“I love you” sa Niall och log emot mig.

“I love you too. And I know that you belong with me” sa jag och tog tag i hans hand så att våra handleder var bredvid varandra. Nellie, ja det passade faktiskt. Niall och Ellie, Nellie. Och när Nialls läppar mötte mina och hans gnistrande ögon stirrade djupt in i mina så kunde jag inte tänka på något annat, överhuvudtaget.

“Merry Christmas, love”

“Merry Christmas sweetheart”

---

ELLIES PERSPEKTIV

“Ellie, can you play with me?” frågade Samantha mig där jag satt bredvid Niall på golvet. Julklappsutdelningen var över men vi satt kvar och bara pratade.

“Sure” svarade jag och reste mig upp. Jag lämnade Nialls famn och tog tag i Samanthas hand för att sedan gå upp till övervåningen där hennes rum var.

När vi kom in i rummet så bestämde Samantha att vi skulle leka frisör. Jag satte mig skräddare på golvet med Samantha bakom mig. Hon tog fram en låda med hårsnoddar, borstar, hårspray och hårspännen. Hon började med att borsta ut mitt hår så att det låg rakt. Sedan satte hon upp håret i två tofsar, som gick sådär, och sprayade en massa hårspray.

“You’re done, you can look in the mirror now” sa hon. Jag gick fram till den lilla spegeln jag hade i rummet och försökte hålla mig för skratt när jag såg min frisyr. Toffsarna var ojämna och man kunde tydligt se hur mycket hårspray hon hade använt.

“Do I look pretty?” frågade jag henne och hon nickade.

“Absolutely stunning” hörde jag en röst från dörren säga. När jag vände mig om så mötte jag Nialls blick.

“Hi Niall, do you want a makeover?” frågade Samantha och han skakade på huvudet.

“No thanks, I’m fine” svarade han. Jag himlade med ögonen innan jag tog tag i hans hand och drog honom mot en stol där han fick sitta.

“Come one Sam, what shall we do with him?” frågade jag och hon sprack upp i ett leende.

“Nothing I think” sa Niall.

“Well just so you know, we won’t listen to what you want now love” sa jag och pussade hans kind innan jag hämtade några snoddar. Samantha hjälpte mig och tillsammans hade vi satt upp Nialls hår i små toffsar. Vi avslutade med att spraya en massa hårspray och när vi var klara så skakade han bara på huvudet åt oss.

“I love to do a makeover on you Niall, we should do this more often” sa jag och satte mig i hans knä. Snart kom Samantha och satte sig i mitt knä.

“Ouch” mumlade Niall.

“Come on Niall, be a man” sa jag retfullt vilket resulterade till att han skog till mig löst på armen.

“Well, I have a pregnant woman and a six year old girl on my lap. It does hurt a bit” svarade han.

“Niall, why do you love Ellie?” frågade plötsligt Samantha och avbröt vårt samtalsämne.

“Because she is a fantastic person and she always makes me happy. I can go on for hours but I think you woul fall asleep” sa Niall och jag log.

“Will someone ever love me?” frågade hon försiktigt och pillade på sina naglar.

“Of course someone will, you will find your prince charming and he will love you so much it hurts and he will also do anything to make you happy” förklarade Niall och strök mig försiktigt över armen. Även om han pratade till Samantha så kändes det som om han pratade om han själv och hur mycket han älskade mig. Vilket fick mig att bli alldeles varm i kroppen.

“I’m going to go downstairs now” sa hon och var åter igen på glatt humör. Hon hoppade ner för mitt knä och gick med lätta steg ner mot vardagsrummet. Niall slog armarna om min midja och drog mig närmre honom. Han placerade en kyss på min nacke och jag rös.

“I love you” sa han mot min nacke.

“I love you too Niall” svarade jag och tog tag i hans händer och flätade samman dem med mina på min mage.

“Wow, look at that” mumlade jag roat medan jag tittade på en bild på mig och Niall ifrån X-factortiden. Vi båda gjorde tummarna upp och log extremt stort. På bilden stod vi bakom scenen till X-Factor och jag mindes att det hade varit innan en av deras framtr

ädanden. Jag hade önskat dem lycka till och inte långt därefter hade de rusat ut på scenen och gjort sin grej. Min och Nialls bok som vi hade fått av Harry låg på bordet framför mig och Niall satt bredvid mig med blicken på samma ställe som jag.

“I looked awful” mumlade han och skrattade lite.

“No you didn’t, you looked really beautiful” svarade jag och klappade honom på kinden innan jag vände upp en ny sida. Då fick jag en chock. På den bilden var en leende Niall, med tandställningen som han hade fått efter X-Factor. Jag hade faktiskt gillat den när han hade den även om han själv hade tyckt att han såg ful ut i den. Bilden var så himla gullig och jag log automatiskt när jag såg honom för så många år sedan. Han var ganska lik sig nu som då, fast nu var han ännu snyggare och ännu mer underbar än förut, om det ens var möjligt.

“Oh turn the page. I didn’t like my braces” muttrade Niall och lade handen på sidan för att byta. Men jag stoppade honom genom att lägga min hand över hans och titta upp i hans ögon.

“You looked just as beautiful with it as without it. You really did” sa jag och kramade hans hand i min. Nialls stora hand kändes mjuk och varm i min och han log lite medan en rosa färg sakta spred sig på hans kinder.

“Thank you Ellie. What would I do without you?” frågade han mjukt och lutade sitt huvud emot min axel.

“You would be a lot less cooler” skojade jag och vände sedan sida. Alla bilder var på mig och Niall och de var blandade, gamla som nya med olika texter till bilderna. Ibland var de andra killarna med och ibland inte. Efter många skratt och minnen kom vi snart fram till sista sidan och där fick jag en liten chock när jag såg bilden. Det var en bild på ultraljudet jag hade gått på och sett det lilla fostret i mina mage. Jag log stort och tittade upp på Niall som log kärleksfullt emot mig.

“To be continued...” stod det under bilden vilket fick mig att le ännu större om det nu var möjligt. Mitt liv med Niall, vårt liv, skulle fortsätta, fast med tre personer. Och jag kunde inte vara gladare över det. Tänk vilka fantastiska vänner, och bröder, som gjorde detta för oss. Nialls hand fanns kvar i min och det var där min hand hörde hemma, i hans.

“What should we do?” frågade Anne och tittade runt omkring bordet på alla oss som satt där. Samantha som hade varit så trött efter denna dagen hade gått och lagt sig för ett tag sen och kvar satt vi vuxna och tog det lungt nere i vardagsrummet.

“What about we play the ordninary Christmas quiz?” frågade pappa med sin blick på mig. Jag började le stort och ett skratt for ur mig. Alla jular jag och pappa hade firat utan mamma hade vi alltid haft ett “christmas quiz” där man kom på frågor om varandra och sedan skulle de andra svara. När jag hade varit liten hade han alltid låtit mig vinna för att göra mig glad, men det hade jag ju inte fattat då. Nu visste jag det eftersom han hade berättat det i efterhand. Vi hade inte kört quizet på länge och det var en tradition som jag hade älskat. Jag gillade också att pappa ville göra det igen trots att det hade varit så längesen sen sist.

“The Christmas Quiz?” sa Niall frågande och höjde på ena ögonbrynet åt mig.

“Yeah, it’s a quiz where we come up with questions about eachother and the team who has the most right answers wins” förklarade jag. Nialls pappa Bobby såg väldigt förtjust ut i den idén och snart fanns det en massa pennor och papper på bordet och vi hade satt oss i våra lag. Vi var i lag två och två, och jag hade bestämt mig för att “girlpower” alltid funkade bäst så därför var jag i lag med Gemma. Vi hade bestämt oss för att vårt mål var att slå Harry och Niall, vilket när jag tänkte efter kanske inte skulle bli så svårt. Harry och Niall, jag och Gemma, pappa och Anne och Greg med Bobby. Ja, det var lagen. Fast Anne och pappa skulle bara läsa upp frågorna, som hans uppgift alltid hade varit. När jag hade varit liten hade pappa alltid lekt tv-presentatör för att få mig att skratta vilket han också brukade lyckas med. Och den barnsligheten verkade inte ha växt ifrån honom, för han tog tag i en penna och satte den framför munnen som om det vore en mikrofon.

“Hello everyone, and welcome back to the Christmas Quiz! I’m Mick and this is a tradition from me and my daughter. It’s been a while, but today we have some more participants to the game. We have three teams who will be compete about the winning prize, which is...” Pappa avbröt sig och fick en fundersam rynka i pannan. Jag kunde inte låta bli att skratta åt hur löjlig men samtidigt rolig han var, min pappa.

“The prize is to get a bigger piece on the chocolate cake we will eat a bit later on” sa pappa efter några sekunder och log stolt över att ha kommit på det alldeles själv. Niall som satt mittemot mig log stort åt det priset vilket inte förvånade mig det minsta.

“Okay, everyone’s ready?” Alla nickade och då startade det igång.

“Okay, the first question is... Which is Ellie’s middle name? Everyone probably knows this” sa pappa och log lite. Jag skakade på huvudet medan jag skrev ner mitt eget mellannamn Jenna på pappret jag och Gemma hade fått. Ibland var pappa för konstig, eller ja, det var han väl för det mesta. Men en sådan fråga? Särskilt eftersom alla som deltog förmodligen visste vad jag hette i mellannamn. Efter ungefär en minut ringde pappas alarmsignal och alla höll upp sina papper. Och mycket riktigt, det stod Jenna på allas papper. Niall log mot mig och jag log tillbaka. Han gjorde mig alltid på så bra humör.

“And the next question is... What is the worst trick Harry has ever done to Ellie?” frågade pappa med ett litet skratt. Jag skakade ännu en gång på huvudet för den idiotiska frågan min pappa hade lyckats komma på. Men nog visste jag svaret på hans fråga - det var ganska enkelt faktiskt även om Harry hade gjort rätt många bus emot mig genom åren och han fortfarande såg det väldigt underhållande att göra det. Ja, de idiotiska frågorna fortsatte och pappa gick bara mer och mer in i rollen som programledare vilket var väldigt underhållande för resten av oss.

“Today was really fun” sa Niall i mitt öra medan vi låg lätt intill varandra i min gamla säng jag hade haft när jag hade bott här. Trots att jag och Harry hade flyttat ut för längesedan var våra rum kvar för när vi kom hem och besökte pappa, Anne och Sam.

“I know, I really loved your present” svarade jag glatt och log emot hans axel.

“I loved yours too. The house is gonna be perfect for us, and for him, the baby” sa han medan han tog ett stadigare grepp omkring min midja. Jag log större och hummade till svar.

“Please, lovebirds. No kissing and stuff, I want to sleep too” hördes en mörk röst säga en bit bort i rummet. Oups, jag hade glömt att Harry också sov här inne eftersom Nialls pappa och bror sov i Harrys gamla rum. Jag skrattade lite över hans situation och över att han var tvungen att sova med oss, det var ju inte precis frivilligt.

“You jealous, Haz?” frågade Niall retsamt och jag hörde Harry muttra något till svar. Nej, det var han ju inte precis.

“Too bad Harry” sa jag och pressade sedan mina läppar emot Nialls. Jag kände honom le emot mina läppar och Harry muttra surt. Men jag kände mig bara lycklig, idag hade jag fått min bästa julklapp någonsin, och vad kunde jag mer önska?

Hallå underbara läsare! Hur har er dag varit? Vår har varit fantastisk eftersom vi nu har genomgått vår allra sista syslöjdslektion i HELA våra liv! Livet leker! Imorgon så åker vi på skolresa (LISEBERG!!!!!) ska bli sååå kul :D Därför kommer inte vi uppdatera igen förrän på söndag för vi kommer hem på lördag :) Hoppas ni förstår. 

---

LOSE MYSELF; Lizzy Scott är 17 år och bor i England med hennes tvillingbror Alex och hennes pappa. Lizzy och Alex mamma lämnade dem när de var små och flyttade direkt till en annan man, vilket har varit en daglig kamp för dem båda syskonen och även deras pappa och de kan ännu inte förlåta det hon gjorde. Eftersom Lizzy växt upp med två sporttokiga killar så har hon blivit en slags pojkflicka. Mode och Musik har aldrig intresserat henne och istället så ägnar hon sig åt sport och sin stora passion för dans. Lizzy och Alex har en speciell relation till varandra, trots att de är varandras motsatser utseendemässigt så tänker de väldigt lika, de förstår och stöttar alltid varandra. Men vad händer egentligen med en själv när personen som alltid funnits där, hjälpt en när det är svårt och alltid skyddat en från alla faror ute i världen, inte längre finns där? Kan man någonsin bli lycklig igen?

---

Vi gör ett länkbyte med novellermedonedirection.blogg.se och här uppe är handlingen :) Ni borde ta och kolla in bloggen, hon som skriver där verkar duktig! Tryck bara på bilden eller blogglänken här uppe i texten för att komma till bloggen.

Och glöm inte bort att läsa Still The One nu om ni inte har läst det senaste kapitlet :D

//Josefin och Frida :)

 

“How’s it going with the house searching?” frågade Greg mig och Niall.

“We found a house that we both loved. But apparently we didn’t get it” svarade jag. Jag såg Harry och Niall kolla på varandra ett tag men när de märkte att jag såg att de kollade på varandra så släppte de blicken som om inget hade hänt.

“Well I’m sure you’ll find a house that you’ll love soon” fortsatte Greg uppmuntrande och jag kollade leendes på honom.

“Do you know what gender the baby is yet?” frågade Nialls pappa oss och jag nickade glatt.

“It’s a boy” svarade Niall och pussade mig leendes på kinden.

---

---

NIALLS PERSPEKTIV

“I want my presents now”

“No, I told you we are waiting to after the dinner”

“But I want to open them now!”

“No Samantha, later”

“It’s not fair”

“It is. Come on now, let’s go and eat dinner”

“I don’t want dinner, I want a present”

Så fortsatte diskussionen mellan Anne och Samantha. Jag stod roat bredvid och tittade på. Samanthas buttra min såg ganska rolig ut och det hjälpte inte hur många gånger som Anne sa att Sam inte fick öppna sina julklappar, hon ville lyssnade inte ändå.

“DINNER’S READY” hördes Harrys djupa röst genom hela huset och helt plötsligt drogs jag in i ett maraton till köket. Alla var hungriga och ville ha mat. Vi alla radade upp oss på en lång kö framför köksbänken där allt möjligt stod uppdukat. Allt det vanliga som fanns på listan för engelsk julmat; rostade potatisar, bacon, brödsås, tranbärssås, brunsås, kastanjfyllning och korv. Ja, det var bara några av alla saker som fanns på den fullsatta köksbänken. Min mage kurrade ljudligt när jag såg allting, det var detta jag älskade med julen. Ja, en av sakerna iallafall.

“So, now when we’re all gathered here in little Holmes Chapel, Niall with his family, Ellie and Harry with the whole family too, I would just like to say a big congratulations to Ellie and Niall and that they’re having a baby, and getting married” sa Ellies pappa Mick stolt och glatt med nästan en tår i ögat. Vi alla hade nu fått mat och vi satt ner vid matsalsbordet. Jag hade fått hamna bredvid Ellie och jag kramade hennes hand under bordet i min egna. Hon log stort emot mig och jag kunde inte annat än att le tillbaka. Mick stod upp och höll ett slags tal för oss, och det rörde verkligen mig.

“I remember raising Ellie up since she was a baby. It wasn’t always easy, but she was, and still is, a wonderful girl. And I can just thank Harry for joining X-Factor, so Ellie could meet this handsome man Niall and fall in love. You two seems so good together and I’m just so happy for you both” sa Mick med ett litet skratt med sin blick riktad emot mig och Ellie. Jag drog upp våra händer så att alla kunde se dem sammanflätade, jag kände mig så himla kär i min blivande fru. Jag såg att Harry log lite åt vad Mick hade sagt om honom.

“And even though all our rough times I really love you Ellie, and thank you Niall for taking so good care of my little girl. She’s not that little anymore, though. I wish you all the best luck in the future, and I can’t wait to become a grandfather” sa han glatt och höjde sitt glas med vin. Ja, vi alla drack vin förutom Sam och Ellie förstås.

“So, cheers” sa han och tog en stor klunk vin.

“Cheers” Vi alla höjde våra glas och skålade med honom. Just då kändes allt så himla perfekt. Mitt liv var bättre än det någonsin hade varit och jag var mer än bara lycklig. Jag kände för att bara gråta och skratta på samma gång för att jag kände mig så glad. Vi satte oss ner bara för att snart ställa oss upp snart igen då det var min pappas tur att hålla tal. Jag hann bara tyst önska att han inte skulle säga något pinsamt om mig innan han öppnade munnen.

“Okay Niall, my turn” börjde han med blicken fäst på mig. Hans läppar krökte sig upp i ett leende innan han fortsatte.

“You’re my little irish boy. I remember when you were little, you still loved to eat as much as you do today” Vi alla skrattade lite, för det var ju väldigt sant. “I’m really happy that you’ve followed your dream ever since the X-Factor audition and that you’re now going to get married and have a kid. I’m so glad you got out of bed that day when your audition was hold. I really love you, and I know mum does too. I guess that what I’m trying to say is, continue follow your dream and don’t let anyone stop you. I love you. Cheers” sa min pappa och med det höjde vi alla glasen igen och skålade innan vi drack och satte oss ner igen. Jag log stort emot min pappa och det betydde mycket för mig, det han sa. Jag följde verkligen min dröm, även med Ellie, för hon var ju den enda jag ville vara med, och det betydde mycket att pappa verkligen stödde oss. Jag visste att mamma också hade varit lika glad för min skull och jag saknade henne. Men vi skulle träffa henne lite senare, efter jul. Nästan alla runt bordet tittade på mig och Ellie, men jag tittade bara på henne och våra händer som var kvar i varandra. Helt plötsligt fick jag en impuls och jag lutade mig fram och placerade en mjuk kyss på hennes läppar. Alla runt hela bordet hurrade - ja, verkligen alla - och jag kände Ellie skratta lite emot mina läppar. Ja, allt var verkligen perfekt.

“FINALLY, FINALLY, FINALLY. I CAN’T WAIT,  I CAN’T WAIT, I CAN’T WAIT” Samantha rusade runt i huset och ropade till alla hon sprang förbi att nu var det dags att öppna julklapparna. Hon var verkligen hyper eftersom hon hade fått vänta så länge på detta nu. Jag svängde mina och Ellies händer fram och tillbaka medan vi gick in vardagsrummet tillsammans. Vi båda skrattade lite när vi hörde henne, jag hade förmodligen också varit sådan när jag var liten. Vi slog oss ner i en av sofforna och jag lutade huvudet emot hennes axel.

“Tired?” frågade hon medan hon drog en hand genom mitt hår. Jag älskade när hon gjorde det, det kändes så skönt.

“No, you’re just a good pillow” svarade jag och hörde henne skratta till lite.

“I bet my stomach is a better one” sa hon sedan skämtsamt medan hennes hand fortsatte att vandra igenom mitt hår. Jag placerade handen på hennes mage och klappade till den lite.

“Maybe, but we don’t wanna risk that” svarade jag omtänksamt och pussade på hennes axel.

“Okay everyone! Samantha here is really exited so I think we’re gonna start open all the Christmas Presents” sa Anne och jag så nu att alla andra också hade kommit in i vardagsrummet. Trots att det var ganska stort och rymligt så blev det ändå trångt för att vi var så himla många där inne samtidigt. Samantha tjöt nöjt och jag log stort där jag satt, jag älskade julklappsutdelningen minst lika mycket nu som när jag hade varit tre år gammal. Anne satte sig ner på golvet framför granen och plockade fram det första paketet.

ELLIES PERSPEKTIV

“Merry Christmas Ellie and Niall, from Harry” sa Anne och gav mig det bokformiga prickigt inslagna paketet. Det var så fint inslaget att jag inte kunde tänka mig att Harry faktiskt hade slagit in det, och det hade han nog inte heller. Men när jag tittade på honom log han bara hemlighetsfullt och vägrade säga något. Jag log lite tillbaka och placerade mitt och Nialls paket i knät medan utdelningen fortsatte. Alla hade gett små klappar till varandra och jag älskade verkligen att fira julen med min underbara familj, både pappa och hans familj men också med Niall och hans familj. Samantha fick förstås många presenter, också några stora och jag började misstänka att pappa och Anne hade något annat för henne också, som till exempel en cykel. Efter ungefär sådär tjugo minuter var klapputdelningen klar och öppnandet kunde börja. Sam rev upp pappret på sina för att snabbt få veta vad det var för något medan vi andra som var äldre, inte hade någon brådska. Så var nog alla när de var barn, men nu förstod jag inte varför man skulle skynda på så mycket. Det var väl bara roligare när man inte visste vad som fanns inuti?

Jag började med att öppna några paket som var ifrån pappa, Anne och Nialls föräldrar. Sen de alla hade fått höra om nyheten med bebisen så var det en hel del kläder, och alla var så himla söta. Jag blev glad av att se alla de pyttesmå kläderna för nu visste jag, och kände, att detta verkligen skulle hända. På riktigt. Det hade känts så overkligt ett tag att vara så lycklig som jag var men nu kunde jag knappt vänta tills jag och Niall faktiskt hade en liten pojke i famnen. Jag började le stort och tittade upp på Niall. Han log tillbaka när han såg alla små kläder jag höll i famnen. Det var väldigt färgglada små tröjor och bodys, och även ett par strumpor med ankor på. Han lade sin arm omkring mig och han såg väldigt glad ut.

“Do you realise that this is our 7th Christmas together, hun?” frågade han fortfarande leendes.

“I know, it’s crazy how the time flies by” svarade jag och tittade på resten av mina paket. Jag såg Nialls kuvert som var hans present skymta fram i högen och det pirrade till i magen på mig. Vi brukade av ren tradition alltid ta varandras paket sist för det var det som var mest roligt, men också var det hans julklappar som var mest spännande att öppna. Niall lade verkligen ner sin själ i presenter han gav bort, han ville att det skulle bli så bra som möjligt och det beundrade jag honom verkligen för. Nästa paket var Harrys som var det som varit så fint inslaget. Jag tittade spänt på Niall som hjälpte mig att riva bort pappret ifrån julklappen. När pappret var borta höll jag i en bok, som jag hade trott att det skulle vara. Men det var inte vilken bok som helst. Jag höll i en bok där det på framsidan stod ‘♥ Nellie ♥’. Jag såg hur Nialls ansikte lystes upp när han såg boken och jag kunde inte låta bli att le själv. Längst ner på framsidan stod det med fin handstil:

‘By Harry, Liam, Zayn and Louis aka your biggest idols’.

Ett litet skratt for ur min mun när jag läste det och och min blick mötte Harrys. Hans blick sken av glädje och han log retsamt innan han vände bort blicken och fortsatte att prata med Gemma som satt bredvid honom. Jag strök händerna över framsidan innan jag sakta slog upp den första sidan. Den fina handstilen, eller mera skrivstilen, gjorde klart för mig att det var Liam som hade skrivit.

‘Hey lovey dovey couple Nellie!

We’ve been working on this book for quite long now and it’s full of surprises for you guys. You will find out soon, so be patient Niall :p

Anyway, we hope you will enjoy it because we really put our soul in it, as Zayn would have said.

Good luck with everything and Ellie, use Niall as the house cleaner as long as you can :) We love you guys, we’ll see you soon xxxx’

Det de, eller Liam, hade skrivit, fick mig att le stort. Niall bläddrade vidare som det ivriga barn han faktiskt fortfarande var, och på nästa sida var det en bild på mig och Niall. Vi båda log stort och jag mindes tydligt den bilden. Den var ifrån förra sommaren, och vi hade tillsammans med resten av killarna haft ett av våra berömda vattenkrig. På bilden var jag och Niall båda väldigt blöta men samtidigt väldigt glada. Minnet fick mig att le stort och jag tittade upp på Niall. Hans blick sa inget annat än kärlek och det fick mitt hjärta att dunka hårt. Jag drog in honom i en mjuk kram och jag kände snabbt att han besvarade den. Han tog sedan boken och lade ihop den.

“We’ll look at the rest really soon, I just wanna give you my present first” sa han mjukt och sträckte fram kuvertet emot mig. Jag rynkade pannan för jag kände mig rätt säker på att det var pengar där i och jag hade sagt klart och tydligt att jag inte ville ha några pengar i present. Niall tog upp mitt paket och tittade på det ett ögonblick.

“Niall, is this money?” frågade jag honom lite halvt besviket. Han bara skakade på huvudet och log mot mig.

“Just open it” sa han medan han drog bort pappret ifrån min present. Jag gjorde som han sa och såg snart en lapp inuti kuvertet, med en medföljande bild. Jag plockade upp bilden som hade ramlat ur och tittade nu på huset som vi hade varit och tittat på för inte så längesen. Jag hade tyckt om det men vi hade ju inte fått det. Jag rynkade fundersamt pannan innan jag vecklade upp lappen som läste det som stod. Ett leende spred sig större och större på mina läppar för varje mening jag läste och trodde knappt det som stod där. Niall mötte min blick och han log stort. Då visste jag att det faktiskt var sant.

“Niall, did you really buy the house for us?! That is amazing” utbrast jag och kastade mig om halsen på honom.

“Yeah, I did. I’m glad you like it” svarade han och drog sina armar omkring min midja. Jag log och kände mig verkligen glad ifrån topp till tå.

“Did you like my present?” frågade jag och drog mig ifrån kramen en bit. Niall tittade på mig och nickade glatt till svar. Jag tog det bruna armbandet ifrån honom som varit min present och fäste det på hans handled. Jag tog sedan fram ett likadant ifrån min ficka och fäste det på min handled. Nu stod det Nellie på båda våra handleder, vi hörde ihop. Det visste jag.

“I love you” sa Niall och log emot mig.

“I love you too. And I know that you belong with me” sa jag och tog tag i hans hand så att våra handleder var bredvid varandra. Nellie, ja det passade faktiskt. Niall och Ellie, Nellie. Och när Nialls läppar mötte mina och hans gnistrande ögon stirrade djupt in i mina så kunde jag inte tänka på något annat, överhuvudtaget.

“Merry Christmas, love”

“Merry Christmas sweetheart”

 

 

“Wow Niall, that’s amazing. Ellie will totally love that” sa Harry imponerat och log. Jag rodnade lite och kollade upp på Harry.

“You think?” frågade jag och han nickade ivrigt.

“I know it, and of course me and the boys will help you” sa han och lade en hand på min axel.

“Thanks Harry, it means a lot” sa jag och log. “What are you going to give her?” fortsatte jag.

“I don’t know yet but don’t worry. It won’t beat your present” svarade han.

---

ELLIES PERSPEKTIV

Med långsamma steg tog jag mig från sovrummet till köket. Det hade blivit sent igår på Louis födelsedagsfest men jag hade haft sjukt roligt. Louis hade först inte velat inse att han blivit ett år äldre. Men när han fått alla presenter så var han som vanligt igen. Om man nu kan räkna Louis som en vanlig person...

“Good morning honey, slept well?” hörde jag Niall fråga samtidigt som jag satte  mig ner vid köksbordet och gnuggade mig i ögonen. Jag nickade och kände sedan Nialls läppar mot mina.

“Merry Christmas sweetheart” sa han och jag log.

“Merry Christmas Niall” svarade jag och tog fram ett paket som jag gömt under min tröja, som egentligen var Nialls. Han log mot mig innan han gav mig ett litet paket. Vi hade bestämt att byta våra paket nu på morgonen själva och sedan när vi var i H.C. så skulle vi byta med de andra.

Jag öppnade försiktigt paketet och möttes av en liten ask. Jag öppnade asken och där i låg ett smyckes sätt. Ett silvrigt halsband med en berlock som var ett hjärta samt ett armband där det stod Niall.

“Thanks Niall, I love it” sa jag och ställde mig upp för att slå armarna om honom i en kram. Han kramade mig glatt tillbaka och strök mig över ryggen.

“I’m glad you do” svarade han. Jag drog mig ifrån Niall och gav honom mitt paket som jag lagt på köksbordet. Han tog tag i paketet och öppnade det lika försiktigt som jag gjort med hans. Han skrattade lite och kollade sedan på mig när han såg vad det var.

“This fits me, doesn’t it?” frågade han och jag nickade leendes på huvudet. Den vita tröjan han höll i handen med texten som sa: “Word’s best dad” på, slängde han snabbt på sig.

“Thanks Ellie, I love it” sa han och log.

“Oh, I almost forgot” utbrast jag och sprang till min handväska där jag hade ett kuvert till Niall. Jag gav det till honom och han kollade fundersamt på det.

“Just open it” beordrade jag och han gjorde som jag sa. När han läste vad det stod på pappret kollade han upp på mig med tårar i ögonen.

“We’re having a baby boy” sa han och jag nickade. Han lade ner pappret på bordet och gick fram till mig. Han lyfte upp mig för att sedan snurra runt mig i luften.

