan, men på senaste tiden hade det mest varit jag. Förr hade jag älskat det, jag hade älskat alla blickar man fick av folk och hur de gick åt sidan för att släppa fram en. Men inte längre, det var inte längre vad som var viktigt för mig. Just nu ville jag bara vara en vanlig student som ingen brydde sig om. Men tyvärr kunde det ju inte bli så.
Jag öppnade trött mitt skåp och slängde in min väska i röran som redan var där, en blandning av papper, böcker, kläder och ännu mera papper. Jag städade aldrig där, det var inget som jag brydde mig om. En knack på axeln fick mig att vända mig om och i hemlighet hoppas att det var Summer, men vad jag såg fick mig att rynka på ögonbrynen.
“Serena? What are you doing here?” frågade jag förvånat. Jag hade i princip glömt att hon och hennes lilla gäng fortfarande existerade, när Summer var allt jag tänkte på. Serena log stort emot mig och placerade sin hand på min höft, något som fick mig att rynka pannan ännu mera.
“Well, since you finally broke up with that ridiculous girl, I thought it’s time for us to get together” sa hon och log ännu en gång emot mig, något som nästan fick mig att grimasera.
“Uhm, sorry but no. I’m not going to get together with you” sa jag och tog bort hennes armar ifrån min midja. Jag kunde registera förvåning i Serenas ögon någon sekund innan leendet var tillbaka.
“Come on, do you really expect me to believe that she is actually what you want? She’s a loser, Harry, and she has always been. I think we both know that you and I fit much better together. Come on, it’s obvious” sa hon som om det var en självklarhet. Jag tog ett steg ifrån henne och brydde mig inte om ifall jag skapade en scen nu, hon kunde inte bara hålla på så här.
“You can’t tell me what I know and what I don’t. Summer isn’t any loser, you don’t know her so just shut up please, okay? And I will NEVER be with you, never in a million years, so just forget that stupid idea. I don’t like you, and you don’t even know me. So just leave me alone, will you?” Jag hade börjat lugnt men jag blev mer och mer irriterad för varje ord som lämnade min mun, jag hatade Serena. Allt hon någonsin gjort var att förstöra, och jag tänkte inte stå och titta på och acceptera det längre. Varför kunde hon inte acceptera att jag inte ville ha något att göra med henne? Jag tyckte att jag hade varit rätt tydlig med mitt budskap.
“Harry, stop it. Why are you trying to deny you feelings for m-”
“I don’t have any fucking feelings for you, do you get it?! You’re a bitch and if I should be honest, I hate you quiet much” avbröt jag henne snabbt emellan sammanbitna tänder. Mina axlar höjdes och sänktes i en rask takt och mina andetag var snabbare nu, ett tecken på att om hon fortsatte i den här takten skulle det inte dröja länge innan jag skulle få ett raseriutbrott. Och jag var väldigt medveten om att jag inte kunde kontrollera mig själv då.
“You don’t, you’re just saying that. Come on, you have to see that we’re the perfect match! I’m popular, so are you. We could rule everything here, Harry! You’re stupid to not see that, just forget that damn girl, she’s not worth any of your attention” sa Serena en aning irriterat. Hon korsade armarna över bröstet och verkade inte märka att jag hade god lust att slå till henne, hårt.
“And you think you are? You think you are worth my attention?” frågade jag argt och drog ett djupt andetag. Jag ville inte få ett raseriutbrott men det var svårt.
“Of course I am, I’m popular.” Serena sa ordet som om det var allt som räknades. För ett år sedan hade jag kanske sagt samma sak, men oj så fel hon faktiskt hade.
“That’s not what matters, oh my god! Will you ever understand? You don’t matter to me, you’re just annoying and you ruin everything. You don’t understand anything, you don’t know me so stop think that you do!” utbrast jag argt. Jag struntade fullständigt i att det var massa människor runt omkring oss som tittade på scenen vi nu hade skapat, jag ville bara ha bort Serena ifrån mitt liv för alltid.
“Come on, I must matter to you. I’m Serena.” Jag tittade argt på henne och hade just då, så himla god lust att bara slå till henne i ansiktet, för hon verkade inte förstå. Hon fattade inte att jag inte brydde mig.