“I love you so much, baby” sa han och släppte ner mig på golvet. Han stängde mellanrummet mellan oss genom att placera sina läppar på mina i en mjuk kyss.

“I love you too Niall. So so much” sa jag och log.

“Niall! Where are all of my clothes!?” ropade jag från sovrummet. Hela min garderob var tom.

“Haven’t you packed everything?” frågade han och ställde sig i dörrkarmen till sovrummet.

“Maybe. But I want to bring more clothes” mumlade jag. “My clothes can’t just disappear like that. They were here yesterday!” muttrade jag och satte armarna i kors.

“Did you put them in the laundry bin?”

“No I didn’t. And look, the baby’s clothes is also gone!” utbrast jag och kollade på Niall. Han kollade ner i marken innan han kollade upp på mig.

“Niall, what are you hiding from me?” frågade jag och gick närmre honom.

“N-nothing baby” svarade han och kollade sig omkring.

“Niall, tell me” sa jag och lade mina armar om hans nacke. Jag började kyssa honom från nacken enda upp till sidan av hans läppar innan jag placerade mina läppar fullt på hans.

“Please Niall” sa jag försiktigt och drog en hand genom hans hår. Något som jag mycket väl visste att han gillade. Han suckade.

“Fine, I went with the clothes to the dry-cleaning yesterday” sa han men jag visste mycket väl att han ljög.

“You can’t lie to me Niall. But I’m letting this one go just because we need to go get Harry before we leave to Holmes Chapel” sa jag och tog med mig min väska ut från rummet. Jag hörde Niall sucka lättat innan han kom efter mig med sin väska.

NIALLS PERSPEKTIV

To: Louis<3

It’s a boy!! :’D I’m so happy Lou!

From: Louis<3

Congrats mate! :D Name him Louis William Tomlinson Horan

To: Louis<3

Will do :P Anyway, I need u and the rest of the boy’s help. U know the surprise to Ellie that I was talking about? Can you help me with that. Me and Harry has started and is about halfway through but Ellie is suspecting something. So I can’t do anything this week, besides I’m going to H.C. now and it would be amazing if it was done when we come home! :D

From: Louis<3

Of course I will help you! I’ll just put Zayn and Liam in work so can I decide everything! :D

To: Louis<3

No! You can’t decide anything. I’m going to tell you how I want it and besides. The only thing that is left is the colours

From: Louis<3

Don’t worry Nialler, I won’t ruin anything! This will be perfect. Merry Christmas, see ya soon! ;D

To: Louis<3

I hope so :) Merry Christmas Lou! :D

Jag stoppade ner mobilen i fickan igen när jag hörde Ellies fotsteg komma närmre.

“Ready to go?” frågade jag och hon nickade. Vi gick ut genom dörren och jag låste den, innan vi tog hissen ner till lobbyn och gick till vår bil.

“Merry Christmas Harry!” utbrast Ellie och kramade om honom. Han kramade om henne tillbaka innan han kom fram till mig och gav mig en kram.

“Merry Christmas mate” sa han.

“Merry Christmas” sa jag glatt tillbaka. Vi stod nu i hallen i Harry hus och skulle snart åka emot Holmes Chapel. Men så som Harry såg ut med endast ett par byxor på sig verkade det som att vi skulle bli kvar här ett tag.

“You don’t look like you’re ready yet” sa jag roat och satte mig på pallen Harry hade i hallen.

“I’m almost done” sa han innan han försvann in i badrummet igen. Jag kände snart en tyngd på mig och öppnade mina då slutna ögon lade lade armarna kring Ellies midja så att hon satt bra i mitt knä. Hon lutade sitt huvud bak på mig och suckade nöjt.

“Comfy?” frågade jag roat.

“Really, you’re like our couch” sa hon retsamt. Efter en stund kom Harry ut och var klar, och då kunde vi äntligen åka. Självklart slapp Ellie undan att köra, så som hon slapp undan det mesta. Hon hade tur, den tjejen.

Jag, Harry och Ellie hade precis kommit in genom dörren till Micks och Annes hus i Holmes Chapel och vi blev bemötna med varma hälsningar, det var det minsta man kunde säga. Snart var vi alla i ett enda stort kramkalas och glada leenden fanns överallt. Men gladast blev jag kanske när jag fick syn på pappa, Greg och hans fru i dörröppningen bakom oss. Jag gav dem alla en rejäl kram, jag hade saknat dem så mycket. Jag saknade också mamma och min styvpappa men vi kunde inte fira jul med dem samtidigt som vi firade med pappa. Det kunde vi väl kanske, men det skulle bara ha blivit en konstig stämning då.

“I missed you a lot” sa jag när jag stod i pappas famn. Hans armar var hårt knutna runt min midja och jag kände honom le emot min axel.

“I missed you too, Niall. I haven’t seen you for so long” sa han glatt innan han släppte taget om mig. Snart kände jag någon tog tag i mitt ena ben och jag förstod direkt vem det var.

“Samantha, I missed you a lot” sa jag glatt och böjde mig ner för att ge henne en stor kram.

“I missed you too, Sam” svarade jag. Jag reste mig upp och mötte Ellies blick som log mot mig. Jag ställde mig bredvid henne med en arm om hennes midja. Snart öppnades dörren och in kom Gemma.

“Gemma!” utbrast Ellie och sprang och gav henne en kram.

“Hi Ellie. I’ve missed you” sa hon och kramade om Ellie. Därefter alla andra.

“So, you can all go in to the living room. Me and Harry are going to start with the food” sa Anne och jag flinade mot Harry som bara räckte ut tungan mot mig. Niall tog min hand och tillsammans satte vi oss i en av fåtöljerna. Niall lade sina händer på min mage och jag lade mina på hans. Snart kom Harry ut med ett stort leend epå läpparna.

“What are you doing here?” frågade jag och kollade förvånat på honom.

“Mick said that he and mum didn’t need any help” svarade han och satte sig i soffan med Samantha i hans knä.

“How’s it going with the house searching?” frågade Greg mig och Niall.

“We found a house that we both loved. But apparently we didn’t get it” svarade jag. Jag såg Harry och Niall kolla på varandra ett tag men när de märkte att jag såg att de kollade på varandra så släppte de blicken som om inget hade hänt.

“Well I’m sure you’ll find a house that you’ll love soon” fortsatte Greg uppmuntrande och jag kollade leendes på honom.

“Do you know what gender the baby is yet?” frågade Nialls pappa oss och jag nickade glatt.

“It’s a boy” svarade Niall och pussade mig leendes på kinden.

---

Heeej! :D Äntligen kom nästa kapitel :P Både jag och Frida håller på med våra svenska presentationer. *suck* typiskt vår skola att sätta in en massa småarbeten nu innan vi slutar... Aja, vad tyckte ni om kapitlet? Louis William Tomlinson Horan låter som ett bra namn, eller hur? :P Vad tror ni Niall har gjort med alla kläder? Kan det ha något med överraskningen att göra? Kommentera vad ni tror :D Vi har inte nästa kapitel färdigt ännu, men förhoppningsvis kan vi lägga upp det imorgon. Men desto mer ni kommenterar desto mer motivation får vi :D 

 

Ha det bra nu mina fina läsare! :D //Josefin & Frida

 

P.S. det är endast 7 skoldagar kvar (om man inte räknar med på fredag då vi är på liseberg på skolresa) iiihhhh!! :D taggar sommarlov som fan!

---

NIALLS PERSPEKTIV

1 månad senare

“Wow, it’s beautiful” mumlade jag medan min blick vandrade över huset jag och Ellie stod framför. Den senaste månaden hade vi ägnat åt att inhandla och bestämma saker vi behövde och inte behövde, och att titta på olika hus som vi möjligen kunde flytta till. London hade massor av olika möjligheter och val, det var faktiskt svårt att bestämma sig var man ville bo någonstans. Vi hade varit på flera visningar men ingen av oss hade nog egentligen fastnat för några av husen vi hade sett på. Men nu när jag såg detta huset var jag nog villig att ändra mig. Det var ett stort ljusbrunt hus med två våningar och stora rymliga fönster som såg ut att fånga dagsljuset på ett väldigt bra sätt. Trädgården där fram bestod av några buskar och huset hade också ett garage som det satt ihop med på ena sidan. Hela huset gav in inbjudande känsla och vi hade inte ens klivit in i det ännu. Kanske, men bara kanske, kunde detta vara det hus jag hade drömt om?

“You were right Niall, this is really beautiful” sa Ellie när vi stod inne i köket i det stora luxulösa huset. Köket var helt fantastiskt. Väggarna och de många fönster som fanns där inne var vita och alla några lådor och skåp likaså. Det var ett stort, rymligt och på något sätt luftigt kök, här kändes det som att man hade plats för vad man än kände för att göra. En av de fyra väggarna var dessutom av tegel och inbyggt där fanns en brasa där elden för tillfället brann och skapade både värme, trivsel och ljussken. Det fanns dessutom ett sitthörna i ett av hörnen där det var placerat en mjuk grå dyna med tillhörande kuddar. Det såg ut att vara ett ställe att slappna av på, eller bara mysa på. Jag kände mig genast hemma här, allt var bara så fint och så mycket som det jag hade tänkt mig i mina tankar. Vi fick också se vardagsrummet som var lite i samma still som köket, det var så fint och mysigt på samma gång. Mina steg upp till övervåningen var mycket lätta när vi gick uppåt och fick se alla rummen där. Det fanns sammanlagt tre sovrum, ett lite mindre där det var perfekt att ha ett litet barn i. I det största sovrummet fanns det en stor dubbelsäng och garderober som satt fast inuti väggen. Väggarna var ljust grå med en fondvägg av trä där sängen stod. Det fanns ett stort fönster som släppte in mycket ljus och allt kändes bara så fint. Det här rummet visste jag att jag och Ellie skulle trivas i om vi flyttade hit. I det mellanstora rummet fanns en enkelsäng och de som bodde där nu hade en dotter som bodde, men det skulle ha varit jättebra som ett gästrum för oss. Ibland sov ju någon av killarna eller Ellies kompisar över och då var det bra att ha ett extra rum, något som vi idag inte hade. När vi hade fått se båda badrummen och även trädgården där bak som faktiskt hade en pool, till min stora glädje. Poolen såg så blå och fantastiskt ut, dessutom var den nybyggd och inte jättemycket använd. Hela huset gav mig en mysig känsla och jag kunde genast känna att jag faktiskt hade fastnat för det. Allt var precis som jag hade velat ha det och det fanns gott med yta för vårt barn att leka och ha det kul.

Och när vi stod där, framför mäklaren som tittade på oss med nyfiken blick så kunde jag inte göra annat än att le och gilla huset.

“I love it, really” sa jag med blicken på Ellie för att få se vad hon tyckte.

“Me too” erkände hon medan hon sakta svingade våra händer i en gullig gest. Vi båda visste nog om att detta skulle kosta oss en hel del men jag hade en massa pengar sparade och tillsammans kunde vi nog få detta huset om vi verkligen ville.

“I’m glad that you guys like it. Have you been looking on other houses too?” frågade mäklaren vänligt. Hennes blonda korta hår var uppsatt i en hög tofs och hon log vänligt emot oss medan hon tryckte den svarta mappen hon hade i händerna emot bröstet.

“Yeah we have, but I think that none of them catched us in the way this one did. I want this house, Niall” sa Ellie glatt. Jag såg henne titta med hoppfulla ögon på mig och visst ville jag också ha detta huset. Det var ju bara perfekt. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka och nicka emot mäklaren som verkade mer än nöjd.

“We really want this house” sa jag och nickade för mig själv för att verkligen klargöra det.

“I’ll see what I can do, in fact pretty many people has shown up to look at it. But it also, of course, depends on the money you are prepared to give for it” sa hon medan hon antecknade något på sitt papper.

“Okay, but just so you know, we can pay quite a lot for this” sa jag och log stort. Mäklartjejen nickade och vi skakade snabbt hand med henne. Kanske skulle detta bli vårt nya liv?

Jag lade nycklarna till vår lägenhet i skålen vi hade i hallen innan jag tog av mig mina ytterkläder.

“That house was perfect Niall. I really love it” sa Ellie och kollade glatt på mig.

“Me too, it is absolutely amazing. And the pool was so cool!” utbrast jag och hörde Ellie skratta. “But the best part was that I can see us live there with our kid in the future” fortsatte och drog in Ellie i en kram.

“I love you, Niall” mumlade hon mot mitt bröst och jag log.

“I love you too, sweetie” svarade jag och pussade henne på huvudet. Vi stod så, i varandras armar, ett bra tag och allt jag kunde tänka på var hur lycklig jag var. Jag skulle snart bli pappa och gifta mig med den mest underbara kvinna i hela världen. Inget kunde bli bättre.

ELLIES PERSPEKTIV

“Yeah we found the perfect house, but it’s not ours yet” förklarade jag för pappa i telefonen. Jag hörde honom sucka på andra sidan luren.

“You’re growing up too fast Ellie, you’re soon going to have a baby and short after that you’re getting married” sa han och jag hörde på hans röst att han var nära på att börja gråta.

“Dad, even if I’m getting married and having a baby I’m still your little girl” sa jag och kände själv hur jag nästan började gråta. Gud! De här gravid-hormonerna gör en känslig.

“I know, I just want you to know that I’m really proud of you. And besides, I still have Harry and Samantha.”

“Thanks dad. It means a lot. Haha yeah, Harry can be such a girl sometimes” sa jag och flinade. Jag hörde Niall skratta bakom mig samtidigt som det knackade på dörren. Innan någon av oss hunnit öppna kom Harry in.

“Speaking of the devil” sa jag vilket fick Harry att stanna upp i sina rörelser.

“I haven’t done anything!” utbrast han. Jag kollade på honom och räckte ut tungan. 23 år gamla? Skulle inte tro det... Jag hörde pappa skratta på andra sidan luren samt Niall.

“Oh, and by the way Ellie. What are you doing on Christmas?” frågade han.

“Niall, what are we doing on Christmas?” frågade jag honom och han ryckte på axlarna som svar.

“Nothing I think, why?” svarade jag pappa.

“Me and Anne thought that you, Niall and his family and Harry can come to Holmes Chapel and celebrate Christmas with us. We’re missing you. Especially Sam, she is talking about all of you almost everyday and how she’s missing you.”

“Aww, we miss her too. And that sounds lovely. Harry even offered to cook everything” svarade jag och flinade.

“Great! I’ll tell Anne that. Anyway, I gotta go now. I love you Ellie, see you soon.”

“Okay dad, I love you too” sa jag innan vi lade på. Jag reste mig från soffan, där jag suttit och gick ut till köket där Harry och Niall befann sig. Jag satte mig ner bredvid Niall och tog hans hand under bordet.

“What did he say?” frågade han.

“He wondered if we wanted to come to Holmes Chapel on Christmas and celebrate with them. Your family too of course” svarade jag och kollade på Niall det sista.

“Sounds nice, just remember that we’re going to celebrate Lou the 24:th” sa Harry och jag nickade.  

“My parents would love that” sa Niall och log.

“Oh and Harry! I said that you could cook everything” sa jag och flinade.

“Ellie!” gnällde han. “Why do I have to do that? It’s boring” muttrade han.

“Oh come on, it’s not that bad. Niall can help you” fortsatte jag.

“Why can’t you do that? You and Niall are the perfect team” muttrade han ännu en gång.

“Because I’m pregnant” svarade jag och log.

“That has nothing to do with cooking, Ellie” sa Harry och drog en hand genom hans hår.

“She says that about everything. Who do you think is cleaning this flat?” stämde Niall in.

“Niall seriously, you should just leave her and come back when she is in labour” sa Harry och flinade. Jag grabbade tag i en kökshandduk och kastade den på Harry. Han skrattade bara innan han kastade tillbaka den till mig. Niall skakade på huvudet och lade sin hand på mitt lår istället.

“Even if she is a pain in the ass sometimes I’m not going to leave her” sa han vilket resulterade till ett slag från mig på hans höger arm.  

“Ouch Ellie, I’m just telling him the truth” försvarade han sig med och jag himlade med ögonen.

“How nice” sa jag och skakade skrattandes på huvudet.

“Okay, back to the cooking subject. Ellie I don’t want to wake up extra early just because I’m going to cook the food” muttrade Harry ännu en gång.

“You’re going to wake up early anyway because we’re going to Holmes Chapel” förklarade jag vilket fick Harry att sucka.

“Fine, but I’m not driving” sa han.

“You don’t need to, Niall can” förklarade jag och kollade på Niall.

“What about you driving and me and Niall can sleep” sa Harry och log.

“Sounds great” utbrast Niall och gjorde high five med Harry.

“I’m not driving because I’m pregnant” förklarde jag vilket fick Harry att himla med ögonen.

“Of course you are” mumlade han.

“I’m going to take a shower” sa jag och reste mig upp. “Don’t miss me too much” fortsatte jag och gjorde min väg ut från köket och mot badrummet.

“Don’t worry, we won’t!” hörde jag Harry ropa.

“I will!” ropade Niall kort där efter och jag log. “Ouch Harry!” hördes det sedan från Niall.

“You weren’t supposed to tell her that, She’s awful as pregnant” hörde jag Harry säga men jag visste att han inte var seriös. Det hörde man på hans röst plus att jag kunde se flinet på hans läppar framför mig.

“I heard that!” ropade jag.

“I love you Ellie!” ropade Harry tillbaka och jag himlade med ögonen innan jag gick in i badrummet för att få duscha.

NIALLS PERSPEKTIV

“So, what are you going to give Ellie for Christmas present?” frågade Harry mig och jag log. Jag hade den perfekta presenten för henne.

“You know the house we were looking at today?” började jag och fick en nickning från Harry att fortsätta. “Well, I looked at it last week when Ellie was at work and right when I saw it I knew that she would love it so I bought it. I just wanted to make sure that I was right, which I was, so therefore we went to the house so I could see her reaction. And well, she loved it. Now I just need to wait untill next week when the family who’s living there now is moving out so I can start with the other surprise I have for her” förklarade jag och kunde inte hindra att ett leende spred sig på mina läppar.

“And what exactly is that surprise?” frågade Harry nyfiket.

“Well, since I need you and the other boy’s help I think I can tell you” sa jag och började förklara min överraskning för honom.

“Wow Niall, that’s amazing. Ellie will totally love that” sa Harry imponerat och log. Jag rodnade lite och kollade upp på Harry.

“You think?” frågade jag och han nickade ivrigt.

“I know it, and of course me and the boys will help you” sa han och lade en hand på min axel.

“Thanks Harry, it means a lot” sa jag och log. “What are you going to give her?” fortsatte jag.

“I don’t know yet but don’t worry. It won’t beat your present” svarade han.

---

Aww, är inte Niall för gullig? :P Vad tror ni det är för överraskning som Niall planerar till Ellie? Kommentera vad ni tror och vad ni tyckte om kapitlet. I nästa del får ni läsa om julafton, alltså får ni reda på överraskningen redan då :D 

 Minst 6 kommentarer för nästa!

Ha en bra söndag, nu ska jag (Josefin) plugga :( //Josefin & Frida xxx

“Wait! Did you say that she called you?” sa han efter en stunds tänkande. Jag nickade som svar och han klickade runt lite på datorn.

“Give me your phone” sa han och jag gav honom snabbt den nu söndriga telefonen. Jag visste att Paul skulle sitta greja där ett tag så jag gick ut till resten av killarna igen. Jag satte mig i en av de svarta fåtöljerna och suckade. Allt jag ville var att ha Ellie i mina armar.

“Niall! I found her! I know where she is!” hörde jag Paul ropa.

---

“And one detail Ellie, if you don’t break up with him I can just tell you that your little boyfriend will get really hurt and will probably be in the hospital by tomorrow, if it’s any idea to try to get some life into him by then” sa Matt hotfullt. Hans blick visade att han verkligen menade vad han sa och det skrämde mig.

“Did you just say that you will... K-kill him?” stammade jag fram och svalde hårt. Jag kunde ju inte leva utan Niall. Matt ryckte bara på axlarna till svar.

“Depends on my mood tomorrow” sa han nonchalant. Jag svalde ännu en gång och kände mina tårar bränna bakom ögonlocken. Vad skulle jag göra nu?

---

ELLIES PERSPEKTIV

Rädsla. Kärlek. Hat. Svek. Allt det och lite till kunde jag känna just nu. Mitt hjärta höll på att brista och jag var så rädd så att jag inte ens visste vad jag själv tänkte. Jag kunde bara inte tro det, Matt hade i princip sagt att han tänkte döda Niall. Han var helt sjuk i huvudet. Vad som helst förutom att Niall skadades, vad som helst.

“I’m not gonna break up with him, I’m not. You can hurt me or do whatever you want as long as you don’t touch him but I’m not gonna do that” sa jag argt till Matt.

“Well then, One Direction is continuing without their irish lad” sa han som om det hade varit den mest enkla saken i hela världen, och hade man inte vetat vad han pratade om kunde det lika gärna ha varit vädret. Då började mina tårar att rinna ner för kinderna. De blötte ner mitt ansikte och förstörde mitt smink, men hur kunde jag någonsin bry mig om det? Tårarna droppade ner på min tröja och gjorde mig blöt men ärligt talat brydde jag mig inte. Allt jag brydde mig om just nu var Niall och hur viktig han var för mig. När mina tårar väl hade börjat rinna kunde jag inte få stopp på dem, de bara rann och rann och snart skakade hela jag av gråt.

“I hate you” fick jag fram mellan mina tårar. Och jag visste, att jag aldrig hade menat det mer än jag gjorde nu.

Där satt vi i bilen, jag med min blick ut emot fönstret så att jag slapp se på Matt och han med hans blick på mig. Efter ett tag kände jag att min mobil vibrerade och jag drog snabbt upp den. Jag drog ut en lättat suck när jag såg vem det var; Niall. Tack gode Gud. Just som jag skulle svara tog Matt mobilen ifrån mig och gav mig en lång blick.

“You know what you have to do” sa han hotfullt och gav sedan tillbaka mobilen till mig. Jag bet mig nervöst i läppen och försökte komma på ett sätt att ta mig ut ur situationen men jag visste bara inte hur. Mina darriga fingrar tryckte långsamt på svara-knappen och jag tryckte telefonen emot örat. Nialls röst fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, hur skulle jag någonsin klara av att göra detta? Jag kunde bara hoppas att jag kunde göra allt rätt igen med Niall efteråt, men vad visste jag? Jag drog ett djupt andetag och tvingade mig själv att andas normalt. Men jag visste fortfarande inte hur jag skulle få ur mig de ord som mitt hjärta vägrade att säga.

NIALLS PERSPEKTIV

“Ellie, how’s work? I miss you” sa jag glatt medan jag satte mig ner i en av fåtöljerna i studion och placerade min tallrik med sallad i knät. Men jag fick inget svar, bara en snyftning.

“Honey, what’s wrong?” frågade jag oroligt och mina tankar på att äta hade redan försvunnit trots att jag var hungrig. Det lät som Ellie grät och inget var viktigare för mig än att hon mådde bra.

"Ellie?" frågade jag igen när jag bara hade fått snyftningar till svar.

“Niall, I have to tell you something...” mumlade hon mellan snyftningarna. Mitt grepp om min telefon hårdnade och jag tryckte den emot örat och undrade vad som var fel.

“Please tell me what’s wrong, did something happened at work?” Jag svalde hårt när jag hade ställt frågan, Ellie hade nästan aldrig oroat mig så mycket som hon gjorde just nu. De andra killarna gav mig frågande blickar och då reste jag mig upp och gick ut till toaletten för att få prata ifred med henne. När jag hade låst om mig satte jag mig ner på toalettstolen och drog ett djupt andetag. Jag hade faktiskt ingen aning om vad Ellie hade tänkt säga och jag kunde inte hjälpa att jag kände mig en aning nervös.

“Okay, you can tell me now” sa jag i en lugn ton medan jag drog en hand igenom mitt hår.

“I... We... I want to...” stammade Ellie nervöst fram och jag svalde ännu en gång. Hennes nervösa tonfall gjorde mig nästan lite rädd, vad var det hon hade tänkt att berätta?

“Ellie, take your time. You can tell me anything, you know that” sa jag mjukt och försökte lugna ner henne. Jag hörde hur hon drog ett djupt andetag och då kom det.

“I want to break up with you, I’m breaking up with you Niall” viskade hon med gråt i halsen. Jag hörde hon började storgråta innan linjen blev död. Jag var helt i chock. Min mobil gled ur mina händer och träffade det lite smått dammiga golvet med en smäll. Men jag hörde inte smällen. Allt jag kunde höra och tänka på var hennes ord som om och om igen upprepades i mitt huvud. Hon ville göra slut med mig. Hon ville inte ha mig längre. Tårarna började att rinna ner för mina kinder i en rasande fart och jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag vägrade tro att det var sant, vägrade tro att hon faktiskt hade sagt de orden till mig.

Efter ett tag hörde jag en mjuk knackning på dörren och jag plockade upp mobilen ifrån golvet. Skärmen hade fått sig en spricka men annars verkade den vara okej. Bakgrundsbilden av mig och Ellie lyste upp i mitt ansikte och fick mig att fälla ännu mera tårar.

“Niall?” hördes en mörk röst på andra sidan dörren som jag kände igen som Harrys. Jag hävde mig upp ifrån toalettstolen vilket kändes som en kraftansträngning, jag hade inte lust att göra någonting längre. Ändå kunde jag inte fatta att hon hade sagt det på telefon och inte sagt det till mig personligen, det var verkligen inte likt Ellie. Mina snyftningar upphörde inte heller utan blev bara högre och högre, något som jag varken kunde eller ville kontrollera. Jag lade ner mobilen i fickan och öppnade dörren ganska mycket. Där utanför stod Harry som jag trott och jag bara klev in i hans famn medan jag grät emot hans axel. Jag kände hans armar slinka runt min midja och dra mig in i en varm kram.

“Niall, what’s the matter?” frågade han mjukt medan han strök mig lugnande över ryggen med ena handen.

“She broke up with me” mumlade jag. När jag hörde orden själv brast mitt hjärta ännu en gång och jag började återigen att snyfta. Jag kände hur Harry stelnade till i kramen för att sedan försiktigt dra sig ur den och titta på mig.

“She would never do that, she loves you more than the world itself” sa han förvånat och slängde sin ena arm omkring min axel. Jag lutade tungt huvudet emot hans axel och torkade bort tårarna ifrån mitt ansikte.

“But she did” mumlade jag ledset. Jag hade aldrig känt mig så tom i hela mitt liv.

“Niall, go” sa Harry och tittade bestämt på mig.

“Where?” frågade jag förvirrat och tittade mig omkring.

“To the school, of course” sa han som om det hade varit den mest självklara saken i hela världen.

“But, why?” Frågorna snurrade runt i mitt huvud och jag förstod inte vart Harry ville komma med detta.

“Because you should hear her say it, face to face. I just don’t believe it, it’s not like her to do it over a phone call. You need to hear why, Niall” sa han minst lika bestämt som förut och knuffade mig lätt i riktning emot ytterdörren till studion.

“But-” började jag men blev snabbt avbruten.

“No Niall, just do it. You need it, you both do. The recording can wait” Harry knuffade mig den sista biten fram emot dörren och nickade sedan bestämt för sig själv. Han kanske hade rätt? Jag behövde höra Ellie säga det till mig öga mot öga och veta varför, jag ville inte tro på det hon hade sagt.

“Thank you, Harry” sa jag tyst innan jag öppnade dörren och gick ut. Kylan i luften slog emot mig hårt och jag önskade snabbt att jag hade tagit min jacka med mig. Men det struntade jag i nu, jag skulle dit och jag skulle prata med henne, öga emot öga.

Jag hade nog aldrig kört så fort förut. Jo, kanske den gången när jag skulle till Ellie, innan jag krockade. Men jag ville ju trots allt inte att det skulle hända igen så jag saktade ner en aning. Det gick fortare att komma till skolan än jag hade trott, trafiken var inte jättehemsk idag. Snart parkerade jag bilen på parkeringsplatsen och hoppade snabbt ur. Jag såg snabbt den röda, välbekanta bilen som tillhörde oss. Japp, hon var ju iallafall här.

“What do you mean with that she’s not here?” frågade jag oförstående till en lärare som jag hade stått och pratat med i någon minut nu.

“Well, she hasn’t been here on the whole day. I’m sorry sir” sa hon ursäktande till mig.

“I’m her fiancé and I know that she drove to work this morning, her car is on the parking lot for God’s sake” sa jag högt och ganska irriterat.

“Oh, okay, well a student spotted a woman getting forced into a car this morning by a guy. The student think that it was Ellie, but it was hard to see” sa hon med låg röst. Då stelnade hela jag till. Tvingad in i en bil av en kille? Det fanns bara ett enda namn som ekade om och om igen i min skalle. Jag rusade ut från skolan och skyndade mig till bilen. Hade Matt verkligen kidnappat Ellie? Min Ellie! Jag kunde inte fatta det. Efter allt som vi gått igenom de senaste dagarna så trodde jag faktiskt att Matt skulle försvinna ur våra liv och allt skulle bli som vanligt igen. Men gud vad jag hade fel.

Efter bara några minuter var jag vid studion igen. Mina ögon var röda och puffiga eftersom jag gråtit hela bilresan hem. Fansen som var här utanför kollade konstigt på mig och jag visste mycket väl att detta skulle vara ute på internet om bara några sekunder. Jag drog upp dörren till studion och fick alla killarnas blickar på mig.

“Where’s Paul?” frågade jag och drog en hand under mina ögon.

“In there” svarade Harry och pekade på en vit dörr längst in  i studion. Jag gick in dit och fann även vår röstcoach.

“Paul, you need to help me find Ellie!” utbrast jag. Han kollade förvånat på mig.

“What are you talking about, Niall?” frågade Paul och lade ner papprena han höll i på bordet.

“Matt, Matt took Ellie. She’s gone!” utbrast jag och började ännu en gång att gråta. Jag föll ner på marken med ansiktet i händerna och grät som aldrig förr. Varför skulle detta hända mig? Jag visste att Ellie inte hade gjort slut med mig. Hon grät och om hon skulle göra slut med mig så skulle hon göra det ansikte mot ansikte. Ellie hade absolut aldrig gjort det över telefon. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag kollade upp pch mötte Pauls blick.

“We’ll find her Niall” sa han och gick ut från rummet. Jag följde snabbt efter och mötte ännu en gång killarnas blickar.

“Niall, what’s going on?” frågade Harry och reste sig upp.

“She didn’t brek up with me. Matt made her break up with me” svarade jag och kollade ner i marken.

“Matt? What has he to do with this?” frågade Harry förvånat.

“He took her, Harry! He took Ellie!” utbrast jag ännu en gång. Harry och de andra kollade förvånat på mig.

“I’m gonna kill that idiot!” sa Harry argt.

“Niall!” ropade Paul och jag gick till honom.

“When did you find out that she was gone?” frågade han och kollade medlidande på mig.

“Ten minutes ago” svarade jag och kollade på klockan. “She called me crying, and said that she wanted to break up. That she didn’t want me any more. Then she hung up. So Harry made me go to her school and when I came there a teacher said that she hadn’t been there for the whole day and that a student had seen her being forced in to a car” berättade jag. Han nickade och satte handen under hakan med armbågen på skrivbordet. Rynkan i pannan visade ett tydligt tecken på att han tänkte .

“Wait! Did you say that she called you?” sa han efter en stunds tänkande. Jag nickade som svar och han klickade runt lite på datorn.

“Give me your phone” sa han och jag gav honom snabbt den nu söndriga telefonen. Jag visste att Paul skulle sitta greja där ett tag så jag gick ut till resten av killarna igen. Jag satte mig i en av de svarta fåtöljerna och suckade. Allt jag ville var att ha Ellie i mina armar.

“Niall! I found her! I know where she is!” hörde jag Paul ropa.

---

Ahh hata oss inte för ännu en cliffhanger! :P Haha vad tyckte ni? Stackars Niall och Ellie :( Matt är en psykopat, eller vad tycker ni? Kommentera vad ni tyckte och vad ni tror kommer hända! :D Minst 8 kommentarer för att får nästa del! 

Kan även berätta att vi har bestämt kön och namn till bebisen :D Men det får ni veta senare så tack för alla förslag :D 

//Josefin & Frida ♥♥♥

Snart var jag framme och parkerade snabbt bilen. Jag klev ur medan jag nynnade på One Thing, en låt som alltid hade satt sig i min hjärna sen jag hörde den första gången och jag kunde den så bra trots att den faktiskt var ifrån killarnas första album. Jag var verkligen stolt över killarna, jag mindes tydligt Harrys audition och hur nervös han hade varit inför den. Jag stängde dörren, låste bilen och skulle precis börja gå emot skolan när jag kände en arm omkring min midja och en hand ovanför min mun. Hjärtat började bulta och det kändes som om det skulle sprängas ur bröstet. Jag fick panik när jag kände att personen började dra mig bort i motsatt riktning från skolan.

“Nmgmfh” fick jag fram med min mun pressad emot personens hand.

“Shut up” Jag frös till is när jag hörde rösten som var alltför välbekant för mitt eget bästa.

---

NIALLS PERSPEKTIV

Jag stängde dörren bakom Ellie som skyndade iväg till sitt jobb och drog på mig lite rena kläder. Idag skulle vi till studion och skriva lite mer material till den nya skivan. Jag var väldigt exalterad, vi hade gjort många album genom åren och varje nytt album hade sin egen stil. Jag log när jag tänkte tillbaka på X-factortiden, det var så längesen nu. Folk hade tvivlat på att vi skulle fortsätta som ett band mer än några år men vi hade lyckats att bevisa just motsatsen. One Direction hade sina bästa år just nu och vi njöt verkligen av det.

Jag gick in på toaletten och fixade mitt hår med lite vax tills det stod upp i den quiffen jag alltid bar numera. Ellies favoritparfym stod i skåpet och jag kunde inte låta bli att spraya lite av den på min ena handled bara för att den luktade så gott. Den påminde mig också om henne och då kunde jag bära med mig hennes doft hela dagen.

“Get in the car, you lazy ass!” ropade Louis när jag kom ut ifrån min och Ellies lägenhet. Limousinen stod redan på uppfarten och väntade på mig men min väg blev helt blockerad av alla fotografer och fans som skrek alla på en gång. Jag drog snabbt på mig solglasögonen jag hade i handen medan jag försökte komma förbi dem. Det var knappt soligt ute idag men jag brukade ha dem på mig oavsett för att undvika många närbilder i tidningar. Jag försökte tränga mig förbi alla men det var omöjligt, det var så knökat med folk utanför mitt hus att allt jag såg var tjejer som skrek och kamerablixtar. Plötsligt kände jag en hand på min axel och fick syn på Paul, vilket var väldigt skönt. Han hade nog tagit sig ur bilen och fram till mig för att hjälpa mig och det var jag verkligen tacksam för. Paul hade varit med oss så många år nu och vi trivdes verkligen med honom. Han tryckte mig framför sig och lyckades efter ett litet tag få ut mig till bilen. Vi båda hoppade snabbt in och chauffören körde iväg från folkvimlet.

“Oh my god, this is crazy” sa Zayn som tittade ut genom de nedtonade rutorna på bilen.

“I know, it’s much worse than usual... It’s just because of the fight in the mall the other day” svarade jag och suckade lättat över att vara inne i bilen. Visst var vi vana vid folkmassorna efter alla år som kända men det kunde fortfarande överrumpla en. Men snart var vi framme och kunde börja vad som såg ut som en bra dag - trodde jag.

ELLIES PERSPEKTIV

Jag hade faktiskt fått ren panik. Hjärtat bultade snabbt och jag kämpade emot den som höll fast mig. Snabbt förstod jag att det var en kille för han var mycket starkare och större än mig. Känslan inom mig gick knappt att beskriva, jag kände mig både arg, ledsen och så fruktansvärt rädd. Rädd för vad han kunde göra, rädd för något sådant här hände ju bara i filmer. Det var ju inte sådant som hände, inte mig.

"Just be quiet and it won't hurt" hörde jag killen säga. Och det var inte vilken röst som helst, det var Matts röst. Jag svalde hårt medan min bröstkorg snabbt reste och sänkte sig. Nu var jag mer än rädd. Vad gjorde han här? Hur hade han hittat mig? Och framförallt, vad tänkte han göra med mig? Plötsligt saknade jag Niall mer än någonsin, varför kunde han inte vara här? Jag hade varit dum som trodde att jag kunde stå ensam emot Matt för det kunde jag verkligen inte. Matts ena arm var hårt lindad runt omkring min midja och mina armar och den andra fortfarande ovanpå min mun så jag skulle inte kunna skrika ens om jag ville. Inte för att någon skulle höra mig... Vid det här laget var skolgården helt tom, alla elever hade redan gått in till sina lektioner. Varför hade jag ens varit tvungen att vara sen? Om jag inte hade varit det kanske Matt inte hade fått tag på mig. Hans händer greppade tag hårdare om mig medan han drog mig emot en bil. När han öppnade passagerardörren och knuffade in mig i den förstod jag snabbt att det var hans bil. Hela tiden försökte jag kämpa emot men det var helt lönlöst, Matt som alltid hade varit muskulös var mycket starkare än mig och jag blev bara trött av att försöka kämpa emot honom.

När Matt hade fått in mig i bilen stängde han dörren och innan jag ens hann reagera hade han låst den. Jag tillät mig själv att andas och att försöka lugna ner mig, inget skulle bli bättre av att jag stressade upp mig. Okej, så vad skulle jag göra nu? Matt hade låst in mig i hans bil och jag hade längre ingen aning om vad han var kapabel till att göra. Jag förstod inte hur jag någonsin hade kunnat lita på honom, han var ju helt galen. Just som jag trodde att han hade gått iväg öppnades dörren vid förarsätet och Matt hoppade snabbt in i bilen innan han låste den igen.

“What the hell are you doing, I have work to do! You can’t do this!” utbrast jag argt och utan att jag själv kunde hjälpa det flög min hand upp emot hans kind. Men istället för att jag slog till honom på kinden så tog han ett hårt tag runt omkring min handled, så hårt att det gjorde ont.

“You don’t want to do that again Ellie, trust me” sa han medan hans mörka ögon brände sig in i mina. Jag stirrade på honom, nu mer rädd än jag någonsin hade känt mig.

“Just let me go, please” Jag hade menat att låda modig och inte visa att jag var rädd men det fungerade verkligen inte. Matt var så mycket mer skrämmande än han någonsin hade varit och ärligt talat kunde jag inte ens känna igen hans gamla jag ett dugg. Han hade förändrats totalt och blivit någonting jag hatade att se honom bli. Han hade blivit så känslokall och det var bara inte likt honom. Han hånlog åt mig när jag ännu en gång mötte hans blick.

“Of course Ellie, I really stayed here all morning to first get you and then let you go” sa han ironsikt och himlade lite med ögonen åt mig.

“What do you want?” mumlade jag och tittade ner på min handled. Där fanns det röda märken som Matt hade skapat när han hade hållt så hårt i mig och det gjorde ont. Men då tog han bara två fingrar under min haka och lutade mitt huvud uppåt, tvingade mig att se upp på honom. Jag rös vid hans beröring, det var alltid så Niall brukade göra när jag än var ledsen och han ville få mig på bättre humör. Och när Matt gjorde det kändes det bara så himla fel, det kändes verkligen inte rätt. Men jag vågade inte slå bort hans hand, jag var rädd för hur han skulle reagera.

“Don’t you already know what I want? I thought we’d already spoke about this” sa han och lutade huvudet lite på sned.

"I told you to leave me alone, Matt. And I meant it" svarade jag med lite mer självsäkerhet i rösten den här gången. Allt jag ville var att ha honom ur mitt liv för gott, något som jag inte tänkte ge upp om.

"Well I told you that I was going to have you back, and I also meant that" svarade Matt en aning irriterat.

"What is it that you don't understand?! I don't want you, I don't love you, I don't need you! Just stop it, okay? I love Ni-" Jag hann inte mer än säga halva Nialls namn innan Matt avbröt mig.

"DON'T SAY THAT DISGUSTING NAME" röt han argt och tog i all ilska tag i min arm i ett hårt grepp.

"He isn't disgusting, you are!" utbrast jag med tårar som vällde upp i mina ögon. Jag var så trött på att gråta, jag ville inte gråta. Men jag kunde inte hindra mig själv, det Matt sa om Niall gjorde ont att höra för det var ju verkligen inte sant. Niall var den mest underbara personen som fanns, han var verkligen mitt allt. Matt fattade verkligen inte vad han pratade om.

“The only thing I was asking about was a second chance, Ellie. It was quite simple, if I could say it myself” sa Matt och tittade på mig med trots i blicken.

“Matt. I don’t love you, and I never will. It’s too late, just leave me alone” sa jag en aning lugnare. Inget skulle ju bli bättre av att jag skrek på honom.

“I can’t Ellie, don’t you get it?! I just can’t because I love you!” utbrast han. Genast hårdnade hans grepp om min handled och det gjorde ont.

“Let me go” mumlade jag medan en ensam tår sakta rullade ner för min kind.

“I will, but first you have to do something” sa Matt och drog på sig säkerhetsbältet.

“What are you doing?” frågade jag och tittade förvånat på honom. Då drog han bara mitt säkerhertsbälte över mig, spände fast mig och startade sedan bilen.

“We’re going somewhere, and don’t try to do something cause the car’s locked and you will just hurt yourself if you do” varnade han medan han i väldigt hög fart styrde bort ifrån skolan.

“But I’m missing my work, and this is kidnapping” mumlade jag medan jag tittade ut igenom fönstret. Hur kunde Matt ens göra så här emot mig?

“I don’t care about your work, I care about getting you back” muttrade Matt och ignorerade tydligen det sista jag hade sagt.

“How can you ever think that I’m gonna love you?” frågade jag argt och vägrade att se på honom.

“Well, you don’t have much of a choice, do you?” frågade Matt med ett litet hånleende.

“I won’t be with you and you know it” svarade jag argt.

Tystnaden som lade sig i bilen var hemsk. Helst av allt ville jag ringa Niall men jag visste att Matt förmodligen skulle slå mig om jag gjorde det. Matt bara körde och körde, till ett kvarter jag inte ens kände igen eller någonsin hade varit i. Jag visste att vi fortfarande var i London, men här hade jag aldrig varit förut. Efter ett tag stannade Matt bilen. Jag tittade mig omkring och insåg snabbt att vi befann oss i en gränd. Även om det var mitt på ljusa dagen så såg det inte trevligt ut och bara synen av detta stället gav mig oroliga tankar. Matt stannade snabbt bilen och knäppte upp sitt bälte innan han vände sig emot mig.

“What are we doing here?” Min röst lät svagare än förut och jag kände mig ganska rädd vi det här laget. Vad gjore vi här, vad ville Matt mig?

“Well, you see, I have something I need you to do...” började Matt och log lite, som om det skulle lugna mig. För det gjorde det inte direkt.

“What are you talking about?” viskade jag oroligt. Jag var inte säker på att jag faktiskt ville veta svaret på min egen fråga.

“I need you to call Niall...” började han långsamt. “And break up with him” fortsatte han innan han tittade på mig för att se hur jag skulle reagera. I just den sekunden kändes det som om mitt hjärta skulle stanna. Göra slut med Niall? Aldrig i livet, och särskilt inte för Matts skull. Nej, nej, nej. Det kunde jag inte göra, hellre skulle jag dö.

“I’m never ever going to do that!” utbrast jag och knäppte snabbt upp mitt säkerhetsbälte. Jag drog desperat i dörrhandtaget på bilen men när jag märkte att den fortfarande var låst gav jag upp och lutade mig tungt emot bilsätet.

“And one detail Ellie, if you don’t break up with him I can just tell you that your little boyfriend will get really hurt and will probably be in the hospital by tomorrow, if it’s any idea to try to get some life into him by then” sa Matt hotfullt. Hans blick visade att han verkligen menade vad han sa och det skrämde mig.

“Did you just say that you will... K-kill him?” stammade jag fram och svalde hårt. Jag kunde ju inte leva utan Niall. Matt ryckte bara på axlarna till svar.

“Depends on my mood tomorrow” sa han nonchalant. Jag svalde ännu en gång och kände mina tårar bränna bakom ögonlocken. Vad skulle jag göra nu?

---

Whaaaat?! Vad är det för fel på Matt? Vad tror ni kommer hända? Kommentera!  Minst 8 kommentarer för nästa!

 

//Josefin & Frida ♥♥♥

---

ELLIES PERSPEKTIV

Mitt hjärta hade aldrig bultat så hårt och snabbt i hela mitt liv. Jag var andfådd men kände det knappt och jag vägrade att sluta springa trots att jag var gravid och allt. Jag var på väg att förlora Niall - igen. Det fick bara inte hända.

“NIALL! NIALL JAMES HORAN, WAIT!” skrek jag medan jag sprang efter honom ner för alla trappor i vårt hus och ut genom dörren. Där fick jag tag i hans ärm och höll hårt i den, jag hade nog aldrig hållit så hårt i någonting förut.

“What?!” utbrast han och vände sig om emot mig. Hans ansikte var rött av alla tårar som fortfarande rann nerför hans kinder och hans ögon genomvåta och mörka av sorg och ilska.

“I can’t lose you again, don’t you remember last time?” frågade jag andfått medan jag försökte återhämta andan.

“Of course I do, how could I ever forget?” mumlade han. Min hand sökte efter hans och han tog tag i den, kramade den hårt. Och det var då jag visste. Jag hade inte förlorat honom.

“I love you” sa jag medan jag stirrade in i hans blå ögon. Jag drog min tumme under hans ögon för att ta bort tårarna på hans kinder och drog sedan in honom i en kram.

“I love you too, your little idiot” sa han lite skämtsamt och drog mig hårdade in i hans famn.

“And I’m sorry, I know that you were just looking out for me. Sorry for overreacting” sa jag och borrade in ansiktet i hans nacke.

“It’s alright, you were right anyway.. I shouldn’t have slapped him, violence is never a good thing” Nialls röst var nu mjuk och jag log genom mina tårar.

“Forever and ever was the promise and I’m gonna keep that” Hans ord fick mig att le stort.

“By the way, you shouldn’t run while you’re pregnant” sa han med en oroligt rynka i pannan.

“Well, it was totally worth it” sa jag och två leenden spred sig på båda våra läppar. Jag skulle ha sprungit till världens ände för min kille, om det så vore på liv och död.

Jag satte mig ner på en av köksstolarna i köket och tog ett djupt andetag. Det var på håret att jag hade förlorat Niall igen. Men som tur var så löste vi vårat bråk. Något som jag var väldigt glad över. Niall kom in köket efter mig och log mot mig.

“Are you hungry?” frågade han mig och jag nickade ivrigt.

“Okay, I’ll make some pasta then” fortsatte han och tog fram ingredienser till pasta med tomatsås.

“Do you need any help?” frågade jag.

“Nope, you look tired. You can go to the sofa and rest ad I’ll tell you when dinner’s ready” svarade han och jag nickade. Jag gick in i sovrummet för att byta om från mina jeans till ett par mjukisbyxor. Än kunde jag ha jeans, som inte var för tighta, men jag kände hur min mage var svullen och det skulle nog inte dröja länge innan man kunde se en lite bula. Jag var ju trotsallt inne i tredje månaden. Jag drog på mig mina byxor och såg till att det inte stramade åt för hårt vid magen innan jag gick till vardagsrummet. Jag satte mig i soffan och tog en av kuddarna för att vila mitt huvud på den. Jag drog en filt omkring min kropp och lät den värma min frusna kropp.

“Honey, wake up” hörde jag en röst långt borta säga. Jag öppnade försiktigt ögonen och mötte Nialls leende ansikte.

“Dinner’s ready” sa han och drog undan lite hår som låg i mitt ansikte. Jag nickade och satte mig upp.

“Can’t we eat in here?” frågade jag och han nickade innan han gick ut i köket för att hämta mat. Han kom snart tillbaka och satte sig ner bredvid mig. Jag skulle precis stoppa in en bit i munnen när en röst från hallen hördes.

“Lovebirds!? Are you home?!” och en annan som sa;

“Lou, you can’t just barge in to their home”

“Who cares, it’s just Ellie and Niall. It’s not like they’re having sex now, Ellie’s pregnant” sa en tredje röst. Jag kollade på Niall som himlade med ögonen.

“Oh, there you are” hördes Louis röst och jag kollade åt vänster där han stod i dörrkarmen till vardagsrummet.

“Hi Louis” sa jag och ställde mig upp. Istället för att svara så kom han springandes mot mig och kramade om mig.

“YOU’RE GETTING MARRIED! FINALLY!” skrek han i mitt öra.

“Yeah, I am. But can you stop screaming in my ear?”

“Sorry” mumlade han och släppte taget om mig. Jag kollade bakom mig och såg Farrah och Harry där.

“Farrah!” utbrast jag och omfamnade henne i en kram.

“Hi Ellie, long time no see” sa hon och besvarade min kram. Jag nickade mot hennes axel innan jag drog mig ur kramen och kramade om Harry istället.

“How are you?” frågade han mig.

“I’m good, and you?”

“Also good” svarade han och drog sig ur kramen för att sätta sina händer på mina axlar istället. “Ellie you should know that I’m really happy for you and Niall” sa han seriöst och kollade in i mina ögon.

“Thanks Harry, it means a lot” svarade jag och log. Han drog in mig i en till kram innan han gick fram till Niall och kramade honom också.

“So, Ellie. Have you decided how you want the wedding yet?” frågade Louis mig och satte sig ner i soffan. Han tog min tallrik och skulle precis ta lite mat när jag stoppade honom.

“No Louis! That’s my food” utbrast jag och drog tallriken ur hans händer.

“Calm down woman, I was just going to taste a bit” svarade han och höll upp hans händer i försvar.

“Don’t mess with a pregnant woman. You should know that” svarade jag och satte mig i Nialls knä. “And for an answer on your question, no I haven’t decided how I want my wedding yet. Niall proposed three days ago.” Jag kollade på Niall som log mot mig.

“Well, I know how you want it” började Louis med ett flin. “Everything is going to be blue and striped” fortsatte han och jag himlade med ögonen.

“Okay, at least I know how I don’t want my wedding to be” sa jag vilket fick de andra att skratta.

“That’s mean” mumlade Louis.

“You can at least choose what clothes the baby’s going to have” sa Niall vilket fick Louis att spricka upp i ett leende igen.

“Right! When are we going baby shopping?” frågade han uppspelt.

“I don’t know. Maybe next weekend, I have work this week” sa jag och reste mig upp för att lämna de tomma tallrikarna i köket. Jag och Niall hade äntligen lyckats få i oss lite mat.

“Sounds good!” utbrast Louis.

Nästa morgon vaknade jag av att jag kände upprepande kyssar i mitt ansikte.

“I don’t want to wake up” mumlade jag.

“You have to, you have work today” sa Niall och jag förstod genast att han stod bredvid sängen redo för dagen. Även fast han inte behövde gå upp tidigt. Jag mumlade något ohörbart och Niall skrockade.

“Come on baby, you don’t want to be late don’t you?” Jag skakade på huvudet.

“I thought so.” Jag vände mig om så att jag såg Niall och log mot honom. Jag sträckte upp armarna i luften och sa;

“Just a hug.” Han log mot mig innan han böjde sig ner och slog armarna om mig. Men istället för att krama om honom som en normal person så drog jag ner honom på sängen bredvid mig. Han kollade roande på mig.

“Ellie, you’re going to-” började Niall men jag avbröt honom med en kyss. Vi båda log mot kyssen och när jag äntligen trodde att Niall hade glömt av att jag behövde gå upp drog han sig ifrån kyssen.   

“Now you need to get up you stubborn girl” sa han och jag räckte ut tungan mot honom.

“I really hope that the baby becomes stubborn like you” sa han retandes vilket resulterade i att han fick en kudde i huvudet av mig.

“I hate you” sa jag skrattandes och gick ur sängen för att byta om.

“No you love me, remember?”

Efter en skål flingor och en kopp kaffe, min hårborste och lite smink stod jag redo i hallen för att gå.

“Have fun today” sa Niall och kom fram till mig. Vi möttes i en hård kram och han gav mig en snabb puss på munnen.

“I will. And you too, I hope you can come up with some new song ideas today” svarade jag och log mot honom.

“Thanks Ellie, I love you”

“I love you too” Niall kramade min hand och jag gav honom ett till litet leende innan jag stängde dörren efter mig. En blick på klockan på min arm fick mig att inse att jag var sen till första lektionen jag skulle ha med barnen, inte precis smart även om det inte direkt var första gången det hände. Jag rusade ut igenom dörren till vårt hus och skyndade mig ut till bilen som stod på parkeringsplatsen. Just den här morgonen stod det extra mycket fotografer och fans utanför vårt hus vilket fick mig att bara bli irriterad. Jag älskade verkligen att killarna hade så hängivna fans men ibland kunde det bli lite jobbigt, till exempel som när man hade bråttom till jobbet. Men de var förmodligen här på grund av all uppståndelse om oss i tidningen.

“Ellie, can you comment your ex-boyfriend?”

“Here, Ellie, here! Can you say something?”

“Where is Niall?”

“Can you tell us about the incident in the mall?”

Frågorna bara kom och kom, de tog aldrig slut. Jag låste snabbt upp bilen och hoppade in i förarsätet utan att svara på någon av dem. Vad hade jag att säga till dem? Jag var inte skyldig dem att säga någonting alls. Det var min och Nialls ensak och det gjorde mig trött bara av att tänka på hur irriterande alla var. Ibland brukade jag stanna och svara på några frågor om Niall var med, men det var oftast han som pratade eftersom det var honom alla ville prata med men idag orkade jag inte med det. Mitt humör som varit så bra förut var som bortblåst.

Jag körde snabbt emot skolan där jag jobbade medan jag rensade tankarna lite. Mitt och Nialls bråk hade varit helt onödigt, jag visste ju att han bara skyddade mig för att han älskade mig. Jag hade reagerat barnsligt, för Matt skrämde mig faktiskt. Jag var jätteglad att vi hade löst det och att allt var som vanligt igen. Matt skulle vi nog inte heller se något mer av, något jag var mer än glad över. Han var ju dum i huvudet som försökte att hela tiden få min förlåtelse när han inte ens förtjänade den. Men nu skulle allt bli bra igen. Jag hade både bröllop och en bebis att se fram emot och jag kände mig jättelycklig.

Snart var jag framme och parkerade snabbt bilen. Jag klev ur medan jag nynnade på One Thing, en låt som alltid hade satt sig i min hjärna sen jag hörde den första gången och jag kunde den så bra trots att den faktiskt var ifrån killarnas första album. Jag var verkligen stolt över killarna, jag mindes tydligt Harrys audition och hur nervös han hade varit inför den. Jag stängde dörren, låste bilen och skulle precis börja gå emot skolan när jag kände en arm omkring min midja och en hand ovanför min mun. Hjärtat började bulta och det kändes som om det skulle sprängas ur bröstet. Jag fick panik när jag kände att personen började dra mig bort i motsatt riktning från skolan.

“Nmgmfh” fick jag fram med min mun pressad emot personens hand.

“Shut up” Jag frös till is när jag hörde rösten som var alltför välbekant för mitt eget bästa.

---

CLIFFHANGER! Haha :P Äntligen när de löste bråket så händer något annat. drama drama drama... Iaf, vad tyckte ni? Vem tror ni det är i slutet? Hur kommer Niall reagera? Kommentera bra för att få nästa del och då få reda på vad som händer :D Minst 8 kommentarer för att få nästa del (som snart är klar).

 

Ha en trevlig måndag. Nu ska jag (Josefin) plugga och sedan skriva så att fingrarna glöder :D

 

Ha det gött! //Josefin & Frida ♥♥♥

 

“No! You are going to love me, I know you do! Just fucking love me again, is it so damn hard?!” utbrast han argt och tog ett steg närmre Ellie.

“I hate you!” skrek hon tillbaka. Då flög Matts hand upp emot hennes kind och innan jag själv förstod vad som skulle hända stod jag framför Ellie och tog tag i Matts hand innan han slog något. Jag bände ner den och tog ett steg närmre honom.

“You did not just try to slap her, did you?” muttrade jag mellan sammanbitna tänder.

“Maybe I did... She needs to wake up from this nightmare with you and be with me instead” svarade Matt lika surt tillbaka. Då gjorde jag något jag aldrig hade förväntat mig att jag skulle göra...

---

MATTS PERSPEKTIV

Jag stirrade på Niall oförmögen att få fram ett ord medan jag höll om min röda kind. Hade han just slagit till mig? Ja, det hade han faktiskt gjort. Niall hade slagit till mig i ansiktet! Det var förmodligen bara för att han var rädd för att Ellie skulle få tillbaka sina känslor för mig, något jag var övertygad om skulle hända. Min kind värkte och ilskan bubblade upp mer och mer i mig medan jag tog ett steg närmre Niall.

“WHAT THE FUCK IS WRONG WITH YOU” skrek jag argt och hade god lust att sparka honom överallt.

“She doesn’t love you, Matt. Now get away from here and don’t return” sa han lugnt och tog ett steg tillbaka innanför dörren.