“Want to know what matters? Fine. The only thing that matters right now to me is Summer. I don’t care about anyone else and I definitely don’t care about you!” utbrast jag ilsket och tog hotfullt ett steg emot Serena, en varning att hon inte skulle ta det här längre än vad hon redan hade gjort. Hon backade ett steg och rädsla flackade i hennes ögon.
“But Harry-”
“No, shut up! You don’t understand!”
“But I’m Ser-”
“Stop, I know you’re Serena but I don’t care, okay? You don’t understand anything. Summer’s the only reason I’m still in this stupid school, she’s the one person that keeps me want to continue living. And that’s something special, but of course you wouldn’t know that. The only thing I want is her, okay? Nothing else. So if that’s all you have to say, then don’t say anything at all!” Jag tog ett djupt andetag och tog några steg bakåt, bort ifrån Serena. Hon stirrade chockat på mig, som om det jag sagt äntligen gått in i hennes lilla hjärna.
Då vred jag mitt huvud och min blick flög över korridoren, som var fullproppad med folk, som alla tittade på mig och Serenas lilla fight. När de såg att jag tittade dit flög alla blickar genast till golvet, förutom en person, Summer. När hon tittade mig i ögonen kunde jag svära att mitt hjärta hoppade över ett slag. Men efter en sekund så vände hon sig om och trängde sig förbi alla andra, och skyndade sig bort i korridoren, bort ifrån mig. En klump i min hals började växa, nej nej nej. Varför gick hon bort ifrån mig? Jag hade nyss, bokstavligt talat om för halva skolan vad hon betydde för mig. Jag tittade inte ens på Serena innan jag gav mig av efter Summer. Hon hade tittat på mig med en blick som jag inte riktigt kunde tolka, jag visste inte vad hon kände nu och jag ville veta. Jag skyndade mig efter henne och kom snart ikapp henne borta vid hennes eget skåp, där det var tomt för stunden förutom oss två.
“Summer, wait!” ropade jag och tog mjukt tag i hennes arm. Hon vände sig emot mig, och jag kunde inte se vad hon kände på hennes ansiktsuttryck, även om hon inte drog bort sin arm ifrån min hand.
“Harry…” mumlade hon och försökte varsamt att lossa sin arm ifrån mig. Nej, det fick bara inte bli så här… Och det var då jag visste vad jag behövde göra.
“Summer, listen to me. You don’t have to talk to me, but please come to the auditorium this afternoon at the drama lesson? That’s the only thing I’m asking about, just please, come. You’ll see when you get there.”
SUMMERS PERSPEKTIV
Varför var det så viktigt att jag skulle komma just idag? Jag förstod mig inte på Harry. Men samtidigt så ville jag gå, för jag var nyfiken. Han hade uppenbarligen planerat något, men jag kunde inte för allt i världen komma på vad. Jag suckade för mig själv, jag visste att han inte skulle ge upp om mig, det hade han klargjort för mig tydligt igår kväll på min balkong.
Sedan att han också hade ropat ut till halva skolan att jag var den enda som fick honom att må bra, det hade ärligt talat faktiskt gett ett litet leende på mina läppar, men det var inget han hade sett. Jag hade sett hur han stått upp emot Serena och det hade varit väldigt skönt, äntligen, var vad jag hade känt då. Jag visste inte hur jag skulle känna över att alla nu visste om oss, men jag orkade inte fundera över allas reaktioner, de fick ta det som de ville.
Så i slutet av dagen stod jag utanför dörren till dramasalen, trots allting som hade hänt. Men eftersom jag var en av huvudrollerna så kände jag att jag behövde gå dit iallafall. Jag öppnade tveksamt dörren och fick se alla dramaelever sitta på de röda, slitna stolarna. Sorlet tystnade när jag kom in, och jag riktade blicken emot scenen. Och där stod han, med en mikrofon framför sig, som han började prata i. Jag satte mig ner på en ledig stol och tittade på Harry, jag kunde bara ana vad detta skulle komma att handla om.
“Hi, uhm, thank you all for coming. I have something I’d like to do. There's a song, that I've written.”Här kommer ett lite sent kapitel! :)
hoppas hoppas dom blir sams nu ! :))
Aww så sött❤️❤️ längtar som vanligt till nästa😊
Hell yes Serena fick vad hon förtjänade!