“Come on, I think we all know she didn’t stop loving me in the first place” muttrade jag. Niall var den mest irriterande personen i hela världen och jag kände verkligen att jag inte gillade honom alls. Och Ellie var bara dum som förnekade att hon hade känslor kvar för mig, för det visste jag att hon hade. Jag hade blivit så förvånad över att se Ellie igen i köpcentret, hon var ännu vackrare än jag mindes henne. Och nu skulle hon gifta sig med ett litet pojkbandsäckel. Usch vad sliskig Niall var, hur kunde hon vilja vara med honom? Och hur kunde allt ha förändrats så mycket på bara sju år? Jag var ju medveten om att hon så klart inte skulle vara exakt samma person nu som då, men aldrig hade jag då trott att hon skulle gifta sig. Eller att hon hade så dålig smak när det gällde killar. Egentligen kanske jag inte borde ha varit förvånad, Niall hade ju försvarat henne och varit på hennes sida hela tiden när jag hade berättat för henne att jag hade varit otrogen. Men jag hade varit hennes första kärlek och jag hade bestämt mig för att hon skulle bli min. Niall kunde dra åt skogen, han och hans blonderade fasad. Dessutom var hon väl bara honom för att bli känd, det kunde ju vem som helst fatta. Men inte Niall, han var för dum för det.

“Matt...” Det förvånade mig att det var Ellie som sa något den här gången för hon hade stått tyst ett tag. Hon tog ett steg framåt och skymdes inte längre av Niall. Våra blickar möttes och min andning lugnades något av hennes lugna tonfall.

“Yeah?” Nu var min röst inte lika arg och jag tvingade mig själv att inte gå fram och bara kyssa henne där och då.

“Just leave. Please” sa hon tyst och tittade bedjande på mig. Jag bet mig nervöst i läppen. Det var ju inte så här det skulle sluta...

Men skulle jag ge upp om min tjej? Nej.

ELLIES PERSPEKTIV

Jag och Niall stod hand i hand i dörröppningen och tittade på när Matt strövade ner för trapporna i lägenhetshuset vi bodde i och sedan efter en liten stund ut igenom den stora dörren. Det såg ut som om han tittade ner i marken, kanske till och med skämdes lite? Det var vad jag kunde hoppas att han gjorde. Mina känslor var blandade, jag visste inte om jag skulle vara arg eller ledsen. Eller glad för att Niall hade skyddat mig. Jag visste inte hur jag skulle känna mig. Matt hade bara rusat in i mitt liv och vänt det upp och ner på en enda dag. Hur hade allt kunnat bli så tilltrasslat på bara en enda dag?

Jag var faktikst också förvånad över att Niall hade slagit till Matt, det var verkligen inte likt honom. Jag hatade slagsmål nästan över allt annat och även fast jag var medveten om hur jobbig Matt var mot mig så kunde jag inte låta bli att känna att det var lite... Onödigt?

“Ellie, I-” började Niall men blev snabbt avbruten av mig.

“Let’s just go inside” sa jag och gick snabbt in igen och satte mig i soffan där jag legat och sovit för någon timme sedan, innan Matt hade kommit och förstört alltihop. Jag hörde steg bakom mig och snart kände jag Niall sätta sig bredvid mig. Mitt huvud var placerat i mina händer och jag gned mig trött i pannan.

“Ellie, listen to me. I need to talk to you. Please” sa Niall och tag tag i min ena hand och kramade den hårt i sin egna.

“Can’t we just talk in the morning? I’m honestly too tired to take this right now, Niall” sa jag och försökte ignorera besvikelsen jag såg i hans ögon. Men det var tyvärr omöjligt.

“Well, sure” mumlade han och reste sig upp, styrde sina steg bort ifrån mig.

“Where are you going?” ropade jag efter honom och reste mig också upp.

“The bedroom” svarade han och jag såg hans ryggtavla försvinna in i sovrummet. Jag suckade och följde efter honom in i sovrummet. När jag kom in låg han redan där i sängen och jag kröp snabbt ner bredvid honom. Min hand greppade efter hans under täcket men han drog åt sig den och vände ryggen mot mig. Då kände jag mig verkligen hopplös. Hade Matt redan lyckats förstöra mitt och Nialls förhållande? Det fick bara inte vara så, det kunde jag inte överleva. Mitt huvud snurrade runt av tankar medan jag sakta slöt ögonen i en orolig sömn.

“OH MY GOD NO” Ett högt muttrande väckte mig ifrån min lätta sömn och jag öppnade nyvaket ögonen för att få se Niall sitta bredvid mig med en tidning i händerna. Jag gnuggade mig trött i ögonen och gäspade lite vilket fick Niall att vända sin blick emot mig. Han log smått och lite nervöst mot mig och det fick mig att genast komma ihåg gårdagens alla händelser. Herregud, det här kändes inte bra.

“What is it?” frågade jag och satte mig upp, både nyfiken och förfärad. Det hade inte låtit så bra, så som Niall hade skrikit. Han sade inget utan räckte bara över tidningen till mig. Jag svalde hårt medan mina lite mer nu darriga fingrar grabbade tag i tidningen. Jag var inte ens säker på att jag ville se vad som stod där nu när jag såg Nialls bittra min. Jag var också väldigt säker på att det som stod i tidningen var om oss. Det var alltid så när det stod något om mig, jag hatade att läsa det men gjorde det alltid ändå. Jag hade alltid haft svårt att ta allt hat som jag fick men Niall hade hjälpt mig väldigt mycket, sagt att de som skrev hatet egentligen bara var avundsjuka.

“NIALL HORAN AND HIS GIRLFRIEND - IN A FIGHT WITH HER EX?”

Jag behövde inte läsa mer än rubriken för att slänga undan tidningen långt bort ifrån mig. Jag ville inte heller läsa mera, rubriken räckte för att veta vad för skit det stod om oss i den där skvallerblaskan. Niall tittade på mig med en sorgsen blick och jag suckade och satte mig närmre honom. Jag kunde se på honom vad han tänkte. Ilska, ledsamhet och besvikelse sken i hans ögon.

“Can we have that talk now, please?” frågade han med tunn röst och jag nickade bara, koncentrerade mig helt och hållet på Niall.

“Look, Ellie.. First of all, screw that newspaper because nobody knows what happened except us and they can write what they want, it doesn’t matter. And for the second, what I did yesterday...” Han tystnade lite innan han öppnade munnen igen. “I just wanted to protect you” Han mötte blygt min blick och tog tag i min hand.

“I know and I don’t even bother reading that shit about us. And it’s great that you want to protect me but I can take care of myself, you know” sa jag med rynkad panna.

“Well, he was drunk and-”

“Niall, I’m not ten years old. And I know that what he does isn’t okay but that doesn’t mean you have to slap him...” mumlade jag. Helt plötsligt kände jag mig inte så självsäker längre och min blick flackade runt rummet. Jag hatade våra bråk och det kändes som om det höll på att bli ännu ett av dem.

“He was going to slap you! What was I supposed to do, let him hurt you?!” utbrast Niall och blinkade argt bort de tårar som nu vällde upp i hans ögon.

“No, of course not! But you didn’t have to slap him, just get him away!” Jag fick lite panik när jag märkte att jag automatiskt också hade höjt min röst och det skrämde mig.

“And how was I going to do that, huh? Without any security guards?” väste han fram mellan sammanbitna tänder.

“And I was so near to slap him yesterday yesterday at the mall, if you only knew Ellie” fortsatte han irriterat.

“I could handle him myself” sa jag med blicken fast nere i backen.

“Oh really? Because it didn’t look like that when he grabbed your wrist. What if I hadn’t come in time? What would we have done without the security guards?” frågade Niall fortfarande i samma arga ton. Jag blev nästan rädd för hans arga ton och jag ryggade instinktivt tillbaka.

“I could have-” började jag men hann inte långt innan Niall avbröt mig.

“No you couldn’t! So just stop this because I don’t even wanna know what could have happen if I weren’t with you these two moments!”

“I can take care of myself!” utbrast jag och ställde mig upp. Tårarna vällde upp i mina ögon och jag visste inte vad jag skulle göra. Nu skrek vi på varandra, igen.

“I was just trying to help you... But you know what? Never mind, just forget it! Damn it, Ellie” sa han argt och reste sig upp. Innan jag hunnit blinka var han på väg ut ifrån vårt sovrum och han gick med långa steg emot hallen. Jag skyndade mig efter honom. Nu hade jag faktiskt fått panik på riktigt.

“Niall, where the hell are you going?” utbrast jag med rädsla i rösten.

“Just out” sa han och tog sin jacka som hängde på kroken. Hans converse åkte slarvigt på. Jag fick plötsligt svårt att andas för det här var så likt sist gång vi hade bråkat att det skrämde mig, för vi båda visste ju hur det hade slutat.

“Don’t go, you can’t leave this time. I’m sorry” sa jag desperat och tog tag i hans hand.

“No Ellie, just... I’m so sorry for being by your side, I’m sorry for fucking loving you!” utbrast han med tårfyllda ögon medan han öppnade dörren och tog ett steg ut.

“No, you can't just leave!” utbrast jag medan de varma salta tårarna började rinna ner för mina kinder. Niall bara gav mig en sista blick innan han började gå nerför trapporna. Nej, nej nej. Det här fick inte bara hända. Jag tog min jacka och mina skor och följde efter. Jag kunde inte låta samma sak hända igen, jag hade redan begått ett misstag och tänkte inte begå ett till. Hela min värld skulle rasa om han gick. Hoppas bara att jag inte kom försent...

---

Noooo, inte ett till bråk! :( Gjorde Niall rätt i att slå Matt och tror ni att de förlorar varandra?? Kommentera vad ni tror, nästa kapitel är snart klar så desto bättre ni kommenterar desto snabbare kommer det upp här på bloggen :) Minst 7 kommentarer för att få nästa del 

 

Ha det bäst! //Josefin & Frida ♥♥♥

Tidigare:

Jag skulle skydda Ellie, till varje pris. Även om det innebar att jag själv fick ta en smäll eller två. Orden han hade sagt om mig hade inte direkt påverkat mig, det brukade inte hatet vi fick göra, men att höra dem ifrån Matt hade ändå känts så fel. Vi som nästan hade varit kompisar innan, för så längesen. Och nu verkade han hata mig. Inte för att det gjorde mig något egentligen, jag hatade honom också. Jag hoppades verkligen att detta var det sista vi skulle få se av Matt, men jag kunde inte hjälpa att den krypande rädslan inom mig sa något annat. Om jag bara hade vetat hur rätt jag hade.

---

ELLIES PERSPEKTIV

Regnet smattrade emot rutan som aldrig förr. Det bara öste ner och Londons gator var fyllda av vattenpölar vart man än tittade. Vädret var verkligen deprimerande, och gjorde inte mitt olustiga humör bättre. Jag och Niall var idag tillbaka i vår lägenhet och vi hade hållt oss inne hela dagen. Vi hade lagat mat tillsammans vilket hade resulterat i en salig blandning av köttfärs, ris och grönsaker. Det kanske inte såg ut att vara det godaste men det hade faktiskt smakat jättegott. Så man kunde säga att vi nu hade en egen maträtt, Nellies rätt som Niall så fyndigt hade kommit på att kalla den.

Trots att jag hade gjort allt för att glömma Matt så var det helt omöjligt och trots att jag inte ville erkänna det så kände jag mig nästan lite... Rädd? Rädd för att Matt skulle storma in i mitt liv och förstöra för mig och Niall, rädd för att något skulle hända, något jag inte ville. Enda sedan den dagen i skolan när han hade berättat för mig att han varit otrogen så hade jag till varje pris velat undvika honom. Det borde inte ha varit så svårt i och med att vi nu befann oss i London, men tydligen hade jag aldrig turen på min sida för där hade han stått i köpcentret framför mig och försökt be om ursäkt. Men nej, jag tänkte inte acceptera den, jag ville inte acceptera den, eller honom. Han var ute ur mitt liv och vi var över, det hade vi varit länge. Ändå kunde jag inte skaka av mig känslan av att Matt inte tänkte ge upp. Eftersom vi trotsallt hade varit ett par så hade jag känt honom väldigt bra och visste att han inte var den som gav upp i första taget. Men jag ville inte vara med honom, han var hemsk. Tanken på att han hade kysst en annan tjej när han hade varit ihop med mig äcklade mig faktiskt, han var inte ens en bra människa. Varför kunde han bara inte lämna mig ifred?

Min suck fick Niall att oroligt slänga en blick på mig och att dra mig närmre honom i soffan.

“You’re thinking about him, aren’t you?” Hans fråga var mer som ett mumlade och jag kunde tydligt se rynkan i hans panna.

“Yes” svarade jag och lutade huvudet emot hans axel.

“He really doesn’t deserve you Ellie, he never did” sa han och lät sina fingrar sakta vandra igenom mitt hår.

“I know, and I don’t want him here, Niall. That’s the thing, I hate that I actually met him again, I hate what he did and I’m never going to forgive him. And what I hate the most is that he tries to come back into my life and ruin what we have and I just don’t want that to happen. I’m not gonna lose you again, just no” sa jag ledset men uppriktigt medan jag tittade in de havsblå ögonen jag så många gånger hade drunknat i. De var fortfarande lika klara som vanligt men den där glimten hade försvunnit, som den alltid gjorde när Niall var orolig eller ledsen, eller bara inte var glad. Niall suckade lätt och drog en hårslinga bakom mitt öra.

“I know what he did, and you don’t have to worry. I’m not gonna let him wander into your life just like that. I love you and you love me, it’s all that matters. I’m here, forever and always. And I mean it, now more than ever” sa Niall och blinkade med sina ögon. De var en aning vattniga och jag drog mina tummar under hans ögon för medan ett leende spred sig på mina läppar.

“I love you too, you know that. I’m just a bit afraid I guess but I know that I don’t have to be. Your the best boyfriend, no, the best fiancé I could ever ask for and I can’t wait to marry you” Hela Nialls ansikte lyste upp vid mina sista ord och han tog upp sin ena hand och sammanflätade våra fingrar. Ringen på mitt finger glänste till lite och jag kunde inte låta bli att känna alla de vilda fjärilarna i min mage som dansade runt just nu. Jag kände mig verkligen som den lyckligaste personen i hela världen. Snart möttes våra läppar också och trots att det var en välbekant känsla så kändes det som på nytt varje gång vi kysstes. Fjärilarna i min mage hade vid det här laget maratonlopp och jag och det var kanske då jag äntligen insåg hur fruktansvärt kär jag var i min irländska, blonda, blåögda kille. Det var så här det kändes att vara kär, och jag ville aldrig släppa taget om känslan. Snart avbröts kyssen av att vi båda behövde andas och jag log stort. Niall hade som vanligt fått mig på bättre tankar. Jag lutade mig emot hans bröst och mitt hjärta dunkade hårt när jag hörde orden komma ifrån hans mun.

“Forever and ever?”

“Yes, Niall, forever and ever”

Och jag kunde inte ha menat det mer.

NIALLS PERSPEKTIV

Jag kände mig gladare än någonsin. Det skulle vem som helst ha gjort om man visste att man skulle få gifta sig med den man älskade mest, men jag kunde liksom bara inte fatta att det faktiskt skulle hända. Niall och Ellie skulle bli Nellie på riktigt.

“So what’s the wedding’s going to be like?” frågade jag Ellie som log lite och rynkade lätt på ögonbrynen som hon ofta gjorde när hon tänkte.

“I thought you had some ideas?” frågade hon lite roat efter någon minut.

“No, you know how bad I am at planning stuff... And besides, I want to plan it with you” sa jag och kunde inte hjälpa att jag automatiskt log.

“Okay, let’s see... I don’t want it in a church since none of us are really religious and I want it to be on some special place for us” sa Ellie och fick ett nickade ifrån mig. Ibland undrade jag hur hon kunde vara så smart.

“I agree” svarade jag och pussade på hennes hand.

“You’re a dog” sa hon och skrattade lite.

“I’m not” muttrade jag under ett leende.

“Yes. At least you eat like a dog. Yes, you’re a dog” envisades hon med.

“Okay, your dog” sa jag och pussade igen på hennes hand. Hon log emot mig och hennes ögon glittrade ifrån ljusskenet. Gud vad vacker hon var.

Vad var det där för ljud? Där hördes det igen, som ett långt pipande. Och det återkom med snabba mellanrum. Jag lyfte försiktigt på mitt huvud som kändes tungt och tittade mig omkring. Regnet smattrade fortfarande emot fönstren och Ellie låg ihopkurad i min famn, sovandes med ett fridfullt uttryck i ansiktet. Jag tittade ner och såg att vi fortfarande låg i soffan, där vi förmodligen hade råkat somna. Jag log men rynkade pannan åt det ringande ljudet som vägrade att upphöra. Efter några sekunder, ett till ringande och en suck satte jag mig försiktigt upp och lösgjorde mig ifrån Ellies grepp. Jag placerade försiktigt hennes huvud på en kudde och hon sov fortfarande. Mina läppar pressade en snabb puss på hennes panna innan jag ställde mig upp och gick emot hallen där det ringande ljudet nu hördes tydligare. Jag plockade snabbt upp mobilen ur fickan för att kolla vad klockan var och kisade irriterat mot den väldigt ljusskenet. Jag var fortfarande väldigt trött. Klockan visade 04:36. När jag äntligen hade förstått att det kom ifrån ytterdörren, jag var nyvaken och halvsov fortfarande, så gick jag långsamt fram emot den. Vem ringde på nu, mitt i natten? Och som dessutom fortsatte att ihärdigt ringa på dörren? Väldigt idiotiskt om någon frågade mig.

Mina fingrar greppade ett löst tag om handtaget och jag vred om låset i ytterdörren. Snart gled den upp med ett litet gnisslande och jag kisade trött upp emot personen framför mig.

“Whoever it is, what do you want?” mumlade jag trött och lade inte direkt fokus på vem det var som stod på andra sidan tröskeln.

“I want to talk to Ellie” hörde jag en kall mansröst säga. Det var då jag insåg vem det var och helt plötsligt var jag klarvaken.

“What the hell do you want, Matt? Didn’t we tell you to stay away from us” sa jag irriterat och granskade honom med en arg blick. Det var då jag såg det. Han var full, och inte heller lite full. Han stod inte upprätt och hans blick sa inget annat än ren ilska. Jag blev nästan lite rädd men jag tänkte på Ellie så rätade jag på ryggen. Hon skulle inte få stå ut med detta. Jag drog ett djupt andetag och försökte att inte bli upprörd, vi kanske kunde lösa detta på

ett bra sätt?

“I said, that I want to talk to Ellie, you deaf idiot” muttrade han surt. Vi stod så nära varandra på var sin sida om tröskeln att jag kunde känna stanken av alkohol ifrån hans mun.

“Well, she doesn’t want to talk to you. She doesn’t want to have anything to do with you. Especially when you’re drunk like this” Jag försökte hålla min röst på en stadig nivå men ärligt talat hade jag bara lust att skrika honom rakt i ansiktet och visa hur mycket ingen av oss ville ha med honom att göra.

“Shut up you little brat, who are you to say what she wants or doesn’t want? I’m pretty sure she’s only with you for your fame but you’re too dumb to realise it” sa han med ett elakt litet leende på läpparna. Det fick mig att bli arg på riktigt.

“WHO THE HELL ARE YOU TO CALL ME A BRAT?!” Nu brydde jag inte längre om vilka som kunde höra mig eller inte. Killen som hade varit otrogen mot den mest underbara människan i hela världen stod här och kallade mig för brat.

“I’m going to get her back, one way or another” väste Matt med hat i sin röst. Men det skrämde mig inte.

“I’m not a brat, Matt. And you won’t get her back because she doesn’t love you anymore. And I don’t balme her for that, why would she? You cheated on her” sa jag känslokallt och mötte modigt Matts ilskna blick.

“You can say what you want.. Niall, wasn’t it? But I think we both know that her feelings for me aren’t gone and I can make her fall for me again, wake up her old feelings she had about me” sa han medan det där elaka leendet återigen spred sig på hans läppar. Då sprack allting. All respekt jag någonsin hade haft för Matt försvann som i en blåst.

“What is it that you don’t get? SHE DOESN’T LOVE YOU ANYMORE BECAUSE YOU BROKE HER HEART INTO THOUSAND PIECES AND JUST LEFT HER” skrek jag för full hals. Mitt ansikte var förmodligen rött vid det här laget men vad brydde jag mig om det?

“Come on, the kiss with that girl was just a measly kiss and nothing else. Ellie will get over it” sa Matt självsäkert. Hans självsäkerhet gjorde mig illamående, som om han trodde att han faktiskt kunde få Ellie tillbaka. Jag skulle precis svara honom när jag kände en mjuk hand på min axel.

“What is this? What is he doing here?” frågade Ellie mig och riktade sedan sin blick emot Matt. Han tycktes mjukna upp när han fick syn på henne och han log ett nervöst leende.

“You should ask him that” muttrade jag och lade en arm runt Ellies midja i en skyddande gest.

“Hey Ellie” sa Matt och tittade bara på henne, han fullständigt ignorerade mig nu.

“I know what you want and I told you that it’s over, Matt. I don’t love you and haven’t done since you hurted me. Get over it, for gods sake! I can’t believe that you actually were the one who hurted me and now it’s you who’s coming for a new chance. It’s your own fault” sa Ellie och jag hörde att hon var lite irriterad på honom, precis som jag också var. Eller jag var väl inte lite irriterad, snarare arg.

“Please Ellie, I promise I’ll make it right this time” sa Matt ledset och hängde lite med sitt huvud.

“Don’t you realise that it’s so much too late? I’m with Niall and I really do love him. He’s the one for me, Matt” svarade Ellie och kramade min ena hand i hennes egna. Matt öppnade munnen för att säga något men hann inte långt.

“And don’t think that I didn’t hear the things you called him” fortsatte Ellie och kramade nu min hand mycket hårdare. Jag som hade varit tyst hela tiden öppnade nu munnen.

“Ellie, it’s alright. Let’s just go inside again” sa jag för jag var faktiskt orolig att det kunde bli riktigt bråk här, något jag ville undvika till varje pris.

“No Niall, just no! It’s not alright and you know it. I wanna get rid of Matt now because if I know him right he’s just gonna come back and I hate the thought of that” sa Ellie och jag insåg snabbt att vad jag än sa så skulle hon inte lyssna på mig. Så jag stod kvar på min plats, och på hennes sida.

“Ellie I love you, more than anyone could ever love someone” sa Matt desperat men lite hotande, som om han skulle kunna tvinga henne att älska honom igen, vilket han definitivt inte kunde. De orden gjorde ont, jag älskade ju Ellie mest..

“Shut up” sa Ellie argt och försökte knuffa iväg Matt. I vanliga fall skulle hon inte ha lyckats flytta honom iväg alls men eftersom han var så himla full så stapplade han bakåt lite innan han återfick balansen igen.

“No! You are going to love me, I know you do! Just fucking love me again, is it so damn hard?!” utbrast han argt och tog ett steg närmre Ellie.

“I hate you!” skrek hon tillbaka. Då flög Matts hand upp emot hennes kind och innan jag själv förstod vad som skulle hända stod jag framför Ellie och tog tag i Matts hand innan han slog något. Jag bände ner den och tog ett steg närmre honom.

“You did not just try to slap her, did you?” muttrade jag mellan sammanbitna tänder.

“Maybe I did... She needs to wake up from this nightmare with you and be with me instead” svarade Matt lika surt tillbaka. Då gjorde jag något jag aldrig hade förväntat mig att jag skulle göra...

---

Halloj! Idag är vi glada för det är FREDAG!!! Haha, därför firar vi det med att uppdatera! Tre kapitel på tre dagar, wohooo :P Kan meddela redan nu att vi inte kommer uppdatera imorgon för vi är upptagna, men det kommer ett nytt kapitel på söndag (om ni kommenterar ordentligt förstås :P) Vi älskar verkligen att ni gillar vad vi skriver och att ni kommenterar! MEN ni behöver bara skriva en kommentar per person. Även om det är olika namn så ser vi IP-addresserna. Så till nästa del, minst 7 (olika) kommentarer :D 

Ha en bra fredag, see ya soon! //Josefin & Frida ♥♥♥

ELLIES PERSPEKTIV

Jag stod som fastfrusen och stirrade på min expojkvän, Matt, framför mig. Han som för många år sedan hade krossat mitt hjärta och lämnat mig ledsen och övergiven innan jag hade blivit tillsammans med Niall som hade läkt det. Jag hade varit så ung då och trott att jag aldrig kunde älska någon som jag älskade Matt, men nu visste jag att det bara varit en ungdomsförälskelse och att jag älskade Niall mer än jag någonsin hade älskat någon. Matts blick som förut hade sett lite glad ut hade nu blivit mera osäker och han rynkade lite på ögonbrynen, i väntan på att jag skulle säga något. Men jag hade verkligen inte aning om vad jag skulle säga, vad hade man att säga till någon som först varit ens kärlek och sedan varit otrogen mot en och krossat ens hjärta? Vad skulle jag säga till honom, vad hade jag att säga till honom?

“Ellie?” frågade han lite tystare och sökte efter min blick men jag tittade bort. Jag ville inte möta hans blick, inte höra att han var ledsen om han inte ens menade det. För om han inte hade velat vara otrogen mot mig så hade han heller inte varit det. Så enkelt var det, iallafall för mig.

“What do you want?” Min fråga var hård, min röst hade förlorat all den gladhet jag hade haft med Niall för bara en liten stund sedan och min blick var riktad emot golvet.

“I just... I saw you and before I knew it I was just walking in your direction and then I just...” Matts mumlande gjorde att jag tittade upp emot honom. Jag kunde se att han var nervös och inte visste vad han skulle säga, precis som jag kände mig. Jag kollade på honom för att få honom att fortsätta meningen. Vilket han också gjorde.

“I just wanted to apologize Ellie, what I did was stupid and I’ve regretted it since then” sa han och drog ännu en gång en hand genom sitt hår.

“A apologize doesn’t change the fact that you’d cheat on me. And besides, it has been seven years since you cheated on me, you should’ve apologized earlier” svarade jag och satte armarna i kors över bröstet.

“I know Ellie, I’m so sorry. For everything I caused you. I know what I did hurt you and like I said I regret it so much” sa han och kollade in i mina ögon. Blicken han gav mig visade att han inte ljög. Men jag kunde inte förlåta honom. Vad han gjorde hade sårat mig djupt.

“Matt, what you did hurt a lot. It got me a long time to get over you and when I finally did I could still feel like a piece of shit. I was in love with you, Matt. But everything changed when you cheated on me” sa jag ärligt.

“Ellie, I loved you too. I still love you. I promise, we can make this work. And this time, I won’t screw things up” sa han desperat.

“No Matt, I’m sorry. I don’t have those feelings anymore. Do you really think that you can just come to me and talk to me so I get those feelings back I had seven years ago?! It doesn’t work like that. And even if I’d forgive you I would never forget what happened. And if you did love me, you would’ve tried harder to get me back” sa jag lite surare och vände mig om för att gå därifrån. Men jag blev snabbt stoppad av att han tog tag i min handled och vände mig om så att jag stod mittemot honom igen.

“Please Ellie, just one more chance” sa han ännu mer desperat och lade sina händer på mina axlar. Jag skakade snabbt av mig dem samtidigt som jag hörde en röst bakom mig.

“What’s going on here?” frågade Niall. Jag vände mig om och mötte hans blick som såg orolig ut. Lite längre bak kunde jag se några livvakter som höll koll på oss. Jag hoppades innerligt inte att Matt skulle skapa en scen. Niall ställde sig bredvid mig och granskade Matt. När han insåg vem det var så spärrade han upp ögonen och hans reaktion gick från orolig till arg.

“What are you doing here? Haven’t you hurt Ellie enough already?!” sa Niall högt och argt.

“Shh, Niall. Stay calm” sa jag tröstande och strök honom över hans rygg.

“Stay calm?! Ellie, that guy is an idiot because he cheated on you!” ropade han. Jag såg i ögonvrån hur livvakterna började närma sig och folk runt omkring hade stannat för att kolla på den lilla scen som uppstått.

“I know what I did was awful, and therefore I’m here to make everything right again! All I’m asking for is a second chance. Ellie please, just let me take you out on a date” sa Matt och kollade på mig det sista. Jag kollade på Niall som såg alldeles röd ut i ansiktet av ilska.

“Matt I told you that I’m not going to give you another chance! And besides. I’ve met this wonderful guy who was there for me when you cheated on me. And yesterday he proposed. I don’t love you anymore Matt. It’s over, and it has always been” sa jag och han kollade sårat på mig.

“You’re engaged? With who?” frågade han.

“Yes, with Niall” svarade jag och kollade på Niall med ett leende. Hans ansikte var mindre rött och han log smått mot mig samtidigt som han tog min hand i sin.

“Come on Ellie! You can get a better guy, he’s just a piece of shit” sa Matt frustrerat. Jag kollade argt på honom.

“He’s not a piece of shit! If someone is, then it’s you! I love Niall, and he loves me. I don’t care what other people think of our relationship but when you call my fiancé a piece of shit you sure as hell don’t want to mess with me!” skrek jag argt och släppte taget om Nialls hand.

“Ellie calm down, it’s okay” sa Niall och lade en hand på min axel.

“No, it’s not okay!” började jag och vände mig sedan mot Matt igen. “You can say anything you want about me but not about him! This is just between me and you and don’t you dare call him that again! He’s the most caring, lovely, talented guy in the world! And if you can’t see that, maybe you should go to a doctor and get your eyes checked!” skrek jag argt. Båda kollade chockat på mig. De var nog inte beredda på att jag skulle reagera så här.

“Let’s go” mumlade jag till Niall och tog hans hand i min. Han nickade och vi började gå bort från Matt.

“I won’t give up on you, Ellie!” hörde jag Matt ropa. Jag vände mig om och spände blicken i honom.

“I’m a soon married woman, don’t you dare try anything!” skrek jag tillbaka innan jag skyndade mig därifrån med Niall i släptåg.

“Ellie, calm down” sa Niall när vi kom till hotellrummet. Hela vägen hem från köpcentret hade jag varit upprörd, stressad och sur. Matt hade gjort detta till en dålig dag.

“Niall, what he said wasn’t okay! He’s an idiot” sa jag surt. Jag visste att Niall redan fick hat från folk på internet. Han behövde inte höra det rakt i ansiktet. Och speciellt inte från Matt. Niall har inte ens gjort någonting mot honom.

“I know Ellie, I know” sa han och drog in mig i en kram. “But you need to calm down for the baby’s sake. And for me, I don’t like to see you like this” sa han och pussade mig på huvudet. Jag nickade mot hans axel och tog några djupa andetag. Han strök mig långsamt över håret, vilket fick mig att bli lugnare och snart andades jag normalt och mitt hjärta dunkade inte lika fort längre. Jag drog mig ifrån Niall lite och kollade in i hans ögon.

“I love you Niall, only you” sa jag och han log.

“I love you too, Ellie” svarade han och böjde sig ner för att placera en kyss på mina läppar. Jag log, Niall kunde alltid få mig att känna mig bättre. I alla situationer.

Resten av dagen var bättre, den spenderades med Niall. Men jag kunde bara inte få mina tankar ifrån Matt... Vad gjorde han ens här? Och hur vågade han ens be mig om en ny chans? Och att be om ursäkt sju år senare var alldeles för sent. Jag älskade Niall, ingen annan. Och speciellt inte Matt. Han hade krossat mitt hjärta som ingen annan hade gjort och all tillit jag hade haft i honom försvann direkt när jag såg honom kyssa den där tjejen som inte var jag. Men jag antog att den första ungdomskärleken var den som gjorde mest ont. Jag saknade inte Matt ett dugg, Niall var allt jag någonsin velat ha.

NIALLS PERSPEKTIV

Jag kollade på Ellie där hon satt i soffan med handen på hennes mage. Jag satte mig ner bredvid henne och drog henne intill mig.

“How are you feeling?” frågade jag. Hon gäspade lite och jag log. Hon såg alltid så gullig ut när hon gäspade.  

“I’m tired, and hungry” svarade hon och gäspade ännu en gång.

“What about we order room service and watch a film?” frågade jag och jag såg genast hur hennes ansikte lyste upp. Hon nickade ivrigt och jag sträckte mig efter min telefon för att ringa till receptionen. Jag sade min beställning, som var ganska mycket. Nu när Ellie var gravid så var inte jag den enda som åt mycket mat. Vilket jag tyckte var skönt. För då behövde inte Ellie klaga på mina matvanor. Även om hon bara gjorde det på skoj.

“It’ll be here in twenty minutes” sa jag när jag lagt på. Hon nickade och sträckte sig efter kontrollen för att sätta på tv:n. Vi zappade mellan kanalerna ett tag innan vi hittade en kanal som visade Grease. En väldigt bra film. Och Ellies sällskap kändes skönt. Men jag märkte att hon var lite halvt borta och det oroade mig för jag visste att det var på grund av Matt. Jag kunde heller inte sluta tänka på det. Att Matt ens vågade be Ellie att bli tillsammans med honom igen när han hade varit otrogen mot henne! Han visste mycket väl att det inte var okej, det han hade gjort. Och jag hade varit så nära att bara slå till honom där och då. Det var vad han förtjänade, att såra någon så underbar som Ellie. Han kanske äntligen hade fattat vilket misstag han hade gjort, men jag skulle inte låta honom skada henne på något sätt. Jag skulle skydda Ellie, till varje pris. Även om det innebar att jag själv fick ta en smäll eller två. Orden han hade sagt om mig hade inte direkt påverkat mig, det brukade inte hatet vi fick göra, men att höra dem ifrån Matt hade ändå känts så fel. Vi som nästan hade varit kompisar innan, för så längesen. Och nu verkade han hata mig. Inte för att det gjorde mig något egentligen, jag hatade honom också. Jag hoppades verkligen att detta var det sista vi skulle få se av Matt, men jag kunde inte hjälpa att den krypande rädslan inom mig sa något annat. Om jag bara hade vetat hur rätt jag hade.

---

Dun dun dun! Matt är här och han skapar problem.... Drama drama drama :P Tack för alla fina kommentarer på förra delen! Det betyder hur mycket som helst. Och bara för att ni är så duktiga på att kommentera får ni en till del idag. Vi ska börja skriva på nästa del direkt så kommentera bra så kommer delen snabbare :) Minst 7 kommentarer för att få nästa del! Skriv vad ni tycker, vad vi borde göra bättre. Någon ville ha lite mer kärlek och vi har inga problem med att skriva lite "cheesy" kapitel om Nellie! ;) Haha, iaf ha det gött och om ni hade matte nationella idag (som oss) så hoppas vi att det gick bra för er. Det var ganska svårt... Eller hur?

 

//Josefin & Frida xxx

---

ELLIES PERSPEKTIV

Mina ögon tårades nästan direkt när jag hörde alla de fina ord som Niall sa. Och dessutom att han ville gifta sig och spendera resten av sitt liv med mig gjorde allting så himla mycket bättre. För självklart ville jag spendera resten av mitt liv med honom också. Han var den rätta för mig. Det visste jag sedan länge. Vi var som ett pussel som passade perfekt ihop, och om man tog bort en bit så var vi inte kompletta. Med Niall i min närhet så fanns inget annat. Inget annat spelade någon roll så länge jag hade han. Det hade jag märkt efter vårt bråk.

Jag kollade ner på Niall som stod på ett knä framför mig. Ett nervöst leende var placerat på hans läppar och hans blick var fast i min. Jag satte mig ner på knä och slog armarna om hans hals.

“Of course I’ll marry you, Niall” svarade jag. Han kramade mig hårt tillbaka och mumlade ett ‘yes’ i mitt öra. Jag fnittrade lite och vi drog oss ifrån kramen. Han tog ut ringen från asken och tog min vänstra hand i sin. Han pussade mitt ringfinger innan han förde ringen mot fingret.

“Wait!” utbrast jag och han kollade chockat på mig. Som om jag skulle hindra honom från att sätta på mig ringen. Jag tog handen han hade ringen i tog upp den så att jag kunde se insidan. Där stod det; Ellie and Niall med evighetssymbolen. Jag log innan jag lät honom sätta på mig ringen. Han kollade upp i mina ögon och jag såg hur hans ögon glittrade samt var tåriga.

“I love you so much Ellie” sa han samtidigt som en tår rann ner för hans kind.

“I love you too Niall, really much. And this proposal was perfect” sa jag och lade ännu en gång armarna om hans nacke. Jag pillade med hans hårtoppar och han lade sina armar om min midja. Han drog mig tätt intill sig och kraschade sina läppar på mina. Kyssen var passionerad och mjuk. Jag kysste honom lite hårdare. Jag ville visa att jag älskade honom och att inget kunde ändra det. Han kysste mig lika hårt tillbaka och när vi båda behövde andas drog vi oss ifrån varandra. Han lutade sin panna mot min och log mot mig. Jag besvarade hans leende och flätade sedan in min vänster hand i hans högra. Min ring glittrade i mörkret och det var nog den finaste ring jag någonsin sett. Den var silvrig med en stor diamant på.

Efter jag och Niall ätit middag på en restaurang inte långt från hotellet så hade vi bestämt oss för att gå och lägga oss. Dels var jag trött för graviditeten men också efter all kurragömma som Niall velat leka. För ni tror väl inte att Niall ville sluta leka kurragömma efter att jag svarat ja på hans frieri? För då hade ni fel, Niall sa att det bara var början av leken och sista gången vi spelade så sa han om jag hittade honom under tre minuter så skulle han bjuda på middag på en fin restaurang. Om inte så skulle jag göra det. Men eftersom det var min turdag idag så var det Niall som fick bjuda middag. Något som jag verkligen inte hade emot.

Jag lade mig ner i sängen under täcket och drog upp det till hakan. Snart kom Niall och lade sig ner bredvid mig. Han lade en arm om min midja och drog mig tätt intill sig. Ett leende spred sig på mina läppar.

“What are you smiling about, love?” frågade han rakt i mitt öra.

“You, of course” mumlade jag och log fortfarande. Jag kunde bara inte fatta att Niall hade friat till mig. Det var ofattbart. Han var den enda jag ville dela resten av mitt liv med. Ofta tänker man att den där enda personen, ens själsfrände, inte fanns. Men jag var rätt så säker på att jag redan hade hittat min.

HARRYS PERSPEKTIV

“Please Ellie, don’t scream in my ear when it’s so damn early” mumlade jag trött medan jag sakta slöt ögonen igen. Jag som hade sovit så himla bra och så hade Ellie ringt mig tidigt på morgonen och skrek något i mitt öra.

“BUT HARRY, NIALL FREAKING HORAN ASKED ME TO MARRY HIM!” utbrast hon på andra sidan luren. Då hörde jag tydligt vad hon sa.

“But Ellie, just... Wait, he what?” frågade jag och tappade hakan. Nu var jag helt plötsligt klarvaken.

“Yes Harry, he asked me to marry him” sa Ellie lite lugnare nu med glädje i rösten.

“Oh my god, I’m so happy for you” sa jag och log för mig själv. Det var inte något jag hade väntat mig, men jag var väldigt glad för deras skull.

“Thanks Harry.. I still can’t believe it. I’m just so happy right now” svarade Ellie och det lät nästan som om hon skulle börja gråta.

“Don’t cry Ellie” lugnade jag henne.

“I’m just so freaking happy right now” sa hon och jag log ännu en gång.

“I’m glad you are”

“I gotta go, we’re gonna eat breakfast now at the hotel but I’ll be in touch later” sa hon och jag kunde höra Nialls röst och skratt i bakgrunden.

“Okay, I’ll talk to you later then”

Sedan var samtalet över. Det var först då jag verkligen tog mig själv tid att fundera på vad Ellie hade berättat. Tänk att Niall faktiskt hade gått ner på ett knä och ställt den frågan till henne. Ändå var jag inte förvånad, jag hade på något sätt vetat att de två hörde ihop. Jag hade inga tankar på att somna om, det gick inte nu. Jag och de andra killarna skulle få gå på bröllop, wow. Och jag visste genast vad jag skulle göra - ringa resten av dem och väcka dem på morgonen för att berätta om nyheten.

ELLIES PERSPEKTIV

För en gångs skull sken solen i London. Trots att det redan var november så tycktes vädret vara helt okej ändå. Det var kallt och snart var det jul igen. Det fick mig att tänka på alla jular jag och Niall hade spenderat tillsammans, och den första julen vi spenderade tillsammans. Alla dagar med honom var minnen jag aldrig skulle glömma.

“Ellie? Hello, earth to Ellie” sa Niall och vinkade med handen framför mitt ansikte.

“Yeah, sorry” mumlade jag och tittade in i hans blå ögon. De granskade mig oroligt.

“Are you alright? What were you thinking about?” Det faktum att han var så orolig för mig fick mig att le.

“Just.. You, me, every christmas that we’ve spent together” sa jag glatt och fick även se ett leende på hans läppar.

“Okay, just so you know.. I’m gonna get you a so special christmas present this year”

“I bet you will, I know how it’s been the latest years” svarade jag glatt. Det var sant, Niall lade alltid en massa tid på sina presenter och julklappar till folk, han ville att de skulle bli nöjda med det de fick.

“Let’s continue with the shopping?” frågade han och ställde sig upp ifrån bordet vi satt vid på caféet. Efter vår frukost på hotellet hade vi varit ute och shoppat på förmiddagen, vilket vi var mitt uppe i nu. Mitt nickande huvud gav honom ett svar och snart stod vi återigen i det stora köpcentret i trängseln bland allt folk. Vi bestämde oss för att ses om en halvtimme, jag behövde ta ut pengar och han skulle kolla efter en pikétröja. Personligen tyckte jag att han redan hade så många sådana, men han älskade dem och jag fick erkänna att han såg otroligt bra ut i dem.

Efter en stunds letande efter en bankomat så hittade jag en. När jag äntligen hade stått i den långa kön i evigheter och kunde plocka ut lite pengar kände jag en lätt knackning på axeln. Jag kände mig bara irriterad för den långa kön, men det var säkert bara Niall som hade sett mig och kommit fram till mig.

“Wait a second” sa jag och tog mitt kort och mina pengar och vände mig om. Synen jag möttes av fick mig att fullständigt tappa andan. Killen framför mig var definitivt inte Niall. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att få träffa honom igen, och inte så här, sju år senare. Jag stirrade upp emot honom, oförmögen att få fram något ord. Mina ögon mötte hans och helt plötsligt kände jag mig rädd, jag hoppades bara att han inte på något sätt kunde se det. Vad gjorde han här i London, och hur hade han ens lyckats att hitta mig? Frågorna snurrade i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle säga, vad som var rätt sak att säga.

“Ellie, is it you?” Hans röst lät lite mörkare än sist vi hade träffats vilket var väldigt längesen men jag kunde tydligt känna igen den. Hans hår hade mörknat under åren men det där blyga leendet fanns kvar på hans läppar. Han drog en hand genom håret, en gest jag tydligt kunde känna igen.

“What are you doing here?” Jag försökte låta stark på rösten men min röst höll inte hela meningen ut och jag ville bara springa därifrån, fortare än jag någonsin sprungit. Jag skulle kunna springa ett maratonlopp, bara jag slapp att möta de ögonen igen. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den snart igen och tittade bara på mig. Den välbekanta blicken gjorde att jag kände mig utstirrad. Vad ville han mig?

---

Aawww, Ellie svarade ja!! :'D The future Mrs.Horan :D Gjorde hon rätt som svarade ja? Och vem tror ni det är som känner igen Ellie? Kommentera vad ni tror! Vi ska skriva klart nästa kapitel så fort vi kan och uppdatera så fort vi kan. Men desto mer ni kommenterar desto mer inspirerade och motiverade blir vi :D Så snälla kommentera! Det tar två sekunder för er att kommentera och flera timmar för oss att skriva ett kapitel :) 

 

//Josefin & Frida ♥♥♥ 

 

Hej allihopa! 

 

Nu när tfp är över och vi bara har sto så ska vi försöka uppdatera så mycket som möjligt, MEN det kommer kanske inte vara lika mycket/bra som förut... Dels så har vi mycket i skolan nu men även för att det bara är en novell och vi har inte så många kapitel på lager just nu. Men vi ska försöka uppdatera så mycket vi kan. Vårt mål är att uppdatera MINST 3 ggr i veckan, så därför kan det bli mer men förhoppningsvis inte mindre :) 

 

Nu till tävlingen. Som ni alla vet så är ju Ellie gravid och vi vet inte vad barnet ska heta eller vilket kön det ska vara ännu. Så därför ber vi er att kommentera (minst) ett namn av varje kön och sedan kommer vi välja två namn (mellannamn och förnamn) :) Låter det bra? Så, snälla kommentera minst två namn i detta inlägget (ett tjejnamn och ett killnamn) för vi behöver all hjälp vi kan få! Vi vill ha engelska namn eftersom det är i England som novellen utspelar sig! 

 

Epilogen av tfp finns här nedanför om ni inte har läst den redan :D

 

//Josefin & Frida xxx

RACHELS PERSPEKTIV

Den sommaren gick fortare än någon hade kunnat ana, nästan för fort. Tiden bara flög iväg som ingenting, men det betydde inte att jag inte hann njuta av den. För det gjorde jag. Zayn och jag pratade bokstavligen varje dag med varandra och det kändes så skönt att bara kunna prata om vad som hade hänt under dagen och att han gjorde samma sak. Trots att jag hade jobb och Zayn hade sin turné så var det ändå som om han fanns med mig hela tiden även fast vi inte kunde träffa varandra. En gång flög jag till och med till honom där han var på turné och vi spenderade någon dag ihop. Och det var exakt det som gjorde det värt att vara ifrån honom så länge, för när vi väl träffades var det som om ingenting annat spelade någon roll. Jag hade fallit pladask för en kille på några månader, och nu hade han blivit mitt allt. Vi hade inte känt varandra länge men jag skulle redan kunna säga att jag inte ville vara utan honom, inte för någonting. Det var knäppt, men det var så jag kände.

Snart kom hösten och det kunde man tydligt se på Londons gator där de gröna löven började ändra färg till gula, orangea och bruna. Den sista sommarvärmen var borta men det hindrade inte alla ifrån att fortfarande försöka gå i shorts tills det blev för kallt, det skulle ju trots allt dröja ett helt år tills sommaren skulle komma tillbaka. Solen började värma mindre och mindre och allt började gå tillbaka till som det varit innan sommaren, folk gick tillbaka till sina arbeten och allt rullade på som vanligt. Min film hade vi spelat in under större delen av sommaren och den skulle komma på premiär i vinter. Jag var väldigt exalterad över detta eftersom det varit det största jobbet jag någonsin haft. Zayns turné var fortfarande inte över men de fick några veckors ledigt då och då, vilket han uttnyttjade med att komma hem till England och hälsa på mig. Jag och Zayn spenderade mycket tid ihop eftersom vi båda hade lite ledigt då och då och jag mådde bättre än någonsin. Att veta att man var älskad av den personen man själv älskade mest var en obeskrivlig känsla och trots att jag var så van vid att träffa honom kunde jag fortfarande inte komma över den pirrande känslan jag fick i min mage varje gång han log mot mig. Och att veta att det leendet berodde på mig, det fick mig att vilja hoppa runt av lycka.

Att kunna gå hand i hand på gatan med den du gillar mest och veta att du kan det eftersom du äntligen får vara tillsammans med din pojkvän och vara stolt över det - det var nog det bästa av allt. Så fortsatte hösten, jag spenderade bara mer och mer tid med Zayn. Och jag trodde att alla i min omgivning också hade märkt att jag mådde bättre än jag någonsin hade gjort förut. Mina föräldrar och Marcus var bara glada för min skull, och Michael hade nog fattat vid det här laget att jag inte skulle bli ihop med honom. För jag hade ju redan den bästa pojkvännen man kunde få.

Och nu var det redan mitten av oktober, tiden gick så fort. Jag gick nedför gatan och tittade på alla människor omkring mig. Glada par som gick hand i hand och tittade kärleksfullt på varandra, föräldrar som skrattandes skyndade efter sina barn som rusade iväg och ensamma personer som ändå såg glada ut. Luften var så fylld av kärlek, överallt fanns det lyckliga personer. Och ja, jag trodde nog att alla kunde hitta lyckan på något sätt, så som jag hade gjort.

Jag skulle ut och handla mat idag som jag och Zayn skulle ha ikväll. Mina solglasögon var uppskjutna framför ögonen för att försöka undvika paparazzis, men var jag än gick fanns de där. Jag ignorerade dem bara och tittade ner på min inköpslista, jag var rätt nära mataffären nu. Tacos, chips och vin vad som stod på listan för ikväll. Jag och Zayn hade blivit inbjudna till något party men hade bestämt oss för att bara stanna hemma och mysa istället, något jag såg fram emot. Jag gillade partyn men att bara vara hemma med honom var något av det bästa som fanns.

Mina tankar avbröts snabbt av att jag krockade med någon och nästan tappade balansen, men i sista sekund återfann jag den. Min blick riktades snabbt uppåt och jag drog chockat efter andan när jag såg vem det var.

“Carol?” frågade jag förvånat. Vi hade inte träffats ända sen den där dagen i USA i somras och jag fylldes av ilska när jag tittade på henne. Hur vågade hon ens visa sig i mina kvarter, där jag bodde?

“Yeah, it’s me, Rachel” svarade Carol och öppnade munnen igen. “How... How have you been?” Hennes fråga lät osäker, som om hon var rädd för hur jag skulle reagera. Jag drog ett djupt andetag och lugnade ner mig själv, hon var ju inte min manager nu och kunde inte säga till mig vad jag skulle göra.

“Do you really think you have the right to ask me that, after all shit I’ve been through because of you? Or that I would believe that you actually care?” frågade jag medan jag lutade lite på huvudet och granskade henne.

“I was just asking, calm down. I know what I did and that it was wrong, I know that now. Sorry” sa hon enkelt och jag bara suckade och tänkte fortsätta gå men hennes nästa ord fick mig att stanna upp.

“I’m not a manager anymore. I’m working with social cases and helping people now”

“That’s good, then you can learn how to treat people right” mumlade jag.

“Just one last thing. I’m sorry for what I did Rachel but I didn’t have a choice. It was my job and I had to do it” sa hon en aning skuldmetvetet och lade sin hand på min ena axel.

“Take care” fortsatte hon innan hon snabbt släppte taget om mig och gick iväg innan jag hann säga något. Jag stod chockat och stirrade efter henne, hade hon just sagt förlåt? Ja, det hade hon. Herregud, vilken dag.

Mina steg fortsatte emot mataffären och snart stod jag där, utanför det stora vita supermarket som jag hade varit i så många gånger att jag numera hittade där väldigt bra. Jag tog en korg och i samma stund ringde min mobil. Jag fortsatte in i butiken samtidigt som jag plockade upp min mobiltelefon.

“Hey Zayn”

“No, I’m still out grocery shopping”

“Okay, see you soon. Love you too, bye”

Samtalet var kort, han hade bara undrat vart jag var. Men att höra hans röst gjorde mig glad, jag blev glad när jag var runt omkring honom. Vi bråkade nästan aldrig, det hade hänt några gånger men vi båda mådde så dåligt efteråt att det ofta slutade med att en av oss sprang hem till den andra nästan direkt efter och bad om ursäkt. Men vi hade ju heller inget att bråka om, vi fungerade så bra ihop.

Jag plockade till mig alla saker jag behövde och var glad för att inga fans eller fotografer kom in hit efter mig, jag kände mig lite trött idag. Till sist påminde jag mig själv om att vi också behövde flingor och gick bort till hyllan. Special K var min favorit men hade alltid stått på högsta hyllan så länge jag kunde minnas. Jag inbillade mig alltid att jag kunde nå flingorna, men det kunde jag ju inte. Som om jag skulle ha blivit längre än sist gång jag var här. Jag tog ett skutt för att nå dem men lyckades inte så bra. Efter ett tag tänkte jag ge upp, men ryckte till av en röst bakom mig.

“Do you need help?” Zayns bruna ögon glittrade och leendet på hans läppar var lekfullt. Och det var precis som när vi träffades här för första gången, enda skillnaden var att jag nu visste vilken fantastisk människa det hade varit som hade hjälpt mig med mina flingor.

Tänk att det hade börjat här, i en mataffär, med ett paket flingor... Min pojkvän tittade på mig och log stort medan han plockade ner ett paket och räckte det till mig.

“Still can’t reach them?"

Såå detta var epilogen av tfp! Hoppas ni gillade den :D Först vill vi bara säga ett STORT TACK till ALLA som har läst den här novellen. Det är jättekul att veta att folk läser och faktiskt gillar det som vi skriver! Så TACK! Sen vill jag också tacka för alla fina kommentarer vi har fått under tfp, ni är verkligen de bästa läsarna ever! :D 

 

Vi hoppas att ni stannar kvar och läser vår nästa novell som kommer komma upp när sto är klar. Den är lite annorlunda mot våra andra noveller. Så ja, hoppas ni stannar :) 

 

Ännu en gång, ett stort tack. Detta betyder enormt mycket för oss! Kommentera gärna vad ni tyckte :D

 

//Josefin & Frida xxx

Vi stannade bilarna, knäppte upp bältena och klev ur. Harry tittade på mig och flinade glatt.

“My dear sister can’t drive, huh?” Jag bara himlade med ögonen åt hans fråga och lät honom vara glad för att han hade slagit mig på detta.

“At least I can drive a real car better than you” mumlade jag och log lite.

“We won, we won, we won!” utbrast Sam glatt som glatt skuttade runt

Jag kunde inte låta bli att le när jag tittade på min gulliga lillasyster. Hon var den gulligaste som fanns. Ja, efter Niall förstås.

---

ELLIES PERSPEKTIV

“Why are we going to spend the night in a hotel? Isn’t our flat good enough?” frågade jag Niall som styrde bilen.

“Because my love, I want to get away from everything just for a day with you and I thought that spend a night at a hotel would be fun” svarade han och log. Jag nickade leendes och vände blicken mot fönstret, kollade på alla hus som snabbt susade förbi. Jag kände Niall lägga sin hand på min som låg på mitt lår. Jag kollade på honom och log. Han vände blicken mot mig en kort stund och jag kunde inte undgå att märka att något verkade annorlunda.

“Niall, are you okay?” frågade jag och klämde åt hans hand.

“Yeah, everything is fine” svarade han. Men något sa mig att det inte var så. Jag kollade på honom lite till men när jag insåg att han inte skulle säga något annat så vände jag ännu en gång blicken mot fönstret.

“I’m fine, really Ellie. I’m just a bit tired” sa han efter en stunds tystnad. Jag nickade. Jag förstod att det var något som han dolde men jag antog att han skulle berätta när han kände sig redo. Det brukade han göra. Men det konstigaste med den här gången var att han hade varit så här, lite borta och i andra tankar, ända sedan vi kommit hem från Irland. Först hade jag trott att han hade ångrat sig med att ha barn men sedan när jag såg hur glad han hade varit efter att hans föräldrar sagt att de var glada för vår skull så hade jag slagit bort den tanken direkt. För det hade jag också märkt. Han hade varit extra glad det senaste, även om han verkade dölja något.

Efter ungefär tio minuter var vi framme vid hotellet. Det var ett hotell som jag mycket väl kände igen. Jag kollade upp på den höga byggnaden när jag kände två armar om in midja. Jag kände Nialls doft och log. Han kysste mig på axeln och lade sedan sin haka där. Jag lade min händer på hans som låg på min mage. Ett stort leende fanns på mina läppar och just nu kändes allting så himla perfekt. Om jag bara visste vad som skulle hända ikväll...

NIALLS PERSPEKTIV

Jag tog Ellies hand i min och tillsammans gick vi in i hotellets lobby. Vi gick fram till receptionen och kvinnan som satt där kollade upp på oss.

“Hi, I’ve booked a hotel room” sa jag och hon slog in något på datorn.

“Your last name?” frågade hon.

“Horan.”

“Okay, you have room 476 on floor four” sa kvinnan och gav oss varsitt kort som skulle fungera som en nyckel.

“Thank you” sa vi och tog våra väskor och började gå mot hissen. Jag flätade in min ena hand i Ellies och kände fjärilarna i min mage. De var som galna. Fast det var de nästan hela tiden. För så fort som jag såg Ellie eller till och med hörde hennes namn så blev de galna. Vi gick in i hissen och Ellie tryckte på knappen och snart var vi på våning fyra.

FARRAHS PERSPEKTIV

“Hi babe, I’m going to the studio today to record some parts for our new album. Wanna come with me?” frågade Louis mig på andra sidan luren. Mitt hjärta dunkade extra snabbt och jag kände mig alldeles varm i kroppen när Louis kallade mig ‘babe’. Ända sedan Louis frågat mig om jag ville vara hans flickvän, som jag glatt svarat ja på, så har allt bara gått uppåt för mig. Jag kände mig genast gladare varje dag. Känslan av att veta att någon alltid finns där för en och alltid ställer upp för en i alla lägen är obeskrivlig. Louis gjorde mig så himla glad och vi var faktiskt väldigt lika. Båda var lite roliga och flummiga vilket är några av de bästa egenskaper jag vet.

“Hi Louis, um sure I’m off today so it sounds fun!” svarade jag glatt och drog en hand genom mitt mörkbruna hår.

“Great! I’ll pick you up in-” började han samtidigt som jag hörde en knackning på dörren.

“Hold on a second” sa jag och gick mot dörren. Jag öppnade den och såg Louis stå där med ett leende på läpparna.

“You wouldn’t have taken no as an answer, right?” frågade jag även om jag redan visste svaret.

“Nope, now give your boyfriend a kiss” svarade han och drog in mig mot honom. Jag lade mina armar om hans hals samtidigt som hans fann sin väg mot min midja. Han lutade sig mot mig och våra läppar möttes i en mjuk kyss. Vi drog oss långsamt ifrån varandra och jag log. Han lade sin ena hand på min kind och kollade in i mina ögon.

“Now that’s a proper ‘hi’” sa Louis och flinade. Jag fnittrade lite och gick ur Louis kram för att istället ta på mig mina skor och en jacka. Louis tog min hand i sin och vi gick ut till hans bil som stod parkerad utanför min lägenhet.

NIALLS PERSPEKTIV

“Please Ellie, please, please, please!” bad jag och pussade Ellie på munnen mellan varje please.

“You’re such a child Niall. But I love you” sa Ellie och skakade skrattandes på huvudet.

“I know” svarade jag och log minst lika stort. “Anyway, you’re gonna start to count and I will hide” fortsatte jag och kysste henne snabbt på munnen.

“Okay, I’ll count to forty” sa hon och vände sig om mot väggen med händerna för ögonen för att inte se något.

“One, two, three...” började hon och jag sprang iväg för att gömma mig. Jag visste exakt vart jag skulle gömma mig. Det hade jag planerat långt tillbaks. Jag hoppades bara att Ellie skulle hitta mig... Men det borde inte vara så svårt. Fast det är ju ändå Ellie vi pratar om, min Ellie. Ett leende spred sig på mina läppar när jag klev in i den walk in closet som fanns i ett av sovrummen i sviten. Jag kollade mig omkring för att se att allt var iordning gjort och kände efter i fickan efter det som var viktigast.

“Forty!” hörde jag Ellie ropa. Jag hörde hennes steg och hur hon kollade på flera olika ställen och gjorde allt för att inte höras.

“Why did you have to choose a big suite? It’s impossiböe to find you here” hörde jag Ellie ropa och jag höll inne ett skratt som så gärna ville komma ut. Jag hörde hur hennes steg kom in i rummet där jag var men hon försvann ut igen. Varför kollade hon inte i garderoben? Ibland undrade jag faktiskt om hon var smart nog att vara en lärare. Men sen kom jag alltid på att Ellie alltid varit bra på att skriva så då behövde man inte vara så smart.

Jag hörde ännu en gång hur Ellie kom in i sovrummet igen men den här gången stannade hon någonstans i mitten av rummet och suckade.

“Okay Niall, I can’t find you!” ropade Ellie. Istället för att låta henne leta ännu mer så gick jag ut från garderoben. Hon satte sig upp på sängen där hon tidigare hade legat.

“Seriously? I’ve checked everywhere but not in the closet. I suck at this game... Just so you know, you’ll be the one who’s going to play hide and seek with the baby” sa Ellie och jag kollade leendes på henne.

“I’m sure you’re gonna change your mind when the baby is here, and by the way. I wanna show you something” sa jag och hjälpte henne upp från sängen. Hon ställde sig framför mig och jag vände henne om så att hon stod med ryggen mot mig. Jag lade mina händer över hennes ögon och gick in i garderoben med henne. Jag tände de tre ljusen jag ställt in på byrån och vände mig om mot Ellie som nu höll sina händer över hennes ögon.

“Okay, you can look now” sa jag och log lite nervöst mot henne. Hon tog långsamt bort händerna från hennes ögon och kollade med häpnad runt i den lilla garderoben. Det var som sagt tre ljus utställda och ett par rosenblad på golvet.

“Wow Niall, this is beautiful” sa hon. “Wait! This is the wardrobe where the boys locked us in and you asked me out for the first time” fortsatte hon och jag nickade.

“I didn’t know that you would remember” mumlade jag och tog tag i hennes händer.

“Of course I’d remember. That day was one of the best days in my life” svarade hon.

“Mine too” sa jag och klämde åt hennes händer. “But this time, I need to tell you something” fortsatte jag och hon nickade. “Ellie, you’re the best thing in my life. You make me smile everyday and without you I wouldn’t be me. I love how you see me as Niall, the guy from Mullingar and not Niall from One Direction. I love that you always kiss me in the morning. I love how you bite your lip when you’re worried, stressed and sometimes when you try to keep in your laugh. This list can go on forever Ellie. Because that’s how it is. I’m going to love you forever. But the most important thing on that list is that I love you. I love you so much it hurts and I want you to know that whenever you’re happy, I’m happy. And whenever you’re sad, I’m sad because I can feel your pain. Ellie I want you to know that you’re the best thing in my life and don’t ever doubt that. Our fight a month ago was my worse mistake ever and I felt horrible. But when you forgave I was so happy and I couldn’t believe that you had forgiven me. But you did and you’re truly amazing for doing that because what I did was terrible. But from that day I knew that I would never hurt you again and that I would make a promise to keep you safe and happy. Therefore, I ask you..” sa jag och tog upp en ljusblå ask från byxfickan samtidigt som jag ställde mig på ett knä. Jag såg genast att Ellies ögon tårades och jag hoppades för allt i världen att det var glädjetårar. “Will you, Ellie Johnson, make me the happiest man in the world and marry me?” frågade jag och öppnade asken som visade en silver ring med en diamant på.

---

God morgon mina fina läsare! Hur står det till? Äntligen är vi tillbaka med den vanliga uppdateringen (som förmodligen kommer ändras när tfp är slut, men mer om det då). Vad tyckte ni om kapitlet? Ni fick lite ur Farrahs perspektiv som nu är Louis flickvän! :D Vi tyckte det var rätt tid att få med det nu. Men inget slår väl Nialls frieri? Vad tror ni Ellie kommer svara? Kommentera vad ni tror, nu ska jag (Josefin) plugga innan jag och Frida skriver klart epilogen till tfp :D Minst 5 kommentarer för att få epilogen imorrn! 

 

Ha det bäst! //Josefin & Frida ♥♥♥

“It’s just that, well Niall... You’re going to have a baby and you’re not even married yet” sa han och suckade lätt.

“What if I married Ellie then?” frågade jag och förvånades över vad jag själv sa. Men orden kändes helt rätt, för jag ville egentligen inget hellre.

“That would be more right, if you asked me” Micks blick var fäst vid min och jag vek inte undan med blicken.

“Then I just wanna ask about your permission. Can I marry Ellie?”

---

ELLIES PERSPEKTIV

Jag hade precis bytt om när jag hörde dörren till mitt förra sovrum öppnas och sedan stängas. Jag vände mig om och mötte Nialls glada blick.

“What did he want?” frågade jag honom och han skakade bara på huvudet.

“Nothing special. He just asked if we were truly sure to keep the baby” sa han och jag nickade.

“Well, I’m really tired so I’m gonna go to bed now” sa jag och gäspade. Han nickade innan han tog av sig sina byxor och sin tröja. Han kröp ner bredvid mig i sängen och drog mig tätt intill sig. Han lade en arm om min midja och pussade mig på pannan.

“I’m so glad they took it well” mumlade jag mot hans bröst.

“I know, it’s great” sa han glatt och kramade om mig lite hårdare. Jag gäspade ännu en gång och slöt ögonen.

“Good night baby” sa Niall och jag log.

“Good night Nialler.”

“Nellie, wake up!” hördes en röst säga och jag öppnade sakta ögonen för att se Samantha sittandes på Niall i sängen.

“It’s too early  Sam” mumlade jag och försökte dra täcket över huvudet men Samantha stoppade mig.

“No it’s not. Harry told me to wake you up. This is what he said: Go wake up Nellie and they can make you breakfast” förklarade hon och jag suckade. Såklart att det var Harry som sagt till henne att hon skulle väcka oss. Den latmasken.

“Fine, we’ll be up soon” svarade jag och jag hörde Samantha nöjt försvinna ut från sovrummet. Jag vände mig om mot Niall som fortfarande sov och log. Han såg så himla söt och gullig ut när han sov. Eller ja, hela tiden egentligen. Jag böjde mig fram och placerade en nätt kyss på hans läppar som ett försök att väcka honom. När jag inte fick någon respons så suckade jag. Niall hade alltid varit svårväckt men en sak hade jag lärt mig det var att han vaknade när man sa;

“Niall, breakfast is served” eller något liknande. Som om han varit vaken hela tiden, satte han sig tvärt upp med ett leende läpparna.

“Did someone mention breakfast?” sa han och kliade sig i håret.

“Yeah, Sam wants us to make her breakfast. But I’m quite sure it’s Harry who just is too lazy to make himself some breakfast” sa jag och han nickade.

“Let’s go then” sa han och drog med mig upp från sängen. Han satte på sig ett par mjukisbyxor och en tröja innan vi fortsatte vår väg ner till köket.

“Thank you for the breakfast Nellie. It was wonderful” sa Samantha och hoppade ner från hennes stol innan hon försvann ut från köket.

“You’re welcome” ropade Niall och tog ett till ägg.

“So, how’s work going?” frågade Harry mig och drog en hand genom sin lugg.

“It’s going good, I’m off this week because we’re going to Ireland in two days” svarade jag och kollade på Niall.

“Yeah, to tell your parents about the pregnancy right?” frågade Harry och vände blicken mot Niall.

“Yeah, I hope they’ll take it well” svarade han och kollade oroligt ner i bordet.

“They will, don’t worry” sa jag tröstande och strök honom på ryggen. Han kollade upp på mig och log ett litet leende.

“Oh, and by the way! Louis texted me yesterday and said that he wanted to go baby shopping with you guys so the baby get “cool clothes and won’t look like a geek”” sa Harry och gjorde citattecken vid det sista. Jag skrattade lite. Klart Louis ville hänge med och shoppa bebiskläder.

“Of course he can go with us, but we already know what he’s going to buy” sa Niall.

“Yeah, probably something with stripes” fortsatte jag och flinade. Harry nickade och skrev in något på sin telefon. Snart vibrerade till och när Harry såg vad det var så skrattade han till.

“Louis said that he has already planned what he’s going to buy to the baby and that’s she or he is going to be the coolest child ever” sa Harry och jag skakade skrattandes på huvudet.

Efter många om och men så hade vi äntligen bestämt vad vi skulle göra idag. Go Kart. Harry hade ringt och bokat banan i en timme och Samantha var helt till sig.

“Go Kart! Go Kart!” sprang Samantha runt och skrek i huset medan vi andra gjorde oss iordning för dagen.

“Samantha, go and change!” ropade jag och satte på mig ett brunt linne med ett par mönstrade byxor. Jag hörde henne mumla något till svar innan jag började locka mitt hår.

“Hello beautiful” hörde jag en röst bakom mig som jag mycket väl kände igen. Jag vände mig om och mötte Nialls blick.

“Hello handsome” svarade jag och granskade honom upp och ner. Han hade på sig ett par beiga chinos och en vit piké t-shirt. Han ställde sig framför mig och stal en snabb kyss innan han tog locktången från min hand.

“Hey!”utbrast jag och han flinade.

“Let me” sa hann och vände mig om. Han tog tag i en hårslinga och började locka den.

“Don’t destroy my hair, Niall” sa jag och han himlade med ögonen.

“I would never do that! Why do you even think that?” sa han.

“Well maybe because you’ve never have held in a curler iron before” svarade jag och flinade.

"That's true, but still, I wouldn't ruin your hair! I'm just naturally good at this" sa han och just då kände jag värmen farligt nära mitt öra.

"Don't burn my ears, Mr Naturally-good-at-everything"

"I won't. And thanks for saying that, I know that you really mean it”

“Yeah yeah” sa jag retsamt medan han fortsatte att locka mitt hår utan att förstöra det, till min förvåning.

“Ready to go for some Go Kart?”

“Absolutely”

“How do you actually do this thing?” frågade jag fundersamt och stirrade kritiskt på en Go Kart-bil.

“Well, you just kinda drive it” sa Harry och tittade roat på mig.

“Ellie, are you sure you’ve never drove one before?” frågade han sedan och jag skakade på huvudet till svar.

“Nope, never”

“Then you really need to try it out” sa Niall och tog tag i min hand. Efter några om och men ifrån mig så fick vi slutligen på oss hjälmar och kunde sätta oss i varsin bil. Jag med Samantha eftersom hon inte kunde åka själv. Vi satte på oss våra hjälmar vi fått och alla andra skyddssaker. Jag kollade på Samantha som hade ett stort leende på läpparna.

“We’re gonna win this!” ropade Samantha och Niall och Harry tog genast det som en utmaning.

“Don’t be too sure about that, Ellie isn’t so good at driving!” ropade Harry tillbaka.

“Shut it Harry, I’m not the one who’s gonna lose” svarade jag och räckte ut tungan. Han himlade bara med ögonen som svar. Snart vevades en flagga och tävlingen var igång. Harry och Niall åkte iväg i hög fart medan jag stod stilla.

“Ellie come on!” sa Samantha och studsade upp och ner i sätet.

“This isn’t working” muttrade jag. Jag suckade och precis då kom en av arbetarna fram till mig.

“You have your foot on the wrong pedal, this is th right one” visade han och jag suckade. Såklart hade jag hållt foten på bromsen. Ganska typiskt mig egentligen, men jag fick väl skylla på att jag aldrig hade kört en sådan här förut. Jag trampade hårt på gaspedalen och bilen körde iväg med en flygande fart. Jag var inte beredd på all den fart som kom på en gång och körde nästan in i väggen som fanns vid banan innan jag bromsade och startade lite saktare.

“Ellie, you don’t know how to drive” sa Samantha och skrattade lite.

“Yes, I do. That was just a test start” sa jag skämtsamt och körde nu lite långsammare och säkrare runt banan.Jag kollade framför mig och såg hur Niall och Harry var nära varandra och nästan i slutet av banan.

“How can they be so good at that” muttrade jag medan jag lyckades att nästan köra ikapp dem. Vid det här laget var Samamtha hyperglad och hoppade upp och ner i mitt knä. Hon ville ju såklart att vi skulle vinna, något jag kanske inte kunde lova. Jag såg Niall och Harry gå i mål med Harry någon meter före Niall och efter en stund var även jag och Samantha vid målet. Jag saktade ned bilen och stannade sedan bredvid Niall som hade klivit ur den. Han hade ett stort flin på läpparna och jag antog att han och Harry skulle ha ganska roligt åt att jag kanske inte var den bästa på Go Kart, som jag skulle uttryckt det. När jag hade stannat bilen helt knäppte jag upp mitt och Samanthas bälten och hon hoppade ur väldigt snabbt.

“Ellie’s so slow!” sa hon vilket fick Harry och Niall att skratta. Jag klev ur bilen med en butter min.

“Not my fault, the car wasn’t working in the beginning. And I wasn’t doing my best” sa jag i protest men kunde inte hjälpa att jag också skrattade lite.

“Yeah, sure Ellie. We believe you” sa Harry sarkastiskt.

“Can I sit with Harry next lap?” frågade Samantha och drog i Harrys tröja. Jag tittade på Niall som log.

“Sure, I’m gonna teach my girlfriend how do drive a Go Kart” sa han och tog tag i min hand. Han satte sig i bilen och jag klättrade i efter honom, satte mig i hans knä. Han drog ett bälte över oss båda och jag skrattade lite.

“Niall, I suck at this”

“I know, that’s why you’re sitting with the one who’s best at this” sa han retsamt och jag såg att Harry och Sam satt i en annan bil. Mina händer var på ratten och Niall placerade sina händer ovanpå mina. Plötsligt gick varvet igång och Niall tryckte på gaspedalen, samtidigt som jag tryckte på bromsen. Jag trodde ju fortfarande att bromsen var gaspedalen. När jag insåg att vi inte kom någon vart släppte jag snabbt foten från pedalen och vi började snabbt att köra.

“You are unbelievable” mumlade Niall retsamt i mitt öra medan han styrde och körde. Jag satt egentligen bara där och lät honom göra jobbet, jag visste ju knappt hur man skulle göra ändå. Men jag njöt av att vara i hans närhet och det enda jag kunde tänka på var hans händer ovanpå mina. Efter så många år tillsammans kände jag mig fortfarande likadan i hans närhet. Som en gelebit.

Harry och Sam var hela tiden framför oss och vi kunde inte lyckas att köra om dem. Harry var ju bara för bra på detta. Det slutade med att de vann över oss, men egentligen spelade det ingen roll. Det hade bara känts härligt att få sitta med Niall och jag var ingen vinnarskalle, jag brydde mig inte så mycket om resultatet. Vi stannade bilarna, knäppte upp bältena och klev ur. Harry tittade på mig och flinade glatt.

“My dear sister can’t drive, huh?” Jag bara himlade med ögonen åt hans fråga och lät honom vara glad för att han hade slagit mig på detta.

“At least I can drive a real car better than you” mumlade jag och log lite.

“We won, we won, we won!” utbrast Sam glatt som glatt skuttade runt

Jag kunde inte låta bli att le när jag tittade på min gulliga lillasyster. Hon var den gulligaste som fanns. Ja, efter Niall förstås.

---

Här är del 19 (äntligen) :P Hoppas ni gillade det :D Som ni kanske vet så har vi ganska mycket i skolan just nu (jag lovar, lärarna älskar att plåga sina elever genom en massa prov och skit) men vi gör vårt bästa med uppdateringen! Kommentera gärna, ni gör vår dag med era fina kommentarer :D 

Vi var även på konsert med 1D för två dagar sedan, vilket var som en dröm som blev sann. Jag (Josefin) har väntat sedan de var på x-factor. Konserten var helt underbar och all väntan var totalt värt det! Hela deras uppträdande var hur bra som helst! Och såklart så grät jag (Josefin) under Little Things, så himla fint var det och hela friends arena lös upp av mobiler/glowsticks! Killarna var även tårögda under ett av Liams tal, hur gulligt som helst!! :'D 

Haha okej, kommentera på nu för att få nästa del av sto på söndag. 5 kommentarer? 

//Josefin & Frida ♥♥♥

“I just wanted to tell the world how much I love you. And if you get jealous fans after you, I’ll be by your side” sa han vilket fick mig att le ännu större. Jag hade verkligen den bästa pojkvännen man kunde tänka sig.

“Thanks. It means a lot. I loved the whole concert, you did wonderful” sa jag och lutade mitt huvud emot hans axel. Zayn gäspade lite.

“Thank you Rachel, really. Let’s go home, yeah? And sleep, I’m so tired. And this is the last night in a while that we can sleep together and I don’t wanna miss that out” sa han och slängde sin arm runt min midja. Vi gick hand i hand upp bakom scenen och jag kunde inte låta bli att tänka, att ja, jag var nog den lyckligaste tjejen i världen.

---

       

 

---

RACHELS PERSPEKTIV

Den ganska tysta, mycket väl igenkända av mig, signalen av Somewhere In Neverland av All Time Low spelades någonstans i bakgrunden av mitt huvud. Det var iallafall vad det kändes som. Jag var någonstans mellan mina drömmar och ett vaket tillstånd och jag ville egentligen inte vakna upp. Solens strålar försökte tränga igenom mina ögon men jag vägrade att öppna dem. Jag ville inte öppna dem, jag ville bara fortsätta drömma om Zayn. Det var något jag faktiskt hade gjort ofta på sistone, drömt om honom. Trots att han sov precis bredvid mig så drömde jag om honom, inget som jag hade emot förstås. Det hade också blivit rätt sent igår efter konserten och jag orkade bara inte kliva upp. Jag kände hur något rörde sig bredvid mig och Zayn mumlade något.

“Rachel, what’s that music to wake up to? Turn it off.. It’s too loud” muttrade han och jag bara kurade ihop mig mer under täcket.

“No, you can turn it off”

“It’s on your side of the bed babe” Jag bara muttrade något till svar som han omöjligt kunde ha hört. Och min metod fungerade, för snart kände jag en tyngd lyftas ifrån sängen och den blev lättare. Zayns steg hördes lite på golvet och snart tystnade musiken. Jag suckade lättat, äntligen kunde man kliva in i drömmarnas land igen...

Men nej, verkligen inte. Jag kände plötsligt hur mitt täcke rycktes bort och ersattes med en kyla, eller som andra skulle kalla det, luften.

“Zayn, why” klagade jag trött och öppnade motvilligt mina ögon.

“You won’t get up if I don’t do this” sa han och log åt mitt sura ansiktsuttryck. Men hur kunde jag någonsin vara sur på honom?

“Fine. I wanted to stay here all day, but I guess we can’t”

“No, we can’t. I’ve got a concert tonight in San Fransisco and you have some work today, don’t you?” Jag suckade lite och gick upp ifrån sängen. Mitt hår var nog lika rufsigt som vanligt men jag brydde mig inte egentligen. Den stora tröjan som från början hade varit Zayns men som numera kunde räknas som min var skrynklig och jag såg förmodligen ganska nyvaken ut, vilket jag också var.

“That means that we have to leave eachother today.. Again..” mumlade jag besviket och tittade på Zayn. Han tittade lite ledset på mig men sken sedan upp lite.

“I know, but at least this time we know that we will see eachother again soon” sa han och drog in mig i en morgonkram. Vi brukade alltid kramas på morgonen, något jag trodde vi båda gillade lika mycket. Och Zayn hade ju rätt, vi skulle ju ses snart igen.

“So we need to get dressed and eat a quick breakfast” sa Zayn och släppte taget om mig.

“Yeah, you’re right. Let’s get dressed”

“So did you enjoy the concert last night?” frågade Liam mig när vi väl satt nere matsalen på hotellet och åt frukost. Alla killarna såg lite halvt trötta ut, och det var ju förståeligt. Jag förstod att de blev trötta av att åka på turné, det skulle jag också ha blivit. Jag nickade glatt mot Liam.

“I really did, it was amazing” Min blick mötte Zayns och han hade ett finurligt leende på läpparna. Jag visste att han tänkte på sången han hade tillägnat åt mig och jag var fortfarande lite chockad att han faktiskt hade gjort det. Jag hade verkligen aldrig kunnat vänta mig det och jag antog att det fanns överallt över youtube vid det här laget. Louis såg att jag och Zayn tittade på varandra och det var som om han kunde läsa våra tankar.

“I hope you liked the love explanation Zayn dedicated to you” sa han retsamt och jag bara himlade med ögonen.

“Of course she liked it, are you dumb” sa Harry och tittade på Louis som om han vore dum i huvudet. Louis bara gav Harry en lång blick innan båda brast ut i ett kort skratt. Jag bara skakade på huvudet åt dem, ibland undrade man alltså.

“Yeah I liked it, who wouldn’t?” sa jag som svar på Louis fråga och log lite.

“So maybe you explained your love to him this night” fortsatte Louis med ett flin på läpparna. Jag kände hur jag rodnade lite och skakade snabbt på huvudet.

“Louis, please. No, we didn’t have sex if you have to know and even if we had you would really not be the first person I would tell” sa jag vilket fick alla att skratta. Louis bara flinade större åt mig och fortsatte äta på sin frukost. Ibland var han sjukt irriterande, men visst skulle jag sakna honom. Jag skulle sakna dem alla. Deras skämt och skratt var smittsamma och jag hade nog faktiskt blivit smittad av Louis sjuka humor. Zayn skulle jag sakna något så otroligt mycket. Och jag blev varm inombords när jag visste att han faktiskt skulle sakna mig också.

ZAYNS PERSPEKTIV

Att säga hej då är något av det jobbigaste som finns. Att säga hej då är ofta smärtsamt när man kommer sakna den andra personen så himla mycket. Att säga hej då är... Hemskt. Men det är alltid underbart att veta att man kommer bli saknad, att någon kommer sakna en. Om jag skulle vara ärlig mot mig själv så skulle jag nog sakna Rachel mer än vad som var bra eller hälsosamt för mig själv. Jag visste inte egentligen exakt vad det var som fick mig att känna så starkt för henne, jag kunde liksom inte sätta fingret på det. Hon hade bara det där lilla speciella som fick mig att känna mig som om hon vore den enda i hela världen. Kanske var det för att hon inte hade tyckt om mig ifrån början. Hon hade stört sig på mig och inte gillat mig alls, och jag hade inte gillat henne heller. Det hade på något sett känts skönt för det var så många som hoppade på mig och älskade mig att det kunde bli lite jobbigt ibland. Visst var jag oerhört tacksam till alla våra fans men ibland kunde det bli lite för mycket. Det hade varit så skönt att för en gångs skull inte bli avgudad, även om det snarare hade varit tvärt om. Men jag kunde tydligt minnas när vi hade träffats i mataffären den där gången. Det hade varit första gången vi hade träffats och jag mindes att jag hade tyckt att hon var snygg. Hon hade sett tuff ut på något sätt, som om ingen kunde skada henne. Men nu när jag kände henne bättre än nästan någon annan så visste jag att det bara var en fasad och att hon egentligen kunde vara ganska känslosam. Rachel och jag var som två pusselbitar som passade perfekt ihop. Hon fick mig att känna mig så speciell och jag visste att det skulle bli ett jobbigt farväl. Men det var ändå inte samma sak som förra gången vi hade tagit farväl. Det hade varit när vi var i London och det hade varit ett av de jobbigaste ögonblicken jag hade varit med om.

Resan till flygplatsen var ganska tyst, iallafall för min del. Vi alla sex satt i en limousin som körde i en ganska långsam takt över Los Angeles förvånande nog regniga gator emot flygplatsen. De andra killarna satt och pratade ivrigt om både gamla och kommande konserter men jag och Rachel satt bara med lutade huvuden emot varandras axlar och njöt av stunden vi hade kvar tillsammans. Det var egentligen inte så att det skulle bli ett jättesorgligt farväl men vi skulle bara sakna varandra mycket. Efter vad som kändes som fem minuter men som förmodligen var 45 minuter stannade bilen utanför flygplatsen och vi alla klev ur, en efter en. Vårt bagage var omhändertaget och fanns redan på plats här på flygplatsen så det var bara att gå in en bakväg in dit. Som vanligt kunde vi inte ta den vanliga vägen, det stod alltid packat med fans vart vi än åkte och vi skulle bli fast där och inte kunna komma med flyget om vi tog den vanliga ingången. Min hand tog automatiskt tag i Rachels och vi alla gick in med flera säkerhetsvakter runt omkring oss. Snart var det även dags för ett farväl, något jag inte ville. Men en stund senare stod vi där, i väntrummet innan man skulle kliva på flyget. Jag kramade Rachel hårt och drog in hennes doft som doftade som vanlij blandat med rosor. Hon kramade mig hårt tillbaka och jag kunde känna henne le emot min axel.

“I’m gonna miss you so much” mumlade jag och kände att jag nästan skulle börja gråta bara för att jag så himla gärna ville att hon skulle följa med men visste att hon faktiskt inte kunde det.

“I’m gonna miss you too, you know that” sa hon varmt och strök sina fingrar längs min kind.

“Can I tell you something?” frågade jag plötsligt och hon nickade nästan direkt.

“Anything”

“You know the song They Don’t Know About Us... It reminded me of us when we had to keep our relationship hidden. It explained exactly how I felt about you, and it still does” sa jag och Rachel nickade förstående.

“I actually know the lyrics by now, and I can’t do anything but agree with you. It fitted perfect. But what fits better now is Little Things” sa hon och jag log. Jag visste att hon hade rätt.

“I love you” sa jag och stirrade rakt in i hennes ögon. De glittrade och hennes mungipor sköt upp i höjden så att jag kunde se hennes vita tänder skymta i ett stort leende.

“I love you too” svarade hon och våra läppar möttes i en kyss. Det var kanske egentligen ingen klassisk farvälkyss, det var mer en kyss som gjorde att vi skulle minnas detta ögonblicket. Det var en lång och mjuk kyss och hennes läppar kändes lena emot mina.

“Zayn, we’ve got to get going” sa en röst bakom mig vilket fick mig att dra mig ifrån Rachel en liten bit. Mina fingrar strök mjukt över hennes kinder och jag log.

“Take care” mumlade jag och kramade hennes ena hand innan jag släppte den och följde efter en av våra säkerhetsvakter.

“I will” hörde jag henne svara bakom mig och jag vände mig om och tittade på henne en sista gång. Min vackra, underbara Rachel. Min fina flickvän, den jag skulle sakna mest.

Efter den vanliga passkontrollen klev vi på flygplanet och satte oss på våra platser. Jag trodde att de andra märkte att jag kände mig lite nere eftersom jag inte skulle få träffa Rachel på länge och de gjorde sitt bästa för att muntra upp mig. Men det kändes ändå okej på något sätt. Vi skulle ses snart igen, det visste jag med all säkerhet. Det kändes som att mitt liv hade blivit så mycket bättre på så kort tid och jag kunde inte fatta varför eller hur det hade kunnat bli så. Hur jag på så kort tid hade kunnat få så djupa känslor för någon gjorde mig lite snurrig. Jag älskade verkligen Rachel och det kändes inte som något jag hade känt förut. Det kändes tråkigt att lämna henne men jag visste ju trots allt att vi skulle ses snart igen, snabbare än jag kunde ana.

Jaa, detta var sista delen av tfp :( Men det kommer en epilog! Vi skulle vara väldigt tacksamma om ni skrev vad ni tycker om novellen, vad som varit bra respektive dåligt och vad vi kan förbättra till nästa novell. För ja, det kommer en ny novell när vi är klara med STO :D Så snälla, kommentera! :) Minst 7 (det klarar ni) kommentarer för att få nästa del av sto på fredag :D

 

Hoppas ni alla får en trevlig långhelg och njuter av ledigheten! Det ska iallafall vi göra och när ni läser detta så sitter vi på tåget på väg till Stockholm! :D Är hur taggad som helst att få gå på konsert med 1D och jag hoppas att alla ni som ska dit för det helt underbart! Just det! Är det någon här som ska till konserten? Kommentera gärna det då :) Hade varit kul att träffas, vi sitter i sektion 133, rad 8 platser 272-273 :D 

 

Ha det bäst! //Josefin & Frida ♥♥♥

Tidigare:

“Erm, excuse me but get a room” hörde jag Louis säga bakom mig. Jag och Rachel särade snabbt på oss jag gav Louis en road blick.

“You must just love to interrupt us, don’t you?” frågade jag och min hand slank in i Rachels.

“You know that I do, Zayn” svarade Louis med ett flin och höjde sedan på ögonbrynen åt oss båda innan han skrattade lite. Jag tittade på Rachel och vi båda brast ut i skratt i samma sekund. Just då kunde jag inte låta bli att känna att vi passade så bra ihop, min tjej och jag. För det var ju så det var, min tjej och jag.

---

RACHELS PERSPEKTIV

Egentligen var det ganska ofattbart. Simon hade sagt precis motsatsen emot vad vi var så säkra på att han skulle säga, han hade ju inte alls velat lägga ner One Direction. Vi alla hade nog blivit ganska chockade, men det kändes väldigt skönt att veta att nu var verkligen Carol och Connor helt ute ur bilden. Eller ja, kanske inte Carol eftersom Simon inte hade rätt att sparka henne men hon var iallafall ute ur mitt liv. Jag och Zayn kunde äntligen vara tillsammans på riktigt, ha ett riktigt förhållande som varken var det minsta fejkat eller gömt. Jag ville visa världen att han var min underbara pojkvän, jag ville tala om för alla hur mycket jag älskade honom. Och bandet var kvar, nu med Simon högst upp i ledningen. Mitt liv hade på några få minuter, ändrats till så mycket bättre. Och jag var glad igen, något som jag inte hade varit på länge.

Jag och Zayn hade gått upp efter frukosten och lagt oss i sängen igen, vi båda kände oss lata och ingen orkade göra något nu. Så nu myste vi bara, något jag älskade att göra. Jag drog Zayn närmre mig och andades sakta in hans doft. Mina ögon var slutna och mina armar var kring Zayns midja. Ljuset i rummet störde mig inte, och det var knäpptyst runt omkring oss. Här skulle jag ha kunnat stanna för alltid. Zayn flyttade mig närmre honom om det ens var möjligt.

“We won, Rachel. Finally, we won” sa han. Jag kände hur mina mungipor sköt i höjden och jag log för säkert hundrade gången idag.

“I know, I still can’t believe it” mumlade jag och tittade upp i hans bruna, underbara ögon.

“Oh, well, you should. Because this is the reality and I can finally be with you whenever I want” sa han glatt och fick sedan ett litet mer seriöst uttryck i ansiktet.

“Do you wanna come tonight and watch us on the stage?” frågade han och jag kunde se hopp lysa i hans ögon. Jag visste att han gillade när jag kom och tittade på när de uppträdde, han hade sagt att det fick honom att känna sig säkrare och gladare när han visste att jag fanns med honom.

“It’s the last concert in the L.A, isn’t it?” frågade jag lite halvt dystert med tanke på att han snart skulle vara tvungen att åka vidare. Zayn nickade till svar och flätade sakta ihop våra fingrar.

“Of course I’ll come, you know that I would come just to see you perform. Even though I can get it free here” sa jag och höjde retsamt på ena ögonbrynet. Zayn bara skrattade men log sedan sött.

“Thanks Rach, I’ve got two tickets for you and someone you can bring tongiht.. On the first row” sa han glatt och jag strirrade på honom.

“How did you manage to do that, first row?” frågade jag häpet. Zayn bara skrattade lite.

“It has it’s advantages to be an artist, you know” sa han och pussade mig på pannan.

“Yeah, I’ve figured” svarade jag och log lite. Trots att jag hade kvar en hel del inspelning till filmen och Zayn skulle åka vidare till resten av USA, så gjorde det inget. För denna gången kunde vi åka ifrån varandra och veta att vi skulle träffas igen. Jag log åt tanken och kunde inte låta bli att längta tills ikväll - jag visste att de skulle smasha sitt framträdande fullständigt, det gjorde de alltid.

ZAYNS PERSPEKTIV

“Are you sure that you think she’ll be okay with it? That it’s not too much?” frågade jag oroligt och slängde en blick på Liam som satt framför mig och blev sminkad, precis som jag. Det var inte långt kvar tills vår sista konsert i Los Angeles skulle gå av stapeln och jag skulle sakna denna staden. Förmodligen mest för att det var här Rachel fanns, just nu iallafall.

“Zayn, relax. You’ve asked me like ten times and I always say the same, that it’s perfect. Dani would have loved if I did it to her, really. It’s perfect and you should just enjoy everything tonight” svarade Liam med ett försäkrande leende samtidigt som han nästan fick puderdosan som en tjej höll på att sminka honom med, i munnen. Han spottade på golvet och jag började skratta.

“No talking, Liam” sa tjejen koncentrerat Liam bara nickade mot mig, gjorde ännu en gång klart för mig att det jag tänkte göra ikväll var en bra sak, rätt sak. Jag nickade för mig själv medan jag ännu en gång fick en dos av puderdosan och slöt mina ögon. Liam hade rätt.

“But what if she gets all the hate on her?” frågade jag oroligt medan tjejerna som fixade oss började styla våra hår.

“Then you’re there to help her through it” svarade Liam som om det vore den mest enkla saken i världen. Och det var det kanske också, det var ju Rachel vi pratade om.

“You’re right Liam” sa jag och gav honom ett litet leende.

“Aren’t I always Zayn?” frågade han och vickade lite på sina ögonbryn. Jag bara skakade på huvudet, ibland undrade jag om inte Liam var den knäppaste av oss fem killar. Men när jag tittade på Harry och Louis som stod och räckte ut tungorna åt varandra, ändrade jag mig direkt. Nej, Liam var inte den knäppaste. Det priset hade de redan tagit.

“Hey guys, we have some news tonight. And it’s really great news”  sa Niall i mikrofonen. Publiken jublade högt, kanske hade de redan hopp i tankarna om vad vi hade tänkt att säga. När vi hade fått lite mer lugnt i arenan, om man någonsin kunde kalla det lugnt, så släppte vi nyheten.

“We can actually reveal the news that One Direction is still a band, which you guys could maybe guess since we’re here tonight, to perform for you. And we’re not planning to quit. One Direction exists!” ropade jag ut till publiken. De jublade högre än jag någonsin hört någon publik vi hade framfört för hade jublat. Det var ett öronbedövande sorl och jag såg att folk även grät på denna konserten, men här var det tårar utav glädje och inte av sorg. Jag log så stort att jag fick ont i mina mungipor och kunde inte sluta le. Publikens sorl lade sig ändå efter en stund efter många uppmaningar av oss. Min blick hade landat på Rachel, hon log stort emot mig. Mitt hjärta hoppade över ett skutt som det ofta gjorde när jag tittade på henne, och jag kunde inte hjälpa att jag faktiskt kände mig lyckligare än någonsin nu. Nu när vår nyhet var sagd kunde vi dra konserten ordentligt. Det välkända beatet till Up All Night började spelas och jag kände det pulsera genom hela min kropp. One Direction var tillbaka, även om vi egentligen aldrig hade varit riktigt borta.

RACHELS PERSPEKTIV

Jag hurrade i takt med resten av publiken. Även om jag egentligen inte var ett stort fan av One Directions musik på det viset eller skulle betala allt jag hade för att få träffa dem, ganska ironiskt eftersom jag träffade dem ofta, så älskade jag att se dem uppträda. Särskilt Zayn, när han stod på scenen förlorade han sig helt i det och det var som om det bara existerade denna kvällen i hans huvud. Han såg så bra ut när han stod där uppe och jag kunde knappt fatta att hur han kunde vara min. Men det var han, min underbara kille. Många folk hade känt igen mig och Lauren när vi hade klivit in på konserten, kanske inte så konstigt med tanke på att vi var skådespelare. Men jag och Zayn hade varit överallt i tidningarna ett tag och det hade verkligen gjort mig mer känd. Kanske inte på det mest positiva sättet i och för sig. De sjöng låt efter låt och jag blev bara gladare och gladare ju längre in på konserten vi kom. Att se de fem killarna jag tyckte om så mycket hoppa runt på scenen som idioter gjorde mig ändå så glad, jag blev full i skratt av att titta på dem. Ibland kom de ut en och en och pratade lite kort om deras karriär hittills och hur tacksamma de var för allt, ibland för att prata lite om sången som skulle komma härnäst. Efter ett tag kom Zayn ut på scenen och jag log stort, att få höra hans röst i mikrofonen gjorde mig glad.

“You guys having a good time?” frågade Zayn med ett stort leende på läpparna. Hela publiken jublade till svar, och det var ju svar nog att alla älskade konserten. Jag satt omgiven av tjejer som grät av lycka över att få se killarna på riktigt och som skrek sig hesa. Zayns blick flög runt på publiken, men han såg nog inte så många. Han hade berättat för mig att man inte kunde se så långt ifrån scenen, bara en liten del av publiken.

“We’ve come to another one of our songs on the new album. I have heard people say that this song is the most touching and beautiful one, and I can quite understand why. I personally love this song.. This is Little Things, and I barely never do this, but I’d like to dedicate this song to someone. This person means so much to me, so, so much. She has helped me through a hell of things that I couldn’t have done without her. She’s amazing and I truly love her” Jag stirrade häpet upp på Zayn och kunde knappt tro mina ögon. Jag visste precis vem han pratade om, mig. Han ville tillägna deras sång till mig, framför många tusen människor. Den tanken fick mina känslor att svamla över och jag kunde inte ens förklara för mig själv hur mycket jag älskade den här killen, ens om jag försökte.

“I’m dedicating this song, Little Things, to my girlfriend Rachel” sa Zayn och jag hörde ett aww gå ut över hela arenan. Jag kände verkligen mina kinder hetta upp medan min blick var som fastnaglad på Zayn. Han vände sitt huvud och tittade plötsligt rakt på mig med ett stort leende. Jag log tillbaka medan jag kände mitt hjärta dunka hårt i bröstet. Alla som satt nära mig eller runt omkring mig hade riktat sina blickar åt mitt håll, vilket kanske var förståeligt. De andra killarna kom ut på scenen och melodin jag kände igen så väl började spelas. När Zayn öppnade sin mun och började sjunga sitt solo kände jag hur en tår sakta rullade ner för min kind. Hans blick var fäst på mig och han sjöng med sådan känsla att jag fick gåshud på armarna. Jag sjöng tyst med i sången, jag hade hört den så många gånger förut att jag kunde den utantill. Ingen hade någonsin gjort något så här fint för mig förut. Jag kände alla blickar bränna i nacken men jag var knappt medveten om det. I min värld existerade bara Zayn och ingen annan. När han hade sjungit klart sitt solo jublade publiken lite. Fler varma tårar strömmade ner för mina kinder och jag kunde inte sluta att le. Sången fortsatte och jag sjöng också med i resten av den, jag kunde ju alla orden. Det var något av det finaste jag hade varit med om, inte något jag skulle glömma i första taget.

När konserten var slut tömdes sakta arenan ut på folk, Lauren gick hemåt och tackade mig för konserten, hon såg hur glad jag hade blivit för det Zayn hade gjort så hon förstod nog att jag ville stanna och träffa honom. Jag kände mig fortfarande rörd efter att Zayn hade tillägnat en hel låt till mig, dessutom den låten, Little Things. Han hade iallafall haft rätt när han hade sagt att folk tyckte det var den vackraste sången för det var det verkligen. Och hans ord hade gått rakt till mitt hjärta. Just nu kändes som om ingen annan faktiskt kunde göra mig lyckligare än Zayn kunde. Det tog lång tid innan arenan blev tom på folk, men jag var fast besluten att stanna och vänta på Zayn. Jag ville tala om för honom hur mycket detta hade betytt för mig. Ca en halvtimme senare hade arenan blivit tömd på folk och det såg så mycket mer annorlunda ut när det var tomt. Jag klev upp ifrån min stol och ville gå upp på scenen men funderade på vägen upp dit. Ett sms skickade jag till Zayn, jag hade i och för sig sagt innan att jag tänkte stanna efter konserten, Zayn ville det också, men han kanske skulle se mitt sms nu ändå. Då hörde jag steg på ena sidan om mig och där kom Zayn gående, han hade tagit vägen ner från scenen ut till publiken. När jag fick syn på honom strömmade mitt hjärta över av känslor igen, för det hade han gjort för mig ikväll. Jag log stort och gick upp och mötte honom. Han såg svettig ut efter att ha uppträtt så mycket på konserten men jag tyckte bara att det gjorde att han såg snyggare ut, på något konstigt vis. Men han hade en bekymrad rynka i pannan vilket fick mig att bli lite smått orolig.

“Zayn, is something wrong?” frågade jag och tittade på honom.

“I’m sorry Rachel. I really didn’t know you would hate this. I’m so sorry I made you cry and did this to you but please don’t break up with me. I did it because I love you and I need you in my life. You can do anything, but please don’t go” sa han och kupade sina händer runt mitt ansikte. Värmen från hans händer gjorde mig också varm, hela han var varm ifrån att ha sprungit runt på scenen. Jag stirrade chockat på honom och placerade mina händer över hans på mina kinder.

“Zayn... What are you talking about? I’m not mad, I loved it” sa jag och rynkade fundersamt pannan.

“But you cried...”

“I cried because it was beautiful. It was the most beautiful thing someone have ever done to me. I loved it, and I love you. I would never, ever leave you” sa jag och log lite. Mina ord fick ett leende att även sprida sig på Zayns läppar och han drog in mig i varm kram, bokstavligt talat, för han var verkligen varm.

“I just wanted to tell the world how much I love you. And if you get jealous fans after you, I’ll be by your side” sa han vilket fick mig att le ännu större. Jag hade verkligen den bästa pojkvännen man kunde tänka sig.

“Thanks. It means a lot. I loved the whole concert, you did wonderful” sa jag och lutade mitt huvud emot hans axel. Zayn gäspade lite.

“Thank you Rachel, really. Let’s go home, yeah? And sleep, I’m so tired. And this is the last night in a while that we can sleep together and I don’t wanna miss that out” sa han och slängde sin arm runt min midja. Vi gick hand i hand upp bakom scenen och jag kunde inte låta bli att tänka, att ja, jag var nog den lyckligaste tjejen i världen.

---

Nej, detta är inte slutet! Det kommer en del till på fredag innan epilogen! :D Vad tyckte ni? Är inte Zayn en himla bra pojkvän som tillägnar en låt till sin flickvän? Det tycker iallafall jag :D Minst 5 kommentarer för att få nästa del av sto på onsdag :)

 

//Josefin & Frida xxx

 

P:S PÅ onsdag så åker ju jag och Frida upp till vår vackra huvudstad för att gå på 1D's konsert :D SÅ därför kommer det vara ett tidsinställt kapitel då bara så att ni vet :P 

Tidigare:

Efter ett tags mysandes i soffan bestämde vi oss för att göra frukost. Vi gick in i köket och tog fram allt vi behövde till att göra äggröra som vi bestämt oss för att göra.

“Do you need help?” frågade jag Ellie som sagt att hon skulle gör frukosten själv eftersom hon tyckte att jag behövde vila.

“No, just sit there and do nothing” svarade hon och jag suckade. Men sen när följde jag några “regler”?

---

 

ELLIES PERSPEKTIV

“NIALL, WHERE IS MY SOCKS WITH THE PIGS?” ropade jag ifrån mitt och Nialls rum där jag stod och packade i saker i min väska. Tre veckor hade gått och det hade äntligen blivit dags för vår resa till Holmes Chapel och Irland. Och jag tänkte inte åka utan mina grisstrumpor, de var alldeles för mysiga för att lämna kvar här.

“I don’t know, haven’t seen them” sa Niall som precis klev in genom rummet. Hans blick vandrade runt på golvet där alla mina kläder låg utslängda. Eller ja, man kunde knappt se golvet under alla kläder så det var mer som att han tittade på mina kläder.

“Are you really going to bring all these clothes?” frågade han chockat och riktade sedan blicken emot mig.

“Of course” svarade jag och höll inne ett leende som höll på att formas på mina läppar. Jag älskade att lura Niall, särskilt eftersom han var så lättlurad också.

“You’re kidding, right? After soon seven years together and I still don’t know how you think sometimes” sa han och skakade lite på huvudet åt mig. Jag vände mig om och började ännu en gång att leta efter strumporna. Snart kände jag ett par starka armar omkring min midja och det fick mig att le.

“I always know how you think” sa jag och skrattade lite.

“Well, maybe not this time...” sa han och pussade mig på kinden.

“Is that so?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.

“Yeah. Because I know you’re just kidding with me and you believe that I will fall for your little joke” Hans mun kittlades emot mitt öra och jag kände mig precis så där nykär som jag hade känt mig när jag hade fallit för honom sex år tidigare. Niall kunde fortfarande få mig att känna mig som en liten flicka ibland, och jag var precis lika förälskad i honom nu som jag hade varit då.

“Maybe I was just kidding a bit with you... But that’s just because it’s funny” sa jag och drog in honom i en kram.

“It’s not”

“It is”

“It’s not”

“It is”

“Just shut up now and come and eat dinner with me, that I have cooked all by myself” sa Niall stolt och jag skrattade lite.

“What if I don’t wanna eat dinner with you?”

“Well honestly, you don’t really have a choice. Because you can’t say no to a dinner with your boyfriend”

“Well, that’s true” sa jag med ett leende och tog tag i Nialls hand.

“Let’s eat, and see if you like my food” sa han och vi gick tillsammans ut till köket.

“I’m not sure I will”

“Naah, you will, don’t worry”

“I still can’t find my pig socks” muttrade jag surt medan jag lyfte på alla mina kläder i vårt sovrum. Sovrummet såg numera ut som en svinstia där hur många grisar som helst hade stökat till, och ändå var det bara jag som hade varit där inne. Jag började rota i Nialls garderob och slängde ut alla hans kläder på golvet. Han kom in med sin resväska till sovrummet, förmodligen för att packa eftersom vi skulle åka imorgon. Han stannade när han såg att jag slängde ut alla hans kläder och till min förvåning började han att skratta.

“You’re not gonna find your socks there, love” sa han roat medan han gick fram till mig.

“Yes, I’m sure you’ve stole them” sa jag och började titta igenom hans kläder som nu låg på golvet.

“I wouldn’t steal, and especially not from y-” började han protestera men blev snart avbruten av mitt utrop.

“FOUND THEM!” sa jag triumferande och höll upp mina strumpor.

“I don’t know what they’re doing there” sa han oskyldigt och höll upp händerna i en oskyldig gest.

“You have used them, haven’t you?” frågade jag och tog ett steg närmre honom. Niall tog instinktivt ett steg bakåt med ett litet halvt gömt leende på sian läppar.

“Absolutely not”

“Okay, I really believe you, because you know... I found them among your boxers, hidden” sa jag och höjde på ena ögonbrynet.

“Well, I didn’t put them there”

“You’re lying”

“M’not”

“Yes, you are”

“Maybe... Maybe I just happened to borrow them just once, and just happened to forget to give them back?” sa Niall frågande och log finurligt.

“I have been looking for them in ages, why didn’t you-” började jag men avbröt snabbt min mening med en annan.

“Wait, how did your feet fit in my socks?” frågade jag fundersamt.

“They didn’t really, but I wanted to wear them cause they were yours.. I had them during our fight, cause it it is the most special person to me, her special socks” sa Niall och tittade in i mina ögon.

“Wow, I didn’t know. I’m sorry” sa jag men Niall skakade på huvudet.

“Nothing to be sorry about” sa han och drog in mig i hans famn.

“Okay, let’s just pack then, I’ll help you” sa jag till Niall som log till svar.

NIALLS PERSPEKTIV

“Just like I remember it last time we were here” sa Ellie och klev ur taxibilen vi hade tagit ifrån tågstationen. Jag tittade mig omkring på trädgården - och visst hade hon rätt. Det vita huset såg nymålat ut och allt såg ut som det hade gjort när vi hade varit här sist. Vilket i och för sig inte var för jättelänge sedan. Jag klev också ur bilen, betalade taxichauffören och duckade för att inte slå i huvudet innan jag slog igen dörren ungefär samtidigt som Ellie. Hon gick fram till bagageluckan och tog ut våra väskor. När jag ville hjälpa till, nekade hon bara.

“Can’t let you carry heavy stuff with a healing rib” sa hon bara och vägrade låta mig hjälpa till. Jag suckade åt mina snälla flickvän och följde efter henne till dörren samtidigt som bilen körde iväg. Ellie lyckades knacka innan hon nickade åt mig att öppna dörren. Den åkte upp förvånansvärt lätt och jag fick känslan av att de kanske hade bytt dörr. Hur som helst så klev vi båda in, först Ellie och sedan jag. Jag drog igen dörren efter oss och Ellie ställde ner väskorna, då grabbade jag tag i hennes hand. När vi kom hem var det alltid ett stort kramkalas innan vi ens tog av oss skorna, det var liksom tradition här, bara så som det var.

“We’re home!” ropade Ellie och snart hörde vi båda steg som snabbt kom nerför trappan. Den första som kom nedspringande var Samantha. Hon log stort när hon fick syn på oss.

“ELLIE! NIALL!” utbrast hon glatt och försökte krama oss båda samtidigt. Hon skrattade glatt och Ellie tog sedan upp henne i famnen och gav henne en stor kram.

“I missed youuuu” sa Sam och drog ut på ordet länge.

“We missed you too, princess” sa Ellie. Samantha log och sträckte sina armar emot mig. Ellie släppte Samantha i min famn och jag kände hur hennes små smala armar lindade sig runt min hals. Jag kramade henne mjukt och kände hur mycket jag faktiskt hade saknat henne. Ellies familj var som min familj och min familj var som hennes, det kändes så naturligt och det var det som var så himla bra.

“Niall! I’ve got a prank we can do on Ellie” viskade Samantha i mitt öra och skrattade lite. Jag skrattade lite och nickade sedan. Fler personer kom ner för trappan, alla som var hemma verkade det som. Samantha log ännu en gång innan jag släppte ner henne och riktade min blick emot Harry, Anne och Mick. Gemma skulle kanske dyka upp senare om jag fick gissa, för att träffa oss, för hon bodde ju inte här längre. Det hade hon inte gjort på länge.

“You’re finally home” sa Mick glatt och kramade om Ellie i en bamsekram.

Harry log stort när han fick syn på mig och drog in mig i en kram.

“Hey mate” sa han glatt och rufsade om mitt hår, som han brukade gilla att göra. Jag bara gav honom en blick och ett litet skratt.

“Hey Haz. Everything well?” frågade jag sedan vänligt.

“Yeah, just relaxing at home. Are you and Ellie okay?” frågade Harry. Jag förstod att han syftade på bråket, och ja, jag och Ellie var ju helt okej.

“Yes, everything’s just good” sa jag leendes.

“Hey Niall!” sa Anne och gav mig en lätt kram och ett leende. Jag besvarade kramen och log glatt tillbaka.

Av någon anledning blev jag alltid så glad av att komma till Ellies familj, kanske var det för att de alltid hade tagit emot mig så väl. Jag kunde fortfarande minnas första gången jag hade träffat dem och när Ellie berättade att vi var tillsammans, aldrig hade jag varit så nervös som då. Nervös för att de inte inte skulle gilla mig eller inte tycka att jag var bra nog för Ellie. Inte för att jag hade gett upp henne för det, Ellie betydde alldeles för mycket för mig och jag hade praktiskt taget fallit isär när vi hade bråkat. Nu var ju allt bra igen och jag älskade henne väldigt mycket för att hon faktiskt hade förlåtit mig för de idiotiska sakerna jag hade sagt. Anne släppte taget om mig och jag klev istället in i Micks armar som gav mig en stor kram.

“We’ve missed you Niall” sa han och log varmt emot mig.

“I’ve missed you guys too” svarade jag glatt. Efter att alla hade kramat alla så kunde vi äntligen ta av oss våra skor och gå in i huset. Det var ganska varmt där inne, förmodligen berodde det på brasan som brann inne i vardagsrummet. Det hade varit rätt kallt ute och jag ville helst bara gå in dit och värma mig. Samantha kom upp mellan mig och Ellie och grabbade tag i våra händer.

“Do you wanna see my painting I did to you?” frågade hon glatt och vi båda nickade. Sagt och gjort, en liten stund senare satt vi på Samanthas säng på övervåningen och väntade medan hon rotade i en av sina skrivbordslådor. Efter ett litet tags letande fick hon en triumferande min i ansiktet och sträckte fram en teckning till oss.

“Harry helped me” sa hon med ett litet flin på läpparna.

Både min och Ellies blick riktades automatiskt ner emot den. Ett leende spred sig direkt på mina läppar efter bara en blick på den. Den föreställde mig och Ellie som stod hand i hand under ett träd med en massa hjärtan runt omkring oss. Ellie log och tittade upp i mina ögon. Hon tog tag i min ena hand och pussade snabbt på den.

“Eww, don’t kiss” sa Samantha och skrattade.

“Thanks Sam, it’s really beautiful. It should definitely hang on our wall at home” sa jag glatt och drog upp Samantha i mitt knä.

“Yes, we will hang it up. It’s cute” sa Ellie och vi alla log. Något så sött hade jag nog aldrig sett.

“Guys, me and Niall didn’t actually just come to keep you guys company. We also have some news” sa Ellie lite nervöst och kramade min hand under köksbordet. Vi satt och åt middag och hon skulle snart berätta om att hon var gravid med vårt barn. Ja, vårt barn. Det kändes helt ofattbart när jag tänkte på det, att jag faktiskt skulle bli pappa.

“Okay, this sounds interesting” sa Mick och drack en klunk vatten innan han gav Ellie ett leende som visade att hon skulle fortsätta berätta.

“We wanted to tell you..” Ellies blick var fäst på hennes pappa. “We wanted to tell you that I’m pregnant” Mick gapade av förvåning och det såg ut som att han höll på att hosta upp vattnet han nyss hade druckit, det verkade inte som att han hade väntat sig det här. Harry bara stirrade på Ellie och sedan på mig, sedan tillbaka på Ellie. Hon tittade på mig och fortsatte sedan att prata.

“And we’re gonna keep the baby”

Tystnaden som lade sig över oss var nästan skrämmande och jag ville bara att någon skulle säga något för det här kändes inte riktigt bra. Harry var den första som öppnade munnen, han ville förmodligen hjälpa dem andra. Han visste ju redan våra nyheter men hade hållt tyst om det för att Ellie själv ville säga hur det var till sin familj.

“Wow, I’m happy for you guys” sa Harry och log lite. Han ville väl inte berätta att han redan visste om det, och det kunde jag ju förstå.

“Well, I don’t know what to say.. And this is not a joke?” frågade Ellies pappa. En liten rynka hade formats i hans panna.

“Of course not, I wouldn’t joke about this!” sa Ellie. Hennes blick var helt fäst på hennes pappa.

“Ellie, congratulations then” sa Mick och drog in henne i en kram. Ellie log men jag kunde fortfarande se en liten rynka vara kvar i hans panna. Det verkade som om något bekymrade honom, jag förstod bara inte riktigt vad.

“I’m really happy for you” sa Anne och hon log stort.

“Thank you Anne, oh and I almost forgot!” sa Ellie och ställde sig upp. Hon försvann ut till hallen och kom snart tillbaka med ett papper i handen. Jag log när jag förstod vad det var.

“Look at his” sa hon och gav pappret till hennes pappa. Han spärrade upp ögonen när han förstod vad det var och visade det för Anne. Anne log innan hon gav tillbaka pappret som föreställde en bild på barnet i Ellies mage. Det var fortfarande bara ett litet foster men varje gång jag tittade på det så blev jag så himla glad. Jag kunde inte fatta att barnet på bilden var mitt och Ellies.

“Wow, I don’t know what to say. You’re actually going to be parents” sa Ellies pappa till mig och Ellie. Jag nickade stolt och tog tag i Ellies hand.

“Okay, thanks for the dinner but I think we’re heading to bed. I think both me and Niall are tired” sa Ellie. Hon tittade på mig och jag nickade till svar.

“Could I just have a word with you, Niall?” frågade Mick och tittade vänligt på mig.

“Sure” svarade jag och pussade Ellie snabbt på munnen.

“You can go upstairs, I’m coming soon” sa jag och hon nickade. Hon gav mig ett trött leende och gick sedan ut ur köket. Jag vände mig emot Mick som nu var den enda personen i köket förutom jag själv. Mick riktade sin blick emot mig och tog några steg närmre mig.

“Niall.. I really like you and I trust you.. It’s just that... A baby is much responsibility and I just wanna be sure about that you guys are really sure about this decision” Jag tittade på Mick som såg lite orolig ut. Jag log sedan ett försäkrande leende.

“We are totally sure, we know what we’re doing and we truly want this” sa jag och tittade in i Micks ögon.

“It’s just that, well Niall... You’re going to have a baby and you’re not even married yet” sa han och suckade lätt.

“What if I married Ellie then?” frågade jag och förvånades över vad jag själv sa. Men orden kändes helt rätt, för jag ville egentligen inget hellre.

“That would be more right, if you asked me” Micks blick var fäst vid min och jag vek inte undan med blicken.

“Then I just wanna ask about your permission. Can I marry Ellie?”

---

Good morning! Hur har er helg varit? Själv har min (Josefin) varit bra, min axel mår bättre :) Jag hoppas att ni gillade den här delen. Vi jobbade på den ganska länge. Vad tror ni Mick kommer svara? Kommentera vad ni tror, minst 5 kommentarer för att få nästa del av tfp imorrn som kanske är den sista!

//Josefin & Frida xxx

Tidigare:

“This song we’re gonna sing now, is dedicaded to all our fans around the world. You all are so beautiful and amazing, thank you guys. This is What Makes You Beautiful” sa Niall. Publiken jublade men inte riktigt som de hade gjort tidigare under kvällen, innan de visste att vi skulle splittras. Jag tittade på mina fyra bästa vänner och bandmedlemmar och log svagt. Imorgon skulle vi bara vara bästa vänner.

---

---

ZAYNS PERSPEKTIV

Varför kunde jag inte sova? Varför, varför, varför? Ja, egentligen visste jag väl varför. Det var ju idag vi skulle ha ett möte om vår framtid med Simon. Det var tidigt på morgonen, klockan kanske var nästan fem. Jag hade inte kunnat sova mycket inatt för jag hade bara tänkt på mötet, men jag hade också haft mycket adrenalin i kroppen sen konserten. Vi hade verkligen sett till att göra den till något extra eftersom det förmodligen, med stor sannolikhet var den sista vi någonsin skulle få göra tillsammans. När vi sedan hade sjungit klart What Makes You Beautiful och konserten var över hade fansen blivit som galna. Men vad kunde de göra, när Simon tänkte lägga ner vårt band? Ja, ingenting egentligen. Jag älskade våra fans och de var bäst i världen, det var de verkligen. Men i en sådan här situation kunde de inte göra någonting alls, hur mycket jag än önskade att de hade kunnat det. Och det var ju klart att vi fem kände oss ledsna efteråt, för vi hade verkligen fått göra det vi älskade mest de här tre åren och nu skulle allt det ta slut, på riktigt. Det kändes så himla konstigt och jag kunde inte tro det. Jag ville väl inte tro det heller, för den delen. Jag kurade ihop mig intill Rachel som sov djupt bredvid mig. Jag skulle sakna henne så otroligt mycket om Simon faktiskt tvingade oss att bryta upp. Men om han tvingade One Direction att bryta upp skulle jag behöva henne där vid min sida, som stöd. Jag tvinnade en slinga av hennes korpsvarta hår runt mitt pekfinger och log lite. Hon såg otroligt söt ut när hon sov. Jag var så glad över att hon var min, för det var inte ofta som man faktiskt fick vara med den man helst ville vara med, den som man var kär i. Men jag hade väl bara haft den turen att få bli så lycklig, antog jag.

Efter ungefär en timme insåg jag att jag inte skulle kunna somna hur mycket jag än försökte, tankarna snurrade helt enkelt för mycket. Jag plockade då upp mobilen och gick in på twitter, och där hände det mer än vad jag trodde var möjligt.

#1DGetBackTogether trendade i hela världen, något som fick mig att sucka. Det var ju inte vi som hade valt att ha det så här, vi ville ju inte heller detta. Våra fans trendade alltid en massa gulliga saker för oss och det var jättefint av dem, men nu hjälpte det inte. Jag ville inte heller att vi skulle splittras, men vad hade vi för val? Vi kunde inte direkt säga emot om Simon lade ner vårt band bara så där. Vart jag än kunde se var det tweets om det vi hade sagt igår kväll, folk skrev att de grät och hatade att vi skulle splittras. Våra twitterkonton var bombarderade med tweets där folk skrev till oss att inte splittras. Om det bara hade varit vårt val... Men det var det inte. Jag bestämde mig för att skriva en tweet så att alla verkligen skulle se hur mycket detta hade betytt mig för mig.

@zaynmalik Hey guys, can’t sleep.. I just want to say a massive thank you to all of you who have supported us, it means a lot.. We love you all, thank you again xx

“What are you doing? Wait.. Why are you crying?” hörde jag Rachel säga bakom mig. Jag tittade bak på henne och insåg inte förrän då att jag faktiskt grät. Rachel placerade sina händer på mina kinder som var våta av tårar, det märkte jag nu. Hon drog sina tummar under mina ögon för att få bort tårarna och drog in mig i hennes famn.

“Zayn.. Please don’t cry” mumlade hon och smög sina armar runt omkring mig.

“I’m sorry, I just can’t believe it’s all going to be over in a few hours.. Me and the boys, we’ve done so much together... And the fans are being so nice trending us on worldwide but it doesn’t matter anymore” sa jag i hennes famn och drog hennes närmre mig.

“I’m sorry Zayn, I really am. I wish I could do something. I just want you to know that I’m here no matter what, I will love you no matter what” sa Rachel och tittade djupt in i mina ögon. Hon strök varsamt min kind med baksidan av sin hand och studerade mig noga, hon ville nog att jag skulle vara okej. Hennes ord värmde verkligen och gick rakt till mitt hjärta, det fick mig att le svagt genom mitt tårögda ansikte. Jag placerade min hand över hennes och lutade mig närmre fram emot hennes ansikte.

“Thanks Rach, it really means a lot. I’m also there for you, and I love you too. So much, you have no idea” sa jag och det fick henne att le och rodna lite lätt. Hon petade mig sedan på kinden och log större.

“You’re so cute” sa hon och jag log lite.

“I made you smile, mission completed” sa hon glatt och jag skrattade lite.

“You are seriously weird” sa jag skämtsamt.

“I’m not”

“You are”

“I’m not”

“Shut up”

“Make me” sa Rachel och jag höjde ett ögonbryn åt henne. Hon bara flinade till svar och då lutade jag mig fram och pressade mina läppar mot hennes. Det var en kort kyss men det kändes ändå så himla underbart. Det var så här jag ville ha det varje dag, och det hoppades jag också att jag skulle få. Vi drog oss ifrån varandra och jag log lite. Rachels ögon glittrade i morgonljuset och hon såg lika vacker ut som vanligt. Hon log tillbaka mot mig och drog sina händer genom mitt hår. Jag brukade inte låta folk pilla med mitt hår för då förstörde de det, men Rachel var ett undantag. Jag visste att hon älskade att greja med mitt hår och jag gillade också när hon gjorde det.

“I hope I cheered you up” mumlade hon med blicken fäst vid mina ögon. Jag log större och lutade min panna mot hennes.

“You really did” svarade jag och drog in henne i en stor varm kram.

“Okay, I’m glad I did” svarade hon och ingen av oss drog oss ur kramen. Jag pussade henne mjukt på kinden och strök henne över ryggen. Och där satt vi, tätt ihopslingrade klockan sex på morgonen i en hotellsäng, min flickvän och jag.

“Tell me again why we have to go to this meeting?” frågade Niall för säkert femte gången.

“Because Simon’s gonna shut down the band” mumlade jag och tittade ner i bordet. Rachel kramade min hand under bordet. Vi satt och åt hotellfrukosten nere i lobbyn men ingen av oss kunde direkt njuta av den eftersom vi alla var så nervösa inför mötet. Jag hade ändå lyckats få ner lite kaffe och några mackor men det var allt. Liam tittade ner på klockan på sin arm.

“He’ll be here soon” sa han och försökte få i sig det sista av sin macka men man kunde se på honom att han egentligen inte kände för att äta något alls.

“Just... We’ll try our best to fix this, right?” frågade jag och mina nerver tog kontroll över mig.

“Of course” sa Louis och drog en hand genom sitt hår. Det gjorde han oftast när han var nervös. Jag kände mig också väldigt nervös och började önska att jag inte hade stoppat i mig två mackor för det kändes som att de mackorna kanske kunde komma upp igen, något jag inte kände för skulle hända. Men

Efter en stund hörde vi steg bakom oss och där framför oss, stod ingen mindre än Simon Cowell med en bittrare min än någonsin.

“Hi boys” hälsade han snabbt men formellt och slog sig ner bredvid mig. På min andra sida hade jag Rachel. Våra händer vilade fortfarande i varandras och jag kramade hennes hand medan jag tittade på Simon.

“Hi” hälsade vi alla tillbaka. Simon tittade en stund på oss, en efter en, fortfarande med ett pokerface som var omöjligt att läsa av. Efter en stund suckade han och knäppte ihop sina händer på bordet.

“Boys, I’m actually dissapointed at you” sa han i en ton som visade att han verkligen menade vad han sa.

“We know that we went far, but they wouldn’t let Zayn and Rachel be together and we were just there for him” sa Harry.

“What are you talking about, Harry? I mean that it was dumb to tell all the fans that the band is over” sa Simon med en frågade blick till Harry. Jag tappade fullständigt hakan, bokstavligt talat.

“But I thought you were mad because of the fight we had with Carol and Connor and that we didn’t do as they told us to” sa jag förvånat. Jag tittade på Rachel som såg lika förvånad ut som jag. Då gjorde Simon som jag aldrig någonsin hade förväntat mig att han skulle göra, han började skratta. Och jag som trodde att jag hade sett allt. Tydligen hade jag inte det. Simon lugnade sig lite när han såg våra förvånade miner.

“Are you kidding with me? I’ve always hated Connor, that bitch” sa han med glimten i ögat.

“Honestly, I’m just happy that it came out official that he’s an asshole. I’m just mad cause you guys said the band’s over” sa han och blev genast gravallvarlig igen.

“But wasn’t that what you were coming to tell us?” frågade jag och förstod fortfarande inte.

“No, I would never end One Direction! I created the band, for God’s sake! You guys are not shutting down the band, I won’t allow you” sa Simon och ett litet leende hade spridit sig på hans läppar.

“Are you serious?” frågade jag chockat men glatt. Leendet på Simons läppar hade försvunnit och han nickade, nu hade han återigen det där allvarliga uttrycket i sitt ansikte.

“The only thing you boys have to do, is telling your fans that the band isn’t over, not at all. Plus, you’re going to continue your tour whether you like it or not” sa Simon och vi alla tittade på varandra innan vi sprack upp i stora leenden.

“Simon, would you be mad if I jumped on you to give you a hug?” frågade Louis helt allvarligt och tittade på Simon. Simon skrattade lite.

“A normal hug is okay now when I’m head of the management” sa han och en sekund senare hade vi alla fem killar ändå kastat oss på honom i en stor gruppkram. Simon skrattade lite till innan han vänligt men bestämt knuffade bort oss.

“You’re ruining my costume” sa han lite glatt och vi bara skrattade. Jag mötte Rachels blick och såg ett stort leende på hennes läppar. Jag tog några steg emot henne och vi möttes i en hård kram.

“I’m so glad for you Zayn, you can’t even imagine” sa Rachel i mitt öra och jag kramade henne hårdare.

“Me too, we can finally be together. And One Direction exists!” Jag var så himla glad och jag kysste henne glatt, jag orkade inte bry mig om att de andra tittade på. Vem brydde sig ändå? Det var min flickvän och jag kunde kyssa henne om jag ville det. Jag kände hur Rachel besvarade kyssen mjukt och jag drog lätt handen genom hennes rufsiga hår.

“Erm, excuse me but get a room” hörde jag Louis säga bakom mig. Jag och Rachel särade snabbt på oss jag gav Louis en road blick.

“You must just love to interrupt us, don’t you?” frågade jag och min hand slank in i Rachels.

“You know that I do, Zayn” svarade Louis med ett flin och höjde sedan på ögonbrynen åt oss båda innan han skrattade lite. Jag tittade på Rachel och vi båda brast ut i skratt i samma sekund. Just då kunde jag inte låta bli att känna att vi passade så bra ihop, min tjej och jag. För det var ju så det var, min tjej och jag.

---

Peew! 1D splittras inte! :D Vad tyckte ni om kapitlet? Jag kan meddela att det endast är ett eller två kapitel kvar innan epilogen... Det känns konstigt att den redan är slut. Det känns som om det var igår som jag och Frida satt på Fridas säng och spånade efter idéer till en ny fanfic. Tiden går fort när man har roligt! 

 

Kommentera på nu, minst 5 kommentarer för att få nästa del av sto på söndag. Nästa del av tfp kommer på måndag :)

 

//Josefin & Frida xxx

---

FARRAHS PERSPEKTIV

Jag hade verkligen sett fram emot dejten med Louis ikväll, men jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag faktiskt var lite nervös. Första gången vi hade träffats hade det gått så bra, det hade känts så naturligt på något sätt och jag hade bara kunnat vara mig själv. Louis var den roligaste personen jag någonsin hade träffat och jag trodde nog inte jag hade skrattat så mycket någon gång som på vår första dejt. Louis var så charmig, ibland utan att ens veta om det själv. Han var en så jordnära person och jag fick erkänna att Ellie hade hittat en riktig toppenkille till mig. Jag stod framför spegeln och granskade mig själv osäkert igen. Var detta bra, eller inte? Jag visste inte riktigt. Min blick riktades ner emot mina kläder som bestod av en svart långklänning med lite silversmycken, svarta ballerina skor och ett par guldörhängen. Mitt hår var lite stylat med mousse och jag hade en lätt sminkning i ansiktet. Mer behövdes inte enligt mig eftersom jag tyckte att jag det såg bra ut som det var. Louis hade sagt att jag inte behövde ha för fina kläder på mig då det bara skulle bli jobbigt för mig själv, enligt honom. Sedan hade Ellie också sagt att Louis gillade naturliga tjejer och eftersom jag gillade honom ville jag gärna att han också skulle gilla mig... Jag hoppades också att han gjorde det. Jag stod där ett tag till innan jag bestämde mig för att jag var nöjd och detta fick bli bra. Jag höll också på att bli sen, vilket jag inte ville. Jag log åt min spegelbild och kände att det skulle bli en bra kväll. Jag hade bara den magkänslan att allt skulle bli bra, och Louis var den största anledningen till det. Med honom var allting kul, han gjorde liksom hela stämningen.

Jag tog tag i min mobil och mina nycklar och gick ut genom dörren, där stod Louis bil och väntade på mig. Han var så gullig. Det där tänkte jag ju jämt om honom. Men man kunde ju inte falla för någon efter bara typ en dejt, eller? Jag gick ner för trapporna och såg att Louis hade klivit ur bilen. Man kunde verkligen att det var september nu, kylan började sakta men säkert ta över även England men det var fortfarande behagligt att gå utomhus. Louis log när han fick syn på mig så att man såg hans vita perfekta tänder. Och hans ögon lyste så där vackert som de brukade göra. Allt på honom var så... Vackert. När jag mötte hans blick var det som att tiden faktiskt stannade på riktigt. Man skriver alltid så där töntigt i böcker om det men det var exakt så det kändes på riktigt. Hans havsblå ögon mötte mina och jag började automatiskt le. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom och vi möttes i en varm kram och ett litet hej ifrån var och en av oss. Vi satte oss sedan i bilen och när säkerhetsbältena var på började Louis att köra.

“Where are we going?” frågade jag nyfiket. Eftersom att jag var precis som Louis, hur nyfiken som helst, så stod jag inte ut med överraskningar.

“And if you say that it’s a surprise I’ll throw you out of the car” fortsatte jag skämtsamt med ett lekfullt leende på läpparna. Louis mötte min blick och log retsamt.

“It’s a surprise” sa han och höjde ett ögonbryn åt mig.

“Fine, I won’t throw you out of the car” mumlade jag och kunde inte undgå att le.

“I’m glad to hear that” sa Louis och slängde en blick på mig.

“I just can’t take surprises, I’m a very curious girl.”

“And impatient too, I can see. But don’t worry, it’s not a bad surprise” sa Louis med ett litet leende. Det fick mig att slappna av. Han hade säkert tänkt ta mig till något jättegulligt ställe, något jag verkligen inte hade något emot. Vi körde in mot stan och ett huskvarter jag tyckte mig känna igen.

“Louis, seriously, where are we going?” frågade jag, mer nyfiken än någonsin.

“Not telling you” svarade han med ett lekfullt leende på läpparna. Man kunde tydligt se att han älskade min otålighet och han tyckte att det var roligt att inte berätta vart vi skulle någonstans.

“I’m not gonna talk to you for the whole night” mumlade jag och gav honom en dödsblick innan jag vände blicken emot bilfönstret med ett litet leende på mina läppar som jag inte kunde hålla borta. Jag hörde Louis skratta lite åt mig.

“Good luck with that, Far” sa han och jag vände genast huvudet emot honom.

“Is that a nickname for me?” frågade jag med ett höjt ögonbryn. Louis ryckte lite på axlarna.

“If you want it to be, if you like it, then it is” sa han glatt. Jag nickade.

“Sure”

“Cool! And by the way, that non-talking-to-Louis-the-whole-night didn’t went so well, did it?”

“Oh, shut up”

“You wish”

“What are we doing here?” frågade jag Louis när vi hade stannat på uppfarten till ett allför välbekant hus, hans eget hus. Louis log mot mig.

“You’ll see”

“God, I hate surprises” muttrade jag och öppnade bildörren och klev ur. Louis gjorde samma sak och höll ut handen för mig. Jag tog den och vi gick tillsammans uppför trappan till Louis hus. Det kändes så konstigt härligt att hålla honom i handen, jag visste inte vad det var med mig. Det kändes bara så otroligt bra. Louis drog fram nycklarna och efter någon minut stod vi inne i hans hall.

Jag tittade mig omkring, det var första gången jag var här inne men jag hade åkt förbi Louis hus många gånger. Jag mindes första gången Ellie hade pekat ut det för mig, jag hade redan då tyckt att huset var fint. Men det var mycket finare inomhus än utanpå. De röda väggarna i hallen gjorde att man fick en slags varm känsla när man stod där, som om man vore omgiven av kärlek. På väggarna hängde fina målningar på saker man egentligen inte kunde tyda, men som kunde betyda allt eller inget för olika personer. Sådant man ibland inte kunde fatta vad det skulle föreställa. Men jag förstod att det hade någon mening för Louis eftersom tavlorna hängde där. Det hängde också en teckning som var ritad med blyerts, den var väldigt bra ritad faktiskt. Den föreställde Louis och de andra bandmedlemmerna i One Direction och jag tyckte verkligen om stilen den var målad i.

“Zayn painted that one” sa Louis när han såg att jag tittade på den.

“It’s really cute, I love it” sa jag med ett leende. Louis såg glad ut och tog av sig sina skor. Jag tittade på honom.

“Are we going to stay here? I thought you were just going to get something you forgot” sa jag förvånat. Louis skrattade lite åt min förvånade min innan han svarade.

“No, we’re not going anywhere. So you can take of your shoes” sa han vänligt och tog av sig sin jacka.

“Oh, what a nice surprise” sa jag leendes medan min blick vandrade runt i rummet.

“That kind of was the point, Farrah” sa Louis skämtsamt medan jag tog av mig mina ballerinaskor. Jag bara räckte ut tungan till svar och tog sedan av mig min jacka.

“Follow me” sa Louis och tog min hand medan han ledde mig in till köket. Han släppte då min hand och gick fram till ett av köksskåpen. Min blick riktades genast emot bordet där det var dukat för två personer. Det såg jättemysigt ut med servetter och allt det där som gjorde att det såg fint dukat ut, men på samma gång hemtrevligt. Jag kom på mig själv med att genast gilla det jag såg.

“Do you like it?” frågade Louis och gav mig en blick medan han log och gick fram till bordet. Där fanns det stearinljus som han försiktigt tände.

“I don’t know what to say... I mean, this looks so wonderful” sa jag glatt och gick fram till Louis. Jag placerade mina armar löst omkring hans midja och gav honom en lätt kram.

“Thank you” sa jag och log stort.

“No problem, I’m glad you like it. I’ve done it all by myself” sa han stolt och jag skrattade.

“So you can cook? Wow”

“Of course I can, shush” sa han och strök mig lätt över kinden. Beröringen fick mig att rodna lite och jag riktade min blick emot golvet, med ett leende på läpparna.

“Let’s eat” mumlade Louis och släppte taget om mig. Jag satte mig ner på en av stolarna och tittade på Louis som ställde fram maten på bordet ifrån spisen. Jag riktade blicken emot maten och log stort.

“Spaghetti bolognese?” frågade jag glatt och Louis nickade stolt.

“My speciality” sa han medan han satte sig ner mittemot mig.

“I love that, it’s like my favourite food!” sa jag glatt och tog genast för mig av maten. Hela uppdukningen såg så... Mysig ut. Det gjorde mig verkligen glad att han hade ansträngt sig så för min skull. Louis lassade på en massa mat på sin tallrik, han verkade vara hungrig. Då behövde jag iallafall inte skämmas om jag åt mycket.

“But wait... Why did you come to get me up when we were going to be at your house anyway? I could just have drived here myself” sa jag fundersamt och tittade på honom när vi båda hade lagt upp mat på våra tallrikar.

“Well, I wanted to pick you up” sa Louis och tittade vänligt på mig.

“Thanks then, I guess” svarade jag och smakade på maten.

“Wow, you were serious! You do can cook!” fortsatte jag förvånat men glatt.

“Don’t look so surprised” sa han skämtsamt och hällde upp lite vin till oss båda två.

“Cheers!” sa vi och skålade.

“Come on, I wanna show you around the house” sa Louis glatt åt mig efter middagen. Vi hade suttit länge och pratat om allt möjligt ifrån himmel och jord, och det kändes som om vi hade lärt känna varandra lite bättre. Allt nytt jag lärde mig om Louis älskade jag nästan direkt, han var så otroligt rolig och kunde vända varje situation till något kul. Jag log och tog tag i hans utsträckta hand. Louis ledde mig ut i hallen och upp för trappan till övervåningen. Väl där uppe tittade jag mig omkring. Vi stod i hallen på övervåningen och vart jag än tittade mig omkring så såg jag bara fina saker. Det fanns en soffa, två fåtöljer och en tv. Några lampor hade dämpad belysning vilket fick det att se mysigt ut. Jag tittade på väggarna och såg fler tavlor och teckningar hänga där, även dessa teckningar såg ut att vara ritade av Zayn.

“Wow, it’s so beautiful in the whole house” sa jag förvånat och tittade på Louis som log.

“I’m glad you like it” svarade han och drog med mig in till rummet till höger. Dörren öppnades med ett litet knarrande och Louis gick in och satte sig direkt på sängen. Han klappade bredvid sig och jag satte mig genast ner bredvid honom. Min blick flög runt på det beiga rummet och på alla saker där inne. Sängen vi satt på var bred och det fanns två hyllor som var fyllda med böcker, lådor och kollage med olika foton på Louis, bandet och andra personer jag inte kände igen. I ena hörnet låg en stor hög med tidningar, de mesta såg faktiskt ut att vara skvallertidningar.

“Is this your room?” frågade jag nyfiket och Louis nickade.

“Do you like it?” frågade han och jag log stort.

“I love it, it really feels like you” svarade jag och tittade på flera foton med Louis och småtjejer.

“Are these your sisters?” frågade jag med ett höjt ögonbryn. Alla tjejer där såg så söta ut och de log på varenda bild.

“Yeah, they are” sa han och pekade ut alla för mig. Vi fortsatte prata och jag berättade också om min familj jag hade flyttat ifrån för ett tag sen, och jag fick veta mera om hans familj också. För varje sak jag fick veta om Louis gillade jag honom bara mer och mer.

“And this is the living room” sa Louis och slängde sig i soffan. Jag satte mig ner bredvid honom och skrattade lite.

“Thanks for being my guide... This seems like your favourite room” sa jag glatt.

“Anytime, Far. And it totally is!”

“I can see that” svarade jag och kände mig en aning trött efter den roliga kvällen. Men jag hoppades ändå inte att den var slut.

“Wanna see a movie?” frågade Louis och tittade glatt på mig. Jag nickade direkt.

“Whatcha wanna see?”

Jag hade bara varit på två dejter med Louis men det kändes som vi ändå kände varandra ganska bra. Kvällen var inte ens slut men jag hade redan haft jätteskoj. Han var bara den härligaste människan jag kände. Jag fick bara inte glömma att tacka Ellie senare.

NIALLS PERSPEKTIV

Jag bar tillbaka Ellie till sängen efter att hon hade spytt. Tårar rann ner för hennes kinder som hon torkade bort om och om igen. Jag lade ner henne i sängen och lade mig tätt intill henne. Hon suckade och drog bort håret som täckte hennes ansikte.

“I feel disgusting” muttrade hon. Jag tog hennes händer i mina och kollade in i hennes ögon.

“You’re not disgusting. It’s normal to throw up when you’re pregnant. Try to get some sleep” sa jag tröstande och hon nickade innan hon slöt ögonen. Snart blev hennes andetag tyngre och det dröjde inte länge innan jag också somnat.

Med trötta steg släpade jag mig ut i vardagsrummet där jag fann Ellie sittandes på soffan. Jag satte mig ner bredvid och lade en arm om hennes axlar.

“Good morning, slept well?” frågade jag och pussade henne på kinden.

“Morning, yeah kind of” sa hon och gäspade. Jag skrattade och pillade lite med hennes hår.

“Have you told your dad about your pregnancy?” frågade jag efter ett tags tystnad. Hon spärrade upp ögonen och kollade på mig.

“Shit, I’ve totally forgot that!” utbrast hon.

“Calm down, it has just been a week or so since you found out” sa jag och strök henne på armen.

“You’re right” suckade hon och lutade sitt huvud mot min axel.

“What about we go to Holmes Chapel and then to Mullingar to tell our parents?” frågade jag och såg ett leende sprida sig på Ellies läppar.

“Really?”

“Really” sa jag och hon satte sig upp och kramade om mig.

“That sounds amazing. I haven’t met them in a long time” sa hon mot min axel.Jag nickade och kramade henne försiktigt tillbaka. Vi drog oss ifrån kramen och Ellie kollade oroligt på mig.

“How are you feeling today?” frågade hon.

“Same as yesterday, it still hurts” svarade jag. Ellie reste sig upp från soffan och gick ut till köket. Snart kom hon tillbaka och gav mig en tablett och ett glas med vatten.

“The doctor said that you need to take this twice a day for two weeks” sa hon och jag nickade innan jag stoppade tabletten i munnen och svalde ner den med vattnet jag fått av Ellie.

“Thanks” sa jag och hon log mot mig.

Efter ett tags mysandes i soffan bestämde vi oss för att göra frukost. Vi gick in i köket och tog fram allt vi behövde till att göra äggröra som vi bestämt oss för att göra.

“Do you need help?” frågade jag Ellie som sagt att hon skulle gör frukosten själv eftersom hon tyckte att jag behövde vila.

“No, just sit there and do nothing” svarade hon och jag suckade. Men sen när följde jag några “regler”?

---

Hej igen! angående förra inlägget; ni måste ha mig som vän på fb och ha ert spotify konto kopplat med ert fb konto för att kunna följa min lista. Så lägg till mig på fb bara (länk finns i det förra inlägget). Har ni haft en bra valborg? Själv så har jag (Josefin) spenderat 7 h på sjukhus igår för min axel gick ur led. DET GJORDE ONT SOM F*N! Så det gäller att ta det försiktigt på konserten nästa vecka... Och om 3 månader är jag helt återställd... Iaf, vad tyckte ni om delen? kanske inte världens bästa slut men jag har ingen inspiration till att skriva nu. Kommentera gärna vad ni tycker och tror kommer hända och minst 5 kommentarer för att få nästa del av tfp på fredag :)

 

//Josefin & Frida xxx

 

Hej allihopa! Detta är inget kapitel som ni kanske märker. Men jag(Josefin) behöver ER hjälp. Det är såhär, jag är med i en tävling att få träffa 1D plus att få två konsertbiljetter. Men för att vinna så måste jag få followers på min spotify lista (länken där uppe) Så jag skulle vara väldigt tacksam om ni föjde den :D OM jag vinner så kommer jag att lotta ut två biljetter(för ett lågt pris) här på bloggen till er läsare eftersom jag och Frida redan har två biljetter. Så snälla snälla snälla, hjälp mig vinna detta och få min dröm i uppfyllelse. Följ listan och sprid på internet. Det skulle betyda såååå mycket :')

 

Ha det bäst iaf och nästa del kommer snart //Josefin (med en axel ur led)

 

UPDATE: Jag har även delat listan på min facebbok sida så häär hittar ni den :)